Minnen och musik, Tekla – Hjälp mig

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

Tekla var en skånsk artist som dök upp för första gången 1992. Hon sjöng på skånska och hennes texter handlade ofta om kärlek, livet och vänskap. Jag har alltid tyckt att idoldyrkan har varit lite fånigt och obegripligt. Tonårsbrudar som skriker och gråter av blotta åsynen av sin idol. Ändå fick jag en släng av idoldyrkan när jag började lyssna på Tekla. Ni som upplevt det någon gång vet precis hur det är. Man lever, sover och andas texterna och musiken. Tjejer kanske fantiserar om ett förhållande och jag ska väl inte säga att jag inte gjorde det en kort period, men framför allt dagdrömde jag om att vara gitarrist i hennes band :)

Jag var 19 år och det var sommar 1992. Jag hade bott i egen lägenhet ett år och kände mig rätt ensam trots att jag ändå fått ganska många och bra vänner i och med gymnasiet. Men jag hade mycket egen tid att fördriva och trots att jag hade vänner i skolan hände inte så mycket på min fritid. Jag hade mestadels mina böcker och min musik.

Jag deltog i den tidens sociala medier som var uppringda så kallade BBSer som var en enklare variant av dagens forum på internet. Jag satt i ett musikforum och skrev om hur bra Tekla var när jag plötsligt fick för mig att leka musikjournalist, försöka få intervjua henne och skriva en artikel i forumet. Det är klart att det var en lösning på min idoldröm att få träffa henne :)

Jag skrev ett brev och postade till hennes skivbolag. Jag gav ut en rad telefonnummer. Jag kan skratta generat åt det idag men jag skrev nog ungefär såhär:

Om jag inte nås hemma på nummer XXX, så nås jag på mobilen XXX men just mellan datumen XX och YY är jag hos mamma och pappa på landet och nås på telefonnummer XXX.

tyvärr har jag inte någon kopia av brevet kvar, eller tursamt nog för jag vill verkligen inte läsa det :) När brevet var postat skämdes jag och hoppades att hon aldrig skulle höra av sig. Det fanns goda förutsättningar till att hon inte skulle det för jag tyckte själv det lös igenom alldeles förbaskat tydligt att jag minsann bara var en privatperson med idolgriller. Jag utgav mig i och för sig inte för att komma från någon tidning.

Jag satt på landet ute på Muskö söder om Stockholm och tittade på TV med mina föräldrar då telefonen plötsligt ringde. En tyst, ganska blyg skånsk stämma presenterade sig och tackade för brevet. Något rödare ansikte och högre puls har säkert inte uppmätts på den ön det årtiondet, det är jag säker på :)

Om det var pinsamt när brevet skickades och Tekla ringde, var det inget emot hur det blev sen när vi väl sågs. Först bestämde vi att ses på Kafé Anno vid Slussen i Stockholm men det ändrades sedan till en kiosk vid Östra Station. Jag hade inte ledarhund på den tiden utan tog mig fram med vit käpp och jag tror Östra station bestämdes för att det var där mina tåg från Åkersberga anlände.

Det var en oerhört tuff tid ekonomiskt för mig. Jag hade vid den tiden på månaden precis 0 kronor kvar. När hon frågade om jag ville ha något att dricka, avböjde jag och försökte få det att låta som att jag inte var törstig. Hon köpte en dricka även till mig :$

Jag hade verkligen förberett frågor. Hur bra och musikjournalistiskt gångbara de var vet jag inte men hur som helst glömde jag blocket hemma av ren nervositet. Men jag hade ju jobbat med de en stund och kunde de bra utantill. Jag spelade in intervjun på en liten kassettbandspelare men redan vid fjärde eller femte frågan dog batterierna i spelaren… Hade jag haft en praktisk möjlighet att skjuta mig själv där och då hade jag gjort det… :) Jag tyckte då att jag gått för långt och varit för impulsiv och hade nyktrat till betänkligt från mitt idolrus. Jag skämdes och tänkte att hon nog måste tycka jag var komplett störd…

När jag kom hem rev jag frågorna och kastade det påbörjade kassettbandet. Jag tänkte att jag skulle ha kvar hennes röst som ett minne ett kort ögonblick, men lät kassettbandet falla ner i soporna efter att ha nypt mig hårt i armen och påmint mig om hur fruktansvärt pinsam jag var…

Jag fortsatte lyssna på hennes musik och kan än idag plocka fram gitarren och spela till något av favoritspåren. Jag har fortfarande lätt att skämmas för vad jag gjorde då som 19-åring och jag försöker verkligen påminna mig innan jag hånar galenskapen i idoldyrkan.

Tekla, som egentligen hette Pernilla har helt säkert glömt händelsen och det är jag tacksam för :)

Låten ”hjälp mig” från skivan ”ORangea blad” beskrev väldigt bra hur det kändes då.

Här finns ett blogginlägg där man diskuterar vad det blev av artisten Tekla, Klocklös i tiden:

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

Andra bloggar om: ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

1 reaktion till “Minnen och musik, Tekla – Hjälp mig”

  1. För mig är Tekla ”vår” musik ;) du spelade den för mig de där första underbara dagarna när vi blev tillsammans :)

Kommentera