Förra veckan blev jag intervjuad av tidningen Mitt I med anledning av att jag och min ledarhund inte fick träna på Friskis&Svettis på Kungsholmen. Tidningen bevakar bland annat anmälningar som inkommer till Diskrimineringsombudsmannen – DO.
Artikeln kan man läsa här, men det är för mig inga större överraskningar. Ansvarig på Friskis&Svettis säger att många av deras medlemmar är allergiska. Jag tycker det är lite synd att frågan inte ställdes hur dom kan veta det? För dom register över medlemmarnas hälsotillstånd eller är det bara en personlig allmän bedömning grundad på oklara fakta? I en tidigare intervju med Synskadades Riksförbund hänvisade man istället till hundrädsla.
Jag vet att jag aldrig har chansen att vinna ett sådant här ärende hos Diskrimineringsombudsmannen. Det finns det inte lagligt stöd för. Men problematiken behöver komma in i statistiken och belysas.
En intressant fundering jag har med tanke på mina mångåriga erfarenheter som ledarhundsförare är hur det kan komma sig att just gymanläggningar verkar ha sådana stora mängder allergiker bland sina besökare? Svårigheterna med restauranger kan man förstå med tanke på dom tidigare stränga reglerna kring pälsdjur och matserveringar trots undantag för ledar- och servicehundar. Men just hälsoanläggningar verkar ha stora problem med sjuka besökare. Mycket större andel än själva vården där jag vistas flitigt periodvis utan minsta problem. Där är kunskapen så klart mycket större och kanske också ett mer äkta tänkande kring tillgänglighet för alla. Bland annat Friskis&Svettis har ju fina skrivningar kring detta men inte lika bra på att leva upp till dem.
Nu inväntar jag bara det förväntade avslaget från Diskrimineringsombudsmannen innan även denna historia läggs till handlingarna. Det jag ångrar under hela den här historien är att jag inte bad ansvarig på Friskis&Svettis tala om vilka anläggningar jag verkligen skulle vara välkommen till. Nu var det Kungsholmen som passade mig geografiskt bland annat. Dom borde kanske fixa en lista på vilka anläggningar besökarna inte är fullt lika allergiska. Farsta och Lindhagensgatan verkar besökas av friskare medlemmar. Intressant.
Som jag skrivit tidigare är jag förlorare hur jag än gör. Jag kommer behöva skaffa ett träningskort på en anläggning och då blir det Friskis&Svettis trots allt. Det kommer dock innebära att jag kan träna när jag har ledsagare och inte alltid när det passar mig. Men så är livet, fullt av inskränkningar på grund av världens bästa orienteringshjälpmedel, ledarhunden.
Mitt löpband, ett Tunturi T30 som jag skaffade 2010 har verkligen fungerat perfekt och varit till stor nytta. Jag har ingen riktig koll på hur många mil och timmar det har gått, men det är flitigt använt i perioder. Att skaffa ett löpband hem av lite högre kvalitet kostar en slant och min förhoppning var att det skulle hålla länge och mardrömmen är att det ska gå sönder och jag inte av ekonomiska skäl kommer kunna skaffa ett nytt i brådrasket.
Det senaste halvåret har det börjat krångla lite. I början av varje löppass tvärstannar bandet och så håller det på 4–5 minuter för att sedan fungera bra. Efter samtal med en tekniker hos den svenska generalagenten, tror man att det är överbelastning för att mattan börjar bli stel och trög att dra runt. Efter en stunds användning mjukas mattan upp och det fungerar normalt igen. Det låter som en rimlig förklaring. Efter lite extra smörjning märks också en positiv skillnad.
Men jag tänkte ändå få lite service och översyn för att eventuellt byta matta för att detta fel inte ska ge några följdfel och exempelvis skada motor om det inte redan gjort det.
Jag fick kontakt med auktoriserad serviceverkstad och besök bokades. Ett kostnadsförslag skulle så klart kosta en slant, men det kändes värt det.
Nu har teknikern just gått och jag känner mig mest full i skratt och fascinerad. Genom att bara titta på löpbandet, utan att röra eller starta det, utan att prova att ta ens några steg, meddelade teknikern att mattan var i fint skick och inte behövde bytas. Jag frågade om han inte ville se fenomenet och när jag visat, sprutade han något smörjningsmedel på några gångjärn och sedan gjorde han sig klar att gå. På min fråga om reservdelar och byte, blev svaret att jag nog kunde få visst besvär, men säkert hitta reservdelar på internet.
Min första åtgärd blev nu att meddela firman att det inte var någon större idé att ens skicka en faktura eftersom jag då skulle bestrida den samt att jag gärna ville ha besök av någon som kunde löpband och inte hänvisade till internet för reservdelar. Det var ändå generalagentens auktoriserade verkstad och servicepartner jag vänt mig till.
Så det blir till att fetta in mattan lite extra och hoppas på att det håller en stund till. :)
För ungefär 2 veckor sedan skrev jag om att Friskis&Svettis Kungsholmen nekar mig och min ledarhund möjlighet att träna där. Man hänvisade till risken för allergi och hundrädsla i största allmänhet. Direkt efter Friskis&Svettis slutgiltiga besked en vecka senare, gjorde jag en anmälan hos Diskrimineringsombudsmannen – DO, dock utan förhoppning om att vinna utan mer för att få in problematiken i statistiken.
Några dagar efter gjorde Radio SRF ett inslag med mig om problemet och idag publicerades inslaget. Där kan man höra en intervju med ansvarig på Friskis&Svettis.
Det här är vardag för mig i samhället. Det är ett så vanligt inslag att jag oftast inte längre orkar utsätta mig för liknande situationer och än mindre göra något åt det. Jag är helt övertygad om att det är helt omöjligt att åstadkomma en förändring till det bättre utan en ordentlig lagförändring och att debatten om allergi och och tillgänglighet för alla kommer upp ordentligt. Astma- och Allergiförbundet har ett långt försprång. Alla tror sig veta att min närvaro kan kosta någon livet och det vill så klart ingen riskera. Förbundet har varit otroligt duktiga i sin marknadsföring och ledarhunds-Sverige har varit otroligt dåliga i kombination att vi är helt utan lagligt stöd.
Men även om det tillkom en tydlig lag som förbjuder diskriminering även av oss ledarhundsförare, tror jag det är en lång väg kvar tills kunskapen och sättet att tänka når ut i receptionen i ett gym eller personalen på en restaurang.
Den diskussion som uppstod på Facebook efter det som inträffade mig, visar tydligt att en del anser att majoriteten går före. Och ska man tro Friskis&Svettis är andelen befolkning som blir så sjuk av en hund så stor att risken är trolig att jag möter någon vid varje besök. Då är det ´tydligen rimligt att jag utestängs från allt detta. Vad ger en allergiker annars per automatik den självklara rätten att ha tillträde exempelvis till Friskis&Svettis och vad ger mig per samma automatik förhinder?
Lyssna på inslaget nedan. Reporter är Joachim Kåhlman för Radio SRF.
I augusti i år skrev jag om att jag beslutat mig för att min satsning att bli elitcyklist fick ta en paus till följd av alldeles för lite ”riktig” träning. Det vill säga utomhus på cykel eller i löpspåret med pilot och ledsgare. Jag tyckte att jag hade försökt med allt och kände mig så totalt misslyckad efter den gångna säsongen som ändå började ganska bra.
Men nu i början på slutet av cykelsäsongen har jag fått en skön energikick igen och det tycks vara så lite som kan göra så mycket. Höstens sista motionslopp Sthlm Bike och Roslagshösten som annars brukar vara så trevliga, var inte så kul i år på grund av det extrema regnandet. Det var blött, kallt och gick tungt men ändå denna glädje att cykla på riktigt gjorde att det inte fanns en tanke på att bryta.
Men när jag och ”MP” som skulle vara pilot började träna inför Velothon Stockholm började det kännas bra igen. Visst, 5kg plusvikt och ben som skrek redan i dom första backarna var ett kvitto på lång tids bristande träning. Men när vi väl körde loppet var det verkligen berusande. Jag kände att jag hade orkat mycket mer, vi hade kunnat köra fortare och den känslan med faktumet att vi ändå snittade 31km/h i 17 mil gav väldigt mycket positiv energi. Att jag sedan fick spö i den sista cuptävlingen var mer rättvist och förväntat trots duktig pilot, men inte så knäckande.
Det känns bättre nu utan någon egentlig anledning. Problemet med bristen på träningspartners kvarstår och är oförändrat. Jag har fortfarande ingen aning om hur jag ska gå vidare för att lösa det. Egentligen behöver jag en pilot att göra hela satsningen med, men den möjligheten ser jag som näst intill obefintlig om jag inte skulle ha en sagolik tur. Kanske är det bara det faktum att säsongen avslutades med Velothon Stockholm som var ett av dom roligaste loppen jag kört och att det nu närmar sig vinter. Då gäller inomhusträning för dom flesta, med eller utan funktionsnedsättning. Kanske känns det mer rättvist och mindre tungt bara på grund av det. Kanske känns det lika jävligt igen när våren kommer och alla andra är ute och cyklar och njuter medan jag sitter inne på min trainer med en fläkt från Clas Olsson som enda vindmotstånd. Ändå brukar just våren med alla motionslopp nästan varje helg vara det minsta problemet. Det är när sommaren kommer som det tycks bli störst problem.
Ännu vågar jag inte sätta upp några mål för nästa år och det är tråkigt. Under helgens cuptävling i Ramnäs pratade jag med en paracyklist mycket om det mentala. Jag vet hur jag ska äta och träna för att bli bäst. Men det mentala är vi inte riktigt lika duktiga på att hantera. När det blir tungt och känns motigt och extra tungt på grund av min funktionsnedsättning. Han själv använder en personlig tränare just för att få hjälp med motivationen och även haft samtal i någon form för att lära sig bibehålla motivationen och lusten när precis allt känns som det går emot en.
Idag monterade jag på pedaler på träningscykeln igen och uppdaterade trainerdatorn så att allt åter ska vara klart för att köra och det var samma känsla som tidigare i vår när fingrarna gled längs cykelramen.
Kanske ska jag försöka, hur omöjligt det än låter att fokusera mindre på piloter och mer på min egen träning. Det känns meningslöst att träna för ingenting, men det är den enda möjligheten som finns. Om det sedan dyker upp någon pilot för enstaka tävlingar så ska det helst inte bli som i år, att jag är oförberedd och i dålig form. Hur jag ska hålla motivationen uppe utan tydliga mål blir en mental utmaning.
Nu har det hänt igen, en situation där mitt liv och det jag vill göra begränsas på grund av okunskap, rädsla och ovilja. Friskis & Svettis Kungsholmen låter mig inte träna på deras anläggning på grund av min ledarhund.
När min arbetsplats flyttade in till Kungsholmen i februari i år blev det nödvändigt att hitta en ny lösning för höstens och vinterns träning. Knappt 100 meter från vår entré ligger Friskis&Svettis Kungsholmen. Jag hade hört gott om deras anläggning i Farsta där flera med synnedsättning och ledarhundar går och tränar. Så när deras personal besökte min arbetsplats för några veckor sedan och delade ut gratis prova på-kort bestämde jag mig.
Jag gick dit med några kollegor och vi löste in våra prova på-kort för 14 dagar. Hunden låg vid min sida och ingen sa något, det kändes lovande. När allt var ifyllt och klart, frågade jag om det var OK att även här träna med min ledarhund. Personalen blev väldigt osäker. Jo man visste att ledarhundar hade rätt att följa med sina förare överallt, men hur var det nu med allergiker? Man fick alltid klagomål när något inträffade och nu befarade man att 20 personer skulle stå i receptionen och protestera på grund av min ledarhund.
Vi fick ändå lov att gå in och titta på anläggningen. Jag som bara tänkt nyttja löpband och spinninggrupper skulle nyttja en begränsad del av anläggningen. Jag skulle inte behöva nyttja omklädningsrum och duschar då min arbetsplats låg så nära och jag ändå föredrar att klä om och duscha på annan plats, men av helt andra skäl än hunden. I avdelningen där löpbanden stod var det stort och luftigt. Kanske 10 löpband på rad och en perfekt plats för hunden invid det bortre löpbandet. Väl tillbaka i receptionen bekräftade man att just den platsen hade man i så fall tänkt sig som en lämplig plats men man måste kolla först.
Jag hade ändå en ganska bra känsla när jag gick därifrån. Men ganska omgående ringer telefonen från en på Stockholmsföreningens kansli som börjar argumentera för varför jag inte kan ta med min ledarhund. Det är så många som är allergiska och man kunde inte riskera att förlora alla kunder på grund av en besökares behov. Man menade att jag väl kunde använda ledsagare för det hade ju alla blinda.
En stor trötthet spreds i kroppen. Nej, alla blinda har inte ledsagning. Har man ledsagning är det på bestämda och förbokade tider och det begränsar min frihet att träna när och var jag vill. Nej, en väldigt, väldigt liten del av svenska befolkningen är så allergisk att man inte kan vistas i samma lokal som en hund som ligger stilla,. Om ens någon enda. Det rör sig i princip alltid om kontaktallergi, dvs att man inte kan röra hunden och just det vill jag ju inte heller. Och dessa väldigt allergiska människor har i så fall problem med pälsdjursämnen i folks kläder på tunnelbanan och gymmet, förmodligen stora problem med damm och parfymer. Även om man rekommenderar att inte använda så starka dofter på gymmen så är det ingen som blir portad på grund av en parfymerad duschkräm. Visst, gymmet kändes ganska rent men knappast allergisannerat för dammallergiker.
Jag talade om att jag använder min ledarhund obehindrat på olika sjukhus, vårdcentraler, tandläkare, kollektivtrafik och fjärrresande, min hund går med mig på hembesök hos klienter, möten på arbetsplatser etc etc. Hur kan det komma sig att just besökare på träningsanläggningar är så oerhört allergiska? Träningsanläggningar och restauranger verkar vara det vi ledarhundsförare slåss mest emot och det är en intressant iakttagelse.
Kanslisten bad att få återkomma vilket hon gjorde igår. Hon började rada upp allt hon gjort sedan vi hördes senast för snart en vecka sedan och då visste jag redan hur det skulle låta. Man hade läst på Astma- och Allergiförbundets hemsida och pratat med någon arbetsmiljöenhet och tyvärr var beslutet fattat att jag inte kunde träna med min hund på deras anläggning. Det fanns heller på nämnda anläggning inte något utrymme där hunden kunde vara under tiden jag tränar så som man löst det i Farsta där hundarna får vara i ett personalutrymme under tiden. För just på Kungsholmen fanns en anställd som absolut inte ville ”umgås med hundar”.
Sedan blev det mer absurt. Jag erbjöds att kanslisten kollade möjligheterna på anläggningen på Lindhagensgatan. Jag meddelade att jag själv ville välja vart jag skulle träna och hela vitsen med anläggningen på Kungsholmen / Sant Eriksgatan var just att jag hittade dit och att det låg nära mitt jobb.
Men för resonemangets skull frågade jag; ”vad händer om ni anställer en personal på Lindhagensgatan som absolut inte heller vill umgås med hundar? Får jag sluta träna där då?” Nej, meddelade kanslisten. Då talar vi om för den arbetssökande att just den anläggningen inte är något bra val eftersom där tränar en ledarhundsförare.
Man menar alltså helt plötsligt att där finns inga allergiska besökare och ingen allergisk personal och om någon arbetssökande är allergisk kommer man neka den personen fast arbete på grund av en kund som tränar på årskort. Hur går det ihop?
Vår diskussion strandade där. Eftersom kanslisten enbart läst motpartens åsikter som av en händelse, tipsade jag om den forskare som skrivit en text för ledarhundsförares räkning på ledarhund.nu.
Vänder man på det; ”du kan tyvärr inte träna eller äta här, eller gå den här högskoleutbildningen på grund av din allergi. Vi har en ledarhundsförare, eller det kan hända att en ledarhundsförare kommer hit. Då kan vi inte garantera din säkerhet”. Det är så orimligt att man bara ler åt en sådan formulering. Men det omvända är helt OK.
En anmälan om diskriminering har upprättats os Diskrimineringsombudsmannen. Dessvärre har ledarhundsförare ingen chans att vinna sådana tvister. I den nuvarande tillgänglighetslagstiftningen förbjuds förvisso diskriminering. Men på grund av juridiska teknikaliteter är det inte mig Friskis&Svettis i det här fallet diskriminerar. Jag är själv som person väldigt välkommen, men min hund är det inte. Att det sedan innebär otillgänglighet i samhället för mig är en bieffekt av det. Men det är bra att det kommer in i statistiken och kanske utgör underlag för framtida lagstiftning.
Idag har jag cyklat ett nytt svenskt motionslopp, Velothon Stockholm som är en del av Velothon Majors. Loppet bestod som vanligt av olika distanser och med start och mål på Gärdet.
Min pilot för dagen var Mattias ”MP” Pålsson och vi körde ihop med Thomas och Patrick större delen av sträckan. Jag och MP har bara hunnit träna tre gånger dom senaste veckorna och den senaste rundan kändes verkligen tung. Förutom dessa tre rundor och förra helgens dubbla motionslopp så har jag inte cyklat sedan i mitten av juli. Några löppass har det blivit och det var väl min räddning.
Jag och MP tog pendeln in och anslöt till våra kompisar lagom före start. Vi hann till och med ett besök hos Team Sportia för växeljustering och pumpning av däck. Starten verkade ha blivit lite sen, vi rullade iväg först runt 08:10. Vi valde att lägga oss i tredje startgruppen med en snittfart på 30–32km/h. Alla startade på en gång med en MC-förare mellan varje grupp. Det var så kallad masterstart fram till Londonviadukten efter ca 6km där farten släpptes fri. Det gick lite trögt genom stan men trots så många cyklister noterade vi inget tillbud.
Väl ute på större vägar rullade det på bra mot Älta och Tyresö och Handen. Det var gott om cyklister och god stämning. Vi bevittnade en vurpa i en nedförsbacke med en högersväng som var lite guppig, men cyklisten verkade OK och hade sina kompisar omkring sig när vi passerade. Stor hänsyn och fartminskning visades och det gjorde mig glad.
I Handen hade vi en egen liten privat depå arrangerad av min och MPs fru som mötte upp med kaffe och bullar i en rondell. Lite onödigt tidigt efter dryga 20km, men det var trevligt mer än nödvändigt med ett kaffestopp. Speciellt som evenemanget inte bjöd på kaffe någonstans under vägen. :)
Efter några minuter rullade vi vidare och började jaga ikapp dom vi tappat på grund av stoppet. Vi for ut på Dalarövägen och via Årsta Havsbad ut på Gamla Nynäsvägen söderut mot Nynäshamn. Det är en sträcka jag tycker mycket om för sin variation i lutning och fina asfalt och nästan obefintliga trafik även vanliga dagar.
Jag och MP kände oss starka och att jaga är kul. Vi tappade Thomas och Patrick en stund, men väntade in dom när vi närmade oss Ösmo. Sedan höll vi ihop ner till Nynäshamn och vändningen nere i hamnen. Där hade folk gått ut på gatorna för att heja och det spelades musik, otroligt trevlig stämning och väldigt peppande med all publik.
Efter vändningen bar det en annan väg tillbaka mot Stockholm, via Stora Vika och Sorunda. Det är en kuperad väg med mycket upp och ner men vi kände oss starka och körde på. Vi tappade snart Thomas och Patrick igen men väntade in dom i andra depån där dom stackarna fick kort vila innan vi rullade vidare. Ungefär där skildes våra vägar och vi körde i förväg.
Kessiakofs climb
Under sträckan hade det talats mycket om Kessiakofs climb, en ”brant vägg” i flera etapper och det utlystes en tävling om vem som körde segmentet fortast. Jag oroade mig faktiskt för den etappen. När man läste beskrivningen gjorde det att jag undrade om benen skulle orka. Vi bestämde nog att vi inte skulle försöka något och man satt och undrade när helvetesbacken skulle komma.
När skylten för start kom hände liksom inget speciellt. När det kom en skylt med 400 meter kvar började jag undra vart den där ”väggen” tagit vägen och när vi slutligen passerat slutskylten insåg jag att jag oroat mig helt i onödan och att vi gott och väl kunnat stå på betydligt mer.
men vi visste att många backar som var brantare återstod innan vi skulle nå Gamla Södertäljevägen för att svänga höger mot Haninge igen. Den vägen körde vi i förrgår och då var den mördande jobbig.
Hemvägen
Men inte heller den backiga sträckan kändes speciellt tung idag. Vi körde om massor med cyklister och när vi nådde stora vägen var det med viss positiv överraskning.
Vägen upp genom Väster Haninge och Jordbro gick ganska fort trots mycket uppför. Här fanns på nytt lite folk och till och med från bilarna i köerna kom det heja-rop. när vi svängde vänster i rondellen mot Huddinge kom först en seg uppför, men sen gick det undan. Vi passerade några bekanta och vi skrek uppmuntrande till varandra. Vi låg långa stunder mellan 40 och 50km/h och livet lekte. :)
Efter Huddinge centrum fanns sista depån. Vi gjorde ett föredömligt kort depåstopp för tre snabba glas sportdryck innan vi rullade iväg igen.
Förbi Älvsjö, Västberga och Årsta gick det undan. Man hade stängt av Huddingevägen i ena riktningen och det var en fantastisk känsla att ligga på motorvägen vilket vi så klart var tvungna att filma.
Längs Södermälarstrand tror jag mest det var det mentala som började spela in. Krampkänningar i bådas våra lårmuskler och en viss motvind som gjorde att vi höll drygt 30km/h. Men det gick undan i kurvorna ner mot slussen och Katarinavägen följt av Strandvägen bort mot mål.
Ytterligare en mental motgång när vi var framme vid Gärdet och skylten ”3km” säger oss att vi inte är framme än. Det var dessutom helt tomt på cyklister och vi undrade vart alla tagit vägen. :)
Att gå i mål var skönt, få sin medalj, rulla ut på gräset och sätta sig ner och ta en banan. Benen, ryggen och handlederna protesterade lite, men vad gör väl det då?
Våra kompisar kom i mål så småning om. Vi tog kaffe och muffins men det började kännas huttrigt när solen inte kom fram genom molnen.
Vägen från mål till pendeltåget tog sin tid. All vätska man druckit började nu rinna igenom systemet när man inte svettades ut den längre och det blev två toabesök i målområdet. På Strandvägen stod vi och inväntade eliten som startat efter oss motionärer och när dom passerat, blev det ytterligare ett toabesök hos Waxholmsbolagets biljettkontor på Strömkajen innan vi äntligen kunde rulla mot Södra station och pendeltåget. Mer trafik och mer människor nu så färden gick långsamt stora delar.
Sammanfattning och omdöme
Jag älskar stora motionslopp med många cyklister, vackert väder och fina vägar. Stämningen är så kanon samtidigt som man får tömma sig på krafter. Ljudet av massor av hjul mot vägbanan, glada tillrop eller varningsrop och knattrande växlar är något jag aldrig tröttnar på.
Det här loppet var som sagt nytt för i år. Vi körde den långa distansen på 170km som som sagt gick ner över Södertörn. Ett bra val av bansträckning med variation på bebyggelse och människor blandat med landsväg. Det gav en känsla av Vätternrundan light med alla människor längs vägarna. Stockholm kan bättre så klart, men gjorde det bra. Och åtminstone för mig och dom jag hörde, var stödet av publiken väldigt roligt och peppande.
Jag jämför detta lopp, kanske mest på distansen med Skandisloppet i Uppsala vi nu kört 2 år i rad. Det är väldigt mycket ödslia landsvägar och i stort sett ingen rörelse omkring. Nackdelen blir att även med runt 2500 anmälda cyklister som idag, så blir det ganska glest och utsträckt efter ett antal mil. Det hade gärna fått vara ett antal tusen cyklister till så skulle det göra det lättare för alla att få sällskap om man hamnat själv. Idag var det många ensamma cyklister och det måste vara väldigt prövande. Även om jag och min pilot också låg ensamma långa stunder, så har vi ju ändå varandra.
Så jag hoppas detta blir ett populärt och varaktigt lopp.
Ska jag säga något jag saknar, så var det kanske kaffet och solbullarna, dom får man bara inte vara utan. :) Inte ens i målområdet bjöds på kaffe. Det fick man köpa. Med den startavgiften kanske det inte hade varit orimligt.
Annars känns det bra såhär långt. Depåerna fungerade bra och servicen där med bananer och sportdryck fungerade alldeles utmärkt.
Tekniken då?
Jag har haft lite problem med min teknik på sistone. Kraftmätaren har strulat dom 5 senaste cykelturerna och jag har inte riktigt haft tid att undersöka felet. Igår kväll tog jag dock med mig datorn ner i cykelrummet och kunde då konstatera att vänster pedal i mitt Garmin Vector-system inte svarade. Jag bytte batteri och slutligen kommunikationspod och då började det fungera. Det är andra poden som går sönder vilket helt säkert beror på att pedalerna monterats av och på väldigt ofta under våren och sommaren.
I förrgår glömde jag mitt ordinarie pulsband på jobbet och blev tvungen att ta ett reserv, vilket fungerade dåligt och gav konstiga och låga värden. Idag bytte jag tillbaka och glömde konfigurera om cykeldatorn, så efter målgång konstaterar jag att jag cyklat mitt första motionslopp typ någonsin utan pulsmätare. Det är ganska irriterande, men inte mycket att göra något åt.
Hemma igen blir det middag och soffläge en stund innan dusch och sängen. Känner på mig att det kommer bli skönt att sova ikväll.
Nedan följer karta och diverse data efter dagens pass.
[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Stockholm, Träning, Mortion[/tags]
Ikväll drog jag och ”MP” ut på en sista träningsrunda inför Velothon Stockholm på söndag. Det blir årets sista motionslopp och vi kör — självklart, långa banan på 17 mil. Starten går på Gärdet i Stockholm och bär av söder ut mot Nynäshamn och tillbaka.
Ikväll körde vi en liten del av den sträckan som vi kommer att köra på söndag. Det blev 5,5 mil ganska kuperad terräng. Temperaturen var bra och det gick att köra i korta ärmar och ben även om det sista biten hem blev svalare. Dels för att temperaturen så klart sjönk och för att vårt tempo naturligt sjönk när vi åter närmade oss mer trafikerade områden genom Väster Haninge och upp mot Handen igen.
Kroppen är ju inte i toppform, det är helt klart. Sommarens misslyckade träning och därpå följande depression märks både på vågen och konditionen. Att pulsbandet skapade valkar runt gjorde mig ganska förtvivlad. :) Men det finns bara ett sätt att lösa det. Äta mindre skräp och träna mer.
Idag strulade också precis all teknik och jag kände att jag börjar utveckla en viss trötthet mot allt som bara borde fungera. I helgen hängde sig min cykeldator när det var tre mil kvar under Roslagshösten och min kraftmätare har inte heller gått att kalibrera de senaste cykelturerna. Jag har inte heller orkat felsöka och inte heller velat ta tid till det när vi dom senaste gångerna haft lite bråttom att komma iväg.
Idag kvarstod problemet med kraftmätaren, så det måste jag titta på innan söndag. Dessutom glömde jag mitt gamla Garmin pulsband på jobbet och fick ta ett nytt av typen premium som ska vara mjukare och bättre. Men sista timmen började cykeldatorn indikera att pulsen sjönk och mitt i dom tuffaste uppförsbackarna varnade den för låg puls. Min teori är att när huden blir svettig och det börjar rinna, blir det sämre kontakt med det nyare pulsbandet och det var grymt irriterande. Det gamla pulsbandets kontaktytor har räfflor som jag tycker mer tränger in i huden. Det gör att man ser lite misshandlad ut runt bröstkorgen efteråt en stund, men hellre det än felaktiga pulsvärden. Andra på nätet verkar ha teorier om att vind och fukt skapar statisk elektricitet mellan huden och kläderna och att detta kan skapa störningar i kombination med svett eller väta. Kanske kan stämma även det, men idag fanns ingen direkt vind att tala om.
Så med felaktiga puls- och kraftvärden känns det inte så kul att lägga ut turen, men här nedan ser ni vår runda i alla fall. Men nej, jag hade inte 113bpm i genomsnittspuls och garanterat inte 91 watt i normaliserad effekt. Jag måste se varför min vänstra kraftpedal slutat fungera trots nyligt batteribyte.
En liten rolig grej jag alltid ler lite åt, speciellt när vi kommer tillbaka från våra kvällsturer, bredvid min port ligger en pub där det väldigt ofta befinner sig mer eller mindre berusade medborgare utanför. Det är inte ovanligt att dom kommit en bra bit på väg i sin berusning när jag kommer från jobbet. Kontrasten blir komisk och lite sorglig när vi kommer farande, svettiga och trötta med värkande lår och bultande hjärta, klickar ur pedalerna och stannar. Då sitter dom där, kommenterar ofta givetvis cykeln i positiva ordalag. Jag tänker alltid, att vissa super, andra tränar. Det är en del av livet. :)
Den här dagen går nog till den regnigaste på väldigt länge. Prognosen lovade upp till 35mm regn i vårt område.
Dagen började med Sthlm Bike, ett 50km långt motionslopp med start och mål centralt i Stockholm. Regnet som kommer för alltid förknippas med denna dag, vräkte ner och Stockholms gator var bitvis täckta med vatten.
Efter målgången lastade vi cyklarna på bilen och for norrut. Vi kom fram medan de sista starterna pågick och vi var ganska snabbt iväg men ensamma. När vi väl rullade och värmen började komma tillbaka i kroppen kändes det faktiskt helt OK. Regnet störde inte och jag kände inte av någon direkt kyla. Till följd av dålig träning, dålig sömn de senaste två nätterna och säkert också kylan och regnet, så svarade kroppen aldrig riktigt och mina två vänner Thomas och Patrick hade samma känsla.
Det blev snart klart att vi inte satsade på något reckord. Mina lår protesterade direkt i motluten och jag undrade hur bra det var efter bara några mil. Allt blev snart en fråga om att bara ta sig i mål och försöka släppa tiden. Ändå försökte vi jaga sällskap för att slippa ligga ehlt ensamma på dom våta, tomma vägarna i ösregnet.
I år valde vi att kort stanna på alla depåer för att fylla på med vatten, bullar, banan, korv och kaffe.
Som vanligt, straxt före depån på runt 8 mil kändes det som tyngst, både mentalt och fysiskt. När vi rullade vidare kändes som om nedräkningen börjat med ”bara” 5,4 mil kvar. Den lilla skogsvägen som jag annars brukar tycka är rolig med korta upp- och nedförsbackar var mest en fråga om jävlar anamma idag och trots att vi sedan några mil hängt med en liten klunga på 7–8 cyklister som höll ett lågt tempo, hade vi lite knepigt att hänga med stundtals. Delvis på grund av att man körde väldigt långsamt uppför men rullade på bra utför.
Precis före depån på 10 mil känner jag ett regelbundet ”bumpande” från bakdäcken. Jag tänker direkt punktering, men när vi rullar in i depån visar det sig att däcket spruckit i kanten. Antagligen på grund av nötande bromsklossar som varit lite feljusterade. Eftersom Patrick brutit på grund av ett problematiskt knä och glider med i servicebilen bakom oss, så lånar vi hans bakhjul och kan fortsätta utan att ha det orosmolnet hängande över oss. Växlarna blir i gengäld lite krångliga vilket också bidrar till att vi inte vågar ta i i uppförsbackarna för att inte riskera kedjehopp eller än värre, bruten kedja. Vid 10-milsdepån finns också varmkorv vilket är otroligt gott.
Nu med ganska precis 3 mil kvar finns mål i sikte och alla tunga tankar lättar. Jag blir i grymt stort behov av en buske, men vi vill verkligen inte släppa klungan och vårt sällskap och därmed bli sist ute på banan. Men turen är på min sida och en cyklist i klungan tappar plötsligt kedjan och medan dom fixar detta kastar jag mig ut i skogen och genast känns livet värt att leva igen. :)
På sista depån med bara 12km kvar serveras godis och jag fyller både munnen och fickorna med Rollokåla. Nu är det verkligen inte långt kvar. Jag och Thomas bestämmer oss för att lämna vårt sällskap och dra i förväg. Nu kan man pumpa på sista milen och vägen hem är ganska snabb. Vi blåser på i drygt 40km/h och med en riktigt skön känsla rullar vi över mållinjen och vi är inte sist. Speakern som hälsar dom sista välkomna i mål säger ”ni är först, från slutet” och det var precis det vi bestämde oss för att inte höra om oss själva. Nu kom vi åtminstone några minuter före den sista klungan och den så kallade ”kvastbilen” som ser till att banan är tom på cyklister.
Jag hade gärna kunnat avstå den här dagen och sovit istället. Jag älskar cykling, men regn och kyla klarar jag mig utan och delvis är det inte värt det. Men nu så här efteråt känner jag mig ändå nöjd. Kölden när man stod stilla var som alltid jobbig, men regnet störde mig inte och det var faktiskt till och med lite komiskt. När vi stod och mekade hjul på 10-milsdepån regnade det kraftigt. Men plötsligt var det som om någon hällde ut en hink vatten över än. Ingen långsam ökning från kraftigt regn till MYCKET kraftigt regn, allt bara kom på en gång. Väldigt fascinerande. :)
Nu i mål har jag ätit tre kokta korvar, ostmacka, ´två koppar kaffe och mer godis. Thomas hade vänligheten att lasta cykeln på bilen medan jag och Patrick gick på toaletten i ett varmt och härligt omklädningsrum.
Blöt, frusen, trött och stel lastar vi oss nu i bilen för att åka hem. Jag har haft den sista bilden klar i huvudet enda sedan kl5 i morse. Hem, av med alla blöta kläder, en lång, härlig dusch, tjocka, varma mjukiskläder och raka vägen i säng under täcket med kläder och allt med en bok. Det tänker jag genomföra, nu! :)
[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Motion, Träning, Stockholm, Upplands Väsby[/tags]
Klockan ringer 04:45 denna enormt regniga söndagsmorgon. Det är dags för mig och vännerna Thomas och Patrick att köra två motionslopp på samma dag. Sthlm Bike och Roslagshösten.
Prognosen har visat på regn, mycket regn just denna dag. Igår var det fint väder och imorgon ska det bli fint väder. Men idag säger prognosen att det ska blis å mycket som vansinniga 35mm regn. Och nog regnar det alltid! När jag som vanligt orolig för att försova mig, vaknar flera gånger under natten med jämna mellanrum, piskar regnet mot rutorna och jag känner en distinkt ovilja.
När klockan väl ringer har jag inte sovit speciellt bra för andra natten i rad. Det blir en proteinbar till frukost och jag kollar faktiskt om någon av vännerna haft vänligheten att hoppa av. Det hade varit så fint, just idag att få krypa ner under täcket igen och bara somna om.
På med cykelkläder, packa vattenflaskor och extra tröja till efteråt och sedan ut genom dörren 05:10. Frukosten bestod av en kraftfull proteinbar. Grötfrukost brukar vara min favorit, men jag orkade faktiskt inte gå upp i tid. Vinglig och dålig balans av trötthet var varje minut guld värd.
Uppsamling hemma hos Thomas för avfärd in mot stan. På Södermälarstrand delas vår grupps nummerlappar ut. vi blir ett helt gäng paracyklister som kör. Hur många som valde att stanna kvar i sängen idag vet jag inte riktigt.
När vi parkerat bilen öste regnet ner och vi satt kvar så länge som möjligt. Cykeln behövde bara bestyckas med pedaler till piloten och jag behövde montera ett GPS-fäste för min cykeldator. Sedan var allt klart.
Vi rullade ca en kilometer upp till målet vid Norrbro. Jag kände att regnet inte skulle störa mig så mycket, men att stå länge och frysa är min skräck. Vid start träffade vi Henrik med pilot Tobias och vi stod först i startkön.
När starten gick och en MC-tjej rullade före iväg började det kännas bra igen trots regnet. Jag tycker verkligen om Sthlm Bike just för att få cykla i ett tomt Stockholm en tidig morgon. Ett vackert väder hade givetvis varit bättre.
Regnet öste ner och gatorna var bitvis täckta med vatten. Men stämningen var god bland cyklisterna som trotsade vädret. Jag tyckte att det var lite tungt bitvis idag. Benen svarade dåligt i backarna och jag kände att pulsen stundtals var hög. Ett resultat av dålig träning, dålig sömn och givetvis vädret. Även om jag inte frös så länge vi var i rörelse, kände man att kroppen aldrig blev riktigt varm.
Sthlm Bike var 8km längre detta år, 50km istället för 42km vilket jag tyckte var kul. Kaffet i Stora Skuggan i början var fantastiskt gott men sedan rullade vi vidare utan fler stopp i depåer.
Eftersom vi ska vidare har vi lite tidspress. Vi rullade in i mål runt klockan nio. Jag och Thomas rullade direkt till bilen medan Patrick plockade på sig lite stödfrukost i Kungsträdgården. Det gick fort att lasta cyklarna och nu gasar vi norrut mot Upplands Väsby och nästa start med full värme på i bilen.
[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Stockholm, Träning, Motion[/tags]
Det börjar faktiskt känna lite bättre mentalt igen. Den djupa ledsamhet jag hamnat i på grund av bristande möjlighet till träning börjar ge med sig. Kanske för att jag börjar förlika mig med faktum att jag nog aldrig blir proffs som paracyklist, men också för att vågen är uppe och nosar på 76kg, 7–8kg över min målvikt och 5kg över min vikt från i våras. Avsaknaden av det positiva i kroppen som träningen ger har hållit mig rätt ordentligt under isen de senaste två månaderna.
Igår kom jag upp på löpbandet för första gången på månader. Att springa ute med ledsagaren Peter har känts fantastiskt, men löpbandet har jag sänt mina allra mest hatiska tankar. Likaså cykeln på trainer där med sina tempobågar som jag egentligen tycker så grymt mycket om har mest stått där som ett hån. Igår när jag gick förbi den, svettig och varm efter löpningen med skakande ben och fnissade åt min urusla tid på milen inomhus, drog jag handen över den när jag passerade och kände, att vi nog kan bli vänner igen fast med nya vilkor.
Idag kom ”MP” vid 9-tiden och jag var för en gångs skull helt klar. :) Det var bara att pumpa däcken och montera på MP’s pedaler och rulla ut i den svlaa morgonluften. Orten var helt död, en typisk söndagsmorgon. NÅgra cyklister såg vi när vi rullade söderut ner mot Väster Haninge.
Ett lätt duggregn kom, men det kändes fortfarande sådär varmt och störde inte alls. Benen värkte lite efter gårdagens löpning men annars kändes det aningens bättre i backarna och på slätmarken höll vi bra fart. Småvägarna ner mot Segersäng är väldigt roliga. Mycket upp och ner och kurvigt, men inga långa backar. Lagom för att benen ska börja skrika när det genast belönas med en utförslöpa. Vi hade hoppats på fler cyklister när vi kom iväg så tidigt, men vägarna låg öde.
Vi nådde Nynäshamnstraxt efter kl11 på 1:32 timmar med en medelfart på 32,0km/h och en bra genomsnittspuls på 155bpm. Jag kände mig riktigt nöjd med det resultatet även om det varit bättre dagar. I gästhamnen tog vi en välförtjänt fika till dom gudomliga dofterna av havet, båtarna, rökeriet, nygräddade voflor och kaffe, en doft som bara hamnstäder kan prestera.
Det var gott i solen men vi föröskte att inte bli sittande för länge. Efter en kort påtår rullade vi hem igen och nu med bara 4 mil hem tryckte vi på lite mer. Det gamla reckordet hem på 1:08 gick inte riktigt att slå, men när vi nådde trafikljuset hemma vid mig, stod klockan på 1:10. Färden slutade på 1:12 timmar, 39km och en genomsnittsfart på 33km/h och en något högre genomsnittspuls på 161bpm. Sista biten hem från Väster Haninge hittade vi en liten grupp cyklister som vi höll jämna steg med men inte riktigt lyckades spöa på sista raksträckorna hem. Benen räckte inte riktigt till vilket kändes lite tråkigt. :)
Nu sitter jag i soffan med den där saliga känslan i kroppen. Det finns inte mycket som slår den efter hårt arbete. :)
Imorgon blir det vilodag och sedan blir det löpbandet igen och jag hoppas det fortsätter uppåt nu.
Idag var det äntligen dags att rulla ut på vägarna igen. Jag och ”MP” bestämde att det var dags att träna lite inför höstens sista motionslopp Velothon Stockholm som vi ska köra tillsammans den 13:e september. Stockholm skulle även idag bjuda på fantastiskt väder och målet för dagens tur var kaffe på bryggorna i Nynäshamn.
Medan jag höll på att plocka fram kläder, packa cykelväskan med slang, verktyg och lite extra energi samt skruvade på pedaler och pumpade hjulen kände jag mig som ofta lite sorgsen. Cykeln hängde på sina krokar i förrådet och där har den hängt sedan SM den 24:e junu. De gånger jag fått möjlighet att cykla denna sommar kan jag lätt räkna på ena handens fingrar. Efter Vätternrundan 2015 och SM veckan efter, cyklade jag bara 45 mil i mitten av juli i vårt misslyckade försök att cykla genom Sverige på 96 timmar. Sedan dess har lådorna med tillbehören stått ouppackade. Vilken människa som helst som älskar cykling skulle träna en hel vinter för att sedan knappt få cykla när säsongen väl börjar? Ingen utom jag som ska känna glädje och tacksamhet över 3 turer i juli och augusti. Det är inte undra på att man undrar vad fan man håller på med. Alternativet för mig är att sätta mig hemma i soffan med datorn och göra ingenting. Det är just detta alternativ som gör att jag ändå kämpar mig ur svårmodet när möjligheten att cykla ute på riktigt dyker upp.
Väl ute på torget och vi fått ordning på GPS, justerat sadelhöjd och ändrat lite på pilotens styre bar det äntligen av söderut. Jag visste att det skulle gå tungt för mig. Dels för att jag sprang igår och för att det nu var på dagen en månad senast jag satt på cykeln. I första backen uppför protesterade lårmusklerna och jag var färdig att kasta cykeln i diket och skrika fula saker. Men snart började endorifinerna pumpa i kroppen och lugnet spred sig i själen.
Vår färd gick söderut genom Väster Haninge och sedan ner mot Nynäshamn på små kuperade, kurviga vägar som egentligen är ganska roliga. Inga långa tunga backar och nästan ingen trafik. Man kan hålla hög fart och trycka på i dom korta uppförsbackar som finns för att genast få lön för mödan i korta trevliga utförsbackar.
Vi missade lyckligtvis en ekorre som sprang över vägen men körde istället över en liten sten och punkteringen var ett faktum. Det gjorde inte så mycket. Det blev ett välkommet kort avbrott vid vägkanten och bytet av slang gick bra. När vi var klara passerade en liten grupp cyklister så att vi hade något att jaga igång oss med.
Nynäshamn är som vanligt en oas i världen. Lukten av bryggor, båtar, diesel och hav, blandat med dofterna från restaurangerna. Rökeriet, gatuköken och kaféerna. Vi satt där lite för länge och tittade på människor och båtar.
Färden gick den vanliga vägen hem längs Gamla Nynäsvägen som är så fin med sitt underlag och glesa trafik. Vi var ute lite försent på dagen för att hitta annat än några enstaka trivselcyklister som dessutom alltid var på väg åt andra hållet. Dom stora klubbklungorna hade helt säkert kört mycket tidigare på dagen.
Efter en kort drickapaus blev vi omkörda av en ensam racercyklist i bra fart. Vi tog rygg på honom men lyckades inte riktigt komma ifatt innan vi svängde av mot Väster Haninge igen även om vi tog in stadigt på honom. Men nu efter nästan 9 mil orkade inte benen några längre stunder.
Väl hemma igen var dom onda tankarna och känslan av sorg djupt där inne under något sånär kontroll. det positiva hård träning ger i form av kroppens egna nyttiga droger räcker. Ändå måste jag hitta en väg att fortsätta på. Jag tror den största klumpen i magen just nu är besvikelsen över att min satsning att bli elitcyklist och att dt är en så tydlig påminnelse om att jag aldrig kan göra något på samma villkor som andra. Inte ens röra på mig. När jag vant mig vid den tanken finns ändå frustrationen kvar över dom vanliga motionsloppen. Jag vill ju köra dom men hur i hela friden ska jag få tillräcklig träning till dom? Jag ska sitta inne på min trainer i sommarvärmen medan kompisarna ger sig ut och cyklar som vem som helst. Jag vet att jag egentligen då borde avstå från att delta men då är jag där igen. Alternativet blir att få uppleva ingenting.
Jag brukar alltid säga att jag inte accepterat min funktionsnedsättning och att det är bra att inte göra det. Det är det som driver och drivit mig framåt till att göra saker jag vill. Det har också den här baksidan när själva verkligheten ställer sig i vägen. Då får den där vägran att acceptera mig mest att känna mig dum, som om allla andra förstått och ler lite överseende utom jag.
Men nu tänker jag njuta en stund av den där sköna värken i benen som jag just lagt upp på bordet till en kopp kaffe och ljudet av fontänen på torget utanför. Det finns ändå inget svar och ingen lösning på alla frågor och all frustration.
På dom båda kartorna nedan kan man se vår tur till Nynäshamn och hem igen. Det var ändå inte så illa även om det inte var några steg framåt. Tyvärr misslyckades jag med kalibreringen av min kraftmätare som nog visar lite konstiga värden. Annars har jag all anledning att känna mig orolig. :)
Tänk att en löprunda runt Kungsholmen en fredagseftermiddag efter jobbet kan göra så gott för själen! Jag har läst att en timmes hård löpning utsöndrar lika mycket endorfiner som 10mg Morfin fast helt på naturlig väg istället för kemisk.
Och det funkar verkligen. Innan det är dags att byta om och min ledsagare Peter ska komma radar ursäkterna varför jag ska hoppa över just idag upp sig på en lång rad och dom är många, många fler än anledningarna till varför jag ska träna. Jag har väl egentligen först nu förstått hur djupt ner i deppgropen jag föll i sommar när jag tvingades inse att min satsning att bli elitcyklist inte fungerar, åtminstone inte under rådande omständigheter.
Men så fort jag gick in i personalens duschrum för att byta om, den där lukten av träningstvättmedel och liniment så började jag tänka att jag lika gärna kan göra det och att solen faktiskt skiner ute.
Vår rutin inför löpningen är alltid den samma. Den korta ledsagarlinan vi har mellan våra handleder, ut på gatan och stå där en stund för att våra träningsklockor ska hitta GPS-sateliterna och sedan börjar vi springa. Fleminggatan, Fridhemsgatan ner mot Karlbergskanalen, ner för trapporna och vänster ut på promenadstråket längs vattnet. Lukten av Mälaren, ljudet från båtarna och alla massor av människor gör att jag nu helt undrar varför jag tänkte som jag tänkte innan. Löpare, mammor och pappor med barnvagnar, hussar och mattar med hundar kryssar vi mellan när vi påbörjar vårt varv runt Kungsholmen.
Formen är inte som den var i våras ännu. Gunget runt magen som min svacka kostat stör mig lite. Peter springer lätt och pratar på bredvid medan min puls och andning stiger. De första fyra kilometrarna smärtar det i vader och benhinnor, men sedan släpper värken och stegen blir lite lättare och längre igen. När vi springer längs vattnet på andra sidan mot Stadshuset börjar det kännas skönt i kroppen. Det naturliga Morfinet i kroppen har börjat verka och lyckoruset sprider sig även om pulsen är hög och andningen lite för tung.
Det är mycket folk ute idag när Stockholm bjuder på ytterligare en otroligt vacker dag. Vi måste anpassa tempot för alla människor vilket gör att det inte blir något riktigt flyt i löpningen. Jag förklarar för Peter att det inte gör något alls. Efter alla år inomhus på löpbandet med fantasin och dagdrömmarna som enda sällskap så känner jag mig bara vanlig och normal bland alla andra. Det blir också lite intervallliknande träning och ger mig små tillfällen att återhämta mig när vi saktar in för mötande människor.
När vi svänger vänster och fortsätter tillbaka mot Karlbergskanalen känner jag mig så nöjd! Solen skiner, kroppen svettas och fettet runt magen brinner och det kan inte bli så mycket bättre. Nu finns bara vägen framåt och tillbaka. Tillbaka till Fleminggatan och tillbaka till motivationen.
Jag köpte min första tandemracer i november 2012 med en stark motivation att bli en bra cyklist. Efter ett antal motionslopp provade jag och kompisen Thomas också på att tävla i vår cykelklubbs serie träningstävlingar. Det gick ganska bra för oss som nybörjare och ganska fort framåt.
Drömmen att nå eliten inom svensk paracykel vaknade snart och jag såg det inte som omöjligt. Att först nå talangnivå skulle bara kräva lite mer träning. Att nå landslagsstandard skulle förvisso kräva lite mer. Just det såg jag bara som en utmaning och en fråga om vilja och tid.
Men det var inte bara min vilja och tid det handlade om. För att som tandemcyklist komma till toppen krävs en pilot med motsvarande mål och vilja att satsa. Mina kompisar gjorde tidigt klart att dom gärna hjälpte mig på vägen, men var inte själva beredda att satsa fullt. Och för att kvalificera in i landslaget måste man göra det som ett team med en pilot. Jag tänkte att det löser sig längs vägen. Så snabbt som cykelsporten växer i Sverige skulle det nog vara ganska lätt att hitta någon som gärna hade siktet inställt på Paralympics i Rio 2016. Det borde vara ganska lockande för många duktiga cyklister i Sverige att lite enklare komma ut på dom stora arenorna i Europa och världen vilket dom allra flesta annars aldrig skulle ha en chans att göra på egen hand då konkurrensen inom vanlig cykelsport är alldeles för hård.
I dom stora cykelklubbarna mötte jag inte bara ointresse, utan även direkt motvilja. Tandemcyklisterr var helt enkelt inte välkomna. Jag annonserade i deras forum och Facebook-sidor för att försöka nå de som kunde vara intresserade av att vara piloter utan något som helst resultat.
Men jag är envis och ingenting är ju omöjligt? Nästa steg blev därför att sätta upp en affisch med en bild och kort text om min satsning i sporthallen i Huddinge där jag tränar spinning regelbundet. Jag tänkte att det var väldigt väl riktat mot målgruppen även om min bekantskapskrets skämtade om att där finns inga riktiga cyklister. Jag var helt övertygad om att telefonen skulle börja ringa, men den förblev helt tyst.
Denna marknadsföring gav faktiskt resultat i form av en pilot. Vi körde en inomhusträning tillsammans och en träningstävling tillsammans. Men för att fortsätta krävdes att även piloten skaffade en tävlingslicens och av någon anledning blev det inga fler gemensamma träningspass. Det är mina egna gissningar, men kanske var även denna bitna cyklist fokuserad på sin egen cykling i första hand eller avskräckt av mina högt satta mål. En artikel i Happy MTB ledde också till att jag provcyklade några gånger med en väldigt intresserad cyklist. Men våra vägar skildes åtminstone tills vidare på grund av privata skäl.
Den mest regelbundna träning jag lyckats få skedde våren 2013 då jag tränade med en föredetta kollega tillika ordförande i den lokala cykelklubben CK Falken. Han är gammalt proffs men kunde bara tidsmässigt hjälpa mig fram till mitt första varv runt Vätternrn 2013. Allt sedan dess har det kanske blivit 4–5 träningsrundor med lite olika piloter. Räddningen hittills har varit alla motionslopp runt Stockholm som vi deltagit i. Dom har i mitten av våren legat ganska tätt, men så fort det sista loppet varit har jag stått ensam igen hänvisad till min trainer.
Så blev det även i år. Året började med tre inomhusträningar i januari till mars. Sedan började vårens motionslopp med Nordic Classic Weekend på Gotland följt av Skandisloppet, SMACK-rundan, Stockholm – Rättvik tur och retur, Halvvättern och slutligen Vätternrundan. Sedan fanns inga fler träningsmöjligheter annat än inomhus på trainer fram till starten i Sverigetempot Ultra en dryg månad senare. Att jag inte lyckats träna mer inför en sådan utmaning kändes som spiken i kistan och det ledde så klart till ett misslyckande.
Det här har fått mig att inse att min högsta önskan att tävla på elitnivå inte går att nå. Mina försök att hitta fler piloter att träna med och i synnerhet en att satsa med har varit resultatlösa och jag har inga fler idéer om hur jag ska lyckas. Jag har till och med mailat helt okända namn inom cykelsporten för att fråga om dom velat vara med, men det enda det lett till har varit att jag känt mig dum. Precis som med mina försök att jaga sponsorer för att underlätta min satsning. Det har snarare känts som tiggeri som lett till lite rabatt på däck, slang, kedjor och kläder snarare än någon seriös tro på mig och min satsning. Och nu framstår det kanske inte är så konstigt med tanke på att det inte tycks gå.
I år deltog paracyklister i SM för andra gången. Jag fick som en engångsgrej möjlighet att köra SM med en elitpilot som klassas som en av Sveriges bästa tempocyklister. När SM gick av stapeln hade jag dessa motionslopp i bagaget, men ingen tempo- eller intervallträning. Trots det körde jag in på en andraplats endast 11 sekunder efter paracykellandslagets tandemteam. Då hade jag redan befunnit mig i en svacka en längre tid och tyckte det kändes helt absurt att komma till elitnivå endast hänvisad till inomhusträning på trainer. Vilken cyklist skulle acceptera det och lyckas hålla motivationen uppe mer än en vecka?
Ändå kommer jag inte ifrån känslan av att det är konstigt att det inte fungerat bättre. Jag vill tro att jag genom mina affischer och inlägg på nätforum och Facebook-sidor ändå har nått ganska många och säkert ännu fler med mun-mot-munmetoden. Cykelsverige växer så det knakar och klassen herrar 40 svämmar över av cyklister som försöker tävla i dom lokala klubbarna och cykla runt Vättern under 8 timmar. Trots det når 99,9% aldrig längre än så. Många lägger ner stora delar av sitt liv på träning för detta och lägger ner stora pengar på cykling utomlands. Bara någon enda av alla dessa borde vara intresserad av att komma längre inom paracykelsporten, få tävla i Europa och övriga världen, kanske till och med kunnat nå Paralympics. Ändå föredrar dom flesta cyklister att nöta på med sin egen träning. Visst är det mycket som ska klaffa. Man ska bo hyfsat nära för att logistiken ska fungera och ha en familj och ett jobb som är flexibelt. Men det tycks inte vara detta som är det stora problemet. Hela södra Stockholm vimlar av klungor.
Konkurrensen i Sverige är liten och underlaget minimalt. Internationellt är sporten större och kraven hårdare. Men fortfarande är antalet cyklister minimalt jämfört med den vanliga cykelsporten. Hård träning skulle lätt ta oss till toppen i Sverige och sedan är det bara en fråga om vem av dom 2–3 cyklister Sverige har som ska representera paracykel internationellt.
Likväl har det inte fungerat och egentligen står jag på samma ruta som när jag började. Det är inte längre realistiskt att tro att något ska hända som tar mig i rätt riktning och givetvis känns det sorgligt. Att tro och försöka har kostat mycket energi och känslan av misslyckande är just nu ganska bedövande. Hur jag ska gå vidare härifrån vet jag inte. Jag fortsätter cykla mina motionslopp så länge det finns piloter som ställer upp. Kanske hittar jag åter glädjen i att träna på trainer och löpbandet igen om jag inte längre har ett mål om att nå eliten utan istället bara för att må bra.
Ett särskilt tack
Jag vill ändå så här långt, även om det blir en fortsättning i någon form rikta ett tack till de piloter som har och framledes även kommer ställa upp. Peter Ahlerup och Ingela Larsson får ett speciellt tack för att ni regelbundet ställer upp som ledsagare i min löpning, det är ovärderligt.
Jag vill också tacka Thomas, Daniel, Mattias ”MP”, Patrick, Jan, Lars, Martin och Peter T för att ni ställt och ställer upp efter förmåga. jag hoppas det även i framtiden blir många landsvägsmil i en eller annan form.
Det var inte tungt idag på det där trevliga sättet. Det var tungt för att det var första träningspasset över huvud taget på två veckor som i sin tur var det första på fyra veckor. Jag har verkligen hamnat i en djup svacka som jag nog inte tagit mig ur så lätt om inte Peter kom idag och med milt våld tvingade ut mig på en löprunda. För varje dag som gått har det blivit allt svårare att finna en anledning att försöka igen. Det har känts så meningslöst och jag har varit och är fortfarande ledsen för att jag verkar ha misslyckats med min satsning.
Ska man försöka se det lite positivt, kan jag känna att det är lite fascinerande hur snabbt man tappar och att det jag gjort således gjort nytta. Det är inte bara det att det i praktiken varit sex veckors uppehåll, utan också lite för mycket godis och kaffebröd när jag tappade orken och sket i allt.
Idag gick vi ut i lugnt tempo med målet att springa 7km. Vi höll ett 6:30-tempo ungefär men det dröjde ändå bara ca 3km innan jag fick håll och behövde gå en kortare sträcka. Därefter blev minsta motlut jobbigt och krävde att vi drog ner på takten.
Pulskurvan var också katastrof. 167bpm i genomsnittspuls och 181 i maximal puls gjorde att benen drog på sig mjölksyra ganska direkt.
Jag är ändå glad att Peter kom och ledsagade idag trots att min låga nivå blev rena promenaden i parken för honom. Jag hade inte fixat att börja om på den här nivån på löpbandet. Samtidigt känner jag mig lite upprymd över att ändå hålla mig under 7 minuter per kilometer då det kändes som om det gick betydligt sämre.
En annan positiv sak är att trots att jag tappat mycket av det jag kämpat mig till under våren, så vet jag att det kommer gå ganska lätt att komma tillbaka om jag bara förmår mig att hålla motivationen uppe och att jag inte bara hänvisas till träning inomhus på trainer och löpband nu när sommarsolen skiner. Det kan ta knäcken på vem som helst. Det är det här beroendet av andra som gör att jag sjunker extra långt ner i depression. Det känns orättvist att andra kan ge sig ut och löpträna eller cykla när dom vill.
Kroppen fylldes av dom där positiva endorfinerna idag igen vilket gör att det känns mycket bättre. Att hamna i en negativ spiral där jag inte orkar träna för att jag är så ledsen, men verkligen behöver träna och beroende av det för att äta bra, sova rätt och orka mera.
Om precis en vecka är vi framme vid Riksgränsen för att påbörja utmaningen Sverigetempot Ultra 2015 där jag och två andra ska försöka cykla från Riksgränsen till Smygehuk på mindre än 4 dygn! Det är en sträcka på 2100km vilket kommer kräva runt 20 timmars cykling per dygn.
För att kunna genomföra detta, har vi sökt sponsorer för dom stora kostnaderna bil, bränsle, energi och reservdelar. Det har inte varit lätt men nu är vi stolta över att Team Sportia valt att sponsra oss med alla reservdelar.
Idag var jag och Thomas på plats för att hämta utrustningen och tacka personalen för deras enorma stöd. Med oss har vi nu däck, slangar, kedjor, bakväxlar, trissor etc vilket kommer göra att vi åtminstone inte kommer bli stående på grund av den sortens haveri vilket känns enormt tryggt.
Riktar härmed mitt stora, varma tack till Team Sportia och kommer fortsätta visa min och vår uppskattning genom fortsatt uppdatering så att dom vet hur det går för oss. Deras insats är helt avgörande för genomförandet.
[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Team Sportia, Sponsring, Riksgränsen, Smygehuk[/tags]
Nu har jag och min pilot Patrick gått i mål i Halvvättern 2015 och det känns bra. :)
Vi åkte ner till Motala igår eftermiddag där vi hyrt en liten tvåa av en kollegas brors bekant, eller något sådant. ;) Den ligger otroligt centralt och på gångavstånd från eveneamngsområdet. Vi åt middag ute på stan efter att ha hämtat våra nummerlappar och sedan gick vi hem och fixade allt med cykel och kläder innan vi slöade med godis och efterrätt i soffan framför fotboll på TV.
Idag var det uppstigning kl07 för frukost och vid 08:45 ungefär rullade vi ner till start. Där träffade vi några andra från vår cykelklubb SMACK som vi pratade lite med innan vi gled in i startfållan och körde iväg.
Väderleksprognosen lovade starka sydvästliga vindar på ca 10 sekundmeter med upp till 15 i byarna och tyvärr hade man rätt den här gången. Är det något jag har svårt för när det gäller cykelsporten så är det kyla och vind. Jag fryser otroligt lätt vid pauser men vind skulle man kunna säga att jag hatar..
Vi rullade iväg i stort sett i rak motvind. Vi höll ändå bra fart förbi första depån. I andra depån stannade vi för att Patrick fick problem med lårmuskler och det var på tal att bryta, så illa var smärtan. Jag kände mig fräsch, men med 10 mil kvar som ändå är en lång sträcka ska man lyssna på sin kropp. Vi stannade där säkert 40 minuter och jag hann med många kaffe och solbullar innan Patrick bestämde sig för att försöka rulla vidare. Skulle smärtan komma vore det bara att vända tillbaka och be om transport tillbaka till Motala.
Men det gick bra tack vare en mängd mikropauser. Vi rullade upp vid Omberg, denna skräckkulle som alla varnat för. Det visade sig som oftast, att det inte var speciellt tufft uppför och väl uppe på åsen rullade vi vidare i runt 40km/h och just här var det lä och väldigt skönt. Ute på landsvägen igen var det som att köra in i en vägg i motvinden.
Den roligaste sträckan var runt den tolfte milen. Då rullade vi i medvind och höll mycket god fart. Vi kunde lätt trampa långa sträckor i över 50km/h utan större ansträngning och vi sa till varandra att det här är cykelkärlek. tidigare kunde man inte höra däckens ljud mot vägen för motvinden, men nu kändes luften varm, stilla och ljudet från cyklarna.
Efter sista depån blev det tungt igen i någon sorts sidovind som varade mer eller mindre hela vägen in i mål. I näst sista depån fick vi ta hjälp av servicen på grund av vår kedja som hoppat och lagt sig innanför lilla klingan. Säkert på grund av en kombination med fel inställda växlar och något fel i bakväxeln som drar kedjan snett i vissa lägen när man trampar bakåt. Jag får försöka kolla det innan Vätternrundan nästa helg.
Det var skönt att glida in i mål och medaljen kändes faktiskt väl förtjänt. Vår totaltid blev 6:35, ganska långt över vårt mål på 5 timmar i totaltid. Men vår rulltid blev 4:48 och 31,14km/h och det är jag helt nöjd med. Utan krånglande ben som genererade långa depåstopp och utan motvinden hade vi kunnat köra in ganska långt under 5 timmar. En flack och fin bana och trevligt landskap.
Bild: Joakim Nömell med ledartröja och cykel lutad mot bil
Idag gick den 10:e omgången i SMACK-serien 2015, en rad träningstävlingar i tempo, linje och GP.
Idag gick banan med start vid Häggeby kyrka med vändning vid Skokloster, en bana på drygt 20km. Det blåste hårt och kom även några droppar regn, men trots det börjar man ändå kunna känna vårvärmen i luften och det blev inte sådär vansinnigt kallt. Banan var den mest kuperade i serien vilket jag och Egge som var pilot för dagen fick känna av.
Under uppvärmningen han vi inte rulla många hundra meter innan vi fick punktering. De här veckorna som gått sedan vår 60-milsrandonne till Rättvik tur och retur, har jag haft fler punkteringar än under hela min, i och förs ig bara tre år långa cykelkarriär och nu börjar det bli frustrerande. Minsta lilla gruskorn verkar nu ge oss punktering, så även denna gång. Så det var bara att promenera tillbaka till bilen någon knapp kilometer och med en kvart kvar till start byta slang.
När vi rullade till start blev det utan uppvärmning och bara ett fåtal cyklister kvar tills det var vår tur. Det var bara att gilla läget och det fanns inga andra tandemteam på plats att tävla emot denna dag ändå.
Tempo innebär korta distanser och fullt ös från start till mål. Utan uppvärmning blir det alldeles för kort och grund andhämning för mig och alldeles för hög puls med mjölksyra i benen till följd. Första 5km var en ren plåga och backarna och motvinden förbättrade inte läget direkt. Efter vändning vid Skokloster var det som att cykla in i en vägg med motlut och stark motvind.
Mot slutet av loppet hände det som alltid händer mig när jag varit dåligt uppvärmd. Antingen kommer håll som ett brev på posten och det drabbade min pilot idag, men för mig började värmen sprida sig i kroppen, andningen blev mer kontrollerad, pulsen bankade inte längre i hela kroppen och det började gå att trycka på. Eftersom det ändå var som det var och det fanns inte så mycket att göra lämpade vi oss i mål. Det blev vårt sämsta resultat på länge, förvisso under ganska dåliga förhållanden. Punktering och dåligt justerade växlar ingår i spelets regler och jag är mest glad att vi inte fick punktering mitt ute i banan. Men jag behöver helt klart fundera över om annat däckval kan lösa problemet. Nu är vi tre personer som noga undersökt fälg och däck utan att hitta något som kan vara orsak till de upprepade skadorna. Däremot hittade vi idag en liten skråma i däcket som efter en liten sten så kanske får man avstå från de allt för tunna och lätta racerdäcken på tandem där vikten ändå är den dubbla och påverkan av en sten är mycket högre.
Nu väntar Halvvättern på söndag som nästa punkt i schemat. Den kör jag och Patrick och målet är korta och få stopp och en snittfart mellan 32–35km/h. Väldigt mycket hänger på väder och vind.
Det här med långdistanscykling; för några år sedan skrev jag om min första lite längre cykeltur. Då cyklade vi tre mil och tyckte att det var ganska långt. Då låg ännu första varvet runt Vättern ett år framåt i tiden och 30 mil var oöverskådligt långt.
Nu är 12, 15, 17 och 30 mil vardagsmat. Det är inget jag funderar över längre om jag ska orka. Frågan är bara om det kommer blåsa, regna och hur fort det kan gå den här gången samt om actionkameran ska riktas bakåt eller framåt på cykeln inför start. :) Nu ligger målet på sommarens utmaning i och med Sverigetempot Ultra, 210 mil på mindre än 96 timmar och då är inte träningsrundorna 3 mil längre.
Den här helgen hade jag, Thomas och min pilot Peter bestämt att köra en 60 mil lång RandonneW med start i Barkarby norr om Stockholm igår lördag kl08. Turen gick sedan upp via Heby, Hedemora, Borlänge/Djurås upp till Rättvik där vi vände hemåt igen via Falun och sedan samma väg från Hedemora.
Jag kände mig så förberedd som jag kunde vara. Jag har aldrig kört ett Randonnelopp förut och den längsta distans jag kört är 30 mil. Det dubbla var lite skrämmande att tänka sig, men jag var mer oroad för väder än om jag själv skulle klara det.
Lördag kl07 börjar folk samlas vid Welcome Hotel i Barkarby. Brevetkort som är en sorts stämpelkort delades ut och det var ett gäng på ungefär 25 personer som kom till start. Jag och mina kamrater bytte om, packade cykel och fyllde vattenflaskor och även om vi hade gott om tid initialt, blev starten ändå lite stressig. Plötsligt var klockan 08 och vi slängde oss upp på cyklarna och iväg.
Man kan säga att våra problem började redan efter första kilometern, eller knappt det. Starten gick så hastigt till så min pilot hade helt glömt att justera sadeln. Det blev ett stopp vid vägkanten som gjorde att vi tappade den stora klungan. Vi försökte jaga ikapp dom men tappade Thomas som hade svårt att hänga med i 45km/h så vi slog av på takten. Det är ingen bra grej att köra slut på varandra efter så kort tid. Men det kändes snopet och lite onödigt.
Sedan rullade det på bra via Bålsta och ut på landsvägarna. På dryga 8 mil ungefär övergick den fina landsvägen i ett en mil långt vägarbete med grovt grus eller makadam. Jag kände direkt att det här är rena döden för tunna racerdäck på en tung tandem. Det smällde och slog i mina carbonhjul och jag ångrade att jag inte satt på lite enklare hjul istället.
Och självklart fick vi punktering. Vi hörde senare att många haft punktering just den sträckan och att den stora klungan haft ”punkafest”.
Det var nu och här som alla problem började. Jag har cyklat racer aktivt i tre år och under den tiden bara haft punktering max 3 gånger under många hundra mils körning. Jag ska under den här resan få uppleva allt en cyklist kan uppleva tror jag.
När vi packar upp för att byta slangar visar det sig att de slangar jag haft med till mina carbonhjul blivit kvar på hotellet. Min pilot hade tyckt att det fanns tillräckligt med slang och att mina var onödiga. Jag borde ha sett till att det jag tagit med packades ner eftersom det var min cykel. Men där stod vi med slangar med för korta ventiler och inga ventilförlängare. Thomas kommer på att hans slangar har rätt ventiler, så vi börjar byta slang på 4 hjul för att skifta och det blir en jädrans röra. Vi upptäcker samtidigt att mina däck har revats upp av det grova gruset och vår tyngd. Det är inte hål rakt igenom, men däcken är inne på sin absolut sista refräng. Vi konstaterar när vi fått luft i hjulen och försiktigt rullar vidare att vi har problem och vi har inte ens kommit 10 mil på resan och har redan blivit stående en timme. Det ska visa sig att det bara är att vänja sig. :)
Vi kontaktar en cykelaffär i Borlänge drygt 15 mil norrut. Dom har rätt sorts slangar och nya däck och en snäll syster till Thomas och hennes man åker för att lösa ut reservdelarna och möta oss längs vägen. Egentligen är nog detta lite för mycket hjälp än vad som egentligen är tillåten under en randonne, men det får arrangören överse med med tanke på vägvalet.
Vi klarar oss på mina sargade däck via Heby där vi fikar helt kort, Avesta/Krylbo där vi äter en middag och hela vägen upp till Borlänge. Där hänger vi upp cykeln på ett räcke utanför ett kaffé och byter båda däcken samt packar nya slangar. Det blir ännu ett stopp på över 2 timmar. Vid den här servicen upptäcker vi också ett krökt växelöra som förmodligen fått sig en smäll av att cykeln ramlade. Jag kan bara le åt eländet och tänka att det ”bara” är drygt 35 mil kvar och mycket kan hända än — och det kommer det att göra. :)
Klockan närmar sig kväll när vi rullar ut ur Borlänge. Stämningen är inte på topp och jag har vansinnigt ont i rumpan vilket jag inte talat om för mina kamrater. Jag hittar decimeterstora svullnader på skinkorna vid sittbenen och det är verkligen inte bra. Dessutom rullar Thomas upp och ber oss att stanna. Han har fått en mental och fysisk dipp. Som han själv säger efteråt, är nog en stor orsak till mötet med systern. Det finns en säng och värme alldeles nära, kroppen är trött och 35 mil och nattens kyla och mörker ligger framför oss. Vi diskuterar helt kort och han beslutar sig för att bryta och rullar tillbaka mot Borlänge.
Min rumpa är så illa därann att jag också undrar över min fortsatta cykling. Så stora bölder gör fruktansvärt ont. Min pilot Peter upptäcker att min sadel lutar bara lite framåt vilket är ödesdigert för sittpositionen. Vinkeln är så liten att jag inte ens kunnat känna den med händerna. Vi rätar upp sadeln och sänker den en aning och jag känner verkligen en otrolig skillnad. Det blir ett svårt beslut; bryta jag med eller cykla vidare ut i natten där möjligheten att bryta inte kommer finnas på 10 mils avstånd och många timmar. Jag har sett fram emot detta så otroligt mycket, att få veta hur det blir att cykla 30–35 timmar i streck utan sömn. Hur ska kroppen kännas, jag måste bara få veta. Trots att rumpan ömmar bestämmer jag mig för att rulla vidare. Mitt mantra från tiden i Mot Alla Odds, ”vad är det värsta som kan hända?” spelades upp i mitt huvud om och om igen. Det absolut värsta vore att ta in på något nattöppet och leta tåg från Rättvik som bara låg ca 6 mil framför oss. Väl där skulle jag i alla fall veta om rumpan blivit värre eller bättre.
Jag och Peter rullar ut i natten ensamma. Vi känner nog båda att det är trist för Thomas skull. Jag hade velat peppa honom mera, men beslutet måste vara ens eget. Jag vet att jag frågade honom tidigare under kvällen om det var mentalt jobbigt att ligga bakom oss helt ensam och inte höra så mycket av vad vi sa och inte kunna delta så mycket i diskussionerna. Men han menade att det var helt OK. Hade han där och då bitit ihop lite och om vi också vetat att nästa matpaus fanns i Leksand bara ett par mil bort så hade det kanske slutat annorlunda. Men en sådan etapp framför sig är en svår utmaning.
Vi stannade i Leksand på en pizzeria för att äta. Det var full fart på en krog i stan och även pizzerian intogs av glada människor som skulle äta återställarmat. Maten, kaffet och värmen gjorde susen och det kändes OK när vi rullade iväg igen norrut.
I Rättvik kl02:50 händer verkligen inte mycket en lördagskväll, det kan jag försäkra. En fontän var det enda ljudet som hördes. Inte en människa eller livstecken runt omkring. Där stod vi vid en bankomat för att ta ut ett kvitto som bevisar i vårt stämpelkort att vi varit där och vid vilken tid. Vi blir också stående en stund och pratar och lyssnar och faktiskt njuter lite av natten innan vi börjar huttra och rullar vidare.
Mellan 03 och 06 var en väldigt intressant period för mig. När vi rullade från Rättvik ut i skogen längs ödsliga landsvägar utan en bil på flera timmar, ljudet av fågelsång, vattendrag överallt längs vägen till höger och vänster, vindens sus i skogen och hjulens monotona ljud mot vägbanan var både fridfullt och sövande på en gång. Min trötthet i huvudet kom men benen trampade och kändes bra. Jag höll på att somna flera gånger där på cykeln, huvudet vippade åt sidan och jag vaknade igen väldigt abrupt. Jag slog mig på benen, gnuggade ansiktet och försökte tänka på något aktivt och jag lyckades hålla mig vaken.
Vid en växling i en brant backe ramlar kedjan ner mellan framklingorna. Egentligen är det inget speciellt konstigt med det, men på en tandem är vi två som trampar och kraften blir större. Vi får på kedjan igen och rullar vidare, men det blir ganska snart uppenbart att kedjan fått sig en törn. Den kuggar över på varje varv och det går inte att trycka på i backarna. Med tanke på allt besvär innan börjar det faktiskt kännas lite jobbigt. Varför liksom?
I Falun tar vi in på en Statoilmack och det är den bästa, vackraste och varmaste macken i världen just då med jordens godaste mossrika, kaffe och kanelbulle. Peter pratar och jag sitter och har otroligt svårt att hålla mig vaken. En klunk kaffe till, lite naglar i huden för att vakna och så den förbannade kylan efter natten. Jag bär 5 lager kläder på mig men det visar sig senare att temperaturen under natten varit nere runt minus 2° och dom lätt blöta kläderna av svett fungerar mer avkylande än värmande. Mitt största problem i de här sammanhangen är just min frusenhet som jag plågas ganska mycket av under de olika motionsloppen när det är dåligt väder och framför allt vid stopp. Nu kändes det som någon höll is mot huden och det kröp över benen, armarna och bålen och kylan kom sådär riktigt inifrån. Till slut var det ändå dags efter ytterligare ett mer än timslångt stopp att rulla vidare. Solen hade ändå börjat komma fram och vi träffar Per-Erik som är en annan cyklist. Han har övernattat i skogen i sitt tält och rullar nu söderut. Vi beslutar att göra sällskap. Det visar sig vara vår välsignelse. För när Thomas avviker från rutten finns viktiga reservdelar i hans packning som vi ödesdigert beslutat att bara ha på hans cykel.
Från Falun är det runt 25 mil hem, men nu hade ändå nedräkningen börjat. Jag satte upp små mål längs hela vägen, 5 eller 10 mil i taget. Efter Falun var nästa lilla delmål Hedemora ca 7–8 mil bort. Därefter var vi nere på 18 mil kvar hem.
Jag tror det var när vi passerat Hedemora och Avesta som det hände igen. Längs en krokig och kuperad väg med mycket backar trampade vi till slut av kedjan. Per-Erik hade konstaterat att tre länkar knycklats till under natten när kedjan ramlade ner mellan klingorna och nu höll det inte längre för krafterna. Vi bestämde att korta kedjan med en länk eftersom kedjelås för 10-delars kassett låg kvar i min packning och alla närvarande och dom som passerade oss bara hade kedjelås för 9 eller 11-delade. Kedjan kunde kortas med en länk utan att det påverkade växlingen och vi kunde rulla vidare efter en stund. Tyvärr återkom problemet med hackande kedja då resterande länkar som var trasiga också började ge upp.
Det fanns ytterligare ett tandempar längs banan som vi på grund av våra problem kört om och blivit omkörda av otaliga gånger. Nästan på gränsen till pinsamt. När dom passerade visade det sig att dom hade 10-delad kassett som jag och dessutom var välutrustade med kedjelås som dom gav bort. Enormt stort tack! Vi kunde laga kedjan men på grund av att den nu kortats av så gick inte längre de lägsta växlarna att använda. Men nu fungerade ändå allt.
Vi åt i Heby världens godaste spagetti, kaffe och mjukglass och jag kände mig odödlig. Tröttheten var som bortblåst sedan flera timmar och solen hade verkligen skrämt bort all köld ur kroppen även om det tagit tid. Nu kände jag mig äntligen varm och började inte längre frysa av att stå stilla. Jag kände stor tröst i att inget kunde hända med bara 10 mil kvar och på hemvägen skulle vi ta en omväg förbi den förbaskade grusvägen. Från Heby var det bara 7 mil till bålsta och sedan bara 3 mil till målgången. Bröt man upp etappen så, så kändes det otroligt mycket lättare.
Vägarna var bra men stundtals ganska mycket trafik och en del som körde för nära. Men allt gick bra och vi nådde macken i bålsta där vi fick våra kort stämplade för näst sista gången, drack kaffe och målbulle. Men 3 mil i god fart innebär ändå ungefär en timme, förutsatt att ingenting händer på vägen.
Från Bålsta rullar vi iväg i ca 40km/h, pigga i kroppen och väldigt sugna på att äntligen gå i mål. 5km senare kör vi på en otroligt liten sten, obetydligt större än ett gruskorn och punkteringen är ett faktum. Per-erik stannar med oss och byter slang. Det börjar bli ont om slangar och vi får laga för att det ska räcka. När vi äntligen är klara rullar vi kanske 300 meter innan det är dags igen. En liten sten och sedan rullar vi på fälgen.
Att jag inte skrek rakt ut av frustration då är ganska märkligt. Trots att jag sa till den vänlige och ständigt hjälpsamma Per-erik att han fick rulla vidare, valde han att stanna och hjälpa oss och det var nog tur eftersom Thomas hade kolsyrepatronerna i sin packning. Vi bytte slang igen och rullade vidare, noga med att hålla oss långt ut i vägbanan för att inte råka ut för mer kantgrus. Varje meter var nervös. Nu började det bli bråttom hem på flera sätt. Dryga 2 mil kvar och förvisso 2,5 timmar till maxtiden gick ut, men slut på slangar och orken.
När vi svängde upp framför Welcome Hotel i Barkarby kändes det väldigt skönt! Äntligen var detta äventyr över och det kändes tydligt att det varit mer besvär än nöje och utmaningen bestod i helt andra saker än trötthet och fysisk utmattning. Att ha cyklat så många år och så många mil utan minsta problem och allt det vi fått nu under vägen var nästan lite för mycket på en gång. Att en hel del av missödena också berodde på dålig kommunikation mellan oss tre cyklister gjorde det kanske mer frustrerande. En skitsak egentligen, men när någon sa att jag tagit fel eller glömt slangar, var det väldigt nära att jag sa saker jag helt säkert skulle ångrat. :) Hade min utrustning packats ner hade det besparat oss en hel del besvär, men grusvägen och dom trasiga däcken gick inte att förutse och inte heller den söndertrasade kedjan.
Framme på hotellet blev det ett hastigt avsked. Peter hade verkligen bråttom till sista tåget hem till Köping. Jag njöt av att få min väska, gå på toa, dricka vatten och faktiskt planera vilket pendeltåg jag skulle ta hem och jag skulle faktiskt kunna gå dit, inte cykla en meter just nu. :)
Per-Erik från Uppsala gjorde ännu en hjälteinsats genom att ledsaga mig till pendeltåget då han skulle samma väg. Det besparade peter dyrbar tid och gjorde min hemfärd mindre stressig. Jag drack vatten och pratade med receptionisten en stund och kände hur friden spred sig i kroppen och jag började till och med uppskatta det jag varit med om. Cyklingen tog liksom mer och mer plats i kroppen medan alla strapatser fick allt mindre utrymme. Det var jag glad för och jag var glad att jag stod här och inte fick ta ett tåg hem. Det var verkligen nära många gånger.
åter igen, ”vad är det värsta som kan hända?” Ta tåget hem, ja visst men då hade jag ändå fått ett antal mil i benen och en massa erfarenheter rikare. 150kr bortkastade och ingen medalj förvisso, men ändå en upplevelse. Nu stod jag ändå här och vi hade klarat det.
Jag vill ändå rikta mitt sista och i särklass största tack till Per-Erik Rosén, liggcyklisten från Uppsala som följde oss från Falun och aldrig svek eller tappade modet. Uppfinningsrik och kunnig och ettt rullande reservdelslager. Jag kan helt ärligt säga att jag lärt mig mer av dig än under de 3 år jag ägnat mig åt den här hobbyn på heltid.
Dessutom en människa som pratade direkt med mig och inte över huvudet på mig med min pilot. Det är allt för vanligt av osäkerhet och okunnighet men vissa människor bara har ”det där” som en ren självklarhet. Jag ser ingenting men jag är inte korkad och man kan också fråga mig om vad jag tror, tycker och kan. Om fler människor bara slappnade av lite mer så skulle världen vara enklare. Om alla människor vore lika hjälpsamma skulle världen vara betydligt bättre.
Nu är det kväll och jag är hemkommen. Kroppen skriker efter vatten och jag äter toast, kyckling, pizzasallad, muffins och dricker kaffe och det känns hur super som helst! Jag har varit vaken nu i — hmm jag tappade just räkningen, men typ 44 timmar eller om det är 41 timmar. Jag vet nu hur jag fungerar och snart ska jag sova. Det ska bli spännande att se hur mycket jag behöver sova och hur jag mår imorgon. Då är jag ledig från jobbet förutom ett eftermiddagsmöte.
godnatt alla cyklister där ute. Snart väntar 210 mil på under 4 dygn, det ser jag fram emot! :)
För ungefär två veckor sedan skickade jag mitt ena par Garmin Vector-pedaler på service efter att det börjat glappa i pedalspindeln. Igår kom utbytespedaler tillbaka med posten.
Jag kände mig lite orolig när jag varit i kontakt med Garmins svenska support som knappt tycktes veta vad Vector var för produkt och skrev mer eller mindre av vad jag sa bara. Men jag fick veta att pedalerna servades i Danmark.
Bara 2 arbetsdagar senare fick jag bekräftelse att pedalerna tagits emot och ytterligare 2 dagar senare aviserades att en reparerad eller utbytt produkt var på väg. Riktigt snabbt marscherat. Jag trodde det skulle bli en långdragen historia mitt i cykelsäsongen men detta gick föredömligt snabbt.
Nu ska jag bara verifiera att allt fungerar som det ska innan jag sänder nästa pedalpar på service för samma fel. Det innebär att mina piloter inte får någon kraftmätning på de två kommande tävlingarna, men det går att leva med. Hellre det än att vara utan kraftmätning helt.
Så, bra Jobbat Garmin! Det är Apple-standard på er nästan! :)
Ännu en lördagsmorgon med väckarklocka, kaffe och grötfrukost. Idag var det dags för SMACK-rundan, ett motionslopp i norra Stockholm med start och mål vid Märsta ishall. Det fanns som vanligt lite olika distanser att välja mellan och vi körde självklart den långa på 120km.
Jag körde detta motionslopp första gången förra året och då slutade det med en vurpa efter ca 9 mil och brutet nyckelben och skadad axel till följd. Jag och Patrick som då var pilot, slutförde ändå loppet, men man kan väl i ärlighetens namn säga att dom sista tre milen inte var så roliga och gick mer på någon sorts dum envishet. :)
Även i år var vädret vackert men lite svalare. Det var inte aktuellt att köra i korta ärmar och ben. Vi var vid start 40 minuter före och köade en god stund för att få ut våra nummerlappar. Sedan bytte vi om och rullade mot start.
Vår plan var att starta bland dom sista på långa distansen för att ha lite cyklister framför oss att jaga. Nu hamnade vi helt längst bak och startade ungefär 20 minuter över 9. Som vanligt gick det lite långsamt ut från starten på cykelvägar innan vi kom ut på lite större vägar och ökade farten. Kroppen kändes helt OK idag och det som är så bra med motionslopp är att man kan använda dom första milen till uppvärmning.
Vi bytte klunga några gånger och släppte dom som gick för långsamt och jagade ikapp nästa. Det var roligt och gick stundtals riktigt fort. Dom första 8 milen av banan är dessutom ganska flacka medan det blir mer kuperat mot slutet och dom sista 4 milen.
Första depån kom först runt 5 mil och där stannade vi och tappade den klunga vi valt som sällskap. Vi hörde att dom skulle stanna i nästa depå och kanske skulle vi hinna ikapp dom tills dess. Vi uppsökte en buske, drack vatten, åt bulle och fyllde flaskor innan vi rullade iväg efter ett föredömligt kort stopp. Däremot var det väldigt gott att stå där i solen och det var nästan vindstilla, så hade depån varit utrustad med kaffe hade nog stoppet blivit lite längre. Nu blev det kanske 6–7 minuter långt innan vi rullade vidare.
Nästa depå låg redan straxt före 7 mil och var bara en vätskedepå. Där stod vår klunga men vi valde att rulla vidare eftersom vi nyligen stannat. Det började också gå mera uppför på stundtals ganska roliga och kurviga men dåliga vägar. Vi passerade landsvägen på dryga 9 mil där jag skadade mig förra året men denna gång utan missöden och i hög fart.
Med 2 mil kvar började det kännas lite i benen. Jag som varit ute på ett 5-milspass 2 dagar innan och MP samma dagen innan, kände klart av det i backarna som blev fler och brantare kändes det som. Dessutom låg vi helt ensamma dom sista 6 milen vilket också så klart påverkar.
Den sista depån låg bara ca 11km före mål. Säkert strategiskt tänkt för dom som tappat energin in mot mål, men vi tyckte nog depåerna kunnat ligga något mera jämnt utspridda på kanske 3, 6 och 9 eller 10 mil istället. Där stannade vi kort för att dricka och ta en bulle och då susade klungan vi gjort sällskap med i början förbi. Vi kände väl båda att vi skulle försöka komma ikapp dom men att det kanske inte skulle gå med så kort distans kvar och den känslan i musklerna.
Men vi gjorde ett tappert försök. Det hade kanske, kanske gått om vi inte tappat kedjan i en misslyckad växling. Den trasslade in sig lite och tog dessutom extra lång tid att få på. Så när vi åter rullade hade vi tappat hoppet om en sista jakt. :)
Sista biten hem bestod av en del långa och sega, som jag kallar dom för ”landsvägsbackar”. Det går framåt med OK fart men känns tungt i benen. Vi passerade ett par ensamcyklister som antagligen tappat sina klungor.
Vi rullade i mål i god fart och det var rätt skönt. Framme vid ishallen igen fick vi medaljer, korv och äntligen underbart gott, varmt kaffe! :) Lite trevligt prat med cyklister och funktionärer innan vi lastade cykeln och rullade hemåt.
Nu när jag analyserar värdena så kan man nog inte annat än vara väldigt nöjd. Total tid blev 3:52 och bara med 11 minuters stopp totalt. Medelfarten blev 33,1km/h, en genomsnittspuls på 151bpm och en medelkraft på 194 watt och 202 watt normalized power. Det känns att det går åt helt rätt håll och jag kände mig även denna gång helt odödlig fram till ungefär 8 mil.
Det totala intrycket av loppet är mycket positivt. Fina vägar och ett bra arrangemang av klubben SMACK. Vädret är inget man råder över men är helt avgörande för om det ska vara njutning eller pina. Idag var vädret perfekt, lagom temperatur, nästan ingen vind och inget regn. Imorgon är däremot väderkartan överöst med regnmoln.
Nu rullar vi hemåt med den där trötta och lyckliga känslan i kroppen. Kanske blir det något lätt löppass imorgon, sedan väntar lite övning på GP-bana i veckan innan den första riktigt stora prövning nästa helg då vi cyklar ett 60 mil långt lopp med start och mål i Barkarby och vändning i Hedemora om jag inte minns helt fel. Det blir i ett lugnare och jämnare tempo.
