Smälta intrycken

Idag vid den här tiden skulle vi antagligen nått Smygehuk i någon form av utmattning. Istället har jag redan varit hemma ett par dygn nu och givetvis känner jag mig besviken och ledsen eftersom det var på grund av mig som vi avbröt utmaningen.

Jag ska inte säga att jag är överdrivet knäckt över det här misslyckandet. Det är egentligen ingen stor grej att försöka sig på något och inte lyckas. Det som känns mest tråkigt är allt arrangemang runt omkring före till ingen nytta. Ett års planering, engagemanget av sponsorer, alla kostnader i resa och alla engagerade personer i vår följebil.

Men det är klart att det väcker en del tankar. Ni anar inte vad en natt innanför polcirkeln kan generera. :)

När jag gick in för det här för ungefär ett år sedan, var min största fundering hur jag skulle få till tillräcklig träning för en sådan här utmaning. Jag har nästan varit uteslutande hänvisad till egen träning inomhus och bara kunnat cykla ute på riktigt vid några motionslopp och träningstillfällen. Övriga i vår lilla grupp har kunnat sticka ut på små turer precis när det passat dom. Jag har bara min trainer och mitt löpband, men ingen vettig människa kan förmå sig till annat än kortare pass på en statisk trainer. Själv brukar jag utan större problem kunna motivera mig en timme åt gången, men där går gränsen.

Ändå så tror jag att jag varit tillräckligt tränad inför det här. Visst, ett antal flera långpass hade inte skadat. Det största problemet var ändå rumpan som tog stryk av en felaktig sadel. Det är något som måste provas ut under många timmars cykling och inte under någon timme inomhus eller ens ett varv runt Vättern.

Jag känner mig mer själsligt trött efter det här misslyckandet. Under de snart tre år som cyklingen varit mitt fokus har jakten på piloter och regelbunden träning varit ganska energikrävande. Jag känner att jag har provat allt från anslag i cykelbutiker och sporthallar till efterlysningar på nätet, olika forum och cykelklubbars Facebook-sidor. Allt i stort sätt till ingen eller väldigt liten nytta.

Mitt stora mål har varit att nå det svenska paracykellandslaget. Det har varit roligt att tävla och även om min önskan att få åka till Paralympics i Rio nästa år var lite överdrivet optimistiskt, så hade det varit roligt att få tävla utomlands åtminstone.

Men utan piloter med samma ambitioner och på rätt nivå börjar det kännas lönlöst och motivationen att träna själv inför något som ser meningslöst ut har sjunkit.

Nu ska jag ta några veckor till att fundera på vart jag vill framöver och vad jag ska lägga energin på framöver. Att jaga efter något som inte tycks möjligt att nå lockar bara fram frustration och sorgen inom mig. Sorgen att ständigt verka vara beroende av andra för för att genomföra det jag brinner för. Under Paracykel SM 2015 kände jag att jag hade något att komma med. Med en inlånad elitpilot gick jag i mål endast 11 sekunder efter den svenska eliten i tandemcykling. Men piloten ställde upp enkom för detta tillfälle så efteråt stod jag på samma punkt som tidigare.

Jag försöker att inte oroa mig längre för saker jag inte har kontroll över och heller inte lägga ner energi på saker jag inte kan styra. Det är inte så lätt. Speciellt inte i detta fallet när det gäller något som jag så gärna vill göra. Men att bränna ut sig till ingen nytta drabbar bara mig. Att resa land och rike runt och också lägga ner en massa pengar på något som inte kan ge något är inte heller speciellt konstruktivt.

Så kanske blir det att ta ett steg tillbaka, cykla mina motionslopp med mina glada kompisar när det ges tillfälle och fortsätta träna för hälsa och välmående. Frågan är bara vad jag ska hitta på istället? Det är väl något jag får ägna min semester och ledighet åt.

Framme i Arvidsjaur

Nu har vi nått Arvidsjaur och på hotellet köpte vi frukostbuffé. Det var riktigt gott med äggröra och Bacon, kaffe, juice, fil med frön och flingor samt avslutning med nygräddade voflor. Det var varmt och skönt, frossan i kroppen släppte och jag har förlikat mig med att jag valde att bryta. Det känns som helt rätt beslut i det här läget.

Vi har nu bytt till torra kläder och borstat tänderna och det är precis hur ljuvligt som helst. Nu styr vi söderut för ett stopp i Östersund för mat och fika med den killen som skulle erbjudit oss sovplats.

Nederlaget känns, men nu vill jag bara hem och sova.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Sverige, Riksgränsen, Smygehuk[/tags]

Etapp 3: Polcirkeln – Moskosel

Nu har vi gjort en paus i Moskosel, ca 4 mil från Arvidsjaur. Jag hade gärna nått dit men det gick inte. Det har varit en lång natt sedan vårt senaste uppehåll i polcirkeln med ganska mycket backar. Dom senaste timmarna har kroppen bara blivit värre för mig och därtill börjar tröttheten komma krypande. Den inkörda tiden vi skulle haft till vila exempelvis i Sorsele om ca 9 mil, har vi nu tappat på grund av alla stopp och att cykla vidare till Östersund med ytterligare över 50 mil är omöjligt för mig.

Här tvingas jag konstatera att jag kan sitta upp för att ta mig in till Arvidsjaur för att kanske få värme och vila. Men det som hänt mig vilar man inte bort på några timmar. Och att trampa vidare såhär är det inte värt.

Det började med rumpan. Rejäla blåmärken som bildat ganska stora knölar på sittbenen. När jag kompenserar genom att ibland belasta höger sida och ibland vänster sida av rumpan, kom värken i knäna som ett självklart brev på posten då jag trampar snett med benen.

Sedan har jag fortsatt kompensera genom att luta mig framåt för att avlasta sittbenen, men då har själva manligheten istället få ta stryket. till slut kompenserar jag med att lägga mer vikt på händerna för att lyfta mig mer från sadeln och då kom värken i nacke och axlar, speciellt min skadade högeraxel.

Så här har det pågått ett antal timmar nu. Hade det varit 30 eller 50 mil kvar hade det bara varit att bita ihop.Men nu är det drygt 160 mil kvar.

För min egen del var det inte så svårt att fatta beslutet. Jag gör inte det här för att plåga mig eller i värsta fall skada mig för kortare eller längre tid. Lite fysisk utmaning får det gärna vara och den långa distansen och bristen på vila hade varit mental utmaning nog för vem som helst. Men detta ingår inte i värdekalkylen.

Men att jag nu väljer att avsluta min utmaning, innebär också att det drabbar min pilot Peter. Vi har förvisso hela tiden varit överens om att om den ena måste bryta så är det oundvikligt så att båda måste. Han är helt klart den betydligt mer erfarna långdistans- och ultracyklisten, så risken att det skulle bli jag var ganska stor.

Dessutom känns det tråkigt för att det är en stor grej vi dragit igång, några sponsorer och alla inblandade i följebilen och all marknadsföring och allt prat om det innan. Det är klart att det känns prestigefyllt.

Alla tog det med jämnmod, så nu packar vi bilen med 2 cyklister varav åtminstone en med sårad stolthet eller vad man ska säga och far mot hotellfrukost och dusch i Arvidsjaur. Och nu när beslutet är fattat känns det bra och rätt.

Jag lärde mig mycket under min resa i Mot alla Odds när det gäller sättet att tänka. Det värsta som kunde hända var att man misslyckas. Och som äventyraren Oskar Kihlborg alltid sa till oss, misslyckas man exempelvis med att bestiga Mount Everest, så är det bättre att komma tillbaka en annan gång med nya och kanske bättre förutsättningar oavsett om det gäller egna förberedelser eller vädrets makter. Berget står alltid kvar.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Sverige, Riksgränsen, Smygehuk[/tags]

Etapp 2: Gällivare – Polcirkeln

Vi har passerat Jokkmokk för en mil sedan och stannade nu vid polcirkeln för att ta en turistbild. Här fanns även en uppvärmd toalett så jag passade på att smörja in rumpan som gjort helvetiskt ont en stund. Jag kan bara tyst för mig själv konstatera, att om den här smörjningen inte hjälper väldigt drastiskt så är resan snart slut för min del. Jag är ganska illa däran och det är över 170 mil kvar.

Inne på toaletten var det skönt att värma sig lite och jag försökte till och med ta hjälp av handtorkfläkten för att få mer värme när jag klädde av mig mina genomblöta kläder. Men tyvärr fläktade den bara kalluft. :(

Nu blir det till att rulla vidare så får vi se hur det går.

[tags]Cykla, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Sverige, Riksgränsen, Polcirkeln[/tags]

Etapp 1: Riksgränsen – Gällivare

Den första etappen på 25 mil är avklarad. Etapp så till vida att vi gör ett något längre stopp för mat, kaffe och bränslepåfyllning. Det görs på OKQ8 i Gällivare.

Starten vid Riksgränsen blev lite försenad. Vi kom iväg runt 10:20. Vädret var uselt, 8° och duggregn men så fort vi rullade kändes det ändå ganska bra. Blöt om fötterna blev jag direkt, men inte så kall.

11:40 gjorde vi ett kort stopp för att jag skulle delta i P4 Radio Stockholms morgonprogram och intervjuas om vår utmaning. Sedan rullade vi vidare. det korta stoppet när jag satt i följebilen för att prata i radio, räckte för att fötterna skulle tina upp lite.

Sedan dess har vi avverkat dom 25 milen hit. Ett stopp 15:50 för att min pilot Peter Tonér även han skulle intervjuas i P4 Radio Västmanland.

Dagen hittills har varit lite tung mentalt, precis som jag väntade mig. Jag har försökt bryta upp hela den enorma sträckan i små delmål för att det inte ska bli för skrämmande. Hela tiden nästa stad eller nästa lilla ort att ta sikte på, några mil i taget.

Den andra stora grejen har varit kölden, eller den enorma rädslan för att frysa. Folk runt omkring mig hånar mig för att jag hela tiden fryser och tjatar om att frysa. Ingen förstår riktigt bakgrunden till det och det kommer i ett separat inlägg inom kort.

Men så fort vi stannar kommer kölden krypande. Armar och ben börjar skaka helt okontrollerat medan dom andra står lugnt och pratar. Det är uppenbart mig det är fel på och det vet jag ju.

Vid ett av våra stopp när rädslan både för den långa sträckan och kölden kom över mig samtidigt hade jag väldigt svårt att hålla tårarna borta. Jag kände att en 42-åring inte kan stå och grina 5–6 mil efter start med över 200 mil kvar. Men så var det i alla fall. Jag lyckades bita ihop och lösningen blev att stoppa proppar i öronen och lyssna på musik istället för det eviga landsvägsljudet av förbipasserande långtradare och fokusera på nästa mål ”bara” 10 mil bort. Där skulle det dessutom finnas kaffe. Det gäller att glädjas åt det lilla.

Men hur ska det här gå rent mentalt. Jag visste att det kommer bli min stora utmaning. Det var även kölden som bland annat fick mig riktigt att vackla på vulkanen i Nicaragua. Då var jag trött, längtade hem, frös otroligt mycket och kände mig väldigt långt borta från allt.

Nästa problem är att gruppen inte håller ihop och det gör mig lika ledsen som kölden. Vi har olika syn på detta. Själv tycker jag att man håller ihop. Visst har vi ett mål, att nå Smygehuk inom 96 timmar och än ligger vi långt innanför tidsramen. Härifrån Gällivare måste vi lämna kl21:50, dvs om två timmar för att inte hamna efter tidsplanen.

Vi får se hur allt löser sig. Nästa delmål är nog Östersund om ungefär 70 mil. Då börjar vi närma oss 100-milsssträcket och man kan istället börja räkna ner. Nu väntar dessutom nattkörning då graderna sjunker igen och det blir ännu mer arbete med att hålla dom negativa tankarna i styr.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Sverige, Riksgränsen, Smygehuk[/tags]

Framme i Riksgränsen

Nu har vi kommit fram till Katterjokk, någon kilometer från Riksgränsen. Vädret är som väntat ganska kallt och småregnigt och värre ska det bli imorgon när vi påbörjar vår 210 mil långa cykling söderut.

Idag har vi checkat in på vandrarhemmet alldeles invid stationen, druckit kaffe, ätit middag och druckit kaffe igen och naturligtvis ordnat med alla förberedelser inför starten imorgon. Saker ska monteras på cyklar och packningen optimeras så rätt saker är lättåtkomliga.

Vi har till och med hunnit åka till svensk-norska gränsen och turistfotograferat lite som är ett måste när man ändå är här. :)

Nu är det kväll och tröttheten är påtaglig precis som nervositeten. Det är en stor utmaning vi har framför oss, inget snack om den saken. Och som jag fått lära mig att tänka, det värsta som kan hända är att man misslyckas. Jag har aldrig gjort något sådant här tidigare. I Nicaragua under inspelningen av Mot Alla Odds 2013 var det fysiskt galet tufft i 28 dygn och något jag aldrig upplevt ens i närheten av prestation. Det vet jag att jag kan. Men nu och det här kommer det förutom den fysiska utmaningen även handla väldigt mycket om sömnbrist och att prestera många timmar per dygn i flera dygn oavsett väder. I Nicaragua var det varmt och skönt och där frös jag bara en enda gång under hela resan. Riktigt så behagligt blir inte detta.

Nu väntar sängen och så fort allt rullar igång kommer det helt säkert kännas bättre.

Jag får se hur mycket jag kommer orka och hinna med att uppdatera längs vägen annat än väldigt kort om vart vi är. De mer uttömmande redogörelserna kommer nog efter målgång.

Vill man följa oss på resan, kan man göra det i realtid på länken Livetracking. Glöm inte heller insamlingen till Barncancerfonden.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Sverige, riksgränsen, Smygehuk[/tags]

Resa till riksgränsen

Nu är vi på väg mot Riksgränsen. tåget rusar norrut med obönhörlig fart. På ett sätt känns det bättre att vara på väg, men den där upprymda känslan har inte riktigt infunnit sig ännu. Vädret ser ut att bli ganska dåligt med svala temperaturer ner mot 8° och regn åtminstone dom första dagarna. Och dom enda två saker som egentligen oroar mig, är rumpan och kylan. det är inte utan att man undrar om det här var en sån bra idé egentligen. ;) Skiträdd är bara förnamnet. :)

Resan upp kommer ta 19 timmar och 25 minuter och bara det säger hur sjukt långt det är. Och den sträckan ska vi cykla sen, plus 60 mil till ungefär.

Kvällen har spenderats både i kupén och restaurangvagnen men nu börjar det bli dags att sova. Hur det än är, så gillar jag att åka tåg. :)

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Sverige, riksgränsen, Smygehuk[/tags]

Snart resdags

Bild: Joakim Nömell med bebis i famnen

Om tre timmar avgår tåget mot riksgränsen. Där är vi framme kl13:20 imorgon och har morgondagen på oss att montera och testa så att allt fungerar inför starten på måndag kl10:00. I huvudet känns det som ett litet kaos just nu. Resfebern är som alltid enorm och jag irrar mest runt som en galning och gör samma sak om och om igen. Just så som gör att det inte blir någon struktur i packningen och en av mina stora fasor inför det här är att glömma något. Samtidigt som jag vet att packningen måste vara så sparsam som möjligt eftersom det är sex personers packning som ska lastas i följebilen.

Just det här känner jag så väl igen från min resa till Nicaragua för tre år sedan. Det var sjukt jobbigt just det här med packningen. Då skulle jag vara borta 4 veckor, nu handlar det bara om en vecka. Dessutom en vecka i civilisationen där det går att köpa saker man glömt.

Men faktiskt tror jag att jag har kontroll på min packning nu. Det blir kanske mer kläder med än nödvändigt, men jag vet också att fysiken inte är mitt största orosmoment, utan att frysa vilket jag alltid gör. Beroende på vilken prognos man tittar på, ser det ut att bli en del regn och inte direkt någon sommarvärme.

Nu så här timmarna innan gör sig också separationsångesten påmind. Att skiljas från familjen känns ganska jobbigt. Även det känner jag igen från min långresa hösten 2012. Då hade vi inga möjligheter att kommunicera. Nu finns hela tiden telefon.

På något vis trodde jag att planeringen och förberedelserna för det här skulle göra mig inspirerad, men minst tre olika viljor där alla vill göra det på sitt sätt. Det gör att jag åtminstone just nu vill komma igång och få det överstökat. Det blir säkert bättre när allt väl är igång och endorfinerna pumpar kroppen glad och positiv.

Nu har jag duschat och ska bara packa ner tandborsten och rakhyveln i den säkert alldeles för stora väskan. Dessutom blir det datorväska och fotoväska som ska med. Jag hoppas kunna komprimera min packning när jag väl är på plats. En hel del saker i packningen ska faktiskt kläs på och annat ska monteras på cykeln. Tiden får utvisa om något viktigt har glömts bort.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Sverige, Riksgränsen, Smygehuk, Utmaning[/tags]

Sponsormöte med Motor-Nilsson

Idag samlades nästan hela styrkan i det kommande Motor-Nilsson i Köping för att kvittera ut den bil som ska agera följebil under den 210 mil långa cykelturen genom Sverige. Motor-Nillsons bidrag till utmaningen är helt avgörande för genomförandet och vi är alla mycket tacksamma för stödet. Bilen blir en Opel Safirs och den kommer bli sex personers hem för ungefär 4 dygn framåt.

Alla utom en ur besättningen i följebilen samlades idag för att kvittera ut bilen och fotograferas, samt lasta den packning som kommer påbörja sin resa upp till Riksgränsen imorgon torsdag. Takbox och cykelställ monteras och vi konstaterar att sex personers packning plus reservdelar, en del mat och godis blir ganska mycket och vi undrar hur allt ska få plats.

Själv har jag bidragit med två halvstora plastlådor innehållande kläder, extra skor och pedaler, mitt bockstyre och sadel, lite verktyg, sovsäck och liggunderlag. När resan väl börjar kan nog dessa 2 lådor bli en vilket kommer skapa mer utrymme i bilen. Men just nu ser det väldigt fullt ut. :)

Nu är det liksom ännu mer på riktigt och inte långt kvar.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Köping, Sponsring, Riksgränsen, Smygehuk[/tags]

[pressmeddelande] – Joakim från Mot Alla Odds cyklar genom Sverige på fyra dygn

Pressmeddelande som PDF

Först vandrade han från kust till kust i Nicaragua i SVT:s realityserie Mot Alla Odds. Nu väntar nästa stora utmaning för Joakim Nömell från Stockholm. I slutet av juli cyklar han tillsammans med två andra Sverigetempot Ultra, 2100 km på tandemcykel från Riksgränsen till Smygehuk – på 96 timmar.

Måndagen den 20 juli 2015 startar synskadade paracyklisten Joakim Nömell och hans tandempilot Peter Tonér tillsammans med Thomas Egrelius den långa resan från Riksgränsen till Smygehuk. De utmanar sig själva och försöker cykla 2100 kilometer på mindre än 96 timmar, fyra dygn, i ett sträck och samlar samtidigt in pengar till Barncancerfonden.

– Den här utmaningen blir den tuffaste sedan mitt deltagande i Mot Alla Odds, säger Joakim Nömell, initiativtagare till Sverigetempot Ultra. – Här sätts både vår fysiska och mentala förmåga på prov, men även förmågan att arbeta hårt med stor sömnbrist ju längre resan går.

Varje år drabbas ca 300 svenska familjer av att deras barn får en cancerdiagnos. Barncancerfonden arbetar för framsteg inom forskningen och även för att försöka underlätta vardagen för de drabbade. Både Joakim och Thomas har haft barncancer inom familjen och därför är detta någonting som ligger dem varmt om hjärtat.

Förberedelserna pågår för fullt med både träning och planering.  Följ uppladdningen på utmaningens hemsida eller i sociala medier.

Läs mer på http://stultra2015.se/

För mer information, kontakta info@stultra2015.se, Joakim 070-7713100.

https://twitter.com/stultra2015
https://facebook.com/sverigetempotultra2015
https://instagram.com/stultra2015


Sverigetempot Ultra 2015 är en utmaning där tre cyklister försöker cykla genom Sverige från Riksgränsen i norr till Smygehuk i söder – 2100 kilometer – på mindre än fyra dygn, till förmån för Barncancerfonden. Varje år drabbas ca 300 svenska familjer av att deras barn får en cancerdiagnos.

Cykling 600km Barkarby Rettvik tur och retur

Det här med långdistanscykling; för några år sedan skrev jag om min första lite längre cykeltur. Då cyklade vi tre mil och tyckte att det var ganska långt. Då låg ännu första varvet runt Vättern ett år framåt i tiden och 30 mil var oöverskådligt långt.

Nu är 12, 15, 17 och 30 mil vardagsmat. Det är inget jag funderar över längre om jag ska orka. Frågan är bara om det kommer blåsa, regna och hur fort det kan gå den här gången samt om actionkameran ska riktas bakåt eller framåt på cykeln inför start. :) Nu ligger målet på sommarens utmaning i och med Sverigetempot Ultra, 210 mil på mindre än 96 timmar och då är inte träningsrundorna 3 mil längre.

Den här helgen hade jag, Thomas och min pilot Peter bestämt att köra en 60 mil lång RandonneW med start i Barkarby norr om Stockholm igår lördag kl08. Turen gick sedan upp via Heby, Hedemora, Borlänge/Djurås upp till Rättvik där vi vände hemåt igen via Falun och sedan samma väg från Hedemora.

Jag kände mig så förberedd som jag kunde vara. Jag har aldrig kört ett Randonnelopp förut och den längsta distans jag kört är 30 mil. Det dubbla var lite skrämmande att tänka sig, men jag var mer oroad för väder än om jag själv skulle klara det.

Lördag kl07 börjar folk samlas vid Welcome Hotel i Barkarby. Brevetkort som är en sorts stämpelkort delades ut och det var ett gäng på ungefär 25 personer som kom till start. Jag och mina kamrater bytte om, packade cykel och fyllde vattenflaskor och även om vi hade gott om tid initialt, blev starten ändå lite stressig. Plötsligt var klockan 08 och vi slängde oss upp på cyklarna och iväg.

Man kan säga att våra problem började redan efter första kilometern, eller knappt det. Starten gick så hastigt till så min pilot hade helt glömt att justera sadeln. Det blev ett stopp vid vägkanten som gjorde att vi tappade den stora klungan. Vi försökte jaga ikapp dom men tappade Thomas som hade svårt att hänga med i 45km/h så vi slog av på takten. Det är ingen bra grej att köra slut på varandra efter så kort tid. Men det kändes snopet och lite onödigt.

Sedan rullade det på bra via Bålsta och ut på landsvägarna. På dryga 8 mil ungefär övergick den fina landsvägen i ett en mil långt vägarbete med grovt grus eller makadam. Jag kände direkt att det här är rena döden för tunna racerdäck på en tung tandem. Det smällde och slog i mina carbonhjul och jag ångrade att jag inte satt på lite enklare hjul istället.

Och självklart fick vi punktering. Vi hörde senare att många haft punktering just den sträckan och att den stora klungan haft ”punkafest”.

Det var nu och här som alla problem började. Jag har cyklat racer aktivt i tre år och under den tiden bara haft punktering max 3 gånger under många hundra mils körning. Jag ska under den här resan få uppleva allt en cyklist kan uppleva tror jag.

När vi packar upp för att byta slangar visar det sig att de slangar jag haft med till mina carbonhjul blivit kvar på hotellet. Min pilot hade tyckt att det fanns tillräckligt med slang och att mina var onödiga. Jag borde ha sett till att det jag tagit med packades ner eftersom det var min cykel. Men där stod vi med slangar med för korta ventiler och inga ventilförlängare. Thomas kommer på att hans slangar har rätt ventiler, så vi börjar byta slang på 4 hjul för att skifta och det blir en jädrans röra. Vi upptäcker samtidigt att mina däck har revats upp av det grova gruset och vår tyngd. Det är inte hål rakt igenom, men däcken är inne på sin absolut sista refräng. Vi konstaterar när vi fått luft i hjulen och försiktigt rullar vidare att vi har problem och vi har inte ens kommit 10 mil på resan och har redan blivit stående en timme. Det ska visa sig att det bara är att vänja sig. :)

Vi kontaktar en cykelaffär i Borlänge drygt 15 mil norrut. Dom har rätt sorts slangar och nya däck och en snäll syster till Thomas och hennes man åker för att lösa ut reservdelarna och möta oss längs vägen. Egentligen är nog detta lite för mycket hjälp än vad som egentligen är tillåten under en randonne, men det får arrangören överse med med tanke på vägvalet.

Vi klarar oss på mina sargade däck via Heby där vi fikar helt kort, Avesta/Krylbo där vi äter en middag och hela vägen upp till Borlänge. Där hänger vi upp cykeln på ett räcke utanför ett kaffé och byter båda däcken samt packar nya slangar. Det blir ännu ett stopp på över 2 timmar. Vid den här servicen upptäcker vi också ett krökt växelöra som förmodligen fått sig en smäll av att cykeln ramlade. Jag kan bara le åt eländet och tänka att det ”bara” är drygt 35 mil kvar och mycket kan hända än — och det kommer det att göra. :)

Klockan närmar sig kväll när vi rullar ut ur Borlänge. Stämningen är inte på topp och jag har vansinnigt ont i rumpan vilket jag inte talat om för mina kamrater. Jag hittar decimeterstora svullnader på skinkorna vid sittbenen och det är verkligen inte bra. Dessutom rullar Thomas upp och ber oss att stanna. Han har fått en mental och fysisk dipp. Som han själv säger efteråt, är nog en stor orsak till mötet med systern. Det finns en säng och värme alldeles nära, kroppen är trött och 35 mil och nattens kyla och mörker ligger framför oss. Vi diskuterar helt kort och han beslutar sig för att bryta och rullar tillbaka mot Borlänge.

Min rumpa är så illa därann att jag också undrar över min fortsatta cykling. Så stora bölder gör fruktansvärt ont. Min pilot Peter upptäcker att min sadel lutar bara lite framåt vilket är ödesdigert för sittpositionen. Vinkeln är så liten att jag inte ens kunnat känna den med händerna. Vi rätar upp sadeln och sänker den en aning och jag känner verkligen en otrolig skillnad. Det blir ett svårt beslut; bryta jag med eller cykla vidare ut i natten där möjligheten att bryta inte kommer finnas på 10 mils avstånd och många timmar. Jag har sett fram emot detta så otroligt mycket, att få veta hur det blir att cykla 30–35 timmar i streck utan sömn. Hur ska kroppen kännas, jag måste bara få veta. Trots att rumpan ömmar bestämmer jag mig för att rulla vidare. Mitt mantra från tiden i Mot Alla Odds, ”vad är det värsta som kan hända?” spelades upp i mitt huvud om och om igen. Det absolut värsta vore att ta in på något nattöppet och leta tåg från Rättvik som bara låg ca 6 mil framför oss. Väl där skulle jag i alla fall veta om rumpan blivit värre eller bättre.

Jag och Peter rullar ut i natten ensamma. Vi känner nog båda att det är trist för Thomas skull. Jag hade velat peppa honom mera, men beslutet måste vara ens eget. Jag vet att jag frågade honom tidigare under kvällen om det var mentalt jobbigt att ligga bakom oss helt ensam och inte höra så mycket av vad vi sa och inte kunna delta så mycket i diskussionerna. Men han menade att det var helt OK. Hade han där och då bitit ihop lite och om vi också vetat att nästa matpaus fanns i Leksand bara ett par mil bort så hade det kanske slutat annorlunda. Men en sådan etapp framför sig är en svår utmaning.

Vi stannade i Leksand på en pizzeria för att äta. Det var full fart på en krog i stan och även pizzerian intogs av glada människor som skulle äta återställarmat. Maten, kaffet och värmen gjorde susen och det kändes OK när vi rullade iväg igen norrut.

I Rättvik kl02:50 händer verkligen inte mycket en lördagskväll, det kan jag försäkra. En fontän var det enda ljudet som hördes. Inte en människa eller livstecken runt omkring. Där stod vi vid en bankomat för att ta ut ett kvitto som bevisar i vårt stämpelkort att vi varit där och vid vilken tid. Vi blir också stående en stund och pratar och lyssnar och faktiskt njuter lite av natten innan vi börjar huttra och rullar vidare.

Mellan 03 och 06 var en väldigt intressant period för mig. När vi rullade från Rättvik ut i skogen längs ödsliga landsvägar utan en bil på flera timmar, ljudet av fågelsång, vattendrag överallt längs vägen till höger och vänster, vindens sus i skogen och hjulens monotona ljud mot vägbanan var både fridfullt och sövande på en gång. Min trötthet i huvudet kom men benen trampade och kändes bra. Jag höll på att somna flera gånger där på cykeln, huvudet vippade åt sidan och jag vaknade igen väldigt abrupt. Jag slog mig på benen, gnuggade ansiktet och försökte tänka på något aktivt och jag lyckades hålla mig vaken.

Vid en växling i en brant backe ramlar kedjan ner mellan framklingorna. Egentligen är det inget speciellt konstigt med det, men på en tandem är vi två som trampar och kraften blir större. Vi får på kedjan igen och rullar vidare, men det blir ganska snart uppenbart att kedjan fått sig en törn. Den kuggar över på varje varv och det går inte att trycka på i backarna. Med tanke på allt besvär innan börjar det faktiskt kännas lite jobbigt. Varför liksom?

I Falun tar vi in på en Statoilmack och det är den bästa, vackraste och varmaste macken i världen just då med jordens godaste mossrika, kaffe och kanelbulle. Peter pratar och jag sitter och har otroligt svårt att hålla mig vaken. En klunk kaffe till, lite naglar i huden för att vakna och så den förbannade kylan efter natten. Jag bär 5 lager kläder på mig men det visar sig senare att temperaturen under natten varit nere runt minus 2° och dom lätt blöta kläderna av svett fungerar mer avkylande än värmande. Mitt största problem i de här sammanhangen är just min frusenhet som jag plågas ganska mycket av under de olika motionsloppen när det är dåligt väder och framför allt vid stopp. Nu kändes det som någon höll is mot huden och det kröp över benen, armarna och bålen och kylan kom sådär riktigt inifrån. Till slut var det ändå dags efter ytterligare ett mer än timslångt stopp att rulla vidare. Solen hade ändå börjat komma fram och vi träffar Per-Erik som är en annan cyklist. Han har övernattat i skogen i sitt tält och rullar nu söderut. Vi beslutar att göra sällskap. Det visar sig vara vår välsignelse. För när Thomas avviker från rutten finns viktiga reservdelar i hans packning som vi ödesdigert beslutat att bara ha på hans cykel.

Från Falun är det runt 25 mil hem, men nu hade ändå nedräkningen börjat. Jag satte upp små mål längs hela vägen, 5 eller 10 mil i taget. Efter Falun var nästa lilla delmål Hedemora ca 7–8 mil bort. Därefter var vi nere på 18 mil kvar hem.

Jag tror det var när vi passerat Hedemora och Avesta som det hände igen. Längs en krokig och kuperad väg med mycket backar trampade vi till slut av kedjan. Per-Erik hade konstaterat att tre länkar knycklats till under natten när kedjan ramlade ner mellan klingorna och nu höll det inte längre för krafterna. Vi bestämde att korta kedjan med en länk eftersom kedjelås för 10-delars kassett låg kvar i min packning och alla närvarande och dom som passerade oss bara hade kedjelås för 9 eller 11-delade. Kedjan kunde kortas med en länk utan att det påverkade växlingen och vi kunde rulla vidare efter en stund. Tyvärr återkom problemet med hackande kedja då resterande länkar som var trasiga också började ge upp.

Det fanns ytterligare ett tandempar längs banan som vi på grund av våra problem kört om och blivit omkörda av otaliga gånger. Nästan på gränsen till pinsamt. När dom passerade visade det sig att dom hade 10-delad kassett som jag och dessutom var välutrustade med kedjelås som dom gav bort. Enormt stort tack! Vi kunde laga kedjan men på grund av att den nu kortats av så gick inte längre de lägsta växlarna att använda. Men nu fungerade ändå allt.

Vi åt i Heby världens godaste spagetti, kaffe och mjukglass och jag kände mig odödlig. Tröttheten var som bortblåst sedan flera timmar och solen hade verkligen skrämt bort all köld ur kroppen även om det tagit tid. Nu kände jag mig äntligen varm och började inte längre frysa av att stå stilla. Jag kände stor tröst i att inget kunde hända med bara 10 mil kvar och på hemvägen skulle vi ta en omväg förbi den förbaskade grusvägen. Från Heby var det bara 7 mil till bålsta och sedan bara 3 mil till målgången. Bröt man upp etappen så, så kändes det otroligt mycket lättare.

Vägarna var bra men stundtals ganska mycket trafik och en del som körde för nära. Men allt gick bra och vi nådde macken i bålsta där vi fick våra kort stämplade för näst sista gången, drack kaffe och målbulle. Men 3 mil i god fart innebär ändå ungefär en timme, förutsatt att ingenting händer på vägen.

Från Bålsta rullar vi iväg i ca 40km/h, pigga i kroppen och väldigt sugna på att äntligen gå i mål. 5km senare kör vi på en otroligt liten sten, obetydligt större än ett gruskorn och punkteringen är ett faktum. Per-erik stannar med oss och byter slang. Det börjar bli ont om slangar och vi får laga för att det ska räcka. När vi äntligen är klara rullar vi kanske 300 meter innan det är dags igen. En liten sten och sedan rullar vi på fälgen.

Att jag inte skrek rakt ut av frustration då är ganska märkligt. Trots att jag sa till den vänlige och ständigt hjälpsamma Per-erik att han fick rulla vidare, valde han att stanna och hjälpa oss och det var nog tur eftersom Thomas hade kolsyrepatronerna i sin packning. Vi bytte slang igen och rullade vidare, noga med att hålla oss långt ut i vägbanan för att inte råka ut för mer kantgrus. Varje meter var nervös. Nu började det bli bråttom hem på flera sätt. Dryga 2 mil kvar och förvisso 2,5 timmar till maxtiden gick ut, men slut på slangar och orken.

När vi svängde upp framför Welcome Hotel i Barkarby kändes det väldigt skönt! Äntligen var detta äventyr över och det kändes tydligt att det varit mer besvär än nöje och utmaningen bestod i helt andra saker än trötthet och fysisk utmattning. Att ha cyklat så många år och så många mil utan minsta problem och allt det vi fått nu under vägen var nästan lite för mycket på en gång. Att en hel del av missödena också berodde på dålig kommunikation mellan oss tre cyklister gjorde det kanske mer frustrerande. En skitsak egentligen, men när någon sa att jag tagit fel eller glömt slangar, var det väldigt nära att jag sa saker jag helt säkert skulle ångrat. :) Hade min utrustning packats ner hade det besparat oss en hel del besvär, men grusvägen och dom trasiga däcken gick inte att förutse och inte heller den söndertrasade kedjan.

Framme på hotellet blev det ett hastigt avsked. Peter hade verkligen bråttom till sista tåget hem till Köping. Jag njöt av att få min väska, gå på toa, dricka vatten och faktiskt planera vilket pendeltåg jag skulle ta hem och jag skulle faktiskt kunna gå dit, inte cykla en meter just nu. :)

Per-Erik från Uppsala gjorde ännu en hjälteinsats genom att ledsaga mig till pendeltåget då han skulle samma väg. Det besparade peter dyrbar tid och gjorde min hemfärd mindre stressig. Jag drack vatten och pratade med receptionisten en stund och kände hur friden spred sig i kroppen och jag började till och med uppskatta det jag varit med om. Cyklingen tog liksom mer och mer plats i kroppen medan alla strapatser fick allt mindre utrymme. Det var jag glad för och jag var glad att jag stod här och inte fick ta ett tåg hem. Det var verkligen nära många gånger.

åter igen, ”vad är det värsta som kan hända?” Ta tåget hem, ja visst men då hade jag ändå fått ett antal mil i benen och en massa erfarenheter rikare. 150kr bortkastade och ingen medalj förvisso, men ändå en upplevelse. Nu stod jag ändå här och vi hade klarat det.

Jag vill ändå rikta mitt sista och i särklass största tack till Per-Erik Rosén, liggcyklisten från Uppsala som följde oss från Falun och aldrig svek eller tappade modet. Uppfinningsrik och kunnig och ettt rullande reservdelslager. Jag kan helt ärligt säga att jag lärt mig mer av dig än under de 3 år jag ägnat mig åt den här hobbyn på heltid.

Dessutom en människa som pratade direkt med mig och inte över huvudet på mig med min pilot. Det är allt för vanligt av osäkerhet och okunnighet men vissa människor bara har ”det där” som en ren självklarhet. Jag ser ingenting men jag är inte korkad och man kan också fråga mig om vad jag tror, tycker och kan. Om fler människor bara slappnade av lite mer så skulle världen vara enklare. Om alla människor vore lika hjälpsamma skulle världen vara betydligt bättre.

Nu är det kväll och jag är hemkommen. Kroppen skriker efter vatten och jag äter toast, kyckling, pizzasallad, muffins och dricker kaffe och det känns hur super som helst! Jag har varit vaken nu i — hmm jag tappade just räkningen, men typ 44 timmar eller om det är 41 timmar. Jag vet nu hur jag fungerar och snart ska jag sova. Det ska bli spännande att se hur mycket jag behöver sova och hur jag mår imorgon. Då är jag ledig från jobbet förutom ett eftermiddagsmöte.

godnatt alla cyklister där ute. Snart väntar 210 mil på under 4 dygn, det ser jag fram emot! :)

Karta Stockholm -> Rättvik

Karta Rättvik -> Stockholm

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Randonne[/tags]

Inför cykling 600km Barkarby Rättvik tur och retur

Den 20:e juli i år kör vi vår ultravariant av
Sverigetempot
från Riksgränsen till
Smygehuk, en sträcka på 2100km. Vi har
satt som mål att klara det på under 96
timmar = 4 dygn. Nu gör vi vårt första
långa distansprov för året. På lördag
kör vi 600km med Start och mål i
Barkarby norr om Stockholm och vändning
i Rättvik. Målet är att klara den här
distansen på 24 timmar utan sömn men
med 9 obligatoriska stopp längs vägen
där vi ska stämpla våra startkort för
att visa att vi varit på dessa platser
och vid vilken tidpunkt.
Jag undrade här om dagen varför det
kändes så konstigt i magen. Jag gick
runt och kände mig nervös och stressad
men kunde först inte förstå för vad. :)
Nu när det börjar närma sig är det
ganska uppenbart vad anledningen är. Nu
när vi börjat planera vilken begränsad
utrustning vi kan ta med oss i sadel-
och ramväskor, hur mycket energibars
som kommer att gå åt, lampor,
cykeldatorer, extrabatterier etc som
kommer behövas. Jag inser att vi kommer
behöva sitta på cykel i 20 timmar minst
och att det längsta jag någonsin cyklat
hittills är 30 mil runt Vättern och då
tyckte jag det var fantastiskt långt!
:) Nu är det dubbelt upp.
Precis som inför min resa till
Nicaragua i SVTs realityserie Mot Alla
Odds, undrar jag om det är det fysiska
eller mentala som kommer vara det
jobbigaste. Jag tänker på den
energisvacka jag fick bara efter knappt
9 mil under Nordic Classic Weekend
Gotland. Det är bara en knapp sjättedel
av sträckan. Det finns massor med
rimliga anledningar till varför det
inte kommer bli så nu, men när jag blir
nervös så blir det katastroftankarna
som kommer. :)
Nu har känslan i magen börjat lugna ner
sig och jag hoppas det varar. Jag ser
fram emot den här relativt lilla
utmaningen jämfört med vad som kommer
senare i sommar. Det är en bra sak för
självförtroendet att veta att jag gjort
mycket tuffare grejer, under mycket
längre tid och i ett mycket tuffare
klimat och jag var ungefär lika
vältränad då som nu.
Så vad ska jag ta med mig då? Förutom
de tre fickorna på ryggen som kommer
fyllas med proteinbars, så har vi en 10
liters sadelväska för två monterad på
tandemcykeln. Där ryms förutom slangar
och däckavtagare, egentligen bara någon
tröja var att dra på om det skulle bli
kallt under natten mellan lördag och
söndag på väg hem. resten får fyllas på
under vägen på något av dom 9 stoppen.
Vi kommer äta lunch och middag och
säkert ett par kaffe på stående fot och
möjlighet till att fylla på fickorna
med ny energi.
Sedan är det bara att hoppas att cykeln
håller och att vädergudarna är väldigt
goda mot oss. Beroende på väder kan det
helt säkert bli allt från hur trevligt
och skönt som helst till värsta
mardrömmen och det är helt utanför ens
kontroll.
Så på lördag ringer klockan 05:00 och
07:00 samlas vi för start, fika och
utdelning av startkort. Kl08 rullar vi
iväg norrut. :) På kartan nedan kan man
se vår planerade rutt.


[tags]Cykel, Paracykel, Tandemcykel, Träning, Utmaning[/tags]

Ny utmaning: Sverigetempot Ultra 2015

Ikväll offentliggör vi en ny utmaning – Sverigetempot Ultra 2015!

Planeringen har pågått en längre tid och nu presenterar jag min nästa utmaning. Den 20.e juli sommaren 2015 kommer jag och två vänner cykla sträckan för Sverigetempot som går från Riksgränsen vid svensk/norska gränsen längst upp i nordväst till Smygehuk i söder. En sträcka på 2100km. Den här sträckan körs vart annat år och då har man ca 170 timmar på sig att avverka den. Nu ska vi försöka köra den på under 96 timmar – 4 dygn.

Idén att köra Sverigetempot uppstod förra sommaren då 2014 års upplaga gick. Jag och min vän och pilot Thomas Egrelius lockades både av denna utmaning och två killar som kallade sig Barder Bikers som sommaren 2013 cyklade från riksgränsen till Stockholm. Cykel är något jag älskar, det har nog inte undgått mina läsare och inte heller att utmaningar små som stora, lockar mig.

Efter mitt äventyr i Mot Alla Odds vaknade hungern allt för snart igen och lusten att fortsätta pressa gränser, både fysiska och mentala.

Men nästa upplaga av Sverigetempot skulle inte gå förrän 2016 och det kändes alldeles för lång tid att vänta.

Peter Tonér från Köping är en erfaren långdistanscyklist, eller RandonneW som det kallas för på cykelspråk. Randonne är en form av organiserad långtur på cykel, där målet är att cykla en förutbestämd sträcka inom en viss tidsgräns. Varje cyklist ansvarar för sig, men det är fullt tillåtet och vanligt att göra sällskap med andra deltagare. I likhet med långfärdscykling sätter randonne vikt vid att klara sig på egen hand (utan följebilar etc.), och fokus är mer på att klara en distans än att komma först – alla som kommer i mål inom utsatt tid är lika goda vinnare.

Det var Peter som först kom med idén att cykla sträckan för Sverigetempot, från Riksgränsen till Smygehuk, 2100km i så kallad ultrastil. Varför han just föreslog 96 timmar, vilket blir 4 dygn vet jag inte. Men det lät fasligt tufft och på gränsen till det omöjliga och just därför sa jag direkt ja. :)

Vi kommer vara tre deltagare, ett tandemteam och en singelcyklist. Starten är bestämd till måndagen den 20:e juli 2015 någon gång mellan kl08 och kl10 beroende på om och vilken medial och allmän uppmärksamhet vi kan uppnå på platsen. Därefter består utmaningen att cykla 210 mil på mindre än 4 dygn, ju mindre desto bättre. För att klara det precis krävs en genomsnittsfart på 30km/h för att kunna cykla 50 mil per dygn i 20 timmar. För att pressa den utsatta tiden måste vi cykla fortare eller fler timmar. det blir minimal vila och korta pauser för att sträcka på ben och äta. Den mesta maten och drycken ska försöka intas i farten.

Vi kommer ha en egen följebil som kör tätt bakom oss hela distansen. Följebilen kommer sköta trafiksäkerheten och förse oss med energi och dryck samt dokumentera i realtid. Min förhoppning är att följebilen ska kunna ha kontakt med intresserade medier för att kunna möta upp oss längs vägen.

Denna utmaning kommer kombineras med min pågående insamling till Barncancerfonden och vi hoppas kunna dra in riktigt mycket pengar till ett fantastiskt ändamål.

Planeringen har börjat och uppladdningen har också börjat. Följ gärna vårt äventyr här i bloggen under kategorin stultra2015 eller på vår Facebooksida Sverigetempot Ultra 2015. En egen blogg och hemsida kommer också inom kort att publiceras med fortlöpande planering, uppladdning och detaljer. Vi söker även sponsorer för detta och vill du eller ditt företag vara med, kontakta oss gärna på info@stultra2015.se.

Vi följer samma rutt från Riksgränsen till Smygehuk som 2014 års Sverigetempot. Kontrollerna kommer vi inte att använda oss av. Däremot kommer vi verifiera vår faktiska färdväg via GPS-spårning hela sträckan. Förhoppningsvis kommer vi även kunna erbjuda livetracking så ni kan följa oss hela vägen.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Utmaning, Sverigetempot, Riksgränsen, Smygehuk[/tags]