Saknad och tomhet del II

Jag läste just Sonias inlägg Allt e konstigt och blev väldigt berörd. Det rörde vid känslor inuti som jag verkligen försökt ignorera.

Jag vet att jag ofta reagerar med fördröjd verkan och när vi kom hem kändes allt faktiskt bara väldigt skönt. Det var skönt att komma hem till familjen och hunden, träffa vänner igen, äta och dricka saker man längtat efter, lyssnat på musik som jag längtat mig tokig efter och inte minst få vila och njuta av de bekvämligheter vi har och är vana vid. När vi skildes på Arlanda den 16:e november hoppades jag vi skulle ses snart igen och hålla kontakten men inte svårare än så.

Jag minns resan ner och hur jag mådde på väg till Arlanda. Men jag minns också tydligt hur förvånad jag var över hur fort det gick över. Så fort värmen i Managua slog emot mig så började äventyret och jag svalde det med hull och hår. Tiden där nere blev fort väldigt sorglös och bekymmersfri, i alla fall från den sortens vanliga bekymmer. När jag under de tre första veckorna tänkte på stunden då vi skulle skiljas slutade det alltid med tårar i ögonen. När nedräkningen mot hemresa börjat började jag så klart längta dit och jag ville verkligen åka hem och äventyret hade sin tid och den var snart slut.

Sonia beskriver en lycka i sitt blogginlägg som vi ofta pratade om där nere och jag känner verkligen igen precis allt. Här hemma har det alltid varit jag som känt mig som en börda, alltid behövt hjälp med massor med saker. Allt från att sätta upp en hylla eller lampa till mitt båtintresse. Jag känner ofta sorg eftersom jag vet att om jag sett hade jag klarat allt detta själv och helt säkert fått hjälpa andra istället. Jag vet exakt hur man mäter, borrar, pluggar och skruvar, men kan inte få det rakt och på rätt plats, allt på grund av synen.

Det är väldigt sällan jag känner att jag kan hjälpa någon. Vid enstaka tillfällen har jag kunnat vara flytthjälp och det har varit väldigt nyttigt för självförtroendet. Men ibland har jag även vid dessa tillfällen känt mig mer i vägen än till någon nytta. Det är klart att det är svårt att bära med händerna fulla på nya platser utan att kunna använda vita käppen eller ledarhunden. Och att bara bära med en hand är ju sällan aktuellt när man flyttar. Det är oerhört sällan någon efterfrågar mina unika kunskaper och om du frågar vilka dessa är har jag sällan något svar.

I Nicaragua upplevde vi nog alla något som gjorde mig — som Lars Winnerbäck sjunger i ett av sina alster, lycklig och förvånad! Jag trodde på Arlanda på väg ner att jag var den enda som skulle behöva hjälp stup i ett. Men plötsligt kunde jag göra massor för andra kändes det som. Just nu funderar jag ogärna på om andra upplevde min förmåga på samma sätt, men det var så jag kände. Utan att avslöja för mycket innan programmet sänts och bara prata självklarheter så behövde jag på grund av min synnedsättning självklart ledsagningshjälp, andra behövde hjälp med andra saker på grund av att man satt i rullstol, hade svårt med rörlighet i händer eller armar etc. Jag verkligen kunde knarka och bli hög på känslan av att hjälpa andra och det jag behövde hjälp med kändes plötsligt som en Pepsi i Atlanten, eller åtminstone väldigt utjämnat. Jag hoppas ni kan se allt detta i rutan i vår.

Hur är det nu då? Sonia skriver så bra och jag har själv tänkt samma flera veckor nu. Men jag har inte riktigt vetat om och hur jag ska formulera mig Mest för att de här hemma helt säkert skulle missförstå allt och tro att jag inte längre vill vara hemma och bara längtar ut igen. Det är ju inte så det är. Men jag är kastad tillbaka i samma verklighet som tidigare. Jag behöver åter be om hjälp för att min fru ska få upp sina tavlor, brandvarnarna ska monteras i taket och min dotter behöver få gardinstänger monterade. Plötsligt är jag tillbaka bland fördomarna och jantelag både i arbete och fritid och de hinder som var så stora men lätta att besegra tillsammans nere i Nicaragua är nu mindre men känns fullkomligt oöverstigliga i många sammanhang. Där nere, ”nu jävlar ska vi bestiga berg tillsammans” och här går varje sekund åt att lönlöst bevisa att man är lika mycket värd och kan samma saker som seende. Energi som just nu bara känns som om den pyser ut och försvinner som kolsyra i en öppnad läsk.

Den här känslan är ganska tung just nu och jag vet att jag måste vända och göra något bra av den men har inte riktigt kommit på hur ännu. Att jag aldrig mer ska få kräla i skit eller krypa upp för berg med de bästa av vänner är helt klart. Vissa av dem kommer jag kanske aldrig att träffa igen och det gör nästan fysiskt ont.

Energin jag hade innan jag for är som bortblåst. Jag tränade, cyklade och sprang, men jag har inte gjort något av detta sedan jag kom hem. Kilona jag tappat kryper sakta tillbaka och inte är det i form av mer muskler, tröttheten som tynger och gör att jag knappt orkar vakna på vardagarna för att möta en ny ganska tungrodd dag och mattheten jag känner när barnen skriker och fräser dumma saker åt mig som jag inte ens orkar eller vet hur jag ska ta tag i för att analysera och göra något åt.

Jag ska inte säga att detta inte är jag. Jag har mina tunga perioder, det är vinter, allt jobbigt blir jobbigare både vad gäller det psykiska att hålla humöret uppe, men kanske lika mycket att allt annat också blir jobbigt. En rullstolsburen får kämpa sig blå genom snö och sörja och min värld blir svårorienterad och besvärlig. Och när man är där jag är just nu, dessutom med julen runt hörnet, kan det vara svårt att se ljuspunkter.

När jag gick från jobbet i fredags kändes det inte alls bra. Jag kan, jag menar vill inte skriva exakt varför eftersom detta läses av för många och dessutom förstår jag inte helheten av orsaken heller. Men när jag gick ut genom dörren och en del saker bara kändes hopplöst och sådär oöverstigligt, tänkte jag på er där ute, ni som ska se oss snart på TV. Mitt äventyr är slut och det kan jag inte göra något åt, men det som väntar kanske är ännu bättre. Jag tror att ni som kanske aldrig träffat någon med funktionsnedsättning förut kommer lära er jättemycket och bli ännu klokare och förståndigare människor. Många av er kommer förstå att vi alla är människor med många kvaliteter och förmågor medan klyftan mellan seende och icke seende alldeles nära mig där jag borde ha största framgångarna aldrig kommer sluta sig helt. Jag känner mig helt säker på att jag kommer finna styrka igen i er där ute och det ska bli minst lika spännande att möta det äventyret som det var att gå ut ur flygplanet den där dagen i Managua.

Rickard, Niclas, Pax, Arkan, Titti, Sonia, Maria, Nina och Petra, ni kommer för alltid vara en del av mitt äventyr som var det tuffaste, roligaste, mest lärorika i mitt liv. Oskar Kihlborg som ledde oss igenom detta och lärde i alla fall mig massor! Vi har gjort det tillsammans. Även om det just nu och på kort sikt fått mig att känna mig extra liten tror jag, nej är jag säker på att jag och ni kommer växa enormt med det!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

3 reaktioner till “Saknad och tomhet del II”

  1. Vet du Jocke jag är mycket mer imponerad av att du fixar en vardag i Sverige än ett äventyr i djungeln. Heder och respekt!
    Mvh
    Anette

  2. Jocke, jag jobbar som loggare på Mot alla odds och har sett hela er resa nu i efterhand. Det kommer garanterat synas vilket hjälp och stöd du varit för dom andra, och hur mycket dom tycker om dig för allt du klarar av och även det du inte klarar av.
    Det må vara tungt ett tag nu, men din kraft kommer tveklöst vara tillbaka när programmet börjar sändas i vår! Alltsammans är en naturlig del i den mänskliga processen att gå igenom ett sånt här äventyr.
    Ses i skärgårn!

Kommentera