Nu börjar vårens motionslopp ta form. Jag och kompisen Egge är redan anmälda till Vätternrundan, jag och Patrick kommer inom kort att anmäla oss till Halvätern 2015 och nu är vi anmälda till Skandisloppet under UNT Bike Weekend i Uppsala. Vi körde motionsloppet för första gången 2014 och det var ett bra lopp trots att det skedde lite missöden med servicen i depåerna.
Det känns roligt att anmäla sig, även om det är ganska långt kvar till den 9:e maj. Men det blir något ytterligare konkret att se fram emot och börja planera och träna inför.
Förra året cyklade jag och Egge från Stockholm till Uppsala kvällen före loppet och övernattade hos hans föräldrar. Ett trevligt upplägg som dessutom gav mer cykling. Jag är ju också barnsligt förtjust i stadscykling, något som inte ger så mycket motion men något som jag inte gör så ofta. Mina stadspendlande vänner tycker nog jag är lite knasig, men är man mest van vid långa landsvägar mil efter mil, så kan lite rödljus, trafik och människor kännas lite speciellt :)
[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Motion, Träning, Motionslopp, Stockholm, Uppsala[/tags]
Årets första löprunda utomhus oroade mig lite. Jag har försökt varva löpning på band med cykel på trainer för att hålla igång men spara vaderna lite. När jag räknar efter inser jag att det kanske kunde varit något mer vila under julledigheten och passet i förrgår var jag tvungen att avbryta på grund av värkande vader efter ca 5km.
Efter att ha läst på lite om liniment bestämde jag mig för att prova det på mina trötta löparben. Jag har aldrig behövt använda sådant förut och det finns så många olika sorter. Efter att ha provat tigerbalsam som jag inte tyckte gav någon som helst effekt, gick jag på det som verkade vara starkare, Linnex stick. Det fick bra kritik på olika forum även om någon enstaka uppgav att den reagerat och fått väldigt ont i huden.
När vi gav oss iväg kände jag direkt att träningen givit resultat och att det gick fortare och lättare. Men jag kände också av värken i vaderna och med det blir löpsteget sämre och värken värre och pulsen stiger. Vi kortade av turen en kilometer för att inte riskera skador och förvärra situationen.
Vid målgången visade klockan entydigt bättre resultat trots att det känts så tungt. Men tyvärr började vaderna brinna som helvetets eldar där jag smort linimentet. Det kändes som tusen nålar ungefär och bara en lätt beröring av kläder gjorde att det sved fruktansvärt. Jag hade läst att det inte hjälpte att duscha, men att olivolja skulle lösa upp linimentet. tyvärr hade vi ingen olivolja hemma men läget blev så desperat att det fick duga med matolja som jag gned in benen med och torkade av. Jag provade först med kallt vatten som hjälpte en kort stund men som efteråt verkade sprida ut linimentet och göra smärtan värre, precis som andra skrivit om på forum.
Trots att jag var försiktig när jag strök på medlet fick jag ingen märkbar effekt, varken värmande eller kylande effekt under själva löpningen. Den hemska reaktionen kom först vid målgång och den var inte behaglig. Annars vet jag väl egentligen inte hur det ska kännas. ”Bränner på fint” har någon skrivit på nätet och nog fan brände det alltid :)
Nu blir det vila ett par dagar innan jag gör ett nytt försök. Jag kanske provar Linnex någon gång till innan jag helt ger upp. Kanske tryckte jag för hårt trots allt när jag strök på det.
Idag fick inomhusracern tempopinnar monterade. För den oinvigde är dessa till för en annan sittställning som främst används vid så kallade tempolopp, när man oftast kör kortare snabba sträckor. Man får en mer liggande och strömlinjeformad sittställning vilket gör att man säkert tjänar några kilometer per timme i hastighet.
För min del som normalt sett cykla tandemcykel och då sitter bak kommer jag aldrig få anledning att utnyttja denna position då min pilot så att säga, sitter ivägen. Inomhus känns det bara roligt att få köra i samma ställning då jag tränar just tempo.
All min träning baseras på loggning av prestation och resultat. Det är hela drivkraften, att ständigt bli bättre och utvecklas. Och hur vet man om man utvecklas om man inte loggar sina resultat? Förr var det med distans och en klocka vars värden matades in i ett kalkylblad. Idag sker loggningen så mycket mer exakt, fler värden och automatiskt. Jag är helt säker på att utan denna loggning av historik, skulle jag inte träna alls :) Loggningen är lika viktig för att se om man gör steg bakåt i utvecklingen så att jag vet vad jag behöver förbättra.
Sedan jag gav mig in i cykelsporten hösten 2012 så har jag verkligen förbättrats. Från att ha kämpat sig igenom 13-mil långa motionslopp i 23–24km/h så gör jag nu den dubbla distansen i 30–32km/h. Min första tempotävling slutade väl runt 33km/h och min senaste precis under 40km/h. Kan kan se hela tiden att jag blir bättre och jag kan se dåliga dagar då kroppen inte svarar perfekt.
Inomhusträningen oavsett om det gällt löpning eller cykling, har varit en väldigt stor del av min träning eftersom jag haft och fortfarande har svårt att få piloter och ledsagare. Om man springer på ett löpband kan man mäta tiden, distansen och pulsen. Men även om det är bra värden, får man inte den dynamiska lutningen och informationen sparad.
Samma gäller cyklingen på trainer. Man kan spara tid, distans, fart och pulsinformation men ingenting om vilket motstånd man haft och inte heller någon höjdinformation som man får ute på vägarna.
Det enda sättet att verkligen logga cyklingen både inomhus och utomhus, är med en kraftmätare. Kraftmätare monteras i navet på bakhjulet, i vevpartiet eller i själva pedalerna och mäter den verkliga muskeleffekten i watt. Då får man information som är verkligt användbar.
Jag har länge haft siktet inställt på Garmin Vector och spenderat mycket tid med att läsa instruktionsbok och mängder med recentioner på nätet för att skaffa mig en så klar bild som möjligt om denna kraftmätare. En av mina gudar på internet när det gäller träningsutrustning är DC Rainmaker vars tester verkligen är genomgående och djuplodande. Man får en sådan tydlig bild av hur produkterna fungerar att det känns som om man provat själv när man läser hans artiklar :) Hans genomgång av Garmin Vector kan man till exempel läsa på länken Garmin Vector In-Depth Review | DC Rainmaker.
Garmin Vector är som sagt en kraftmätare som är integrerad i själva pedalerna. Vector finns i två utföranden, en enkelsidig där kraften bara mäts i ena pedalen och en där den mäts i båda pedalerna. Fördelen med den dubbelsidiga modellen är att man får kraften i varje ben mätt för sig. I dagsläget finns ingen tydlig tanke om vad man ska ha denna information till. Man kan se om man är ojämnt stark i höger och vänster ben men inga direkta riktlinjer om man ska och i så fall hur man ska träna benen för att bli jämna. Möjligen kan det förutom ren nyfikenhet, vara intressant i rehabiliteringssituationer efter en skada för att se om man repar sig och återhämtar sig på rätt sätt.
Min tanke med Garmin Vector var att det i ett tandemekipage skulle gå att mäta min och pilotens kraft separat. Med en kraftmätare monterad i navet på bakhjulet eller i vevpartiet ger den gemensamma effekten från mig och min pilot. Denna produkt är så vansinnigt dyr och jag har för jäves försökt söka sponsring för att åtminstone täcka kostnaden för uppsättningen på pilotens plats men får nu nöja mig med att mäta min egen kraft. Med tanke på mängden egen träning jag genomför så får det vara bra nog tills vidare.
Så nu äntligen har jg läst och funderat färdigt och kommit fram till att detta är ett nödvändigt lyft för min träning. Att mäta kraften i benen i watt gör att åtminstone fart och distans inte känns lika viktiga längre vid inomhusträning. Man skulle också kunna tänka sig att montera sådant här på spinningcykel för att se om man gör framsteg där. Men det dröjer nog innan träningsanläggningarna erbjuder spinningcyklar med kraftmätare med tanke på prisbilden.
I fredags besökte jag därför Cykloteket för att titta på produkten på riktigt för första gången. Även om jag läst massor så kan jag inte se bilderna och bara bilda mig en verklig uppfattning först när jag har dom i handen. Pedalerna var mindre och smidigare än jag trott medan kommunikationsdelen som monteras mellan pedalen och vevarmen var något större än jag föreställt mig. Men det gav en bestämt känsla av gedigen kvalitet.
Montering
Att montera Vector var inte svårt. Jag bad en kompis komma för säkerhets skull om jag skulle behöva ta hjälp av manualen, men jag var redan tillräckligt påläst. Kanske för att jag redan läst manualen hundra gånger :)
Först trär man på pedalpoden som är själva kommunikationsenheten på pedalens gängor. Därefter krävs ofta en eller flera distansbrickor för att få ett litet avstånd mellan poden och pedalarmen. Antalet distansbrickor beror på fördjupningen i vevarmen. Jag klarade mig bra på en bricka.
Det svåra i det här momentet är att Garmin anger att pedalen ska dra med ett moment på mellan 30–40nm och att detta är väldigt viktigt för att mätningen ska bli så exakt som möjligt. Själv har jag ingen pedalnyckel med ställbart moment och inte heller cykelaffären hade någon sådan utan man drog på känn och menade att det inte var så viktigt. Passande momentnycklar finns att köpa på nätet och jag ska nog komplettera med en sådan. Allt på nätet tyder på att åtdragningsmomentet är väldigt avgörande. Att det är viktigt att pedalen sitter ordentligt fast i vevarmen är tämligen lätt att förstå. När kraften ska mätas i pedalen är det viktigt att inget glapp finns. Men varför det är så viktigt med just det angivna momentet vet jag inte. Nu drog vi pedalerna för hand på ”känsla” och det finns såklart en risk för att det är fel. Dock kan det inte göra så stora fel i mätningen.
Efter att pedalen är åtdragen ska kabeln från kommunikationsdelen anslutas i änden på pedalaxeln på insidan av vevarmen. Här finns en begränsning i vevarmens tjocklek och bredd. Har man en viss typ av vevarmar måste man köpa Vector med en pod gjord för extra breda och tjocka vevarmar.
Sedan är det bara att göra samma sak på höger pedal. Man rekommenderar att man börjar med vänster då den pedalen alltid är ”slav” åt den högra och kan vara viktigt att den ”startar” före den högra huvudenheten. I övrigt ska monteringsordningen inte spela någon roll.
Slutligen monterar man klossarna på skorna. Dessa klossar kompatibla med Look Keo och passar således inte SPD-SL-pedaler. Däremot är det samma sorts tre hål som SPD-SL så man kan använda samma skor.
Bilder på allt detta finns det gott om hos DC Rainmaker på länken ovan varför jag inte bryr mig om att komplettera med sådana.
Konfiguration
Nästa steg blir att para Vector med din cykeldator. Detta finns även det tämligen väl beskrivet både i manualen och hos DC Rainmaker och beror dessutom på vilken enhet man har. I min Garmin 810 var det inga problem.
En viktig sak kan dock vara att först se till att programvaran både i pedalerna och cykeldatorn ska vara uppgraderad till senaste versionen för bästa resultat.
Sedan är det bara att låtacykeldatorn söka efter kraftsensor och följa stegen för att kalibrera sensorn. Det första steget blev att cykla med en pedaltakt av mellan 80–90 varv per minut ungefär 10 sekunder för att Vector ska ställa in installationsvinklarna. Detta behöver man bara göra en gång. Detta steg måste dock göras igen om man tar ur batterierna ur Vectors kommunikationsenheter eller om anslutningskabeln tas ur. Således vid batteribyte eller cykelbyte eller om Vector av annan anledning monterats av cykeln.
Nästa kalibrering kallas ”static 0” och gör att pedalerna helt enkelt ställer in sig på 0 kraft helt utan belastning. Vevarmarna ska stå helt horisontellt och ingen beröring av pedalerna under tiden kalibreringen pågår. Detta steg tar ca 10 sekunder och ska repeteras inför varje cykeltur enligt Garmins rekommendationer. För mig som måste ta hjälp med detta inför varje cykeltur är det en liten nackdel men klart överkomlig och går som sagt fort.
Första cykelturerna
Därefter är det bara att sätta igång :)
Mitt första pass var inte bara en premiär med Vector, utan premiär efter en längre tids uppehåll. Sedan motionsloppen i september har jag mest kämpat mot min mentala svacka och försökt komma igång med löpningen, men inte suttit på cykeln speciellt många gånger.
De första värdena jag någonsin sett från kraftmätning på mig själv kanske inte imponnerar så speciellt mycket. Samtidigt är det en bra grund att börja ifrån och det ska bli intressant att se hur det ser ut när jag är igång igen. En del värden säger mig inte så mycket då jag inte hunnit läsa på vad allt betyder, men det viktigaste är tämligen självförklarande:
Medelkraft: 211 W
Max kraft: 426 W
Max Avg Power (20 min): 232 W
Balans vänster/höger: 43/57 %
Left/Right Torque Effectiveness: 80/88 %
Left/Right Pedal Smoothness: 22/26 %
Normalized Power (NP): 224 W
Intensitetsfaktorn (IF): 0.559
Återhämtningsrådgivare: 18.8
FTP-inställning: 400 W
Work: 462 KJ
Vad som är ”bra” kan jag bara läsa mig till på nätet och här tror jag att jag just nu ligger på en normal/motionsnivå. Men för att vara i botten så känner jag mig ändå ganska nöjd. 426W i max effekt kan också helt klart ökas. Men pulsen är hög och svetten sprutar så det är bara att träna på.
Däremot noterar jag att balansen mellan vänster och höger ben är 43% respektive 57%. Om det beror på att jag faktiskt är ojämnt stark i benen eller om det är ett resultat av att pedalerna är olika åtdragna vet jag inte. En viss ojämn styrka verkar vara högst normal. Många verkar ha en variation på 48%/52%.
Mitt andra pass gick lite bättre. Det var hela min 42km långa tempobana varför värdnea kanske ser lite annorlunda ut. De första 25km av banan är lätt kuperade och resterande är flackt då jag tror att man kanske inte kan generera så mycket kraft.
Medelkraft: 182 W
Max kraft: 410 W
Max Avg Power (20 min): 200 W
Balans vänster/höger: 47/53 %
Left/Right Torque Effectiveness: 78/81 %
Left/Right Pedal Smoothness: 22/22 %
Normalized Power (NP): 194 W
Intensitetsfaktorn (IF): 0.485
Återhämtningsrådgivare: 29.1
FTP-inställning: 400 W
Work: 814 KJ
Här kan man också se att balansen mellan höger och vänster ben är mer rimligt och i nivå med vad jag läst mig till. Jag tror redan denna andra träning stabiliserat kroppen en aning.
DDagens pass gör att det går åt rätt håll. Än så länge är det bara den mentala effekten tror jag men det ser tämligen lika ut vilket gör att jag tror mer och mer på produkten. Stabiliteten mellan vänster och höger ben står sig även den.
Medelkraft: 184 W
Max kraft: 413 W
Max Avg Power (20 min): 214 W
Balans vänster/höger: 47/53 %
Left/Right Torque Effectiveness: 78/80 %
Left/Right Pedal Smoothness: 22/22 %
Normalized Power (NP): 196 W
Intensitetsfaktorn (IF): 0.489
Återhämtningsrådgivare: 27.6
FTP-inställning: 400 W
Work: 767 KJ
Detta pass är kört på sama 42km-bana med första 25km lätt kuperat och resterande flack temposträcka. Man kan redan se en lätt förbättring och jag ser fram emot att titta på dessa värden vartefter.
Däremot är det inte lika lätt att hitta en beskrivning av vad en del värden betyder. Flera av dessa kan jag bara ana betydelsen av men skulle gärna vilja veta. Bland annat ”Left/Right Torque Effectiveness: 78/80 %”, om det som det låter, har med åtdragningseffektiviteten att göra samt ”Left/Right Pedal Smoothness: 22/22 %”. Det är en siffra som man spontant känner att man borde få upp. Om den kan ha med rundtrampseffektiviteten att göra. Får se om Google eller någon läsare kan ge svaren framöver.
Sammanfattning
Det går alltid att hitta bra förklaringar varför man måste ha nya ”leksaker”. Garmin Vector är det bästa som hänt mig sedan jag förra året köpte en trainer och racercykel för min egna inomhusträning. För mig verkar det vara till stora delar den enda träningen jag kan få och till våren ska jag vara i god form till motionsloppen och i bra form till tävlingssäsongen drar igång. Kraften i watt är de enda intressanta siffrorna jag kan presentera vid inomhusträning. Siffrorna ovan är dock lite ”vilseledande” eftersom medelkraften blir låg under en flack tempobana. Dår tillkommer naturligtvis hastigheten, tiden och distansen som ytterligare faktorer. Men det blir till att plocka fram de mer korta och kuperade banorna för att öva mer intervallträning. När formen blir bättre ska jag ge mig iväg i den virtuella världen och cykla i de italienska bergen. En sådan bana är 8 mil lång varav åtminstone 4 mil är uppför och resten flackt eller utför. Banan går från Andorra till Figuerola.
Idag var det dags för Stockholm Tunnel Run 2014, ett 10km långt lopp i den nybyggda Norra Länken som invigs för biltrafiken om någon vecka.
Det var över 42000 anmälda löpare i olika klasser och det var otroligt mycket folk naturligtvis. Man fick köa upp från tunnelbanan, men stämningen var god.
Egentligen tyckte jag nog inte det var så speciellt att det just var en tunnel vi sprang i. Klart att det är ett häftigt bygge och roligt att man gör en sådan här aktivitet innan den tas i bruk och blir för evigt otillgänglig för fotgängare.
Det var ganska trångt vid starten och även om det det glesnade efter ett tag var det aldrig riktigt fritt fram. Men förutom att någon enstaka sneddade in rakt framför fötterna på mig så gick det väldigt bra och stämningen var som sagt god.
Längs vägen hade man ljusspel och diverse uppträdanden och på videon nedan ser man när vi springer förbi Intersport där det var riktigt bra drag.
Banan var givetvis väldigt kuperad men även om min puls låg lite högt fortfarande så kändes det inte speciellt jobbigt. Alla människor och stämningen var grymt inspirerande.
Målgång blev på ungefär 1:10 och vi blev lite lurade. Utanför tunneln fanns avkänner för chip som vi trodde var målgången. Då började vi gå för att varva ner men blev lite konfunderade när andra sprang. Efter några hundra meter kom ytterligare chipdetektorer som visade sig vara det slutliga målet.
Det var fler än vi som blev störda av det där. Normalt sett brukar man ha avkänning längs banan och vid halva distansen men inte en ett par hundra meter före mål. Jag kan tänka mig att det måste bero på att man la ut en extra för att vara säker på att alla registerades vid målgången.
Sedan fick man en liten gympapåse med godis och reklam och sedan var det bara att köa tillbaka ner i tunnelbanan. Men allt gick bra och jag hann inte börja frysa ordentligt.
Så nu har man gjort detta och det var roligt. Det var för övrigt mitt första lopp på många, många år. Jag har varit sugen på Midnattsloppet många gånger och har en dröm om att springa Stockholm Marathon någon gång. Publiken och alla andra löpare är något helt annat mot att springa själv med en ledsagare längs skogs- och gångvägar. Det är precis som med cyklingen, man känner inte av tröttheten på samma sätt och blir klart uppiggad av alla andra och självklart av tävlingskänslan. Idag var det inte så mycket tävling för min del utan mest upplevelsen.
Snart fylls tunneln av mängder av bilar och då kan man tänka att här har jag sprungit :)
[tags]Löpning, Stockholm, Tunnel, Norra Länken, Löpning, Motionslopp[/tags]
Nu är Nordic Extreme Weekend på Gotland avklarad och det känns precis hur bra som helst! Den där lyckokänslan i kroppen som en fysisk prestation genererar är oslagbar!
Dagen började tidigt för 4 av oss som skulle köra Nordic Extreme ATV. Samling 06:30 och starten gick kl08:00. Banan var 7,5km och det i svår och lerig terräng. Tävlingen gick ut på att klara av så många varv som möjligt på tre timmar. Bara det att köra ATV i terräng i tre timmar är jobbigare än dom flesta tror.
Vårt Mot Alla Odds-gäng startade efter dom vanliga startande. Tanken var att låta den stora klungan komma iväg och ge lite utrymme och lugn och ro för våra nybörjare på ATV. Niclas Rodhborn, Rickard Forshäll, Sonia Elvstål och Arkan Palani var de 4 som startade. Jag och Angelica ”Titti” Österberg och Per ”Pax” Axensköld fanns bland åskådarna.
Alla 4 i vårt gäng höll ut i tre timmar trots att flera sa innan att ”jag kör nog ett varv sen får det räcka”. Men i det här gänget växer hornen så det knakar och vi andra förstod att ingen skulle ge upp så lätt vilket dom inte heller gjorde :)
När tre timmar gått och det var målgång visade det sig bland annat att Rickard Forshäll tog sig i mål på plats 16 av 92 startande och blev bäst i team CF Moto som vi körde för. Plats 16 bland eliten är sannerligen ingen dålig placering och jag känner sådan glädje och stolthet över alla 4 som verkligen visade att allt är möjligt. Och jag är så oerhört glad att arrangören Nordic Sport & Event trodde på oss och vågade satsa och visa att allt är möjligt. Även om vi själva tror och vet vad som går så stoppar det annars vid att andra inte tror på än.
När ATV-tävlingen var slut blev det bara en dryg timmes vila innan det var dags för nästa gren, Nordic Extreme Running. Ett terränglopp på 10km som kan liknas vid Tjurruset i Stockholm. Här skulle vårt gäng starta i en egen klass och på grund av den rådande terrängen var distansen 5km för oss.
Vi delade in oss i två lag, lag Niclas med mig, Titti, Nina och Pax samt lag Arkan med Rickard, Sonia och Maria. Någon halvtimme före starten började jag bli så uppskruvad så jag slutade frysa vilket var skönt när det var dags att börja skala av sig alla varma kläder.
Första kilometrarna gick bra men var jobbigt, så klart :) Mycket upp och ner, spår, gropar och givetvis lera. Efter ca 2,5km kom den beryktade ”hästskon” som man hört talas om och hunnit börja oroa sig för, men väl där var det helt klart det roligaste avsnittet :) Mycket publik runt om som ville se löparna bli lerinpackade. Jag var ganska trött innan men kände hur värmen började nå ut i musklerna. Någon riktig uppvärmning genomförde vi inte innan loppet och för mig tar det ungefär 20 minuter att bli genomvarm.
I hästskon som var några hundra meter lång var det knädjupt med vatten och lera. Allt publikstöd gav oss hur mycket energi som helst och det kändes som om vi skyfflade oss igenom och tröttheten var som bortblåst :) JJag kände där att det gör jag gärna om nästa år trots att vi hade halva vägen kvar ungefär.
Sista biten in mot mål kändes lättare och snabbare. Lag Niclas tog täten den sista kilometern och vi kom in straxt före lag Arkan. Det viktigaste är naturligtvis att vinna även om terrängloppet mer var en uppvisningsgren från vår sida och jag kände visst ansvar för att Niclas som är öbo från Gotland borde segra :)
Ja och nu ligger jag här i hotellsängen igen, hemkommen, sköljt av all lera från kläder och skor och värmt upp mig i duschen och tvättat håret och den där fantastiska känslan i kroppen :) Nu blir det någon timmes vila innan det är dags för middag och chil med gänget under kvällen. Alla är helt slut och för vissa av oss går båten hem tidigt imorgon bitti så någon Visby by night är det ingen som kommer klara den här gången :)
Det här gav riktiga flashbacks från vår resa i Nicaragua. Leran, kämpandet och utmaningarna, samarbetet och inte minst glädjen att vara tillsammans igen. Det där i oktober/november 2012 när Mot Alla Odds 2013 spelades in börjar kännas så avlägset. Det här är det första som händer som känns som något jag önskade skulle bli ett resultat av vår medverkan i serien.
Så ett stort tack igen till Nordic Sport och Event och Niclas Rodhborn som fixade ihop allt!
[tags]Mot Alla Odds, SVT, Gotland, ATV, Löpning, Terränglopp, Terränglöpning[/tags]
Idag anmälde jag mig till Vätternrundan 2015 i startgrupp för paracyklister. Om ungefär två veckor öppnar den riktiga anmälan men idag var sista anmälan för oss med förbokade startgrupper. Svenska Cykelförbundets gren för Paracykel fick även denna gång en liten startgrupp med 10 förbokade platser och vi lyckades fylla gruppen till slut. Nu blir det 2 tandemekipage och 4 danska handcyklister med medhjälpare som startar kl02:00 på natten. Gruppen är väldigt olika och kommer nog inte hålla ihop längre än startrakan vilket är lite tråkigt.
För mig känns det lite som en revansch eftersom det inte blev någon start i Vätternrundan i år på grund av min akuta blindtarmsoperation med efterföljande komplikationer.
Riktigt hur vi ska lägga upp loppet nästa år har vi inte börjat planera ännu. Det kanske får avgöras under våren om det blir en trivselrunda i måttlig fart eller ett försök att köra under en viss hyfsad tid. Primärt är det jag och min pilot Thomas som kör men kompisen MP startar ungefär samtidigt så kanske håller vi ihop. Annars finns det alltid många klungor att köra med i en fart som passar.
Nu kommer vintern och det är dags att lägga den trötta oinspirerade känslan på hyllan och träningen kan ta fart igen.
För en månad sedan fick jag lov att sätta upp ett anslag i min lokala cykelbutik för att efterlysa flera piloter att cykla med. Jag tänkte att bättre plats en så vore svårt att få. Veckorna har gått och inte så mycket som en enda intresserad har hört av sig.
I veckan sattes samma anslag upp i Cyklotekets samtliga butiker i Stockholm. Jag är otroligt tacksam att dom låter mig göra så och något ska jag väl vänta innan jag tänker något om resultatet. Dessutom lider säsongen stadigt mot sitt slut och en sådan här satsning kanske skulle passa bättre framåt våren.
Men efter alla efterlysningar på Facebook i de stora cykelgrupperna, i de största cykelforumen på nätet, anslag i sporthall i anknytning till spinninglokaler och nu i åtminstone 4 stora cykelbutiker i Stockholm, så börjar jag tvivla på den marknadsföringsmetoden. Det är svårt att veta vad det beror på. Att det är ett stort steg från att stå där vid kassan och se ett anslag till att ringa upp är det nog. Många tänker nog att det är svårt, farligt eller andra tankar som man inte får någon chans att bemöta i sådana lägen. Och att cyklister har väldigt mycket åsikter om tandemcykling och hur det är har jag fått lära mig genom åren.
Jag tvingas nog inse att det enda sättet är att ha tur och få personlig kontakt med någon som råkar vara precis rätt. Under roslagshösten 2014 cyklade vi tillsammans med ett annat tandemekipage från Västerås, Fredrik och Fredrik. Fredrik som har en synnedsättning som jag känner jag sedan ungdomsåren. Han jobbar som massör eller liknande och som jag förstår det, träffar av en slump Fredrik som kommer som patient efter en cykelkrash. Fredrik som själv tävlat på hög nivå i Ironman både nationellt och internationellt, har Jocke, kom igen och kör nu! Se till att du är förberedd och inte fet och andfådd. Vilken sekund som helst kan ett proffs ringa på dörren och då kanske han eller hon blir besviken.. Jag försöker tänka på Fredrik och Fredrik, rätt vad det är så händer det. det kanske inte bara händer just mig.
Och nu har jag dessutom bättrat på känslan av misslyckande och naivitet genom att blotta mig på det här viset. Det är alltid en svår balansgång när det gäller vad vi vill och ska visa av oss själva på internet. Kanske är det någon duktig cyklist som köper något på Cykloteket, ser mitt anslag och surfar in och läser det här och tänker vilken negativ typ. Men jag har en gång bestämt att blogga om min vardag och om mig. Det här är i alla fall den nakna sanningen och ingen pålagd fasad i tävlingen på nätet om vem som har det lyckligaste livet.
Lördagen den 1/11/2014 går Nordic Extreme Weeekend av stapeln. Den föregås av världens största Enduro-tävling, Gotland Grand National. Under Nordic Extreme Weekend ska 9 av 10 från SVT’s reality-serie Mot Alla Odds delta i tävlingarna Extreme ATV och Extreme Running. Där kör man först ATV i det uppkörda spåret efter GGN och därefter startar Extreme Running i samma uppkörda terräng. Vi kommer att bilda tre lag som ska ta oss ett varv, 5km.
Nu är det en knapp månad kvar. Man kan inte med bästa vilja säga att jag är i god form efter sommarens skador med efterföljande inspirationssvacka.Rent konkret syns det runt midjan ;) Dessutom känner jag fortfarande av min skadade axel som jag inte kommer kunna träna upp tills dess.
Som det ser ut nu kommer mitt lag bestå av mig, Niclas Rodhborn och Sonia Elvstål, vi som jobbade i team under stora delar av vår resa till Nicaragua. Vi har lånat in samma terrängrullstolar som sedan hemkomsten, enligt utsago blivit lite rostiga i brist på underhåll :)
Nu ska jag försöka jaga förkylningen ur kroppen och lägga på ett riktigt kol de sista veckorna. Energinivåerna i kroppen har varit låga ett tag nu och jag har inte känt mig speciellt glad till sinnet. Men detta ser jag fram emot!
Idag körde jag och Egge en tur till Nynäshamn och tillbaka. En kraftig västlig vind som enligt väderprognosen skulle ligga runt 15 sekundmeter i byarna. Det kändes också när vi trampade söderut och över fälten där vinden fick riktig fart kändes det ordentligt.
På vägen ner höll vi ändå ganska god fart, ett snitt på 31,79km/h trots den hårda sidovinden. En kortare sträcka hade vi medvind och då blev det sådär stilla och tyst runt omkring förutom hjulens ljud mot vägbanan.
Nere i Nynäshamn var gästhamnen ganska ödslig. Några enstaka båtar ute och några få besökare på bageriet där vi slog oss ner i solen för att ta en kopp kaffe och bulle.
När vi gav oss av hemåt igen hoppades vi på lite medvind då vinden känts som om den ofta kom snett framifrån på vägen ner. Men det kändes inte som om vi hade någon nytta av den på hemvägen.Vinden kom från alla möjliga håll och vi kände båda i benen att vi jobbat ganska hårt på vägen ner och att det började dra lite i lårmusklerna. Ändå lyckades vi höja snittet till 32,23km/h med en futtig minut snabbare i tid. Det blev definitivt inget rekord för sträckan men väl ett bra träningspass.
Vädret var förutom blåsten, perfekt. Solen värmde fortfarande och det gick att både cykla och sitta i korta ärmar och ben. Det är nog en av årets sista helger man har den ynnesten.
I våras träffade jag Kristin Svensson som är skribent på sajten happymtb.org. Under Roslagshösten 2013 lade jag märke till henne då hon filmades och det var lite uppståndelse som jag inte riktigt förstod då. Senare visade det sig att hon gjorde ett reportage om motionscykling. Jag tog då kontakt och undrade om hon var intresserad av att göra liknande för att belysa grenen paracykel.
I våras träffades vi och hon gjorde en intervju och vi gav oss även ut på en provtur för att hon skulle få prova på hur det var att cykla tandemcykel.
idag publicerades resultatet av vårt möte i en artikel på HappyMTB.org, Paracykling – att inte cykla är att gå för långt. En mycket bra artikel om mig och om paracykel i stort. Extra plus i kanten att det även kom med en liten efterlysning till flera piloter :)
Under motionsloppen Sthlm Bike 2014 och Roslagshösten 2014 följde en reporter från taltidningen Läns- och riksnytt med mig och mina kamrater för att göra ett reportage om vår lilla utmaning att köra två motionslopp på samma dag.
Idag publicerades inslaget och jag är riktigt nöjd med det. Jag tycker typen av inslag kryddade tidningen ganska ordentligt och jag hoppas dom vill göra liknande om mig och andra i framtiden. Jag har redan kul idéer :)
Den här dagen har varit lite speciell, med två motionslopp på cykel på samma dag. Dagen började med Sthlm Bike 2014 med startskott kl07 i morse. Direkt efter målgång lastade vi oss i bilen och for upp till Upplands Väsby för start i Roslagshösten 2014.
Vi hade förberett en del genom att kommunicera med arrangören Fredrikshof som var mycket tillmötesgående och hjälpsamma med vår sena ankomst och släppte in oss trots avspärrning för trafik medan starter pågick. Vi fick till och med speakerkommentarer om våra dubbla motionslopp när vi parkerade.
Cyklarna lastades fort ur. Det andra tandemekipaget från Västerås hämtade lånecykeln vi haft med oss och skyndade sig att montera pedaler och justera sadlar och montera vattenflaskor. Samtidigt som förberedelserna pågick för fullt intervjuades jag av journalisten från taltidningen Läns- och Riksnytt som följde mig denna dag om hur det kändes och liknande.
När vi parkerade fanns fortfarande ganska många kvar som väntade på start, men när vi var klara med våra förberedelser var vi sist iväg. Vi svängde ut på vägarna och ökade snabbt farten. Jag var fast besluten att göra personligt rekord på detta lopp som låg någonstans runt 4:25 timmar från förra året. Det var redan det en ganska bra tid som nu måste kapas rejält.
I vår lilla klunga var vi 2 tandemekipage och 2 singelcyklister som jagade fram längs landsvägen. Åter igen spred sig det där lyckoruset i kroppen. Ljudet från hjulen, vinden mot ansiktet, farten, ljudet från klungans synkade växlar och allas positiva glädje över att äntligen vara på väg.
Journalisten som följde mig fick skjuts av en gammal skolkamrat till mig. Egentligen skulle hhon bara kört journalisttjejen till en mötespunkt och sedan tillbaka igen, men hon hängde med hela tiden. Vid 37km ungefär gjorde journalisten en intervju i farten och om ljudet blir bra kan det låta fantastiskt häftigt sen :)
Vid 7 mil ungefär, med en mil kvar till depåstopp, kändes det inte bra i kroppen. Det drog lite i låren och kroppen kändes plötsligt trött och lite tung. Jag kände att jag druckit för lite och vid kontroll hade jag bara druckit en knapp flaska under 2 timmars ganska hård körning. Jag drack fort en liter under kilometrarna som återstod till 8-milsdepån.
Vid depån mötte journalisten från taltidningen och ställde lite frågor. Jag minns faktiskt inte vilka och vad jag svarade. Bullen i munnen bara växte och benen skakade okontrollerat medan jag försökte återställa vätska och näring i rasande takt samtidigt som jag försökte låta hurtig :)
Redan när vi rullade ur depån ca 15 minuter senare kändes det bättre. Stoppet hade varit betydligt kortare utan intervju men det känns som om det är värt det då det kan bli ett bra repotage.
Förra hösten när vi lämnade samma depå började det gå riktigt tungt. Därför hade jag den känslan i huvudet när vi kom till första uppförsbacken. Faktiskt blev jag positivt förvånad när jag och min pilot låg först och fick hålla igen för att inte tappa våra klungkamrater. Efter en vansinnigt härlig utför kom vi till min favoritväg, krokig och kuperad med korta backar upp och ner. Det kändes helt OK att köra och plötsligt for vi förbi 10-milsdepån utan att stanna för varmkorv.
Nu var det bara 3,4 mil kvar och det kändes ganska lätt. Mot slutet hittade vi en klunga som vi vilade bakom en stund innan vi spurtade när det var ungefär 5km kvar. En vurpa på upploppet precis framför oss gjorde att vår klungkamrat Patrick kunde rycka förbi och trots ansträngningar lyckades vi inte plocka honom innan mållinjen :) I vårt gäng kom vi in som god tvåa :)
Vid målet stod journalisttjejen och min klasskamrat och tog emot oss. Det blev slutfrågor innan intervjuandet var klart och inte heller nu minns jag vad som frågades och vad jag svarade :) Jag tror jag var ganska trött :)
Det som händer efter målgång är trevligt och hör till. Vi dricker kaffe, energidryck, äter en korv, ett par bullar, packar cyklar och sedan är det kramar och hejdå. Sedan rullar vi ut från området och styr söderut igen. Journalisttjejen släpper vi av hemma som tack för en lång dag.
Hur det känns? Jag är hur nöjd som helst! Med tanke på utebliven träning hela sommaren och bara några veckors träning så slog vi ändå vårt personbästa. Vädret var givetvis gynnsamt och vår lilla klunga var kanon. Alla fick små dippar lite då och då och det är i dessa stunder man finner styrka i varandra.
Nog för att jag känner mig trött såhär efteråt, men återhämtningen känns redan i kroppen. Jag kanske inte skulle vilja cykla 13 mil till precis just nu, men efter kort vila finns mer att ge och det tar jag som en bra måttstock.
Det här var det sista motionsloppet för i år. Det troliga är att det inte blir så värst mycket mer utomhuscykling för mig i år. Det blir till att börja köra på trainer och löpbandet.
Ändå finns ett mål till för hösten. Hela gänget är bjudna till Gotland för att delta i ett terränglopp med rullstolar, benproteser och kryckor. Det blir sista helgen i oktober och tills dess behöver jag fortsätta förbättra min kondis och framför allt träna upp min högra axel. Smärtan och värken känns allt mindre, men musklerna är väldigt svaga efter lång tids obrukbarhet.
04:40, väckarklockan ringer men jag är redan klarvaken och undrar varför jag gör det här och varför det dessutom känns helt OK? :) En spänd förväntan och lyckokänsla i kroppen. Risgrynsgröt är jobbig att värma i mikrovågsugnen. Antingen är den kall i mitten och kokhet ytterst och skvätter ner hela mikron, eller så blir allt för varmt och smakar konstigt. Just den här morgonen nöjer jag jag mig med att gröten inte är helt genomvarm. Jag är egentligen inte hungrig men äter för att jag vet att jag kommer att behöva det :)
På med cykelkläderna. Det ska vara varmt idag men jag vill inte frysa på morgonen. Så ddet blir långa, löstagbara benvärmare, linne närmast kroppen, en långärmad tröja för att skydda armarna och sedan cykeltröjan. När allt är på blir jag som vanligt kissnödig och det är bara att skala av sig allt igen och börja om :)
När jag slår mig ner i MPs bil är lyckokänslan kvar. En otrolig dimma som gör vägarna våta men det känns skönt att Stockholm kommer visa sig från sin perfekta sida idag. En sådan här utmaning som väntar idag hade inte varit lika nådig i dåligt väder. Då hade det varit en större utmaning för psyket snarare än det fysiska.
När vi parkerar nära Sjöhistoriska museet där starten ska gå är min pilot sen. OK, just då svor jag lite över hans morgontrötta sista minutenvana men han blev snabbt förlåten trots ankomst en kvart före start ungefär :) Egentligen var det ingen större brådska, men min cykel fanns i hans bil och någon kamera hann jag inte montera.
När vi sedan rullade mot start blev det inte särskilt många minuters väntan. Vi stod långt fram i den snabba gruppen och kom snabbt och lätt iväg. Det blir alltid lite trångt i början med en massa omkörningar.
När vi susade ut över Djurgården var kroppen full av kärlek och lycka. Hjulens sus mot vägbanan, växlarnas knattrande och mängder av cyklister runt omkring. Frihet var det ord jag tänkte mest på. Jag kände mig stark men ödmjuk, dagen hade bara börjat :)
Vårat mål var att köra loppet på max 1:30 för att få tidsplanen att hålla ihop. Det lyckades vi med så när som på 10 minuter. Samtidigt inbjuder inte miljön till några vansinniga farter med korsningar, trafikljus och andra cyklister.
När vi rullade i mål i Kungsträdgården mötte den journalist från taltidningen Läns– och Riksnytt som skulle följa mig hela dagen. Det blev lite frågor om hur det hade gått och hur det hade känts innan vi bjöds på frukost som var priset i målgången :)
Efter lite råddande har vi lastat cyklar och oss själva i bilen igen och far nu norrut mot Upplands Väsby och nästa utmaning, Roslagshösten 2014!
[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Sthlm Bike, Stockholm, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion, Tävling[/tags]
Imorgon kör jag, min pilot och några vänner dubbla motionslopp. Kl07 på morgonen startar Sthlm Bike 2014, ett 42km långt motionslopp på nästan bilfria gator i Stockholm. När det är avklarat, far vi med vindens fart upp till Upplands Väsby där Roslagshösten 2014 startar från kl09:30, ett 135km långt lopp uppe i Roslagen.
Det blir ett tajt schema imorgon som jag hoppas vi kan hålla. För att ytterligare komplicera till upplägget kommer en journalist följa mig under mina båda motionslopp och möta upp längs banan. Där finns inte så stora marginaler att spela på så allt måste fungera :)
Jag försöker ständigt få kontakt med fler duktiga cyklister att träna och tävla med. Snart känns det som om jag provat allt och det börjar faktiskt kännas lite tungt. Jag har provat med att annonsera både på min privata och offentliga Facebook-sida, i två stora cykelgrupper på Facebook och Stockholms största cykelklubb Fredrikshofs Facebookgrupp. Vidare har jag försökt annonsera i ett av nätets största cykelforum och i forumet hos min lokala cykelklubb CK Falken som jag tränade lite med förra året. Alla dessa försök har sammanlagt lett till absolut ingenting.
I april i år frågade jag Huddingehallen där jag tränat spinning under vintersäsongen om jag fick sätta upp ett anslag på sporthallens anslagstavla och dörr till spinningsalen. Det var OK och jag kände mig mer än hoppfull. Nu skulle jag nå träningsintresserade och i och med spinningen också antagligen en del cyklister som tränar under vintern. Om anslaget sågs av 100 personer tänkte jag att det måste göra åtminstone en eller två intresserade. Men veckorna och månaderna gick och ingen som helst respons.
Sedan kom sommaren med mina skador då jag inte cyklade så mycket. Jag tog kontakt med en gammal ungdomsvän som jag såg på Facebook träna väldigt intensivt inför Ironman Kalmar och frågade honom om han själv eller om han kände någon som kunde vara intresserad av att träna på lite högre nivå. Det gav 2 tänkbara elitcyklister vilket gjorde mig hoppfull. Men då vi ännu inte lyckats få kontakt vet jag inte om även det spåret bara tar tid att få ihop eller om det runnit ut i sanden.
Idag var jag nere hos min lokala cykelbutik Sportson för att montera ny kassett inför helgens två motionslopp. Jag tog med mig mitt anslag på vinst och förlust och frågade om jag kunde få sätta upp det i butiken. Svaret var positivt och nu står anslaget uppe vid ett litet podium nära kassan där folk brukar stå och hänga och prata. En lämplig plats tänker jag, kanske ännu bättre än allt annat. Jag blir också lite extra hoppfull när en av säljarna säger att i en spinningsal är det långt ifrån säkert att man når ”riktiga cyklister” och det kanske ligger något i det.
Nu är säsongen snart slut om det inte blir en lång mild höst men det ska bli intressant att låta detta sitta uppe ett tag och se vad det ger. Jag har också sedan tidigare fått löfte om att sätta upp samma anslag hos Cyklotekets alla Stockholmsbutiker.
Ger detta ingenting vet jag inte alls hur jag ska gå vidare. Jag har haft svårt med motivationen efter sommarens paus i träningen och en stor del av det beror på möjligheterna till träning. Även om jag har min trainer och mitt löpband så känns det ändå ganska tungt att det verkar vara så svårt att hitta intresserade piloter. Jag vill träna utomhus på riktiga vägar så länge det går så klart, men även för min satsning känns det svårt. Om jag ska ha någon chans att nå landslaget som är mitt högsta mål just nu, krävs piloter med liknande vilja och mål. Mitt mål att komma till Paralympics 2016 känns inte längre så realistiskt måste jag erkänna. Inte om det ska vara så här pass svårt.
Samtidigt, som någon uttryckte det så är konkurrensen bland icke funktionsnedsatta cyklister oerhörd. Att nå landslag eller OS där är näst intill omöjligt. Främst för att urvalet är många flera och konkurrensen vansinnigt hård. Då kan man mycket hellre bli pilot och nå paracykellandslaget och Paralympics och nå framgång och ära på det viset även som pilot. Nu är inte motståndet så lätt heller varken nationellt eller internationellt, men antalet cyklister betydligt färre och därmed statistiskt lättare att nå hög nivå.
Så det ska bli spännande att se vad som händer framöver.
Nu blev tävlingssäsongen för mig inte alls vad jag tänkte mig. Det blev bara tre tävlingar i våras innan det tog stopp i och med en vurpa där jag bröt nyckelben och skadade en axel och kort efter det en inflammerad blindtarm som ledde till operation och efterföljande komplikationer.
Nu har det varit säsongsavslutning och jag ställer mest upp på kul för att se hur jag återhämtat mig. Ändå är jag i ett väldigt tidigt skede av rehabiliteringen. Sedan ville jag och min pilot så klart se hur cykeln kändes under sådana förhållanden.
Vädret var strålande varmt och ett 80-tal cyklister anmälde sig till denna sista träningstävling i klubben. Banan var 16km, lätt kuperad och kurvig sades det.
Jag har alltid sedan jag var aktiv inom friidrotten varit nervös inför start. Det är lätt att le lite åt att man har samma känsla nu, 41 år gammal och står där på startlinjen. Det är ett tydligt tecken på att ålder bara är en siffra och att vi ändå är dom samma inuti :) Idag kändes det dock bättre än vid det första tempot vi körde i september 2013 då illamåendet både före och efter start var påtagligt :)
Det kändes under uppvärmningsrundan att det skulle rulla på ganska bra och det gjorde det också. Banan var mycket riktigt kurvig och med mindre backar upp och ner och den kändes ganska rolig. Trots farten vi höll och bra tryck i benen så märktes det att jag inte kunnat träna så länge. Musklerna kroknade ganska fort i backarna.
Vid vändningen hade vi ett bra snitt på över 38km/h och halvvägs tillbaka insåg vi att ett snitt på 40km/h låg inom räckhåll. Två lite tyngre backar där vi råkade ha för låg kadens förstörde den möjligheten men vi rullade över mållinjen med snittet 39,45km/h!
När vi rullade någon kilometer för att trampa ur mjölksyran ur benen kändes det riktigt, riktigt bra! Ett snitt på över 40km/h hade suttit bra som avslutning på säsongen, men detta var ändå ett kvitto på att min kropp är på gång tillbaka och att nya utrustningen bidrar. Återhämtningen gick också fort och vi orkade till och med spurta lite på väg tillbaka till fika och prisutdelningen :) Där fick jag även silvermedalj som tvåa i den totala poängen för säsongen :)
Nu packar vi cykel i bilen igen och inte så lite nöjda och glada styr hemåt. Nu kan träningen för nästa säsong börja och på andra sidan vintern vill jag komma tillbaka ännu starkare och ännu bättre. Nästa säsong väntar många spännande utmaningar och en mer avancerad tävlingssäsong.
Nu börjar det äntligen bli lite ordning i cykelförrådet. Det är inte så stort, så några tandemcyklar som står lutade mot varandra begränsar snabbt rörligheten och möjligheterna att serva och laga punkteringar på ett bra sätt.
Jag har hittat bra upphängningsanordningar för tak och vägg. Cyklar som inte ska användas för tillfället kan hissas upp i taket och cykel man vill utföra service på kan hängas upp en bit på väggen.
Resultatet blev riktigt bra och jag känner mig supernöjd!
Det skulle ha blivit cykling igår egentligen men vädret var lite lynnigt och kunde inte riktigt bestämma sig för om det skulle vara sol eller regn. När vi väl bestämt oss för att inte starta i regn och avvakta till idag istället, kom givetvis solen fram :)
Men det är inte så dumt med vilodagar också och igår kändes kroppen lite mör efter fredagens sväng till Nynäshamn.
Vägen ner var liksom i fredags väldigt blåsig och nästan rak motvind hela vägen och det var också ganska svalt i vinden för mig som valt köra med korta ärmar och ben. Det är inte bara fysiskt jobbigt att trampa i motvind. Hörseln blir ganska utslagen och man får vara lite vaken med balansen i dom kraftiga kastvindarna. Jag som inte ser tycker det också är svårt att bedöma hastigheten.
Väl framme i gästhamnen i Nynäshamn var det klassisk fika med kaffe och bulle en liten stund innan det blev för svalt i vinden med dom blöta kläderna. Dags att sitta upp igen.
Vägen hem gick undan. Den jobbiga motvinden på väg ner förvandlades till härlig medvind och känslan av att flyga fram hur lätt som helst. Det går också att ösa på mer utan att behöva hushålla med resurserna på samma sätt som man gör på väg ut. Man vill helst orka hem också :) Efter en timmes körning känns kroppen också ordentligt uppvärmd och pulsen jämnare. Idag låg snittet på samma som i fredags men klart lägre maximal puls. Jag hade alltså kunnat jobba lite hårdare ;)
Min ambition tidigare idag var att komplettera med ett löppass senare ikväll. Nu känns det som om vi får se hur det blir med just det ;)
Om lite drygt två veckor kör jag och Thomas två motionslopp samma dag, Sthlm Bike 2014 och Roslagshösten 2014. 42km + 134km under samma dag. Egentligen är det bara en dryg Halvvättern eller motsvarande Skandisloppet 2014 som vi körde i våras.
Men det var då och formen är inte som då längre. Så vi ville inviga nya cykeln tillsammans och få ett litet träningspass. Turen Handen – Nynäshamn fram och tillbaka är min favorit i närområdet. Det är väldigt fina vägar och sträckan är lagom, ganska precis 8 mil tur och retur. Sträckan går att bygga ut ganska mycket om man vill köra längre och under goda förhållanden är den snabb och rolig. På sistone har vi börjat köra från Handen ner genom Tungelsta innan vi går ut på Gamla Nynäsvägen för att få lite variation med lite kurvor och backar så det inte blir enbart rakt fram.
Turen dit gick tungt med säkert 10 sekunders motvind i byarna. Det kändes som man slet men inte kom någon vart. Efter 1:17 med ett snitt på dryga 30km/h blev dock belöningen kaffe, macka och kall dryck nere i gästhamnen. Min genomsnittspuls låg på 158bpm och en maxpuls på 175bpm vilket fortfarande är lite högt tror jag.
Det var svalt nere i gästhamnen och när man suttit stilla en stund började vi båda frysa. Våra GPSer visade olika genomsnittstemperatur, min visade 14° och Thomas visade 18° så det är oklart om vilken temperatur det egentligen var och varför den diffade så. Men kaffet svalnade ganska fort.
Vägen hem var roligare. Stark vind i ryggen är klart bättre än framifrån och skillnaden är otrolig. Det kändes som att segla fram och de första 3 milen gick lätt. Den sista milen började kännas i benen. De första 2 milen körde vi på ganska precis 30 minuter vilket ger ett snitt på runt 40km/h.
När vi nådde målet och äntligen rullade in på torget hemma igen, hade vi kapat tiden med runt 8 minuter och ett hastighetssnitt på 34km/h. Där ser man vad lite vind kan göra för skillnad :) Pulsen låg fortfarande på ett snitt på 159bpm och max 175bpm vilket åtminstone tyder på att jag jobbar ganska jämnt.
Jag tycker dom nya högprofilhjulen sköter sig alldeles perfekt. Känslan är helt klart att det rullar bättre och accelerationen är betydligt snabbare. Kroppen kändes trött och det är också ett gott tecken. Det är inget vidare att komma hem ifrån en runda och känna att man skulle kanske ge sig ut och löpträna en mil eller två :) Jag måste bli duktigare på mat och att dricka. Svetten smakade alldeles för salt. Jag vet inte om det är något vetenskapligt tecken på för låg vätskebalans, men jag använder det som riktmärke.
Nu blir det middag och vila och jag känner faktiskt att sängen är ganska lockande redan nu :)
