Invigning av Citybanan

Egentligen skedde invigningen av detta fantastiska projekt igår med pompa och ståt, men jag valde att viga in Citybanan på första resdagen då tågen rullar för allra första gången genom den nya, 6km långa tunneln från S´ödermalm till Tomteboda.

Bygget har pågått ett antal år nu och jag har besökt bygget i olika omgångar, allt ifrån när det bara var en tunnel med sprängsten och arbetmaskiner till färdiga perronger. I våras avslutades visningarna för min del med Stockholm Tunnel Run där vi fick springa igenom en av servicetunnlarna före förseglingen av dessa.

Jag har faktiskt sett fram emot den här dagen. Pendeltåg och tunnelbana har legat vitt åtskilda på Stockholms Centralstation, det har varit långt att gå med mycket trängsel. Nu blir det klart lättare när de båda färdmedlen är i nära anslutning till varandra.

Det blir en liten spännande känsla när vi rullar ut från Södra Station och tågvärdinnan meddelar att vi nu rullar igenom den nya tunneln och mot den nya stationen Stockholm City. Tåget går långsamt och det är helt klart nya ljud utifrån än vad jag är van vid.

Första stoppet blir att utforska nya Stockholm City. Där har jag bara varit innan spåren var lagda och platsen där rulltrapporna skulle gå uppåt, bara var branta backar som slutade i en vägg högt, högt där uppe. Allt luktade då berg, blöt betong och damm. Nu var det rent och fint och luktade nytt.

Först öppnas tågets dörrar och kort efter öppnas glasdörrarna utanför på perrongen. När tåget stängt sina dörrar igen, ljuder en varningssignal och glasdörrarna åker igen och man knappt hör när tåget lämnar stationen.

Ljudnivån är helt annorlunda. Nu är det förvisso väldigt lite folk på grund av semestrar, men glasväggarna bidrar verkligen till en underbar akustik.

Det här med perrongväggar är nog det som gör mest intryck på mig. Som vi har önskat oss detta i Stockholms tunnelbana och pendeltåg, både för säkerheten, ljudnivån och klimatmiljön. Nu har vi äntligen fått våra två första stationer med sådana väggar och det är verkligen ett lyft.

Dagens besök på Stockholm City blir inte så långt. Vi går upp i några av uppgångarna för att se vart man hamnar. Att komma direkt upp i tunnelbanenätet kommer göra underverk i rusningstrafik tror jag.

Eftersom stationen ligger 45 meter under jord, är det bara rulltrappor och hissar upp. Det kommer göra att vi med ledarhund givetvis här hänvisade till hissarna som jag hoppas både ska få förbli hela och rena så att min hund slipper kliva runt i massa gammalt piss och annat mänskligt avskräde man annars tvingas till i kollektivtrafiken. Just nu är hissarna givetvis rena.

Färden går vidare mot Stockholm Odenplan, en ny station som ska ersätta Karlbergs station. Här har jag varit på två visningar efter att stationen blivit färdigställd. Vi provar uppgången mot tunnelbanan. Även här finns dom nya perrongväggarna monterade.

Min vän Joche har också besökt den nya stationen Stockholm City och haft lite synpunkter på tillgängligheten. Jag kan skriva under på några av punkterna och ändå känna mig nöjd med att man ändå nått mycket längre och en mycket högre standard med dom nya stationerna. Varför man gjort taktila markeringar i golvet framför alla nya dörrar på Stockholm Odenplan men bara satt vita plattor framför dörrarna på Stockholm City kan jag inte förstå. Man borde göra lika naturligtvis. Det skulle det göra det lättare för någon med vit käpp att hitta dörrarna innan dom öppnats. Sedan kan man tycka att hissarna kanske är lite få och kanske knepiga att hitta i början. Men med allt sammantaget, ledstråk, punktmarkerade hissknappar, pipande glasdörrar och väl placerade högtalare för utrop gör att jag ändå tycker att tillgängligheten fått en stor plats. Allt kan alltid bli bättre samtidigt som det är mycket som ska vägas in. Jag vet också att hur tillgängligt vi än bygger det, kommer det ändå finnas klagomål och dom som inte utnyttjar kollektivtrafiken.

Under semestern ska jag åka in igen och utforska mer de olika uppgångarna och alternativen så att man lätt hittar. Men det kommer ta sin tid. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Västerås, Västmanland, 721 69, SE.

Citybanan visar Stockholm Odenplan

Idag visades den nya pendeltågsstationen Stockholm Odenplan upp, som är en del av den nya Citybanan. Sträckan som består av två nya stationer invigs om ett knappt år.

Jag har besökt bygget av Citybanan vid två tillfällen. Första gången var 2013 då man visade tunnelbygget under Södermalm. Andra gången besökte jag bygget av den nya stationen för pendeltåg under Stockholms Centralstation. Båda gångerna var bygget i ett tidigt stadie där det mest var grus och sprängsten och inte mycket känsla av att det skulle vara färdigt 4 år senare. Nu när vi besöker Stockholm Odenplan är det i princip en färdig pendeltågsstation.

Besökarna köar i långa led över torget vid Odenplan, men kön ringlar sig snabbt framåt. Efter ca 15 minuter träder vi in genom ingången och färden nedåt börjar. Man hamnar först på ett mellanplan där man också kan ta sig till tunnelbanans gröna linje. Biljettspärrarna finns inte på plats ännu, men man förstår var dom ska finnas. Färden fortsätter ned för ännu en lång rulltrappa och så är vi på perrongen. Hissarna är ännu inte installerade men alla rulltrappor är igång.

Även perrongen känns färdig. Jag slås av ljudnivån. Även om vi är många människor där, ekar det inte som på äldre stationer.

Dom nya stationerna ska vara utrustade med så kallade perrongväggar som gör att man inte längre kommer åt spåren. Glasdörrar kommer att öppnas när ett tåg stannat. På ena spåret står ett tåg och glasdörrarna öppnas och stängs och då för att demonstrera.

Dessa perrongväggar är faktiskt det som gör mig mest lycklig och imponnerad. Annars är det för mig bara en ny perrong, vilken som helst. tystare, fräschare men annars ingen skillnad. Men just dom nya väggarna gör mig faktiskt direkt lycklig. Här kommer man kunna känna sig helt trygg i framtiden.

Framför varje glasdörr i väggen finns markeringar i golvet som gör det lätt för människor med synnedästtning att känna var dörrarna finns med den vita käppen och det går också att följa glasväggen med handen utan minsta rädsla för risken att ramla ner på spåret längre.

annars går vi över en perrong vilken som helst och i andra änden finns nya rulltrappor som bär upp mot en ny biljetthall och utgång på Vanadisvägen och besöket är över. Utanför bjuds vi besökare på kaffe och kanelbullar innan vi inleder promenaden för att åka hem.

Invigningen av den nya citybanan kommer innebära att stationen Karlberg läggs ner. För mig innebär det längre väg att gå för att nå pendeltåget från min nuvarandre arbetsplats. Det kommer också innebära att jag behöver åka hiss med min ledarhund eftersom rulltrapporna är långa och några vanliga trappor finns inte. det är bara att hoppas att hissarna kommer vara snabba som utlovat, fräscha och får vara fungerande, för annars blir det jobbigt att ta sig ner.

Men i övrigt kommer de nya stationerna innebära en enorm lättnad och trygghet för oss med synnedästtning som åker pendletåg.

Nu ser jag fram emot en visning av den nya perrongen vid centralstationen.

Andra bloggar om: , , , ,

Det var nära ögat en gång… del II

Det var hösten 1995 och jag var 22 år. Jag var inte speciellt onykter även om jag och ”Greven” varit på lokal och svingat några bägare. Däremot var klockan mycket. Krogarna med 5-tillstånd hade stänkt och vi var på väg hem från city. Av någon anledning hade jag lämnat ledarhunden hemma. Antagligen hade vi varit på stökiga ställen och hunden fick vila hemma. Jag hade vid det laget varit ledarhundsförare i två och ett halvt år redan och var märkbart sämre på att använda den vita käppen. Det och inverkan av några öl och bristande fokus var nära att kosta mig livet den natten.

Jag och ”Greven” hade hittat en ny bekantskap på krogen vi gjorde sällskap med. Vi skrattade och stojade ner på T-centralens gröna linje mot Farsta. Jag följde perrongkanten med vita käppen precis som vanligt. Nära tunnelbanan skärpte jag mig alltid även med några pilsner i kroppen.

När tåget hördes borta i tunneln gjorde jag som alltid, släppte perrongkanten och tog tre steg in på perrongen bort från spåret. Tåget kom farande och stannade och öppnade dörrarna. Det var dom där gamla tågen med mellanrum mellan vagnarna man bara ser ibland idag.

Jag hamnade mellan två dörrar och började följa kanten och tåget för att komma till nästa dörr. Den här sekvensen kommer jag ihåg som om den var igår. Mina vänner säger något till vänster om mig, tåget är till höger. Jag vänder mig lite åt vänster för att svara samtidigt som min hörsel uppfattar ett tomrum till höger som jag genast tolkar som dörren in i vagnen. Fortfarande pratande med mina vänner tar jag ett steg åt höger för att kliva in i vagnen och känner hur blodet fryser till is när marken försvinner under fötterna.

Jag faller ut åt höger, landar med sidan av bröstkorgen tvärs över kopplingen mellan dom båda vagnarna och där blir jag hängande åtminstone med en fot kvar på perronggolvet. Jag ligger helt utsträckt, hör brummandet från tåget och pysandet från lufttryckssystemet och känner lukten av varm tunnelbana och elektricitet. Jag tänker att jag har ansiktet mindre än en meter från skenan med starkström och tippar jag över landar jag rakt över skenan.

Det känns som om jag blir hängande där en evighet. Jag tänker att ”nu åker tåget iväg och jag åker ner mellan vagnarna!” Min kompis Greven som själv är blind uppfattade nog aldrig vad som hände. Jag säger ”hjälp för fan!” och sträcker en hand mot perrongen. Någon, förmodligen vår nya bekantskap tar tag och rycker upp mig på perrongen igen. Snabbt springer vi in genom dörren in i vagnen och tåget far söderut. Hela förloppet tar mindre än 20 sekunder. Jag uppfattar inte att någon säger något, allt förutom tåget är helt tyst. Det kan vara i mitt huvud eller alla resenärer som tillfälligt blivit helt tysta både på perrongen och inne i tåget.

Kallsvetten rinner längs ryggraden och vi sitter tysta länge. ”Fy fan” upprepar jag flera gånger tyst för mig själv, det finns inte så mycket annat att säga. Om jag varit det minsta onykter tidigare, är kroppen nu urblåst på varje promille och den rädsla jag känner lång, lång tid efteråt går aldrig att beskriva.

Även om mitt snabba liv inte riktigt skulle ta slut där och då, så var det en väckarklocka. Jag insåg att detta var andra gången jag varit så fruktansvärt nära döden och även den första gången var det på grund av tåg. Ena gången var det trötthet och andra gången alkohol som bidrog till bristande uppmärksamhet.

Många år senare får jag en plötslig flashback på T-centralen. Jag är utan ledarhunden av någon anledning och kommer med tunnelbanan. Jag ska ta mig upp två perronger för att möta ledsagare vid spärrarna. Mitt på den övre perrongen kommer tåg på båda sidorna om mig samtidigt. Det slår ut min hörsel och jag blir vimmelkantig och osäker på vart på perrongen jag befinner mig. En känsla av att båda tågen drar mig till sig. Det var i modern tid så taktila markeringar i golvet vid perrongkanterna fanns och jag visste att jag inte var nära någon av dom. Men allt blod försvann ur huvudet och jag började vackla. Antagligen såg jag skräckslagen och blek ut, för genast kom en kvinna fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag tog tacksamt emot hjälpen upp och bort från tågen.

Jag skickade alla varma tankar i världen till mina vackra, fina, duktiga ledarhundar som varje dag hjälper mig i den här miljön. Med hunden vid min sida känner jag mig aldrig rädd och osäker, aldrig någon oro eller rädsla för att plötsligt trampa luft eller hamna för nära ett förbrukande tåg. Jag bestämde mig för att aldrig mera någonsin åka tunnelbana ensam utan hunden vid min sida.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from .

Det var nära ögat en gång…

Idag minns jag den 14:e februari 1994 när jag stod på perrongen på Karlbergs station och väntade på pendeltåget. Det fanns inga likheter med den gången i övrigt förutom att jag tänkte på att just Karlbergs station har en ganska smal perrong.

Det har varit riktigt nära ögat två gånger i livet. Den ena var en händelse som utspelade sig 1995 på centralens tunnelbanestation men det är en egen historia som kanske berättas framöver.

Jag är van resenär av kommunala färdmedel. Även tiden före min första ledarhund 1993 åkte jag mycket tåg, framför allt längs Roslagsbanans Österskärslinje. Då fanns inga ledstråk längs dom vita linjerna på perrongerna men det var mycket mindre folk än vad det är idag.

Den 14:e februari 1994 gick jag från min praktik på Österåkers Dykarskola en timme tidigare för att åka in till Stockholm och träna med en kompis. Jag och ledarhunden gick som vanligt till stationen i Åkersberga. Jag skrev i min dagbok dagen efter att jag hade tankarna på annat håll vilket jag normalt inte tillåter mig själv när jag rör mig bland tåg och tunnelbanor. Då gäller det att vara fokuserad. Annars kan det hända som höll på att hända.

Perrongen var smal så jag brukade stå lutad mot ett räcke för att vara på säkert avstånd från perrongkanten. Jag slarvade denna dag.

Tåget kom i hög fart från vänster och Österskärshållet. Ljudet av tåget dämpades av snön och det frasade från luftledningen sådär som det kan göra kalla dagar.

Nästa hörselintryck är ett antal människor i närheten som drar efter andan, det var ett tydligt och klart hörbart ljud men ingen skrek. Jag fattade inte alls att det handlade om mig. Nästa ljud är någon som vrålar från tåget, ett dämpat ljud och ett hysteriskt bultande i lokets vindruta.

Först när loket passerar mig på några få decimeters håll förstod jag hur nära döden jag varit, att människornas andhämtning rörde mig.

Några snabba steg bakåt, slog ryggen i räcket som jag borde lutat mig emot från början. Väl ombord på tåget halvvägs in mot Stockholm kom chocken.

Idag finns händelsen alltid med om än omedvetet. Dom linjerna längs perrongens kanter som man kan känna med fötterna eller vita käppen har tillkommit sedan dess och är till stor hjälp. Samtidigt har antalet resenärer ökat väldigt mycket sedan dess och trängseln och stressen är farlig. Men det är vardag för oss med synnedsättning.

Ändå älskar jag att åka tåg, tunnelbana och buss som alla andra, hellre än att åka färdtjänst.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Resa till Nybro

Idag har jag varit ledig från jobbet och på ett privat uppdrag i Nybro, inte så långt från Kalmar. Det blev en tidig dag idag med en klocka som ringde 04:20 för att ta pendeltåget 05:29 in till centralen.

Jag spenderade hela den långa tågresan ner med att sova. Jag hade svårt att vakna när det var dags att byta tåg i Alvesta och somnade om igen för att åter ha svårt att hålla mig vaken sista biten fram.

Nu är jag klar och tåget har börjat rulla norrut och hemåt igen. Alla tåg och ledsagningar har fungerat bra så här långt. Jag gillar att åka tåg när man väl sitter på sin plats. Det ger tid för eftertanke och vila. Men på hemvägen ska jag försöka hålla mig vaken så att jag kan sova inatt.

Imorgon är jag också ledig. Då står begravning på schemat vilket inte är så roligt. Det är min frus faster som gått bort, så det var inte så nära för mig personligen, men det är ingen rolig tillställning i alla fall. Det blir nog min tredje begravning i livet.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from .

Resa till Vara

Bild: Stationshuset i Vara

Nu är jag på väg till Vara i södra Sverige för att hålla i en 2-dagars workshop om GPS-baserade orienteringshjälpmedel för människor med synnedsättning. Workshopen arrangeras av Forum Vision. Jag vet inte exakt vad syftet med workshopen är, kanske att utvärdera de olika GPS-baserade orienteringshjälpmedel som finns idag. Men jag skriver mer om det imorgon.

Nu rullar tåget söderut från Stockholm mot Vara i Västra Götaland. När jag kommer fram ska jag bli intervjuad av Radio Syn om kursen och mitt äventyr i Mot Alla Odds. Kul att intresset fortfarande finns även om det är en nedåtgående trend.

På tåget finns ytterligare 4 kollegor med som ska på samma kurs. Det är lite dubbelbottnat med resa. Trist att vara från familjen och träningsmöjligheterna men skönt att få lite miljöombyte och göra något annat. I mitt förra jobb reste jag mycket mer och saknar delar av det litegrann.

Vi kommer fram vid 13:30-tiden och sedan börjar programmet kl15.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Posted from .

Framme i Östersund

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Nu rullar tåget in på Östersunds station där Sonia och en chaufför till väntar på oss för att ta oss mot Orrviken. Egentligen har jag inget nytt att tillägga, utan skriver mest det här för att få en bloggpinne på kartan även i denna stad som jag inte tror jag bloggat i förut :)

Resan har gått bra och det känns riktigt bra att vara på väg för att göra något annorlunda i vardagen. Förutom våra skärgårdssemestrar har vi bara gjort en resa tidigare tillsammans, när vi åkte till Göteborg 2009. Så det här är verkligen roligt och stort!

Nu är jag spänd på att träffa de andra och alla aktiviteter som planerats för oss.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

På väg mot Östersund

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Nu sitter nästan hela familjen samt ett lånat barn på tåget på väg mot Östersund för en återträff med gänget från Mot Alla Odds. Ett barn valde att stanna hemma hos mormor vilket känns tråkigt. Jag tror att alla kommer få mycket trevligt.

Tåget rullar förbi Jävle och det känns roligt att vara på väg hela gänget. Det är inte så ofta vi åker långt och det är klart det blir viss spänning att ta sig till centralstationen och leta efter rätt spår och tåg. Barnen är bara vana vid pendeltåg och tunnelbanor. Vi har aldrig varit utomlands tillsammans, det har vi aldrig haft råd med och inte heller riktigt vågat. Men det skulle så klart vara ännu större att ta sig till Arlanda och flyga till ett annat land.

Men nu är det Östersund som är destinationen och det ska bli riktigt kul!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Ingen kompensation för bristande ledsagning

Här om veckan var jag på resa till Malmö för att föreläsa. Jag har inte speciellt positiva erfarenheter av SJ’s ledsagarservice vilket jag skrev om senast 2010. I mitt förra jobb reste jag väldigt mycket mer än vad jag gör idag.

Det första problemet när man ska beställa ledsagning i samband med en resa, är att det tar en otrolig tid för kundtjänst att göra beställningen. Om det beror på att systemet är krångligt eller att de saknar utbildning är svårt att veta. Vissa gånger har jag suttit över en halvtimme i telefon för att lyssna på en representant från kundtjänst hummande och suckande traggla sig igenom formulären. Och som jag skrev redan 2010, måste beställningen göras minst 24 timmar innan.

Jag har inte blivit riktigt klok på hur det fungerar nu för tiden. SJ sköter inte ledsagningen själva, utan lägger ut det på andra. Tidigare tror jag det var Järnhusen som sköter om alla stationer. Men numera tror jag det sköts av Riksfärdtjänsten.

En sak har dock blivit något bättre. På flera stationer finns förutbestämda mötesplatser för ledsagning. Det finns också numera ett telefonnummer man kan ringa oavsett vilken station man behöver hjälp på om något skulle krångla. Och det gjorde det även på denna resa.

På väg hem skulle jag bli mött av ledsagare 15 minuter före tågets avgång. Jag fick sällskap till Malmö Central av min kund och där visade det sig att tågen var ordentligt försenade, men ingen ledsagare dök upp.Eftersom jag hade sällskap och tågen ändå var en timme försenade, hade jag tid att experimentera lite, så jag lät tiden gå för att se om något hände. Men tiden gick och efter 30 minuter syntes fortfarande ingen ledsagare till. Jag ringer då det angivna numret och får bra hjälp som letar rätt på den bortsprungna ledsagaren som kommer med andan i halsen 20 minuter efter att mitt tåg skulle ha gått. I vanliga fall hade jag alltså med största säkerhet missat tåget även om jag ringt direkt och inte väntat. Med 15 minuters tid hade de aldrig kunnat skaka fram en ny ledsagare i tid och jag hade fått förlita mig på medpassagerare.

Nu kom jag ändå lyckligt hem och ledsagaren som var bokad i Stockholm hade bra koll på förseningarna och skickade till och med SMS för att meddela att hon fanns på plats och hade koll på tåget.

Idag tänkte jag ändå att detta inte skulle få bero. Jag kontaktar SJ som ändå är min motpart. Först avhandlar vi resegaranti och jag får tillbaka några hundralappar för förseningen som till slut blev 80 minuter. Men när jag skulle ta upp min andra punkt och framföra mina synpunkter och eventuellt få kompensation även för ledsagningen, tog man avstånd och sa att det inte var SJ’s ansvar och att jag fick ringa själv till Riksfärdtjänsten. Efter ett samtal dit får jag bara kort veta att man gärna tar emot mina synpunkter om det inträffade, men någon vidare åtgärd är inte aktuell och ej heller någon kompensation. ”Det hände ju ingenting”. Nej det är alldeles riktigt men det var sannerligen inte deras förtjänst.

Vad som stör mig är att SJ i det här fallet över huvud taget inte är intresserade att registrera och ta hand om uppdrag som inte gått bra. Helt säkert köper SJ denna service och om inte annat borde man vara intresserad av att få vad man betalar för. I andra hand kanske, att resenärer med funktionsnedsättning får den hjälp som behövs. Men inget av detta tycks intressera SJ.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Posted from .