Ibland känner man verkligen på sig hur saker kommer att spåra ur, trots att man gör allt för att det ska bli bra. Just denna dag hade jag och Maria varit ute vid båtarna och barnen var hos mormor och ”Taggis” var hemma själv och tittade på film. Det brukar hon aldrig vilja annars men nu kände hon sig nog i behov av att få vara själv och dessutom trygg en stund ensam hemma.
På väg hem bestämde vi oss för pizzeriamat igen, äta i vardagsrummet och titta på film. Det blev Guldkompassen som vi försökte se för någon vecka sen men av tidspress misslyckades.
Jag vet inte hur det började, med smågruff och bråk om platser i soffan och framför TVn, någon satt ivägen, någons pizza på golvet och sedan triggade det igång. Som krydda på moset var det skoldag dagen efter. Men vi bestämde oss för att avsluta kvällen tidigt, duscha och lägga alla.
Den planen föll verkligen direkt.. Nattning som brukar vara snabb och smidig tog flera timmar, som bara bestod av bråk, skrik, gråt och barn som vägrade göra som man sa. Så fort man öppnade munnen kom genast något tillbaka och till slut kändes allt bara så hopplöst! Nu har alla somnat och vi fick andas ut några minuter framför Beck. Men man känner sig så trött, ledsen och misslyckad när alla är arga och uprivna och somnar mer eller mindre osams, enbart på grund av skitsaker, eller inget alls. Och man känner sig kass som förälder som inte hittar någon väg runt det. Hur man än gör och vad man än säger, klampar man rakt igenom minfältet och helvetet bryter ut.
Nu ska jag sova och hoppas på en ny dag med lite gladare miner. Men jag vet ju att om kvällen slutat i kaos har det en tendens att ligga kvar och pyra dagen efter. Och förutom bråk och strul kommer alla i säng försent och är trötta redan innan en bara i sig ansträngande skoldag med andra relationsbetingade konflikter.
Och jag är bara sååå trött…
Andra bloggar om: Familj, Familjeliv, Barn, Mys, Myskväll, Bråk, Gräl, Osams, Osämja, Föräldrar, Föräldrarskap