Cykling 600km Barkarby Rettvik tur och retur

Det här med långdistanscykling; för några år sedan skrev jag om min första lite längre cykeltur. Då cyklade vi tre mil och tyckte att det var ganska långt. Då låg ännu första varvet runt Vättern ett år framåt i tiden och 30 mil var oöverskådligt långt.

Nu är 12, 15, 17 och 30 mil vardagsmat. Det är inget jag funderar över längre om jag ska orka. Frågan är bara om det kommer blåsa, regna och hur fort det kan gå den här gången samt om actionkameran ska riktas bakåt eller framåt på cykeln inför start. :) Nu ligger målet på sommarens utmaning i och med Sverigetempot Ultra, 210 mil på mindre än 96 timmar och då är inte träningsrundorna 3 mil längre.

Den här helgen hade jag, Thomas och min pilot Peter bestämt att köra en 60 mil lång Randonne^W med start i Barkarby norr om Stockholm igår lördag kl08. Turen gick sedan upp via Heby, Hedemora, Borlänge/Djurås upp till Rättvik där vi vände hemåt igen via Falun och sedan samma väg från Hedemora.

Jag kände mig så förberedd som jag kunde vara. Jag har aldrig kört ett Randonnelopp förut och den längsta distans jag kört är 30 mil. Det dubbla var lite skrämmande att tänka sig, men jag var mer oroad för väder än om jag själv skulle klara det.

Lördag kl07 börjar folk samlas vid Welcome Hotel i Barkarby. Brevetkort som är en sorts stämpelkort delades ut och det var ett gäng på ungefär 25 personer som kom till start. Jag och mina kamrater bytte om, packade cykel och fyllde vattenflaskor och även om vi hade gott om tid initialt, blev starten ändå lite stressig. Plötsligt var klockan 08 och vi slängde oss upp på cyklarna och iväg.

Man kan säga att våra problem började redan efter första kilometern, eller knappt det. Starten gick så hastigt till så min pilot hade helt glömt att justera sadeln. Det blev ett stopp vid vägkanten som gjorde att vi tappade den stora klungan. Vi försökte jaga ikapp dom men tappade Thomas som hade svårt att hänga med i 45km/h så vi slog av på takten. Det är ingen bra grej att köra slut på varandra efter så kort tid. Men det kändes snopet och lite onödigt.

Sedan rullade det på bra via Bålsta och ut på landsvägarna. På dryga 8 mil ungefär övergick den fina landsvägen i ett en mil långt vägarbete med grovt grus eller makadam. Jag kände direkt att det här är rena döden för tunna racerdäck på en tung tandem. Det smällde och slog i mina carbonhjul och jag ångrade att jag inte satt på lite enklare hjul istället.

Och självklart fick vi punktering. Vi hörde senare att många haft punktering just den sträckan och att den stora klungan haft ”punkafest”.

Det var nu och här som alla problem började. Jag har cyklat racer aktivt i tre år och under den tiden bara haft punktering max 3 gånger under många hundra mils körning. Jag ska under den här resan få uppleva allt en cyklist kan uppleva tror jag.

När vi packar upp för att byta slangar visar det sig att de slangar jag haft med till mina carbonhjul blivit kvar på hotellet. Min pilot hade tyckt att det fanns tillräckligt med slang och att mina var onödiga. Jag borde ha sett till att det jag tagit med packades ner eftersom det var min cykel. Men där stod vi med slangar med för korta ventiler och inga ventilförlängare. Thomas kommer på att hans slangar har rätt ventiler, så vi börjar byta slang på 4 hjul för att skifta och det blir en jädrans röra. Vi upptäcker samtidigt att mina däck har revats upp av det grova gruset och vår tyngd. Det är inte hål rakt igenom, men däcken är inne på sin absolut sista refräng. Vi konstaterar när vi fått luft i hjulen och försiktigt rullar vidare att vi har problem och vi har inte ens kommit 10 mil på resan och har redan blivit stående en timme. Det ska visa sig att det bara är att vänja sig. :)

Vi kontaktar en cykelaffär i Borlänge drygt 15 mil norrut. Dom har rätt sorts slangar och nya däck och en snäll syster till Thomas och hennes man åker för att lösa ut reservdelarna och möta oss längs vägen. Egentligen är nog detta lite för mycket hjälp än vad som egentligen är tillåten under en randonne, men det får arrangören överse med med tanke på vägvalet.

Vi klarar oss på mina sargade däck via Heby där vi fikar helt kort, Avesta/Krylbo där vi äter en middag och hela vägen upp till Borlänge. Där hänger vi upp cykeln på ett räcke utanför ett kaffé och byter båda däcken samt packar nya slangar. Det blir ännu ett stopp på över 2 timmar. Vid den här servicen upptäcker vi också ett krökt växelöra som förmodligen fått sig en smäll av att cykeln ramlade. Jag kan bara le åt eländet och tänka att det ”bara” är drygt 35 mil kvar och mycket kan hända än — och det kommer det att göra. :)

Klockan närmar sig kväll när vi rullar ut ur Borlänge. Stämningen är inte på topp och jag har vansinnigt ont i rumpan vilket jag inte talat om för mina kamrater. Jag hittar decimeterstora svullnader på skinkorna vid sittbenen och det är verkligen inte bra. Dessutom rullar Thomas upp och ber oss att stanna. Han har fått en mental och fysisk dipp. Som han själv säger efteråt, är nog en stor orsak till mötet med systern. Det finns en säng och värme alldeles nära, kroppen är trött och 35 mil och nattens kyla och mörker ligger framför oss. Vi diskuterar helt kort och han beslutar sig för att bryta och rullar tillbaka mot Borlänge.

Min rumpa är så illa därann att jag också undrar över min fortsatta cykling. Så stora bölder gör fruktansvärt ont. Min pilot Peter upptäcker att min sadel lutar bara lite framåt vilket är ödesdigert för sittpositionen. Vinkeln är så liten att jag inte ens kunnat känna den med händerna. Vi rätar upp sadeln och sänker den en aning och jag känner verkligen en otrolig skillnad. Det blir ett svårt beslut; bryta jag med eller cykla vidare ut i natten där möjligheten att bryta inte kommer finnas på 10 mils avstånd och många timmar. Jag har sett fram emot detta så otroligt mycket, att få veta hur det blir att cykla 30–35 timmar i streck utan sömn. Hur ska kroppen kännas, jag måste bara få veta. Trots att rumpan ömmar bestämmer jag mig för att rulla vidare. Mitt mantra från tiden i Mot Alla Odds, ”vad är det värsta som kan hända?” spelades upp i mitt huvud om och om igen. Det absolut värsta vore att ta in på något nattöppet och leta tåg från Rättvik som bara låg ca 6 mil framför oss. Väl där skulle jag i alla fall veta om rumpan blivit värre eller bättre.

Jag och Peter rullar ut i natten ensamma. Vi känner nog båda att det är trist för Thomas skull. Jag hade velat peppa honom mera, men beslutet måste vara ens eget. Jag vet att jag frågade honom tidigare under kvällen om det var mentalt jobbigt att ligga bakom oss helt ensam och inte höra så mycket av vad vi sa och inte kunna delta så mycket i diskussionerna. Men han menade att det var helt OK. Hade han där och då bitit ihop lite och om vi också vetat att nästa matpaus fanns i Leksand bara ett par mil bort så hade det kanske slutat annorlunda. Men en sådan etapp framför sig är en svår utmaning.

Vi stannade i Leksand på en pizzeria för att äta. Det var full fart på en krog i stan och även pizzerian intogs av glada människor som skulle äta återställarmat. Maten, kaffet och värmen gjorde susen och det kändes OK när vi rullade iväg igen norrut.

I Rättvik kl02:50 händer verkligen inte mycket en lördagskväll, det kan jag försäkra. En fontän var det enda ljudet som hördes. Inte en människa eller livstecken runt omkring. Där stod vi vid en bankomat för att ta ut ett kvitto som bevisar i vårt stämpelkort att vi varit där och vid vilken tid. Vi blir också stående en stund och pratar och lyssnar och faktiskt njuter lite av natten innan vi börjar huttra och rullar vidare.

Mellan 03 och 06 var en väldigt intressant period för mig. När vi rullade från Rättvik ut i skogen längs ödsliga landsvägar utan en bil på flera timmar, ljudet av fågelsång, vattendrag överallt längs vägen till höger och vänster, vindens sus i skogen och hjulens monotona ljud mot vägbanan var både fridfullt och sövande på en gång. Min trötthet i huvudet kom men benen trampade och kändes bra. Jag höll på att somna flera gånger där på cykeln, huvudet vippade åt sidan och jag vaknade igen väldigt abrupt. Jag slog mig på benen, gnuggade ansiktet och försökte tänka på något aktivt och jag lyckades hålla mig vaken.

Vid en växling i en brant backe ramlar kedjan ner mellan framklingorna. Egentligen är det inget speciellt konstigt med det, men på en tandem är vi två som trampar och kraften blir större. Vi får på kedjan igen och rullar vidare, men det blir ganska snart uppenbart att kedjan fått sig en törn. Den kuggar över på varje varv och det går inte att trycka på i backarna. Med tanke på allt besvär innan börjar det faktiskt kännas lite jobbigt. Varför liksom?

I Falun tar vi in på en Statoilmack och det är den bästa, vackraste och varmaste macken i världen just då med jordens godaste mossrika, kaffe och kanelbulle. Peter pratar och jag sitter och har otroligt svårt att hålla mig vaken. En klunk kaffe till, lite naglar i huden för att vakna och så den förbannade kylan efter natten. Jag bär 5 lager kläder på mig men det visar sig senare att temperaturen under natten varit nere runt minus 2° och dom lätt blöta kläderna av svett fungerar mer avkylande än värmande. Mitt största problem i de här sammanhangen är just min frusenhet som jag plågas ganska mycket av under de olika motionsloppen när det är dåligt väder och framför allt vid stopp. Nu kändes det som någon höll is mot huden och det kröp över benen, armarna och bålen och kylan kom sådär riktigt inifrån. Till slut var det ändå dags efter ytterligare ett mer än timslångt stopp att rulla vidare. Solen hade ändå börjat komma fram och vi träffar Per-Erik som är en annan cyklist. Han har övernattat i skogen i sitt tält och rullar nu söderut. Vi beslutar att göra sällskap. Det visar sig vara vår välsignelse. För när Thomas avviker från rutten finns viktiga reservdelar i hans packning som vi ödesdigert beslutat att bara ha på hans cykel.

Från Falun är det runt 25 mil hem, men nu hade ändå nedräkningen börjat. Jag satte upp små mål längs hela vägen, 5 eller 10 mil i taget. Efter Falun var nästa lilla delmål Hedemora ca 7–8 mil bort. Därefter var vi nere på 18 mil kvar hem.

Jag tror det var när vi passerat Hedemora och Avesta som det hände igen. Längs en krokig och kuperad väg med mycket backar trampade vi till slut av kedjan. Per-Erik hade konstaterat att tre länkar knycklats till under natten när kedjan ramlade ner mellan klingorna och nu höll det inte längre för krafterna. Vi bestämde att korta kedjan med en länk eftersom kedjelås för 10-delars kassett låg kvar i min packning och alla närvarande och dom som passerade oss bara hade kedjelås för 9 eller 11-delade. Kedjan kunde kortas med en länk utan att det påverkade växlingen och vi kunde rulla vidare efter en stund. Tyvärr återkom problemet med hackande kedja då resterande länkar som var trasiga också började ge upp.

Det fanns ytterligare ett tandempar längs banan som vi på grund av våra problem kört om och blivit omkörda av otaliga gånger. Nästan på gränsen till pinsamt. När dom passerade visade det sig att dom hade 10-delad kassett som jag och dessutom var välutrustade med kedjelås som dom gav bort. Enormt stort tack! Vi kunde laga kedjan men på grund av att den nu kortats av så gick inte längre de lägsta växlarna att använda. Men nu fungerade ändå allt.

Vi åt i Heby världens godaste spagetti, kaffe och mjukglass och jag kände mig odödlig. Tröttheten var som bortblåst sedan flera timmar och solen hade verkligen skrämt bort all köld ur kroppen även om det tagit tid. Nu kände jag mig äntligen varm och började inte längre frysa av att stå stilla. Jag kände stor tröst i att inget kunde hända med bara 10 mil kvar och på hemvägen skulle vi ta en omväg förbi den förbaskade grusvägen. Från Heby var det bara 7 mil till bålsta och sedan bara 3 mil till målgången. Bröt man upp etappen så, så kändes det otroligt mycket lättare.

Vägarna var bra men stundtals ganska mycket trafik och en del som körde för nära. Men allt gick bra och vi nådde macken i bålsta där vi fick våra kort stämplade för näst sista gången, drack kaffe och målbulle. Men 3 mil i god fart innebär ändå ungefär en timme, förutsatt att ingenting händer på vägen.

Från Bålsta rullar vi iväg i ca 40km/h, pigga i kroppen och väldigt sugna på att äntligen gå i mål. 5km senare kör vi på en otroligt liten sten, obetydligt större än ett gruskorn och punkteringen är ett faktum. Per-erik stannar med oss och byter slang. Det börjar bli ont om slangar och vi får laga för att det ska räcka. När vi äntligen är klara rullar vi kanske 300 meter innan det är dags igen. En liten sten och sedan rullar vi på fälgen.

Att jag inte skrek rakt ut av frustration då är ganska märkligt. Trots att jag sa till den vänlige och ständigt hjälpsamma Per-erik att han fick rulla vidare, valde han att stanna och hjälpa oss och det var nog tur eftersom Thomas hade kolsyrepatronerna i sin packning. Vi bytte slang igen och rullade vidare, noga med att hålla oss långt ut i vägbanan för att inte råka ut för mer kantgrus. Varje meter var nervös. Nu började det bli bråttom hem på flera sätt. Dryga 2 mil kvar och förvisso 2,5 timmar till maxtiden gick ut, men slut på slangar och orken.

När vi svängde upp framför Welcome Hotel i Barkarby kändes det väldigt skönt! Äntligen var detta äventyr över och det kändes tydligt att det varit mer besvär än nöje och utmaningen bestod i helt andra saker än trötthet och fysisk utmattning. Att ha cyklat så många år och så många mil utan minsta problem och allt det vi fått nu under vägen var nästan lite för mycket på en gång. Att en hel del av missödena också berodde på dålig kommunikation mellan oss tre cyklister gjorde det kanske mer frustrerande. En skitsak egentligen, men när någon sa att jag tagit fel eller glömt slangar, var det väldigt nära att jag sa saker jag helt säkert skulle ångrat. :) Hade min utrustning packats ner hade det besparat oss en hel del besvär, men grusvägen och dom trasiga däcken gick inte att förutse och inte heller den söndertrasade kedjan.

Framme på hotellet blev det ett hastigt avsked. Peter hade verkligen bråttom till sista tåget hem till Köping. Jag njöt av att få min väska, gå på toa, dricka vatten och faktiskt planera vilket pendeltåg jag skulle ta hem och jag skulle faktiskt kunna gå dit, inte cykla en meter just nu. :)

Per-Erik från Uppsala gjorde ännu en hjälteinsats genom att ledsaga mig till pendeltåget då han skulle samma väg. Det besparade peter dyrbar tid och gjorde min hemfärd mindre stressig. Jag drack vatten och pratade med receptionisten en stund och kände hur friden spred sig i kroppen och jag började till och med uppskatta det jag varit med om. Cyklingen tog liksom mer och mer plats i kroppen medan alla strapatser fick allt mindre utrymme. Det var jag glad för och jag var glad att jag stod här och inte fick ta ett tåg hem. Det var verkligen nära många gånger.

åter igen, ”vad är det värsta som kan hända?” Ta tåget hem, ja visst men då hade jag ändå fått ett antal mil i benen och en massa erfarenheter rikare. 150kr bortkastade och ingen medalj förvisso, men ändå en upplevelse. Nu stod jag ändå här och vi hade klarat det.

Jag vill ändå rikta mitt sista och i särklass största tack till Per-Erik Rosén, liggcyklisten från Uppsala som följde oss från Falun och aldrig svek eller tappade modet. Uppfinningsrik och kunnig och ettt rullande reservdelslager. Jag kan helt ärligt säga att jag lärt mig mer av dig än under de 3 år jag ägnat mig åt den här hobbyn på heltid.

Dessutom en människa som pratade direkt med mig och inte över huvudet på mig med min pilot. Det är allt för vanligt av osäkerhet och okunnighet men vissa människor bara har ”det där” som en ren självklarhet. Jag ser ingenting men jag är inte korkad och man kan också fråga mig om vad jag tror, tycker och kan. Om fler människor bara slappnade av lite mer så skulle världen vara enklare. Om alla människor vore lika hjälpsamma skulle världen vara betydligt bättre.

Nu är det kväll och jag är hemkommen. Kroppen skriker efter vatten och jag äter toast, kyckling, pizzasallad, muffins och dricker kaffe och det känns hur super som helst! Jag har varit vaken nu i — hmm jag tappade just räkningen, men typ 44 timmar eller om det är 41 timmar. Jag vet nu hur jag fungerar och snart ska jag sova. Det ska bli spännande att se hur mycket jag behöver sova och hur jag mår imorgon. Då är jag ledig från jobbet förutom ett eftermiddagsmöte.

godnatt alla cyklister där ute. Snart väntar 210 mil på under 4 dygn, det ser jag fram emot! :)

Karta Stockholm -> Rättvik

Karta Rättvik -> Stockholm

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Randonne[/tags]