Nu har andra avsnittet sänts och… ja vad ska jag säga, en magisk och underbar kväll! Jag och familjen har gjort som vanligt, tittat på avsnittet några gånger i förväg under veckan som gått och jag tror vi har lite olika motiv till det :)
För barnens skull är det bra att titta och veta vad som väntar och hinna förhålla sig till det och vara redo för kommentarer i skolan.
Mina egna motiv för att se i förväg är flera. Jag är så klart nyfiken men vill också hinna reflektera tills det sänds ut till svenska folket. Jag har också upptäckt att det är bra att kunna avsnittet när det sänds och fokusera på sociala medier i realtid när programmet sänds.
Och det är verkligen en heltidssysselsättning att följa både min sida på Facebook och flödet på Twitter och jag har valt att ta en aktiv roll i det och jag tror det är mycket bra och det är väldigt roligt!
Det är svårt att beskriva reaktionerna på Twitter, men många har skrivit ”gråtfest”, ”hjältar” och många andra fina saker.
Engagemanget på Twitter och Facebook var fantastiskt förra veckan, men ändå ingenting mot denna och kanske går det lite upp för än vilken genomslagskraft TV har!
Dagens program då, det var lite speciellt för mig eftersom det innehöll mitt och Rickard Forshälls personporträtt. När jag först såg det kände jag lite besvikelse för att mitt båtintresse och intresse för tandemcykling inte fick vara med. Det är absolut inte SVTs fel och jag visste att det inte skulle komma, för båten var upptagen inför resan till Nicaragua och det cykellopp vi deltog i under hösten ägde rum på en helg och det fanns inget kamerateam ledigt. Å andra sidan, hur kul hade det varit att filma och visa? :)
När jag nu sett mitt personporträtt på TV är jag ändå supernöjd. Att min kommunikation med Petra Örlegård skulle visas var ganska självklart och jag anade väl att det skulle bli reaktioner, men inte så mycket och fantastiskt positivt :)
Jag fick många frågor om teckenspråk, om jag hade tjuvtränat innan etc. Det hade jag inte. Jag fick en fråga under uttagningen vad jag skulle göra om det kom en döv tjej med på expeditionen varpå jag svarade att jag väl får återuppta mina gamla teckenspråkskunskaper.
För den som ser och kan teckenspråk ser man att det jag kan är det så kallade handalfabetet. Som 15-åring deltog jag i ett projekt där dövblinda personer fick speciella texttelefoner med punktskrift eftersom de inte kan läsa texten på en skärm. Det här var 1988/89 och jag reste land och rike runt, ofta ensam för att installera och utbilda.
Ibland hände det som det kan göra, att den beställda tolken inte dyker upp. Att vända och åka hem var inget alternativ för mig. Istället lärde jag mig lite för att åtminstone hjälpligt kunna ta mig fram.
Ungefär samtidigt hade vi träffar för jämnåriga synskadade skolelever och där i vår grupp fanns en dövblind tjej som lärde oss just handalfabetet. Under en tid några år senare var vi ett par, men jag blev aldrig riktigt duktig och sedan dess har jag tappat mycket.
Under åren sedan dess har det ibland hänt att jag fått användning för mitt teckenspråk. Ibland har någon gammal döv kompis kommit fram ute på stan och ibland har jag behövt det i mitt arbete i väntan på eller vid utebliven tolk.
När jag förstod att en döv tjej var med på resan, var först under resan ner. Först blev jag otroligt nervös och det tog ett tag att ta mod till mig och använda det jag faktiskt kan även om det är lite. Det dröjde flera dagar innan jag och Petra Örlegård kommunicerade för första gången. Det gick långsamt, men det gick. Jag tror vi båda redan där var ganska berörda och tyckte det var väldigt mäktigt, men det var inget emot reaktionerna bland de övriga deltagarna. Petra fick så klart veta anledningen till mina kunskaper och är givetvis bekant med min gamla romans ;)
Rickards historia är också väldigt stark och vi var alla djupt tagna och imponerade av hans livsöde. Som jag sa vid lägerelden, att vända något så negativt till något positivt är enormt starkt. Rickard slutade sin kriminella bana och drogmissbruk 2006 om jag inte minns fel. Efter skolning och efter att ha fått ett arbete på järnvägen blir hans fot överkörd av ett arbetslok och han blir amputerad. Man kan välja att se det på olika sätt beroende på vad man tror på. Klart är dock att han är en enormt stark och varm människa som hanterar motgången och — verkar det som, också tacksamhet. Det kan låta lite konstigt men jag kan förstå tanken. Det är den där om-leken jag ofta leker själv. Hade inte man fått sin funktionsnedsättning hade man sluppit en massa men missat kanske ändå mer. Alla människor man mött, chansen att få vara med i Mot Alla Odds, perspektivet på livet inte minst.
Jag kände inte Rickard innan vi sågs för första gången på uttagningen, men redan då kände jag att vi kommer ses igen och det här är en person jag mer än gärna vill resa med och kan lita på. Jag tycker om människor som utstrålar värme, ödmjukhet och kan ge så mycket hjälpsamhet. All den erfarenhet han har som varit av negativt slag ska vara en människa som Rickard att vända till något positivt. En vän för livet!
Jag kan fortsätta skriva hur mycket som helst om varje program, känslor, tankar, saker som hände i bakgrunden etc. Men jag kommer att publicera min resedagbok dag för dag när serien är avslutad är tanken. Eventuellt börjar jag tidigare.
Nytt avsnitt och nya äventyr nästa vecka!
Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida
Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media
Helt underbart att få följa er! Vilken stark personlighet du har! Kan bara säga: TACK!