Det är väldigt lätt att prata om andras bemötande mot funktionshindrade och det är så klart ett stort problem som behöver arbetas med, genom information och åter information. Oavsett vilket funktionshinder vi har har vi väl alla varit med om att ”hon i kiosken”, affären eller vart som helst frågar din ledsagare, assistent, anhörig eller kompis, ”vad vill han ha att dricka?” och liknande. Ute på stan i mötet med människor tar tyvärr de flesta omvägar runt en funktionshindrad för att man inte vet vad eller hur man ska göra och de som ändå tar mod till sig kan ofta på grund av okunskap göra lite galna saker. Det kan vara om man ber någon om hjälp att hitta den rätta vägen, tar tag längst fram i käppen och drar än fram eller bara går iväg före och försvinner då för en som exempelvis är synskadad.
Och att ta kontakt av ren nyfikenhet eller gediget intresse kan säkert också vara svårt. Jag har en bekant som i ungdomsåren stod och väntade på en tunnelbanestation och plötsligt märker han att någon står ”för nära” och känner att vederbörande tittar på honom lite för ingående. Plötsligt, utan ett ”hej” eller ”ursäkta får jag fråga en sak” frågar människan ”hur blev du sån?” Min vän som än idag är rapp i käften svarar ”hur då,sån menar du, bög, blind eller vänstervriden?” Det blev inget förtydligande från den undrande medmänniskan och det kan säkert bero på flera saker. Antingen var vederbörnade provokativ och fick svar på tal, fast mer troligt nyfiken, undrande över synskadan, hade kanske aldrig träffat eller pratat med en synskadad förut. Och plötsligt kan människor glömma hur man tar kontakt på ett normalt sätt. Kanske är det så enkelt som att man är van vid att skapa ögonkontakt och därefter är det lättare att säga ”hej”?
För oss ledarhundsförare finns andra problem. Det vanligaste är att människor klappar våra arbetande hundar. Först och främst kan man kanske ifrågasätta det kloka i att klappa en vilt främmande hund man inte känner. Men det finns säkert flera förklaringar även på det. Samma här, man kanske inte vet hur man ska inleda en kontakt och väljer som många av oss gör, den enklaste vägen och bara klappar hunden. Att hunden inte ska bli störd med vita selen på sig kanske man inte har den ringaste aning om, eller att den även kan arbeta och befinna sig under ett kommando, att till exempel ligga stilla även utan selen på. En kontakt från en människa bryter då det tillståndet. Men det ska man vara ganska insatt i hunddressyr för att ha möjlighet att förstå.
andra problem ledarhundsförare ofta träffar på är taxichaufförer som kör färdtjänst. Att man försöker ta hunden ifrån föraren för att sätta in den i kombiutrymmet, eller när resan är slut, öppnar luckan och lockar på hunden så att den okopplad och utan kontroll hoppar ut i en trafikerad miljö med risk för livet.
Historierna är ruskigt många men det är egentligen inte dem det här inlägget ska handla om. Problemen ovan handlar om okunskap och ibland människor som inte tänkt färdigt innan de handlar. Det finns det metoder för, åter igen information. Och hur man kan sprida information idag, handlar inte heller det här inlägget om.
Istället vill jag fundera lite över hur ”vi” funktionshindrade, rörelsehindrade, synskadade, ledarhundsförare med flera bemöter denna hjälpsamhet som kanske ibland blir lite avig och tokig.
För grunden för mitt resonnemang är att ni där ute inte är onda, taskiga eller dumma. Ni som ingriper när någon ser vilsen ut eller stöter på oss i tjänsten eller bara vill säga ”hej” och fråga om hunden gör det ju av nyfikenhet och hjälpsamhet och det enda ”fel” ni oftast begår är att inte veta allt, och vem gör det?
Men problemet är att detta ofta från ”oss” bemöts med ilska och spydigheter och det är så vanligt förekommande. Egentligen kanske det inte är så konstigt. En funktionshindrad som stöter på dumhet eller dumhet lägger till dem en efter en som ett sammanhang och upplevelser, trots att det oftast alltid är nya människor som ”begår” dessa dumheter. För varje gång vi upplever ”å nej, inte nu igen” så är det en ny människa vi möter som inte gärna kan lastas för allt vi fått uppleva.
Därtill kan det finnas en grund i bitterhet och sorg över sitt eget handikapp som är orsaken till att ”jag alltid hamnar i den här situationen”. Utan rullstolen, käppen eller hunden, hade jag varit som vem som helst och sluppit hjälpen med att handla, inte kunna gå vart jag vill, inte kunna flörta med vilka tjejer jag vill och… ja man kan fortsätta hur långt som helst.
Jag minns tidigt från min ungdom hur en kille som saknade båda armarna men ändå var duktig på att simma, bad folk fara och flyga med all sköns svordomar som svans till alla och en var som bara sa ”vad duktig du är, hur kan du…?” En annan blind kompis var alltid så förbannade på folk som ”inte flyttade sig” och svepte hårt och brutalt med käppen över folks ben. När jag lite fint påpekade att inte ens seende hade ögon i nacken, möttes jag av muttrande svordomar. Men jag skämdes alltid väldigt mycket. Visst kan det vara lätt att tappa orienteringen om man ”kommer ur spår” på grund av människor som står där man brukar gå. Det är faktiskt ganska lätt att gå vilse och förlora sig om man inte får följa invanda streckor, speciellt med hund.
Och som ledarhundsförare skäms jag inte sällan i andra ledarhundsförares sällskap. På en restaurang där man gladeligen satte upp vår ledarhundsdekal för att visa sina övriga gäster att ledarhundar var väldigt välkomna, hade vi alldeles nyligen våra hundar med oss. En servitris hjälpte då en hundförare att fixa plats för hunden så att det skulle bli så bra som möjligt, och innan hon återvände till sin post klappade hon hunden helt hastigt. Hur orden sedan föll kan jag inte svära på, så jag väljer den snälla varianten ”klappa inte hunden!” Tonen framkallade den där känslan, att om jag hade haft en teoretisk möjlighet att ta livet av mig där och då,, så hade jag förmodligen gjort det, för gud vad jag skämdes och blev ledsen…
Visst, servitrisen gjorde fel, men av okunskap. Det hade funnits tusen andra sätt att säga det på som varit trevligare. ”Ledarhundar med selen på är i sjänst och då ska man inte röra dom för att inte störa” sagt tillsammans med ett leende och en trevlig ton. Genom ett otrevligt bemötande och genom att idiotförklara flickan, skämde föraren inte bara ut sig själv och oss andra, utan även servitrisen inför gäster i närheten.
När nästa servitris, som dessutom var ny på stället, kom med maten var hon duktig och frågade om hon fick klappa hunden. Fick bara ett argt ”nej” till svar och på frågan ”varför?” inget annat än samma sura ton ”den arbetar..” tillbaka. Således en som ”gjorde fel” och en som gjorde helt rätt och frågade, men samma bemötande.
När våra hundar ska åka med oss i färdtjänstkörningar har vi rätt att beställa bilar med kombiutrymme. Det är inget krav, men en rekommendation att kombiutrymmet då är tomt på utrustning för att hunden ska få plats och inte riskera att skadas mer än nödvändigt vid en hastig inbromstning eller kollition. Samtidigt har taxibolagen samma ”krav” på sig att vara bestyckade med bilbarnstolar och eller kuddar för att kunna köra våra små. Att då som chaufför få en ganska ordentlig utskällning för innehållet i sitt kombiutrymme är då kanske inte helt okomplicerat. Det är inte rimligt att varje chaufför ska veta just varför kombiutrymmet bör vara tomt och det är väsentlig skillnad på bemötandet ”är du snäll och flyttar barnstolen till baksätet, jag kan hjälpa dig” mot ”den där kan ju inte stå där, det fattar du väl?” Nä, han kanske inte fattar det och vems är felet?
Så hur ska man då göra? Jag känner inte likadant, varför vet jag inte. Men jag kan förstå mina funktionshindrade medmänniskor som bara känner ”INTE JÄVLA NU IGEN! när — som man upplever det — alla klappar hunden, varenda taxijävel är full av skit och inte en jävel flyttar på sig, dom bara rusar fram över käppar, hundar och rullstolar. Inte fan finns det några ramper, hissjäveln är trasig eller nedpissad eller huserar något knarkande avskrap och hela jävla världen hatar mig!
Jag vet bara hur jag gör, hur jag försöker tvinga mig att tänka. Varje gång jag möter någon ny, rensar jag sinnet, börjar om på ny kula, tänker, att den här människan kan ju inte veta. Den kanske aldrig har pratat med, träffat eller ens sett en blind med ledarhund förut och när taxichauffören kommer fram med tomt kombiutrymme till en barnfamilj möts vederbörande av ”va fan!” utrustar sin bil med stol och kommer till en körning med ledarhund och möts av samma ”men va fan!” Enligt principen hur man än vänder sig sitter häcken ändå där den sitter liksom!
Jag brukar tänka att irritationen inom mig bara är min skit och nästa gång jag öppnar munnen för ett nytt bemötande, blir det avgörande för den här nya människans kanske första kontakt med en blind och därmed för alla framtida möten mellan den människan och andra blinda. Det är inte bara mig jag förstör för således om jag har ett otrevligt bemötande. Dessutom, nästa gång kan det vara jag som behöver hjälp och då kommer den personen inte att ingripa.
En del funktionshindrade kan då säga att varför ska jag alltid vara trevlig? Varför ska jag alltid gå runt som en levande informationskampanj eller jävla reklampelare? Jag har det jobbigt nog som jag har det utan att vara någon jädra missionär på pilgrimsfärd! Och visst kan det vara så. ”Vi” måste också kunna få ha dåliga dagar och få vara ifred. Men det är ändå en väldig skillnad på att vara otrevlig, enbart korrekt eller direkt trevlig. Och man måste kunna vara trevlig på ett vardagligt sätt, annars har man mycket att arbeta med med sig själv. Och vi kräver ju att andra ska vara trevliga och tillmötesgående. Skulle ett funktionshinder då ge ett extra privilegium att vara sur och otrevlig?
Och jag tror att mitt sätt att bemöta sådana här situationer är det rätta och det grundar jag på vardagliga studier. De första 14 åren i mitt liv hade jag ganska tät kontakt med andra synskadade via skola, läger och annat. Sedan tröttnade jag och försvann ut i pereferin i många år tills jag råkade få ett sådant jobb där jag både arbetar med och har vardaglig kontakt med funktionshindrade. Så de senaste 6 åren har det varit svårt att komma undan. Och jag ser tydligt vilken attityd som ständigt skapar konflikter och bråk, hur en sur, bitsk och nedlåtande ton eller kommentar genast vänder taggarna utåt även på andra människor — självklart!
Jag hamnar aldrig i sådana lägen. Om kombiutrymmet innehåller grejer, frågar jag ”kan du vara snäll att..” ”jag kan hjälpa dig”, 2för att hunden inte ska göra sig illa om någon kör på oss” etc. Just det sista har jag lärt mig att det är skillnad på att säga ”om någon kör på oss” istället för som en del säger ”om du kör på någon”. Effekten för hunden är densamma, men budskapet till chauffören är väldigt olika.
Om någon klappar hunden kan jag säga, att man ska inte klappa hunden när den arbetar för att den då kan bli störd. Och på en fråga om man får klappa, kan jag beroende på vilken typ av hund jag har, och i vilket läge det sker, ta av selen och låta människan hälsa på hunden. Det ger mig en minuts tid att prata och förklara saker om ledarhundar som den här människan annars skulle missat. Ibland har jag inte tid för att mitt tåg går eller för att lusten saknas och då är det skillnad på att säga ”absolut inte” mot att säga ”tyvärr just den här gången hinner vi faktiskt inte”. Denna text gav mig dessutom en idé till ett visitkort jag snabbt utan vidare prat kan ge till en sådan människa, där det kort och gott står ”Vill du se ledarhundar i arbete?” och en länk till min Youtube-kanal. Då behöver jag inte stanna och prata men kan glädjas åt att personen som verkat så nyfiken kan gå hem till sin dator och lära sig allt om ledarhundar i tjänst!
Så hur ska du som träffar en ledarhundsförare göra om du undrar något? Jag själv skulle uppskatta om du bara sa ”ursäkta, får jag fråga en sak?” och kanske rörde lätt vid min arm så jag förstår att det är mig du pratar med.
Egentligen är det bra att ha för vana att aldrig klappa en okänd hund utan att fråga ägaren, oavsett om det är en tjänstehund eller vanlig sällskapshund. Rent teoretiskt kan en sällskapshund vara farlig, om den står kopplad ensam utanför en butik och väntar på husse eller matte eller om en hund är lite mer vaktig och du närmar dig den och dess ägare och bara stoppar ner en hand.
Våra tjänstehundar bits naturligtvis inte. De tränas inte för skydd vilket skulle vara helt galet med tanke på hur vi arbetar med våra hundar. De är snälla som kor och kan möjligen slicka ”ihjäl” någon. Men när man klappar hunden, kan man som jag skrev tidigare, bryta koncentrationen eller ett givet kommando. Hunden kan då tappa fokus tillfälligt. Men händer detta ofta kan hunden få för sig att man ska hälsa på alla och då förstör man hundens arbete och går det tillräckligt långt måste hunden tas ur tjänst.
Och hur gör vi funktionshindrade då, närman upplever att världen är full av idioter och alla bara dras till mig? Det låter hemskt att säga det och många av mina likar kommer tycka grymt illa om mig. Men börja med dig själv. Tänk att varje människa du möter är ett nytt möte och att han eller hon knappast kan lastas för allt du fått uppleva. Orkar du inte gå runt och vara en levande reklamkampanj, så finn metoder för att vara trevlig och bemöt dina medmänniskor med respekt utan att ständigt behöva ge allt. Det finns dagar då jag vill och skulle orka informera hela världen och det finns dagar då jag bara vill sitta där på bussen, vänd ut mot fönstret och vägen och bara vara ifred. Men det finns trevliga svar även sådana dagar.
Något man också kan behöva tänka över, är hur man tackar nej till hjälp. Jag tror att många speciellt med synnedsättning missar mycket i kroppsspråket och så även jag. Men jag brukar åtminstone försöka förmedla ett leende kopplat till orden ”tack så jättemycket men det går bra, jag ser mer vilsen ut än vad jag egentligen är” vilket brukar vara min favoritreplik. Den lättar lite på spänningarna så att människan som kanske kämpade en stund för att ta mod till sig tycker det var värt besväret och gärna gör om det i framtiden och kanske tänker ”inte bara blind, lite humor också!”
Och främst, när ni surar ihop och fräser åt och avvisar en människa, är det inte bara för en person det förstör. Jag vet att man själv och andra mår så mycket bättre att gå ur ett lyckat möte om det så är en kort replik och leende på en buss eller något annat, medans man kan få en hel dag förstörd av att bli utskälld eller själv tappa humöret på någon. Dessutom är jag rätt övertygad om att det får ringar på vattnet. Ibland kanske små till en början. det räcker med att flickan på restaurangen får ett bra bemötande. Hon behöver inte få klappa hunden, men väl en bra förklaring så kommer hon att föra det vidare till vänner och bekanta och nästa gång möts man av ”jag har hört att man inte ska klappa hundarna när de har selen på?” Det är sådana som hon som fört det vidare om hon blivit väl bemött. Vad hon får med sig i omvänt fall är ganska givet — 2närma dig den där om du har en fakirs läggning” =).
Skriv gärna en kommentar med dina tankar och upplevelser!
Vill du se ledarhundar i arbete?
[youtubechannel channelname=”joakimnomell” numvideos=”3″ width=”560″ showtitle=”Yes”]
Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal
Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Bemötande, Attityd, Attityder, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, restaurang, Servitris, Taxi, Taxichaufför, Färdtjänst
59.1678518.138793
