Ett femte underverk

Bild: Bild på lilla Theodor

En lång väntan och spänning är över. Idag kl10:52 föddes lilla Theodor på Huddinge sjukhus. 50cm lång och 3500 gram tjock. :)

Just nu känner jag mig lite för trött egentligen för att prestera något som jag brukar göra, en lång resumé av graviditeten eller i värsta fall alla 5 graviditeterna. :) Så det får räcka med en kort variant. :) Våra graviditeter har ändå alltid varit en promenad i parken jämfört med hur många andra verkar ha det, både pappor och mammor.

Med bara 6 dagar kvar till beräknad förlossning beslutade min fru i samråd med läkare att sätta igång förlossningen. Förra gången fick hon havandeskapsförgiftning och det fanns tecken på det nu också utan att det var någon fara. Men det var ändå så nära och praktiskt lagd som hon är var det lika bra htt ha det överstökat. :)

Igår kl16 skrev vi in oss och processen började. Tar alltid lite tid att skrämma igång kroppen så det var först kl06 i morse som förlossningsarbetet drog igång på riktigt. Jag tycker min fru är riktigt proffsig och har alltid varit det. Bara med första barnet tog hon smärtlindring när det erbjöds, men den erfarenheten fick henne att avstå vid följande förlossningar. För en del fungerar det och har säkert både med kroppslig konstruktion och smärttröskel att göra. Men klart är väl att värkningsarbetet fungerar bättre utan. Och som någon barnmorska sa en gång för länge sen, att skrika inte är någon idé. Kraften ska nedåt och ut och inte uppåt och ut genom munnen. :) Det tyckte jag var roligt och helt säkert ganska sant. Min fru har förvisso aldrig skrikit utan varit väldigt fokuserad och duktig tycker jag.

Kl10:52 kom han så äntligen ut med en rasande fart. Jag kan hålla med om att det är stort och fantastiskt och allt det där, men jag känner mig helt klart mer rädd än glad. När min fru ligger på rygg och trycker på i värkarna och hjärtrytmen på barnet sjunker till stillastående i korta stunder och barnmorskan blir sådär sträng och säger nuf år du lägga dig på sidan och man liksom hör att det inte finns någon förhandlingsmån i det bara för att min fru just då helst vill ligga på rygg. Men på sidan märker man att bebisen genast trivs mycket bättre.

Jag känner mig rätt överflödig fast det säkert inte är så. Man klappar lite tafatt och serverar vatten mellan värkarna men hålla på att stödandas gör jag inte utan låter barnmorskan sköta det arbetet och jag tror min fru är lika glad för det. :) Sedan tar jag små varv över golvet mellan värkarna, sjunker ner i en stol, reser mig igen och tänker att det är fantastiskt jobbigt och oroligt för stackars mig. :) Sen skäms jag. Det är ju inte jag som ligger där och känns som om jag ska sprängas inifrån. Mitt problem är bara att jag blir så sjukt stressad och nervös av hjärtljuden och min frus smärta. Hur hon kan sen säga att det här är det underbaraste som finns gör att man undrar hur hon mår egentligen. :)

Men ögonblicken före, vid sista krysstvärken och när det där ljudet hörs när barnet kommer ut, ett kort litet skrik, det är störst i världen! Då går det inte att låta bli att låta tårarna rinna av både lättnad och äntligen äkta glädje. Och jag som undrar där under dom oroliga timmarna före om jag ska bli glad. Konstig tanke.

För min del har det passat bra att skaffa 5 barn. Det är som att se en film flera gånger, man uppfattar och upplever nya saker varje gång. Första gången med bedövning som tog för hårt, förlossning med sugklocka efter många, många timmar med en personal som inte gjorde skräckupplevelsen mindre. Till de andra förlossningarna där jag en gång tog emot barnet, 2 gånger klippte navelsträngen och nu den här gången uppfattade hur barnmorskan blåste lilla Theodor i ansiktet för att få igång andningen efter det första lilla skriket. Jag vet och har hört att man gör så men aldrig förrän nu uppfattat det när det händer. En del gånger har personalen gått iväg en liten bit och kanske gjort det då men här skedde allt vid sängen, med ett lugn och professionalitet som till och med fick mig att tänka att det ju gick perfekt och all oro som bortglömd. Allt ifrån den stunden och framåt är bara glädje och fascination. Jag vet att jag varje gång tänkt att det är konstigt hur saker bara börjar ske vid födseln. Hur barnet bara börjar andas som om det vore det mest självklara i världen och just reflexerna att vända sig in mot kroppen för att söka bröstet. Jag tänker även på känslorna. Nu gråter han om han är missnöjd, fryser eller är hungrig och ligger förnöjt och tittar eller sover när allt är kanon. Hur var det då i magen? Är barnet aldrig ledset i magen? Dom kan ju i alla fall inte gråta. Och så fick jag en konstig bild och ljudupplevelse i huvudet av en gravid mage med ljudet av gråtande barn inifrån. :) Jag tror jag börjar bli hysteriskt trött.

Vid 14-tiden har åtminstone jag sovit en stund i en ganska bekväm fåtölj med fotpall. Vi blir förflyttade till BB-avdelningen och två av syskonen är redan på väg hit för att hälsa på sin lillebror. Jag kommer åka hem med dom för att sköta hem och hundar tills mamman och Theodor får komma hem imorgon. Jag tror det står en ommonterad spjälsäng hemma som jag lovat att montera några veckor, kanske hög tid att göra det lite diskret nu? :)

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera