Idag var det dags för den sista inplanerade inomhusträningen före sommaren. Vägarna är snöfria och åtminstone om man håller sig borta från gång och cykelvägar är det fritt från grus. Premiären föregående helg gav verkligen en försmak på vår som hette duga. Men nu är det lite svalare igen.
Idag måste jag erkänna att jag kände mig lite nervös. Vid förra inomhusträningen i februari provcyklade jag med en ny pilotaspirant som en vän känner. Vi cyklade då några varv och konstaterade båda att det kändes helt OK och han sa sig vara intresserad av att prova mera.
Idag åkte bara han och jag till Eskilstuna. Det är alltid lite nervöst att ge sig iväg sådär med nya människor man inte känner och inte vet hur dom är. Det handlar mest om små vardagsting som att om han ska tycka det är naturligt att ledsaga när man inte är på cykeln. Till och från omklädningsrum, toalett, hjälpa till med kaffe, hitta ens grejer etc. En del människor har bara det där naturligt i sig att inte bara gå iväg. Ledsagningen blir som en naturlig del. Jag tycker alltid det är ett sorts underläge att inte kunna gå på toa när det passar eller gå och hämta kaffe när jag känner för det utan att be någon om hjälp. Ofta kan jag bli mer pinknödig eller kaffesugen just för att det kan kännas jobbigt att be nya människor om den hjälpen.
Men som allt som oftast med sådan oro var den helt obefogad även idag. Min nya cykelpartner verkade inte alls tycka det var märkligt att jag inte hittar på en idrottsarena som jag besöker allt för sällan. För övrigt är nog idrottsarenor rätt komplicerade att lära sig även om man är stammis där.
Vi lastade cykel och packning och for iväg. Även denna gång var vi ute i god tid för att hinna få ihop allt innan tiden på träningsbanorna började.
Idag körde vi fyra ganska hårda pass på runt 20 minuter. Vi följde väl inget speciellt upplägg annat än att känna på varandra och den sortens körning passar mina behov för tempo framöver. Att ligga och nöta tid och varv i lugnt tempo timme efter timme på en 200 meter lång löparbana kändes som något man kunde spara tills man kommer ut på landsvägarna.
Ett litet tekniskt problem inträffade som känns lite irriterande. Jag fick hjälp att starta min cykeldator och då råkade fel cykelprofil bli inställd. Så när jag kom hem hade jag bara tid, puls och kraftdata registrerade, men ingen distans och fart. Det är väl egentligen ingen katastrof inomhus men det hade varit intressant att se vad vi presterade eftersom vi körde ganska hårt periodvis. Men sådär kan det bli när man inte har samma utrustning :)
Det var ett lite kortare träningspass idag, så vid 16:30 packade vi ihop, lastade bilen och for hemåt igen. Benen kändes möra, precis som det ska vara.
Imorgon väntar en ny sådan här upplevelse. Då träffar jag ytterligare en ny pilot att provcykla med, men nu har man ju vanan inne ;)
Idag var planen att ta en premiärtur ute på vägarna. Jag och pilot Peter hade bestämt att ta en första runda. När jag vaknade var det till ljudet av stark vind som skakade fönsterrutorna och gjorde att det drog rejält genom ventilationsgaller och otäta fönsterramar. Det kändes inte så kul just då, men vi bestämde att köra i alla fall för att se hur långt vi kom. Vindprognosen för dagen sa mellan 6 och 11 sekundmeter men det lät betydligt mer än så.
Man behövde bara gå ut genom dörren för att känna att beslutet var helt rätt. Solen sken och vindarna var relativt ljumma och det doftade verkligen vår! :)
Vi spenderade lite tid med att montera Vector-pedaler och cykeldatorer. Speciellt rutinen för att kalibrera kraftsensorerna för mig och min pilot kräver en viss ordning som vi inte har hittat ännu.
När vi väl rullade iväg söderut var siktet inställt på Nynäshamn. Peter som aldrig cyklat förut i mina trakter fick ta väginstruktioner från en blind :) Jag har cyklat ganska mycket här så klart och hittar ganska bra, men några felaktiga vägval blev det så vägen ner till Nynäshamn blev en mil längre än tänkt. Motvinden ner var också ganska mördande stora delar, men vi lyckades ändå hålla en ganska god fart. GPSen visade ett snitt på 28km/h, men då tror jag den räknar med stopp och pauser trots att den är inställd på att inte göra det. Det är någon ny bugg eller finess i Garmin Connect som fler än jag klagat på.
När vi väl rullade in i Nynäshamn kändes det skönt. Jag hade ont i rumpan, svanken ch armarna. Ibland kändes det som om jag satt för lågt, ibland för högt och mitt ”tjurhornsstyre” gjorde också att jag hade begränsade psotioner att hålla i. Att jag inte satt bra bekräftades sedan när jag kom hem och analyserade datat från cykelturen. En ganska stor obalans mellan höger och vänster ben, betydligt större än jag brukar ha inne på trainer där jag sitter bra.
I Nynäshamn blev det en kort kaffepaus. Ingen av oss är speciellt förtjust i allt för långa fikapauser som mest gör att man blir kall och stel och även om vi inte satt så länge, började jag snart huttra. Och när vi väl rullade igång kändes det i benen, både att vi suttit stilla en stund och träningsverken från löpträningen dagarna innan.
Men hem blev det lugnare men mestadels medvind som ibland blev kantvind. farten ökade också betydligt och vi körde rätt denna gången. Landsvägsmilen höll vi över 40km/h på, men så fort vi närmade oss bebyggelse och tätort sjönk hastigheten igen så klart.
Genom Tungelsta på väg hem slog vi igång kameran en stund för att visa det underbara vädret och väglaget. Ber om ursäkt för att filen är aningen stor och kan ta lång tid att ladda då jag varit för lat för att krympa ner den till ett behändigare format. Man får glädjas åt den maximala bildkvaliteten istället :)
Väl hemma igen kändes det, efter 9 mil att v fått en rejäl premiär. Trots kisspaus och trafikkörning slutade snittet på dryga 33km/h.
Nu är hjulen i rullning. Nästa lördag är det årets, eller säsongens sista inomhustränng. Sedan kan cyklarna börja skitas ner på riktigt utomhus och jag längtar verkligen efter mer cykling ute. :)
en av dom stora privata fördelarna med att min arbetsplats flyttat in till Kungsholmen är närheten till en av mina duktiga ledsagare för löpning. Han jobbar bara några kilometer bort och det gör att logistiken kring vår träning tillsammans blir klart mycket enklare än om någon av oss ska åka långt. Att han är en sjukt duktig löpare gör ingenting heller :)
I onsdags var det premiär för i år. Eller det var egentligen inte sant då vi sprang på min hemort runt nyåret. Men nu kändes det ändå som säsongspremiär och Stockholm börjar likna vår.
Det är väldigt inspirerande att springa längs Stockholms vatten i princip hela vägen och hela stråket är fullt av promenerande och löptränande människor. Det är klart mer fart och rörelse än på dom tomma vägarna hemma i Haninge.
Premiären i onsdags och dagens pass kändes bra i kroppen. Efter över tre veckors förkylning med vansinnig hosta, har jag ändå hunnit några pass på trainern och löpbandet. Så när det väl var igång kändes det inte så illa som jag befarade.
Men att springa utomhus ”på riktigt” med ledsagare är en väldig skillnad jämfört med att springa inomhus på ett statiskt löpband. Om man som jag har en synnedsättning tycker jag också det innebär att träna balans och att parera för underlaget vilket blandar in betydligt fler muskler än på löpbandet.
Planen är nu 2–3 gånger per vecka och däremellan cykling resterande 3 dagar. Jag känner att formen kommer vara bra till tävlingssäsongen börjar.
Nu var det dags för ett sådant där ryck igen. Jag blev plötsligt sugen på hembakat färskt bröd och då åkte bakmaskinen fram igen. Det var nästan tre år sedan senast vi använde den och dess existens börjar faktiskt kännas onödig. Ikväll rusade den äldsta ängeln till dotter jag har ner till affären för att köpa torrjäst som var den enda ingrediensen vi saknade för att kunna skapa vanligt sött honungsbröd till frukost imorgon bitti.
Knapparna på maskinen börjar kännas sunkiga och reagerar dåligt när man trycker på dom. Av ålder och allt för lite användning så risken finns att den är inne på någon av de sista verserna. Men jag blir alltid lite sentimental när maskinen åker fram. Vissa saker, lukter eller musik kan framkalla väldigt starka bilder och just den här får mig att minnas köket i huset ute i Österskär utanför Åkersberga väldigt detaljerat, trots att det snart är 25 år sedan. Kan minnas möblerna, i vilka lådor olika saker låg, det där hörnskåpet under köksbänken vi kunde krypa in i när vi var små och liknande. Jag minns den där morgonen när jag och Golden Retrieverhunden Sazza skulle åka veckoslutsbuss till småland. Precis innan taxin skulle komma tappade jag en kaffekanna i golvet och medan jag torkade upp passade hunden på att äta upp ett halvt paket smör som hon sedan spydde upp på bussen och nästan alla passagerare var involverade i att torka smörfylld hundspya :)
I dagarna kom ett symboliskt viktigt och efterlängtat brev innehållande årets tävlingslicens. Även om det dröjer innan vägarna är torra och cyklingen kan börja på allvar, så känns det som en start på tävlingssäsongen. Jag hoppas den ska bli bättre i år jämfört med förra året som slutade innan den knappt hunnit börja på grund av skador och sjukdom.
I år hoppas jag att den här tävlingslicensen ska ta mig in i talanglaget och vidare in i landslaget och det vore fantastiskt att få tävla utomlands redan i år. Vi får se hur det går :)
[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Motion, Träning, Tävling, Tävlingslicens, SM [/tags]
Här om veckan lanserade Garmin nya mjukvaruuppdateringar både till cykeldatorerna Garmin Edge 810 och 510 samt till kraftmätaren Garmin Vector.
Förutom en rad bugfixar för cykeldatorerna, var den största nyheten är att
man lanserar cyklingsdynamik vilket ger ägare av Vector med
dubbelavkänning ytterligare information om hur man trampar.
Cyklingsdynamik mäter var kraften placeras genom hela pedalrörelsen, var
på pedalen den placeras samt identifierar om cyklisten sitter eller står
upp. Just presentationen om cyklisten sitter eller står upp verkade inte
lanseras i denna version.
Och är man en sådan som älskar att djupdyka i siffror så finns det mycket att förstå och lära sig av sin cykelteknik. Och för mig blev detta snabbt ett sätt att sträva efter bättre och mer effektivare teknik.
Power-Phase Data
”Power-Phase Data” beskriver vilken del av pedalvarvet då cyklisten genererar positiv kraft för respektive ben. 0 ° motsvarar toppen av pedalvarvet och 180 ° när pedalen är längst ner:
Left Power Phase
4 ° – 235 °
V kraftfas
Right Power Phase
8 ° – 225 °
H kraftfas
Här visar den att min kraft i vänster ben börjar vid 4 ° och slutar vid 235 ° och för höger ben börjar kraften vid 8 ° och slutar vid 225 °.
Nästa siffra:
231 °
V kraftfas, båglängd
och
217 °
H kraftfas, båglängd
visar att jag genererar kraft totalt 231 ° av pedalvarvet för vänster ben samt 217 ° för höger ben.
De här siffrorna säger mig att jag genererar kraft ganska stor del av pedalvarvet och ju söttre del, desto bättre. Att generera kraft runt hela pedalvarvets 365 ° vet jag inte om det är möjligt, men man vill sträva så nära det som möjligt. Det andra jag får veta är att jag har en liten ojämnhet i styrka mellan höger och vänster ben vilket är en bekräftelse på det jag nästan kan känna i de tyngre backarna. En sådan liten obalans mellan de båda benen är nog helt i sin ordning och så länge det håller sig inom rimliga nivåer är det inget jag tänker göra något åt. Jag tror att dessa värden jämnar ut sig med mer träning.
Peak Power Phase
”Peak Power Phase” är nästa värde som visar i vilken del av pedalvarvet jag genererar den mesta kraften, samt hur stor del av pedalvarvet det är:
Left Peak Power Phase
73 ° – 124 °
V toppkraftfas
Right Peak Power Phase
75 ° – 121 °
H toppkraftfas
Här kan jag se ganska väntade värden, att den mesta kraften genereras mellan 73 ° – 124 ° för vänster ben samt 75 ° – 121 ° för höger ben. Här kan man se en jämnare balans mellan höger och vänster ben samt att den mesta kraften skapas när pedalen trycks mellan ”klockan 3 och klockan 6”.
Av det totala pedalvarvet blir det således:
51 °
V toppkraftfas, båglängd
och
46 °
H toppkraftfas, båglängd
51 ° och 46 ° av det totala pedalvarvet. Samma sak här, desto större del av varvet jag genererar mycket kraft, desto mer effektivt. Det här bygger på principen att när det främre benet trycker ner pedalen, ska det bakre benet dra upp pedalen. Eftersom det är olika muskler som jobbar, sparar man energi och låter musklerna hjälpa varandra.
Jag har inte spenderat så mycket tid på att försöka ta reda på vad andra amatör- och elitcyklister presterar för att jämföra och se vad som är rimligt att uppnå. Men helt klart är att det finns att jobba på.
Platform Center Offset
”Platform Center Offset” är en siffra som kanske kan vara till nytta vid så kallad ”bike fit” då man får hjälp att hitta en optimal inställning av sin cykel för bästa sittposition etc. Dessa siffror visar var i pedalen kraften genereras i ett medeltal, där 0 är precis i mitten av pedalen och ett positivt värde är längre ut på pedalen och ett negativt värde är längre in på pedalen, dvs närmare vevpartiet.
1 mm
V KPM, medel
5 mm
H KPM, medel
Här kan man se att min huvudsakliga kraft genereras +1mm från centrum av pedalen för vänster ben och +5mm för höger ben. Jag har inte försökt att justera om klossar på skor etc för att se om värdet för höger ben går att få mer mot centrum. 5mm är verkligen inte speciellt mycket. Jag tror att det förutom klossars montering också kan bero på en naturlig skillnad i snedhet i ben, knän eller fötter och att om man inte har något besvär, vilket jag inte har, behöver man inte lägga ner så mycket energi på detta.
Jag kan dock se genom mina träningspass att denna siffra är ganska konstant, så om ett antal träningspass kanske jag ändå försöker flytta höger kloss lite för att se vad som händer.
Balans, TE och PS
Under sketionen kraft när man analyserar sina data, finns några värden som jag egentligen tycker borde ligga under cyklingsdynamik.
49% vänster/51% höger
Balans vänster/höger
Balans vänster/höger anger ett totalt medelvärde för balansen mellan vänster och höger ben. Här får jag bekräftat det jag kan se i värdena för cyklingsdynamik ovan, att jag har en ojämnhet mellan vänster och höger ben. Lite förrvirrande är att jag tolkar det som att jag här är svagare i vänster ben än höger ben.
84% vänster/82% höger
Rundtrampseffektivitet vänster/höger
Rundtrampseffektivitet, eller ”Torque Effectiveness (TE)” visar hur effektivt rundtramp man har runt hela pedalvarvet. Detta mäts genom att mäta om någon negativ kraft genereras då det ”bakre” benetlyfter upp pedalen. Hjälper det bakre benet till att lyfta pedalen genereras positiv kraft medan det genereras negativ kraft om det bakre benet inte orkar och håller emot den uppåtgående rörelsen.
Garmin själva säger att värden mellan 60% och 100% är rimliga värden och att det är fullt möjligt att nå 100% rundtrampseffektivitet. För att nå detta värde behöver inte det bakre benet dra hårt, men får inte generera något motstånd. Jag själv hamnar antagligen här på någon sorts medelvärde och att jag åter igen är mer effektiv med vänster ben än höger ben, men att ojämnheten är inom marginalerna.
25% vänster/23% höger
Pedaljämnhet vänster/höger
Pedaljämnhet, eller ”Pedal Smoothness (PS)” är ett värde där man dividerar medelkraft med maxkraft * 100. Man får då fram hur jämnt kraften fördelas över hela pedalvarvet. För att nå 100% måste man således generera exakt lika mycket kraft genom pedalvarvets 360 ° vilket i praktiken är omöjligt. Garmin själva säger att värden mellan 10% och 40% är rimliga, så även här hamnar jag på ett medel ungefär.
Dessa värden är plockade ur ett intervallpass på 60 minuter med 9 * 3 minuters intervaller, 4% lutning på trainer och tyngsta växeln samt med 2 minuters vila mellan varje intervall, 10 minuters uppvärmning och efterföljande avkylning. Uppvärmning och avkylning påverkar så klart mina medeltal varför jag i framtiden avser att separera dessa pass för att bara få så mycket rättvisande data som möjligt. Under detta totala pass genererade jag:
När sommarsäsongen börjar och slutar får jag väl lov att återkomma med motsvarande genomgång för att se om något hänt med dessa värden. Träningspasset jag kört är inte det tuffaste i värden heller och helt säkert inte det maximala jag orkar prestera.
Idag var det dags för det andra tillfället till inomhusträning för paracyklister i Munktellarenan i Eskilstuna och idag var det Patrick som hängde med som pilot.
Den här gången kom vi iväg i god tid och det kändes mycket bättre. Vid förra tillfället i januari kastade vi oss in precis när aktiviteten började och att då sätta igång med att olja kedja, pumpa däck, justera pedaler och ställa in cykeldatorer kändes grymt stressande. Att ha lite mer tid på sig är helt klart skönt.
Jag hade stämt träff med åtminstone en ny tänkbar pilot som en kompis lockat dit och det kändes grymt spännande. I övrigt var det inte så mycket folk som kom idag.
Jag och Patrick rullade den första milen, 50 varv utan problem. Kroppen kändes bra och enligt Patricks värden snittade vi på 36km/h. Min cykeldator hade spårat ur både vad gäller fartvisning och kraftsensorn visade helt galna värden. Jag slarvade lite med kalibreringen, lite med flit för att jag nog känner mig lite besvärlig med all teknik jag behöver hjälp med att få igång. Men har jag ändå invsterat i Garmin Vector måste jag hitta en rutin att få in det även med piloter som inte är så hemma på den här tekniken. Nu har just Patrick inget problem med det, slarvet var mitt och jag trodde inte värdena skulle missvisa så kapitalt.
När vi rullade i mål efter första varvet var det dags för en testrunda med den nya piloten som heter Martin. Det har varit på gång ända sedan i höstas att ses, men det har inte blivit av och jag trodde han tappat intresset och att allt rann ut i sanden.
Vi körde 25 varv, 5km i ganska lugnt tempo och det kändes bra för oss båda tror jag. Ingen av oss fick kanske någon uppfattning om styrkan hos den andre, men det är sådant som kommer sedan när vi kan sträcka ut på riktiga vägar istället.
Sedan provkörde jag även en sväng med kompisen som lockat hit piloten samt en klubbkamrat från cykelklubben SMACK. Vi har sets förut men aldrig provcyklat förut och kände båda att det här kan vi gott göra om. Han kändes också grymt stark och motiverad.
Jag och Patrick hann med ytterligare ett varv innan vi lade ner verksamheten för dagen och började packa ihop. Jag känner mig inte speciellt utpumpad och trött, men det har varit skönt att få rulla på riktigt och sådant ökar alltid motivationen när jag kommer hem till trainern sedan.
Nästa inomhustillfälle är den 14:e mars, men tills dess har jag ingen pilot ännu. Kanske ska fråga den nya killen om han är sugen på ett helt pass tillsammans. :)
Igår när vi var ute för att äta lunch gick det inte så bra. Idag gick vi runt hörnet till Sixten och Frans på Fridhemsgatan 43 på Kungsholmen. Eftersom personalen redan välkomnade mig och min ledarhund in redan igår, fanns ingen oro i magtrakten. Vi bara gick in så självklart som det borde vara.
Det första som möter oss är en annan hund vars husse eller matte sitter där och äter. Jag funderar lite över hur reglerna för vanliga sällskapshundar ser ut på lunchrestauranger när ledarhundar är undantagna från förbudet att ha djur i serveringslokaler. Men det bekymrar mig inte så mycket men får mig att fundera lite senare.
Vi går och beställer och betalar och får hjälp att hitta ett bord med bra utrymme för hunden. Stället är lite surrigt med bakgrund av musik men det känns ändå mycket trevligt och maten smakar verkligen perfekt. Jag undrar varför vi inte gick in här igår och besparade mig obehaget.
När vi äter klart och måste skynda lite på väg tillbaka till jobbet erbjuder personalen kaffe i take away-mugg när vi inte hinner dricka det på plats, ”kaffe ingår”. :) Jag kan inte låta bli att fråga om ställets hundvänlighet och att man tillåter privata hundar också. Killen berättar att man haft lite problem med småhundar som kissat på mattor men att man ju också kan sitta där det inte finns några mattor.
När jag kommer ut på gatan känner jag att jag borde sagt något om att sådant gör inte väluppfostrade hundar och definitivt inte tjänstehundar. Förresten kan man undra vilka hundar som över huvud taget kissar inne på mattor om dom inte är valpar som inte hunnit bli rumsrena.
Det blev en bra avslutning på veckan. Det kommer inte gå att äta ute varje dag, men när jag ska ut igen så blir det hit. Och då kommer det bli som det alltid blir. Man går dit man vet man är välkommen för man orkar inte ta konflikterna. Diskrimineringsombudsmannen får då inte in speciellt många anmälningar och den statistiken visar att problemet med ledarhundar och tillgänglighet bland annat på restauranger inte är så stort. Men jag kommer inte förgöra mig själv som person bara för att bidra till den statistiken och förändringen. I alla fall inte ensam, en ganska lönlös strid utan det minsta stöd från Ledarhundsverksamheten hos Synskadades Riksförbund. Där håller man låg profil och talar hellre i Astma- och Allergiförbundets än sina ledarhundsförares behov som man borde intressera sig för i första hand.
Senast jag skrev något på det här ämnet var i maj 2011. Det beror absolut inte på att tillgängligheten blivit bättre utan på grund av att jag inte sett någon mening med att skriva om det och för att man väljer situationer i sin vardag. Istället för att vara spontan och prova nya ställen, väljer jag tillgängliga platser där jag vet att jag och min ledarhund är välkomna.
Nu har jag jobbat på samma plats i Älvsjö i 3 år och utbudet av lunchställen runt omkring var inte så stort. På Långbro värdshus alldeles nära min arbetsplats var både jag och hunden välkomna och på en närbelägen pizzeria fick hunden följa med in för avhämtning av mat, dock under protest, men vi fick inte sitta där och äta. Just det passade mig ganska bra då jag hellre åt på kontoret i lugn och ro. Där kan man säga att det statistiska underlaget var bristfälligt, men ändå 50%. :)
Nu har arbetsplatsen flyttat in till city och utbudet med lunchställen och after work-möjligheter har mångdubblats i samma grad som tillgängligheten minskat och begränsningarna ökar.
Jag märker att det har hänt något med mig. Jag började känna av det redan under tiden hos min förra arbetsgivare. När jag ”var ung” hade jag inga problem med att gå till ett nytt ställe på vinst och förlust med inställningen att vinna diskussionen i dörren. Förlorade jag och inte fick komma in, gick jag därifrn med högt buret huvud och skrev en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen, som jag förvisso alltid fick nobben av, men ändå. :)
Nu finns ett sug och ett tydligt obehag i magen när jag ska gå till ett obeprövat ställe. Det påminner om en väldigt lindrig variant av ångest och en situation jag mer än gärna undviker.
Idag skulle jag gå ut med några kollegor och prova ett lunchställe i närheten. Jag övervägde att lämna hunden på kontoret och be om ledsagning istället, men mina kollegor pushade att hunden skulle följa med och så gick vi. Först gick vi till ett ställe som heter Sixten och Frans som ligger på Fridhemsgatan. Menyn tilltalade mig måttligt men vi stod och diskuterade maten en stund med en i personalen ute på gatan och han påtalade flera gånger att vi var välkomna in att prova dagens meny. Vi valde dock att gå vidare, men jag kände att hit kan vi helt säkert gå tillbaka om attityden är sådan trots min ledarhund vid min sida.
Så vi gick vidare till ett annat ställe i hörnet Fleminggatan och Fridhemsgatan. Och där hände det som oftast händer. In genom dörren, vi hittar en plats med ett bra avskillt hörn och jag hinner nästan sätta mig och dra en lättnadens suck när personalen kommer och säger att hunden inte får vara här, det kan komma en allergiker och det kan man inte ta ansvar för. Då är det av naturliga skäl jag som måste gå. Jag säger det vanliga, att ledarhundar får vistas i restauranglokaler och att man inte kan veta om det finns någon allergiker i lokalen. Jag lyckas hålla mig trevlig men jag känner hur det knyter sig i bröstet av både den där ångestliknande känslan och ilska. Det blir sådär tyst runt omkring oss där diskussionen pågår. Ilskan handlar mest om att jag ska stå i dörren och be om ursäkt och få min existens prövad. Det hände på det gamla goda 90-talet att restauranggäster ingrep i sådana lägen till mitt försvar, men nu för tiden blir man bara tyst, besvärad och tittar bort och alla tänker ”blanda för helvete inte in mig i det här” och så ser man ut som om det regnar.
Servitören går och kollar med en kollega och de verkar inte vara helt ense. Det slutar med att jag får stanna i mitt avskillda hörn och jag ska minsann veta att man inte kan ta ansvar för om jag orsakar problem för en allergiker och om någon enda gäst klagar så får vi gå och ”ta maten med oss”. Hur fan skulle det gå till undrar jag?
Där vi sitter i ett hörn alldeles invid utgången, noterar mina kollegor att samtliga förbipasserande på väg ut eller in, tittar på hunden och ler, petar på sina kompisar och det är som vanligt, alla man kan iaktta är positiva och så har det alltid varit. Inte en enda restauranggäst har orsakat mig det minsta problem, i princip aldrig en resenär på ett tåg eller en buss, biobesökare etc. Någon enstaka gång har jag träffat ”riktiga” allergiker och det enda vi ”bråkat” om då, är vem som ska flytta sig. De enda ”allergiker” jag har problem med förutom de som talar i deras sak, är den som sitter framför mig på pendeltåget, bussen eller tunnelbanan en hel resa och först när den kliver av och får syn på hunden, får ett utbrott av snuva, hosta och rusar ut.
Vi kommer aldrig få den tvingande lagstiftning som vore den enda lösningen på problemet. I andra länder skulle jag kunna tillkalla polis om jag blev nekad inträde. I vårt eget land har jag ingen rättighet alls. Ledarhunden får vara på restaurangen för Livsmedelsverket, men restaurangägaren har fortfarande rätt att neka utan att det är straffbart.
När jag var ”ung” trodde jag aldrig att jag skulle bli ”en sån” som var feg, lät mig begränsas av andra människors okunskap och fördomar. Nu kan jag känna tydliga spår av obehag och ångest och jag känner mig tydligt kränkt och förnedrad där jag tvingas stå och argumentera innanför entrén på ett sunkigt hak där man helt säkert har betydligt större problem med hygien och gäster som både är rökare, använder parfymer och har mängder med husdjur hemma vars spår sitter i deras kläder. Alla vi människor utsöndrar mer än vad min hund gör som ligger helt still i ett hörn i en halvtimme på ett lunchställe.
Jag skulle inte vilja säga att det gick bra idag, trots att jag fick stanna och äta min mat. Att få vända i dörren hade bara varit en liten extra ”prick över I:t” som inte hade gjort så värst stor skillnad. Det värsta, att stå där och argumentera hade liksom redan hänt. Om jag känner mig stark och odödlig någon dag och deras meny innehåller något alldeles extra, ska jag prova igen och se vad som händer, men anmäla är ingen idé.
Senast jag hade eget kontor var på mitt första riktiga jobb, också det inom landstinget mellan hösten 1995 och våren 1998. Det kändes otroligt lyxigt. sedan dess har jag suttit i kontorslandskap och dom senaste åren delat rum med en kollega.
Nu är det dags igen. Ett stort eget rum, med eget skrivbord för arbete, ett för datorutbildningar och en liten konferensmöbel där fyra personer kan sitta. Fönster mot Fleminggatan nästan mitt i hjärtat av Stockholm. :) Allt är inte riktigt uppackat ännu, men det mesta är under kontroll.
I torsdags sa jag farväl till min gamla arbetsplats och under helgen har flytten skett. Det var ganska lugnt när jag kom 07:30 i morse, men under förmiddagen for folk runt som yra höns och letade efter saker som var på vift. Jag förstod att flytten inte gått helt smärtfritt vilket kanske inte är så konstigt med en så stor flytt. Hissarna på nya stället hade strejkat alla på en gång och flyttkillarna hade drabbats av sjukdom. Tydligen var det många från vår enhet från Sabbatsberg som inte ens fått sina saker ännu.
I mitt rum fanns alla grejer förutom min extra skrivbordsstol som kom runt lunch. Däremot stod det lite för mycket möbler och kartonger i mitt rum som någon hade etiketterat fel. Men med några kollegors hjälp flyttades dessa saker till rätt utrymme och det var snabbt avklarat.
I övrigt fanns allt dator, bord, stolar, datorer, skärmar och hundsängen. Det enda som nu fattas är klädskåpet som är beställt men ännu inte levererats. För mig var dagens absolut största problem att kaffemaskinerna inte hade installerats som utlovat förra veckan. :) Så när läget blev för akut var det bara att gå ner i Västermalmsgallerian och handla kaffe. Det är så jobbigt när man är sugen och bestämt sig för att ta en kopp härligt kaffe det första man gör på morgonen och så upptäcker man att det inte går. Då blir det nästan som tortyr. Jag tror andra kollegor upplevt betydligt större problem idag :)
Det jag saknar nu är bara en RIKTIG telefon. Enheten bytte till enbart mobiltelefoni för några år sedan och alla använder smartphones. Trots att jag gillar teknik och speciellt iPhone, finns det inget som är så värdelöst som en smartphone när man ringer mycket. Då vill jag ha en bordstelefon, möjlighet till telefonistheadset och knappsats. På den punkten känner jag mig väldigt ålderdomlig. :) Det är så surt så att jag överväger att leta upp en butik som säljer bordstelefon för mobiltelefoni eller en sådan mobiltelefonidosa man ansluter en vanlig hederlig telefon i, om sådana finns kvar fortfarande. Gud vad jag längtar efter en gammal hederlig kopplingston när man lyfter luren! :)
När jag står här i dörren till mitt nya kontor känner jag att här kommer jag att trivas!
Jag blir ofta pikad, ständigt dessa återblickar. Jag vet inte varför jag är så förtjust i dom? :) Men det kanske är bra att stanna upp ibland och summera bakåt och se om man är nöjd eller om man behöver göra en kursändring i livet.
Och idag kunde jag inte låta bli trots att treårsdagen på Stockholms Syncentral egentligen inte skulle få en sådan här sammanfattning. Men när jag på dagen firar tre år och samtidigt sker en stor förändring så gick det inte att låta bli.
enda sedan jag började och långt innan dess har diskussionen om sammanslagning av Stockholms båda syncentraler pågått. Hittills har det funnits en enhet i Långbro söder om Stockholm som har haft ansvar för människor i arbetsför ålder samt datoranpassningar. Den andra enheten har legat på Sabbatsbergs sjukhus och haft ansvar för barn och seniorer.
Jag har nog tyckt att en sammanslagning verkat bra, men med tanke på att det är landsting man jobbar i så har jag tagit det med ro och stora nypor salt och tänkt att det händer när det händer och inget jag ligger sömnlös över.
Nu då, exakt på dagen tre år sedan jag började här på Syncentralen och det var ett bra steg i livet och det känner jag fortfarande och som om jag blir allt mer övertygad vartefter tiden går. Visst har det varit stökigt här periodvis men det har inte varit tungt att gå till jobbet en enda dag under dessa år.
Vissa perioder har jobbet varit rätt enformigt. Under nästan 2 års tid gjorde jag inget annat än att utbilda på iPhone med skärmläsaren VoiceOver. Den ena avlöste den andra och journalskrivningen började nästan kännas som en upprepning. Å ena sidan väldigt viktigt och tekniskt ganska häftigt att det fungerar även om man har en synnedsättning, å andra sidan rätt trist att bara sitta och nöta grunder på en pryl man kan i sömnen sedan snart 6 år.
Hösten 2014 började fler intressera sig för Mac-datorer och dess tillgänglighet och plötsligt hade jag 20 personer på min lista för Mac-utbildningar. Då ökade variationen och utmaningen. Det är fortfarande otroligt mycket och övervägande iPhone men det bryter allt oftare av med det andra jag gillar mest, Mac :)
Det slog mig här om dagen när jag låg och skulle sova och funderade över vad jag skulle skriva, att jag faktiskt trivs bättre och bättre med det jag gör och har ingen längtan någon annanstans. Jag kan inte komma på vart det skulle vara och ute i den vanliga internet- och telecom-branschen har jag nu tappat 9 år i utveckling och skulle ändå inte ha lätt att återgå dit och känner heller ingen längtan tillbaka.
Det jag kan längta tillbaka till har mindre med jobb att göra och mer med umgänge, jämnåriga arbetskamrater med liknande intressen och kunskap och att ha lite roligare på fikaraster och fritid. Dom jag umgås med nu är mina gamla arbetskamrater från tidigare arbetsplatser.
Flytten då. Själva flytten skriver jag om i ett eget inlägg, den är i full gång men den känns rolig och den har jag sett fram emot. Jag och en kollega har delat rum i tre år och det har absolut fungerat smärtfritt och är också trevligt att ha någon att bolla med. När vi haft elever har vi gått iväg till dedicerade utbidlningsrum och arbetsrummet har just bara varit arbetsrum.
Nu blir det egen kupé som också blir mitt ”mottagningsrum” — låter som jag ska bli doktor eller sjukskötare :) Det tror jag kommer innebära stora fördelar rent praktiskt i arbetet. Min forna sambo kommer att bli min granne så det kan bli dörrposthäng för att utbyta erfarenheter.
Vägen till och från jobbet de närmaste två åren innan Citybanan invigs blir också lättare. Pendeltåg raka vägen och en kort promenad. Den största nackdelen blir bristen på möjlighet till rastning för hunden. Någon park finns i närheten, men det är en stadspark. Det är det enda som oroat mig och känns bekymmersamt, men kommer helt säkert att lösa sig.
Så ska man värdera läget så är det gott. Bara inte sammanslagningen nu innebär nya ruckningar i samvaro. Överdriven kontroll av kollegor har jag förvisso haft lite problem med men inte så mycket. Vidare hoppas jag att rutiner och styrning inte ändras allt för mycket eftersom jag trivs med det relativt fria arbetssättet vi haft hittills. Det gör i alla fall mig mest produktiv. Hur man ska få bort ”vi och dom”-känslan är ett annat problem :)
Så, händer inget mer så blir det inga fler sådana här sammanfattningar på det här ämnet. Men för den som väntar, behöver bara vänta till september ungefär. Då kommer en ny för då firar jag.precis 20 år i arbetslivet. Det blir en sammanfattning och rekapitulation det :)
Då har jag trotsat min förkylning och kommit igång igen. Det kändes tungt, naturligtvis men väldigt skönt efteråt.
Förra helgen var Patrick här och hjälpte mig lägga upp några träningsprogram i min cykeldator. Jag har tidigare cyklat efter videobanor från delsträckor i Giro De Italia, men dom har börjat kännas allt mer bekanta och framför allt alldeles för lätta. Så när jag ändå bytte dator till cykeln struntade jag tills vidare i att lägga in videobanorna och istället använda träningsprogram vilket jag tänkt göra länge men inte kunnat fixa själv.
Träningsprogrammen går att få i stor variation i motstånd baserat på tid eller distans eller kraftmål och jag behöver satsa mer på intervallträning.
Så idag var det alltså dags att prova ett av programmen första gången och herre så roligt det var! Jag kände starkt att jag gillar intervallträning som träningsform och den träning som videobanorna gav passar bättre ute på vägarna. Själva filmerna som rullar ser jag ändå inte och får ändå använda min fantasi för att se hur jag knäcker mina konkurrenter och hur skogar och fält flyger förbi :)
Detta program är en timme långt men jag fick bryta efter 37 minuter på grund av hosta. Men nu är jag på gång igen och det är allt eller döden nu framöver :) lite försiktigt tills kroppen mår bättre. Lyckoruset efter ett pass är som världens bästa drog :)
Dagens effektvärden är inte mycket att skryta med. 312w i maxeffekt och en normalized power på 204w. Men jag oroar mig inte. Det var ett medvetet försiktigt pass där jag bara ville få igång hjärta, lungor och svettkörtlarna.
För två veckor sedan vid inomhusträningen i Eskilstuna kände jag att förkylningen utbröt med snor, halsont och hosta. Det är ganska häftigt när man kan känna att något bryter ut likaväl som jag nästan kan känna när det händer att en förkylning ger vika på grund av träningen.
Men den här gången hjälpte inte de positiva energierna i kroppen för att förhindra. Och här har jag gått med feber av och till, hostat blodsmak i munnen och varit täppt i näsan ganska exakt två veckor. Det syns på vågen och midjemåttet och det känns i själen. Tröttheten bara ökar och känslan av meningslöshet och jag bara undrar hur jag ska komma igång igen? Det blir lite som att börja om från början igen även om det inte är riktigt sant och sådant har jag svårt för. När allt flyter och det går bra är det inga problem att resa sig ur soffan, byta om och löpträna eller cykla.
Nu börjar jag bli tillräckligt frisk för att våga försöka och då är det där steget otroligt stort och svårt.
Nu börjar det kännas som om det kan lösa sig med piloter för vårens tävlingar och åtminstone en del träning. En brist jag har är att jag känner lite för mycket bakåt istället för att se framåt. Jakten på piloter har känts helt hopplös och har verkligen fått mig att ifrågasätta om cykelsporten är något jag kan hålla på med eftersom det är så beroende av andra som är duktiga och intresserade och som inte är upptagna med sin egen karriär. Sådana finns nästan inte.
Det har förvisso inte löst sig ännu men jag har flera på gång inför våren och det borde få mig att känna mig taggad. det enda jag kan göra är att träna och se till att själv vara i god form för att sedan se om det löser sig med piloter. Alternativet att deppa ihop och vara i usel form inför våren och stå där med ett par duktiga och sugna cyklister vore inte så bra.
Nu är jag ombytt med benen insmorda med liniment som sakta börjar värka. Cykeldatorn är på däcken pumpade och det är bara att välja träningsprogram och spellista för musiken och sätta igång.
Det har varit en konstig dag på jobbet idag. Egentligen har hela veckan varit konstig. Febril verksamhet på ett ovanligt sätt. Nästan inga klienter i korridorerna, bara en massa spring, flyttkartonger, snickare med skruvdragare och människor som sprungit runt och satt etiketter på saker.
Min rumskamrat och kollega packade mycket tidigare än mig. Jag hämtade kartonger först igår och idag har jag packat. Som vanligt ute i sista minuten. Men det är då jag känner mig mest effektiv.
Den här enheten ska släckas ner i systemet nu, så jag har avslutat alla pågående ärenden och skrivit alla journaler. På måndag loggar jag in på en ny enhet.
Jag känner ingen som helst oro inför flytten. Allt för egen del känns under kontroll och efter gårdagens besök i nya lokalerna känner jag mig riktigt glad och sugen att börja jobba på ett nytt sätt. Men jag kommer sakna Långbro.
I vårt rum står nu ett antal flyttkartonger, skrivbord, stolar, datorer och skärmar, allt med röda etiketter på med mitt och min kollegas nya rumsnummer på. Det ekar och väggarna är kala. Snart sitter någon annan här.
Imorgon har vi blivit ombedda att jobba på distans då flytten drar igång på allvar. Det spelar ingen roll, jag har ändå ingen dator längre och kaffeautomaten är borta. Så jag tar mina två väskor och en kollega hjälper mig med en sista koll i rummet så inget glömts eller tappats. En privat dator som skulle följt med hem får en adresslapp till nya stället i sista sekunden och sedan går jag ut.
Nä, på det hela taget känns det nytt och spännande. Det enda jag kommer sakna i Långbro är dom relativt lugna gatorna och möjligheterna till hundpromenad i oändlighet. Jag kommer sakna killarna på den lokala pizzerian som äntligen lärt sig göra min avokadosallad med mina önskemål perfekt. Men resvägen, nya lokalerna, kontoret, eget rum och det nya sättet jag kommer kunna jobba på ser jag fram emot. Möjligheten att löpträna runt Kungsholmen med närhet till två ledsagare istället för en.
Så det är dags att ta farväl och åka hem och ta helg.
Måndagen den 9:e februari, alltså om 5 dagar, flyttar Stockholms Syncentral Långbro och Sabbatsberg ihop i nya lokaler på Fleminggatan 48 i Stockholm. Flyttförberedelserna pågår för fullt och imorgon börjar flyttlassen gå och kommer pågå hela helgen.
Idag har hela personalen haft möjlighet att komma och titta på dom nya lokalerna och jag har just varit där. Självklart glömde jag fotografera i all förvirring men det får bli senare.
Entrén som ska vara på Fleminggatan 48, alldeles runt hörnet från ingången till Västermalmsgallerian vet jag inte vad jag ska säga om. Hur det ska gå att hämta och lämna den mängd färdtjänstresenärer dom båda syncentralerna tar emot varje dag har jag ingen aning om. Det synes mig krävas ett mirakel för att få till den logistiken.
Inne kändes det klart bättre. Den största förändringen för mig blir att jag får eget rum efter att ha delat rum med en kollega i tre år. Det har absolut inte varit något problem att dela. Det har bara varit trevligt och givande och många trevliga pratstunder mellan besöken. Men rent arbetstekniskt kommer det bli kanon att få eget rum att ta emot besöken på istället för att gå runt bland våra 5 utbildningsrum som vi har nu. Nu kommer vi ha 4 utbildningsrum som man kan nyttja till gruppbesök eller vid andra speciella behov, men mestadels kommer jag jobba på mitt eget rum med tillgång till min egen arbetsdator utan att behöva anteckna vid sidan av under besöket för att renskriva senare.
Lite konstig känsla är det att helt plötsligt sitta med fönster mot Fleminggatan, mitt i city istället för ute i Älvsjö. Det inger åtminstone i nuläget en lite lyxig känsla, oklart varför.
Resvägen till och från jobbet kommer bli bättre, åtminstone under de kommande 2 åren så länge Karlbergs station finns kvar. När Citybanan invigs enligt plan 2017, kommer det bli pendeltåget till Odenplan och en lite längre bit att gå.
Möjligheten till hundrastning är det jag oroat mig för egentligen. Och även om vi nu har hittat lösningar, så är det inte optimalt. Det är i stan med allt vad det innebär, men det är inget som går att ändra på. Bara att, som det heter, gilla läget.
Nu när jag återvänt till mig flyttkaosiga arbetsrum i Långbro känner jag mig faktiskt taggad att komma iväg och igång på nya stället. Det känns som en nystart även om det mestadels kommer bli samma kollegor, samma klienter och samma arbetsuppgifter. Bara på ett nytt ställe. Men det kan vara en väg till nystart.
Så nu åker jag bara hit en, möjligen två dagar till beroende på om jag har något här att göra på fredag. Sedan blir det ny arbetsplats på måndag.
Det finns lika ola stöd en arbetsgivare kan få från staten för att den anställer en människa med någon form av funktionsnedsättning. Jag tror jag har råkat ut för alla former genom åren, både lönebidrag och trygghetsanställning. Denna arbetsplats är min andra där jag inte är anställd med något lönebidrag vilket inte heller är det minsta motiverat. Det har det rätt sällan varit. Åtminstone på de nivåer det i förekommande fall har handlat om. Det har varit ganska förnedrande och kränkande, förutom att det är ett utnyttjande av samhällsresurser och en människosyn som inte alltid är så sympatisk kan jag tycka. Man vill gärna ha min kompetens, men helst gratis.
På min nuvarande arbetsplats har jag bara det som kallas för arbetsbiträde. Där kan arbetsgivaren få ersättning med upp till 60000kr per år för att någon hjälper mig med saker jag inte kan utföra. Lite beroende på hur man räknar vad gäller timpenning, så blir det ett antal timmar per vecka.
Jag tycker bidraget är utmärkt i de fall där det behövs och finns anledning. Men i mitt fall har jag aldrig fått eller behövt någon hjälp, utan bidraget har bara betalts ut som av rutin för att man gör så med övriga 11–12 övriga sntällda här inom vår verksamhet med samma rättigheter. Jag har inte funnit någon anledning eller orka tt bråka om saken, men nu var det dags för omförhandling efter tre år och då tyckte jag det var dags att ifrågasätta systemet lite.
Och min arbetsgivare kan fortfarande inte specifisera en enda punkt där man aktivt hjälper mig med något som övriga anställda inte får. Här har vi sekreterare som bokar klienter och annat administrativt och den servicen får givetvis jag precis som alla andra, med eller utan funktionsnedsättning. All post och liknande sker i mitt fall nästan uteslutande helt digitalt, men om jag skulle få något på papper så har jag egen utrustning för att skanna och få text uppläst.
Det enda jag kan se som jag får hjälp med som är kopplat till min syn, är de gånger jag skickar ett pappersbrev och behöver hjälp med adress och frankering. Under 2014 hände det noll gånger och under 2013 kanske jag skickade något enstaka brev och fax. Den sammantagna tidsåtgången som en sekreterare fick avsätta för detta speciella måste ha uppgått till max 10 minuter under dessa år. Ändå anser arbetsgivaren att full ersättning med 60000kr per år varit rimlig.
Inför dagens möte med handläggaren från arbetsförmedlingen, ska jag säga till min chefs försvar att vi i princip var överens. Jag ville ta bort bidraget helt då jag inte tycker min arbetsgivare kan precisera en enda punkt där bidraget är motiverat. Min arbetsgivare lämnar mest ganska flummiga ”om och men”-saker som skulle kunna inträffa vilket jag inte tycker är någon grund för ett sådant bidrag. Speciellt som de inte inträffat hittills.
Ledsagning har varit en stor punkt man använt som motivering. Det är dock samma sak där, i tjänsten har jag inte fått någon ledsagning alls att tala om. Julbord har jag deltagit i varje år och då har jag givetvis fått ledsagning, precis som vid dom senasste personaldagarna i Nynäshamn. Om det verkligen ska fås bidrag för en sådan sak på en arbetsplats med teamkänsla kan man verkligen fundera över, men rent krasst är det så klart en merkostnad att någon avsätter tid för att hjälpa till vid maten, hitta lämplig hundrastning etc på ett ställe jag aldrig varit på och förmodligen inte ska till igen. Några sådana liknande evenemang har inte förekommit de senaste tre åren.
Ledsagningen till och från jobbet har jag löst privat med hjälp av vänner och samma nu med vägen till nya jobbet. Den har jag också löst själv på min fritid och bara några dagar innan skarpt läge har arbetsgivaren inte föreslagit någon organiserad inlärning av vägen för oss med synnedsättning. Det har vi fått fixa själva.
Alla parter blir sällan helt nöjda i en förhandling, så även i denna. Bidraget förhandlas ner till mer än hälften, 1 timme och 45 minuter per vecka efter sommaren då flytten är genomförd då den sägs innebära så otroligt mycket extra ledsagning ”ifall, om” osv. För mig är det en principsak. Pengarna är inte mina och det är dessutom småpotatis i det stora sammanhanget. Bidrag är bra och ska användas där dom behövs. Men när det gäller de här statliga stöden till arbetsgivare suger man ut så mycket som bara går oavsett behov och det känns inte bra och inte rätt. För mig är det dessutom en fråga om självkänsla också. Jag kan inte låta bli att fundera över om det bara är jag som är blind i mer än ett avseende. Är jag till någon belastning på något för mig oklart sätt som motiverar bidragen, bara det att jag inte förstår varför? Det sänker självkänslan. Arbetsgivaren bidrar också omedvetet till hur andra ser på mig. Bara det att kollegor anser det är självklart att jag genererar ett sådant bidrag och självklart behöver ett sådant stöd. Redan där har det gått fel.
Sedan tog förhandlingen en väldigt konstig vändning som gjorde att jag tappade sugen lite. Jag och min chef hade förhandlat fram den nya nivån på 1:45 timmar per vecka vilket som sagt är en klar minskning från den nuvarande nivån. Under samtalets gång, föreslår AF-handläggaren en liten säkning av den höga nivån fram till sommaren och att den nya nivån skulle börja gälla sedan och ett år framåt. Alltså den nivå på 1:45 vi kommit fram till ansågs behövas under flyttperioden.
Om vi nu är 12–13 personer på den här arbetsplatsen med dessa behov, hur rimligt är det att alla behöver fullt stöd? Det genererar 650000kr till arbetsgivaren, alltså mer än en heltid. Vore det helt rätt skulle vi således ha en person anställd bara för oss som hjälpte oss med allt vi inte anses klara själva. Den personen existerar inte, för att behovet inte finns.
Att privata näringsidkare är lite mer heta på pengar kan jag på sätt och vis förstå. Personal är en dyr kostnad för ett företag och håller någon fram en godis framför näsan och mer eller mindre trugar på än bidragen, är det klart att man tackar ja. Är man dessutom som arbetsgivare lite tuff, kan man bara säga att sorry, får vi inte fullt lönebidrag för Kalle så har vi inget jobb att erbjuda.. Jag har varit exakt där själv och enades då med min handläggare från Arbetsförmedlingen att vi accepterar utpressningen eftersom jag ändå var på väg mot nytt jobb.
Jag hade tänkt skriva om just det sättet att utnyttja bidrag i ett annat inlägg eftersom det inte riktigt är läget här.
En delseger till jag vann var att nästa omförhandling sker om 1 år istället för om 2 år. Under den tiden kommer jag dokumentera all hjälp jag får oavsett om det är relaterat till synen eller ej. Så fort jag går och ber någon om en adressetikett eller få ett papper faxat etc, ska jag notera det. Sedan ska jag visa det och fråga vad i detta som har med synen att göra samt hur många minuter under det här året det kan ha blivit. Blir det mer än 10 minuter kommer jag bli förvånad. Nästa förhandling kommer jag se till att bli mer nöjd.
Idag hade jag Patrick på besök för att bland annat skapa lite nya träningsprogram till min trainer. Under året som gått har jag enbart tränat efter de videobanor jag köpt och förutom att jag börjat tröttna på dem så har dom inte motsvarat mina träningsbehov riktigt. Som min favoritbana jag kört mest med har varit lite kuperad första halvtimmen och sedan helt flack sista halvtimmen. Och en helt flack bana på trainer blir helt utan motstånd så att bara benen går runt. Cyklar man på flack terräng utomhus finns alltid ett visst motstånd.
Tanken var att använda träningsprogram redan när jag skaffade trainern. Men programvaran är inte tillgänglig för mig så jag kan inte göra det själv och familjen har inte kunnat / velat hjälpa till. Så nu kom äntligen Patrick och löste problemet.
Vi skapade tre träningsprogram, 2 intervallpass på 60 minuter och 1 pass för backträning med lite tuffare motstånd. I programvaran kan man välja att bland annat bygga träningsprogrammet på tid & motstånd eller distans och motstånd samt distans och effekt. Eftersom jag behöver fokusera mer på intervallträningen så blev det program baserade på tid och lutning.
Så fort förkylningen lämnar kroppen ska programmen provas ordentligt.
Syntolkning av TV och bio är något som många med synnedsättning önskar sig. Givetvis kan man titta på film även om man inte ser. Men då handlar det mer om att lyssna och man förstår ofta väldigt mycket av bara ljudupplevelsen. Men vissa actionscener eller väldigt tysta scener kan kräva lite hjälp och ibland har dom scenerna central roll för själva handlingen.
För många år sedan provade man syntolkad TV via radio. En person berättade filmens handling på Sveriges Radio P1 samtidigt som filmen sändes på TV. Vidare har man testat samma sak sänt på en annan TV-kanal vilket krävt dubbla mottagare och TV4 använder nätet för syntolkning via deras websida. En del filmer på DVD kan också köpas med ett extra ljudspår för syntolkning av filmen.
Nu testar man appar via smarta telefoner. Den första lösningen provade jag i höstas. Den hette MovieReading och den testade jag när jag såg filmen Jag Ser Dig. Nu har det kommit en ny som heter Tillgänglig Bio och är en app för iPhone.
Båda apparna bygger på ungefär samma tanke. Man laddar ner appen i sin telefon och i appen laddar man ner något av de tillgängliga filmernas ljudspår för syntolkning. Ibland finns ett ljudspår för bioversionen och ett för TV/DVD-versionen. När syntolkningen startas lyssnar telefonen på ljudet i bilsalongen eller i TV-rummet hemma och synkroniserar ljudet från filmen så att rätt syntolkning spelas upp vid rätt tidpunkt. Man kan således ha en öronsnäcka från telefonen i örat för att lyssna på syntolkningen samtidigt som man hör den vanliga filmens ljud och helt utan att störa andra. Det gäller bara att komma ihåg att sätta telefonen på ljudlös eller stör ej-funktionen.
Appen som var aktuell i höstas fungerade på samma sätt, men krävde att den syntolkade filmen hade ett speciellt anpassat ljudspår med en ohörbar pilotton som hjälpte appen att synkronisera ljudet. Alla sådana speciallösningar kommer att hämma utvecklingen. Det gäller att få en lösning som är så nära det alla andra får med så liten anpassning som möjligt. Den nuvarande nya appen använder filmens vanliga ljudspår och det enda som krävs är en inspelad syntolkning.
Det enda jag hade att testa på både i höstas och nu, var filmen ”Jag Ser Dig”. I höstas såg jag den på bio och nu hemma på SVT Play. Generellt sett tycker jag det fungerar mycket bra. Jag laddade ner syntolkningen för TV/DVD-versionen som är lite kortare än bioversionen. Ändå tyckte jag att syntolkningen innehöll saker som inte fanns med på TV-versionen men som jag vet fanns på bioversionen. I dessa scener halkade syntolkningen efter en smula men kom ikapp igen så snart versionerna åter verkade stämma överens.
Appen är föredömligt enkel att använda och upplägget är nog så nära man kan komma något som kanske kan bli väl använt framöver. I nuläget finns bara ett tiotal filmer tillgängliga i appen men man kan hoppas att utbudet ökar betydligt så att det blir användbart.
Att använda iPhone som synskadad är inget problem. Idag finns i princip inga andra tillgängliga telefoner på samma nivå och under mina år i branschen har jag utbildat hundratals användare med synnedsättning på att använda iPhone och iPad sedan den första tillgängliga modellen iPhone 3GS lanserade sommaren 2009. Det är årtiondets absolut största revolution vad gäller tillgänglighet.
Appen Tillgänglig Bio är en sådan inovation som jag faktiskt tror kan fungera och utvecklas. Bara någon anser det vara värt kostnaden att skapa ljudspåret för syntolkning vilket ändå är några timmars arbete per produktion och att det inte bara är en liten del mainstream-produktioner som syntolkas. Att man nu tagit fram en ny liknande app som inte kräver att filmen i sig är speciell på något vis tror jag är utmärkt och helt avgörande. Och att Svenska Filminstitutet är med i utvecklingen talar för att det kan bli en varaktig och utvecklande lösning.
Nu väntar jag bara på fler produktioner som jag vill se och kan testa detta på.
[tags]Film, Bio, TV, Syntolkning, Svenska Filminstitutet, Synnedsättning, Synskadade[/tags]
Appen laddas ner gratis från App Store eller Google Play. Det är samma app som används oavsett om man är synskadad och den som behöver hjälp eller ”syntolk” och den som vill hjälpa andra.
Att registrera sig är också gratis och enkelt och man kan antingen skapa ett konto manuellt i appen, eller registrera sig med hjälp av sin Facebook-profil vilket är mycket snabbt och enkelt. Vid registreringen väljer man också om man är blind eller seende. Översättningarna i appen är inte helt korrekta ännu, så i dagsläget väljer man om man är ”synskadad” eller ”blind”, men man menar naturligtvis ”seende” eller ”blind”.
Att få hjälp
I appen finns en statusrad längst ner där det står hur många som är online, hur många hjälpare och hur många blinda samt hur många som fått hjälp. Över hela mittendelen av skärmen finns knappen ”anslut till första tillgängliga hjälpare” och högst upp i vänster hörn finns knappen inställningar. Där kan man lägga till språk. Som standard står där nu svenska och då är tanken att appen enbart ska söka svenskspråkiga hjälpare. Lägger man till fler språk lär den även söka folk med dessa språkkunskaper, till exempel engelska.
Översättningen i appen är ganska yxig. Den är utvecklad av danskar och efter kontakt med dom känner dom till översättningsmissarna och ska försöka åtgärda dom. Översättningsfelen gör det lite klurigt att installera men man tar sig fram. Bland annat lyder statusraden längst ner på skärmen:
Att vara mina ögon grupp nätverk 81.1k den seende, 6.0k blinda, 13.6k hjålpt.
Exempelvis 81.1k betyder således 81100 som är online/registrerade, 6000 blinda online och 13600 som fått hjälp. Dessa siffror tyder på att chansen att få hjälp är ganska stor. Hur många svenskspråkiga registrerade det finns framgår inte.
När du som behöver hjälp startar appen, trycker du på knappen ”anslut till första tillgängliga hjälpare”. Appen ansluter först till nätverkets server och börjar spela en liten melodi medan sökandet efter hjälpare pågår. Appen meddelar också att den första delen är klar och att man nu väntar på den andra delen vilket innebär att hitta en ledig hjälpare.
Den första tillgängliga hjälparen får upp en notis på sin skärm och kan då välja att ansluta. Som det verkar, finns ett poängsystem som gör att ju fler man hjälper och desto mer aktiv man själv är, desto fler poäng får man. Antagligen innebär detta att man också får fler uppdrag och är mer ”pålitlig” än den som aldrig accepterar en förfrågan. Du kan således inte styra vem som ska få det och om det ska vara en vän eller någon okänd.
När en hjälpare svarar kopplas en videolänk upp med ljud och bild så att hjälparen ser vad du riktar kameran emot och man har samtidigt röstkommunikation i realtid. Hjälparen kan beksriva vad du filmar med kameran.
Jag har testat lite och det gick ganska fort att få kontakt. Det var en svensk kille som svarade och han kunde se den whiteboard jag riktade kameran emot och även en brandsläckare som satt under tavlan på väggen. Han kunde även beskriva vad som fanns ritat på tavlan.
Hjälparen jag pratade med fick sitt första uppdrag. Han hade haft appen i 2 veckor och var en ung kille.
Att tänka på
När man använder appen är det viktigt att tänka på att man inte visar något privat eller känsligt då man inte vet vem man får hjälp av. Kreditkort, räkningar, kontoutdrag, ID-handlingar, privata situationer som naket och liknande. Jag som får hjälp ser inte namnet på den som svarar och antagligen ser inte heller hjälparen mina kontaktuppgifter. Jag valde själv att presentera mig med förnamn och då gjorde hjälparen detsamma.
Förbättringar
Man har tänkt rätt när man har skapat appen, föredömligt enkelt användargränssnitt men katastrofal svensk översättning. Appen är så enkel att det inte tar någon tid alls att komma igång när man behöver hjälp. Möjligen tar det lite lång tid innan appen kopplar upp till dess server och börjar söka efter en tillgänglig hjälpare.
Något jag ändå saknar är möjligheten att välja om jag vill att någon okänd eller känd ska hjälpa mig. Det är inte otänkbart att man behöver hjälp med just räkningar, medicinförpackningar, kläder eller saker som bara insatta förstår rörande hjälpmedel exempelvis. Det kan också finnas sitautioner då jag absolut vill ha en för mig helt okänd person som stöd.
Det hade varit ganska enkelt löst genom att låta appen kolla vilka registrerade hjälpare som finns och matcha dessa med ens Facebook-konto eller adressbok i telefonen och lätt låta användaren välja på två knappar för att söka hjälp av känd eller okänd. Detta var en funktion Polar Print tidigt lade in i sin app Bildtolken för många år sedan. Är det tillräckligt många som efterfrågar en sådan möjlighet kanske den kommer.
Användningsområde
Konceptet är inget nytt. Redan 2008 utvecklade företaget Polar Print Bildtolken som då var en app för den tidens Nokia-telefoner med operativsystemet Symbian 60. Redan då tänkte man sig att kunna skicka både bild och ljud till seende för att få hjälp att tolka sitatuioner och i den appen kunde man välja om uppdraget skulle skickas till vem som helst, ens vänner eller alla utom ens vänner.
Användningsområdet för den här typen av appar tycker jag låter bättre i teorin än vad det sedan blir i praktiken. Många synskadade önskar lösningar för att få hjälp med svåra situationer men Bildtolken blev aldrig speciellt välanvänd även om det säkert kunde skyllas på den tidens teknikmognad hos användarna och den tidens enkla telefoner.
Men ändå tycker jag min teori bekräftas. När jag först fick nys om appen publicerade jag inforamtion om den på en lista, men det verkar inte ha uppstått någon rusning och ingen verkar ännu har provat den.
I mitt eget vardagliga liv är jag omgiven av seende familjemedlemmar och självklart är det enklare att fråga någon av dom än att starta en app och vänta på kontakt. Men jag har ändå inte lyckats hitta någon situation dessa dagar som gått då jag känt att jag verkligen behöver den.
Vilka slutsatser man ska dra av det vet jag inte riktigt. Risken är att saker utvecklas och inte nyttjas. Det kan bero på att det är fel lösning och att synskadade hellre väljer andra befintliga verktyg så som ledsagare, anhöriga etc. I värsta fall är självständigheten och viljan till självständighet för låg så att man inte sporras att använda sådana verktyg hellre än att nyttja just befintliga ledsagare.
Det finns vissa saker jag skulle vilja ha hjälp med men där en sådan här lösning inte fungerar. Nummer på bussen som kommer till exempel. Men då tar det för lång tid att etablera kontakt, eller så får man etablera kontakt och hjälparen får spendera väntetid med mig tills en buss kommer vilket ju är ohållbart.
Nu ska jag försöka hitta vettiga situationer i livet där jag ska försöka använda appen. Kanske kommer fler testa om behovet verkligen finns.
[tags]Synskadade, Synnedsättning, Apple, iPhone, Tillgänglighet, Be My Eyes, Syntolkning[/tags]
När det gäller det här med träning av hundar, då framför allt tjänstehundar, kan man lägga ner mycket arbete och få det väldigt bra. Sedan räcker det med en liten grej, en obetänksam eller i värsta fall hänsynslös människa så får man ta många steg tillbaka och börja om.
Jag möter många taxichaufförer i och med Färdtjänsten i mitt liv. Jag brukar ta tre djupa andetag efter jobbiga möten och tänka ”vi är alla människor”, men ibland hjälper det inte. Men hur mycket religion, politik eller skitmusik som än skvalar i bilen, håller jag på en sak väldigt hårt — min hund sköter jag! Ingen får lasta eller lasta ur min hund, ingen annan än jag får hälsa på henne. Även om selen är av, är taxiresan i tjänsten och vissa regler gäller.
Reglerna som jag satt upp finns där av bestämda skäl. I grunden handlar det så klart om att min hund ska fungera som tjänstehund, men inte minst att undvika olyckor. Bagageutrymmet ska vara tomt på lösa och vassa delar. Det har hänt att både vinterdäck, verktygslådor, rengöringsmedel och möbler har legat där. Vidare ska hunden sitta ner när luckan stängs och öppnas och hunden ska sitta kvar tills jag kopplat henne. Det senare är också för att undvika olyckor, hundar som klämmer svansar eller hoppar ur bilen utan kontroll och riskerar att bli påkörda i trafiken.
Normalt sett fungerar detta bra. Men ibland träffar man folk som inte bara kan respektera det man bestämt. En dag matade chauffören min hund med levergodis. Han var själv hundägare och så van vid hundar. Allt gick så fort att jag inte hann säga nej, det var bara en godis. Jag förklarar att han inte får göra så och något om varför.
Någon vecka senare träffar vi på samma chaufför. Jag märker hur hunden direkt tappar koncentrationen och reser sig upp från sittande för att gå fram till honom. Jag korrigerar hunden surt för att chauffören gjort fel. När det är dags att kliva av igen säger han ”inget godis idag?”, jag svarar nej, men precis när hunden hoppar ur får hon ändå en godis.
Nu märker jag att hunden inte längre lydigt hoppar in och sätter sig i hörnet. Nu hoppar hon in och nosar efter chaufförens händer. Samma när resan är slut och luckan öppnas, står numera hunden upp vid kanten och sträcker sig efter chauffören.
Allt jag jobbat med dom senaste 3,5 åren har rubbats ordentligt på grund av en enda människa och jag får lägga ner jobb på något helt onödigt som fungerat perfekt tills nu. Och träffar jag honom igen kommer det upprepas och jag tvingas vara skarp.
Så tänk på det, även om det inte är en tjänstehund ni möter. Fråga alltid föraren först om ni får hälsa eller klappa och inte minst om ni får ge hunden något. Som en gammal hundinstruktör sa en gång ”ska du klappa får du skaffa en egen” :)
