Jag förstår så väl att föräldrar ibland ger upp. Jag känner det tydligt själv nu. Jag är så innerligt trött på att spräcka lögner på löpande band. Det man kan säga som är positivt är att man börjar bli ganska bra på det nu för tiden. Eller beror det på att man misstror precis allt barnet säger och gör? Hittills har det inte funnits många anledningar att ändra på den grundinställningen.
Ikväll är det tydligen fest igen och den första lögnen var att barnet skulle vara med kompisar på fritidsgård. Dit behövde jag inte ens anstränga mig att ringa, eftersom jag visste att barnet inte var där. Nätet flödar av ”fredag igen, fest, party”, bilder på ett vardagsrum, tjejer och sprit. Barnet säger att det är lugnt och att de badar bubbelpool, men de sociala medierna som de inte tycks förstå konsekvenserna av säger något helt annat.
Så här startar min jakt på vuxna. Antingen finns vuxna hemma och tycker det är OK, eller så finns inga vuxna hemma och då bör de få veta vad som eventuellt händer. Jag skickar ett SMS till ett nummer som jag trodde skulle gå till en mamma. Får också svar att det är en mamma, att allt är lugnt och att det är OK att mitt barn sover över. De badar, spelar spel och har det så trevligt.
men något gör mig misstänksam. Språket, stavfelen och en mamma som förmodas skriva kl22 att ”jag går och lägger mig, barnen säger till när de går och sover”. Det behövdes förvisso inga fler larmklockor, men där var den sista varningsklockan. Då ringer jag upp för att höra mammans röst och får ett barns telefonsvarare i örat…
Så jag sätter igång att rota fram alla tänkbara telefonnummer som finns registrerade på den angivna adressen och hittar en mamma och en pappa. 4 mobilnummer och ett hemnummer. Ett av numren är ur funktion, ett går till barnet jag just blev lurad av, ett går till ett företag och det sista mobilnumret till ett annat barn. Ingenstans får jag tag i en förälder.
Jakten fortsätter via Facebook, detta underbara verktyg och eftersom jag nu vet vad mamman och pappan heter hittar jag dem snabbt. Där visas inga kontaktuppgifter så klart så jag skickar meddelande till båda om att jag är förälder och gärna vill ha kontakt angående våra barn. Men i skrivandets stund får jag inte kontakt.
En annan mamma ska snart hämta sin son på adressen och har lovat ta med vår son. I övrigt är det sista medlet jag har att tillgå, att ringa polis eller socialjour.
Men jag känner mig trött och väldigt less. Energin och vetskapen om vad jag ska göra börjar ta slut. Känslan för ett par dagar sedan när vi träffade träffade Socialtjänsten var att det kanske ändå var på väg åt rätt håll och att insatserna kanske ändå var överdrivna, har gått över. Uppgiven känner jag mig, uppgiven och grundlurad.
Som en klok bekant sa till mig för ett par dagar sedan, man kan ta mycket elände och ens barn kan göra många fel. Däremot är det svårt, eller omöjligt att ha en relation med någon som ljuger om precis, precis allt. Och jag måste erkänna att min respekt för en sådan människa sviktar betänkligt och jag behöver själv träffa Socialtjänsten familjerådgivare för att veta hur jag ska hantera det.
Sedan är jag så fascinerad och förvånad över att det är så stört omöjligt att få tag på vuxna, trots nummerupplysning och Facebook. Jag tror absolut inte det är dåliga föräldrar, bara grundlurade föräldrar precis som vi. Jag vet bara att under alla år med barn och kompisar och särskilt nu när det krånglar, är det väldigt få vuxna som tar kontakt. Det är bara vi som sitter och ringer, jagar och kollar vad barnen gör. Sällan eller aldrig, ringer någon till oss och frågar ”ville bara kolla om Kalle/Lisa är hos er och om allt är lugnt?” Jag kan till och med ibland känna mig idiotisk när jag får tag på andra föräldrar. Men mestadels är det positivt.
Hur ska våra barns gränser kunna hållas om vi vuxna inte hjälps åt? Barnen dras som en fysisk minsta motståndets lag dit det är lättast att vara. I ett hem där polisen hämtar langad sprit och föräldrar ringer kors och tvärs för att kolla allt, är det obekvämt att vara.
Så var är dessa föräldrar? På middag, hos vänner, på landet, eller till och med utomlands. Ja vi har stött på det också. Men jag vill åter igen understryka att jag inte anklagar föräldrar för att vara dåliga. Bara godtrogna och lättlurade, precis som vi. Fast jag har börjat få hård hud på sista tiden. Så hård att jag undrar om jag någonsin ska kunna lita på mitt barn igen. Inte behöva ringa och kolla för att jag vet att barnet är där det säger sig vara, inte behöva låsa in kontokort, låna ut saker och veta att jag får tillbaka, lita på att barnet berättar om något händer. Just nu är allt väsentligt lögner och jag undrar om barnet kommer få en allt för svår uppgift att vinna tillbaka mitt förtroende igen?
Uppdaterat 23:26
Barnet blev hemskjutsat av vänliga själar. Och ja, även den här gången var föräldrar utomlands med en 15-åring och äldre syster av okänd ålder kvar hemma. När de får veta hur friheten utnyttjats blir det nog inte så roligt och jag känner verkligen med dem. Har aldrig pratat med dem förut och har inte fått kontakt än. Och jag gläds inte åt att visa SMS-konversationen där deras son utger sig för att vara mamma och gå i god för att allt är lugnt. Själv skulle jag bli så fruktansvärt ledsen och besviken.
[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]
När man försöker att vara en bra förälder och söker någon form av dialog, förståelse eller t.o.m. medhåll hos andra föräldrar, så kan det bli helt fel… Dottern, 17½ år, har sova-över-förbud hos pojkvännen dag före skoldag. När hon har dragit sina valser och jag har ringt dit på deras hemnummer, för att hon inte svarar på sin mobil, säger bara hans föräldrar: ”Det är ju inte vårt problem, hos oss får hon ju vara, ni får lösa era konflikter själva.”
Då förlorar man tron på vuxenvärlden…
Ja där ser man… Då bör man ju som vuxen tala om för sonens flickvän att det kanske inte är så dumt att lyssna på sina föräldrar och ge lite stöd istället.
Men jag förstår precis vad du menar. Vi har stött på föräldrar som tycker vi överdriver och att det ”hör till ungdomen”, ”det är sådär med tonåringar” för ”de ska ju in i vuxenvärlden”. Med sådana argument förstår man vilka förebilder barnen har och varför det ibland går som det går.
Tänk om fler föräldrar engagerade sig så hårt som ni gör. Tycker det e starkt gjort av er att ringa runt o ”jaga” andra föräldrar. Jag skulle bara vara tacksam om nån ringde till mig o berätta att mitt barn var ute på ”fel” väg.
Minns en gång i min ungdom hur min kompis pappa kom å hämtade oss mitt i natten för att vi inte kom hem som vi lovade. Pinsamt men helt rätt förstås. Hoppas att resten av helgen blir bättre.
Ja jag skulle också vilja veta sådant men det får vi ju aldrig.
Jag är helt övertygad om att om fler engagerade sig på det här viset skulle stora delar av ungdomsproblematiken upphöra helt. Och skulle föräldrar samarbeta så skulle det dessutom både vara trevligt och ganska lätt. Gör man alkohol, droger och fester tillgängliga ökar dem. Gör man tillgång till alkohol, droger, cigaretter och annat svårtillgängligt, minskar det, det säger sig självt. Men det engagemanget är det väldigt få föräldrar som visat av de vi stöter på. Några få som hjälper till och det är vi tacksamma över.
Vad skönt att barnet är hemma igen. Ja ta kontakt med föräldrarna och alla om vad som försiggår när dom lämnar mindre åriga hemma ensamma och sticker i väg på semester inga bra föräldrar enligt mig
Ja tack det var skönt även om barnet inte var i världens bästa skick när det kom hem. En närboende syster fick dessutom stopp på festen och slängde ut allla. Så nu har jag förstört kvällen för några ungdomar och det gör mig genast på lite bättre humör :)
Vet inte vad man ska säga. Tycker så förbaskat synd om er att ert barn har hamnat i dåligt umgängen och tror att föräldrarna nog inte har varken ork eller tid för att kolla upp sina barn som ni gör. Tror också att det vore bra att du fick prata med familjerådgivningen dom bör ju kunna tala om hur ni ska göra. Hoppas att den där mamman som skulle hämta sin son tar med sig ert barn så ni får en något så när lugn natt och slippa vara orolig ……Kram till er
Lider med er som föräldrar och jag känner så väl igen detta fenomen från när min son var tonåring. Med min dotter var det annorlunda. Hon var aldrig någon som gjorde ”uppror” mot vuxenvärlden tack och lov! Kanske en svag tröst just nu, men idag är min son fyllda 27, utbildad sjuksköterska och jobbar nu i norraste Norge på Hammerfest sykehus. Det tar oändligt mycket kraft och som förälder känner man sig helt maktlös, men jag sänder er styrkekramar och tilltro till att allt kommer bli bättre framöver <3. Kramar till er båda föräldrar! Never give up hope och känn aldrig dåligt samvete! Kram från "Whippet-Marie"