Idag var det dags för inomhusträning för paracyklister i Munktellarenan i Eskilstuna. Vi hade ett träningstillfälle i december, men då blev min pilot MP sjuk så vi fick ställa in.
Idag åkte jag och Egge för att delta och det kändes väldigt inspirerande. Efter alla pass på trainer och löpband så kändes det kul att rulla på riktigt och känna den riktiga fartvinden och inte en bordsfläkt. Även om det innebar varv efter varv på en 200 meter lång löparbana och fartvinden var inomhusluft :)
Extra spännande kändes det att prova nu när jag skaffat Garmin Vector effektpedaler även till pilotens plats. Vår effekt mäts nu i watt var för sig och vi kan på så vis se både vad vi presterar individuellt och gemensamt.
När vi anlände hade vi lite pyssel med att få tekniken att fungera, men när allt var igång rullade vi totalt 4,6 mil uppdelat på 8 pass. Det första på 6km var mer uppvärmning, följt av ett mil långt pass för att få igång kroppen ordentligt. Men på en 200 meter lång löparbana blir en mil 50 varv, så vi övergick till att köra resterande pass som 5km intervallträning vilket kändes både nyttigt och roligt.
Idag var det också väldigt många cyklister som kom, både nya och gamla, nybörjare och proffs. Ett högt tempo och god stämning. Cykling varvat med fika och prat med trevliga människor.
Egge hade vänligheten att sammanställa en liten jämförelse av våra värden efter dagen och det är roligt att vi ändå ligger så pass jämt. Jag är dock ännu mer glad över mina egna värden då dom är väldigt bra. Under vinterns pass på trainer har jag mestadels kört en och samma bana som är ganska flack. En flack bana på trainer ger egentligen inget motstånd alls medan motsvarande cykling på riktigt ändå ger det motstånd det innebär att flytta ekipaget framåt. Det här var första gången jag cyklade med Vector på det viset och det gav lite andra värden.
Pass 1: max 789W, medel 276W, NP 290W
Pass 2: max 746W, medel 290W, NP 304W
Pass 3: max 697W, medel 311W, NP 313W
Pass 4: max 864W, medel 298W, NP 306W
Pass 5: max 755W, medel 270W, NP 286W
Pass 6: max 750W, medel 254W, NP 270W
Pass 7: max 863W, medel 262W, NP 284W
Pass 8: max 459W, medel 259W, NP 259W
Betänker man att det som sagt var en helt platt bana utan något motlut känner jag mig galet nöjd med dessa värden och kan knappt vänta tills vi kommer ut på vägarna och får se hur det ser ut då.
Garmin Vector har nu också lanserats med något som kallas ”cycling dynamics” som ger en hel rad värden om hur man fördelar kraften på pedalerna. Där kunde jag nu se att jag lägger kraften nästan helt centrerat på pedalen, +/- några millimeter från centrum och också att jag är ganska bra på att använda stor del av pedalvarvet för att ge kraft. Det handlar om att både trycka med det främre benet samtidigt som man drar med det bakre för att hjälpa till. Där kunde man se att min kraft pågår ungefär från ca 10° enda runt till ca 260°. Min momenteffektivitet ligger runt 90% på båda benen och mina ben är jämnstarka +/-1%.
Allt detta kan Garmin Vector nu visa och det är upp till mig att använda det till något vettigt och för en oinsatt är detta bara konstiga siffror. För mig är det nu ren glädje :) Men är man intresserad kan man läsa mina första intryck av Garmin Vector här.
Nu ska vi lasta cykel och oss själva och fara hemåt. Jag känner mig fylld med energi men med en hals som signalerar en början till förkylning :) Nästa cykling inomhus sker den 21:a februari och då med Patrick ”teknikpappan” Arkley. Då får piloterna sinsemellan göra upp om vem som för tillfället har starkast benmuskler :) Jag har inte frågat om tillåtelse att publicera Egges värden här så det får man kanske läsa i hans blogg framöver. Men han har absolut ingenting att skämmas över och jag får lägga på ett kol om jag inte ska få stryk :)
Jag har tidigare skrivit om att jag nu utrustat mig och min cykel med Garmin Vector vilket är en effektmätare integrerad i pedalerna. Den mäter den rena muskelstyrkan i benen och omvandlar den till watt och ger en väldigt bra bild av hur man presterar med flera olika mätvärden.
Fördelen med Vector för ett tandemekipage är att kraften för piloten och
stoker mäts separat. Med en kraftmätare inbyggd i navet eller vevpartiet
ger den gemensamma kraften i watt och då går det inte att veta vem som
presterar vad.
Nu är min tandem äntligen utrustad med Vector både hos mig och piloten. Nu idag investerade jag i ett andra set pedaler till pilotens plats och det ska bli intressant att börja köra med inför vårens träningar och tävlingar. Det viktigaste utbytet vi kommer ha av denna information är ens individuella prestationer naturligtvis samt den gemensamma effekten vi kommer kunna generera. För min egen del, är jag mer intresserad av mina egna värden och vill kunna erbjuda samma möjlighet för mina piloter. Det innebär rent krasst att jag kommer kunna välja den starkaste piloten inför tävlingar, men jag kommer ha mera fokus på att utvecklas själv. Däremot har jag ingen aning om hur vi ligger styrkemässigt jämfört med varandra och det ska bli intressant.
Det första tillfället att testa Vector blir nu under inomhusträningen i Munktellarenan på lördag. Då kommer min pilot Thomas att få prova Vector. Det blir säkert en uppföljning på detta under våren när vi börjat samla lite resultat.
I början av februari är det dags för sammanslagningen av dom båda syncentralerna i Långbro och Sabbatsberg i Stockholm samt flytt till nya, gemensamma lokaler på Fleminggatan 48 ovanpå Västermalmsgallerian. Inför flytten har vi nu haft två personaldagar på Utsikten Meeting i Nynäshamn.
Under den första dagen samlades idéer in från personalen kring hur olika utmaningar kan lösas. Under eftermiddagen lyssnade vi till en föreläsning om olika personligheter indelade i färger. Grovt beskrivet skulle då röda människor ses som framåt och målinriktade, gula ha stort behov av att synas, blå väldigt noggranna och kritiskt granskande och gröna hänsynstagande och måna om andra människor. Kring detta fanns givetvis mycket detaljer och föreläsningen var väldigt underhållande.
Sättet att dela in personligheter var väldigt träffande på somliga men kanske ingen exakt vetenskap. Själv har jag i så fall drag av alla färger men kan självklart se dom mest tydliga dragen.
Under första kvällen var det middag följt av underhållning i baren. Det blev en tidig kväll för mig. Dagen efter innehöll sammanfattning av gårdagens idéinsamling och lite frågestund och information kring det man vet om flytten, vilket kanske inte var sådär väldigt mycket. Det känns som ganska mycket är lämnat till framtiden. Det är klart, det är ingen liten apparat att slå ihop två enheter till en med ca 80 medarbetare, både logistiskt och känslomässigt.
Under eftermiddagen har vi fått lyssna till Paralympics-simmaren Maja Reichard som föreläste på temat om att vända motgångar till framgång. Jag uppskattade kanske den föreläsningen mer för egen privat del än att jag kanske tyckte den hade med kommande utmaningar för oss att göra.
Nu är dagarna slut och det bär snart av hemåt.
Det är ungefär tre veckor kvar till flyttlassen går och måndagen den 9:e februari åker jag till en ny arbetsplats. I den dåliga vågskålen som förvisso väger tungt, ligger dom försämrade möjligheterna att rasta hunden. mitt i city är dom näst intill obefintliga och definitivt inte bra. I den andra vågskålen ligger många fördelar. En lite enklare resväg, eget arbetsrum och den allmänna nytändning sådant här åtminstone ger mig.
Utmaningen för enheten som sådan nämner jag inte så mycket om. Jag tror det kan bli tufft och att risken är stor att det som är mindre bra fortsätter i gamla spår för att det är för jobbigt att ändra på och att en sådan här sammanslagning kanske inte automatiskt är lösningen på alla problem.
Nu ska jag gå tillbaka till jobbet och packa det lilla som behöver packas i mitt rum och ta hand om dom sista klienterna på den här arbetsplatsen.
Nu börjar vårens motionslopp ta form. Jag och kompisen Egge är redan anmälda till Vätternrundan, jag och Patrick kommer inom kort att anmäla oss till Halvätern 2015 och nu är vi anmälda till Skandisloppet under UNT Bike Weekend i Uppsala. Vi körde motionsloppet för första gången 2014 och det var ett bra lopp trots att det skedde lite missöden med servicen i depåerna.
Det känns roligt att anmäla sig, även om det är ganska långt kvar till den 9:e maj. Men det blir något ytterligare konkret att se fram emot och börja planera och träna inför.
Förra året cyklade jag och Egge från Stockholm till Uppsala kvällen före loppet och övernattade hos hans föräldrar. Ett trevligt upplägg som dessutom gav mer cykling. Jag är ju också barnsligt förtjust i stadscykling, något som inte ger så mycket motion men något som jag inte gör så ofta. Mina stadspendlande vänner tycker nog jag är lite knasig, men är man mest van vid långa landsvägar mil efter mil, så kan lite rödljus, trafik och människor kännas lite speciellt :)
[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Motion, Träning, Motionslopp, Stockholm, Uppsala[/tags]
Årets första löprunda utomhus oroade mig lite. Jag har försökt varva löpning på band med cykel på trainer för att hålla igång men spara vaderna lite. När jag räknar efter inser jag att det kanske kunde varit något mer vila under julledigheten och passet i förrgår var jag tvungen att avbryta på grund av värkande vader efter ca 5km.
Efter att ha läst på lite om liniment bestämde jag mig för att prova det på mina trötta löparben. Jag har aldrig behövt använda sådant förut och det finns så många olika sorter. Efter att ha provat tigerbalsam som jag inte tyckte gav någon som helst effekt, gick jag på det som verkade vara starkare, Linnex stick. Det fick bra kritik på olika forum även om någon enstaka uppgav att den reagerat och fått väldigt ont i huden.
När vi gav oss iväg kände jag direkt att träningen givit resultat och att det gick fortare och lättare. Men jag kände också av värken i vaderna och med det blir löpsteget sämre och värken värre och pulsen stiger. Vi kortade av turen en kilometer för att inte riskera skador och förvärra situationen.
Vid målgången visade klockan entydigt bättre resultat trots att det känts så tungt. Men tyvärr började vaderna brinna som helvetets eldar där jag smort linimentet. Det kändes som tusen nålar ungefär och bara en lätt beröring av kläder gjorde att det sved fruktansvärt. Jag hade läst att det inte hjälpte att duscha, men att olivolja skulle lösa upp linimentet. tyvärr hade vi ingen olivolja hemma men läget blev så desperat att det fick duga med matolja som jag gned in benen med och torkade av. Jag provade först med kallt vatten som hjälpte en kort stund men som efteråt verkade sprida ut linimentet och göra smärtan värre, precis som andra skrivit om på forum.
Trots att jag var försiktig när jag strök på medlet fick jag ingen märkbar effekt, varken värmande eller kylande effekt under själva löpningen. Den hemska reaktionen kom först vid målgång och den var inte behaglig. Annars vet jag väl egentligen inte hur det ska kännas. ”Bränner på fint” har någon skrivit på nätet och nog fan brände det alltid :)
Nu blir det vila ett par dagar innan jag gör ett nytt försök. Jag kanske provar Linnex någon gång till innan jag helt ger upp. Kanske tryckte jag för hårt trots allt när jag strök på det.
Det gäller verkligen att vara försiktig även i sitt eget hem. I helgen när jag var bortrest och familjen var hemma höll det på att hända som vi varnat våra barn för. Vi försöker få dom att alltid låsa ytterdörren även när vi är hemma. Trots att vi har pling-plong-klocka när dörren öppnas och hundar som för väsen är lägenheten stor och det är svårt att hålla koll på vem som kommer och går. För några veckor sedan var det andra hyresgäster som blev av med värdesaker på grund av att någon smugit sig in genom den öppna dörren och plundrat jackor från plånböcker.
Min ena dotter var lyckligtvis på undervåningen när det plingar i dörrlarmet. Hunden skäller men ingen ger sig till känna. Dottern rusar ut i hallen och finner ytterdörren på glänt och ingen utanför. Ingenting blev stulet den gången.
Igår när jag var på jobbet och familjen hemma ringer det på dörren. Två killar utanför som inte legitimerar sig och som min fru uppfattar det, uppger att dom kommer från Hyresgästföreningen. Man berättar att en bil kommer placeras i ett närbeläget garage som alla medlemmar ska få tillgång till, bara man får ta alla körkortsuppgifter. Hela grejen lät så ytterst osannolik och dessutom har vi inte körkort någon av oss men man kan undra vad syftet med den här sortens bedrägeri är? Att komma över personuppgifter för att sedan använda ens identitet?
Trots att min fru inte är helt säker på att killarna sa att man var just från Hyresgästföreningen så har jag kontaktat dem för att informera. Att informera fastighetsägaren om att det smyger runt konstiga figurer i portarna känns inte längre som någon idé då det inte är nytt för dom och inga åtgärder vidtas.
Så det gäller att fortsätta vara noga med att låsa dörren och rent pedagogiskt var det ändå bra för att några hemmavarande barn fick se konkret att det vi varnat för, både vad gäller att obehöriga smyger i dörrarna och att okända ringer på och försöker lura folk faktiskt förekommer. Tyvärr har och kommer människor bli lurade.
Idag fick inomhusracern tempopinnar monterade. För den oinvigde är dessa till för en annan sittställning som främst används vid så kallade tempolopp, när man oftast kör kortare snabba sträckor. Man får en mer liggande och strömlinjeformad sittställning vilket gör att man säkert tjänar några kilometer per timme i hastighet.
För min del som normalt sett cykla tandemcykel och då sitter bak kommer jag aldrig få anledning att utnyttja denna position då min pilot så att säga, sitter ivägen. Inomhus känns det bara roligt att få köra i samma ställning då jag tränar just tempo.
Idag var jag på bio och såg filmen Jag ser dig i tjänsten. Det var första gången jag testade syntolkning på bio över huvud taget och via en app i telefonen i synnerhet. Syntolkad bio går främst till på två sätt. Antingen lånar man en utrustning av biografen och med hörlurar lyssnar man på syntolkningen eller som nu via en app i mobilen. Jag är ingen flitig besökare men den här lösningen tilltalar mig mycket.
Appen jag testade idag heter MovieReading från företaget Universal Multimedia Access Srl. Det ser ut att vara ett italienskt företag om man tittar på app-beskrivningen på den svenska butiken om inte annat. Appen är gratis och konceptet är lika enkelt som genialt.
I appen finns 4 flikar i skärmens nederkant. Under den första fliken ”Mina filmer” hamnar de ljudspår för syntolkning man laddat ner under den andra fliken ”Marknad”. I Marknad-fliken ligger alla syntolkningsspår för tillgängliga filmer. Det är inte hela filmerna utan bara ljudspåret för syntolkningen. Den tredje fliken ”Meddelanden” innehåller just meddelanden om nytillkomna filmer och den fjärde och sista fliken ”Inställningar” där man behöver ändra land från USA till Sverige för att det ska fungera.
I biosallongen laddade jag ner filmen ”Jag Ser Dig” och nedladdningen gick fort och när nedladdningen var klar hamnade filmen mycket riktigt under fliken ”Mina filmer”. Klickar man på filmen får man upp valen att ”Se filmen”, ”Ta bort” eller ”Avbryt”.
När man valt att se filmen, använder appen telefonens mikrofon, den integrerade eller via headset för att lyssna på ljudet i biosallongen. Med hjälp av ljudet synkroniserar sig syntolkningen med filmens handling så att rätt sak spelas upp vid rätt tillfälle. Det kan till exempel låta:
”HOn småspringer bort längs vattenbrynet med korta steg, ihopkrupen i lång ljus blus”, ”ansiktet är rofyllt. sudding hemmavideo på Renna som barn. Hon är runt 7 med håret i toffsar. Människor dansar i en ring. Renna håller två vuxna i händerna.” Samtidigt som syntolken berättar vad som händer i hörlurarna, lyssnar man till filmens ljud i biosallongen och det blir väldigt bra förståelse för vad som händer. Särskilt i denna film där en del är tyst och en del minspel som annars kan vara svårt att ta del av.
I början hade jag lite problem att få appen att fungera. Jag fick först låna en biovärds telefon, men eftersom det var en Android-telefon så fungerade det självklart inte :) Jag laddade ner app och ljudspår på min egen telefon istället och då gick det bättre.
Jag upplevde att synkningen fungerade bra. Men trycker man på ”Se filmen” innan filmen börjat, sätter syntolkningen igång oavsett ljud i sallongen. I fönstret kunde man klicka på en knapp för att synka ljudet, men även innan filmen börjat angavs att ljudet var synkroniserat vilket det ju rimligtvis inte kunde vara. Så här hittade jag min första bug :) När filmen väl var igång flöt det dock på bra.
Enligt uppgift så ska den här appen kräva ett speciellt ljudspår, med någon sorts ”pilotton” i ljudspåret för att fungera. Jag blir direkt skeptisk då det innebär att producenterna måste lägga in detta ljudspår i filmerna som ska kunna syntolkas. Ekonomi och god vilja ska inte sättas på så hårda prov, då kommer det aldrig att fungera.
Men nu tycker jag tekniken börjar likna något som åtminstone skulle passa mig bättre om jag gick mer frekvent på bio. I dagsläget är det verkligen ett dåligt utb ud med några fåtal filmer med syntolkning. Lösningen med en fysisk utrustning man lånar på biografen är ingenting som tilltalar mig. Det kräver en speciell biograf, att utrustningen finns och en viss extra administration för att låna och återlämna utrustningen. Det kan kännas som en liten del, men skulle helt klart kunna få mig att avstå från syntolkning om man själv var lite sen, mycket folk eller vad som helst litet förhinder. Det ska vara lätt, snabbt och fungera bra.
[tags]Film, Bio, TV, Syntolkning, Svenska Filminstitutet, Synnedsättning, Synskadade[/tags]
2011 togs min ledarhund Fassi ur tjänst. Hon tröttnade helt på att arbeta som ledarhund. Egentligen kände jag direkt när jag fick henne 2007 att hon inte var speciellt motiverad och med tanke på det aktiva liv jag lever och i den miljö jag rör mig i, så blev kraven för stora tror jag.
Fassi omplacerades hos en bekant och det kändes bra. Hon fick bli privathund och komma till en familj som tycker om henne och bryr sig mycket om henne. Ibland kommer hälsningar från Fassi, senast sommaren 2012. Jag som känt mig helt lugn och trygg med att hon har det bra har inte tänkt speciellt mycket på henne utan haft fullt upp i arbetet med min nya tjänstehund Flinga.
Men idag kom en ny hälsning och det är alltid väldigt uppskattat. Fassis nya matte berättade hur det går och hur hon är som hund och man känner igen henne så väldigt väl. Fassi är 11 år gammal nu och trots små skavanker är hon frisk och pigg.
När jag tilldelades Fassi var det nog ändå gången som Synskadades Riksförbund – SRF misslyckades med att hitta en hund som passade mig. Hon var alldeles för seg och omotiverad. Trots det kämpade vi på 4 år ungefär och det var åtminstone 3 år för länge.
Nu är jag säker på att Fassi har det otroligt mycket bättre.
All min träning baseras på loggning av prestation och resultat. Det är hela drivkraften, att ständigt bli bättre och utvecklas. Och hur vet man om man utvecklas om man inte loggar sina resultat? Förr var det med distans och en klocka vars värden matades in i ett kalkylblad. Idag sker loggningen så mycket mer exakt, fler värden och automatiskt. Jag är helt säker på att utan denna loggning av historik, skulle jag inte träna alls :) Loggningen är lika viktig för att se om man gör steg bakåt i utvecklingen så att jag vet vad jag behöver förbättra.
Sedan jag gav mig in i cykelsporten hösten 2012 så har jag verkligen förbättrats. Från att ha kämpat sig igenom 13-mil långa motionslopp i 23–24km/h så gör jag nu den dubbla distansen i 30–32km/h. Min första tempotävling slutade väl runt 33km/h och min senaste precis under 40km/h. Kan kan se hela tiden att jag blir bättre och jag kan se dåliga dagar då kroppen inte svarar perfekt.
Inomhusträningen oavsett om det gällt löpning eller cykling, har varit en väldigt stor del av min träning eftersom jag haft och fortfarande har svårt att få piloter och ledsagare. Om man springer på ett löpband kan man mäta tiden, distansen och pulsen. Men även om det är bra värden, får man inte den dynamiska lutningen och informationen sparad.
Samma gäller cyklingen på trainer. Man kan spara tid, distans, fart och pulsinformation men ingenting om vilket motstånd man haft och inte heller någon höjdinformation som man får ute på vägarna.
Det enda sättet att verkligen logga cyklingen både inomhus och utomhus, är med en kraftmätare. Kraftmätare monteras i navet på bakhjulet, i vevpartiet eller i själva pedalerna och mäter den verkliga muskeleffekten i watt. Då får man information som är verkligt användbar.
Jag har länge haft siktet inställt på Garmin Vector och spenderat mycket tid med att läsa instruktionsbok och mängder med recentioner på nätet för att skaffa mig en så klar bild som möjligt om denna kraftmätare. En av mina gudar på internet när det gäller träningsutrustning är DC Rainmaker vars tester verkligen är genomgående och djuplodande. Man får en sådan tydlig bild av hur produkterna fungerar att det känns som om man provat själv när man läser hans artiklar :) Hans genomgång av Garmin Vector kan man till exempel läsa på länken Garmin Vector In-Depth Review | DC Rainmaker.
Garmin Vector är som sagt en kraftmätare som är integrerad i själva pedalerna. Vector finns i två utföranden, en enkelsidig där kraften bara mäts i ena pedalen och en där den mäts i båda pedalerna. Fördelen med den dubbelsidiga modellen är att man får kraften i varje ben mätt för sig. I dagsläget finns ingen tydlig tanke om vad man ska ha denna information till. Man kan se om man är ojämnt stark i höger och vänster ben men inga direkta riktlinjer om man ska och i så fall hur man ska träna benen för att bli jämna. Möjligen kan det förutom ren nyfikenhet, vara intressant i rehabiliteringssituationer efter en skada för att se om man repar sig och återhämtar sig på rätt sätt.
Min tanke med Garmin Vector var att det i ett tandemekipage skulle gå att mäta min och pilotens kraft separat. Med en kraftmätare monterad i navet på bakhjulet eller i vevpartiet ger den gemensamma effekten från mig och min pilot. Denna produkt är så vansinnigt dyr och jag har för jäves försökt söka sponsring för att åtminstone täcka kostnaden för uppsättningen på pilotens plats men får nu nöja mig med att mäta min egen kraft. Med tanke på mängden egen träning jag genomför så får det vara bra nog tills vidare.
Så nu äntligen har jg läst och funderat färdigt och kommit fram till att detta är ett nödvändigt lyft för min träning. Att mäta kraften i benen i watt gör att åtminstone fart och distans inte känns lika viktiga längre vid inomhusträning. Man skulle också kunna tänka sig att montera sådant här på spinningcykel för att se om man gör framsteg där. Men det dröjer nog innan träningsanläggningarna erbjuder spinningcyklar med kraftmätare med tanke på prisbilden.
I fredags besökte jag därför Cykloteket för att titta på produkten på riktigt för första gången. Även om jag läst massor så kan jag inte se bilderna och bara bilda mig en verklig uppfattning först när jag har dom i handen. Pedalerna var mindre och smidigare än jag trott medan kommunikationsdelen som monteras mellan pedalen och vevarmen var något större än jag föreställt mig. Men det gav en bestämt känsla av gedigen kvalitet.
Montering
Att montera Vector var inte svårt. Jag bad en kompis komma för säkerhets skull om jag skulle behöva ta hjälp av manualen, men jag var redan tillräckligt påläst. Kanske för att jag redan läst manualen hundra gånger :)
Först trär man på pedalpoden som är själva kommunikationsenheten på pedalens gängor. Därefter krävs ofta en eller flera distansbrickor för att få ett litet avstånd mellan poden och pedalarmen. Antalet distansbrickor beror på fördjupningen i vevarmen. Jag klarade mig bra på en bricka.
Det svåra i det här momentet är att Garmin anger att pedalen ska dra med ett moment på mellan 30–40nm och att detta är väldigt viktigt för att mätningen ska bli så exakt som möjligt. Själv har jag ingen pedalnyckel med ställbart moment och inte heller cykelaffären hade någon sådan utan man drog på känn och menade att det inte var så viktigt. Passande momentnycklar finns att köpa på nätet och jag ska nog komplettera med en sådan. Allt på nätet tyder på att åtdragningsmomentet är väldigt avgörande. Att det är viktigt att pedalen sitter ordentligt fast i vevarmen är tämligen lätt att förstå. När kraften ska mätas i pedalen är det viktigt att inget glapp finns. Men varför det är så viktigt med just det angivna momentet vet jag inte. Nu drog vi pedalerna för hand på ”känsla” och det finns såklart en risk för att det är fel. Dock kan det inte göra så stora fel i mätningen.
Efter att pedalen är åtdragen ska kabeln från kommunikationsdelen anslutas i änden på pedalaxeln på insidan av vevarmen. Här finns en begränsning i vevarmens tjocklek och bredd. Har man en viss typ av vevarmar måste man köpa Vector med en pod gjord för extra breda och tjocka vevarmar.
Sedan är det bara att göra samma sak på höger pedal. Man rekommenderar att man börjar med vänster då den pedalen alltid är ”slav” åt den högra och kan vara viktigt att den ”startar” före den högra huvudenheten. I övrigt ska monteringsordningen inte spela någon roll.
Slutligen monterar man klossarna på skorna. Dessa klossar kompatibla med Look Keo och passar således inte SPD-SL-pedaler. Däremot är det samma sorts tre hål som SPD-SL så man kan använda samma skor.
Bilder på allt detta finns det gott om hos DC Rainmaker på länken ovan varför jag inte bryr mig om att komplettera med sådana.
Konfiguration
Nästa steg blir att para Vector med din cykeldator. Detta finns även det tämligen väl beskrivet både i manualen och hos DC Rainmaker och beror dessutom på vilken enhet man har. I min Garmin 810 var det inga problem.
En viktig sak kan dock vara att först se till att programvaran både i pedalerna och cykeldatorn ska vara uppgraderad till senaste versionen för bästa resultat.
Sedan är det bara att låtacykeldatorn söka efter kraftsensor och följa stegen för att kalibrera sensorn. Det första steget blev att cykla med en pedaltakt av mellan 80–90 varv per minut ungefär 10 sekunder för att Vector ska ställa in installationsvinklarna. Detta behöver man bara göra en gång. Detta steg måste dock göras igen om man tar ur batterierna ur Vectors kommunikationsenheter eller om anslutningskabeln tas ur. Således vid batteribyte eller cykelbyte eller om Vector av annan anledning monterats av cykeln.
Nästa kalibrering kallas ”static 0” och gör att pedalerna helt enkelt ställer in sig på 0 kraft helt utan belastning. Vevarmarna ska stå helt horisontellt och ingen beröring av pedalerna under tiden kalibreringen pågår. Detta steg tar ca 10 sekunder och ska repeteras inför varje cykeltur enligt Garmins rekommendationer. För mig som måste ta hjälp med detta inför varje cykeltur är det en liten nackdel men klart överkomlig och går som sagt fort.
Första cykelturerna
Därefter är det bara att sätta igång :)
Mitt första pass var inte bara en premiär med Vector, utan premiär efter en längre tids uppehåll. Sedan motionsloppen i september har jag mest kämpat mot min mentala svacka och försökt komma igång med löpningen, men inte suttit på cykeln speciellt många gånger.
De första värdena jag någonsin sett från kraftmätning på mig själv kanske inte imponnerar så speciellt mycket. Samtidigt är det en bra grund att börja ifrån och det ska bli intressant att se hur det ser ut när jag är igång igen. En del värden säger mig inte så mycket då jag inte hunnit läsa på vad allt betyder, men det viktigaste är tämligen självförklarande:
Medelkraft: 211 W
Max kraft: 426 W
Max Avg Power (20 min): 232 W
Balans vänster/höger: 43/57 %
Left/Right Torque Effectiveness: 80/88 %
Left/Right Pedal Smoothness: 22/26 %
Normalized Power (NP): 224 W
Intensitetsfaktorn (IF): 0.559
Återhämtningsrådgivare: 18.8
FTP-inställning: 400 W
Work: 462 KJ
Vad som är ”bra” kan jag bara läsa mig till på nätet och här tror jag att jag just nu ligger på en normal/motionsnivå. Men för att vara i botten så känner jag mig ändå ganska nöjd. 426W i max effekt kan också helt klart ökas. Men pulsen är hög och svetten sprutar så det är bara att träna på.
Däremot noterar jag att balansen mellan vänster och höger ben är 43% respektive 57%. Om det beror på att jag faktiskt är ojämnt stark i benen eller om det är ett resultat av att pedalerna är olika åtdragna vet jag inte. En viss ojämn styrka verkar vara högst normal. Många verkar ha en variation på 48%/52%.
Mitt andra pass gick lite bättre. Det var hela min 42km långa tempobana varför värdnea kanske ser lite annorlunda ut. De första 25km av banan är lätt kuperade och resterande är flackt då jag tror att man kanske inte kan generera så mycket kraft.
Medelkraft: 182 W
Max kraft: 410 W
Max Avg Power (20 min): 200 W
Balans vänster/höger: 47/53 %
Left/Right Torque Effectiveness: 78/81 %
Left/Right Pedal Smoothness: 22/22 %
Normalized Power (NP): 194 W
Intensitetsfaktorn (IF): 0.485
Återhämtningsrådgivare: 29.1
FTP-inställning: 400 W
Work: 814 KJ
Här kan man också se att balansen mellan höger och vänster ben är mer rimligt och i nivå med vad jag läst mig till. Jag tror redan denna andra träning stabiliserat kroppen en aning.
DDagens pass gör att det går åt rätt håll. Än så länge är det bara den mentala effekten tror jag men det ser tämligen lika ut vilket gör att jag tror mer och mer på produkten. Stabiliteten mellan vänster och höger ben står sig även den.
Medelkraft: 184 W
Max kraft: 413 W
Max Avg Power (20 min): 214 W
Balans vänster/höger: 47/53 %
Left/Right Torque Effectiveness: 78/80 %
Left/Right Pedal Smoothness: 22/22 %
Normalized Power (NP): 196 W
Intensitetsfaktorn (IF): 0.489
Återhämtningsrådgivare: 27.6
FTP-inställning: 400 W
Work: 767 KJ
Detta pass är kört på sama 42km-bana med första 25km lätt kuperat och resterande flack temposträcka. Man kan redan se en lätt förbättring och jag ser fram emot att titta på dessa värden vartefter.
Däremot är det inte lika lätt att hitta en beskrivning av vad en del värden betyder. Flera av dessa kan jag bara ana betydelsen av men skulle gärna vilja veta. Bland annat ”Left/Right Torque Effectiveness: 78/80 %”, om det som det låter, har med åtdragningseffektiviteten att göra samt ”Left/Right Pedal Smoothness: 22/22 %”. Det är en siffra som man spontant känner att man borde få upp. Om den kan ha med rundtrampseffektiviteten att göra. Får se om Google eller någon läsare kan ge svaren framöver.
Sammanfattning
Det går alltid att hitta bra förklaringar varför man måste ha nya ”leksaker”. Garmin Vector är det bästa som hänt mig sedan jag förra året köpte en trainer och racercykel för min egna inomhusträning. För mig verkar det vara till stora delar den enda träningen jag kan få och till våren ska jag vara i god form till motionsloppen och i bra form till tävlingssäsongen drar igång. Kraften i watt är de enda intressanta siffrorna jag kan presentera vid inomhusträning. Siffrorna ovan är dock lite ”vilseledande” eftersom medelkraften blir låg under en flack tempobana. Dår tillkommer naturligtvis hastigheten, tiden och distansen som ytterligare faktorer. Men det blir till att plocka fram de mer korta och kuperade banorna för att öva mer intervallträning. När formen blir bättre ska jag ge mig iväg i den virtuella världen och cykla i de italienska bergen. En sådan bana är 8 mil lång varav åtminstone 4 mil är uppför och resten flackt eller utför. Banan går från Andorra till Figuerola.
Idag var det dags för Stockholm Tunnel Run 2014, ett 10km långt lopp i den nybyggda Norra Länken som invigs för biltrafiken om någon vecka.
Det var över 42000 anmälda löpare i olika klasser och det var otroligt mycket folk naturligtvis. Man fick köa upp från tunnelbanan, men stämningen var god.
Egentligen tyckte jag nog inte det var så speciellt att det just var en tunnel vi sprang i. Klart att det är ett häftigt bygge och roligt att man gör en sådan här aktivitet innan den tas i bruk och blir för evigt otillgänglig för fotgängare.
Det var ganska trångt vid starten och även om det det glesnade efter ett tag var det aldrig riktigt fritt fram. Men förutom att någon enstaka sneddade in rakt framför fötterna på mig så gick det väldigt bra och stämningen var som sagt god.
Längs vägen hade man ljusspel och diverse uppträdanden och på videon nedan ser man när vi springer förbi Intersport där det var riktigt bra drag.
Banan var givetvis väldigt kuperad men även om min puls låg lite högt fortfarande så kändes det inte speciellt jobbigt. Alla människor och stämningen var grymt inspirerande.
Målgång blev på ungefär 1:10 och vi blev lite lurade. Utanför tunneln fanns avkänner för chip som vi trodde var målgången. Då började vi gå för att varva ner men blev lite konfunderade när andra sprang. Efter några hundra meter kom ytterligare chipdetektorer som visade sig vara det slutliga målet.
Det var fler än vi som blev störda av det där. Normalt sett brukar man ha avkänning längs banan och vid halva distansen men inte en ett par hundra meter före mål. Jag kan tänka mig att det måste bero på att man la ut en extra för att vara säker på att alla registerades vid målgången.
Sedan fick man en liten gympapåse med godis och reklam och sedan var det bara att köa tillbaka ner i tunnelbanan. Men allt gick bra och jag hann inte börja frysa ordentligt.
Så nu har man gjort detta och det var roligt. Det var för övrigt mitt första lopp på många, många år. Jag har varit sugen på Midnattsloppet många gånger och har en dröm om att springa Stockholm Marathon någon gång. Publiken och alla andra löpare är något helt annat mot att springa själv med en ledsagare längs skogs- och gångvägar. Det är precis som med cyklingen, man känner inte av tröttheten på samma sätt och blir klart uppiggad av alla andra och självklart av tävlingskänslan. Idag var det inte så mycket tävling för min del utan mest upplevelsen.
Snart fylls tunneln av mängder av bilar och då kan man tänka att här har jag sprungit :)
[tags]Löpning, Stockholm, Tunnel, Norra Länken, Löpning, Motionslopp[/tags]
Allt tjat från människor runt omkring som säger nu fyller du 30, börjar bli gammal eller 40 år! shit! Hur känns det? Bara 25 år kvar till 65! och liknande. Men jag har aldrig känt någon skillnad. 30, 35 eller 40, det är bara en siffra. Inuti är jag den samma och kroppen är tack och lov också ungefär den samma än så länge.
För mig blir ålder mest påtagligt på att omgivningen förändras och då i första hand att ens barn ständigt blir äldre. Jag tycker inte det var så länge sedan som dom var små och pratade sitt barnspråk och lekte sina lekar och allt mamma och pappa gjorde var nästan alltid roligt att följa med på.
Men nu går det i en rasande takt. Tre har blivit tonåringar, två har fyllt ”moppe” för länge sedan och idag blev äldsta barnet 18 år! Jag krisar inte när det gäller min egen ålder och jag krisar inte nu heller, men det känns ganska påtagligt ändå på något vis. Det blir ganska stora förändringar, säkert mest i smått till en början. Nu får hon gå på krogen, hon får rösta även om hon just missat ett val och hon får själv ingå avtal och styra över sitt liv på det viset. Om ett drygt halvår tar hon studenten och då upphör försörjningsplikten även om ansvaret säkert kommer behövas en stund till.
Samtidigt undrar man hur det ska bli. När jag fyllde 18 kunde jag flytta till egen lägenhet ganska omgående. Jag kunde till och med välja lite vart och hur stort jag ville bo. Det var Stockholm för över 20 år sedan, nu ser det lite annorlunda ut. Kanske är det mest barnen som tror att man nu kan ”skaffa ett jobb och flytta hemifrån”.
Idag har vi självklart haft lite bjudning även om det var tjejgänget som var viktigast :) Nu har den, åtminstone för barnet, mest konkreta delen av vuxenlivet börjat genom att hon nu är ute på krogen för första gången. Självklart måste man prova att dricka alkohol lagligt och vi föräldrar kan bara luta oss tillbaka och hoppas att det man lärt dom sitter och att gränserna tänjs med måtta. Det är kanske mest det som ändrats, att man förr inte var så rädd eller orolig och det är man väl aldrig för egen del i den åldern. Nu, med mera livserfarenhet i bagaget vet man att världen inte är så ofarlig där ute och en massa saker kan hända men glädjande nog inträffar sällan något allvarligt.
Jag kommer säkert vänja mig. Så här kommer livet tuffa på nu framöver. Fyra barn till ska fylla 18, ta studenten, flytta hemifrån, skaffa jobb, kanske skaffa egna familjer. Hemmet kommer bli tomt en dag och livet kanske kommer bli tråkigare och friare, vad vet man :)
Ett otroligt stort grattis på myndighetsdagen till ett av våra älskade barn! Det kommer gå kanon!
[tags]Barn, Föräldrar, Förälder, Familj, 18 år, Myndig, Myndighet, Framtid[/tags]
Nu är Nordic Extreme Weekend på Gotland avklarad och det känns precis hur bra som helst! Den där lyckokänslan i kroppen som en fysisk prestation genererar är oslagbar!
Dagen började tidigt för 4 av oss som skulle köra Nordic Extreme ATV. Samling 06:30 och starten gick kl08:00. Banan var 7,5km och det i svår och lerig terräng. Tävlingen gick ut på att klara av så många varv som möjligt på tre timmar. Bara det att köra ATV i terräng i tre timmar är jobbigare än dom flesta tror.
Vårt Mot Alla Odds-gäng startade efter dom vanliga startande. Tanken var att låta den stora klungan komma iväg och ge lite utrymme och lugn och ro för våra nybörjare på ATV. Niclas Rodhborn, Rickard Forshäll, Sonia Elvstål och Arkan Palani var de 4 som startade. Jag och Angelica ”Titti” Österberg och Per ”Pax” Axensköld fanns bland åskådarna.
Alla 4 i vårt gäng höll ut i tre timmar trots att flera sa innan att ”jag kör nog ett varv sen får det räcka”. Men i det här gänget växer hornen så det knakar och vi andra förstod att ingen skulle ge upp så lätt vilket dom inte heller gjorde :)
När tre timmar gått och det var målgång visade det sig bland annat att Rickard Forshäll tog sig i mål på plats 16 av 92 startande och blev bäst i team CF Moto som vi körde för. Plats 16 bland eliten är sannerligen ingen dålig placering och jag känner sådan glädje och stolthet över alla 4 som verkligen visade att allt är möjligt. Och jag är så oerhört glad att arrangören Nordic Sport & Event trodde på oss och vågade satsa och visa att allt är möjligt. Även om vi själva tror och vet vad som går så stoppar det annars vid att andra inte tror på än.
När ATV-tävlingen var slut blev det bara en dryg timmes vila innan det var dags för nästa gren, Nordic Extreme Running. Ett terränglopp på 10km som kan liknas vid Tjurruset i Stockholm. Här skulle vårt gäng starta i en egen klass och på grund av den rådande terrängen var distansen 5km för oss.
Vi delade in oss i två lag, lag Niclas med mig, Titti, Nina och Pax samt lag Arkan med Rickard, Sonia och Maria. Någon halvtimme före starten började jag bli så uppskruvad så jag slutade frysa vilket var skönt när det var dags att börja skala av sig alla varma kläder.
Första kilometrarna gick bra men var jobbigt, så klart :) Mycket upp och ner, spår, gropar och givetvis lera. Efter ca 2,5km kom den beryktade ”hästskon” som man hört talas om och hunnit börja oroa sig för, men väl där var det helt klart det roligaste avsnittet :) Mycket publik runt om som ville se löparna bli lerinpackade. Jag var ganska trött innan men kände hur värmen började nå ut i musklerna. Någon riktig uppvärmning genomförde vi inte innan loppet och för mig tar det ungefär 20 minuter att bli genomvarm.
I hästskon som var några hundra meter lång var det knädjupt med vatten och lera. Allt publikstöd gav oss hur mycket energi som helst och det kändes som om vi skyfflade oss igenom och tröttheten var som bortblåst :) JJag kände där att det gör jag gärna om nästa år trots att vi hade halva vägen kvar ungefär.
Sista biten in mot mål kändes lättare och snabbare. Lag Niclas tog täten den sista kilometern och vi kom in straxt före lag Arkan. Det viktigaste är naturligtvis att vinna även om terrängloppet mer var en uppvisningsgren från vår sida och jag kände visst ansvar för att Niclas som är öbo från Gotland borde segra :)
Ja och nu ligger jag här i hotellsängen igen, hemkommen, sköljt av all lera från kläder och skor och värmt upp mig i duschen och tvättat håret och den där fantastiska känslan i kroppen :) Nu blir det någon timmes vila innan det är dags för middag och chil med gänget under kvällen. Alla är helt slut och för vissa av oss går båten hem tidigt imorgon bitti så någon Visby by night är det ingen som kommer klara den här gången :)
Det här gav riktiga flashbacks från vår resa i Nicaragua. Leran, kämpandet och utmaningarna, samarbetet och inte minst glädjen att vara tillsammans igen. Det där i oktober/november 2012 när Mot Alla Odds 2013 spelades in börjar kännas så avlägset. Det här är det första som händer som känns som något jag önskade skulle bli ett resultat av vår medverkan i serien.
Så ett stort tack igen till Nordic Sport och Event och Niclas Rodhborn som fixade ihop allt!
[tags]Mot Alla Odds, SVT, Gotland, ATV, Löpning, Terränglopp, Terränglöpning[/tags]
Så var det då dags för resa till Gotland och Nordic Extreme Weeekend med Mot Alla Odds-gänget. 9 av 10 deltar i helgens tuffa moment. 4 kommer köra ATV i svår terräng och alla 9 kommer sedan delta i ett terränglopp i en egen klass.
Dagen började med att jag blev upphämtad av Rickard Forshäll och Maria Lindholm för gemensam färd till Gotlandsfärjan. Där anslöt Niclas och Arkan. Morgonen blev lite stressig då jag skulle sista minutenhandla lite varmare långa tights och tröja eftersom vi är i november nu snart och det är ingen sommarvärme ute minsann.
Resan över gick smidigt och väl på plats lyssnade vi på en föreläsning av en duktig löperska och sedan presenterades vi och dom som ville fick ställa lite frågor.
Efter middagen bar det ut till själva terrängbanan där dom som ska köra ATV fick prova maskinerna och köra lite i spåret inför morgondagen. Vi andra satt och huttrade och jag oroar mig helt klart för morgondagen. Vi som inte kör ATV ska vänta ett antal timmar innan det är dags för terrängloppet och jag har problem med kyla helt klart. Mina händer kan domna bort även om det är 10–12° ute och under betydligt bättre förhållanden än så här. Men jag får dra på mig mer överdragskläder än nu helt klart för trots lite varmare bil att fly in i var det inte skönt.
Tillbaka på hotellet så är det nu god natt och sova som gäller. ATV-körarna ska gå upp kl05 imorgon för att äta frukost och vara ute vid start i god tid. Vi andra som ska vara åskådare får lite sovmorgon på någon dryg timme. Det känns lite lyxigt :)
Imorgon kommer det bli en lång, tuff dag och jag oroar mig även lite för min trasiga axel som fortfarande krånglar periodvis. Jag har ingen lust att skada mig mer så jag får vara lite försiktig.
Lite bilder kommer under morgondagen.
[tags]Mot Alla Odds, SVT, Gotland, ATV, Löpning, Terränglopp, Terränglöpning[/tags]
Ja då var det officiellt, vår familj ska växa och bli större med en ny liten familjemedlem. Planerad nedkomst, eller vad man ska säga, är i mitten av april. Appen i min iPhone säger en sak och mödravårdens ultraljud en annan. Vi får se vem av dom som har rätt. Jag sätter så klart mitt vad på iPhone :)
Reaktioner har det så klart blivit här hemma. Med 4 barn får man räkna med 4 olika reaktioner som stämmer ganska väl överens med deras åldrar och personligheter. Vi människor är ibland rädda för förändringar men jag tror det lugnar ner sig med tiden då alla får hinna vänja sig.
Annars känns det bra måste jag säga. Lite ovant att tänka sig en bebis till i hushållet när den yngsta redan är 9 och den äldsta myndig om några dagar. Men barn är fantastiska och den enda egentliga meningen med livet som jag ser det. Min tid här på jorden är begränsad och min gärning kanske inte kommer sätta så tydliga spår i historien. Jag försöker leva så väl jag kan för min egen och andras skull och barnen är det enda men bästa jag kan bidra med. Jag tror inte på gud, döden och paradiset. När det är slut är det slut och då kommer 5 stycken fortsätta.
Det var lite tankar om livets mening. Jag kan inte rå för att sådana tankar kommer när sådant här händer. Det lustiga är att nu hör jag småbarn överallt, små bebisar i vagnar som skriker, små ultrakloka treåringar som har tankar om allt på pendeltåget och mammor och pappor med barn överallt. Så det är väl något som händer även i oss pappor när hormonerna flödar :)
Något annat som är lite nytt mot när man var lite yngre, är oron i kroppen. Jag tänkte på det nyss när jag satt och tittade på reprisen av senaste avsnittet av Veckans Brott på SVT. Det handlade om en sexårig flicka som försvann för 17 år sedan och att man nu tror att det är Engla-mördaren Anders Eklund som kan vara skyldig även till det mordet som man är övertygad om att det är trots att man inte hittat någon kropp. Det liksom suger och river i hela kroppen och jag kan riktigt känna skräcken klösa i huden och hjärtat.
Men jag har alltid varit ganska blödig. När andras eller ens egna barn gråter och är ledsna eller arga så trycker tårarna på bakom ögonlocken och man vill bara ställa till rätta och skydda. Så var det då också när de första barnen kom. Nu känns det kanske mer som om jag oroar mig mer för allt farligt som kan hända. Kanske för att mer farliga saker hänt i världen sedan dess.
Så nu väntar ett antal graviditetsmånader och det kommer det helt säkert skrivas mer om framöver.
Idag var det dags för min sista inplanerade föreläsning på temat Mot Alla Odds. Denna gången hos SRF Stockholms sydkrets. Åter igen föreläser jag för andra med synnedsättningar och det är spännande på sitt eget sätt. Även om det är mina upplevelser och mitt sätt att se på saker och ting i livet, känner många helt säkert igen sig en hel del och det kan ibland skapa en del intressanta frågor och diskussioner.
Idag var det ca 25 åhörare i Folkets Hus i Bagarmossen. Det bjöds på fika och tårta för att fira av årets födelsedagsbarn förutom min föreläsning. Tiden gick som vanligt otroligt fort.
Idag tog jag och en kollega lite tid och gav oss iväg in till stan för att kolla miljön kring adressen dit Syncentralen ska flytta i början av februari. Enheterna på Dalagatan och i Långbro slås samman och flyttar till Västermalmsgallerian och den nya adressen blir Fleminggatan 48.
Mycket funderingar har man så klart inför en ny arbetsplats. Jag kan inte säga att jag känt mig så orolig på det där negativa sättet. Men jag har så klart funderat över det som berör våra klienter även om det inte ligger i mina händer.
När det gäller min egen situation så handlar funderingarna främst om resväg och hundrastningsmöjligheter och även möjligheterna till träning efter jobbet och närheten till mina träningspartners. Resvägen kände jag att jag var tvungen att prioritera att ha koll på för att kunna sluta tänka på den helt enkelt. Jag har periodvis i livet haft ganska långa pendlingsavstånd och den tiden dras alltid på det privata kontot.
Först har jag konstaterat att Karlbergspnedletågsstation som ligger närmast, kommer hålla öppet fram till 2017 då Citybanan planeras invigas. Det sades bland bekanta att den skulle stänga nu redan 2014 vilket inte stämde. Den väg jag känner från stationen till den nya arbetsplatsen var lätt men ganska lång. Den gick längs Rörstrandsgatan och S:T Eriksgatan hela vägen bort över S:T Eriksbron bort till korsningen Fleminggatan. En rätt okomplicerad promenad men som sagt, ganska lång och inte oviktigt, helt utan minsta grönområde för hunden.
Idag gick vi en väg som var betydligt kortare, längs järnvägen och upp direkt på bron. Jag klockade inte men den var avsevärt kortare och helt OK. Här fanns förvisso inte heller något grönt för hunden att kissa på.
Nästa steg blev då att leta rätt på grönområden. Jag har fått tips av en annan ledarhundsförare som rastar sin hund i Kronobergsparken. När det pratades på jobbet hörde man allt ifrån att det var ”väldigt nära” till ”en bra bit att gå” och då är alltid bästa sättet att kolla själv. Det där med avstånd har att göra med folks orienterings- och lokalförmåga och personliga upplevelse om vad som är långt eller kort avstånd.
Det visade sig att parken låg ett kvarter bort och således inte speciellt långt. Hur parken ser ut på våren och sommaren, om folk ligger på sina filtar och solar återstår att se och då får man kanske leta nya områden.
Sedan provade vi att gå norrut längs Fleminggatan bort från T-centralen och hittade även ett mindre område där. Det var sämre och duger kanske mer som kisspaus men inte direkt någon ren rastning. Girar man sedan höger ner mot Karlbergskanalen finns långa promenadvägar längs kanalen både mot centralen och åt andra hållet.
Så nu känner jag mig ganska nöjd. Jag har kollat av området innan snön kommer och hittar redan. Lite finputsning blir det när det blir dags att gå där varje dag, men det blir ingen stor sak. Min hund lär redan komma ihåg sträckorna och ska bara lära sig vilka stolpar till trafikljusen hon ska leta upp. I den bullriga och stökiga stadsmiljön är hon ett perfekt stöd för mig när jag bara kan känna mig yr och bortkommen i allt kaos.
Så nu är jag redo att flytta och tycker till och med att det ska bli kul. Jag kommer sakna Långbro, för närheten till mina cykelkompisar och för dom grönområden som finns här på ett helt annat sätt än välansade parker i citykärnan. Det kommer bli konflikter med hundbajs och jag kommer nog få försöka plocka upp betydligt oftare om man inte har någon med sig som kan hjälpa till.
Fina vägar för löpning fanns också längs Karlbergskanalen. Där mötte vi många löpare denna gråa men friska fredagseftermiddag. Längs det här vattnet kan man säkert springa ända från bron nära Klarabergsviadukten längs kanalen hela vägen till Årstaviken om jag inte är helt felorienterad. Jag får prova gå åt det hållet någon annan dag.
Idag anmälde jag mig till Vätternrundan 2015 i startgrupp för paracyklister. Om ungefär två veckor öppnar den riktiga anmälan men idag var sista anmälan för oss med förbokade startgrupper. Svenska Cykelförbundets gren för Paracykel fick även denna gång en liten startgrupp med 10 förbokade platser och vi lyckades fylla gruppen till slut. Nu blir det 2 tandemekipage och 4 danska handcyklister med medhjälpare som startar kl02:00 på natten. Gruppen är väldigt olika och kommer nog inte hålla ihop längre än startrakan vilket är lite tråkigt.
För mig känns det lite som en revansch eftersom det inte blev någon start i Vätternrundan i år på grund av min akuta blindtarmsoperation med efterföljande komplikationer.
Riktigt hur vi ska lägga upp loppet nästa år har vi inte börjat planera ännu. Det kanske får avgöras under våren om det blir en trivselrunda i måttlig fart eller ett försök att köra under en viss hyfsad tid. Primärt är det jag och min pilot Thomas som kör men kompisen MP startar ungefär samtidigt så kanske håller vi ihop. Annars finns det alltid många klungor att köra med i en fart som passar.
Nu kommer vintern och det är dags att lägga den trötta oinspirerade känslan på hyllan och träningen kan ta fart igen.
Idag har vi haft en personaldag på jobbet inför sammanslagningen av Stockholms två syncentraler på Sabbatsbergs sjukhus och i Långbro. Sammanslagningen och flytten till nya lokaler sker i början av februari nästa år och den nya syncentralen kommer ligga i Västermalmsgallerian med ingång från Fleminggatan.
Det har varit mycket funderingar och framför allt oro i leden inför den ganska stora händelsen och som en början av processen hade vi idag en första gemensam dag.
Dagen började med två föreläsare. Om sanningen ska sägas, var jag inte helt fokuserad under den första föreläsningen, eller föreläsaren lyckades inte riktigt fånga mitt intresse. Den andra föreläsaren pratade om kreativitet och positivt tänkande och där kände jag igen desto mer. Vissa enstaka delar av det använder jag själv i mina föreläsningar om att se utanför ramarna och att inte säga att någonting inte går att genomföra.
Sättet att leda och inspirera människor till stordåd var en direkt variant av det jag upplevde under åren jag jobbade på UUNET mellan 1999 och 2006. Vi var många unga killar och tjejer och våra chefer släppte oss helt fria. Vi kunde till synes sitta i fikahörnan med fötterna på bordet och kaffekoppen i hand en hel förmiddag och chefen bara gick förbi och log. Där i fåtöljerna sprutade idéerna och skapades lösningarna. Sättet att leda oss gjorde att vi fick otroligt mycket gjort och en respekt för våra chefer långt över något jag upplevt senare i arbetslivet.
På vår landstingsdrivna verksamhet kanske inte exakt samma system fungerar. Däremot tror jag sättet att tänka positivt och att inte vara så rädd för förändringar är mycket nyttigt för oss och ett långt större problem än det rent praktiska kring en sammanslagning och flytt till nya lokaler.
Under eftermiddagen fick vi ett antal frågor och delades in i grupper med 2 sittningar under eftermiddagen där vi diskuterade igenom frågorna. Det handlade mycket om att presentera oss för varandra samt nämna någon hjärtefråga i arbetet och vad vi var nyfikna på inför samlokaliseringen. Som hjärtefråga nämnde jag tillgänglighet och teknik och vad jag gör med den för mina klienter varje dag. Gällande min nyfikenhet inför flytten handlar den mest om positiva saker, ett nytt sätt att arbeta som jag tror kommer underlätta framför allt administrativt för mig. Huruvida det blir en fördel att vi nu sitter på samma ställe allihopa kommer mera bero på vår inställning och förmåga att ändra oss än själva faktumet att vi sitter i samma hus. Några våningsplan eller kilometer emellan kan annars vara detsamma. Jag tror att den mänskliga delen i detta kommer bli den största utmaningen.
För att knyta ann till tiden på UUNET extra mycket, ägde dagens konferens rum i samma hus där vi en gång satt med fötterna på fikabordet 1999. Det var en sådan där lite speciell känsla, som att cirkeln slutits att sitta just där och höra just detta, som en högre mening på något vis. Jag kunde inte låta bli att känna så. När jag och mina kollegor dessutom gick till pendeltåget i Helenelund, var det samma sträcka jag gick många gånger och trots att det snart är 15 år sedan, väcktes en massa minnen till liv av att gå där på samma gångvägar som då, i en annan och ganska lycklig tid i livet.
I mitten av januari ska vi ha en ny sådan här sammankomst men då en tvådagarskonferens då det verkligen på allvar börjar dra ihop sig. Jag ser faktiskt fram mot lite ny miljö och en nystart. Det är kul att flytta och jag tror mycket på en sammanslagning även om jag tror våra chefer får fortsätta att bjuda till lite för att få ihop dom båda enheterna till en och samma.
Jag bloggar ganska sällan om Färdtjänsten. Det är ett allt för vanligt och uttjatat samtalsämne bland synskadade. Kritiken och klagomålen är helt säkert inte obefogade, men ganska ofta får jag nog av samtalsämnet. Och med all respekt för dom som råkar illa ut och känner sig felaktigt behandlade, så kan jag inte låta bli att undra varför det så otroligt sällan händer mig något trots att jag periodvis i livet nyttjar färdtjänsten ganska mycket.
Men visst händer det saker. Oftast handlar det om att chaufförerna har svårt att hitta till min adress som förvisso är ologisk och svår att hitta, men det är uppenbart att man inte läser informationen på köruppdraget där instruktionen för att hitta till mig finns. Och visst är det väldigt sällan som bilen kommer i tid, speciellt som jag oftast åker i rusningstrafik samtidigt som alla skolkörningar sker. Och ibland händer det att någon chaufför vill sköta lastningen av min hund vilket jag absolut helst sköter själv.
Idag blev det däremot väldigt fel. Jag skulle till ett möte på en ny plats där jag aldrig varit. Vid adressen ställde jag en kontrollfråga för att förvissa mig om att jag var på rätt plats och fick ett svar som nog skulle liknas vid ett jakande.
När jag kliver ur bilen känns det konstigt. Jag skulle till ett sjukhus, men miljön runt mig kändes mer som en vanlig gata. Hur en miljö ”känns” när man bara kliver ur på en trottoar är inte lätt att förklara. Men det låter och luktar fel. Barn som leker, hus på andra sidan en smal gata, lukten av mat och dörren jag går fram till visar sig vara en plåtdörr med kodlås. Definitivt fel!
Vid sidan av den anvisade dörren finns en annan dörr som leder in i en butik och jag inser att jag är på fel gata. Jag tar upp min telefon och en app som talar om vart jag är bekräftar min farhåga.
Jag tar mig fram till rätt adress med hjälp av 3–4 förbipasserande och kommer till slut till rätt adress som tursamt nog låg ett par kvarter bort.
Mitt stressade huvud fylls av elaka och onda tankar. Hur i helvete kan det vara så svårt att läsa vart man ska och köra dit, när vi dessutom pratar om adressen i bilen, sjukhusentrén jag ska till och får svar på min kontrollfråga?
Mitt möte förlöper bra och jag har snart glömt incidenten, eller skjutit den på framtiden då jag nog tänkt rapportera den. Under en paus i mötet ser jag hur min telefon fylls av missade samtal från ett nummer jag inte känner igen.
Efter mötet ringer telefonen igen och det är taxichauffören som ringer. Han ber om ursäkt, säger att han är ledsen, att han upptäckte efter några minuter att han släppt av mig på fel adress. Han hade återvänt efter ca 10 minuter men då var jag borta. Han låter verkligen ledsen och ångerfull och jag förklarar att allt gått bra ändå och att jag kom dit jag skulle och jag förlåter honom och menar det faktiskt. Han säger att han varit ledsen idag och sedan lägger vi på.
Jag tänker att allt inte alltid är så svart eller vitt, rätt eller fel. Jag tycker att mycket av det som händer mig, i det här fallet när det gäller färdtjänst, kan jag styra mycket över med mitt eget sätt att förhålla mig till andra människor. Om jag får vänta 100 gånger på att bilar ska hitta fram och blir irriterad när dom inte gör det, är det inte rätt att skälla på en enstaka chaufför som kanske hämtar på den adressen eller har en ledarhund för första gången även om jag upplevt problem många gånger. Och om jag möter någon som faktiskt beter sig illa, kan jag fortfarande välja hur jag ska förhålla mig till det. Reagera, bli arg och upprörd, eller ta det med ro och som en händelse som aldrig återvänder och inte ska få slösa på min energi. Jag tycker ofta jag märker att lugn och sans ofta rättar till ett möte som kanske inte börjar så bra.
Självklart har inte alla samma förutsättningar som jag att klara sig om man blir avsläppt på fel adress. Resenären kanske kämpar med att över huvud taget våga ge sig ut på egen hand och då kan sådana här händelser förstöra det arbetet och begränsa en människas liv. Jag själv fick springa i duggregnet och engagera en gammal dam och en sjuksköterska och det kostade inte mer än tre minuters försening. Ilskan som blossade upp inom mig vid upptäckten var helt bortblåst när jag valde att ta tag i situationen.
Jag hoppas att chauffören i fråga får en bättre dag imorgon och samma misstag lär han helt säkert inte göra om.
