Ska blinda gå först i kön?

Bild: Tomtebodaskolans huvudfasad

Jag pratade med en kollega idag om synen på människor med funktionsnedsättning, om fördomar hos ”vanliga” människor och sådana som är utbildade och ska vara specialister på oss :) Vi kom att prata om något hon fått höra av sådan utbildad personal som väckte en massa gamla barndomsminnen.

Hon undrade varför blinda måste få gå före i köer bara för att vi inte ser. Diskussionen spann iväg och blev mycket intressant och jag kunde inte riktigt släppa det när dagen var slut. Det beror nog på att det rörde vid en väldigt öm punkt långt tillbaka, något litet som jag tror fick stora och förödande konsekvenser. Jag hoppades att vetenskapen och pedagogiken lärt sig något längs vägen, men jag är osäker.

När jag var 11 år hade jag gått 4 år på TomtebodaskolanW som var en specialskola för synskadade och låg i Solna norr om Stockholm. Det första året betraktades mer som lekskola än som första klass, så när skolan började stänga och placera ut elever i vanliga skolor fick jag börja om fjärde klass för att, som man sa hamna på samma nivå.

Jag började i en skola i en liten ort sydväst om Västervik som heter Ankarsrum. Personalen på skolan som skulle ta emot mig skickades på en massa kurser på Tomtebodaskolan för att vara redo att ta emot en synskadad elev. Det var en stor grej och många förberedelser och verkligen inte bara en ny elev i klassen.

Starten tyckte jag var kanon! Det svärmade av kompisar omkring mig och jag fick knappt klä av mig själv för alla hjälpande händer och vänliga själar. Alla ville vara mina vänner och jag tyckte att det var världens bästa grej att börja i vanlig skola, jag som oroat mig så mycket…

Men smekmånaden ebbade ut oroande fort. Vänner som ville ledsaga, sitta bredvid i klassrummet och vid maten och vara med än på rasterna, blev snabbt till ensamhet, ökat tomrum runt om mig, folk som smög bakom, petade på mig och sprang iväg, höll för ögonen och viskade ”vem är jag?”, gömde skor och ytterkläder, ställde sig i vägen eller sträckte ut ett krokben när jag passerade.

Jag undrade liten som jag var vad som egentligen hände? Vad gjorde att mys byttes mot frys? Och allt började nog med den där förbannade kön!

Vi var första gäng till matsalen. När vår lunchrast började var matsalen låst och vi barn fick köa utanför dörren tills mattanterna kom och öppnade. De av Tomtebodaskolan utbildade pedagogerna hade bestämt att den blinda eleven alltid skulle stå först i kön, för att veta när dörren öppnades och hitta in och fram till sin plats. Innan jag kom var det där med att stå först i kön något som tillhörde de ”stora starka” pojkarna som alla såg upp till eller var rädda för. Lill-Matte, Mini, Tommy… Nu var deras platser längst bak i kön. För kunde de inte stå först ville de i vart fall inte stå bakom ”den där”…

När någon försökte testa gränserna höll jag krampaktigt kvar i dörrhandtaget och slogs för livet och sen fick upprorsmakaren sina pannbiffar varma av klassföreståndarna.

Jag förstod inte bättre. Jag ville inte ens stå först i den där förbannade kön, jag ville bara vara som alla andra. Men jag gjorde som jag blev lärd och det som sades vara det rätta. Varför fick jag inte lära mig att en kö skapas av den som kommer först, andra ställer sig bakom och bygger på och väntar på sin tur. Egentligen en grund för så mycket mer, demokrati, hänsyn, respekt…

Det var så klart inte bara det där med kön som gjorde att hela mellanstadiet och första året i högstadiet innan jag flyttade och bytte stad och skola sket sig totalt. Det var andra grejer också men det var så det började. Egen bestämd plats i kapprummet istället för att lära mig att ta första bästa lediga plats. Gud nåde den som hängde sina kläder på den blinda killens plats! Egen plats i omklädningsrummet till gymnastiken var ytterligare en sådan specialitet som omgärdade den väldigt speciella eleven… Det gjorde att de nödvändiga åtgärderna bara blev ytterligare salt i såren. En extra egen pedagog som alltid satt bredvid mig i klassrummet och alla timmarna specialundervisning med egen lärare utanför klassrummet som retade klasskamraterna något otroligt. Jag fick massor av det säkert många fler hade behövt.

Idag är jag nästan maniskt noga med köer och det stör mig när jag inte kan hantera dem. Det kryper i mig från den tiden och det var ändå snart 30 år sedan.

Men visst finns det många situationer när man måste gå före i kön. Tunnelbanans spärrar är ett sådant exempel där det är ett brus och sorl och det är helt omöjligt att uppfatta om och i så fall var kön finns. Min ledarhund är dessutom tränad att söka sig fram till biljettspärren och se människor som hinder som ska passeras. Det skulle aldrig gå att lära hunden vad en kö är i alla situationer. Det skulle kunna bli mycket konstigt.

En annan kö man faktiskt måste gå före i är den där det finns otillgängliga nummersystem. Man tar en nummerlapp ur en tyst nummerlappsautomat, endast en ton förkunnar nytt nummer men inte vilket och jag har för övrigt ingen aning om vad det står på min lapp eller vilken kassa som tilldelades mig.Om en röst i automaten sa ”du fick nummer 250” och en röst sa ”nu betjänas nummer 250 i kassa 3” i en butik jag aldrig varit i förut, hittar jag ändå inte fram till kassa 3. Då skulle ytterligare en röst behöva säga ”här är jag, kassa 3, här är jag!” Det skulle bli dyrt för alla butiker och för att inte tala om urbota fånigt :) Tänk er att anpassa alla butiker med nummerlappssystem i en hel stad där det bor 2–3 gravt synskadade, inte rimligt :)

Så visst finns det köer man måste gå före i och visst finns det andra ”förmåner” man måste kunna utnyttja för att kunna leva ett drägligt liv. Men att utnyttja förmånerna man verkligen behöver och inte kan lösa på annat sätt är otroligt viktigt.

Det var sagan om matkön, godnatt världen!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera