Så långsamt att bygga upp, så fort att rasera… del II

I januari i år skrev jag om en incident med en färdtjänstchaufför som trots tillsägelser inte kunde respektera mitt beslut att inte mata min ledarhund med godis. När han ändå matade henne i smyg i tron att jag på grund av min synnedsättning inte skulle märka det, tyckte jag det gått för långt och anmälde chauffören för Färdtjänsten.

Det märkliga var att jag efter anmälan och efter att Färdtjänstens kundtjänst svarat att dom tagit emot anmälan och skulle vidarebefordra den till taxibolaget, kände mig nervös över att behöva åka med samma chaufför igen. Jag undrade vad han i så fall skulle säga. Det skulle aldrig råda några tveksamheter om att det var jag som anmält.

Så för en kort tid sedan hände det. Jag märkte direkt på hunden när chauffören kom ut för att öppna bagageluckan. Min hund som aldrig bryr sig om chaufförerna, började hoppa efter honom och löd mig inte direkt när hon skulle hoppa in. Och istället för att sätta sig längs in i hörnet som vanligt, gick hon fram till kanten för att nosa efter honom. Jag fick faktiskt säga åt henne på skarpen för att hon skulle sätta sig ner. Jag märkte det också på flera sätt att det var den chauffören. Ett väldigt tyst ”hej” och faktiskt också på parfymen.

Väl i bilen sades inget mer än det absolut nödvändiga. Det passade mig förvisso perfekt som helst vill vara ifred med min bok, nyheter eller musik i baksätet.

Jag som varit nervös för det här tillfället, blev snarare full i skratt och helt till freds med att det inte var jag som hade problem utan han. De få fraser som utväxlades, bekräftade destinationsadressen och bekräftande av framkomsten gjorde han med kraftigt förställd röst, antagligen för att jag inte skulle känna igen honom. Någon som utnyttjar någons synnedsättning och sedan försöker förställa sig med rösten, det är bara för svårt att ta på allvar.

Ändå tvivlar jag på att budskapet gått fram och att han lärt sig något eller förstått varför. Jag har försökt i alla fall, men det är inte min uppgift att utbilda taxichaufförer och jag väljer att lägga min energi på viktigare saker.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Så långsamt att bygga upp, så fort att rasera…

När det gäller det här med träning av hundar, då framför allt tjänstehundar, kan man lägga ner mycket arbete och få det väldigt bra. Sedan räcker det med en liten grej, en obetänksam eller i värsta fall hänsynslös människa så får man ta många steg tillbaka och börja om.

Jag möter många taxichaufförer i och med Färdtjänsten i mitt liv. Jag brukar ta tre djupa andetag efter jobbiga möten och tänka ”vi är alla människor”, men ibland hjälper det inte. Men hur mycket religion, politik eller skitmusik som än skvalar i bilen, håller jag på en sak väldigt hårt — min hund sköter jag! Ingen får lasta eller lasta ur min hund, ingen annan än jag får hälsa på henne. Även om selen är av, är taxiresan i tjänsten och vissa regler gäller.

Reglerna som jag satt upp finns där av bestämda skäl. I grunden handlar det så klart om att min hund ska fungera som tjänstehund, men inte minst att undvika olyckor. Bagageutrymmet ska vara tomt på lösa och vassa delar. Det har hänt att både vinterdäck, verktygslådor, rengöringsmedel och möbler har legat där. Vidare ska hunden sitta ner när luckan stängs och öppnas och hunden ska sitta kvar tills jag kopplat henne. Det senare är också för att undvika olyckor, hundar som klämmer svansar eller hoppar ur bilen utan kontroll och riskerar att bli påkörda i trafiken.

Normalt sett fungerar detta bra. Men ibland träffar man folk som inte bara kan respektera det man bestämt. En dag matade chauffören min hund med levergodis. Han var själv hundägare och så van vid hundar. Allt gick så fort att jag inte hann säga nej, det var bara en godis. Jag förklarar att han inte får göra så och något om varför.

Någon vecka senare träffar vi på samma chaufför. Jag märker hur hunden direkt tappar koncentrationen och reser sig upp från sittande för att gå fram till honom. Jag korrigerar hunden surt för att chauffören gjort fel. När det är dags att kliva av igen säger han ”inget godis idag?”, jag svarar nej, men precis när hunden hoppar ur får hon ändå en godis.

Nu märker jag att hunden inte längre lydigt hoppar in och sätter sig i hörnet. Nu hoppar hon in och nosar efter chaufförens händer. Samma när resan är slut och luckan öppnas, står numera hunden upp vid kanten och sträcker sig efter chauffören.

Allt jag jobbat med dom senaste 3,5 åren har rubbats ordentligt på grund av en enda människa och jag får lägga ner jobb på något helt onödigt som fungerat perfekt tills nu. Och träffar jag honom igen kommer det upprepas och jag tvingas vara skarp.

Så tänk på det, även om det inte är en tjänstehund ni möter. Fråga alltid föraren först om ni får hälsa eller klappa och inte minst om ni får ge hunden något. Som en gammal hundinstruktör sa en gång ”ska du klappa får du skaffa en egen” :)

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Färdtjänsten, när det blir fel men ändå slutar bra

Jag bloggar ganska sällan om Färdtjänsten. Det är ett allt för vanligt och uttjatat samtalsämne bland synskadade. Kritiken och klagomålen är helt säkert inte obefogade, men ganska ofta får jag nog av samtalsämnet. Och med all respekt för dom som råkar illa ut och känner sig felaktigt behandlade, så kan jag inte låta bli att undra varför det så otroligt sällan händer mig något trots att jag periodvis i livet nyttjar färdtjänsten ganska mycket.

Men visst händer det saker. Oftast handlar det om att chaufförerna har svårt att hitta till min adress som förvisso är ologisk och svår att hitta, men det är uppenbart att man inte läser informationen på köruppdraget där instruktionen för att hitta till mig finns. Och visst är det väldigt sällan som bilen kommer i tid, speciellt som jag oftast åker i rusningstrafik samtidigt som alla skolkörningar sker. Och ibland händer det att någon chaufför vill sköta lastningen av min hund vilket jag absolut helst sköter själv.

Idag blev det däremot väldigt fel. Jag skulle till ett möte på en ny plats där jag aldrig varit. Vid adressen ställde jag en kontrollfråga för att förvissa mig om att jag var på rätt plats och fick ett svar som nog skulle liknas vid ett jakande.

När jag kliver ur bilen känns det konstigt. Jag skulle till ett sjukhus, men miljön runt mig kändes mer som en vanlig gata. Hur en miljö ”känns” när man bara kliver ur på en trottoar är inte lätt att förklara. Men det låter och luktar fel. Barn som leker, hus på andra sidan en smal gata, lukten av mat och dörren jag går fram till visar sig vara en plåtdörr med kodlås. Definitivt fel!

Vid sidan av den anvisade dörren finns en annan dörr som leder in i en butik och jag inser att jag är på fel gata. Jag tar upp min telefon och en app som talar om vart jag är bekräftar min farhåga.

Jag tar mig fram till rätt adress med hjälp av 3–4 förbipasserande och kommer till slut till rätt adress som tursamt nog låg ett par kvarter bort.

Mitt stressade huvud fylls av elaka och onda tankar. Hur i helvete kan det vara så svårt att läsa vart man ska och köra dit, när vi dessutom pratar om adressen i bilen, sjukhusentrén jag ska till och får svar på min kontrollfråga?

Mitt möte förlöper bra och jag har snart glömt incidenten, eller skjutit den på framtiden då jag nog tänkt rapportera den. Under en paus i mötet ser jag hur min telefon fylls av missade samtal från ett nummer jag inte känner igen.

Efter mötet ringer telefonen igen och det är taxichauffören som ringer. Han ber om ursäkt, säger att han är ledsen, att han upptäckte efter några minuter att han släppt av mig på fel adress. Han hade återvänt efter ca 10 minuter men då var jag borta. Han låter verkligen ledsen och ångerfull och jag förklarar att allt gått bra ändå och att jag kom dit jag skulle och jag förlåter honom och menar det faktiskt. Han säger att han varit ledsen idag och sedan lägger vi på.

Jag tänker att allt inte alltid är så svart eller vitt, rätt eller fel. Jag tycker att mycket av det som händer mig, i det här fallet när det gäller färdtjänst, kan jag styra mycket över med mitt eget sätt att förhålla mig till andra människor. Om jag får vänta 100 gånger på att bilar ska hitta fram och blir irriterad när dom inte gör det, är det inte rätt att skälla på en enstaka chaufför som kanske hämtar på den adressen eller har en ledarhund för första gången även om jag upplevt problem många gånger. Och om jag möter någon som faktiskt beter sig illa, kan jag fortfarande välja hur jag ska förhålla mig till det. Reagera, bli arg och upprörd, eller ta det med ro och som en händelse som aldrig återvänder och inte ska få slösa på min energi. Jag tycker ofta jag märker att lugn och sans ofta rättar till ett möte som kanske inte börjar så bra.

Självklart har inte alla samma förutsättningar som jag att klara sig om man blir avsläppt på fel adress. Resenären kanske kämpar med att över huvud taget våga ge sig ut på egen hand och då kan sådana här händelser förstöra det arbetet och begränsa en människas liv. Jag själv fick springa i duggregnet och engagera en gammal dam och en sjuksköterska och det kostade inte mer än tre minuters försening. Ilskan som blossade upp inom mig vid upptäckten var helt bortblåst när jag valde att ta tag i situationen.

Jag hoppas att chauffören i fråga får en bättre dag imorgon och samma misstag lär han helt säkert inte göra om.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Snart testas plattformsväggar i tunnelbanan

Idag skickade Synskadades Riksförbund Stockholms och Gotlands län ut ett nyhetsutskick, Snart testas plattformsväggar. Under december månad kommer SL och MTR testa några lösningar på en tunnelbanestation norr om Stockholm för att se hur det fungerar i det svenska klimatet. Systemet kommer under testerna att täcka en tredjedel av stationen. Som orsak till att man nu väljer att börja testa det anger man att säkerheten ökar givetvis och att man kan öka trafiken i tunnelbanenätet då större yta av perrongerna kan utnyttjas då man kan stå närmare perrongerna.

För oss synskadade skulle detta givetvis innebära ett otroligt lyft i säkerhet och trygghet. Väldigt många väljer färdtjänst eller andra färdmedel för att slippa den allt mer hektiska miljön i Stockholms tunnelbana och olyckor händer givetvis.

Förutom säkerheten tror jag att bullernivån skulle minskas väldigt mycket vilket göra det enklare för oss med synnedsättning att orientera på stationerna. Orienteringsgraden försvåras i och för sig på grund av att Stockholm växer och att det blir trängre och trängre nere i tunnelbanan men det skulle kännas väldigt skönt att kunna röra sig på stationerna utan att behöva vara på helspänn hela tiden. Då använder jag själv dessutom ledarhund vilket ger en större trygghet än för de som tar sig fram enbart med vita käppens hjälp.

Så nu är det första gången på länge jag kommer se fram emot december och det kommer också bli första gången jag besöker Åkeshov där testerna ska genomföras.

Såhär kan det se ut

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Ingen kompensation för bristande ledsagning

Här om veckan var jag på resa till Malmö för att föreläsa. Jag har inte speciellt positiva erfarenheter av SJ’s ledsagarservice vilket jag skrev om senast 2010. I mitt förra jobb reste jag väldigt mycket mer än vad jag gör idag.

Det första problemet när man ska beställa ledsagning i samband med en resa, är att det tar en otrolig tid för kundtjänst att göra beställningen. Om det beror på att systemet är krångligt eller att de saknar utbildning är svårt att veta. Vissa gånger har jag suttit över en halvtimme i telefon för att lyssna på en representant från kundtjänst hummande och suckande traggla sig igenom formulären. Och som jag skrev redan 2010, måste beställningen göras minst 24 timmar innan.

Jag har inte blivit riktigt klok på hur det fungerar nu för tiden. SJ sköter inte ledsagningen själva, utan lägger ut det på andra. Tidigare tror jag det var Järnhusen som sköter om alla stationer. Men numera tror jag det sköts av Riksfärdtjänsten.

En sak har dock blivit något bättre. På flera stationer finns förutbestämda mötesplatser för ledsagning. Det finns också numera ett telefonnummer man kan ringa oavsett vilken station man behöver hjälp på om något skulle krångla. Och det gjorde det även på denna resa.

På väg hem skulle jag bli mött av ledsagare 15 minuter före tågets avgång. Jag fick sällskap till Malmö Central av min kund och där visade det sig att tågen var ordentligt försenade, men ingen ledsagare dök upp.Eftersom jag hade sällskap och tågen ändå var en timme försenade, hade jag tid att experimentera lite, så jag lät tiden gå för att se om något hände. Men tiden gick och efter 30 minuter syntes fortfarande ingen ledsagare till. Jag ringer då det angivna numret och får bra hjälp som letar rätt på den bortsprungna ledsagaren som kommer med andan i halsen 20 minuter efter att mitt tåg skulle ha gått. I vanliga fall hade jag alltså med största säkerhet missat tåget även om jag ringt direkt och inte väntat. Med 15 minuters tid hade de aldrig kunnat skaka fram en ny ledsagare i tid och jag hade fått förlita mig på medpassagerare.

Nu kom jag ändå lyckligt hem och ledsagaren som var bokad i Stockholm hade bra koll på förseningarna och skickade till och med SMS för att meddela att hon fanns på plats och hade koll på tåget.

Idag tänkte jag ändå att detta inte skulle få bero. Jag kontaktar SJ som ändå är min motpart. Först avhandlar vi resegaranti och jag får tillbaka några hundralappar för förseningen som till slut blev 80 minuter. Men när jag skulle ta upp min andra punkt och framföra mina synpunkter och eventuellt få kompensation även för ledsagningen, tog man avstånd och sa att det inte var SJ’s ansvar och att jag fick ringa själv till Riksfärdtjänsten. Efter ett samtal dit får jag bara kort veta att man gärna tar emot mina synpunkter om det inträffade, men någon vidare åtgärd är inte aktuell och ej heller någon kompensation. ”Det hände ju ingenting”. Nej det är alldeles riktigt men det var sannerligen inte deras förtjänst.

Vad som stör mig är att SJ i det här fallet över huvud taget inte är intresserade att registrera och ta hand om uppdrag som inte gått bra. Helt säkert köper SJ denna service och om inte annat borde man vara intresserad av att få vad man betalar för. I andra hand kanske, att resenärer med funktionsnedsättning får den hjälp som behövs. Men inget av detta tycks intressera SJ.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Funktionshindrade och bemötande

Det är väldigt lätt att prata om andras bemötande mot funktionshindrade och det är så klart ett stort problem som behöver arbetas med, genom information och åter information. Oavsett vilket funktionshinder vi har har vi väl alla varit med om att ”hon i kiosken”, affären eller vart som helst frågar din ledsagare, assistent, anhörig eller kompis, ”vad vill han ha att dricka?” och liknande. Ute på stan i mötet med människor tar tyvärr de flesta omvägar runt en funktionshindrad för att man inte vet vad eller hur man ska göra och de som ändå tar mod till sig kan ofta på grund av okunskap göra lite galna saker. Det kan vara om man ber någon om hjälp att hitta den rätta vägen, tar tag längst fram i käppen och drar än fram eller bara går iväg före och försvinner då för en som exempelvis är synskadad.

Och att ta kontakt av ren nyfikenhet eller gediget intresse kan säkert också vara svårt. Jag har en bekant som i ungdomsåren stod och väntade på en tunnelbanestation och plötsligt märker han att någon står ”för nära” och känner att vederbörande tittar på honom lite för ingående. Plötsligt, utan ett ”hej” eller ”ursäkta får jag fråga en sak” frågar människan ”hur blev du sån?” Min vän som än idag är rapp i käften svarar ”hur då,sån menar du, bög, blind eller vänstervriden?” Det blev inget förtydligande från den undrande medmänniskan och det kan säkert bero på flera saker. Antingen var vederbörnade provokativ och fick svar på tal, fast mer troligt nyfiken, undrande över synskadan, hade kanske aldrig träffat eller pratat med en synskadad förut. Och plötsligt kan människor glömma hur man tar kontakt på ett normalt sätt. Kanske är det så enkelt som att man är van vid att skapa ögonkontakt och därefter är det lättare att säga ”hej”?

För oss ledarhundsförare finns andra problem. Det vanligaste är att människor klappar våra arbetande hundar. Först och främst kan man kanske ifrågasätta det kloka i att klappa en vilt främmande hund man inte känner. Men det finns säkert flera förklaringar även på det. Samma här, man kanske inte vet hur man ska inleda en kontakt och väljer som många av oss gör, den enklaste vägen och bara klappar hunden. Att hunden inte ska bli störd med vita selen på sig kanske man inte har den ringaste aning om, eller att den även kan arbeta och befinna sig under ett kommando, att till exempel ligga stilla även utan selen på. En kontakt från en människa bryter då det tillståndet. Men det ska man vara ganska insatt i hunddressyr för att ha möjlighet att förstå.

andra problem ledarhundsförare ofta träffar på är taxichaufförer som kör färdtjänst. Att man försöker ta hunden ifrån föraren för att sätta in den i kombiutrymmet, eller när resan är slut, öppnar luckan och lockar på hunden så att den okopplad och utan kontroll hoppar ut i en trafikerad miljö med risk för livet.

Historierna är ruskigt många men det är egentligen inte dem det här inlägget ska handla om. Problemen ovan handlar om okunskap och ibland människor som inte tänkt färdigt innan de handlar. Det finns det metoder för, åter igen information. Och hur man kan sprida information idag, handlar inte heller det här inlägget om.

Istället vill jag fundera lite över hur ”vi” funktionshindrade, rörelsehindrade, synskadade, ledarhundsförare med flera bemöter denna hjälpsamhet som kanske ibland blir lite avig och tokig.

För grunden för mitt resonnemang är att ni där ute inte är onda, taskiga eller dumma. Ni som ingriper när någon ser vilsen ut eller stöter på oss i tjänsten eller bara vill säga ”hej” och fråga om hunden gör det ju av nyfikenhet och hjälpsamhet och det enda ”fel” ni oftast begår är att inte veta allt, och vem gör det?

Men problemet är att detta ofta från ”oss” bemöts med ilska och spydigheter och det är så vanligt förekommande. Egentligen kanske det inte är så konstigt. En funktionshindrad som stöter på dumhet eller dumhet lägger till dem en efter en som ett sammanhang och upplevelser, trots att det oftast alltid är nya människor som ”begår” dessa dumheter. För varje gång vi upplever ”å nej, inte nu igen” så är det en ny människa vi möter som inte gärna kan lastas för allt vi fått uppleva.

Därtill kan det finnas en grund i bitterhet och sorg över sitt eget handikapp som är orsaken till att ”jag alltid hamnar i den här situationen”. Utan rullstolen, käppen eller hunden, hade jag varit som vem som helst och sluppit hjälpen med att handla, inte kunna gå vart jag vill, inte kunna flörta med vilka tjejer jag vill och… ja man kan fortsätta hur långt som helst.

Jag minns tidigt från min ungdom hur en kille som saknade båda armarna men ändå var duktig på att simma, bad folk fara och flyga med all sköns svordomar som svans till alla och en var som bara sa ”vad duktig du är, hur kan du…?” En annan blind kompis var alltid så förbannade på folk som ”inte flyttade sig” och svepte hårt och brutalt med käppen över folks ben. När jag lite fint påpekade att inte ens seende hade ögon i nacken, möttes jag av muttrande svordomar. Men jag skämdes alltid väldigt mycket. Visst kan det vara lätt att tappa orienteringen om man ”kommer ur spår” på grund av människor som står där man brukar gå. Det är faktiskt ganska lätt att gå vilse och förlora sig om man inte får följa invanda streckor, speciellt med hund.

Och som ledarhundsförare skäms jag inte sällan i andra ledarhundsförares sällskap. På en restaurang där man gladeligen satte upp vår ledarhundsdekal för att visa sina övriga gäster att ledarhundar var väldigt välkomna, hade vi alldeles nyligen våra hundar med oss. En servitris hjälpte då en hundförare att fixa plats för hunden så att det skulle bli så bra som möjligt, och innan hon återvände till sin post klappade hon hunden helt hastigt. Hur orden sedan föll kan jag inte svära på, så jag väljer den snälla varianten ”klappa inte hunden!” Tonen framkallade den där känslan, att om jag hade haft en teoretisk möjlighet att ta livet av mig där och då,, så hade jag förmodligen gjort det, för gud vad jag skämdes och blev ledsen…

Visst, servitrisen gjorde fel, men av okunskap. Det hade funnits tusen andra sätt att säga det på som varit trevligare. ”Ledarhundar med selen på är i sjänst och då ska man inte röra dom för att inte störa” sagt tillsammans med ett leende och en trevlig ton. Genom ett otrevligt bemötande och genom att idiotförklara flickan, skämde föraren inte bara ut sig själv och oss andra, utan även servitrisen inför gäster i närheten.

När nästa servitris, som dessutom var ny på stället, kom med maten var hon duktig och frågade om hon fick klappa hunden. Fick bara ett argt ”nej” till svar och på frågan ”varför?” inget annat än samma sura ton ”den arbetar..” tillbaka. Således en som ”gjorde fel” och en som gjorde helt rätt och frågade, men samma bemötande.

När våra hundar ska åka med oss i färdtjänstkörningar har vi rätt att beställa bilar med kombiutrymme. Det är inget krav, men en rekommendation att kombiutrymmet då är tomt på utrustning för att hunden ska få plats och inte riskera att skadas mer än nödvändigt vid en hastig inbromstning eller kollition. Samtidigt har taxibolagen samma ”krav” på sig att vara bestyckade med bilbarnstolar och eller kuddar för att kunna köra våra små. Att då som chaufför få en ganska ordentlig utskällning för innehållet i sitt kombiutrymme är då kanske inte helt okomplicerat. Det är inte rimligt att varje chaufför ska veta just varför kombiutrymmet bör vara tomt och det är väsentlig skillnad på bemötandet ”är du snäll och flyttar barnstolen till baksätet, jag kan hjälpa dig” mot ”den där kan ju inte stå där, det fattar du väl?” Nä, han kanske inte fattar det och vems är felet?

Så hur ska man då göra? Jag känner inte likadant, varför vet jag inte. Men jag kan förstå mina funktionshindrade medmänniskor som bara känner ”INTE JÄVLA NU IGEN! när — som man upplever det — alla klappar hunden, varenda taxijävel är full av skit och inte en jävel flyttar på sig, dom bara rusar fram över käppar, hundar och rullstolar. Inte fan finns det några ramper, hissjäveln är trasig eller nedpissad eller huserar något knarkande avskrap och hela jävla världen hatar mig!

Jag vet bara hur jag gör, hur jag försöker tvinga mig att tänka. Varje gång jag möter någon ny, rensar jag sinnet, börjar om på ny kula, tänker, att den här människan kan ju inte veta. Den kanske aldrig har pratat med, träffat eller ens sett en blind med ledarhund förut och när taxichauffören kommer fram med tomt kombiutrymme till en barnfamilj möts vederbörande av ”va fan!” utrustar sin bil med stol och kommer till en körning med ledarhund och möts av samma ”men va fan!” Enligt principen hur man än vänder sig sitter häcken ändå där den sitter liksom!

Jag brukar tänka att irritationen inom mig bara är min skit och nästa gång jag öppnar munnen för ett nytt bemötande, blir det avgörande för den här nya människans kanske första kontakt med en blind och därmed för alla framtida möten mellan den människan och andra blinda. Det är inte bara mig jag förstör för således om jag har ett otrevligt bemötande. Dessutom, nästa gång kan det vara jag som behöver hjälp och då kommer den personen inte att ingripa.

En del funktionshindrade kan då säga att varför ska jag alltid vara trevlig? Varför ska jag alltid gå runt som en levande informationskampanj eller jävla reklampelare? Jag har det jobbigt nog som jag har det utan att vara någon jädra missionär på pilgrimsfärd! Och visst kan det vara så. ”Vi” måste också kunna få ha dåliga dagar och få vara ifred. Men det är ändå en väldig skillnad på att vara otrevlig, enbart korrekt eller direkt trevlig. Och man måste kunna vara trevlig på ett vardagligt sätt, annars har man mycket att arbeta med med sig själv. Och vi kräver ju att andra ska vara trevliga och tillmötesgående. Skulle ett funktionshinder då ge ett extra privilegium att vara sur och otrevlig?

Och jag tror att mitt sätt att bemöta sådana här situationer är det rätta och det grundar jag på vardagliga studier. De första 14 åren i mitt liv hade jag ganska tät kontakt med andra synskadade via skola, läger och annat. Sedan tröttnade jag och försvann ut i pereferin i många år tills jag råkade få ett sådant jobb där jag både arbetar med och har vardaglig kontakt med funktionshindrade. Så de senaste 6 åren har det varit svårt att komma undan. Och jag ser tydligt vilken attityd som ständigt skapar konflikter och bråk, hur en sur, bitsk och nedlåtande ton eller kommentar genast vänder taggarna utåt även på andra människor — självklart!

Jag hamnar aldrig i sådana lägen. Om kombiutrymmet innehåller grejer, frågar jag ”kan du vara snäll att..” ”jag kan hjälpa dig”, 2för att hunden inte ska göra sig illa om någon kör på oss” etc. Just det sista har jag lärt mig att det är skillnad på att säga ”om någon kör på oss” istället för som en del säger ”om du kör på någon”. Effekten för hunden är densamma, men budskapet till chauffören är väldigt olika.

Om någon klappar hunden kan jag säga, att man ska inte klappa hunden när den arbetar för att den då kan bli störd. Och på en fråga om man får klappa, kan jag beroende på vilken typ av hund jag har, och i vilket läge det sker, ta av selen och låta människan hälsa på hunden. Det ger mig en minuts tid att prata och förklara saker om ledarhundar som den här människan annars skulle missat. Ibland har jag inte tid för att mitt tåg går eller för att lusten saknas och då är det skillnad på att säga ”absolut inte” mot att säga ”tyvärr just den här gången hinner vi faktiskt inte”. Denna text gav mig dessutom en idé till ett visitkort jag snabbt utan vidare prat kan ge till en sådan människa, där det kort och gott står ”Vill du se ledarhundar i arbete?” och en länk till min Youtube-kanal. Då behöver jag inte stanna och prata men kan glädjas åt att personen som verkat så nyfiken kan gå hem till sin dator och lära sig allt om ledarhundar i tjänst!

Så hur ska du som träffar en ledarhundsförare göra om du undrar något? Jag själv skulle uppskatta om du bara sa ”ursäkta, får jag fråga en sak?” och kanske rörde lätt vid min arm så jag förstår att det är mig du pratar med.

Egentligen är det bra att ha för vana att aldrig klappa en okänd hund utan att fråga ägaren, oavsett om det är en tjänstehund eller vanlig sällskapshund. Rent teoretiskt kan en sällskapshund vara farlig, om den står kopplad ensam utanför en butik och väntar på husse eller matte eller om en hund är lite mer vaktig och du närmar dig den och dess ägare och bara stoppar ner en hand.

Våra tjänstehundar bits naturligtvis inte. De tränas inte för skydd vilket skulle vara helt galet med tanke på hur vi arbetar med våra hundar. De är snälla som kor och kan möjligen slicka ”ihjäl” någon. Men när man klappar hunden, kan man som jag skrev tidigare, bryta koncentrationen eller ett givet kommando. Hunden kan då tappa fokus tillfälligt. Men händer detta ofta kan hunden få för sig att man ska hälsa på alla och då förstör man hundens arbete och går det tillräckligt långt måste hunden tas ur tjänst.

Och hur gör vi funktionshindrade då, närman upplever att världen är full av idioter och alla bara dras till mig? Det låter hemskt att säga det och många av mina likar kommer tycka grymt illa om mig. Men börja med dig själv. Tänk att varje människa du möter är ett nytt möte och att han eller hon knappast kan lastas för allt du fått uppleva. Orkar du inte gå runt och vara en levande reklamkampanj, så finn metoder för att vara trevlig och bemöt dina medmänniskor med respekt utan att ständigt behöva ge allt. Det finns dagar då jag vill och skulle orka informera hela världen och det finns dagar då jag bara vill sitta där på bussen, vänd ut mot fönstret och vägen och bara vara ifred. Men det finns trevliga svar även sådana dagar.

Något man också kan behöva tänka över, är hur man tackar nej till hjälp. Jag tror att många speciellt med synnedsättning missar mycket i kroppsspråket och så även jag. Men jag brukar åtminstone försöka förmedla ett leende kopplat till orden ”tack så jättemycket men det går bra, jag ser mer vilsen ut än vad jag egentligen är” vilket brukar vara min favoritreplik. Den lättar lite på spänningarna så att människan som kanske kämpade en stund för att ta mod till sig tycker det var värt besväret och gärna gör om det i framtiden och kanske tänker ”inte bara blind, lite humor också!”

Och främst, när ni surar ihop och fräser åt och avvisar en människa, är det inte bara för en person det förstör. Jag vet att man själv och andra mår så mycket bättre att gå ur ett lyckat möte om det så är en kort replik och leende på en buss eller något annat, medans man kan få en hel dag förstörd av att bli utskälld eller själv tappa humöret på någon. Dessutom är jag rätt övertygad om att det får ringar på vattnet. Ibland kanske små till en början. det räcker med att flickan på restaurangen får ett bra bemötande. Hon behöver inte få klappa hunden, men väl en bra förklaring så kommer hon att föra det vidare till vänner och bekanta och nästa gång möts man av ”jag har hört att man inte ska klappa hundarna när de har selen på?” Det är sådana som hon som fört det vidare om hon blivit väl bemött. Vad hon får med sig i omvänt fall är ganska givet — 2närma dig den där om du har en fakirs läggning” =).

Skriv gärna en kommentar med dina tankar och upplevelser!

Vill du se ledarhundar i arbete?

[youtubechannel channelname=”joakimnomell” numvideos=”3″ width=”560″ showtitle=”Yes”]

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Färdtjänsten inför smygförsämringar!

Färdtjänsten har under åren infört små men märkbara försämringar. Taktiken är enkel, att göra många små förändringar för att dölja ett större sammanhang så folk inte ska gnälla så mycket. Så måste det vara. Och det vore väl en god tanke att minska på människors behov av färdtjänst om man samtidigt förbättrade ledsagningsmöjligheterna, gjorde bussar och busshållplatser mer talande och framför allt säkrare tunnelbaneperronger. Men det sker minsann inte alls i samma takt och med samma iver.

Och nu har det hänt igen. I december märktes det först som ett fel. Tidigare har vi med tillstånd att medta ledarhund och således stått utanför samplaneringssystemet haft möjlighet att i de flesta områden få göra en beställning inom 15 minuter. Plötsligt gick det inte. Men det var så varierande så det renderade i felanmälningar som inte besvarades med annat att man jobbade med bokningssystemet, framförallt de automatiska via webben och telefon. Men samma fel hände även hos den manuella beställningscentralen.

Ibland kunde man få 15 minuter, ibland 20 eller 35–40 minuter och ibland kunde man knappa in mindre än 15 minuter. Men till slut stabiliserades tiden till 30 minuter, alltså en fördubbling av väntetiden. Detta trots att bilarna oftast stod och väntade långt före utsatt tid.

Och så kom det ett brev… Som svar på mina felanmälningar och klagomål. I brevet stod att man varit tvungen att i vissa områden revidera förbeställningstiden så att den bättre skulle stämma överens med taxiföretagens möjlighet att leverera i tid. Något som faktiskt aldrig varit problem varesig i stan där jag jobbar, eller på min hemadress. Men man var samtidigt noga med att påpeka att vissa områden faktiskt fått kortare väntetider. Brevet avslutades med att man inte ansett detta vara en så stor förändring för att meddela färdtjänsttagarna utan man har nöjt sig med att ha meddelat handikapporganisationerna.

Av detta kan man notera ett par saker. Dels, att färdtjänsten skickar brev på papper och vanlig text till sina klienter där en icke helt obetydlig del är synskadade eller blinda. Dels att man gör en i deras tycke en liten förändring och bara meddelar handikapporganisationerna för att låta det gå så obemärkt förbi som möjligt. Och man kan också notera, att antingen har ”handikapporganisationerna” fått meddelande om förändringarna och inte reagerat, eller så har de inte fått något meddelande. Och, alla vi färdtjänsttagare som inte är medlem i någon ”hnadikapporganisation” ska alltså inte ha rätt till och möjlighet att reagera på informationen.

När man införde ”samplan” för ett antal år sedan innebar det stora förändringar och försämringar för de allra flesta. Möjligheten att få en bil inom 10–15 minuter ändrades till 3 gånger per timme. Det kan låta som en obetydlig förändring, men det stora med samplan var att man införde denna längre väntetid för att kunna samplanera flera körningar för att spara pengar. För tid, sparade man inte, varesig i beställningssteget eller i själva transportsteget. För betänk en patient som har läkartid klockan 14 på ett sjukhus borde kunna lämna hemmet inom rimligt avstnd 20 till 30 minuter före om färden gick raka vägen till sjukhuset. Nu, vet man inte om bilen ska eller harhämtat andra som ska lämnas av ”på vägen”. Antingen riskerar resenären att komma förent och missa sin läkartid eller fritidsaktivitet, eller att planera och åka i god tid före och istället riskera att bli sittande i väntrummet någon timme, eller att bli stående utanför till exempel idrottsanläggning, i värsta fall i sträng kyla vintertid i väntan
på att det ska öppnas. Så den där lilla förändringen från var 10:e minut till 3 gånger per timme, fick större konsekvenser än vad det lät som.

Vi som har ledarhundar kunde naturligtvis inte införas i samplaneringssystemet eftersom risken fanns att vi skulle få åka med allergiker eller med någon med rullator eller liknande som upptog bagageutrymmet. Vi friställdes därmed och lycklig vare den tid, så länge den varade. Därför är detta nog ett steg för att försämra för alla grupper och minska leverans och kostnader och istället skylla på taxibolagen vilket ju är fel, eftersom de inget hellre vill än att leverera och råder brist på möjlighet, skaffar man fler förare.

Om alternativet att åka kollektivt kan man säga mycket. Men lite av det är bland annat att det är omöjligt att vid en busshållplats där det stannar många bussar, gärna på rad efter varandra är omöjligt att hinna gå och fråga varje buss vilket nummer det är, då har dom åkt för länge sedan. Utropen ibland hörs dåligt eller inte alls, de livsfarliga tunnelbaneperrongerna där förvisso allt fler får tydliga markeringar en bit in från kanten , men långt ifrån alla. Och för att inte tala om den bristande eller i de allra flesta fall helt obefintliga möjligheten till ledsagning. Och då belyser jag bara några av de problem som gäller för synhandikappade och inte övriga grupper så som rörelsehindrade. Och man är inte intresserade att i första hand få ut funktionshindrade i kollektivtrafiken, för det kostar också pengar även om man gör vissa satsningar. Man vill spara pengar. För att inte tala om andra länder med sina helt inbyggda perronger avskilda från tunnelbanespåren som man funnit säkert även för ”vanligt” folk.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Taxi Kurir märker sina bilar för synskadade

taxikurir_logotypeJag upptäckte idag att Taxi Kurir har börjat sätta punktmarkeringa r i sina bilar. Tydligen nytt från i somras. Precis under dörrhandtaget satt idag en liten skylt som innehöll texten ”Taxikurir 3421”. Och det slog mig idag hur begränsande det faktiskt har varit att inte veta numret på bilen man just åkt. Att ta kvitto är en variant efter en obehaglig åktur men har kommunikationen skurit sig så vill man kanske mest ut och inte tjafsa om kvitto. Framför allt har ju många kvinliga färdtjänsttagare berättar sanslösa historier om sexuella anspelningar och skamliga förslag och det är tydligen inte helt ovanligt. Jag som man har klarat mig bra från just sådant. Men desto oftare hamnat i ofrivilliga
religiösa diskussioner.

Senast det hände pratade han om gud hela vägen. Vet inte exakt vilken gud för jag satt bak och försökte stänga av mig genom hörlurar men han pratade på. Jag svarade att jag var nöjd med min tro som mest består i ingen tro. Men när vi nått vårt mål tar han orimligt lång tid på sig att dra kort och avsluta körningen och frågar upprepade gånger om vi ska be tillsammans. Jag frågade lite sarkastiskt, för vad och till vilken gud mest som en markering. Bland annat då kom jag hellre ur fort än att be om kvitto och då hade väldigt stor lust att ringa det bolag han tillhörde. Då hade en skylt varit kanon. Och just Kurir står för rätt stor andel av de historier man hör så det är väl väldigt insiktsfullt av dem att göra så :-)

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.