En pappas tankar del III fortsättning

Det är svårt att beskriva hur den här dagen har varit. När jag vaknade i morse så kändes det som under studentåren, som att vakna efter en veckas festande. Huvudvärken var och är hemsk och jag har knäppande ljud inuti vänster öra som jag får när jag är trött eller stressad. Känns som muskelsammandragningar fast man väl inte har några muskler i öronen… Kanske en signal på blodtryck?

Inatt och idag har jag sökt kommunens uppsökarteam som givetvis inte jobbade just denna helg. Jag försökte också få råd av polis för att höra hur vi skulle hantera den beslagtagna spriten. Familj och närmaste släkt delades i två åsikter, att låta langarna få tillbaka spriten eller försöka få polisen att ge oss råd i hur vi skulle hantera det. Jag kände inte någon större lust att lämna tillbaka alkoholen till några skitungar.

Jag lyckades till slut förklara mitt problem för en på länskommunikationscentralen som lovade skicka en patrull så fort det gick. Lite över en timme fick jag vänta och när patrullen ringde upp kunde jag meddela att barnet stod utanför med 2 misstänkta langare och väntade på att jag skulle komma ut med alkoholen.

Nu kunde polisen hålla förhör på plats och jag fick lämna över spriten vilket jag tyckte kändes oerhört rätt. Samtidigt blev det en markering för mitt barn och inte minst de som gör sig skyldiga till langning.

Det har uttalats hot, oklart om de är riktade mot mig eller barnet för den förlorade spriten. Jag kanske får anledning att överväga framöver, men jag tycker det är en fråga om kurage. Blir någon av oss hotade mer eller till och med misshandlade framöver, hoppas jag att det fortfarande ska kännas likadant.

Om jag är rädd? Det vore väl att ljuga att säga att jag inte funderar. Mitt barn är en ganska enkel måltavla för några som är mycket äldre och i tveksamt umgänge. Jag som är orsak till allt, är helt blind och en perfekt måltavla. Någon kan både hota och slå ner mig ute och jag kommer aldrig kunna identifiera någon. Så visst funderar jag och det är inget jag kan skydda mig emot. Hur sannolikt det är att det ska hända vet jag inte. Inte så troligt. Så jag väljer att inte göra det till ett problem innan det uppstår.

Och nu då, vad händer nu? Vem vet. En massa planer och saker som ska göras som jag just nu inte tänker skriva om. Barnet försvann ur huset och tänker inte komma hem mer. Det börjar ärligt talat kännas ganska hopplöst och vi klarar det inte själva längre. Jobb måste skötas, tre barn till har rätt till trygghet och kärlek och i slutet av allt ska man hålla ihop själv också. Jag har mitt vanliga jobb och på måndag en stor och viktig föreläsning på en konferens inför 100 av Stockholms höjdare. Lite känns det som om väggarna tränger på från alla håll.

Imorgon ska jag dock ägna mig lite åt mig själv genom att besöka visning av Citybanan. Sedan ska jag försöka få ihop mitt föredrag inför måndagen och försöka göra det jävligt bra!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

3 reaktioner till “En pappas tankar del III fortsättning”

  1. Du og Maria gjorde rätt Beslut tycker jag! När inte barnet inte lyssnar på er så måste ni ta all hjälp ni kan få! Ni gör det för barnets Bästa :-). Å hoppas hoten bara va nåt som dom sa. Ta en dag i taget ! Ni ska absolut ha hjälp Styrke Kram på er@-}–

  2. Helt rätt Joakim att du tog kontakt med polisen, Och är barnet minderårig så är det ju polisens sak att leta efter han nu om han inte kommer hem om ni begär det ..Kan inte mormor och morfar farmor och farfar prata med barnet, eller lyssnar han inte på någon. Tänker mycket på er Kram…

  3. Skickar dig och din familj en styrkekram. Ni agerar helt rätt. Be om hjälp från polis mm. Alla möjliga instanser. Kram

Kommentera