Youtube är en av internets mer fantastiska sajter. Den hamnar lätt på min tio i topp-lista tillsammans med Wikipedia och Google. Ibland brukar jag skämta om att hela internet-universum kretsar kring dessa tre sajter, och finns inte svaren och lösningarna där, då finns dom inte alls =)!
Visst har det länge funnits saker jag velat visa er där ute, inte bara i text som kanske är mer min starka sida, utan även i stillbild och rörlig video. Och bara för att jag skaffat en Youtube-kanal 2011 och seriöst börjat använda den, betyder det inte att jag är gammalmodig och inte sett möjligheterna. Det har nog mer handlat om att inte våga och orka ta sig för.
Men ända sedan jag började använda Youtube — för länge sen — har tankarna funnits där och det område som alltid legat mig varmast om hjärtat har varit ledarhundar och kunskapen om dem som försämras varje år. Jag har tänkt om andra, speciellt organisationer så som Synskadades Riksförbund som ansvarar för ledarhundsverksamheten i Sverige numera, och Sveriges Ledarhundsförare – SLHF som är en förening för ledarhundsförare, att nu när det är gratis och så vansinnigt lätt, varför gör man inget åt kunskapsbristen och bristen på bra, ”ny” och lättillgänglig information? Varför sitta och säga ”vi har inga pengar till dyra filmproduktioner”, när man kan ta en handkamera eller mobiltelefon och filma och publicera i princip där man står och går? Visst, det blir då inte lika bra som en filmproduktion, men klart mycket bättre att göra så i väntan på något ”bättre” än att inget göra.
Men inte mycket hände så när jag och min fru satt och la in våra gamla familjefilmer på datorn från band, dök genast två ledarhundsklipp upp framför näsan på oss. Klipp jag helt hade glömt att vi hade. De var inspelade 2001 med en av mina hundar och plötsligt låg det där, digitalt och klart, i ett videoredigeringsprogram med inbyggt stöd för att publicera på Youtube!
Vi la ner 3 minuters ”redigering” på de båda klippen. Lade på lite text och tryckte på ”dela på Youtube” i iMovie. Visst, resultatet är inget mesterverk i effekter och redigering, men budskapet kan inte bli tydligare och enklare.
Tack vare att vi la in våra gamla digitala videoband på datorn och i iMovie, vet jag nu vad jag ska med en Youtube-kanal till. Jag ska göra det andra inte gör och som jag inte vågat eller trott mig kunna tidigare. Det kanske för det goda med sig att andra kanske härmar och då har det ju dessutom fått det goda med sig.
Denna helg ska vi ut och filma flera klipp med mig och ledarhunden Fassi. Jag vill visa hur en ledarhund arbetar, i vilka situationer, vilka hinder och liknande och kanske kommer alla vara lika insatta i vad en ledarhund är och gör som på 1990-talet.
Här är några exempel:
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
För några veckor sedan påbörjades nästa projekt som stod på tur efter att vi strukturerade våra familjebilder. Trots att mycket redan fanns digitalt sedan 10–12 år tillbaka var det ett digert arbete att få till det.
Men nu var det videofilmernas tur. De första tre åren från 1996 och framåt använde vi en VHSC-kamera och där har vi säkert ett tiotal gamla kassetter. Vi har en kamera utan batteriladdare eller nätdel men jagar för fullt efter en sådan eller komplett kamera. Vi har tidigare använt sådan konverteringskassett för VHSC till VHS med dåligt resultat och fått band avslitna och det känns inte så kul. Alternativet är att lämna in banden för digitalisering hos något företag, men det får bli om vi går bet själva.
Men år 2000 skaffade vi vår första digitala videokamera, det var en Sony PC100. Den var fantastiskt mycket bättre än vår gamla Panasonic VHSC-kamera, men jag köpte den för att jag var ivrig och inte orkade vänta på den jag ville ha, vänta de 3–4 dagar det skulle ta för att beställa hem den. Har man bråttom så har man!
Så ganska precis 2 år senare var det dags för en ny kamera, efterföljaren till den jag trängtat efter den där gången! Det blev en Sony DCR TRV50E som hade en mer avlång form som låg bättre i handen än den gamla PC100-modellen. Visst hade den fler finesser också. Man kunde stega bildruta för bildruta vilket var oerhört bra när man skulle fortsätta inspelningen och hade tappat bort positionen på bandet. Då kunde man placera kameran exakt i bildrutan efter föregående klipp. På så vis blev det inga synliga klipp. Vidare hade den kassettminne för de band som stödde det. Växlade man band ofta skulle kameran minnas senaste positionen om bandet var utrustat med just det lilla minneschippet som krävdes. Jag tror aldrig jag köpte några sådana band pga priset =).
Sedan hade kameran blåtand och en epost-klient och möjligen också en webläsare. Just dessa finesser var det väl mer oklart vad man skulle ha till. Det var i vart fall stor sorg i huset för 4 år sedan när den trotjänaren gick sönder och fick ersättas av en PC100-liknande modell i modernare tappning, en Sony Handycam HC45E som också har samma fula fyrkantiga form som ligger fel i handen, saknar ingång för extern mikrofon och tillbehörskontakt för mick eller lampa. Kort sagt billigt skit som nödlösning i en akut situation =).
Så de flesta familjefilmer finns redan digitalt på band. Men det blir aldrig av att man tittar på dem i det formatet. Det är jobbigt att byta band och segt att spola fram och tillbaka och helt omöjligt att hitta något specifikt. I synnerhet inte som man var urdålig på att datummärka banden och det var tydligen inte heller helt ovanligt att datum och tid i kameran gick fel vid inspelningstillfället. man brydde väl sig inte så mycket och kunde inte se vad det var för viktigt!
Men med digital video är det ju ofta lätt. Bara att ansluta kameran via firewire till Macen och låta iMovie gra jobbet. Den lilla bristen med kassettband jämfört med videokamera med flashminne är att allt måste importeras i realtid och det var ca 40 timmar band som skulle gås igenom. Men ett par kalla och trista lördagar och söndagar gick det åt för att byta band var annan timme och snart var det klart! Vissa dagar gick importen även nattetid.
Det blev som sagt ca 40 timmar video i digitalt råformat och det gick åt ca 600GB i hårddiskutrymme. Här märkte man att iMovie gick lite trögare än iPhoto, men så är också rörlig video betydligt större och tyngre att hantera. Och vår Mac Mini med enbart 4GB är inte så kaxig längre. Trots det är det fullt hanterligt än så länge.
När den delen av jobbet var avslutat kunde vi lätt och snabbt gå igenom alla band. Fortfarande återstod ett digert arbete att rätta till datum i alla de 100-tals klipp som blivit inspelade med felinställd kamera. Jag kommer aldrig mer missa att ställa in datum och tid i en kamera igen!
Så nu kan vi börja titta och redigera video. iMovie är ett lätt och ganska kompetent program för husbehov och det lär nog räcka långt för oss. Plötsigt blev det lika enkelt att klippa ihop en filmsnutt och publicera den på Facebook eller Youtube som det är att publicera ett foto eller en statusuppdatering. Svindlande och tankeväckande men äggande!
I mitt förra inlägg om att strukturera våra familjebilder beskrev jag dilemmat med säkerhetskopiering. Bilder tagna med en digitalkamera har ju ingen papperskopia i någon låda på vinden. Förlorad data är borta, varför man bör tänka noga på just säkerhetskopiering. Just foton är ju förutom det man har i huvudet (och det kan ju variera) de enda minnen man har från ens eget liv och ens barns uppväxt.
Med just våra filmer som kommer från digitala videoband finns ju källan kvar och kan förvaras på annat ställe. Det är inte lika viktigt med backup. Har man dock en flashkamera utan band och bara minneskort, är ju problemet det samma. Men när all grovsortering är klar, all video fått sin rätta tid och datum, trasiga klipp är borta etc, så lär de lagras på speglad nätverkshårddisk förutom den lokala datorn.
Du kan se vad vi hittil publicerat på våra respektive Youtube-kanaler:
Vi har ju på senare år gått och blivit en riktig Mac-familj. Det fanns många vinster i att gå över från PC till Mac, men en av de var bildhanteringen. Visst finns det motsvarigheter i drivor för PC men något så snabbt och enkelt som iPhoto tycker jag är svårt att hitta i PC-världen.
Vi har byggt på vår familj sedan 1996, och de första 3–4 åren använde vi APS-kamera. Men runt 1998/1999 skaffade vi får första digitalkamera. Jag minns den än idag, en Sony Cybershot där objektivet satt på sidan av kamerahuset och kunde vridas i olika vinklar. Det sålde vi och bytte ganska snabbt mot en mer ”normal” Sony-kamera som såg ut som en kamera ”borde” =)
och visst förändrades fotograferingsmönstret redan då. Det var dyrt och väldigt besvärligt med analoga kameror med vanlig film i. När APS gjorde sitt misslyckade intåg i folkhemmet blev det förvisso enklare att byta film — om man nu tyckte att det var jobbigt innan. men det blev dyrare.
Med digitalkameran kunde man fascinerat bara knäppa på tills man var nöjd. Till en början raderade vi bilder som blev dåliga men snart slutade vi även med det. Och genom åren har det blivit bättre och bättre kameror, fler och fler bilder, större datamängder. Nu är vi inne på vår tredje systemkamera och man är ju glad att man då inte visste hur bra bilderna skulle bli framöver. Korniga, suddiga och mörka jämfört med nu.
Idag när jag låter datorn tugga igenom vårt fotoarkiv visar den 32.565 bilder och 121,2GB data. Och då har vi ännu inte scannat in alla analoga bilder som togs innan den digitala tiden, en stor plastlåda på hjul alldeles full med pappersfoton. Det ska scannas det med, men jag ska bara komma på hur det ska systematiseras först eftersom där råder komplett oordning idag.
Men vi har länge tyckt att den ständigt ökande mängden varit besvärlig när man velat bläddra tillbaka eller hitta något specifikt. Ett riktigt fotoprogram var vad som krävdes. Jag tvivlade på att iPhoto skulle mäkta med den enorma mängden bilder i en databas när jag märkte att allt läggs i en enda fil.
Men före jul satte vi igång med importen. Bilderna var då redan snyggt sorterade på en nätverksdisk i datum-mappar insorterade i årsmappar och semestrar var placerade för sig. Ett par gånger fick jag exprementera och göra om importen och när den stora importen väl ägde rum, tog det sin lilla tid. Nästan ett dygn tog det att kopiera från nätverkshårddisken till den lokala datorn och sedan in i iPhoto.
När importen var klar visade det sig, att trots den enorma mängden märks ingen fördröjning när man bläddrar i fotosamlingen. iPhoto körs på en Mac Mini med 4GB RAM-minne. iPhoto tar en liten stund på sig att starta, den ska varva upp den externa USB-hårddisken och öppna datafilen, allt som allt max 30 sekunder. Men när det är gjort kan man lugnt jobba på.
Nu har vi påbörjat det oändliga arbetet med att låta datorn känna igen ansikten. I början fick man namnge många personer men numera klarar den av ganska många. Problemet med vår fotosamling är dock att den omfattar 4 barns utveckling från 0–14 år, en pappa som ändrat hårfärg och klädstil under 16 års tid. Kort sagt tiden förändrar och det gör att datorn nog inte får det så lätt att automatiskt känna igen alla människor. Därtill är det inte bara vi på alla dessa bilder, utan våra nära vänner och släktingar som också har barn som växer upp. Men det är ett roligt arbete som jag tror ger lön för mödan framöver. Att be datorn plocka fram bilder på något av barnen, och genast har man dem framme och kan följa utveckling och händelser.
Vi har redan provat på att göra fotoböcker i iPhoto. När man gjort sin bok, köper man den direkt i programmet med sitt Apple ID och den beställs och levereras några dagar senare. Ännu har vi bara gjort fotoböcker för att ge bort, men snart ska vi göra egna.
Nästa steg är som sagt att digitalisera alla gamla analoga bilder. Jag har letat efter en snabb och högupplöst scanner för att inte göra arbetet ännu mer drygt. Min Canon Lide 90 tar väl så god tid på sig för att scanna i full upplösning. Därefter vill man gärna ha datum på de bilder som har det på baksidan. Det är ett jobb som kräver en mörk och lång vinter och eftersom vi just tagit oss ur en, får det kanske blir nästa.
Tips på scanner mottages tacksamt! Jag önskar mig en som inte är A4, som rymmer ett foto och inget mer och på så vis snabbar upp scanningsprocessen. Att lägga flera foton i scannern och låta den automatiskt detektera att det är flera bilder i den, har inte fungerat bra för mig.
Och när man gör allt det här bör man också fundera på säkerhetskopieringen. Enorma mängder data utan någon källa. Förloras datan är bilderna från 16 år av våra och barnens liv borta! Det vore en verklig katastrof. Därför gör vi på följande sätt:
Alla bilder från kamerorna sparas på en nätverkshårddisk med speglade diskar.
Det innebär att all data finns på en NAS (nätverkshårddisk], en Time Capsule [också en nätverkshårddisk mer avsedd för säkerhetskopiering) samt lokalt på vår arbetsstation. Det är en rutin som borde räcka. Den enda ordentliga bristen i hela upplägget är att allt finns här hemma. Inbrott är alltid en risk, men diskar går att gömma så att de tar lång tid eller är omöjliga att hitta. Men för att skydda sig mot brand bör man lagra data parallellt någon annanstans. Alterantiven är väl då främst manuell backup på hårddisk då och då som man förvarar i kassaskåpet på jobbet eller i bankfack eller en molntjänst eller annan nätverkshårddisk som står på distans och tar backup lite då och då. Men vår tids enorma datamängder i ett vanligt litet privat hem som vårt, är ett problem.
Så alla fotofantaster där ute, dela gärna med er av era tips och erfarenheter!
Den här gången hade jag tänkt fundera lite kring ämnet tillgänglighet och ledarhundar. ett ganska stort ämne som säkert blir flera inlägg.
Jag har i tre inlägg berättat om mina första steg till att bli ledarhundsförare, hur jag ställde mig i kö under skoltiden för att få ledarhund och var på informationskurs, hur jag sedan fick min första ledarhund och var på grundkurs på Hundskolan i Sollefteå och till sist kom hem med min hund och började träna på hemmaplan.
Det var sommaren 1993 och bloggen var inte född då, och mina dagboksanteckningar var ytterst sporadiska. Det skulle bli svårt att i exakt serie följa mitt liv från den tiden på annat sätt än övergripande. Det har gått 18 år sedan dess och bredvid mig ligger min fjärde hund Fassi som jag haft sedan 2007. Det kommer säkert bli fler skildringar framöver.
Inte funderade jag så detaljerat över tillgänglighet när jag fick min Farris 1993. visst tyckte man att tillgängligheten i samhället kunde bli bättre, utrop i tunnelbanor, bussar och tåg, knappar i hissar kunde varit märkta med punktskrift så att man slapp trycka på larm eller nödstopp istället för dit man skulle. Just det där med hissar blev ett problem i början eftersom hundar absolut inte ska åka i rulltrappor kände man sig hänvisad till hissarna på tunnelbanestationer eftersom det sällan finns vanliga trappor. Hissarna var ofta nedpissade eller trasiga eller man fick stå och vänta olidligt länge på dem.
Jag övergick ganska snart till att bära min ledarhund i rulltrapporna. Det var i allmänhet inget problem annat än om det var regnigt och smutsigt ute och skulle bära en smutsig hund, eller om man själv hade mycket packning att bära på. Många kommentarer fick man av människor som tyckte det såg sött ut och det hända ofta att min hund som hängde slött över axeln, slickade folk bakom i ansiktet om de kom för nära. Problemet med hissars tillgänglighet har inte förbättrats på senare år, däremot har Synskadades Riksförbund och ledarhundsverksamheten förbjudit oss att bära våra hundar i rulltrappor. Exakt hur de tänker sig att vardagen då ska fungera är mer oklart. Somliga av mina ”hundkollegor” har haft för rutin att stänga av en rulltrappa på nödknappen för att unna gå upp i en stillastående rulltrappa men det är naturligtvis inte ok det heller enigt SRF =)!
Under mina första tre år var jag mestadels ensamstående. Jag jobbade först på en dykarskola i Åkersberga men blev snart arbetslös. Jag började då söka jobb och hamnade ganska snart på en datorutbildning, flyttade från åkersberga till Farsta och fick sedan jobb på Stockholms Läns Landsting som PC-samordnare i det som då hette Nacka primärvård. Min arbetsplats bestod i sex vårdcentraler från Finntorp till Saltsjöbaden. Under de åren var jag en flitig krogbesökare eftersom det var i mina mest vilda år. Jag och hunden valde lugna och fina pubar för att miljön inte skulle vara för stökig för hunden. Valet av miljö gick dessutom i linje med min egen smak så jag och hunden hade ingen konflikt där.
Viktigt för läsaren att notera är att det sedan länge har varit förbjudet för pälsdjur att vistas i serveringslokaler. Däremot är ledar- och servicehundar undantagna i en paragraf i Livsmedelslagen. Där står:
:X:
Medgivande från Livsmedelsverket
18 § Hundar, katter eller andra ovidkommande djur får inte medföras eller tillåtas uppehålla sig i livsmedelslokal. Den som driver verksamhet i livsmedelslokal får dock tillåta att funktionshindrad medför ledarhund , servicehund eller signalhund i serveringslokal eller i sådana kundutrymmen i butik som inte är ämnade för saluhållande av livsmedel. Tobaksrökning är förbjuden i alla till livsmedelslokal hörande utrymmen utom serveringslokal och personalrum. SLV FS 2000:24
Allmänna råd
I 18 § första stycket anges att vissa djur som kan anses ovidkommande inte får medföras eller tillåtas uppehålla sig i livsmedelslokal. Föreståndare för serveringslokal kan dock tillåta att ledarhund får medföras av synskadad och att service- och signalhund får medföras av funktionshindrad i serveringslokal. Sådana hundar anses inte som ovidkommande djur i serveringslokaler. SLV FS 1998:6
:X:
Denna text ger alltså möjlighet för en restaurangägare att utan minsta problem tillåta ledarhundar i en restauranglokal. Fortfarande kan dock restaurangägaren av andra skäl neka tillträde utan att det är olagligt och de två vanligaste, för att inte säga de enda argumenten är allergi och hygien.
Det finns mycket forskning kring allergi som kort och gott säger att just detta knappast är något problem. Parfymer, rökning (som inte längre är tillåtet på restauranger) samt övriga gästers allergen i kläder och annat i så fall skulle vara ett betydligt större problem. Men framför allt finns en överenskommelse mellan Synskadades Riksförbund – SRF och Astma- och allergiförbundet som tydligt säger att ingen part ska ha företräde och att konflikter ska lösas när och om de uppstår.
Och under de 18 år jag haft ledarhund med mig var dag i livet, har en ”riktig” allergiker aldrig varit problemet. När vi mötts på tåg, bussar och lokaler, har vi nästan ”bråkat” om vem av oss som ska flytta sig och det har alltid slutat väl. Det stora problemet är de allergiker som sitter framför mig en hel resa på tåget, och när de efter timmar stiger av och vänder sig om och får se att de sitter nära en hund, börjar fräsa, nysa och få andnöd. Inte ovanligt att de då dessutom suttit i en tåg- eller tunnelbanevagn med djur tillåtet-skyltar.
ett ännu större problem är de som inte själva är allergiker utan talar i deras ställe. ”Det kan komma en allergiker” är det korta och enda gällande argumentet. Och visst kan det komma en allergiker, men den kanske är allergisk mot häst, parfym eller nötter. Och då är risken större att någon nära sittande gäst på restaurangen beställer en mat med farligt innehåll än att det skulle komma en pälsdjursallergiker som är just allergisk mot hund.
Det stora problemet när man pratar allergier är att det aldrig är någon kunskap eller fakta inblandad i argumentationen. Det finns forskning på området som dels säger att ingen dött av hundallergi i Sverige, trots förekommande skrönor om sådant. Är man intresserad kan man läsa merom det på sidan www.ledarhund.nu där en välkänd och erkänd forskare reder ut begreppen.
Sedan kommer argumentet om hygien. Där har jag inte läst på så mycket och ingen forskning att hänvisa till men det finns säkert mängder. Men jag brukar nöja mig med mer jordnära jämförelser som väl beskriver hur felriktade sådana argument är. titta bara på våra matbutiker vilka som går och rotar bland lösgodis, frukt och grönt för att bara prata oskyddade varor. Missbrukare, uteliggare som luktar piss och spyor på långt håll går förbi och plockar varor. När tror man att de tvättade sig senast och när vi sedan handlar, inte badar vi äpplen, paprikor och tomater i sprit innan vi äter upp de? Och tror folk att sådana bakterier sköljs bort med vatten?
Jag brukar säga att hunden är renare i munnen efter en kvart efter att ha tvättat sig i häcken, än dessa individer och ledarhundar tassar inte runt i fruktavdelningen. behöver man säga mer? Det är ändå de mest grova exemplen. det finns ju forskning som visar hur dåliga vi är på att tvätta händerna efter toalettbesök. Och där går Svensson också och plockar frukt och grönt och lösgodis.
När den debatten är avklarad, då kan vi prata om hundhygien och då vill jag se fakta och smutsig en hund är. Och då ska det jämföras med hur smutsigt restauranggolvet är där hunden ligger bredvid min stol eller under bordet. Restauranghygien är nog ett oändligt mycket större problem allt från köket och ut i serveringslokalen.
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
Under våren 1993 levde klass E3C på Röllingby gymnasium i Åkersberga i Österåkers kommun ett vilt och mestadels glatt liv. Förutom att vi förlorat en klasskamrat i en tragisk trafikolycka, stundade studenten och det var fester, mösspåtagning, sprit och kalas och klassresa till Berlin i tyskland. När jag för detta inlägg läser tillbaka i mina ganska detaljerade dagböcker, blir jag lätt nostalgisk!
Men något annat stort hände också. Dåvarande Hundskolan i Sollefteå ringde den 13:e maj och meddelade att man hade en hund som man trodde skulle passa mig och frågade om jag möjligen var intresserad! Det var en svart Labrador-hane vid namn Farris som var tre år gammal och hade varit ute hos en förare ungefär ett år när hans första husse avled. Farris var för ung för att få bli sockerkaksätande Labrador på rygg i någon bred och skön familjesoffa — ansåg man! Jag tänkte att det ena utesluter inte det andra, och tackade så klart ja!
Jag tyckte jag hade en osannolik tur. Jag hade förvisso satt upp Schäfer på min önskelista men de var svårare att få tag på och kunde generera längre väntetid. Och vänta hade jag min själ ingen lust med!
Grundkurs 1 ägde rum på Hundskolan i Sollefteå i två veckor och oturligt nog just mina sista två veckor i gymnasiet. Det skulle inte göra varesig till eller från på betygen, men min egen klass studentfest skulle jag missa och jag skulle få lämna kursen en dag tidigare för att över huvud taget hinna hem till utspringet.
Den 31:a maj skramlade ett litet SAAB-plan norrut, förmodligen ett SAAB 2000 turboprop, men det störde inte mig. I det läget var det vår och skolan var i princip slut och till och med klassens fest vägde lätt just då!
Vi fick inte våra hundar första dagen. Det var information och inkvartering och först dagen efter satt ett tiotal nervösa förare på sina rum och inväntade den efterlängtade knackningen på dörren då ens tilldelade instruktör skulle komma med hunden! Tidigare år hade man tydligen haftutdelningen i en gemensam samlingslokal men av olika praktiska själ hade man nu börjat göra det individuellt istället.
Men instruktör hette Gunilla och hon hade varit min instruktör även på informationskursen ett år tidigare och det skulle visa sig att hon skulle följa mig genom åren och även lämna över min fjärde hund Fassi 2007 innan hon bytte jobb och flyttade söderut i Sverige.
Nu när jag sitter och läser tillbaka i dagböckerna från 1993, hade jag datorn med mig till Sollefteå med målsättning att skriva dagbok och ett specialarbete, men datorn packades aldrig upp under vistelsen i Sollefteå. Det ger en viss antydning om att jag hade annat, och mycket roligare saker för mig.
Men sammanfattningen vid hemkomsten berättar en del. Kursens upplägg påminde om de kurser jag genomgick senare år både för uppföljning och inkörning av nya hundar. Schemat var ganska glest för att kunna ta vara på alla intryck både för förare och inte minst hundar. Förutom vila, promenader och rastning började man med lätt lydnadsträning, inkallning, linförighet i koppel och senare lydnad med frisläppt hund.
Det var många enkla promenader längs rak landsväg både med hund i sele och i koppel för att mjukstarta men eftersom varje elev hade en egen instruktör var upplägget väldigt individuellt och jag och Farris avancerade fort. Jag var 20 år och ivrig att lära mig och jag hade fått en lugn och sansad arbetshäst till blivande vän för lång tid framåt!
När träningen blev mer avancerad både vad gäller lydnad och själva ledarhundsarbetet, kom hinderbanor och stadsträning in i bilden. Jag har lagt upp två stycken videoklipp på Youtube (se längst ned i inlägget) som togs med min andra hund Teodor som visar ett pass i hinderbana och ett pass på dressyrplanen som väl beskriver hur det kunde se ut. Hinderbanorna byggdes upp av sådant som kan förekomma i ens vanliga miljö, konor och pinnar i olika variationer, höga och låga, utstickande sidohinder och snubbelhinder. Betänker man hur dessa hinderbanor ser ut förstår man vad hundarna klarar.
När vi går hinderbanor är de givetvis väldigt kompakta. Så många hinder hittar man sällan på en och samma trotoar på en gata i stan, inte ens Stockholm, men varje hinder var för sig är vanligt förekommande. Ta en titt nästa gång du går en sommar i en stad som både har uteserveringar och byggnadsarbeten.
Den stadsträning som fanns tillgänglig var Sollefteå. Det var förvisso ingen stor stad om man jämför med Stockholm där jag skulle leva och jobba med min hund, men det fick duga. Det fanns korsningar, övergångsställen, uteserveringar, entréer till butiker och parker.
När kursen led mot sitt slut utsattes vi för ett litet ”slutprov”. Det var nog inte så allvarligt som det lät och kändes. Men man fick i uppgift att ta sig genom stan längs en strecka på egen hand med hunden utan hjälp och stöd av sin instruktör. Givetvis fanns stöd längs vägen men vid en lyckad vandring skulle de inte behöva ge sig till känna.
För oss var slutprovet ingen konst, jag slogs åter igen av känslan av att flyta fram jämfört med hur det var att gå med vit käpp. Alla knixiga rörelser runt hinder man själv gör, knappt märktes när hunden i god tid gjorde små korrigeringar runt och förbi saker. En annan sak som också var slående och underbart var tempot vi kunde hålla. Det gav en frihetskänsla som än idag är helt omöjlig att uppleva med enbart vit käpp. Lite extra väl förspänt hade jag det eftersom min hund varit ute ett år tidigare och levt i norra Stockholm och han var jämfört med många andra hundar på kursen rutinerad och allt var lätt som en plätt för honom.
När kursen led mot sitt slut hade jag min student framför mig. Mitt utspring ägde rum fredagen den 10.e juni 1993 och dagen innan flög jag hem sent från Kramfors. Hunden fick jag inte med mig, den skulle komma senare under helgen i bil med instruktören. Meningen var att instruktören var tvungen att hjälpa till att lära in rastplatser och sådant viktigt så att man inte skulle klara sig helt själv de första dygnen och instruktörerna behövde också lite helg. Men det var tomt att åka hem utan min nya vän och jag saknade honom och längtade till vår kommande framtid som jag bara kunde ha en aning om hur den skulle bli, en väldigt glad aning!
Eftersom jag varit borta i två veckor och kom hem dagen innan, hade jag inte kunnat förbereda något alls annat än att köpa studentkläder innan resan. Inga planer för mottagning eller ens visste om någon skulle möta mig vid utspringet. Men när jag kom hem till min lilla lägenhet i Åkersberga, möttes jag av den glada överraskningen att allt var klart! Mina föräldrar och syskon hade förberett allt!
Efter utspring och mottagning blev det något fel på fredagskvällen. jag hade varit borta och missat all festplanering. Jag hamnade på någon liten fest men satt rätt snart hemma själv och det slutade med att jag följde mina föräldrar ut till lnadstället på Muskö istället. Det gav en tomhet som gjorde riktigt ont, men jag koncentrerade mig på min framtid och om bara någon dag, skulle jag vara hundägare!
På söndag eftermiddag, den 13:e juni kom instruktören Gunilla med sin bil lastad med min hund och en överraskning från Solefteå, en back med ölen ZeunertsW som då bara såldes i Sollefteå och en ölsort jag lärt mig gilla under kursen. Exakt hur det gick till kommer nog inte att redovisas här =)
när vi ätit pizza — utan öl — kunde vi sätta igång arbetet! En vecka hade vi framför oss med träning och inlärning på hemmamiljö. En träning som skulle påminna om den på kursen i alla vässentliga delar, men på riktigt!
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:
Det har varit lite tyst här ett tag. Jag har haft en tids bloggsvacka som berott på flera saker. Det har väl inte varit inspirationsbrist direkt, texter har jag författat på löpande band under vintern men bara lagt som utkast. Dels har jag inte varit nöjd med det jag åstadkommit, upplevt en liten period av tvivel på meningen och intresset i att blogga när man allt som oftast bloggar ut i det tysta. Är det någon som läser, är det någon som har glädje eller nytta av det man skriver och framför allt vad ska jag skriva? Inte för privat, inte för platt och tråkigt, inte för tekniskt — det är gott om ”inte” när man försöker profilera sin blogg.
Ett par händelser jag upplevt som obehagliga när jag tyckt att folk vetat saker om mig som de lagt ner lite tid och ansträngningar på att läsa in sig på via min Twitter och Facebook-sida. Egentligen inget privat av farlig karaktär, men ändå så jag stannade upp och kände efter.
Men för någon vecka sedan fick jag tillbaka modet och inspirationen. Jag började med att publicera mitt tråkiga inlägg om hemmaljudet och en rad inlägg om ledarhundar och en resa. Inlägg som hade publiceringsdatum från början av mars och framåt. Jag publicerade 10 inlägg för att fylla min feed och såg hur knuff.se hämtade min feed men inget hände. Inga av mina nyckelord blev sökbara på bloggar.se.
Jag skrev då till administratörerna och — tyckte jag — bad ganska snällt, förklarade varför jag bloggat bakåt i tiden och bad dem indexera upp min feed. Jag märkte att inlägg som postades med aktuellt datum indexerades upp genast utan dröjsmål. Jag tyckte att inläggen jag postat dels var viktiga rent allmänt men också inför vårens aktiviteter i ledarhunds-Sverige, dels tyckte jag inte de var så farligt gamla. Att inte verka tillåta att man publicerar inlägg med ens någon dags äldre datum kändes väl snävt.
Men inget svar och inga blogginlägg blev sökbara så jag fick radera inläggen och posta om dem igen med ett aktuellt datum. Det är ingen stor katastrof, jag får rensa min Twitter där jag annonserar mina bloggposter och min Facebook där jag importerar mina inlägg automatiskt. Att sökmotorer och andra feed-hämtare får trasiga länkar är väl något man får leva med.
Men när jag började indexera upp min gamla blogg hos den svenska bloggtjänsten fanns inga restriktioner. Jag kunde få årsgamla inlägg indexerade men det blev det snabbt stopp på vilket man kan ha förståelse för. Jag bad förvisso om att få hela min feed indexerad en gång för alla och sedan försöka hålla mig i fas men det gick inte det heller.
Men att man nu inte ens godkänner feeds med ens 30 dagar gamla inlägg är ju lite mer märkligt. Det kan ju finnas fler anledningar än mina till varför blogginlägg publiceras lite i efterhand. Tekniska problem med ens pingar till nyligen.se som man inte uppmärksammar på en gång kan ju vara en sådan anledning. Fast mer vardagligt och viktigt kan ju vara att man är på resa eller semester och inte vill eller kan blogga i realtid men ändå vill ha text och bild publicerat med rätt datum vid hemkomst. På resa kanske man inte har tillgång till internet på något vättigt sätt. Det är ju vanvättigt dyrt idag att mobilsurfa utomlands och hotell kan vara samma. Är man på semester kan det ju vara direkt olämpligt att blogga i realtid och verkligen tala om för inbrottstjuvar att nu är det fritt fram, det är ingen hemma för vi är i skärgården! Samma sak där, så kanske man vill ha sina inlägg publicerade vid hemkomsten men med rätt tid och datum så att det ser realtidspostat ut.
Men nu får jag som sagt posta om inläggen, något per dag och då fungerar naturligtvis indexeringen från knuff.se klanderfritt. Att inte ens få svar, ens i formen ”tyvärr du får göra om” tycker jag är trist. För min del blir det snävt att få ut inläggen i god tid och sökbara till internationella ledarhundsdagen sista onsdagen i april och jag har ju tydligt märkt att det kommer träffar från bloggar.se.
Men alltid lär man sig något och saker får lov att postas i realtid framöver och vill man inte av säkerhetsskäl så får man avstå att ha sina inlägg sökbara.
1991 var ett av alla de år då det hände väldigt mycket. Under sommarlovet uppstod en rad missförstånd med familjen, jag började andra året på gymnasiet på treårig ekonomisk linje och jag flyttade hemifrån. Dessutom ställde jag mig i kö för att få ledarhund.
Kraven för att få ledarhund, förutom att man så klart måste vara gravt synskadad, var bland annat just att man ska ha flyttat hemifrån och slutat skolan och helst ha fast jobb. Men just det senare var nog mindre viktigt utan bara en bra förutsättning för att få ett strukturerat liv som hundägare. Vidare krävdes att man hade god orienteringsförmåga och var rörlig och ett något sånär aktivt liv.
Alla dessa grundkrav uppfyllde jag. Jag minns än idag, snart 20 år senare hur det var när man skulle utredas huruvida man var lämplig eller inte. En konsulent från dåvarande Hundskolan i Sollefteå kom på hembesök och tittade hur man bodde, om det fanns rastningsmöjligheter i närområdet och hur pass bra jag hittade i min närmiljö. Rent praktiskt och konkret gick det helt enkelt till så att han tryckte den vita käppen i handen och bad mig visa honom runt ute. Det var otroligt nervöst. Gångvägarna jag nött i flera år till och från skolan, bussen, tåget och centrumet kändes plötsligt främmande och jag var plötsligt rädd för att gå vilse på vägar jag kunde gå i sömnen.
Men så klart gick det bra. Jag var ju van vid att ta mig fram själv efter att långa perioder inte ens ha haft färdtjänst. Jag åkte obehindrat tåg och tunnelbana och rörde mig på krogar och var aktiv inom dykning och friidrott. Jag fick faktiskt känslan av att konsulenten var mer än nöjd när han tackade för sig och åkte och försäkrade att om bara skolan tog slut så skulle jag snart ha hund.
Efter hembesöket var det dags för den obligatoriska informationskursen på Hundskolan i Solefteå. Under en vecka under våren 2002 fick jag vistas på Hundskolan för att prova på att arbeta med ledarhund. Man fick en hund och en instruktör tilldelad och under veckan fick man prova på att gå lite hinderbana och lite stadsmiljö. Hundarna vi fick till låns var hundar som precis hade klarat det så kallade slutprovet eller just skulle göra testet.
Jag minns faktiskt just den kursen väldigt otydligt. Bara att hunden jag fick var seg och oinspirerad och antagligen tyckte det var pest och pina att vallas runt av någon nybörjare. Men tydligast av allt minns jag känslan på väg hem, hur jag plötsligt insett vilken skillnad det skulle bli att röra sig med ledarhund som orienteringshjälpmedel istället för bara den vita käppen.
Om någon frågar vari skillnaden ligger så brukar jag förklara det ganska konkret med att med käppen är man bara skyddad från brösthöjd och nedåt och bara några decimeter i sidled. Från bröstet och upp är man således helt oskyddad och som vår miljö såg ut då och kanske än mer idag med utstående skyltar, trottoarpratare och uteserveringar var det mer än spännande att bara ha käppen till hjälp. Man inte bara var oskyddad, utan var just på grund av det tvungen att röra sig fram väldigt långsamt för att hinna reagera på hinder och för att inte göra sig allt för illa på så kallade höjdhinder. Visst hände det att man drämde skallen i en byggnadsställning eller utstående skylt från någon stolpe.
När jag för första gången i livet fick prova på att gå med en ledarhund var skillnaden som natt och dag. Eftersom hunden ser vart vi går, planerar och undviker den hinder både låga och höga och den planerar för att vi båda ska passera så kallade sidohinder. Det som var så påtagligt när jag gick i den stora staden Solefteå, var att jag plötsligt inte ens märkte alla hinder som borde finnas där. Gick man längs en trottoar kände man i hundens sele dess rörelser väldigt tydligt och visst märker man att hunden ändrar kurs och man kan med hörselns hjälp märka att man passerar saker men de utgjorde inte längre något problem. Flera gånger kunde instruktören komma upp bakom oss och säga, nu passerade du en skylt i huvudhöjd, en lastbil med utstickande lem eller en byggnadsställning. Hunden rundade fint en man på stege som stod och putsade fönster. Med käppens enda hjälp, hade jag kanske stormat rakt in i stegen och gjort både honom och mig olyckliga.
Andra påtagliga skillnader fanns också. en del märkte jag långt senare efter att jag fått min första hund, men en av de jag upplevde som oerhört befriande var att jag som van vid att använda min hörsel väldigt mycket, som lätt kan begränsas av trafikbuller eller vägarbeten plötsligt tog mig igenom situationer ändå trots att öronen inte gick att använda just då. Att korsa stora vältrafikerade gatukorsningar utan att vara rädd för att gå lite snett och hamna rakt i trafiken. Hunden går alltid rakt över gatan.
Jag hade upplevt en gång hur det var att bli hjälpt av en hund och hur stort det var. Jag gick i nian och bodde fortfarande hemma. Mina föräldrar var på middag och skulle komma hem sent. Det var vinter och snöstorm och familjens Golden Retriever Sazza var magsjuk och behövde gå ut ofta.
Under en av dessa promenader gick jag plötsligt vilse i snöstormen. alla vägar och kanter och kännetecken så som brunnar och liknande var borta! Promenaden var tänkt att bli kort och jag var tunt klädd och frös. Vi irrade säkert runt över en halvtimme och jag blev allt mer förtvivlad och när jag plötsligt började gråta av köld, förnedring och rädlsa sa jag till Sazza ”nu är det bara du som kan ta oss hem”. Då vände hon plötsligt 180 grader och med raska steg ledde oss raka vägen hem och in i värmen!
Sazza var ingen tränad ledarhund, hon var bara något över genomsnittet väldresserad familjehund och det är klart att hon hittade hem när hon ansåg sig ha rastat klart och fått nog även hon av kylan! Men med åren skulle jag få uppleva fler liknande saker med mina ledarhundar!
Så när jag reste hem från informationskursen började en väldigt jobbig period det år jag skulle slutföra gymnasiet och inse vad jag egentligen hade att se fram emot! men det tredje året på gymnasiet skulle gå fort och tiden skulle vara fylld av studier och senare mot slutet en vårtermin kantad av studentfester.
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:
Det här är tänkt att bli en serie av inlägg om hur det är att leva med ledarhund. Inte för att jag just fått min första ledarhund. Faktum är att jag i år firar 18 år som hundförare. Tanken är mer att försöka berätta och beskriva hur det har varit och hur det är. Ledarhunden är ett så fantastiskt levande hjälpmedel som under åren haft en så fin status i samhället och med all rätt! Men idag har det blivit svårare att ha ledarhund. En av anledningarna är nog att på 80- och 90-talet var ledarhundsverksamheten väldigt bra på att marknadsföra ledarhunden. Man gjorde det på mässor så som hundmässan, med hjälp av uppvisningar på dåvarande Vattenfestivalen i Stockholm, Räddningshunds-SM i Rosersberg norr om Stockholm och inte minst på skolor.
När jag fick min första hund 1993 märkte jag att alla visste vad en ledarhund gjorde och kunde. En del var lite överdrivet men grunden i folks kunskap var rätt. Väldigt sällan eller aldrig skulle man bli nekad att besöka en restaurang, åka tåg, flyg eller buss och då, i mitten på 1990-talet reste sig ett tiotal besökare från borden på en pizzeria för att lämna restaurangen när ägaren oresonligt vägrade låta en person med ledarhund besöka hans restaurang.
Att just det aldrig skulle hända idag och att det blivit så mycket svårare att resa och ta sig fram i samhället med ledarhundar beror tror jag, mestadels på att de som var inblandade i ledarhundsverksamheten var nöjda med resultatet av information och reklam och slappnade av. Men det gjorde inte Astma- och allergiförbundet i sin marknadsföring av sin handikappgrupp och information allmänt är färskvara. Det går aldrig att luta sig tillbaka och säga ”nu är vi klara, nu vet alla”. Det kommer nya människor, och människor glömmer. Det är därför vi idag får kämpa för att kunna gå ut med kollegor och äta lunch, bo på hotell, resa etc.
Det här blir mitt bidrag till att ändra på det. Det här blir ett försök till information om vardagslivet som ägare till just nu, min fjärde svarta Labrador-tik. Ställ gärna dina frågor och ge synpunkter i kommentarerna.
Hur mycket och vad jag ska skriva får framtiden och intresset utvisa.
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:
Sedan en lång tid tillbaka har jag funderat över hur spelandet av musik ska lösas i vårt hem. Under åren har jag haft en klassisk stor stereostapel med förstärkare med 5.1-ljud, CD, MD, DVD, kassettdäck och vinylspelare, en fet baslåda och väggarna prydda med högtalare. Förutom detta fylldes vardagsrummet med tio Benno-hyllor från IKEA fyllda med hela CD-samlingen i bokstavsordning, DVD-skivor i mängder och alla gamla hederliga VHS-filmer. Kort sagt var ljudet en ganska stor del av vardagsrummet och jag spenderar väldigt mycket tid med musik.
Under de senare åren har vårt sätt att konsumera musik verkligen förändrats i grunden. Det som började med en freestyle med kassetter följt av bärbar CD-spelare och väskan full med CD-skivor på tåget, har idag blivit sparad eller strömmad musik i telefonen eller iPoden.
På samma sätt har utseendet på vårt vardagsrum sakta förändrats. När den maffiga stereostapeln byttes ut mot en slimmad pelare från Samsung och CD-skivorna efter att ha blivit inlagda i datorn, åkte ner i kartonger och upp på vinden. Men här blev det lite jobbigt. Samsung-stapeln med USB-port kunde förvisso spela upp den inrippade musiken från samlingen på hårddisken men det var ett gränssnitt som var bökigt och omständligt. Menyerna för att välja musik blev oanvändbara och det gick inte att fjärrstyrs.
Så när Samsung-stapeln slutligen gav upp började det bli dags att se sig om efter en ny lösning. Och nog för att jag ibland saknar den enorma stereon och raderna med CD och DVD-hyllor kändes ändå en mer tidsenlig lösning på sin plats. Våra inköp av riktiga CD-skivor har i princip minskat till noll och DVD-inköpen minskat kraftigt. Men när det gäller DVD så är det en helt annan historia. Skivinköpen har flyttat nästan uteslutande till iTunes vilket fungerar bra rent praktiskt men känns inte som att köpa en skiva på riktigt.
Så under ett halvårs tid har jag tittat runt och provat vad som skulle fungera bäst. Eftersom vi kör nästan uteslutande Mac hemma nu föll mina ögon på Airport Express som är en liten dosa man ansluter till sitt trådlösa nätverk, kopplar till externa högtalare och sedan spelar upp musiken strömmande från en eller flera datorer utrustade med iTunes. Men flera problem såg jag med detta, dels att det krävdes bra fristående högtalare och inga tillräckligt kraftfulla för vardagsrummet. Dels för att kunna fortsätta använda mina Samsung-högtalare krävdes ändå en förstärkare med lite kräm i. Det skulle bli många små komponenter som ändå bara skulle göra att jag skulle kunna spela upp musiken från iTunes men inte så mycket mer.
Slutligen fick jag tips om att titta på Sonos prylar och då öppnades en helt ny värld av möjligheter! När jag började läsa på om vad dessa enheter erbjuder verkar de vara som gjorda för mina behov! Sonos är ett trådlöst musiksystem som består av förstärkare eller spelare med inbyggda högtalare. Man ansluter en enhet till sitt trådbundna nätverk så kommunicerar resterande enheter sedan med varandra i ett eget trådlöst nätverk. Systemet har inbyggda tjänster som gör det i stort sett helt fristående. Det enda som krävs är en lagringsplats någonstans på ens nätverk, en dator eller nätverksansluten hårddisk där all musik finns lagrad som Sonos strömmar musiken ifrån till en eller flera spelare.
I systemet finns även en inbyggd klient för att spela musik från Spotify samt möjlighet att lyssna till internetradiokanaler. Och allt styrs antingen från ett program i datorn, i din iPhone eller Android-telefon eller från någon av Sonos egna fjärrkontroller. De senare är dock onödigt dyra och programmen för dator och telefon erbjuder i stort sett samma funktionalitet.
I TV-rummet finns nu en förstärkare, Sonos Zoneplayer Z P120 som kort och gott erbjuder en line-in-ingång för externa enheter så som TV, DVD eller liknande, skruvkopplingar för högtalarpar samt en utgång för subwoffer. Förstärkaren är liten och kompakt, erbjuder 2x65W uteffekt. Ljudet med en gammal Sony subwoffer och våra kära Samsung-högtalare blev klart över förväntan med en så pass liten enhet.
Sonos Zoneplayer S5 är en fristående spelare som jag något gammalmodigt skulle kalla ”bergsprängare”. Den är flyttbar men kräver anslutning till 220V vilket väl gör min benämning lite felaktig. Den erbjuder ett mycket fylligt och bra ljud med ordentlig basåtergivning vilket gör att S5 definitivt fyller ett normalstort rum med perfekt ljud. även S5 har en line-in-ingång på baksidan för att plocka in ljud från en MP3-spelare, telefon etc och låta det strömma ur en eller flera spelare i Sonos-nätverket.
Fördelarna med detta system är fler än jag någonsin vågat hoppas på. Att från någon dator, iPad eller telefon välja musik, antingen från vårt eget musikbibliotek som är ganska omfattande, från Spotify eller någon av alla tusentals internetradiostationer runt om i världen i samma gränssnitt. Välja om samma musik ska spelas upp i alla Zoneplayer-enheter eller spela olika musik i de olika enheterna. Det som förvånar mest är att det tycks gå att spela olika musik från Spotify i de olika enheterna trots bara ett Spotify Prenium-konto.
Förutom möjligheterna att spela musik ur sitt lokala musikbibliotek eller Spotify, finns också andra tjänster att lägga till. Dels kan man skrobbla sin musik till Last.fm vilket innebär att Sonos skickar information till ditt Last.fm-konto för varje artist och spår man lyssnar på där det sparas. Dessutom finns tjänsten Wolfgangs Vault som är en tjänst för att strömma inspelade livekonserter med rock, jazz, indi, country och blues. Integrationen fungerar som övriga musiktjänster med snabb sökning på artist, album spår etc. På samma sätt kan man lägga till stöd för tjänsten Deezer.
Förutom detta finns stöd för sociala nätverk och i dagsläget för Twitter. Man kan helt enkelt publicera vad man just nu lyssnar på och när man publicerar på Twitter finns ett antal förinlagda Twitter-meddelanden att välja mellan. Självklart kan Sonos hantera multipla Twitter-konton så att hela familjen kan välja att posta på just sin Twitter.
Nackdelar finns också så klart.Den tydligaste vi hunnit märka är att då vi avstod från deras egen dyra fjärrkontroll blir det plötsligt lite omständligt att bara ändra volymen från TV-soffan när man drabbas av olika ljudnivåer mellan filmer och reklampauser. Då tar man fram sin iPhone som måste låsas upp och har man programmet för att fjärrstyra systemet redan aktivt tar det en liten stund innan det ansluter innan man kan ändra volymen, byta musik etc. Hade deras egen fjärrkontroll inte kostat runt 3000kr, hade det varit ett bekvämt tillskott på vardagsrumsbordet. En annan tydlig nackdel är att Zoneplayer S5 som är en så förträffligt bärbar musikmaskin inte kan vara helt fristående och trådlös. Man kan inte ta med den till sommarstugan eller husvagnen för att via mobilt bredband eller liknande spela musik även på semestern. Det hade varit riktigt trevligt!
Så nu känns det bra att faktiskt ha hittat en lösning för musiken. Det som återstår är att försöka lösa hanteringen av DVD- och VHS-samlingen. Att spela upp DVD-film från datorn till TVn och samtidigt få ut ljudet är inget stort problem. Men arbetet att dels rippa alla hundratals DVD-skivor och att göra det samma med VHS-filmer är ett enormt arbete och kräver enormt lagringsutrymme! Att dessutom ha möjlighet att säkerhetskopiera all denna media kräver inte bara en ny hårddisk. Tills vidare får de mest sedda DVD-filmerna stå dolda i en hylla i väntan på en lösning!
Idag har jag varit på årets upplaga av FFS-dagarna, Föreningen För Synrehabilitering. Årets FFS-dagar gick av stapeln i Gävle på Scandic Hotel och där fanns personal från Syncentraler och Arbetsförmedlingar landet runt.
Själva utställningen var ganska vanlig. Vi stod alla företag i ett ganska trångt rum och det blev ganska stimmigt och jobbigt och ganska trångt.
Det som var lite utstickande detta år var att jag och kollegan skulle ha en föreläsning om sociala medier. Vi är ju båda ganska gamla i gemet och ganska aktiva. Allt från tiden man körde Fidonet via uppringda BBSer, och sedan har det gått via IRC, ICQ, MSn, bligen, Twitter och Facebook.
Föreläsningen var bara på en halvtimme så det blev bara en historisk genomgång för de som tror att sociala medier som fenomen är något nytt. Och visst är det ett nytt sätt att kommunicera för många och visst har det fått ett enormt mycket större genomslag de senaste fem åren jämfört med tidigare.
Men jag tror att jag trivs lite där i rampljuset och jag känner faktiskt lite ibland att andra tycker att jag gör det bra, men det är svårt att riktigt tro på det och sig själv =)
Det föreläsningen mer skulle ha handlat om om den varit dubbelt så lång, hade i så fall varit mer fokus på tillgänglighet och bristerna, hur flera av de stora tjänsterna vi använder är svåra att använda med så kallade skärmläsare som hjälper bland annat synskadade och blinda att ta del av information. Hur det idag till exempel knappt går att skapa sig ett Google-konto eller Facebook-konto på grund av bildverifiering. Visst brukar det finnas ”lyssna”-knappar, men inte ens vi som är vana vid kryptiska syntetiska röster har en chans att höra vad de säger. Och när man väl kommer in på sidorna är det inte sällan att det är mycket som inte fungerar.
Men det får bli en annan gång när de avsätter mer tid. För det är ett stort och komplicerat ämne.
Så blev det än liten uppföljning på det här nästan på dagen två år gamla inlägget, Plastkortens dilemma. Jag skrev och ondgjorde mig över alla poäng-, bonus- och medlemskort man har, förutom alla kort man samlat på sig i diverse butiker under åren. Dels har antalet vuxit till fåniga mängder, och dels blir det extra fånigt när man funderar över nyttan man haft av alla dessa kort genom åren. Det känns ytterst tveksamt om det ens är mödan värt att ha dem i plånboken och strulet med att rota fram dem vid varje köp eftersom det liksom aldrig ger något. Och varför man inte kan eller vill knyta alla dessa poäng och rabattsystem till ens kontokort eller legitimation eller mobiltelefon, är ett mysterium!
Här om dagen blev vi kontaktade av en journalist på Expressen som hade hittat mitt gamla inlägg och ville skicka en fotograf för att fotografera och sedan skriva en artikel i ämnet. När fotografen kom samlade vi ihop alla kort vi knappt hade en aning om att vi hade längre och fick ihop över 40 plastkort!
Idag finns alltså vår familj i reducerad form i tidningen, men tyvärr enbart i pappersupplagan som det verkar. Så det blir ingen referens här i bloggen dessvärre =).
Nu har balkongfirman varit här och åtgärdat hålen i ramen där det sprutade in snö när det stormade ute.
Jag blev tokig och ringde och klagade. Nu när montören gott och jag inspekterade det, blev jag så trött, så trött! De rötäggen hade bara täppt — förvisso väldigt snyggt och väldesignat — på ena sidan! På motsvarande sida finns ett liknande hål där vinden nu tjuter in och skapar kul toner som i en gitarrlåda när det blåser ”rätt”. Dessutom är det blött på golvet en bit in. Antingen har det regnat på tvärsan in genom hålet eller så läcker det förbannade plasttaket! Vi får se..
Idag har jag varit hos konkurrenten Polar Print på produktinformation. Jag var nog främst inbjuden som privatperson även om det skedde på arbetstid. Jag har ju pysslat ganska länge med GPS och GPS som hjälpmedel för synskadade enda sedan de första varianterna kom i början på 2001 eller så. Jag själv fick ett sådant hjälpmedel innan det ens var översatt till svenska och var trots problematiken som hjälpmedlet hade rätt nöjd. Det kunde med syntetiskt tal läsa upp gatunamnen i en kommande korsning, tala om vilken gata jag befann mig på och ungefär i närheten av vilket nummer. Den kunde dessutom tala om om det fanns några intressepunkter i närheten så som restauranger och liknande.
I senare versioner kunde man både använda den som en avancerad talande kompass ute i skog och mark för att lätt hitta tillbaka till hållpunkter man själv kunde placera ut, bli guidad till specifika gator etc.
Trekker Pro som produkten då hette, bestod av en handdator av märket HP eller Dell som hängde i en speciell hållare i en axelrem. Till den kopplades en GPS-mottagare, exempelvis från Royaltek trådlöst via Bluetooth som man lämpligen hade högst upp på axelremmen eller i toppen på en ryggsäck eller liknande. Själva mottagaren var inte större än en tändsticksask. Därtill hade man en öronsnäcka eller högtalare som också monterades på remmen. Högtalaren var även den batteridriven för att ge bästa möjliga ljud så när man kom hem så var det inte mindre än tre laddningskablar som skulle anslutas och när man gick ut kände man sig som en liten julgran av påhängda prylar.
För kanske 2 år sedan släppte företaget Humanware en förenklad variant av hjälpmedlet Trekker, som fick namnet Trekker Breeze. Den ser ut som en tjock gammal mobiltelefon med ett begränsat antal knappar för att förenkla handhavandet. Men färre knappar innebar också färre funktioner. Fördelen jämfört med Trekker Pro var då att allt var integrerat i en och samma enhet som var liten och kompakt och bara ett batteri att ladda.
Trekker Breeze i sin ursprungsversion kunde berätta om kommande gatukorsningar och intressepunkter man passerade. Vidare kunde man spara egna intressepunkter samt spela in en väg man promenerade. Man kunde vid ett senare tillfälle följa den inspelade rutten och få instruktioner om när och var man skulle förändra sin kurs.
Idag presenterades version 2.0 av Trekker Breeze där man även lagt till den efterlängtade möjligheten att söka efter en adress för att bli guidad dit. Den funktionen fanns i trekker Pro men var på det begränsade antalet knappar bortplockad i Trekker Breeze. Men eftersom många önskade tillbaka funktionen så finns den där nu igen.
Sättet att mata in gatunamn blir lite mer pilligt. Man får använda en SMS-liknande inmatningsmetod och det är ett evigt tryckande för att välja land, stad, ort, gata och gatunummer. Det är ett sådant pyssel man hellre gör hemma innan en promenad än att stå på stan och knappa in informationen. Men det var ju trevligt att funktionen äntligen kom tillbaka.
Men vi är flera som inte är så imponnerade av Trekker Breeze. Främst är det tiden det tar för maskinen att hitta sateliter när man går ut och slår på den. Det kan ibland ta upp till 15–20 minuter innan den är igång och detta trots att den numera verkar vara utrustad med ett litet minne för senaste position för snabbare lokalisering. Åtminstone finns möjligheten att nollställa senaste position i inställningarna, men den verkar dålig på att använda det.
En annan stor försämring efter att jag själv uppgraderat vår egen Trekker Breeze var att den blev otroligt mycket segare med den nya mjukvaran, antagligen på grund av de nya funktionerna. Vidare är talsyntesen Vocalizer Alva från Nuance en ganska seg talsyntes.
Ett mer allmänt problem som gäller både Trekker Pro och Trekker Breeze är de kartor från Navteq. De är i grunden för biltrafik och saknar egentligen helt information för fotgängare vilket båda dessa hjälpmedel helt klart primärt är tänkta för. Så länge man gör sig i en stadsmiljö där bilar och fotgängare rör sig i samma vägnät fungerar det hyfsat, men när man kommer utanför stan och skulle vilja bli guidad in på gångvägar istället för trafikleder och motorvägar, blir det värre. Information om parker och torg och annat som en fotgängare kan snedda över för att komma fortare fram tas inte heller hänsyn till.
Men självklart har jag haft stor glädje själv av dessa hjälpmedel. Att hela tiden veta vilken gata jag går på och vilken nästa korsning är, få bekräftelse på att jag svänger in på rätt gata är en ganska stor hjälp. Det blir som en skyltläsare och man slipper fråga sig fram vilket långt i från alltid är så lätt. Är man väl medveten om bristerna i systemet och lär sig utnyttja det maximalt kan man komma ytterligare lite längre.
I skog och mark till exempel kan man ha stor glädje av systemet. Ett elljusspår som delar sig i olika slingor kan man skapa röstetiketter dels innan ett vägskäl som en förvarning om att nu delar sig spåret i 5KM och 1 mil vilket kanske kan vara kul att veta. Vidare kan man sätta en etikett eller ”intressepunkt” en bit in på respektive slinga för att få en bekräftelse att man valt rätt väg. Vidare kan man skapa intressepunkter vid speciella platser, där vägen går över en bäck eller ett sankt område eller annat man kan vilja bli uppmärksammad på under vägen.
Ett annat mycket bra användningsområde är om man ska ta sig över en stor äng eller ett stort fält. Även med ledarhund kan det vara svårt att gå helt rakt över för att hitta en början på en stig på andra sidan. Skapar man då en intressepunkt dit man ska, kan man använda den talande kompassen som ger riktning och avstånd kontinuerligt så att man får bekräftelse på att man är på rätt väg.
Så trots dess brister så finns stora vinster med systemet som idag är godkänt som hjälpmedel på vissa håll i Sverige, medan vissa landsting, inklussive Stockholms Läns Landsting ännu verkar tycka att systemet är för dyrt och dåligt.
Prislappen då? Ja i början kostade Trekker pro ca 18.000kr + moms men hade då lite mer funktioner än bara GPS. Man fick tillgång till handdatorns övriga funktioner så som kalender, epost, adressbok, anteckningar, röstanteckningar och DAISY-spelare för att lyssna på ljudböcker etc. Så ser man det på det viset var produkten inte så oerhört dyr.
Trekker Breeze ligger idag på ca 8.000kr + moms och är ett betydligt mer humant pris.
Trekker, the talking GPS for blind people
http://www.youtube.com/watch?v=gsTZqKGtkyI
Trekker Breeze the easy talking GPS for people who are blind
http://www.youtube.com/watch?v=RxgcqgsU8ks
Trekker Breeze 2.0 – New features tutorial
http://www.youtube.com/watch?v=XmWCjD4CmyI
Presentation on Trekker Breeze
http://www.youtube.com/watch?v=gg_JLIgqkic
Ikväll har jag varit på konsert med Lustans Lakejer på Debaser Medis. Det var en helt magisk kväll och det var som att bli kastad tillbaka typ 25 år i tiden!
I februari förra året blev jag så lycklig när jag skaffat mina NikePlus-skor som jag kopplade till min iPhone 3GS så att jag kunde se hur fort jag sprang och hur långt och sedan få det loggat och få statistik på min löpning vilket man kan läsa om här.
Enda sedan dess har jag tillryggalagt
km
på löpbandet som jag skaffade i samma veva. Om man som jag inte ser displayen på löpbandet var nog detta ett av de coolaste hjälpmedel jag hittat på länge och löpbandet kändes som en bra investering eftersom det inte är så lätt att gå på gym själv när man inte ser.
Några motgångar dök upp under året. Under våren bestämde jag mig för att betatesta mjukvaran i iPhone och i den vevan slutade dels mitt ”remote watch”-armband jag använde som fjärrkontroll till musiken och röstfeedbacken man kunde få om sin löpning. Något hände i IOS som gjorde att fjärrkontrollen slutade fungera på nästan ett halvår.
Nästa motgång kom när iPhone 4 kom ut på marknaden. Vi som hade en lång träningshistorik i våra telefoner, tappade allt vid telefonbytet trots att man återskapade telefonen från en backup. Jag noterade många erfarna löpare på nätet som inte blev glada och det kan man ju förstå när all träningshistorik bara var spårlöst borta. Visst fanns den kvar på Nikes hemsida men inte lika snabbt och lätt tillgängligt som i telefonen.
Men under hösten började fjärrkontrollen Remote Watch åter fungera med iPhone. Från Apples sida sa man bara att remote Watch inte stöds av iPhone, utan bara av iPod Nano. Trots detta fanns valet för fjärrkontroll i den fasta mjukvaran för iPhone.
Under sommaren lanserade man ett pulsband från Polar som skulle fungera med Nike+-serien. Under hösten väntade jag ivrigt på att det skulle ges stöd för även det i iPhone, men det hände inte.
Däremot lanserade Apple iPod Nano 6:e generationen som var utrustad med skärmläsaren VoiceOver som gjorde det möjligt för mig att använda den. Och pulsinformationen kändes så intressant att jag övergav min iPhone som löppartner till för mån för en iPod Nano istället.
Och till denna fungerar så klart både sensorn i skorna, remote Watch armbandet och pulsbandet Polar Wearlink+ utan problem. Jag tycker inte Nike+-programmet är lika bra som det i iPhone men fördelen med pulsinformationen överväger.
[tags]Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Träna, Träning, Fitness, Springa, Löpning, Löpträna, Löpträning, Löpband, RunKeeper, Löparskor, Skor, Nike, NikePlus, Nike Plus, Apple, Apple iPhone, Apple iPhone 3GS, Apple iphone 4, iPhone, iPhone 3GS, iPhone 4, Apple Ipod, Apple iPod Nano, iPod Nano, Polar, Pulsband, Puls, Maxpuls, Pulsklocka, VoiceOver[/tags]
Apple iPod Nano 6GJag har skaffat mig en iPod Nano 16GB rosa, snyggt va?!
I denna sjette generations iPod Nano finns numera VoiceOver tillgängligt vilket gör att man kan styra iPoden helt som synskadad med svenskt tal och allt. Jag skaffade också ett armband för att kunna ha den som armbandsklocka. Får se om det är praktiskt.
Denna maskin skaffade jag främst för att den har fullt stöd för alla Nike+-prylar som jag använder när jag springer. Det pulsband som lanserades i somras/höstas fungerar inte med Nike+-appen i iPhone. Men med Nano går det utmärkt.
I helgen har det varit ledarkonferens med föreningen Aktiva Synskadade ute på Almåsa Konferens i Västerhaninge. Jag har råkat bli en av de ansvariga för föreningens amatörradioverksamhet men konferensen behandlade givetvis andra saker.
Under helgen tog vi upp renoveringar och nybyggnationer, lokalplanering för de olika aktiviteterna och diskuterade de så kallade motorhelgerna som blivit så populära. Under helgen tog givetvis allergifrågan upp med tanke på att det varit väldigt många ledarhundsförare med de senaste helgaktiviteterna. Men tills vidare tycker jag vi nådde en acceptabel lösning.
Under lördagskvällen var det så klart bastu och bad före middagen som intogs på svartkrogen som är just vad det låter som. Hela middagen med servering och ätande och underhållning, drickande och socialisering genomförs i komplett mörker. Läs mer om besöket på Svartkrogen här.
Efter middagen var det klassiskt barhäng fram till småtimmarna. Det var grymt roligt och jag träffade grymt mycket roliga människor, både gamla och nya bekantskaper. Några av dem har jag träffat under de helger vi deltagit på under hösten och vintern.
Jag har ju varit borta från föreningen ett stort antal år men nu känner jag mig taggad och inspirerad på nytt att jobba i föreningen. Så klart som deltagare och ansvarig för en aktivitetsgren, men jag skulle gott och väl kunna tänka mig att göra mer.
Hem idag igen, lite trött och småseg eller lätt bakis till och med =) Men det var mycket trevligt. En ny möjlighet för placering av min båt dök också upp under helgen vilket skulle kanske göra att jag slapp sälja den. Vi får se vart det leder under våren.
Kvällens middag intogs på Svartkrogen, som är just vad det låter som, en krog som är helt svart! För flera av oss som själva var synskadade var företeelsen att leva i ständigt mörker inte direkt ny, men det var spännande på ett annat sätt.
Vi samlades i entrén och hälsades välkomna av en av kvällens värdar. Han berättade om kvällen och upplägget, att bakom honom fanns ett draperi och bakom detta började en kort upplevelsevandring in till själva krogen. Hela middagen skulle genomföras i komplett mörker. Därefter släpptes vi in en och en eller två och två med jämna mellanrum och vi med lite rutin och vana väntade och släppte våra seende kollegor före. Vandringen till till matsalen ska jag inte avslöja för mycket om, annat än att det fanns saker på väggarna att känna på och underlaget under fötterna förändrades. Men som man sa vid presentationen, ingenting var farligt och det fanns inga snubbelhinder längs vägen.
När man kom in i krogen möttes man av en servitris som hälsade än välkommen och erbjöd ledsagning fram till en ledig plats vid något av långborden. Servitrisen som mötte denna kväll var Ulrika som jag känner väl sedan tidigare och synskadade emellan kunde vi skämta lite om fenomenet. Hela personalstyrkan på Svartkrogen är nämligen också blind.
Serveringen började som den brukar, man blev tillfrågad om dryck före maten och jag beställde en pilsner och betalade med min förköpta ölbiljett.
Här började utmaningarna för många i sällskapet som aldrig ätit och druckit helt mörklagda tidigare. Att få en liten flaska vin i handen och själv servera sig i glas var svårt för många. Fast egentligen började problemen lite tidigare, att ens hitta vinglaset :) Men det var glada skratt och tillrop runt bordet och tricket som jag själv gör när jag häller upp dryck, att hålla fingret över kanten för att känna när nivån stiger delade alla med sig av. Vid vårt bord var det faktiskt ingen som hällde ut vinet, men det förekom vid grannbordet. Det är så lätt att stöta till glaset när man inte vet exakt vart man har det.
När maten bars ut meddelade servitriserna Ulrika och Victoria vad det var för mat och det var gott kött med potatis. Tallrikarna ställdes framför de mörklagda gästerna som nu skulle äta med bestick på en tallrik, hitta maten, skära och sedan hitta munnen. Jag hade väldigt roligt, inte åt dem utan med dem för de som var ovana och gjorde fel hade nog roligast.
När måltiden pågick skulle det skickas kryddor och andra saker mellan sig och då fick man använda rösten för att påkalla någons uppmärksamhet och trevande händer sökte varandra över bordet för att räcka över det man sökte. Det var väl här någonstans grannbordet bjöd på ett klirr, plask och skratt!
Samma gällde under samtal med varandra. Här kände jag själv lite glädje för att andra kan få känna hur det är att inte kunna söka ögonkontakt med den man önskar konversera med utan måste söka den med rösten och ibland också till och med säga vem man är som ville prata för att man inte längre självklart kände igen varandra enbart med rösten. Jag märkte tydligt det fenomen seende brukar fnysa lite åt att blinda kan göra, man började prata rakt ut för att man inte längre visste hur man skulle söka kontakt.
När någon skulle gå på toaletten var man tvungen att söka kontakt med någon i personalen för att få ledsagning ut i ljuset igen. Vi talade mycket om detta, eftersom det är vardag för mig. Att så fort jag behöver gå på toaletten och befinner mig på ett nytt ställe så måste jag be om hjälp. Nu först var det flera som insåg att det på sätt och vis var en liten förnedring. Normalt sett kan man som seende bara smyga iväg. Alla vet ju att man ska gå och kissa eller bajsa, men ingen behöver säga det. Nu var man tvungen att säga ”Ursäkta fröken, skulle ni vilja hjälpa mig för jag behöver gå på toaletten?” Ett av de mest naturliga behov vi har, hur en sådan önskan kan bli lite förnedrande eller kännas lite pinsam. Men upplevelsen skulle inte vara allt för svår, så toaletten var ljus och fin och man kunde åter använda sin syn som man är van vid =). Även det till min stora glädje fick jag denna kväll för ovanlighetens skull hjälpa en kamrat ut i ljuset.
Under middagen uppträdde 2 i personalen, Joakim och Ulrika som även till vardags spelar i bandet Synliga – det blindaste bandet i landet (här hittar du Synliga på Facebook) och sjöng låtar med texter som just handlade om ämnet syn. De är väldigt duktiga musiker både de 2 och hela resten av bandet.
När kvällen var slut var det ett glatt sällskap som letade sig ut ur lokalen och det där gav nog inttryck som många av dem bär med sig länge. Själv gick där därifrån betänksam och väldigt sugen på att börja jobba extra på Svartkrogen. Får se om jag tar tag i det i framtiden. Vilken känsla att för en kväll få servera och serva mina seende medmänniskor och för en kort stund ha ombytta roller och känna lite ”övertag” på ett positivt sätt. På det sättet att man kan lära andra något, och göra skillnad och skapa större förståelse. Många av mina vänner tycker nog en av mina små fobier är just detta med toalettbesök på krogar och inte minst konserter. Att ständigt behöva be om hjälp om och om igen, få kommentarerna om detta ständiga pissande och hur åtminstone jag blir tvångskissnödig just för att jag vet att jag inte hittar själv. En sorts brist på trygghet, säkerhet och kontroll som jag tror mina vänner fick känna av lite ikväll.
Om man som seende gör ett besök på Svartkrogen tror jag inte man i dess rätta mening ”förstår hur det är att vara blind”. För när vi ska äta, dricka, hitta och gå så har jag som barndomsblind väldigt stor erfarenhet som en som provar för en kväll inte har. Jag har mina knep att hälla upp dryck, att hitta besticken, att hålla koll på servetten, att orientera mig på tallriken, skära och äta med gott bordsskick. Det är något jag haft ett helt liv på mig att lära mig. Men vissa saker, som är lika för mig som för dem, att hitta till toaletten eller bordet, att söka kontakt med någon en bit bort vid bordet, det är saker som jag inte kan helt hitta perfekta lösningar på. Att höra ett enormt sårl av röster, klingande bestick, glas och skratt och sedan lite musik på det. Hur svårt det då kan vara att höra vad folk säger en bit bort, vilka som ens är närvarande.
Det bästa jag upplevde som själv är helt blind under kvällen, var hur flera både då och nu senare under kvällen sagt. Ett av de starkaste intrycken var att ”jag kände mig så ensam när jag inte kunde se mina kamrater. Jag ropade på Lisa men visste inte om hon hörde att jag ropade eller ens vem jag var, det kändes så ensamt!” Den känslan känner jag ofta i sådana sammanhang och jag blev så lycklig att flera lyckades identifiera den känslan och blev så tagna av den. Då tror jag det här besöket på Svartkrogen fyllt en väldigt stor del av sitt syfte som jag tänker mig det.
Så planerar du en aktivitet med jobbet, vännerna eller en grupp, tycker jag allvarligt ni ska titta på Svartkrogen. För det är säkert väldigt både roligt och givande.
Här kan du läsa om en annan Svartkrogsbesökares upplevelse, Jag jobbar svart ikväll av Nattens bibliotek.
Idag släppte gruppen Lustans Lakejer en ny skiva efter flera års tystnad. Skivan heter Elixir. Som ett gammalt äkta Lustans-fans tog det inte många sekunder innan jag köpte skivan på iTunes och nu snurrar den ganska flitigt. Skivan finns också på Spotify!
Idag är stora dagen D då vi tagit tag i vårt skadade källarförråd. Medan Maria och barnen började bära ut allt oskadat och placera det på torrt område åkte jag och Frans till Bauhaus för att handla reglar. Jag har bestämt att vi ska bygga ett golv av reglar som bygger upp en dryg decimeter så får man både luft och ventilation under alla kartonger och förhindrar liknande katastrofer i framtiden.
När vi kom tillbaka med allt virke och började såga upp det hade de andra kommit väldigt långt och börjat bära ut även skadade kartonger ut från källaren. Det fick bli en egen drypande stinkande hög som senare skulle fraktas till ett grovsoprum som i det här laget inte alls var extra tömt som utlovat, utan helt överfullt.
Stanken var enorm och det var väldigt äckligt att ta i allt som det verkligen rann ur. De andra använde handskar men det fanns inte till mig och man spritade händerna mer än ofta kan jag försäkra!
När förrådet var tömt, skurade vi upp allt vatten och andra odefinierade partiklar och dränkte sedan golvet i ren sjukhussprit och skurade sedan ut det över hela golvet. Den processen upprepade vi mer än en gång tills vi gjort av med avsevärda mängder sprit innan vi var nöjda.
När golvet började torka satte jag och Frans igång att snickra regelverk. Det tog sin lilla tid men blev väldigt bra! Med värkande ryggar satte vi sedan igång att bära in allt oskadat igen och stapla det på snygga högar och aningens mer sorterat än det varit tidigare. Efter detta blev det betydligt mer plats i förrådet och man såg klart och tydligt att vi förlorat en del. Men det kändes inte så sorgligt eftersom vi inte förlorat något vi kommer att sakna eller behöva. En del kläder förlorade Maria som nog var lite trist, men som legat i kartonger de sneaste 2 flyttarna och således inget som används. Jag var själv glad för att mina båtsaker, CD-, DVD- och VHS-samling var oskadad. De kartongerna borde ha stått på golvnivå på grund av sin tyngd men gjorde lyckligtvis inte det. Även kartongen med allt vårt vitrin hade stått en våning upp.
Trötta efter arbete som känns väldigt onödigt är vi nu äntligen klara, en vecka senare. Inget finns att få ut på försäkringen, inte ens för sveda och värk så vi tänker inte ens försöka.
