På torsdag skulle jag ha deltagit i Cykel-SM, det första för paracyklister. SM anordnas i år av CK U6 Cykel i Götene.
Men idag avanmäldes jag, och det gjorde ondare än alla nålar i armväck och allt annat jag fått utstå de senaste 5 veckorna… :( Jag hade planerat så mycket för den här våren och sommaren, anmält mig till samtliga stora lopp i Stockholm och båda loppen vid Vättern, börjat tävla för att få poäng i disciplinen tempo och min stora önskan var en plats i landslaget. Vårens träningspass utomhus kändes så bra! Jag kände mig stark och uthållig och det var bara början på säsongen. Runt 200 mil inomhus på cykeltrainer och det skulle bli många hundra mil till ute på landsvägarna.
När jag och min pilot Patrick körde omkull under SMACK-rundan 2014 och jag bröt nyckelbenet var det förvisso trist. Jag tvingades avanmäla mig från den första upplagan av Gran Fondo Stockholm men det var väl ingen enorm katastrof. Ett nyckelben läker och vurpar händer de bästa.
När jag tvingades åka in akut för magvärk och det ledde till en blindtarmsoperation var säsongen förstörd. Det blev inte bättre av att det nu också lett till följdkomplikationer med en inflammation i operationssåret som förlänger återhämtningen ytterligare några veckor.
Hela tiden har jag varit inställd på att cykla SM trots allt om än med sämre resultat. Enda tills idag har jag tänkt att det borde funka, trots ett öppet operationssår på magen och en ganska nyligen ihopsydd buk. Dessutom över 5 veckor utan att ha kunnat träna det minsta. En viktnedgång på över 4kg varav merparten helt säkert muskler och inte fett. Ja, ni hör ju själva! :) Men jag ville verkligen det här så himla gärna! Att få stå där på startlinjen med de andra cyklisterna. Känslan i kroppen är svår att beskriva, rädd, taggad, nervös, ryckig, vill iväg, vill vinna… Allt det där i en plågsam kompott av känslor som är så outhärdligt härlig :) Dessutom ett historiskt SM för paracyklister, god chans till en medalj. Vid det här laget skulle jag ha varit i väldigt bra form och jag skulle ha gjort mitt bästa.
Ändå är det en rätt skön känsla i allt det ledsamma när förnuftet springer ikapp än. Sjukskrivning, läkning, återhämtning och för att sakta börja om igen, inte för fort för att förstöra och förlänga någon läkningsprocess. Det finns fler tävlingar i höst, om än inte så många och sen finns en lång, lång vinter och sedan kommer nya motionslopp, träningar och tävlingar. Och tänker jag efter riktigt noga, vill jag nog att min första placering i ett SM ska vara så bra som möjligt och inte bara för att delta och med stor sannolikhet bli utklassad.
Det kommer bli tungt att börja om från början igen, det vet jag sedan förr. Det kräver mer psykisk kraft än fysisk och hopplösheten och meningslösheten känner jag redan av. Det gäller att ta sig ur det där och bestämma sig. Vägen fram till nästa tävlingssäsong är väldigt lång vilket gör att den i första hand inte går att ha som morot. Jag får försöka börja se fram emot att kunna träna över huvud taget och sedan de 2 återstående motionsloppen i början av september och de 2–3 tempotävlingar jag kommer hinna delta i innan säsongen är helt slut. Därtill kan man hoppas på en lång och bra höst med möjlighet till mycket utomhusträning innan träningen inomhus med spinning, löpning och cykel på trainer tar vid.
Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Svenska Cykelförbundet, SCF, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion, Motionslopp, Tävling, SM