Föreläsning i Öppna rum hos Österhaninge Församling

Ikväll har jag föreläst i S:t Eskilskyrkan i Österhaninge församling. Man har något som kallas för öppna rum då man bjuder in föreläsare och bjuder in allmänheten. I vårens program var jag först ut med min historia.

Temat är ”våga leva” och det är ett ämne som passar väldigt bra in i min historia och mitt liv. Det handlar om livets upp- och nedgångar och utmaningar i stort som i smått. Det här temat är nog det som stimulerar mig mest när jag föreläser.

Det var väldigt nervöst innan föreläsningen. Jag har hört om liknande öppna evenemang i kyrkan som både varit fulla enda ut i entrén och sådana där det bara varit ett fåtal besökare och jag hade verkligen ingen aning eller känsla för hur det skulle bli i mitt fall. För några veckor sedan fanns en väldigt bra artikel om mig i kyrkans tidning, sådär bra så att jag själv blev glad när jag läste den. Tidningen går ut i alla hushåll så det fanns verkligen förutsättningar för att många skulle komma.

Mest nervös var jag ändå för att det skulle vara glest i bänkraderna. Då skulle jag behöva intala mig att det är lika viktigt att prata inför 10 som 100 men det skulle kännas konstigt tror jag.

Till min inledande bild föreställande en segelbåt i Nicaragua, fylldes kyrkan sakta och till slut var den full. Ungefär 120 besökare trodde man det var och märkligt nog var det mindre nervöst än om det skulle ha varit 10. I mitt fall tror jag det handlar mycket om att jag inte ser alla mängder människor. Klart jag hör sorlet och att det är många människor och det sprider sådan glädje i kroppen att så många vill komma och lyssna.

För mig är Mot Alla Odds> det största äventyret hittills i livet och tillsammans med mitt liv och min funktionsnedsättning tycker jag själv det finns väldigt mycket att berätta. Resan i Mot Alla Odds innehåller många paralleller med livet självt, hur det kan vara tufft ibland och helt underbart ibland. Min viktigaste parallell brukar vara det här med att utmana sig själv och pressa sina egna gränser. Man måste inte bestiga en vulkan, kräla i djungelns gyttja eller gå i 50 graders hetta. Det kan lika gärna vara en symbol för att utmana sig själv i mindre, mer vardagliga saker som kan vara tuffa nog, om än inte fysiskt.

Jag börjar känna mig rutinerad i det här med att föreläsa. Det känns bra och tiden flyger iväg och när jag drar upp min sista bild är det alltid 5–10 minuter kvar för frågestund och det kommer alltid väldigt bra frågor.

Applåderna efteråt värmer så klart och jag svettas och är varm och otroligt trött efteråt. Det känns som en riktig mental positiv urladdning men känslan att vara fascinerad över att så många tycker det är givande att lyssna kvarstår.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

2 reaktioner till “Föreläsning i Öppna rum hos Österhaninge Församling”

  1. Hej! Jag ville berätta att jag, min mamma och min pappa var i kyrkan och lyssnade på dig. Det var riktigt roligt att höra dig prata och du var himla underhållande. Inte tråkig en enda sekund! Skulle gärna lyssna på dig igen, jag kände mig glad och inspirerad när jag gick därifrån. Bra jobbat! Hälsningar jenny

Kommentera