Vi är på väg till en cykelaktivitet i Älvsjö. Jag kände mig rätt ledsen och misslyckad efter gårdagens bakslag. När vi kliver av tåget i Älvsjö kommer en ung tjej fram, frågar om det är jag som är från Mot Alla Odds och när jag säger ja, ville hon bara säga att jag är en så fin människa.
Det händer mig inte så ofta att folk spontant kommer fram och i synnerhet inte säger så fina saker. Jag kände mig verkligen fåraktig, vad svarar man på sådant? Tack
naturligtvis, men det kändes så fånigt och otillräckligt och motsvarade inte alls den glädje och värme jag kände inuti.
Efteråt när vi gick genom Älvsjös gator, tänkte jag att hon borde få veta att det förändrade hela min dag. Jag tänker också att jag nog inte förstår hur och att jag och de andra påverkade många människor. Jag tänkte också att jag åtminstone kunnat fråga om hon tittat på alla avsnitt, vad hon gillade bäst, om hon kände någon med funktionsnedsättning, om jag fick vara på bild med henne? Efteråt hade jag massor i huvudet, men just då blev jag helt tom kändes det som.
Så här och på min Facebook-sida skickar jag mitt tack och min värme tillbaka och hoppas att hon läser och andra som känner att man vill gå fram och säga något vänligt, till en vän eller främmande. Jag önskar själv jag var bättre på det och vågade oftare.
Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Östersund, Återträff