Kategori: Träning

Igår lastade jag och ”Egge” bilen för att för femte gången åka till Motala och starten i Vätternrundan. Det mesta kändes perfekt. Väderleksprognosen utlovade det bästa vädret hittills bland mina fem rundor runt Vättern, nästan ingen vind, halvklart runt 20° och sol i Motala vid beräknad målgång.

Vidare planerade vi att göra ett försök på att komma runt under 9 timmar genom att köra med ett litet gäng från klubben SMACK. Jag kände mig stark i kroppen efter all träning under vintern och våren trots en svacka i början på året.

I motala var proceduren den samma som tidigare; lasta ur packningen i vår hyrda lägenhet, promenera ner till evenemangsområdet i stadsparken för att kvittera ut våra nummerlappar och inhandla lite energitillskott. Vi träffar lite bekanta och möter upp Rickard som ska dela boende med oss. På kvällen blir det middag på en närbelägen pizzeria men just denna kväll blir maten en besvikelse.

Det är alltid svårt att somna inför dom här utmaningarna. Hjärnan tuggar planerat upplägg på högharv och den där pirriga känslan i magen. Det jag ändå är mest rädd för är att frysa och det kommer jag åtminstone inte göra den här gången.

På något sätt har jag ändå lyckats somna men vaknar av mig själv en halvtimme innan klockan ringer 04:30. Rickard har redan försvunnit till sin start 03:45. Vi går upp och jag försöker trycka i mig en tallrik risgrynsgröt, men det går trögt och jag får inte i mig det sista. Men alla kläder ligger framme och utrustningen är klar, så det är bara att klä på sig och ge sig ut i den tidiga morgonen. Vi har bara ett par minuters rull ner till starten. Det är inte kallt, men lite ”rysigt” så det blir armvärmare men bara ben. Efter lite letande hittar vi vårt lilla gäng på 4–5 personer och inom kort är det vår tid att rulla ut ur staden. En motorcykel leder oss en bit ut ur staden innan farten släpps fri. Vi bevittnar en första vurpa bara kort stund senare.

Den här stunden känner jag igen och tycker om. Det luktar gott och är friskt, man känner sig förväntansfull men oron är borta, nu är man ändå på väg. Leden av cyklister glesnar. Det är ganska tyst, folk säger inte så mycket men hjul susar mot vägbanan och växlar rasslar. Vi kör om, blir omkörda och vår lilla grupp strukturerar sig i det upplägg vi har bestämt. Någon minut långa förningar var.

Efter en stund kommer en grupp och passerar oss på utsian. Vi tycker deras fart verkar bra så vi glider upp bakom dom och lägger oss där. Det dröjer inte länge förrän någon i gruppen rullar upp bredvid oss och frågar om vi vill vara med och hjälpa till i deras klunga som kör Belgisk stil i rotationen. Jag och min pilot Egge blir positivt överraskade. Att bli direkt tillfrågad av en främmande grupp har nog aldrig hänt oss. Vi brukar tvärt om känna oss ganska oönskade och brukar få nöja oss att ligga i svansen på alla klungor.

När vi börjar rotera med dom får vi veta att dom planerar att hålla ca 36km/h flack väg vilket känns som ett tempo vi borde kunna hänga med i utan minsta problem. Att hålla den farten skulle hjälpa oss att nå vårt mål på under 9 timmar med råge. Och genom att få gå med i rotationen kan vi verkligen dra fördel av att ligga i en klunga.

Milen rullar på och det går fort men känns lätt. Jag blir glad över gänget som verkar vara nöjda med vårt bidrag till gruppen och inte störa sig på att vi är ett tandemteam. Tiden går fort och vi passerar den första depån utan att stanna. Men strax före Gränna känner jag det klassiska tecknet på punktering, små ojämnheter i asfalten börjar slå igenom i fälgen och jag inser att det roliga för oss är slut. Vi skulle tappa vårt gäng redan efter ca 7 mil. Det är bara att rulla ur gruppen åt sidan, vinka och tacka. En fot sätts ned i vägrenen och vi står stilla.

Medan vi byter slang i bakhjulet susar cyklister förbi. En större klunga passerar och bara ett 20-tal meter framför oss går en tjej i marken. Det är ett ljud som är svårt att beskriva men det gör faktiskt fysiskt ont att bara höra det. Vi står långt ute i diket för att inte vara i vägen för passerande cyklister men det är inte svårt att känna att vi ändå kan ha stört koncentrationen. Självklart kan vurpan berott på något helt annat men bara råkat hända just vid oss. Hon har sina vänner omkring sig så det är ingen mening för oss att ingripa och inom någon minut anländer en funktionär i bil. Jag beundrar verkligen evenemangets snabba insatser när något händer. När vi sedan rullar vidare står tjejen upp och verkar i och med det inte vara allvarligt skadad.

Nu vet vi att vi får rulla dom dryga 21 milen som återstår själva. Vi kan bara hoppas på att vi inte får några fler punkteringar och att vi hittar stora och bra klungor att hänga efter för att få draghjälp. Men jag känner att något är fel med mitt däck eller hjul. Två punkteringar under Halvvättern förra helgen och en redan nu efter 7–8 mil. Ändå har hjulet just varit inne på service för att få en trasig eker utbytt och samtidigt däcket genomgånget för att se så det inte sitter något i. Och det ska visa sig under resan att jag har rätt.

Vi rullar igenom Grännas gullerstensgator och ut på vägarna igen. den grymma backen vid Kaxholmen som är en av tre utmanande lutningar runt Vättern tar vi oss ann lugnt och metodiskt. Ändå får vi ett nytt personbästa i cykeldatorn uppför backen. Det är bara ett av alla kvitton på att all träning under året ger resultat. Jag kommer senare känna mig nöjd med att vi bara körde 4 sekunder långsammare än Skoda Team även om likheterna upphör där. ;)

Efter varje tuff uppförsbacke kommer en bra nedförsbacke. Det är en bra tanke att ha i huvudet när man jobbar sig upp. Och inget motlut varar för evigt och när denna är slut behöver vi bara andas helt kort för att vara tillbaka i puls igen. Farten stiger ner mot Jönköping och vi har ändå en ambition att jaga ifatt våra vänner från SMACK och Lidköpings Cykelklubb.

I Jönköping hör jag en bekant ropa efter oss och jag vinkar. Den familjen har stått längs vägen tre år i rad bara för att se oss swisha förbi. Sådant värmer extra. men vi rullar förbi depån som annars erbjuder varm mat. Vi jagar vidare och nu har vi klarat av en tredjedel av loppet, 10 mil av 30 och bara resten kvar… :)

Vi gör ett kort stopp i Fagerhult för att fylla våra vattenflaskor och rullar sedan vidare upp mot Hjo. Kort före Hjo får vi punktering igen och står åter vid vägkanten och ser vårt mål och gamla sällskap försvinna allt mer i fjärran. Vi har ändå kört ikapp nästan all tid vid förlorat och kunnat hålla mycket hög fart trots att vi legat helt själva och bara blåst på i ytterfilen. Vi fräser vidare upp mot Karlsborg och vidare uppför den välkända ”hallelulia-backen” där vi blir välsignade på vår färd. Jag tänker lite vanvördigt att det kan vi behöva just idag och att det bästa med Jesus just nu är att det betyder att stigningen tar slut och det börjar gå utför igen. Bättre relation med Jesus än så har jag inte. ;) Men det är en milstolpe längs rundan som måste finnas där för att vara just Vätternrundan. :)

Vi stannar till i Boviken för påfyllning av vatten innan vi rullar vidare. Vi bestämmer först att revidera vårt mål till 9 timmar och 30 minuter, men när rundans näst sista depå Hammarsundet närmar sig gör det ont i rumpa, korsrygg och nacken. Klunkarna ur vattenflaskan blir större och vi har ändå misslyckats med vårt mål. Vi stannar därför, får kedjan oljad och tar en kaffe, vetebulle och en mugg varm blåbärssoppa. Att tänja lite på rygg och låren känns bra men med bara 5 mil börjar man få målkänslor och den där bilden i huvudet där man ligger i gräset i parken och njuter av smärtan överallt. :)

Vägen till Medevi är inte lång, bara knappa två mil. Precis före Medevi får vi vår tredje och sista punktering. Det är tur eftersom alla slangar är slut och lagningssatsen ligger kvar hemma. Får vi punktering en gång till får vi antagligen gå i mål. En funktionär stannar till med sin bil och frågar om allt är OK. Klungor och enstaka cyklister passerar på löpande band men snart är även vi på rull igen.

Vi kör förbi depån i Medevi och nu är det knappa tre mil kvar. Vägen går först på en slingrig skogsväg, sedan en kort bit ute på landsvägen innan det bär av in i skogen igen. Det är nog den roligaste vägen längs hela rundan. Bara lätt kuperad och lite kurvig. Vi kör ikapp en klunga från Ride Of Hope och lägger oss bakom dom ett tag. Dom håller en hög och bra fart som passar oss och vi kan ”vila” lite mer än när vi sliter själva.

En knapp mil kvar och det bär ut på landsvägen igen in mot Motala. Vi trycker på det sista vi har och passerar klungan. Vi kämpar mot det sista motlutet innan det blir lättare igen. Nu finns ingen anledning att spara på krutet längre. In i Motala sjunker farten successivt innan det blir för kurvigt och trångt för att köra fort.

Att rulla över mållinjen är en fantastisk känsla. Publiken lyfter än verkligen den sista biten in och allt lidande är glömt och förlåtet. Tidtagningen piper när vi passerar, vi trycker av våra cykeldatorer och sparar upplevelsen i deras minnen.

Det är mycket folk i målfållan. En stor grupp kör en ramsa för att fira sin prestation och det är lätt att känna ren lycka både för än själv och andras skull. I högtalarna intervjuas människor som gått i mål, som gjort sin 51:a runda, som klarat sin klassiker eller sitt första varv runt Vättern Senare när vi ligger i parken med mat och kaffe får vi även höra ett frieri. Hon svarar ja och ja, jag blir lite blank i ögonen. ;)

Ledet sniglar sig fram genom målfållan. Alla pratar om det man upplevt oavsett varför man är där. Bara för att ta sig runt och njuta eller för att prestera i grupp. 19000 startande med olika anledningar och olika prestationer men med det gemensamt att alla går igenom här.

Vi får våra medaljer. Eftersom vi båda kör vårt femte varv runt Vättern får vi en specialmedalj. Sedan är det akut att hitta en gräsplätt för att sträcka ut sina möra ben och sträcka på sin värkande rygg. Egge hämtar mat och kaffe åt oss, vi äter och strax ansluter Rickard som gick i mål någon minut före oss.

Vår sluttid blev 9 timmar och 50 minuter. Räknar man bort våra oönskade stopp hade vi en effektiv rulltid på 8:55 och det är 15 minuter bättre än förra årets rulltid på 9:10. Det är ändå något att känna stolthet över och ta med sig hem.

Nu väntar en skön, varm dusch, en stund i solen ute på gräsmattan och sedan sen middag innan det är dags att sova. Imorgon går färden av hemåt igen.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Vätternrundan, Motala, Träning[/tags]

Idag var det så dags för Roslagsvåren. Jag och min pilot ”MP”, Patrick och Thomas hade planerat att köra ihop.

Vädret var kanon med sol och måttliga, men lite svala vindar. Vi konstaterade direkt att det definitivt gick att köra barbent men behöll långa ärmar då det kändå kändes lite svalt.

Idag var vi på plats i ovanligt god tid och det kändes skönt. Normalt sätt hatar jag att stå och vänta och frysa, men idag var det bara lugnt och trevligt att vara där. Vi kvitterade ut våra nummerlappar och fixade ihop cykeln i lugn och ro och hälsade på bekanta.

Starterna började kl09:30 och vi ställde oss ihop med ett gäng som skulle köra ca 32klm/h. Vår egen plan var att ta det lugnt eftersom det var första långa rundan för oss alla. Ändå kände jag mig pigg och fräsch efter all inomhusträning.

När vi rullade iväg kom det här lyckoruset över att åter vara ute på vägarna i solsken och varmt väder. Däck mot asfalt och rasslande växlar bakom, framför och bredvid. Glatt prat och varningsrop för dåligt underlag eller trafik.

Samtidigt blir starten en chock i kroppen. Andningen ökar och pulsen stiger och jag undrar hur i hela friden jag ska orka när det känns ”såhär” efter bara ett par kilometer. Låren skriker i första backarna. Men ganska snart kommer kroppen in i flytet. Pulsen stabiliserar sig och värmen kommer ut i benmusklerna och andningen stabiliseras och istället känner jag mig stark.

Klungan som vi uppfattade skulle hålla en snittfart på 32km/h håller en betydligt högre fart. Cykeldatorn visar mil efter mil ett snitt på 35km/h. Det går rasande fort men ändå känns det lätt att hänga med. Min pilot ”MP” berättar efter målgång att det kändes obehagligt att ligga i klungan som körde ganska ryckigt. Tappade fart i uppförsbackarna så vi behövde bromsa även där och stack iväg över krönet så att vi behövde jaga ikapp. Även jag var lite spänd när vi låg i högra ledet med cyklister utanför oss. För oss är det bättre att ligga i ytterled så att vi lätt kan vika ut om det sker snabba inbromsningar framför oss. Nog för att vi har bra bromsförmåga men det är ändå något sämre bromsverkan med karbonfälgarna jämfröt med aluminiumfälgar. Jag kunde känna hur min pilot tog det försiktigt och jag försökte känna noga efter i pedalerna för att inte ta i för mycket i fel tillfälle.

Men allt gick bra fram till strax före 6 mil. Då kände jag hur vi började få genomslag i bakhjulet och jag förstod att det var nära punktering. Den dåliga vägen är inte bra för någon cyklist men ännu sämre för tandem och den dubbla vikten. På 6-milsdepån stannade vi för att fylla på med luft i hjulet och lite energi och kaffe. Jag övervägde att byta bakslang på en gång medan vi ändå fanns i en depå men mina teamkamrater röstade på att luftpåfyllning borde räcka.

Vi kom någon mil innan vi körde över ett gruskorn och då var det slutgiltigt farväl med trycket i bakdäcket. Det var bara att stanna och byta slang. Det har man ju börjat få lite flyt på så det innebar inga stora problem. Vi hade sådan tur att det bara 300 meter längre fram stod en flaggvakt utrustad med en riktig pump. När vi var klara rullade vi fram till honom och fick fullt tryck i bakdäcket igen och kunde rulla vidare. Det kändes bra eftersom det inte är bra att rulla med för lågt tryck på mina fina favorithjul.

Vid 8 mil stannade vi vid nästa depå för kort vattenpåfyllning och en bulle. Där stod flera bekanta, vland annat Peter. Depåerna är väldigt trevliga och kul stämning i. Men det blev ett ganska kort stopp innan vi jagade vidare med bara 5 mil kvar till mål.

Nästa strecka är en av mina favoriter. Rialavägen. Den är kuperad men med små uppförs- och nedförsbackar och kurvig. Det är väl variationen jag gillar, att det inte bara är mil efter mil lång, rak landsväg. Man får utmana sina explosiva muskler lite för att direkt efter bli belönad med en skön nedförsbacke.

Jag satt där och njöt och sa just till min pilot att det var en underbar väg, när vi fick stanna för att kaos utbröt framför oss. Nu såhär bara kort tid efteråt är det svårt att minnas. Vi bromsade in och stannade för att en mötande bil framför oss stannat för den klungan vi hade framför oss. Minst en cyklist rasade i tiket, men nu så här efteråt förstår jag det som att det bara var en vejningsvurpa och ingen kom till skada. Det gick inte heller särskilt fort.

Kort senare, precis när vi stannat, hörs en duns, ett skrapande otäckt ljud, en motorcykelmotor som stannade och ett hjul som snurrade tills det stannade. Sedan kom bensinlukten.

En motrcykel hade kört in i den stillastående bilen och välte på vägen mitt bland alla cyklister som tursamt nog inte blev träffade. Motorcykelns passagerare hamnade på vägen och hade gjort sig illa.

Det som hände sedan kändes väldigt proffsigt och som om allt gick rätt till. Föraren av bilen var samlad och ringde efter hjälp, andra hjälpte motorcykelpassageraren och flera andra, cyklister och motorcyklister gav sig iväg åt båda håll för att stoppa upp bilar och cyklister så att ingen skulle råka fara in i olycksplatsen. en läkare kom tursamt nog i en klunga cyklister. Kort sagt kändes allt under kontroll och passageraren verkade inte vara illa skadad, var i vart fall lugn och vaken.

Vi blev stående vid olyckan en stund eftersom en i teamet agerade trafikvakt, men när ambulanshelikopter närmade sig rullade vi vidare då vi inte kunde göra mer på plats. Självklart kändes det jobbigt att sådant ska behöva händaoch den underbara känslan hade fått sig en kalldusch.

Vid 10-milsdepån serverades korv och då var det bara tre mil kvar hem. Vid 12 mil stannade vi i den berömda ”godisdepån” för att både tanka energi inför sista slutspurten och ta en sväng ut i nturen till närmaste buske för några av oss.

Sedan rullade vi vidare. Den sista 1,5 milen gick snabbt och bra och med 6km kvar började jag och ”MP” trycka lite trots motvinden. Vi fick en klunga framför oss som det tog lite tid att komma förbi på den smala vägen, men sen var det raka rör och det sista benen kunde bjuda på in i mål.

Att rulla förbi målbågen för sluttiden är alltid lika skönt. Pipen när systemet registrerar att man passerat och man kan trycka på stopp på cykeldatorn. Man rullar fram och får sin medalj, ställer av cykeln och hämtar kaffe och korv, . Idag blev vi kvar onormalt länge på grund av det fina vädret, men till slut lastade vi cykeln och rullade hemåt.

Som vanligt att fantastiskt arrangemang av Fredrikshof. Trevlig bana, trevliga funktionärer och ett fantastiskt väder var veställt. Ca 700 cyklister lär ha ställt upp idag.

Hela teamet var nöjda och lite överraskade över vårt tempo som var det högsta någonsin även om tiden blev sämre på grund av något långa depåstopp och framför allt olyckan. Ändå var det ingen som var i närheten av att vara utpumpad vid målgång och vi minnes alla tillbaka på dom första motionsloppen vi deltog i för 5 år sedan, när det tog dagar att repa sig. Visst känner man sig lite mör i benen, lite värk i ryggslut, nacke och rumpa, men ingenting som ens liknar det som var då man började som cyklist på allvar.

Nu laddar vi för Halvvättern och Vätternrundan i juni. :)

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Fredrikshof, Träning, Motionslopp[/tags]