Idag har jag haft en föreläsning på en folkhögskola söder om Stockholm för människor som arbetar inom synrehabilitering. Jag antar att det främst var inom just folkhögskolorna. Det var en kombinerad föreläsning där första delen handlade om Mot Alla Odds och andra delen om tekniken och tillgängligheten i Apples produkter.
Jag har gjort några sådana föreläsningar nu och min fru och jag har finslipat presentationen så att jag börjar bli riktigt nöjd med upplägget. Varje gång känner jag att det är något som ska justeras, men annars är den bra. Kombinerat bilder och trailers.
På sista tiden har det känts lite konstigt, eller sorgligt eller vad jag ska säga. Jag ville och trodde inte att intresset skulle falna så snart efter sista programmet och jag trodde nog på en större efterfrågan på föreläsningar än vad det har varit. Vi blev naturligtvis förberedda på att man snabbt åker upp som en stjärna när något sådant här sänds på TV, men lika fort ner igen då annat och andra tar vid. Jag vet inte riktigt vad, men jag hade nog på något sätt velat fortsätta inspirera och motivera, men allt är ganska som vanligt igen.
När jag håller min föreläsning kommer minnen och känslan tillbaka väldigt starkt. Lite fånigt kanske, men jag får bita mig i läppen för att hålla tårarna borta till sista trailern ;)
Det var en grym glädjekänsla idag och stort och varmt intresse och många frågor och det blev till och med lite diskussion om konceptets vara eller icke vara efteråt. Vi fick med milt våld styra över föreläsningen på nästa del som handlade om tillgänglig pekskärmsteknik.
Om den delen finns inte så mycket att säga. Jag har pratat om det sedan 2009 nu och utbildar dagligen i det. Det svåraste är att behålla förståelsen för att många fortfarande tycker detta är nytt och spännande. För mig har det blivit vardag och oumbärlig teknik och antalet synskadade användare är stort som använder detta idag. Likväl är det fortfarande viktigt och så länge det finns människor som inte helt känner till hur bra det är, så finns det värde i att prata om det.
På väg tillbaka till jobbet känner jag mig riktigt nöjd.
För ett tag sedan hade vi besök av en journalist på jobbet som intervjuade vår avdelning om tillgänglighet i Apples Mac- och iPhone-miljö. Han var frilansjournalist och skulle skriva för Macworld.
På länken nedan kan man läsa resultatet. Det finns väl några sakfel och väl förenklade förklaringar men på det hela taget är det roligt att Macworld tar upp ämnet.
Nu är jag på ett frukostmöte om Taltidningen 2.0 hos Myndigheten för tillgängliga medier. Jag är här i min yrkesrol för att höra lite om utvecklingen och planeringen för införandet av en ny teknik för att läsa dagstidningar för synskadade och människor med andra sorters lässvårigheter.
Att prenumerera och lyssna på dagstidningar är inget nytt, det har man kunnat göra i många år. Jag fick min första mottagare med kassettband i slutet på 90-talet. Då som nu sände man taltidningen i krypterad form över P1-sändarna nattetid så att man på morgonen hade tidningen. Det är dock fråga om en komprimerad tidning på ca 90 minuter där någon valt ut delar vilket länge kritiserats.
Med tiden kom möjligheten att få hem tidningen på CD och också möjlighet att använda RATS. Då får man en speciell mobiltelefon som hämtar ner tidningen över internet och man kan med ett program i telefonen få tidningen uppläst med syntetiskt tal.
Men det är nya tider och nya behov, eller åtminstone nya tider. Behoven att vilja läsa sin tidning i helhet som man betalar fullpris för och inte bara 90-minuter är inget nytt behov. Också att kunna läsa tidningen på olika sätt och olika platser och inte bunden till en plats i hemmet där mottagaren står eller där man råkar ha en CD-spelare. RATS-mobilen var en god tanke som åtminstone löste några av problemen, men man var tvungen att använda denna speciellt utvalda mobil och det gick inte att använda sin egen vilket gjorde att man behövde ladda och bära på två mobiltelefoner. Flera av oss som redan bar en privat och en telefon i jobbet skulle då behöva bära tre mobiler, helt ohanterligt :)
Nu är då tanken att man med det nya systemet ska få tidningen i sin helhet, så när som på annonssidorna. Tidningen ska distribueras på ett och samma sätt oavsett vilken tidning det gäller och tidningen ska kunna läsas i en lite modernare spelare som kommer vara bärbar, laddningsbart batteri och internetansluten. Nöjer man sig inte med det, kommer även möjligheten finnas att läsa tidningen via appar i telefonen eller via datorn. En helt annan flexibilitet således.
Med tiden kommer även detta byggas ihop med talbokstjänsten så att man ska kunna få böcker man vill läsa direkt till sin spelare via internet, istället för att behöva beställa en CD från biblioteket eller ladda ner boken från biblioteket, bränna den på CD eller kopiera den till minneskort för att sedan läsa den, en process som allt för många inte klarar.
Man sätter igång att rulla ut den nya tekniken under sensommaren/hösten 2013 och har som plan att det ska vara klart inom 13 månader.
Det är en väldigt intressant lösning som även skulle kunna få mig att åter prenumerera på en tidning. Nyheterna vi kan konsumera över gratisupplagorna på internet är ju ändå begränsade.
[tags]MTM, TPB, Bibliotek, Taltidning, Tidning, Tidningar, Dagens Nyheter, DN, Expressen[/tags]
Den 30:e januari fick jag låna en ny ledarhundssele för utvärdering. Det är en ungersk konstruktion. Jag är inte helt på det klara med om det är en stark kandidat hos Synskadades Riksförbund – SRF och Sveriges Ledarhundsförare – SLHFs selgrupp som just tittar på alternativ till den traditionella ledarhundsselen som funnits åtminstone så länge jag haft ledarhund. Men nu är det dags att återlämna selen och ge en utvärdering.
Selen
Selen, eller oket är det man trär på hunden. Den har en rem framför bröstet, en under buken och sedan själva selen. Allt är gjort i något sorts nylonliknande material. Bröstremmen och bukremmen är justerbara med kardborrband och båda remmarna är ganska tunna men breda vilket måste vara bekvämt för hunden. Jag fick låna en sele i storleken small och på denna var bröstremmen maximalt spänd och passade bra, men hade jag haft en lite mindre hund så hade även small varit för stor. Bukremmen däremot hade god justermån.
Bukremmen knäpps fast med ett plastspänne motsvarande den traditionella selen, men här är ett större, bredare och mer rejält spänne motsvarande bukremmens bredd vilket känns mer gediget och hållbart.
På selen finns ett handtag som är ganska kraftigt samt en rund ring och en liten rem med knapp. Handtaget har jag svårt att hitta någon användning av. Det är knappast till för att lyfta hunden i och det är obekvämt att bära selen i handtaget. Återstår bara tanken att man ska kunna hålla i hunden i handtaget om det uppstår någon situation där man vill släppa ledarhundsbågen. Då har man ju som förare redan kopplet till hjälp och blir min hund störd av andra hundar är handtaget heller ingen bra grej att hålla i. Hunden behöver sin rörlighet i dessa lägen.
Ringen och remmen däremot kan användas för att hänga upp selen eller sätta fast kopplet i när selen förvaras så det inte kommer bort.
Den absolut största fördelen med själva selen är texten ledarhund som står på båda sidor på hunden. På den traditionella selen kan man sätta fast en skyldt, men då syns bara texten rakt framifrån. När texten står på hundens bägge sidor ökar möjligheten för folk att se vad det är för hund och i från flera vinklar. Jag har fått kommentarer om att det ser mer seriöst ut och jag tycker mig ha märkt att folk lättare förstår vad man möter för hund. Framför allt använder föräldrar rätt term när de förklarar för sina barn. Ofta säger man ”hunden hjälper den blinda killen” och nu tycker jag oftare man säger samma sak men först ”det är en ledarhund och den hjälper den blinda killen”. När man ser hunden och selen kanske man vet vad det är men kan inte komma på vad det heter. Men nu står det på ett tydligare sätt och det tror jag också är bra för marknadsföringen.
bågen
Bågen är den man sätter fast i selen och håller i när man jobbar med sin ledarhund. Genom bågen kan man tydligt känna hur hunden rör sig, varje steg den tar, om den kliver upp eller ner för en kant, om den svänger åt något håll för att undvika ett hinder. Jag kan tydligt känna i bågen hur hon rör sitt huvud, åt vilket håll hon tittar och jag kan känna på hennes steg om de är ”glada” och ivriga, osäkra eller målmedvetna. Känner jag att hunden, som vi skulle sagt, ”tvekar på steget” kan jag ge henne extra stöd. Med tiden förmedlar bågen hela hundens kroppsspråk ut till min hand och hunden känner helt säkert också av om husse eller matte är med där bakom och motsvarande vårt kroppsspråk signaleras tillbaka till hunden. Den är väldigt värdefull helt enkelt.
För att bågen ska kunna signalera på ett bra sätt kräver det att selen sitter bra på hunden, inte för löst och sladdrigt, och att bågen sitter fast bra i selen så att inga signaler ”försvinner” på vägen. Just den här bågen sätter man fast med två metallspännen på vardera sida av hunden. På den traditionella selen satt bågen med en ledkula direkt i seloket vilket inte gav stor elasticitet vilket jag tycker är bra. Spännena på den här bågen sitter inte direkt fast i metallbågen utan har en kort nylonbit mellan. trots att det finns en mjukdel mellan båge och sele tycker jag ändå det finns stabilitet i bågen och jag har inte tyckt att jag förlorat någon kontakt med hundens rörelser.
Den stora fördelen här är att bågen går att ta bort från selen vilket är en av de största vinsterna med att titta på nya selar tycker jag. På buss, tåg och tunnelbana, eller möten när jag vill att hunden ska ha selen på sig som sitt tjänstetecken men där bågen kan vara ivägen eller osmidig är det vansinnigt bra att kunna knäppa loss den. Då framgår det fortfarande tydligt att det är en tjänstehund.
Nästa stora vinst med denna båge är att den är väldigt mycket tunnare än den traditionella. Jag har inga siffror i millimeter just nu men det känns som minst halva tjockleken, förmodligen mer. Den traditionella bågens längd går att ställa eftersom den är teleskopisk, därav tjockleken. Den här bågen är då inte ställbar utan måste tillverkas i fasta längder. bågen jag provar är något för lång vilket har varit lite dumt.När jag håller i bågen med armen rakt nedåt så ska hundens bakben vara i höjd med mina ben. Då går hunden ett steg före mig och kan svänga höger eller vänster utan att jag är ivägen för hunden. Nu har hennes bakben varit ett steg före mig och det har varit lite för långt fram. Jag tror att hunden då får jobba mer för att få med sig hela husse i svängarna och i lagom tid inför hinder. Min hund är väldigt arbetsvillig och framåtsträvande så om husse släpar efter lite så jobbar hon bara på desto mer :) Det har nog gjort att bågens felaktiga längd inte varit något stort problem i just vårt fall.
Men bågen är gjord i tunn aluminium och är bara ett format rör så det borde inte innebära någon sak att ha några valbara längder beroende på förarens längd och hundens storlek.
En annan skillnad med den nya bågen är att handtaget man håller i är lite böjt uppåt. Det vet jag inte om jag har upplevt som någon för- eller nackdel. Jag har inte haft några åsikter om den traditionella bågens raka form men detta är kanske ergonomiskt bra och/eller designmässigt snyggt.
Sammanfattning
Någon sorts slutsats då? Ja det tydligaste betyget är väl att det stör mig grymt mycket att det nu är dags att återlämna selen så att andra ska få prova. Ännu, vad jag förstår är inte selen godkänd och intagen i sortimentet, så vill man ha en sele får man bekosta den själv. Priset ligger tydligen på runt 800kr om man är några stycken som importerar och delar på fraktkostnaderna och det går inte att jämföra med priset på den traditionella handgjorda och svensktillverkade selen.
Huruvida jag ska köpa en sele eller motvilligt återgå till den gamla har jag inte riktigt bestämt mig för ännu. Snålheten att själv lägga egna pengar på en så viktig sak är väl ingen stor anledning. Det kostar som en säck hundmat och ett koppel, så det är inte mycket att bråka om. Det som får mig att avvakta i så fall är om det kommer fler kandidater till test eller om detta är någon sorts ”release-kandidat”
Kommentarsfältet står till förfogande om ni åtminstone vill uttala er om den utseendemässiga skillnaden och om det är bra att det står ledarhund på sidorna och om det kan framgå på något tydligare sätt.
Ikväll har vi haft en träff på Syncentralen för alla som fått och använt det talande GPS-baserade hjälpmedlet Trekker Breeze. Den blev godkänt hjälpmedel för synskadade i Stockholms län 2012.
Så vi på syncentralen som jobbat med utbildning och introduktion av detta hjälpmedel bjöd in samtliga användare till en användarkväll. Tanken var att få höra om och hur hjälpmedlet använts och vilka funktioner man främst nyttjar och i vilka situationer. Också så klart att få veta vad som varit dåligt med produkten och samla in synpunkter och svara på eventuella frågor. Den stora fördelen med sådana här kvällar tycker jag också är att användarna själva kan ge varandra tips och också höra att fler kanske har samma erfarenheter.
Det var en mycket givande kväll. Av ca 30 inbjudna kom 11 eller 12 till slut vilket får betraktas som bra i dessa sjukdomstider. Jag tycker vår uppföljning av den här typen är superviktig inte minst för egen kompetensutveckling och för att användarna ska se att vi jobbar på för att få både oss själva och produkter bättre.
Det var slut vid halv nio då de sista gick ut genom dörrarna och trots den sena timmen tog jag och hunden en promenad på ca 3km till pendeltåget. Det behövde hunden som legat så länge och jag för att varva ner efter en 12 timmars arbetsdag.
Framöver i vår ska vi ha flera liknande kvällsaktiviteter. Då handlar det mer om att bjuda in för att informera nya och gamla användare hur man kan jobba med Mac-datorer. 99% av vårt arbete är ju fortfarande av högst förklarliga skäl i PC-miljö men det är mer än möjligt att som synskadade jobba i Mac-miljö och det ska vi visa att vi kan lika bra som PC.
Tack till alla kollegor ikväll, det var supertrevligt och det kändes som de inbjudna var mer än nöjda.
För cirka två år sedan bildade Synskadades Riksförbund – SRF och Sveriges Ledarhundsförare – SLHF en ”selgrupp” för att titta på alternativa selar till våra ledarhundsselar. Hittills har det bara funnits två varianter på selar, dels den vanliga klassiska selen som sett likadan ut åtminstone så länge jag haft ledarhund vilket blir 20 år i år och dels en variant på den traditionella selen som ska vara mer ergonomisk.
Selen består av ett ok i läder man trär över huvudet på hundennnnnn, en rem under magen och en framför bröstet. Lädret är ganska tjockt och styvt och ett rejält arbete. Bågen som föraren håller är fäst på sidorna på oket och bågen i sig är ganska tjock och teleskopiskt ställbar i längden.
Jag har inte haft något emot originalselen annat än att jag kanske tyckt att bågen varit av lite onödigt grovt gods och att bågen inte gått att ta av från seloket utan hela selen måste tas av hunden om det är trångt om utrymme på buss, tåg eller liknande.
Så på SLHFs höstkurs 2012 visades ett antal olika selar från olika länder samt en ny sele som tagits fram av SRF. Minns den inte i detalj nu men den kändes marginellt omarbetad jämfört med originalselen. Men flera av de andra alternativen var spännande, med väldigt lätta ok i nylonliknande material och med bågar som gick att ta av på lite olika sätt, med karbinhakar eller sådana där ”snäppfästen” som ibland finns på ryggsäckar. Men selen får inte bli för lätt och måste ha lite styrsel och stabilitet så att hundens rörelser när den svänger eller tar steg uppåt eller nedåt känns tydligt.
Nu verkar SRF och SLHF köpt in ett gäng av en ungersk ledarhundssele som man lånar ut för utvärdering. Jag har idag fått låna en sådan och är mycket förtjust så här långt! Vi har bara varit ute och gått en längre promenad med selen och då på gångvägar och inte i någon mer rörig miljö med mycket människor och andra hinder.
Oket är i någon sorts nylon och därmed väldigt lätt och flexibelt för hunden. Både remmen över bröstet och under magen var bredare än originalselen vilket måste vara skönare för hunden. Bågen var säkert minst hälften så tjock som originalselen och går att knäppa bort från oket med klickfästen. Hunden kan alltså ha selen på sig när den ska ligga på tåg, bussar eller på möten men slippa ha bågen kvar som slår i och fastnar i allt och gör att hunden inte kan ligga i vilken position den vill. Självklart måste man ta av selen helt när hunden ska rasta. Jag vet att det finns de som tycker att ta av bågen från oket är tillräcklig signal för hunden men på den punkten är jag själv fortfarande gammalmodig.
Bågen är i rostfritt och oket är svart och vitt och något som jag gillar extra mycket är att det står ”Ledarhund” på vardera sidan av selen.
En klar nackdel med selen är att bågen inte är ställbar i längd. Det måste man göra avkall för att kunna ha en så tunn båge. Det betyder att det måste finnas flera längder på både men eftersom den är avtagbar från selen så kan man ju ha flera olika varianter på båge till samma sele och inställningen gör man ju oftast en gång till en ny hund.
Första promenaden kändes helt OK och jag känner spontant att en sådan här vill jag ha även om jag måste testa mer förstås :) Just den avtagbara och tunna bågen gör mycket. Men också att trots tunn båge, lätt och tunt ok så kändes selen fortfarande stabil på hunden och hennes steg och rörelser kändes ändå tydligt i bågen så att hon är lätt att följa.
Det ska bli spännande att se hur det funkar när det är lite mer för hunden att göra, människor, tåg, tågspärrar, trappor och trottoarer, om jag fortfarande kan läsa hunden lika bra som i den gamla selen.
Äntligen, äntligen, äntligen får vi åter se information om ledarhundar i SVTs Anslagstavlan. Det var … många år sen sist, slutet på 80-talet eller början på 90-talet, ingen verkar ens minnas när det hände, bara att det hände.
Den 25:e januari laddade Synskadades Riksförbund upp två korta informationsfilmer på Youtube. Klippen är identiska förutom att det ena klippet är syntolkat.
Filmerna är ursprungligen gjorda av Norges Blindeforbund och ger information på ett kul och lättsamt sätt att man inte ska störa den som arbetar, inte heller om det är en ledarhund.
Nu har Synskadades Riksförbund fått lov att använda filmerna och de har fått svenskt tal, åtminstone delvis och filmen kommer sändas i SVTs Anslagstavlan under våren.
Jag ska inte gnälla över att SRF varit ganska tröga och ointresserade av just det här. Det har jag skrivit spaltmeter om. Det viktigaste är att det nu äntligen, äntligen förändrats!
Efter ett idogt arbete från vår kommunikationsavdelning så är det nu klart att Sveriges Television under våren kommer att visa en informationsfilm om ledarhundar på ”Anslagstavlan”. Filmen är cirka 45 sekunder och producerad i Norge.
Det är naturligtvis väldigt glädjande nyheter och inte en dag för tidigt! Otaliga är de inlägg där jag här i bloggen ropat på mer marknadsföring från SRF och att Norges Blindeforbund varit en stark förebild med sina olika reklamfilmer gällande synskadade som varit både moderna och provokativa fast på ett mycket bra sätt tycker jag.
Ta bara SRFs reklamfilm som exempel:
http://www.youtube.com/watch?v=uKAB_MdkU2c
Den är ju så torr och tråkig så man bara dör! Jämför den med Blindeforbundets rekalmfilm, en bland många:
Lite mer action och humor i den. Men ”sådant kostar pengar” och ”folk kan ta illa upp” skulle det låta i Sverige.
Men nu har det alltså hänt något! I vår ska SVTs Anslagstavlan tydligen sända en ca 45 sekunder lång informationsfilm om ledarhundar. Man har inte bekräftat det från Synskadades Riksförbund ännu, men troligast är att de äntligen sänder en svensk version av Norges Blindeforbunds film nedan! Det var på tal under 2012 men blev inget av till min stora besvikelse. Men nu kanske det händer! Titta bara på klippet nedan och njut!
Den nya versionen erbjuder möjlighet att spela upp musik från telefonen och inte bara musiktjänster och datorer. Det är ett suveränt bra tillägg.
Själv saknar jag fortfarande kompatibilitet med Airplay vilket vore fantastiskt bra. Egentligen förstår jag inte varför stödet inte finns, men antagligen handlar det om dyra licenskostnader till Apple för att få använda Airplay.
Ett stort problem som dök upp i och med den här uppdateringen, är att telefonen blir väldigt långsam när man avslutar Sonos Controller-appen och har skärmläsaren VoiceOver igång. Telefonen blir så seg så att den i princip blir oanvändbar och för att lösa problemet måste man ta fram programväxlaren och stänga appen så den inte körs i bakgrunden.
Antagligen är det den nya funktionen att spela upp musik från telefonen som ställer till det.
Buggen som gjorde att talsyntesen i VoiceOver pratar genom den externa högtalaren i Sonos Controller-appen trots att man har headset inkopplad, är tack och lov borta. Däremot, för att kunna justera Sonos-volymen med telefonens fysiska volymknappar, måste man numera slå av VoiceOver helt. Men det är överkomligt tycker jag.
Idag firar vi internationella funktionshindersdagen. Jag hade faktiskt ingen aning om att den ens fanns förrän tills alldeles nyligen :) Men så är jag inte så politiskt aktiv och dessa dagar känns som om de mest har ett politiskt syfte. Och just denna dag är väl tänkt att uppmärksamma allmänhet och politiker på olika hinder i vardagen som man stöter på som funktionshindrade.
Föreningen Sveriges Ledarhundsförare firar dagen med att träffa integrationsminister Erik Ullenhag för att lämna in en namninsamling för en lag som förbjuder diskriminering av ledarhundsförare. Namninsamlingen startade i våras och man lyckades samla in 1740 namn när den avslutades igår kväll.
Med namninsamlingen vill man belysa behovet av en lag som förbjuder diskriminering av ledarhundsförare. I dagsläget är det inte olagligt att neka en person som använder ledarhund som orienterings- och förflyttningshjälpmedel tillträde till arbete, skolor, fritidssysselsättningar och nöjesliv. Om en rullstolsburen person blir nekad tillträde till något kan denne anmäla detta hos Diskrimineringsombudsmannen och ha ganska goda utsikter att få ett utslag till dennes förmån. Vi ledarhundsförare vill bli omfattade av samma lag eftersom konsekvensen för oss blir den samma om vi inte får ta med våra hundar.
Ofta hänvisar man till allergi, hundrädsla eller hygien trots att det finns ganska mycket forskning på området som visar att våra ledarhundar inte utgör något problem. Läs gärna mer på SLHFs hemsida.
Nu är namninsamlingen inlämnad och även om man måste prova allt är jag själv lite skeptisk till vilken verkan det har.
Man kan säga att det finns två sätt att arbeta med ledarhund. Det i särklass vanligaste är att man går fasta, ”inkörda” tränade sträckor. En tumregel sedan urminnes tider har varit att när man får sin hund, tränar man in ett fåtal sträckor, så få som möjligt för att klara det vardagliga livet. Det kan vara mellan hemmet och arbetet, nödvändiga butiker och rastnings- och promenadrundor. Man har alltid från Synskadades riksförbund – SRF och även tidigare, när gamla Hundskolan i Sollefteå skötte om ledarhundsverksamheten, haft som rekommendation att hålla sig till dessa sträckor det första året och att utöka sträckor med måtta och bara vid behov.
Det är ett sätt att arbeta som är väldigt klokt inledningsvis med en ny hund och kanske också en ny förare. Man får tid att arbeta ihop sig och lära känna varandra och hunden får i lugn och ro jobba i känd miljö där det vet vad som förväntas av den. Både hundarna och vi människor är väldigt olika. En del hundar klarar tuffa, ombytliga miljöer och till och med kan fungera bättre när det inte är allt för rutinmässig vardag, medan andra hundar trivs bättre i ett lugnt och sansat tempo i en välkänd miljö utan allt för stora överraskningar. Det som hos oss människor kallas lokalsinne, brukar i ledarhundssammanhang kallas ”bildminne” mest för att man inte tror att en hund kan ha ett lokalsinne. I mitt tycke är det lite samma sak. Det betyder att hunden kan känna igen platser den besökt förut och minnas hur den hanterade situationen den gången.
Det kan också betyda att den känner igen en plats som en tågstation eller tunnelbanestation mest för att en sådan brukar se ut ungefär på samma sätt och därmed fungerar på samma sätt. Man vet att man går in och ut genom spärrar, biljettluckan sitter oftast till höger om spärrlinjen i Stockholms tunnelbana, perrong och tåg ser oftast likadana ut.
Hundarnas egenskaper påminner om våra egenskaper. En del av oss har ett bra lokalsinne. Vi kan känna igen platser vi besökt och komma ihåg hur vi hittade förra gången eller man kan komma upp ur tunnelbanesystemet och snabbt och lätt förstå var man befinner sig. Man kan ha lätt för att ta emot en vägbeskrivning och följa den eller man kan ha lätt eller svårt för att omvandla en kartbild till verkligheten och hitta rätt.
Har man ett synhandikapp blir det naturligtvis svårare att orientera. Man kan inte lika lätt se sig om, kontrollera skyltar eller upptäcka kännetecken på långt avstånd. Men bra eller dåligt lokalsinne kan man ha ändå. Märkligt nog, när jag skriver detta känner jag att man oftast aldrig hör ”synskadade” och ”lokalsinne” nämnas i samma mening. Då heter det oftast ”orienteringsförmåga” vilket enligt mitt sätt att se det på bara är ett tredje ord för samma sak. Varför det är så vet jag inte. Man kan precis som seende ha svårare eller lättare att komma ihåg platser och miljöer eller få upp den där kartbilden i huvudet.
I de allra flesta fallen tror jag det här med ledarhundar som kör fasta sträckor är fullt tillräckligt. Det behöver ju inte betyda att man bara är begränsad till att gå mellan hemmet och jobbet, affären och något mer. Fasta sträckor kan med tiden bli många fler och har man lärt sig vägen till ett köpcentrum så betyder ju inte det attman bara kan gå till en av butikerna. De flesta av oss som inte ser är ändå inte begränsade av hundens förmåga utan vår egen. Visst skulle vi vilja kunna gå på spontana promenader vart som helst, ta in på en okänd avtagsväg och komma rätt ändå till slut, men det är helt andra saker som begränsar det än hunden. Det vanligaste är nog att man inte vågar eller att det inte är värt tiden och energin. Ibland undrar jag hur många av er seende som egentligen skulle lida av ett 20-tal inkörda sträckor. De flesta av oss kanske skulle vara fullt nöjda med det för att våra liv inte alltid omfattar så mycket mer.
Men utöver detta med fasta sträckor finns något inom ledarhundsvärlden som kallas för ”frikörning” och det har så länge jag kan minnas varit ett hett och omdiskuterat ämne. Jag tror mycket av problematiken kring det bygger på missuppfattningar och misstolkningar och lite också att man inte vetat hur man ska kunna hantera det.
Att friköra med en ledarhund är helt enkelt när man avviker från kända sträckor och ger sig ut där varken förare eller hund har varit tidigare. Kravet på föraren, att hitta kvarstår och att inte lägga över något av orienteringen på hunden. Hunden ska främst hjälpa mig att undvika alla sorters hinder och hitta orienteringspunkter så som trottoarkanter, stolpar, dörrar, trappor etc.
Nå, det här låter ju konstigt? Om kravet på mig som förare fortfarande är att ”hitta” för att kunna styra hunden på en plats ingen av oss varit förut och där jag inte ser skyltar med vägnamn, namn på butiker eller något alls. Men det kan betyda att jag har fått en vägbeskrivning och följer den, att korsa fyra gator och svänga höger på den femte och 100 meter in svänga vänster och där ligger porten på höger sida ”en bit in”. Hunden tar mig framåt, den undviker hinder, den ska markera vägar in till vänster, den ska söka efter kanter och stolpar på kommando. När vi kommer fram till en korsning ska jag således kunna tala om för hunden om vi ska vika av åt vänster eller höger, eller söka kanten, stanna och vänta på trafiken och kommendera hunden ”före” när det är klart att gå. En del hundar behöver mer av förarens trygghet och säkerhet och behöver tydliga instruktioner medan andra hundar klarar av lite egna beslut och initiativ.
Det låter ju inte så svårt kan man tycka, så vad är då problemet? Synskadades Riksförbund avråder, eller rekommenderar skarpt att man undviker frikörning, dumt nog oftast utan motivering så att mottagaren inte förstår varför och det skapar irritation. Att säga till någon att ”din hund klarar inte riktigt den typen av krav och utmaningar” skulle bara genast sluta i ramaskri att hundarna är för dåliga. Att säga att ”du som förare har för dålig orienteringsförmåga, du kan inte vara det stöd för hunden som behövs” skulle uppfattas som kränkande av mottagaren och SRF skulle få höra ett och annat om diskriminering. trots att det i själva verket är sanningen.
Ett problem kan vara att SRF i dagsläget inte kräver av hundarna som utbildas att de ska ha ”frikörning” som en del av träningen. En del av leverantörerna gör det ändå, medvetet för att hunden klarar det och också för att det är mest praktiskt. Märkligt nog verkar en del av slutproven som SRF själva genomför, äga rum på för hunden okända sträckor så även själva slutprovet blir frikörning.
Skulle det ingå i hundens utbildning och graderas så att man från leverantörshåll blev uppmanad att ange hundens förmåga till frikörning så skulle det sedan kunna matchas mot en förare som har den förmågan och det behovet. Vad jag förstår görs det lite idag mellan raderna men inte på papper och i avtal. Leverantörerna känner sina hundars förmågor och SRF känner ofta till förarnas förmågor och att stoppa in frikörning som ytterligare en parameter borde inte skada.
Jag blev förvånad under den gångna kursen över att detta var ett så stort problem och att många verkar ha uppfattat det på ett helt annat sätt än jag har gjort. Jag har ändå haft 5 hundar sedan 1993 och har aldrig gjort någon hemlighet av mitt behov av frikörning inför SRF. Snarare tvärt om. I min ungdom när jag fick min första hund levde jag ett aktivt liv med krogar, träning, vänner och aktiviteter. Jag fick en lugn, stabil tålig hund just därför. Vi övade inte frikörning på ett tydligt sätt, men däremot sa man att jag väl kunde vänta med utsvävningar åtminstone det första året. Men jag fick aldrig något förbud eller blev starkt avrådd.
När jag fick min andra hund arbetade jag och reste en del i tjänsten. Jag behövde en hund som klarade det och det säger sig per automatik mycket frikörning. Och följande hundar, med undantag från min senaste hund, har varit bestämda, tåliga, arbetsglada och aktiva individer som tyckt att fasta sträckor varit tråkiga efter en stund.
När jag i augusti förra året fick min senaste hund sades det tydligt att den här hunden är perfekt för dig som reser mycket, hon kommer klara av och tycka om det. Under kursen var vi tre aktiva förare och ämnet diskuterades och ingen blev avrådd från att resa. Själv hade jag en bokad resa bara en vecka efter kursen vilket vi också pratade om. Hade inte resan varit bokad sedan länge hade jag kanske undvikit att åka så snart efter att ha fått en ny hund, men nu hade jag inget val och allt gick för övrigt bra.
Under kursen som var i helgen pratade en dressör om just hundar lämpade för fasta sträckor och hundar lämpade för frikörning och han sa något mycket intressant som jag tror många förare missar. En hund som passar för fasta sträckor fungerar bra från punkt A till B, den missar sällan att markera ett intränat riktmärke som en stolpe eller liknande. En hund som är lämpad för frikörning har lite mer att tänka på. Om jag i en okänd miljö vet att, ungefär här borde det finnas en stolpe till ett övergångsställe, kommenderar hunden ”sök stolpe” så kan det utan att jag vet om det, finnas fler stolpar i närheten. Hunden söker då oftast upp den närmaste stolpen som kanske är fel stolpe för mitt behov. Jag måste då inse och förstå det, säga till hunden ”det är bra, en fin stolpe”, berömma och ge kommandot igen ”sök stolpe” för att se om vi hittar rätt stolpe.
Det där händer mig jämt när jag frikör. Det är inget problem för mig eftersom jag vet att hunden gör rätt och den kan inte veta vilken stolpe som passar husse bäst just idag och här :) Däremot ska hunden inte ta det som ett misslyckande att den sökte upp fel stolpe, utan få beröm och äran att söka upp en till.
På det sättet ställer det kanske ännu högre krav på mig som blind förare att ha en god orienteringsförmåga. Jag måste veta vilken stolpe eller infart eller trappa som är rätt utan att egentligen kunna veta. Blir det fel, vilket det ofta blir, så måste jag ta på mig felet och bara ge hunden beröm och uppskattning. Åtminstone så länge den söker upp rätt saker som jag ber om. För där ligger ju kravet på hunden och en stolpe, en dörr eller en trappa ser ju likadan ut i Stockholm, Göteborg eller Örebro.
Jag tror att här är en stor del av problemet. Synskadades Riksförbund är nog, lite med fog rädda för att vi riskerar att, om inte förstöra så kanske avtrubba eller göra våra hundar förvirrade. Det är ju ändå hjälpmedel för flera 100.000kr. En viss mängd avtrubbning är nog omöjlig att undvika men att förstöra hunden för att man kritiserar hunden för att den gör fel i en okänd terräng är nog större risk UTAN rätt utbildning och rätt matchning och information till föraren.
Här är ännu ett problem. Förr om åren fick man vara 2 veckor på hundskola eller kursgård och en vecka hemma. Över tid har tiden på kursgård eller hundskola krympt så att det i dagsläget bara är förstagångsförare som över huvud taget får åka på kursgård. Alla andra får leverans hemma direkt och får bara åka på kursgård i mån av plats. Tiden har också minskats vid första kurstillfället. Därtill var det tidigare 2 uppföljningskurser, en hemma och en sista på kursgård. Den andra kursen hemma har kortats av och den tredje på kursgård har helt uteblivit.
Det är lätt att förstå att SRF är rädda för att ge sig in i något som helt klart kräver mer utbildning i tider där utbildningen kraftigt skärs ned. Att man sedan i tider där detta som allt annat blir dyrare inte strävar hårdare efter mer pengar är en annan och märklig fråga.
Att ”köra” eller arbeta med ledarhund är något av det finaste jag vet. Att gå med en hund på välkända sträckor där jag kan koppla av lite är bekvämt och ger mig nästan en känsla av att ha det lika lätt som alla seende. Att friköra med en ledarhund är även för mig som har haft hund ganska länge, fantastiskt och fascinerande och med tiden när man jobbat länge samman och det känns som om hunden läser ens tankar är på gränsen till vackert! :)
Det är svårt att i ord beskriva känslan eller känslorna för dom är lika många som situationer. Att gå i ett köpcentrum och känna hunden arbeta och kryssa runt skyltar och grupper av människor, veja för mötande barnvagnar och runda en servering och hinna ikapp människor som går långsamt framför, hur hunden rundar och passerar. Eller att gå på en gata, säga till hunden ”sök stolpe” för att man ska gå över och hör inte ticksignalerna i allt trafikbuller och hur man känner i selen att hunden letar, tittar sig omkring, får syn på en stolpe och hur man känner i steget hur hon funnit det hon letar efter och sekunden senare står vi vid stolpen.
Vid ett tillfälle var jag på vårdcentralen på ett läkarbesök. Jag blev hämtad i väntrummet och vi sicksackade oss fram genom korridorer till rummet vi skulle vara. Efter besöket frågade läkaren ”hittar du ut?” ”Jadå” svarade jag helt självsäkert men tänkte ”hur i helvete ska det gå till?” eftersom jag inte hade något minne av hur många vänster och höger vi vikit av. Men jag säger ”Flinga min vän, hittar du ut?” eller som det korrekta kommandot lyder ”sök ut” så blir det höger/vänster om marsch och så bär det av genom korridorerna. Jag tänker att nu hamnar vi väl i kaffeterian men sekunden senare öppnas de automatiska dörrarna för oss och solen slår emot oss. Efter 19 år som hundförare är det ändå inte svårt att få en tår i ögat, krama om henne och säga att ”du är bäst!”
Ofta är det så att vi letar oss fram och jag frågar folk om vägen. När vi ska tillbaka säger jag ”nu går vi tillbaka” till henne. Det finns inget sådant kommando men ibland pratar man med sin hund ändå och man vet att de förstår. Vid ett gatuhörn kan jag säga ”här var det väl vänster?” med lite tveksam röst eftersom jag inte riktigt minns, jag med bra lokalsinne och allt :) ”Nope” säger hon och svänger höger. Oftast kommer vi rätt, men gör vi inte det är det min uppgift att säga ”duktig sötnos men sorry, du hade fel” och hon kommer vifta lika glatt på svansen.
Vi har provat otaliga vägar jag och Flinga. Jag känner mig aldrig ensam och vilse och hon har roligt och lever efter måttot ”ju mer desto bättre” :) Hur vet man det? Det känns och syns, på huvudet, den höga svansen, det allerta steget och draget och ivern. Det känns lika tydligt som när hon tvekar på steget och jag känner i selen hur hon rör huvudet och ser sig om. Då vet jag att hon behöver någon form av stöd. Då får jag säga att vi fortsätter rakt fram och visar det sig vara fel väg, är felet mitt.
En helg på Almåsa Konferens är snart slut och jag sitter här och väntar på att åka hem. Vädret har varit helt OK och jag trivs väldigt bra här ute. En jättefin miljö och anläggning, god mat och trevlig personal. Dessutom är det en miljö som jag till fullo hittar i vilket är bekvämt och underlättar.
Helgen på Almåsa var en kombination av ett extra årsmöte och höstkurs. Vid SLHFs årsmöte 2012 kunde inte styrelsen beviljas ansvarsfrihet eftersom revisorn inte var klar och en del bokföring kommit in sent.
På fredagskvällen anslöt alla runt 17-tiden lagom till middagen. På kvällen hölls ett kortare innepass bland annat med presentation av deltagarna. Efter det var vi några som bastade men det blev ganska tidigt och lugnt på ölfronten tack och lov.
Natten var inte rolig och jag sov inte så värst bra min första natt i båten. Jag hade en fotogenkamin som fanns med i båten när jag köpte den men den visade sig ganska farlig eller i vart fall obehaglig att hantera.Ratten för att höja och sänka veken tjärvade redan innan men när kaminen varit tänd en stund gick den inte alls att vrida ner för att släcka. Jag fick nästan lite panik där ett tag men lyckades få ner lågan till något mindre och därefter lyckades jag blåsa ut den. Komplett livsfarligt!
Natten var kall, bara 8–10 grader och sovsäcken jag hade med mig var inte gjord för den sortens övernattning. I en mer lämplig sovsäck hade det varit kanon. Så jag vaknade flera gånger och skakade av köld och fick rulla in mig så gott det gick och krypa nära hunden. Men när jag vaknade var jag inte särskilt utvilad och morgonen var väldans rå och kall och det var jacka på och det tog en god stund och mycket kaffe att tina upp efter natten.
På förmiddagen började vi med det extra årsmötet som var avklarat på en halvtimme. Men så var det inte så många punkter som skulle avhandlas. Det som tog mest tid var en nitisk medlem som protesterade mot småsaker i föreningsbyrokratin vilket bara tog tid och var irriterande.
De uteaktiviteter som ägde rum under helgen var frivilliga och man kunde välja på promenad och lydnad. Själv valde jag promenad båda dagarna, mest för att jag kände mig gåsugen och ganska trött och lite låg och det är ingen bra grund för lydnad och man är ingen vidare förebild för sin hund. Jag har dessutom gjort lydnaden så många gånger att jag vet vad jag och Flinga behöver jobba med och jag vet också hur jag ska göra det. Att jag sedan kanske inte gjort det i den mängd jag borde, hade jag ingen lust att visa upp just där och då :) Jag behövde inte bli mer låg :) Men ena dagen gick vi 7km i ganska rask takt och idag gick vi 5km i något lugnare tempo och det uppskattade både jag och hunden. Att gå och röra på oss kändes viktigt av flera skäl.
Innepassen under helgen har också mestadels varit intressanta. dels har vi fått titta på lite alternativa selar som kanske kan bli aktuella i framtiden. Den sele som nu finns har varit den enda att välja på under alla år. Nu fick vi titta både på en som Synskadades Riksförbund tagit fram som prototyp, men också ett norsk/finskt alternativ, en japansk, en tysk och en belgisk sele.
Själv gillar jag den sele som finns idag. Jag kan hålla med om att bågen är onödigt tjock och inte går att haka av från oket som sitter på hunden. Det kan vara bra ibland på buss och tunnelbana för att jag och hunden ska ta mindre plats. Men att oket, det som sitter på hunden, är lite rejält och stabilt tycker jag bara är en fördel.
Ett annat intressant pass var det som handlade om det som brukar kallas för ”frikörning”. Man skiljer på fasta sträckor och friörning. Fasta sträckor är de man lär in med instruktör, mellan hemmet och arbetet, skolan eller affärer och självklart några alternativa rastrundor. Frikörning är där man kanske hittar själv, eller har en uppfattning om hur man ska gå men inte har någon exakt koll på alla vägar och riktmärken och där man tar hjälp av hunden och mer improvicerar sig fram. Just om frikörning finns mycket att säga så det blir nog ett eget inlägg. Men det var ett ämne som skapade mycket debatt och jag tyckte att det var mycket informations- och tolkningsmissar.
Nu när kursen är slut ska det bli skönt att åka hem samtidigt som själva vistelsen på Almåsa varit avkopplande och skön. Det har inte varit fritt från moln kan man säga och en del av dem har kommit hemifrån med barn som kanske inte varit helt justa och jag skulle åter igen önska mig den där manualen eller stödet att ha någon att fråga ”hur fan gör jag nu?” Men det får bli som med frikörningen, man får improvicera och pröva sig fram och sen någon gång längre fram i livet om man gjorde rätt…
På kursutvärderingen hade nästan alla bara bra saker att säga. Jag var sist i raden av talare och vart efter det närmade sig min tur insåg jag att det jag hade att säga skulle jag bli ensam om och jag skulle inte bli populär. Men det brydde jag mig ganska lite om.
Så när det var min tur sa jag allt det självklara som uppenbarat sig och varit positivt under kursen för jag ville ändå avsluta med det dåliga som inte var riktat mot kursen ledning, planering och utförande. Det relativt fria och lättsamma program lyckades man ändå få riktigt givande, så pass att vissa diskussioner kändes för korta. Ämnen som selar och frikörning var nya och intressanta och ämnen som ”ledarhunden i karriären”, hur det är att studera och jobba när man använder ledarhund som hjälpmedel var inget nytt ämne men något som alltid tål att diskuteras. Vidare var det otroligt bra ledsagare och instruktörer på kursen som gjorde en utmärkt insats helt ideellt enbart mot kost och logi — vilket i sig inte är så illa på ett ställe som Almåsa.
Men sedan var det slut på spridande av solsken.. Ett fenomen som jag tycker är extremt tydligt i synskadekretsar, mer än andra kretsar är dels förmågan att avboka i sista sekund eller helt skita i att dyka upp. Just det var inget problem här, men däremot förmågan att passa tider. Inte ett enda pass började i tid, alltid 10–15 minuter försenat för att folk drällde in och skyllde på rastning och fodring av hund etc. Programmet var så väl tilltaget att det inte var några som helst problem att hinna rasta hunden mellan passen och börjar ett pass kl09 betyder det att man sitter där kl09 så att man kan sätta igång. Inte att man kommer in genom ytterdörren 09.05 och ska hänga av sig, leta sig in och hitta en plats. I synnerhet om man vet att orienteringen kan ta lite längre tid. Åtminstone jag ser alltid till att vara ute i god tid i möjligaste mån och jag är ändå usel på att passa tider.
En av deltagarna klagade på Almåsas dåliga service trots sina 4 stjärnor som de sägs ha. Men just för att man i så fall är 4-stjärniga hör det till gott uppförande att inte börja servera maten förrän alla är på plats. Som vid någon middag tog det 45 minuter innan maten började bäras in och det berodde ju på att somliga drällde in 30 minuter efter utsatt tid.
Vad som är ännu mer skrämmande och som bara gäller för synskadade, är att denna systematiska brist på tidspassning tas det hänsyn till. Inget av passen började trots sen ankomst utan alla sätt där lydigt och väntade. Hade det varit jag och hade det varit i andra sammanhang hade man börjat på utsatt tid så hade de som kom sent fått känna av att man kom försent och störde andra genom sin entré. Det är en pedagogisk effekt som funkar i andra sammanhang.
Slutligen, men det orkade jag inte framföra i utvärderingen, är det pinsamt hur folk åker till årsmöten utan anteckningshjälpmedel och tillgängliga handlingar utan mötesordförande måste läsa upp allting. Inte nog med det. I slutet på varje pass upprepar man nästa programpunkt som om det vore ett dagis, trots att alla fått program utskickade både via epost och utdelat i punktskrift. Så någon tillgänglighet rörde det sig inte om.
Tyvärr är detta inget unikt från denna kurs utan ett vanligt förekommande problem bland synskadade. Och jag tänker att det finns en viktig orsak att sköta detta bland annat som ledarhundsförare. Om man nu hävdar att hunden ska följa med på möten och andra evenemang så får man sköta hundhållningen så att man inte ständigt kommer försent eller avbryter för det kommer förknippas med funktionsh8indret och hunden. Och i vilket sammanhang kritiserar man en funktionshindrad som ständigt och jämt kommer försent eller går på möten och klagar och själv inte ens har med sig anteckningshjälpmedel?
Jag brukar försöka se saker positivt och hoppas inte jag uppfattas som någon gnällspik. Men detta gör mig irriterad eftersom samma grupp människor själva inte sparar på krutet när det gäller att gnälla på andras fördomar, okunskap och dumhet. Jag tror att det finns en stor brist i självinsikten och kunskapen hur andra ser på än och hur ens eget beteende uppfattas.
Så, även detta borde kanske blivit ett inlägg för sig eftersom det blev längre än själva berättande om kursen :)
Nu får man i alla fall åka hem och i morgon kör jag och Egge tillbaka båten. Ser ut att bli fint väder då med.
I början på sommaren startade Sveriges Ledarhundsförare – SLHF en namninsamling för ett förbud mot diskriminering av ledarhundsförare. Detta för att det är så svårt att använda det utomordentliga hjälpmedlet ledarhunden som ett orienteringshjälpmedel idag. Man blir ofta nekad tillträde till arbete, studier, nöjesliv och andra samhällsfunktioner med hänvisning till allergi och hygien.
Idag finns undantag för ledarhundar i serveringslokaler i livsmedelslagen men skrivningen är så vag och ger näringsidkare möjlighet ändå att neka. På detta sätt vill vi försöka påverka så att lagen blir tydligare och även ledarhundsförare omfattas av diskrimineringslagstiftningen.
Igår fick en väninna som också är ledarhundsförare besök av TV4 med anledning av att man uppmärksammmade namninsamlingen. Inslaget fick stort utrymme i dagens TV4 nyheter och det är väldigt roligt och ovanligt att frågor som rör ledarhundar tas upp i media på det här viset.
Så vitt jag kan se ökade namninsamlingen med 200 namn bara idag och det är bara att hoppas att det fortsätter öka.
Idag släppte Sonos en ny version av sin app Sonos Controller för iPhone. Den mest märkbara nyheten är att man numera med telefonens vanliga fysiska volymknappar kan styra volymen på Sonos-enheten man har framme i appen.
Tanken är inte dum och jag gillar den väligt mycket, men problemet blev nu för oss som använder skärmläsaren VoiceOver att talsyntesens ljud alltid går ut genom telefonens externa högtalare även om man hade ett headset inkopplat och ljudet genom detta innan man startade appen.
Tråkigt nog känns det så krångligt att rapportera buggar nu för tiden när rapporteringsfunktionen i App Store är bortplockad men detta är så störande att jag måste försöka skriva en bugrapport och förmå andra Sonos-användare att göra detsamma.
Föreningen Sveriges Ledarhundsförare har startat en namninsamling för ett förbud mot diskriminering av ledarhundsförare i samhället. Vad jag förstår ska namninsamlingen pågå under 2012 och sedan lämnas in till berörda inom regering och riksdag.
När jag fick min första ledarhund som nubliven student och 20-åring i mitten av 1993 såg allt helt annorlunda ut. Alla ni ute på stan, vuxna som barn visste vad en ledarhund var och vad den kunde. En del föreställningar om ledarhunden var kanske något överdrivna, men åt det fina hållet. Allmänheten trodde att en ledarhund hittade överallt, att jag kunde säga att ”nu går vi till Vasagatan 15” och så bar det av :) Vidare trodde man att ledarhunden såg skillnad på rött och grönt ljus vid övergångsställen och kunde hålla koll på trafiken och att hundarna dessutom var tränade för skydd.
Om någon klappade hunden utan att fråga och när den hade sin vita sele på sig som arbetstecken, så var det alltid någon som la sig i och sa ”vet du inte att man inte får klappa ledarhundar?”
Problemen i samhället var som jag upplevde det ganska små. Jag levde ett aktivt uteliv och fick redan efter studentsommaren mitt första jobb. Jag upplevde oerhört sällan att det var något problem med hunden. Problemen som fanns exempelvis på restauranger var att få personalen låta bli att mata hunden och bara nöja sig med att ställa fram vatten :) De få gånger vi blev utslängda och när stödet från andra restauranggäster inte hjälpte, gick att räkna på ena handens fingrar.
Självklart kan våra hundar inte hitta överallt, och självklart kan de inte hålla koll på trafiken och övergångsställen. Men när vi är ute och går med våra hundar kan det se så ut, för att allt ofta flyter på så himla bra. Vi förare pratar också mycket med våra hundar, för att ge dem kommandon och uppmuntran.
Med tiden kan våra hundar lära sig vissa begrepp så som ”nu går vi hem” eftersom hem är förknippat med mat och trivsamhet och något vi gör regelbundet. Och själv kan jag ofta säga till min hund att ”nu går vi till jobbet, ICA” etc men jag måste ändå hitta själv, kunna ge hunden instruktioner under vägen.
När vi kommer fram till ett övergångsställe eller obevakad korsning får jag själv lyssna på trafiken och ljudsignalerna och bedöma när det är dags att gå och då ger jag hunden kommandot ”före” för att jobba framåt. Ibland när samspelet mellan hund och förare blir väl inarbetat kan jag som förare slarva lite med kommandogivningen, och bara genom en liten signal i kopplet eller selen visa hunden att det är dags att gå. För allmänheten kan det helt säkert se ut som om hunden själv bestämmer när det är dags. Hunden kan också lära sig att höra när ticksignalerna byter ljud och av vanan vilja gå när det börjar ticka fort, men avgörandet ska alltid vara mitt.
Våra hundar åstadkommer underverk! De är tränade att undvika alla sorters hinder vi kan möta i vår vardagsmiljö. Allt från utställda saker på trottoarer, utstickande föremål ända upp i huvudhöjd, utstickande lastbilsflak, uteserveringar, cyklar, stolpar etc. Hundarna försöker hitta den bästa vägen runt hindren och finns ingen lösning ska hunden stanna vid hindret så att jag själv kan med hjälp av den vita käppen kontrollera vad som är i vägen.
Hundarna markerar trottoarkanter och trappor upp och ner. Vid en trappa ner stannar hunden vid kanten av trappan och vid trappor upp kliver hunden upp med framtassarna på första trappsteget och stannar och väntar på kommando att fortsätta. Våra hundar kan söka efter en mängd saker, så som stolpar vid övergångsställen, bänkar om man vill sitta ner, dörrar in och ut från tåg och byggnader.
Jag har i tidigare inlägg försökt beskriva på vilket sätt ledarhunden har förändrat mitt liv i grunden och berättelserna från andra ledarhundsförare är likvärdiga. Ökad rörlighet, säkrare att gå utan att riskera att göra sig illa eller gå fel och en frihet och ett oberoende som fortfarande, efter 5 hundar och snart 20 år som ledarhundsförare ger ordentliga kickar!
Men samhället har förändrats mycket sedan 1993 och det finns säkert flera förklaringar och orsaker till det. Jag hävdar själv att den främsta orsaken är den bristande, för att inte säga obefintliga marknadsföringen av ledarhundar idag är den största boven i dramat. Förr syntes vi på mässor, uppvisningar, festivaler, i skolor, dagis etc medan det i stort sett inte görs något sådant idag. Information och kunskap hos allmänheten är färskvara och inget man jobbar upp och sedan tror ska förnya och sprida sig själv.
Idag är det mera regel än undantag att hunden innebär någon form av begränsning. Det kan vara svårt att få jobb om man har ledarhund, gå och handla eller hämta ut posten hos ett postombud, gå på teater, bio, café, restauranger, gym eller komma in på utbildningar av olika slag. Det finns främst tre orsaker man skyller på, allergi, hundrädsla och mer sällan, hygien. Det som märkligt nog är det minsta problemet idag är att gå till vårdcentralen, sjukhus eller tandläkare där åtminstone de två första borde vara ett problem om allergi verkligen var ett problem. Jag kan alltså gå till doktorn utan problem, men ett besök på en pizzeria där pizzabagaren går direkt från degen till avtorkning av bord och tillbaka möter otroliga svårigheter. Eller varför inte en mataffär där alla går och petar i frukt, grönt och godis där man inte har en aning om när och om folk senast tvättade händerna.
På Sveriges Ledarhundsförares hemsida kan man läsa mer om allergier och vad en av Sveriges främsta professorer anser om hunden som ett allergiproblem i samhället. Men grunden är att en stillaliggande ledarhund i en restauranglokal inte avger några mätbara allergen för någon som sitter några bord bort.
Samtidigt som många andra länder sedan många år har lagstiftning som förbjuder diskriminering även av ledarhundsförare, verkar Sverige snarare ta steg bakåt i utvecklingen än framåt. I flera länder kan en näringsidkare få böter för att denne nekar en ledarhundsförare tillträde. Vad Sveriges Diskrimineringsombudsman DO anser om diskriminering av ledarhundsförare i Sverige, finns återgivet i flera inlägg här i bloggen.
Den diskrimineringslag som finns i Sverige förbjuder att man nekar någon tillträde på grund av etniskt ursprung, religion, sexuell läggning eller funktionshinder. Du får inte säga till någon att denne inte får komma in för att den är bög, blind eller muslim. Så långt är allt i sin ordning. Problemet för oss med ledarhund är att man inte förbjuder mig att komma in på grund av min synskada. Jag är hjärtligt välkommen, men det är hunden man inte vill släppa in. Trots att hunden är mitt hjälpmedel, ofta avgörande för att ta mig till och från platsen, och att det innebär att det är jag som får vända i dörren, tar lagstiftaren inte hänsyn till.
Mycket mer om detta finns i bloggen och på Sveriges Ledarhundsförares hemsida. Stöd påverkansarbetet för en mer omfattande och komplett lagstiftning genom att bidra till namninsamlingen.
I maj förra året gjorde jag en anmälan om diskriminering gällande Evas Pianobar i Göteborg. Jag var där på en affärsresa och skulle besöka restaurangen efter önskemål från mina danska leverantörer, men blev nekad tillträde på grund av min ledarhund. Hela historien finns att läsa på länken ovan.
Beslut
Diskrimineringsombudsmannen (DO) avslutar detta ärende. Det betyder att DO inte kommer att göra något mer i ditt ärende.
Bakgrund
Du har anmält att du blev nekad inträde på Evas Pianobar på grund av att du har en ledarhund.
Evas Pianobar har i sitt yttrande till DO svarat att anledningen till att du inte fick besöka restaurangen var att det finns en anställd som är pälsdjursallergiker samt mycket rädd för hundar.
Skäl för beslutet
Lagregler
Diskrimineringslagen (2008:567) förbjuder diskriminering som har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning vid tillhandahållandet av varor och tjänster.
Direkt diskriminering innebär att en person behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation och att det finns ett samband med någon av diskrimineringsgrunderna.
Trakasserier är ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna.
I en rättegång ska DO visa omständigheter som ger anledning att anta att anmälaren har blivit diskriminerad.
DO:s bedömning
DO har fått in flera anmälningar som handlar om att personer med ledarhund inte får tillträde till restauranger. DO har utrett flera av dessa ärenden och är medveten om den problematik som personer med ledarhund möter i samhället
DO arbetar för att principen om allas lika värde och rättigheter ska respekteras i samhället. DO verkar på olika sätt för att åstadkomma en sådan
samhällsförändring. Ett viktigt verktyg i arbetet mot diskriminering är diskrimineringslagen och möjligheten att väcka talan i domstol. Av förarbetena till diskrimineringslagen framgår att DO själv väljer vilka ärenden vi vill föra till domstol.
I ditt fall har restaurangen nekat dig att ta med din ledarhund in på restaurangen med anledning av att en av de anställda är hundallergiker. DO bedömer därmed att omständigheterna är sådana att vii en framtida domstolsprocess skulle få svårt att visa att du har blivit utsatt för diskriminering. DO väljer därför att avsluta ditt ärende.
DO kommer dock att arbeta vidare med frågan och är tacksam för den information vi har fått genom din anmälan.
Beslut i detta ärende har fattats av Ulrika Dietersson efter utredning från Lars Thornberg.
Detta beslut går inte att överklaga. Om du själv vill driva ditt ärende vidare kan du väcka talan i tingsrätt.
Lars Thornberg Utredare
Ulrika Dieters on
Enhetschef
För kännedom till Evas Pianobar
Box 3686
103 59 Stockholm Besök Torsgatan 11
Tel 08-120 20 700 Fax 08-120 20 800 Texttel 08-120 20 820
Org nr 202100-6073 E-post do@do.se Webb www.do.se
:X:
Det är alltså så här det alltid går när en ledarhundsförare anmäler till DO. DO anser inte att man är utsatt för diskriminering i och med att man nekas tillträde. Jag har hört motiveringen att det inte är mig man nekar tillträde, utan hunden. Att det i sin tur så klart drabbar mig och ger mig ett sämre liv med sämre tillgång till samhället än andra verkar inte vara diskriminering.
Antagligen gör DO en korrekt bedömning så till vida att ärenden som dessa inte skulle ha en chans i en rättslig prövning. Enda lösningen vore en bättre lagstiftning som även omfattade våra hjälpmedel som ändå är förutsättningar för att vi ska kunna vara lika delaktiga i samhället som andra, oavsett om det är en ledarhund, rullstol, vit käpp eller krycka.
Jag undrar om DO inte reflekterar över det märkliga i att det alltid tycks dyka upp en svårt allergisk person just på det stället en ledarhundsförare önskar få tillgång till. Extra fundersam blir man rörande äktheten när det också råkar vara en både svårt hundrädd pälsdjursallergiker i en och samma person.
I maj förra året gjorde jag en anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg hos Diskrimineringsombudsmannen – DO. Anledningen var att jag inte blev insläppt med min ledarhund när vi var ute ett gäng kompisar en kväll när jag var på besök i Göteborg i tjänsten. Hela historien finns att läsa i det tidigare inlägget på länken ovan.
Idag kom svaret från Diskrimineringsombudsmannen och det blev — inte helt oväntat — avslag. Såhär lyder beslutet:
Beslut
Diskrimineringsombudsmannen (DO) avslutar detta ärende. Det betyder att DO inte kommer att göra något mer i ditt ärende.
Bakgrund
Du har anmält att du blev nekad inträde på Kelly’s Bar & Restaurang på grund av att du har en ledarhund.
Kelly’s Bar & Restaurang har i sitt yttrande till DO svarat att de har ett generellt pälsförbud då flertalet av resturangens gäster är pälsdjursallergiker. Vid tillfället då du ville besöka restaurangen fanns också en pälsdjursallergiker i lokalen.
Skäl för beslutet
Lagregler
Diskrimineringslagen (2008:567) förbjuder diskriminering som har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller alman trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning vid tillhandahållandet av varor och tjänster.
Direkt diskriminering innebär att en person behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation och att det finns ett samband med någon av diskrimineringsgrunderna.
Trakasserier är ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna.
I en rättegång ska DO visa omständigheter som ger anledning att anta att anmälaren har blivit diskriminerad.
DO:s bedömning
DO har fått in flera anmälningar som handlar om att personer med ledarhund inte får tillträde till restauranger. DO har utrett flera av dessa ärenden och är medveten om den problematik som personer med ledarhund möter i samhället.
DO arbetar för att principen om allas lika värde och rättigheter ska respekteras i samhället. DO verkar på olika sätt för att åstadkomma en sådan samhällsförändring. Ett viktigt verktyg i arbetet mot diskriminering är diskrimineringslagen och möjligheten att väcka talan i domstol. Av förarbetena till diskrimineringslagen framgår att DO själv väljer vilka ärenden vi vill föra till domstol.
I ditt fall har restaurangen nekat dig att ta med din ledarhund in på restaurangen med anledning av att en pälsdjursallergiker befann sig i lokalen. DO bedömer därmed att omständigheterna är sådana att vi i en framtida domstolsprocess skulle få svårt att visa att du har blivit utsatt för diskriminering. DO väljer därför att avsluta ditt ärende.
DO kommer dock att arbeta vidare med frågan och är tacksam för den information vi har fått genom din anmälan.
Beslut i detta ärende har fattats av Ulrika Dietersson efter utredning från Lars Thornberg.
Detta beslut går inte att överklaga. Om du själv vill driva ditt ärende vidare kan du väcka talan i tingsrätt.
Ulrika Dietersson Enhetschef
Lars Thornberg Utredare
För kännedom till Kelly’s Bar & Restaurang
Box 3686
103 59 Stockholm Besök Torsgatan 11
Tel 08-120 20 700 Fax 08-120 20 800 Texttel 08-120 20 820
Org nr 202100-6073 E-post do@do.se Webb www.do.se
:X:
Det är alltså så här det alltid går när en ledarhundsförare anmäler till DO. DO anser inte att man är utsatt för diskriminering i och med att man nekas tillträde. Jag har hört motiveringen att det inte är mig man nekar tillträde, utan hunden. Att det i sin tur så klart drabbar mig och ger mig ett sämre liv med sämre tillgång till samhället än andra verkar inte vara diskriminering.
Antagligen gör DO en korrekt bedömning så till vida att ärenden som dessa inte skulle ha en chans i en rättslig prövning. Enda lösningen vore en bättre lagstiftning som även omfattade våra hjälpmedel som ändå är förutsättningar för att vi ska kunna vara lika delaktiga i samhället som andra, oavsett om det är en ledarhund, rullstol, vit käpp eller krycka.
Jag undrar om DO inte reflekterar över det märkliga i att det alltid tycks dyka upp en svårt allergisk person just på det stället en ledarhundsförare önskar få tillgång till.
Idag kom ytterligare en reaktion på repotaget om mig och Flinga i Restauratören om ledarhundar på lunchrestaurang.
Denna gång kom en hälsning från Grodan | Brasserie, Restaurang där en gammal klasskamrat från gymnasiet tydligen arbetar. Man hälsade att dit var ledarhundar självklart välkomna.
Det är roligt med den sortens reaktioner även om de inte är så många. Det visar att folk ändå reagerar och i sin tur kanske påverkar andra i en positiv riktning.
Idag har Sveriges Ledarhundsförare – SLHF haft sitt årsmöte.På grund av dålig ekonomi i och med uteblivna fondanslag blev det bara ett årsmöte denna gång och inte som förra året, kombinerat med en helgkurs. Istället samlades ett 20-tal ledarhundsekipage inne på södermalm i Stockholm. Sittande ordförande valdes om på ytterligare ett år och tre ledamöter till styrelsen skulle väljas vilket resulterade i 2 omval och en ny ledamot. I år var andra året i rad valberedningen frågade mig om en styrelseplats och även denna gången tackade jag motvilligt nej. Dels på grund av nytt jobb och dels på grund av planer för studier till hösten.
Det var ett effektivt och bra årsmöte inte helt utan dramatik vid röstningarna och en del andra punkter. Jag är dock särskilt glad för att jag lyckades påverka så att man inte tog beslut om att arbeta för att antingen ta över överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet eller helt riva upp den.
Argumenten för att arbeta för att avskaffa överenskommelsen var inte dåliga. Många känner att överenskommelsen är ganska värdelös eftersom SRF själva inte håller den och än mindre arbetar för att hålla den vid liv. Dessutom bryter Astma- och Allergiförbundet mot den ganska uppenbart vilket syntes tydligt i ett uttalande från dem i samband med en av mina anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen. Samtidigt kan den vara i vägen för införandet av en antidiskrimineringslag som även omfattar ledarhundsekipage med motiveringen att vi inte behöver någon lag eftersom vi redan har en överenskommelse.
Men jag anser att det vore än mer skadligt att riva upp överenskommelsen. Kanske med liknande argument, att vi hade en överenskommelse som verkade fungera som vi rev upp, alltså behövs ingen lag. Jag anser att det är bättre att ha den kvar och dessutom låta Synskadades Riksförbund fortsätta vara part i den, mest för att de i dagsläget är huvudman för ledarhundsverksamheten i Sverige och borde vara de som hanterade sådana frågor. Sveriges Ledarhundsförare som är en intressepolitik borde fortsätta ha som uppgift att påverka SRF att parterna håller överenskommelsen och parallellt arbeta för införandet av en antidiskrimineringslag. Jag tror inte överenskommelsen nödvändigtvis måste hindra det arbetet eftersom det mycket väl ändå går att påvisa att den inte fungerar och det är bra att löpande kunna visa det under arbetets gång med den nya lagen. Det är ju ständigt Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund själva som bryter mot den. Synskadades Riksförbund själva genom att inte alltid ge tillträde till ledarhundsekipage till egna aktiviteter. Ett alternativ som också skulle fungera bra vore om motparten, det vill säga Astma- och Allergiförbundet rev upp överenskommelsen. Då skulle det fortsatt kunna fungera som ett tungt argument för en sådan lag där det förbjuds att diskriminera ledarhundsekipage genom att inte ge tillträde till samhällsfunktioner, arbete, utbildning, kultur- och nöjesliv etc.
Årsmötet röstade klart och tydligt på min linje och det enkomt gjorde min närvaro där helt meningsfull. Det finns många tankar om vägen till framgång men jag själv är övertygad om att mitt förslag är det mest vinnande i längden. Det är inte svårt att förstå frustrationen många av oss känner när även de egna i form av Synskadades Riksförbund arbetar emot sina medlemmar och i och med att man också är huvudman för ledarhundar i Sverige, också sitt eget uppdrag. Jag själv saknar detaljkunskap i storleken på statsbidraget SRF får varje år för att hantera ledarhundstilldelningen, men det man säger är att det rör sig om 24 miljoner kronor per år och att inget av detta går till marknadsföring och ökad tillgänglighet. Och detta är som jag alltid sagt, ett av huvudproblemen. Under 90-talet sågs ledarhundsekipage mycket oftare ute på stadens gator, vi visade upp oss i skolor, informerade på arbetsplatser, festivaler och mässor och det var nästan jobbigt att ständigt ställa upp på sådant. Men jag skulle gärna göra det igen istället för att ha det som det blivit under 2000-talet.
Anordna att ledarhundar visas upp och information sprids ligger definitivt på Synskadades Riksförbunds ansvar, eller borde göra. Att vi inte syns lika ofta längre, hävdar jag hänger ihop direkt med den ökade bristen på tillgänglighet. Många tycker det är jobbigt att ständigt argumentera i entrén till en restaurang eller teater och kanske hellre lämnar hunden hemma och tar färdtjänst.
Så nu har vi ett nytt år framför oss och förhoppningsvis blir det ett ännu bättre ledarhundsår än 2011.
I torsdags damp det ner ett handskrivet brev i brevlådan. Det var ett handskrivet personligt brev från restaurangen Sås och Krås i Malmö som meddelade att man läst artikeln om mig och Flinga i SHR’s branschtidning Restauratören. Man meddelade att på deras restaurang var ledarhundar hjärtligt välkomna och om vi hade vägarna förbi Malmö någon gång så var vi välkomna att besöka restaurangen.
Det var en liten hälsning ganska långt bort ifrån. Givetvis kommer jag minnas det och besöka dem nästa gång jag hamnar i Malmö. Men mest kändes det lite uppmuntrande att någon reagerat, om så bara en enda restaurang av alla SHRs medlemmar som borde sett artikeln. Men det visar att det lönar sig att exponera sig, i det här fallet ledarhunden och det finns förhoppningsvis massor med läsare där ute som inte hör av sig men som får ökad kunskap om vad som gäller och hur det är.
Jag fick också idag ett mail från någon som hamnat på min blogg av en slump som själv var allergiker. Han skrev något jag också tänkt på i den här debatten. Vi ledarhundsförare måste visa upp tjänstehundskort som visar att ledarhunden verkligen är ledarhund, som om den vita selen inte skulle räcka. Vidare har vi alltid medgivandet från Livsmedelsverket i fickan att visa upp till vårt försvar. Ändå blir vi portade för att det kan komma, brukar vara, eller är just nu en allergiker på restaurangen varför vi inte är välkomna. Vem kräver att en allergiker visar upp ett läkarintyg som både styrker allergin och dess allvarlighetsgrad och dessutom att allergin rör just pälsdjur och alldeles specifikt hundar? Ingen kräver det, ingen ifrågasätter ens utan man bara öppnar munnen och säger allergi och vips blir en grupp funktionshindrad diskriminerad. Och detta finns det inget stöd i Sveriges lagstiftning för att förhindra. Vad anser ni om det, Astma och Allergiförbundet?
