En pappas tankar del III

Nu kanske någon undrar hur det gått med barnet som åtminstone är på god väg att spåra ur? Det går inget vidare. Nu har det gått tre veckor utan närvaro i skolan, så man kan nog säga att det ligger i farans riktning att sista årskursen i grundskolan är förstörd. Att ta igen det nu blir nog tufft även om man satte igång genast. En prao-vecka har passerat med världens chans till specialundervisning för att komma ikapp och barnet gick dit en dag. Då tänkte man genast som förälder att det kanske ordnar sig ändå och hoppet steg. Men det sjönk lika fort igen.

Närvaron hemma har inte heller varit särskilt hög och det har känts jobbigt att vara på sin vakt med kontokort och pengar som måste låsas in.

Men från att ha varit nästan helt frånvarande flera veckor förutom på nätterna så har ett nytt fenomen hänt ikväll. Helt plötsligt ska barnet och kompisarna vara här hemma ikväll för att ”det är mycket roligare hemma hos oss”. Som förälder tänkte man igen, bättre att ha dem här och under kontroll än ute drivande på bygden eller hos okända kompisar.

Sedan dök det upp lite bilder i vår gemensamma bildström tagna från barnets telefon…

Sprit och cigg i inte så små mängder… Plötsligt kändes det inte riktigt lika lustigt längre att ha ungdomarna här hemma. Då börjar man tänka, att det gick väl fort för besökarna från ytterdörren in i barnets rum. Jag som inte ser kan inte gärna öppna dörren och fråga ”ni sitter väl inte och dricker sprit här?” Då skulle svaret bli nej och de skulle lika gärna kunna sitta med flaskorna på bordet. Jag ville kräva väskkontroll vid hemkomsten hit men klarade inte av att genomföra det. Jag sitter här nu istället och känner mig utnyttjad och förmodligen lurad.

Varför blev det så plötsligt intressant att hänga här hemma ett gäng ungdomar samma dag som bilder på kvitto från Systembolaget och en försvarlig mängd sprit dyker upp i telefonen? Kan det bero på att det är praktiskt att hänga här med de synskadade föräldrarna som ändå inte kan kontrollera vad som pågår?

Så just nu känns det skit och jävligt jobbigt och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Önskar det fanns någon seende i närheten just nu som är lite modigare än vad vi är och som inte kan luras lika lätt, som bara kan kliva in och kolla det jag på halvdana grunder misstänker. Att det dricks här och var kan jag inte göra så mycket åt. Men jag skulle vilja förbjuda och förhindra det i vårt eget hem åtminstone.

Uppdatering kl22:04

Nu har släktingar och familjemedlemmar identifierat att spritbilden ovan är tagen i barnets rum. När detta inlägg publicerades startade en diskussion på Facebook och vi övervägde att be vänner komma hit för att hjälpa till med en kontroll eller helt enkelt ringa polisen. Men det kändes dumt. Tänk att locka hit någon eller kalla på polis och det visade sig vara helt fel? Då skulle jag känna mig bra dum.

Men kort efter att kommentarerna började ramla in så försvann 5 ungdomar ur huset fortare än korken ur en champagneflaska. Så nu såhär efteråt visade det sig att jag anade rätt och att det var väldigt synd att jag inte ingrep eller kallade på någon sorts hjälp mer diskret.

Nu gjorde jag såhär istället och kanske fick det samma pedagogiska effekt. Nu pågår jakten efter föräldrar till så många som möjligt för att meddela att deras ungdomar springer runt med alkohol för tusentals kronor. Dessutom ska jag utreda vad jag ska göra med namnet på den förmodade langaren.

Jag skulle önska att föräldrar hade mer kontakt med varandra. Då tror jag det skulle bli lättare att hålla ungarna borta från sådant här.

Uppdatering kl23:45

En större mängd alkohol omhändertagen. Barnet är rädd för repressalier om spriten inte når rätt ägare. Imorgon får polisens ungdomsgrupp ta över.

Nu har ni fått följa en fredagskväll i vår familj. Ännu är det ingen fredagskväll av den vanliga sorten. Men det är så här livet också kan vara. Jag hörde någon säga idag att man ska ge en mer osminkad version av sig själv i sociala medier. Här har ni min. Ingen präktig tävling om vem som har finast och lyckligast liv. Nu är det andra sidan av verkligheten.

Jag är så oerhört trött. Lättnaden att det äntligen var fredag och lite vila från jobbet har runnit undan allt för snabbt. Chipsen och Fantan på vardagsrumsbordet smakar märkligt trist.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

5 reaktioner till “En pappas tankar del III”

  1. Stakars ni och barnet…. Är den som fixar spriten över 18 år annars måste det ju vara en vuxen som langar. Vad tänker han på fattar han inte att det kommer att gå väldigt illa för han om han blir omhändertagen av myndigheter som kommer att sätta han i fosterhem inte få träffa sin familj…. Joakim försök få tag på föräldrarna till kompisarna och tala om vad som försiggår, men dom har väl samma problem som ni men då kan ni snacka ut om vad ni kan ta till för att få slut på eländet… Hoppas av hela mitt hjärta att det ordnar upp sig till det bättre för er….Kramar till er

    1. Tack Erika, Sussie, Ingrid och Lisbeth för era fina kommentarer. Det värmer och hjälper verkligen.

      Personen som langat är över 20 men går fri eftersom ungdomarna, helt naturligt, är ganska ovilliga att ange sin spritkälla. Men jag tror ändå på polis i sådana här sammanhang för att markera att det inte är OK och göra det så besvärligt som bara är möjligt.

      Men kampen är ojämn helt klart.

  2. Jocke – vilken svår sits du har! Att se sin egen unge spåra ur är nog bland det värsta som kan hända en. Jag minns när vi insåg att J var illa ute och letade efter honom på stan. Eftersom han var myndig var det ännu svårare, vi hade absolut ingenting att sätta emot. Den maktlöshet du känner tror jag alla föräldrar känner i den här situationen. Man vill låsa in ungen, men det går ju inte.

    Det här låter ju väldigt allvarligt! Det klarar ni inte på egen hand. Din unge är i farozonen för allt möjligt. Ni måste kontakta närpolisen, soc, fältassistenter, Maria ungdom, skolkurator – vem som helst som ni kan känna förtroende för. Fråga om råd till att börja med. Sedan kan det bli tal om att försöka ordna ett möte. Det kan ju faktiskt bli tal om ett omhändertagande.

    Själv tror jag att tonåringar behöver känna att man bryr sig, men på ett annat sätt än ”ja jag älskar dig”. Man kan säga ”jag tillåter inte detta, för jag vet att det inte är bra för dig”. ”Du är välkommen att sova hemma, men dina kompisar får sova hemma hos sig”. ”Jag förstår att du gör en massa saker som jag inte tycker om – röker, dricker, kanske annat. Jag vet vad detta kan leda till. Om det fortsätter kommer jag att kontakta …”. ”Jag vill inte att du blir knarkare, uteliggare, arbetslös. Jag kommer att göra mitt bästa för att motverka det.”

    Man måste sätta gränser, på samma sätt som man hindrar ett småbarn från att springa ut i gatan. Så länge barnet håller sig inom ramarna är det ok, men går den utanför måste det stoppas.

    Jag undrar varför du känner dig så enormt hjälplös. Du är dock en vuxen förälder. Det är inte bra att tonåringen uppfattar dig som svag, som någon hen kan sätta sig på. Du måste väl känna dig jättearg? Varför inte visa det? Varför inte ha ett storgräl med ungen? Du har tagit hand om hen, gjort dit allra bästa (som kan vara fel ibland förstås), tröstat, matat, betalat, etc etc. Då har barnet ett ansvar gentemot dig också.

    Stå på dig! Slå näven i bordet!

    Eftersom det är väldigt lätt att säga så men svårare att göra det så lägger jag till – lycka till!

  3. Lider så med dig när jag läser det. Har tyvärr inga bra råd eller tips. Kanske du/ni kunde ringa de andra ungdomarnas föräldrar? Hoppas iaf att det löser sig på nått sätt.

  4. Men å så jobbigt att läsa detta. Så fräcka dom är i så fall >:) Ett förbjud tycker inte jag är nåt dumt i erat fall. Eftersom ni inte ser nåt. Svårt att höra klirr också om dom lindar in flaskorna. Jag fick inte ha sprit hemma förrän jag var 18 år. ibland gick dom igenom min ryggsäck innan jag gick ut .Mamma sa: så är det när du inte lyssnar på oss. Jag Var så arg men det brydde hon sig inte om.

Kommentera