Kategori: Träning

I maj i år skickade jag min ena uppsättning Garmin Vector-pedaler på service efter att dom börjat glappa i axeln. Det var ett ganska väl känt fel på tidigare modeller och omfattas givetvis av garantin.

Servicen gick fort och efter ungefär en vecka fick jag nya utbytta pedaler som har fungerat bra sedan dess. Även min andra uppsättning Vector började glappa i vänster pedal om än något mindre. Men här fanns längre garnatitid att spela på och jag beslutade att skicka dem på service efter säsongens slut.

Så för en vecka sedan skickades dom iväg och nu är det nya utbytespedaler på väg tillbaka. Även om kunskapen hos supporten inte alltid är så lysande så är det åtminstone inget fel på servicen.

Denna goda service visade sig också när jag valde att Uppgradera mina båda Vector till Vector 2. I uppgraderingskitet ingick 2 kommunikationspodar som sköter om överföringen av data mellan pedalerna och cykeldatorn. En av dessa podar ville inte fungera och efter lite felsökning visade det sig att ena stiftet i kontakten som ska vara lite fjädrande hade stannat i infällt läge och det blev inte ordentlig kontakt. Jag kan inte säga om det var så vid leverans eller om jag orsakade det vid anslutning.

Efter samtal med Garmins support meddelar man att man helt enkelt skickar en ny pod med posten. Det kändes som väldigt god service.

Så nu är det ordning på allt inför den kommande inomhussäsongen och allt verkar fungera som det ska.

[tags]Cykel, Cykling, Trainer, Elite, GPS, Garmin, Garmin Vector, Vector, Kraft, Träning, Prestation, Motivation[/tags]

I augusti i år skrev jag om att jag beslutat mig för att min satsning att bli elitcyklist fick ta en paus till följd av alldeles för lite ”riktig” träning. Det vill säga utomhus på cykel eller i löpspåret med pilot och ledsgare. Jag tyckte att jag hade försökt med allt och kände mig så totalt misslyckad efter den gångna säsongen som ändå började ganska bra.

Men nu i början på slutet av cykelsäsongen har jag fått en skön energikick igen och det tycks vara så lite som kan göra så mycket. Höstens sista motionslopp Sthlm Bike och Roslagshösten som annars brukar vara så trevliga, var inte så kul i år på grund av det extrema regnandet. Det var blött, kallt och gick tungt men ändå denna glädje att cykla på riktigt gjorde att det inte fanns en tanke på att bryta.

Men när jag och ”MP” som skulle vara pilot började träna inför Velothon Stockholm började det kännas bra igen. Visst, 5kg plusvikt och ben som skrek redan i dom första backarna var ett kvitto på lång tids bristande träning. Men när vi väl körde loppet var det verkligen berusande. Jag kände att jag hade orkat mycket mer, vi hade kunnat köra fortare och den känslan med faktumet att vi ändå snittade 31km/h i 17 mil gav väldigt mycket positiv energi. Att jag sedan fick spö i den sista cuptävlingen var mer rättvist och förväntat trots duktig pilot, men inte så knäckande.

Det känns bättre nu utan någon egentlig anledning. Problemet med bristen på träningspartners kvarstår och är oförändrat. Jag har fortfarande ingen aning om hur jag ska gå vidare för att lösa det. Egentligen behöver jag en pilot att göra hela satsningen med, men den möjligheten ser jag som näst intill obefintlig om jag inte skulle ha en sagolik tur. Kanske är det bara det faktum att säsongen avslutades med Velothon Stockholm som var ett av dom roligaste loppen jag kört och att det nu närmar sig vinter. Då gäller inomhusträning för dom flesta, med eller utan funktionsnedsättning. Kanske känns det mer rättvist och mindre tungt bara på grund av det. Kanske känns det lika jävligt igen när våren kommer och alla andra är ute och cyklar och njuter medan jag sitter inne på min trainer med en fläkt från Clas Olsson som enda vindmotstånd. Ändå brukar just våren med alla motionslopp nästan varje helg vara det minsta problemet. Det är när sommaren kommer som det tycks bli störst problem.

Ännu vågar jag inte sätta upp några mål för nästa år och det är tråkigt. Under helgens cuptävling i Ramnäs pratade jag med en paracyklist mycket om det mentala. Jag vet hur jag ska äta och träna för att bli bäst. Men det mentala är vi inte riktigt lika duktiga på att hantera. När det blir tungt och känns motigt och extra tungt på grund av min funktionsnedsättning. Han själv använder en personlig tränare just för att få hjälp med motivationen och även haft samtal i någon form för att lära sig bibehålla motivationen och lusten när precis allt känns som det går emot en.

Idag monterade jag på pedaler på träningscykeln igen och uppdaterade trainerdatorn så att allt åter ska vara klart för att köra och det var samma känsla som tidigare i vår när fingrarna gled längs cykelramen.

Kanske ska jag försöka, hur omöjligt det än låter att fokusera mindre på piloter och mer på min egen träning. Det känns meningslöst att träna för ingenting, men det är den enda möjligheten som finns. Om det sedan dyker upp någon pilot för enstaka tävlingar så ska det helst inte bli som i år, att jag är oförberedd och i dålig form. Hur jag ska hålla motivationen uppe utan tydliga mål blir en mental utmaning.

[tags]Funktionsnedsättning, Synnedsättning, Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning, Tävling, Motivation[/tags]

Ikväll drog jag och ”MP” ut på en sista träningsrunda inför Velothon Stockholm på söndag. Det blir årets sista motionslopp och vi kör — självklart, långa banan på 17 mil. Starten går på Gärdet i Stockholm och bär av söder ut mot Nynäshamn och tillbaka.

Ikväll körde vi en liten del av den sträckan som vi kommer att köra på söndag. Det blev 5,5 mil ganska kuperad terräng. Temperaturen var bra och det gick att köra i korta ärmar och ben även om det sista biten hem blev svalare. Dels för att temperaturen så klart sjönk och för att vårt tempo naturligt sjönk när vi åter närmade oss mer trafikerade områden genom Väster Haninge och upp mot Handen igen.

Kroppen är ju inte i toppform, det är helt klart. Sommarens misslyckade träning och därpå följande depression märks både på vågen och konditionen. Att pulsbandet skapade valkar runt gjorde mig ganska förtvivlad. :) Men det finns bara ett sätt att lösa det. Äta mindre skräp och träna mer.

Idag strulade också precis all teknik och jag kände att jag börjar utveckla en viss trötthet mot allt som bara borde fungera. I helgen hängde sig min cykeldator när det var tre mil kvar under Roslagshösten och min kraftmätare har inte heller gått att kalibrera de senaste cykelturerna. Jag har inte heller orkat felsöka och inte heller velat ta tid till det när vi dom senaste gångerna haft lite bråttom att komma iväg.

Idag kvarstod problemet med kraftmätaren, så det måste jag titta på innan söndag. Dessutom glömde jag mitt gamla Garmin pulsband på jobbet och fick ta ett nytt av typen premium som ska vara mjukare och bättre. Men sista timmen började cykeldatorn indikera att pulsen sjönk och mitt i dom tuffaste uppförsbackarna varnade den för låg puls. Min teori är att när huden blir svettig och det börjar rinna, blir det sämre kontakt med det nyare pulsbandet och det var grymt irriterande. Det gamla pulsbandets kontaktytor har räfflor som jag tycker mer tränger in i huden. Det gör att man ser lite misshandlad ut runt bröstkorgen efteråt en stund, men hellre det än felaktiga pulsvärden. Andra på nätet verkar ha teorier om att vind och fukt skapar statisk elektricitet mellan huden och kläderna och att detta kan skapa störningar i kombination med svett eller väta. Kanske kan stämma även det, men idag fanns ingen direkt vind att tala om.

Så med felaktiga puls- och kraftvärden känns det inte så kul att lägga ut turen, men här nedan ser ni vår runda i alla fall. Men nej, jag hade inte 113bpm i genomsnittspuls och garanterat inte 91 watt i normaliserad effekt. Jag måste se varför min vänstra kraftpedal slutat fungera trots nyligt batteribyte.

En liten rolig grej jag alltid ler lite åt, speciellt när vi kommer tillbaka från våra kvällsturer, bredvid min port ligger en pub där det väldigt ofta befinner sig mer eller mindre berusade medborgare utanför. Det är inte ovanligt att dom kommit en bra bit på väg i sin berusning när jag kommer från jobbet. Kontrasten blir komisk och lite sorglig när vi kommer farande, svettiga och trötta med värkande lår och bultande hjärta, klickar ur pedalerna och stannar. Då sitter dom där, kommenterar ofta givetvis cykeln i positiva ordalag. Jag tänker alltid, att vissa super, andra tränar. Det är en del av livet. :)

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning, Mortion, Stockholm[/tags]

Det börjar faktiskt känna lite bättre mentalt igen. Den djupa ledsamhet jag hamnat i på grund av bristande möjlighet till träning börjar ge med sig. Kanske för att jag börjar förlika mig med faktum att jag nog aldrig blir proffs som paracyklist, men också för att vågen är uppe och nosar på 76kg, 7–8kg över min målvikt och 5kg över min vikt från i våras. Avsaknaden av det positiva i kroppen som träningen ger har hållit mig rätt ordentligt under isen de senaste två månaderna.

Igår kom jag upp på löpbandet för första gången på månader. Att springa ute med ledsagaren Peter har känts fantastiskt, men löpbandet har jag sänt mina allra mest hatiska tankar. Likaså cykeln på trainer där med sina tempobågar som jag egentligen tycker så grymt mycket om har mest stått där som ett hån. Igår när jag gick förbi den, svettig och varm efter löpningen med skakande ben och fnissade åt min urusla tid på milen inomhus, drog jag handen över den när jag passerade och kände, att vi nog kan bli vänner igen fast med nya vilkor.

Idag kom ”MP” vid 9-tiden och jag var för en gångs skull helt klar. :) Det var bara att pumpa däcken och montera på MP’s pedaler och rulla ut i den svlaa morgonluften. Orten var helt död, en typisk söndagsmorgon. NÅgra cyklister såg vi när vi rullade söderut ner mot Väster Haninge.

Ett lätt duggregn kom, men det kändes fortfarande sådär varmt och störde inte alls. Benen värkte lite efter gårdagens löpning men annars kändes det aningens bättre i backarna och på slätmarken höll vi bra fart. Småvägarna ner mot Segersäng är väldigt roliga. Mycket upp och ner och kurvigt, men inga långa backar. Lagom för att benen ska börja skrika när det genast belönas med en utförslöpa. Vi hade hoppats på fler cyklister när vi kom iväg så tidigt, men vägarna låg öde.

Vi nådde Nynäshamnstraxt efter kl11 på 1:32 timmar med en medelfart på 32,0km/h och en bra genomsnittspuls på 155bpm. Jag kände mig riktigt nöjd med det resultatet även om det varit bättre dagar. I gästhamnen tog vi en välförtjänt fika till dom gudomliga dofterna av havet, båtarna, rökeriet, nygräddade voflor och kaffe, en doft som bara hamnstäder kan prestera.

Det var gott i solen men vi föröskte att inte bli sittande för länge. Efter en kort påtår rullade vi hem igen och nu med bara 4 mil hem tryckte vi på lite mer. Det gamla reckordet hem på 1:08 gick inte riktigt att slå, men när vi nådde trafikljuset hemma vid mig, stod klockan på 1:10. Färden slutade på 1:12 timmar, 39km och en genomsnittsfart på 33km/h och en något högre genomsnittspuls på 161bpm. Sista biten hem från Väster Haninge hittade vi en liten grupp cyklister som vi höll jämna steg med men inte riktigt lyckades spöa på sista raksträckorna hem. Benen räckte inte riktigt till vilket kändes lite tråkigt. :)

Nu sitter jag i soffan med den där saliga känslan i kroppen. Det finns inte mycket som slår den efter hårt arbete. :)

Imorgon blir det vilodag och sedan blir det löpbandet igen och jag hoppas det fortsätter uppåt nu.

Handen – Nynäshamn

Nynäshamn – Handen

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Träning, Motion, Hälsa, Motivation[/tags]

Idag var det äntligen dags att rulla ut på vägarna igen. Jag och ”MP” bestämde att det var dags att träna lite inför höstens sista motionslopp Velothon Stockholm som vi ska köra tillsammans den 13:e september. Stockholm skulle även idag bjuda på fantastiskt väder och målet för dagens tur var kaffe på bryggorna i Nynäshamn.

Medan jag höll på att plocka fram kläder, packa cykelväskan med slang, verktyg och lite extra energi samt skruvade på pedaler och pumpade hjulen kände jag mig som ofta lite sorgsen. Cykeln hängde på sina krokar i förrådet och där har den hängt sedan SM den 24:e junu. De gånger jag fått möjlighet att cykla denna sommar kan jag lätt räkna på ena handens fingrar. Efter Vätternrundan 2015 och SM veckan efter, cyklade jag bara 45 mil i mitten av juli i vårt misslyckade försök att cykla genom Sverige på 96 timmar. Sedan dess har lådorna med tillbehören stått ouppackade. Vilken människa som helst som älskar cykling skulle träna en hel vinter för att sedan knappt få cykla när säsongen väl börjar? Ingen utom jag som ska känna glädje och tacksamhet över 3 turer i juli och augusti. Det är inte undra på att man undrar vad fan man håller på med. Alternativet för mig är att sätta mig hemma i soffan med datorn och göra ingenting. Det är just detta alternativ som gör att jag ändå kämpar mig ur svårmodet när möjligheten att cykla ute på riktigt dyker upp.

Väl ute på torget och vi fått ordning på GPS, justerat sadelhöjd och ändrat lite på pilotens styre bar det äntligen av söderut. Jag visste att det skulle gå tungt för mig. Dels för att jag sprang igår och för att det nu var på dagen en månad senast jag satt på cykeln. I första backen uppför protesterade lårmusklerna och jag var färdig att kasta cykeln i diket och skrika fula saker. Men snart började endorifinerna pumpa i kroppen och lugnet spred sig i själen.

Vår färd gick söderut genom Väster Haninge och sedan ner mot Nynäshamn på små kuperade, kurviga vägar som egentligen är ganska roliga. Inga långa tunga backar och nästan ingen trafik. Man kan hålla hög fart och trycka på i dom korta uppförsbackar som finns för att genast få lön för mödan i korta trevliga utförsbackar.

Vi missade lyckligtvis en ekorre som sprang över vägen men körde istället över en liten sten och punkteringen var ett faktum. Det gjorde inte så mycket. Det blev ett välkommet kort avbrott vid vägkanten och bytet av slang gick bra. När vi var klara passerade en liten grupp cyklister så att vi hade något att jaga igång oss med.

Nynäshamn är som vanligt en oas i världen. Lukten av bryggor, båtar, diesel och hav, blandat med dofterna från restaurangerna. Rökeriet, gatuköken och kaféerna. Vi satt där lite för länge och tittade på människor och båtar.

Färden gick den vanliga vägen hem längs Gamla Nynäsvägen som är så fin med sitt underlag och glesa trafik. Vi var ute lite försent på dagen för att hitta annat än några enstaka trivselcyklister som dessutom alltid var på väg åt andra hållet. Dom stora klubbklungorna hade helt säkert kört mycket tidigare på dagen.

Efter en kort drickapaus blev vi omkörda av en ensam racercyklist i bra fart. Vi tog rygg på honom men lyckades inte riktigt komma ifatt innan vi svängde av mot Väster Haninge igen även om vi tog in stadigt på honom. Men nu efter nästan 9 mil orkade inte benen några längre stunder.

Väl hemma igen var dom onda tankarna och känslan av sorg djupt där inne under något sånär kontroll. det positiva hård träning ger i form av kroppens egna nyttiga droger räcker. Ändå måste jag hitta en väg att fortsätta på. Jag tror den största klumpen i magen just nu är besvikelsen över att min satsning att bli elitcyklist och att dt är en så tydlig påminnelse om att jag aldrig kan göra något på samma villkor som andra. Inte ens röra på mig. När jag vant mig vid den tanken finns ändå frustrationen kvar över dom vanliga motionsloppen. Jag vill ju köra dom men hur i hela friden ska jag få tillräcklig träning till dom? Jag ska sitta inne på min trainer i sommarvärmen medan kompisarna ger sig ut och cyklar som vem som helst. Jag vet att jag egentligen då borde avstå från att delta men då är jag där igen. Alternativet blir att få uppleva ingenting.

Jag brukar alltid säga att jag inte accepterat min funktionsnedsättning och att det är bra att inte göra det. Det är det som driver och drivit mig framåt till att göra saker jag vill. Det har också den här baksidan när själva verkligheten ställer sig i vägen. Då får den där vägran att acceptera mig mest att känna mig dum, som om allla andra förstått och ler lite överseende utom jag.

Men nu tänker jag njuta en stund av den där sköna värken i benen som jag just lagt upp på bordet till en kopp kaffe och ljudet av fontänen på torget utanför. Det finns ändå inget svar och ingen lösning på alla frågor och all frustration.

På dom båda kartorna nedan kan man se vår tur till Nynäshamn och hem igen. Det var ändå inte så illa även om det inte var några steg framåt. Tyvärr misslyckades jag med kalibreringen av min kraftmätare som nog visar lite konstiga värden. Annars har jag all anledning att känna mig orolig. :)

[tags]Träna, Träning, Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Motivation[/tags]

Jag köpte min första tandemracer i november 2012 med en stark motivation att bli en bra cyklist. Efter ett antal motionslopp provade jag och kompisen Thomas också på att tävla i vår cykelklubbs serie träningstävlingar. Det gick ganska bra för oss som nybörjare och ganska fort framåt.

Drömmen att nå eliten inom svensk paracykel vaknade snart och jag såg det inte som omöjligt. Att först nå talangnivå skulle bara kräva lite mer träning. Att nå landslagsstandard skulle förvisso kräva lite mer. Just det såg jag bara som en utmaning och en fråga om vilja och tid.

Men det var inte bara min vilja och tid det handlade om. För att som tandemcyklist komma till toppen krävs en pilot med motsvarande mål och vilja att satsa. Mina kompisar gjorde tidigt klart att dom gärna hjälpte mig på vägen, men var inte själva beredda att satsa fullt. Och för att kvalificera in i landslaget måste man göra det som ett team med en pilot. Jag tänkte att det löser sig längs vägen. Så snabbt som cykelsporten växer i Sverige skulle det nog vara ganska lätt att hitta någon som gärna hade siktet inställt på Paralympics i Rio 2016. Det borde vara ganska lockande för många duktiga cyklister i Sverige att lite enklare komma ut på dom stora arenorna i Europa och världen vilket dom allra flesta annars aldrig skulle ha en chans att göra på egen hand då konkurrensen inom vanlig cykelsport är alldeles för hård.

I dom stora cykelklubbarna mötte jag inte bara ointresse, utan även direkt motvilja. Tandemcyklisterr var helt enkelt inte välkomna. Jag annonserade i deras forum och Facebook-sidor för att försöka nå de som kunde vara intresserade av att vara piloter utan något som helst resultat.

Men jag är envis och ingenting är ju omöjligt? Nästa steg blev därför att sätta upp en affisch med en bild och kort text om min satsning i sporthallen i Huddinge där jag tränar spinning regelbundet. Jag tänkte att det var väldigt väl riktat mot målgruppen även om min bekantskapskrets skämtade om att där finns inga riktiga cyklister. Jag var helt övertygad om att telefonen skulle börja ringa, men den förblev helt tyst.

Jag fick sedan lov att sätta upp samma affisch först i min lokalacykelbutik Sportson i Haninge och kort därefter även i Cyklotekets samtliga butiker i Stockholm. Då började jag känna, att går det inte nu så går det väl aldrig.

Denna marknadsföring gav faktiskt resultat i form av en pilot. Vi körde en inomhusträning tillsammans och en träningstävling tillsammans. Men för att fortsätta krävdes att även piloten skaffade en tävlingslicens och av någon anledning blev det inga fler gemensamma träningspass. Det är mina egna gissningar, men kanske var även denna bitna cyklist fokuserad på sin egen cykling i första hand eller avskräckt av mina högt satta mål. En artikel i Happy MTB ledde också till att jag provcyklade några gånger med en väldigt intresserad cyklist. Men våra vägar skildes åtminstone tills vidare på grund av privata skäl.

Den mest regelbundna träning jag lyckats få skedde våren 2013 då jag tränade med en föredetta kollega tillika ordförande i den lokala cykelklubben CK Falken. Han är gammalt proffs men kunde bara tidsmässigt hjälpa mig fram till mitt första varv runt Vätternrn 2013. Allt sedan dess har det kanske blivit 4–5 träningsrundor med lite olika piloter. Räddningen hittills har varit alla motionslopp runt Stockholm som vi deltagit i. Dom har i mitten av våren legat ganska tätt, men så fort det sista loppet varit har jag stått ensam igen hänvisad till min trainer.

Så blev det även i år. Året började med tre inomhusträningar i januari till mars. Sedan började vårens motionslopp med Nordic Classic Weekend på Gotland följt av Skandisloppet, SMACK-rundan, Stockholm – Rättvik tur och retur, Halvvättern och slutligen Vätternrundan. Sedan fanns inga fler träningsmöjligheter annat än inomhus på trainer fram till starten i Sverigetempot Ultra en dryg månad senare. Att jag inte lyckats träna mer inför en sådan utmaning kändes som spiken i kistan och det ledde så klart till ett misslyckande.

Det här har fått mig att inse att min högsta önskan att tävla på elitnivå inte går att nå. Mina försök att hitta fler piloter att träna med och i synnerhet en att satsa med har varit resultatlösa och jag har inga fler idéer om hur jag ska lyckas. Jag har till och med mailat helt okända namn inom cykelsporten för att fråga om dom velat vara med, men det enda det lett till har varit att jag känt mig dum. Precis som med mina försök att jaga sponsorer för att underlätta min satsning. Det har snarare känts som tiggeri som lett till lite rabatt på däck, slang, kedjor och kläder snarare än någon seriös tro på mig och min satsning. Och nu framstår det kanske inte är så konstigt med tanke på att det inte tycks gå.

I år deltog paracyklister i SM för andra gången. Jag fick som en engångsgrej möjlighet att köra SM med en elitpilot som klassas som en av Sveriges bästa tempocyklister. När SM gick av stapeln hade jag dessa motionslopp i bagaget, men ingen tempo- eller intervallträning. Trots det körde jag in på en andraplats endast 11 sekunder efter paracykellandslagets tandemteam. Då hade jag redan befunnit mig i en svacka en längre tid och tyckte det kändes helt absurt att komma till elitnivå endast hänvisad till inomhusträning på trainer. Vilken cyklist skulle acceptera det och lyckas hålla motivationen uppe mer än en vecka?

Ändå kommer jag inte ifrån känslan av att det är konstigt att det inte fungerat bättre. Jag vill tro att jag genom mina affischer och inlägg på nätforum och Facebook-sidor ändå har nått ganska många och säkert ännu fler med mun-mot-munmetoden. Cykelsverige växer så det knakar och klassen herrar 40 svämmar över av cyklister som försöker tävla i dom lokala klubbarna och cykla runt Vättern under 8 timmar. Trots det når 99,9% aldrig längre än så. Många lägger ner stora delar av sitt liv på träning för detta och lägger ner stora pengar på cykling utomlands. Bara någon enda av alla dessa borde vara intresserad av att komma längre inom paracykelsporten, få tävla i Europa och övriga världen, kanske till och med kunnat nå Paralympics. Ändå föredrar dom flesta cyklister att nöta på med sin egen träning. Visst är det mycket som ska klaffa. Man ska bo hyfsat nära för att logistiken ska fungera och ha en familj och ett jobb som är flexibelt. Men det tycks inte vara detta som är det stora problemet. Hela södra Stockholm vimlar av klungor.

Konkurrensen i Sverige är liten och underlaget minimalt. Internationellt är sporten större och kraven hårdare. Men fortfarande är antalet cyklister minimalt jämfört med den vanliga cykelsporten. Hård träning skulle lätt ta oss till toppen i Sverige och sedan är det bara en fråga om vem av dom 2–3 cyklister Sverige har som ska representera paracykel internationellt.

Likväl har det inte fungerat och egentligen står jag på samma ruta som när jag började. Det är inte längre realistiskt att tro att något ska hända som tar mig i rätt riktning och givetvis känns det sorgligt. Att tro och försöka har kostat mycket energi och känslan av misslyckande är just nu ganska bedövande. Hur jag ska gå vidare härifrån vet jag inte. Jag fortsätter cykla mina motionslopp så länge det finns piloter som ställer upp. Kanske hittar jag åter glädjen i att träna på trainer och löpbandet igen om jag inte längre har ett mål om att nå eliten utan istället bara för att må bra.

Ett särskilt tack

Jag vill ändå så här långt, även om det blir en fortsättning i någon form rikta ett tack till de piloter som har och framledes även kommer ställa upp. Peter Ahlerup och Ingela Larsson får ett speciellt tack för att ni regelbundet ställer upp som ledsagare i min löpning, det är ovärderligt.

Jag vill också tacka Thomas, Daniel, Mattias ”MP”, Patrick, Jan, Lars, Martin och Peter T för att ni ställt och ställer upp efter förmåga. jag hoppas det även i framtiden blir många landsvägsmil i en eller annan form.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel[/tags]