Idag hade idrottsföreningen på min arbetsplats bjudit in Aron Anderson som föreläsare. Aron drabbades av cancer vid 7 års ålder och är nu rullstolsburen.
Idag föreläser han om sin idrottsliga karriär och utmaningar så som att cykla handcykel till Paris och bestiga KebnekajseW.
Jag kände igen mig själv väldigt mycket i Arons sätt att tänka och vara. Både i strävan efter utmaningar och målen och tomheten efteråt innan man kommer på att det är resan som är det stora. Ungefär som det gamla ordspråket målet är inget, vägen är allt
. För mig var det en annan sorts inspiration att lyssna på Aron. Inte för att lära mig att allt är möjligt och man ska följa sina drömmar och mål eftersom det är något jag redan försöker göra på samma sätt och själv föreläser om ungefär på samma sätt. Inspirationen låg mer i att höra någon med liknande driv och förutsättningar och med en funktionsnedsättning berätta. Det gör mig stärkt i att min väg ändå är mest rätt även om orken ibland tryter och jag undrar varför jag gör allt detta och ändå vill ha mer.
Aron är precis som jag såld på cykling så kanske ses vi igen längs vägarna framöver. Jag har hört ryktas att han ska köra Halvvättern om ett par veckor. Är jag återställd tills dess så ses vi säkert till start då, då vi paracyklister startar i en egen gemensam startgrupp.
Andra bloggar om: Föreläsning, Funktionsnedsättning, Synnedsättning, Rullstolsburen, rullstol, Funktionshinder, Äventyr, Utmaning, Kebnekajse, Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Halvvättern