10-årsjubileum som båtägare

Just denna dag, den 23:e april 2009 är det exakt 10 år sedan jag köpte min första båt. Man kan läsa om det i bloggen i inlägget Båtköp. Det stod väl ganska snart klart att det dels inte var så mycket till båt och dels att jag haft för bråttom att förverkliga en gammal dröm. Jag förstod nog att den inte flöt i dåvarande skick. Ett spant hade gått av i aktern så det var en rätt stor spricka mellan skrovet och akterspegeln men det trodde sig pappa kunna hjälpa mig med. Det hade han garanterat kunnat rent tekniskt, men tiden räckte aldrig till. Och jag fick redan då stifta bekantskap med vilka begränsningar min synskada gör och hur frustrerande det är att älska båtar men inte kunna helt själv. Att mäta, såga helt rakt, eller för den delen såga och följa en skrovlinje, lacka utan att det rinner. Och för att inte tala om att köra båt själv.

Egentligen var väl inte detta min allra första egna båt. När jag gick på Tomtebodaskolan som då var specialskola för synskadade hade jag en helgfamilj som jag bodde hos var annan helg för att slippa pendla så långt jämt. Det var som paradiset för mig, med sjötomt på Muskö och massor med båtar och aldrig i kombination med alkohol som jag är uppväxt med. Jag kunde vara där nere och greja hela dagar och kunde knappt avbryta för mat. Givetvis älskade jag motorbåtar och hastighet och att åka vattenskidor, men lika förtjust i segling. Vi hade två katamaraner av mindre sort, optemistjollar och en trissjolle.

Jag döpte henne till Lydia efter en fiskebåt jag läst om i någon ungdomsbok för väldigt länge sedan. Den gick sedan under öknamnet ”clamydia”, det var bara jag som uppskattade namnet :) Båten blev ”som min” men aldrig min på riktigt så till vida att jag inte kan åka och hämta den eller ärva den till mina barn. Vi försökte ta med den ut till Rånö på semester en sommar för att jag i lugn och ro skulle kunna lära mina barn segla. men ja, då var den inte ”min” längre. Ändå går den fortfarande under beteckningen ”Jockes båt” — åtminstone när jag hör =).

Så visst var det en stor dag idag för 10 år sedan, men det blev ganska snart ett magplask. Jag lyckades hyra en ödetomt bar1 2 minuters gångväg från hyreshuset där vi bodde där jag kunde lägga båten så att jag kunde pula med den ofta. Och vi var ganska många som nog tyckte det var kul. Men när ungdomsgäng började använda det som tillhåll så flyttades båten till en fiskare ute på Muskö. Dit gick det inte att ta sig annat än med egen bil. Så då och där omintetgjordes den möjligheten. Och såhär i efterhand kan jag tycka att det var bra. För hur många timmar jag än lagt ner på båten, hade det aldrig blivit båt av den.

Min andra båt var en mer genomtänkt affär och en fullt fungerande båt. Den köpte vi i december 2001 uppe i Kramfors av en bekants bekant. En Boghammar Weekend Cabine med aluminiumskrov och träöverbyggnad. Förutom en feljusterad Volvo B23 som var nymonterad men dog i de mest olämpliga stunder så fungerade den bra. Marchade dryga 20 knop och hade toa och värmare installerade vi senare.

Den båten gick vidare när vi fick veta att vår kompis Uffe skulle sälja sin stora stålbåt Galadriel. Han och hans flicka skulle flytta söderut med sina hästar och båten rymdes inte längre i deras liv. Jag hade sagt tre år tidigare när de köpte båten — att om ni någonsin säljer den, ring mig! Och nu var det dags.

I maj 2003 stävade vi ner från Waxholm mot Nynäshamn och under de tre år vi hade båten, gjorde vi av med över 500 distansminuter till sjöss. Den var stor och dubbelruffad och gedigen, kunde ligga kvar i isen under vintern och var perfekt. En gång tog vi upp henne och målade om hela båten både ovanför och under vattenlinjen och då var det lite jobbigt för dom som målade.

Våren 2006 var det så dags igen att byta båt. Jag minns inte exakt varför, men något gjorde att det kändes som för mycket jobb med Galadriel. Hon skulle behöva ny inredning bland annat. I annonsen skrev vi priset ”eller bytes mot liknande Albin 25DL” och turen slog till igen. En familj som hade en variant av Albin 25DL fast under namnet Bonum 25, således samma skrov men 15 år nyare som de ville bli av med och gillade skarpt vår båt. De hade som hobby att renovera och hade för avsikt att göra det med Galadriel.

Så i maj 2006 stävade vi hemmåt från Upplands Väsby ner genom Mälaren och ut i sjöhavet ner mot Nynäshamn. Båten var i fint skick sånär som på väldigt basic instrumentering och elpaneler och knappar från Biltema :) Det fanns lite annat småfix med den också men inget allvarligt. Den gick under arbetsnamnet Minda men blev aldrig oficiellt döpt och denna båt tog oss till Rånö två somrar och på en hel del turer.

Hösten 2008 infann sig en ”ledsenhet” i kroppen som jag inte hittar något bättre ord på än just ”ledsenhet”. Detta gedigna båtintresse och — om jag får säga det själv — kunskap jag fått med mig från min uppväxt och utvecklat med tiden om båtar, sjömanskap och motorer. Men grunden till känslan var detta ständiga beroende av andra. Jag hittade ett båtvarv som inte tyckte jag var konstig som var blind men ändå hade egna båtar. Jag kunde önska båtplats i sjön och på land för att ha så lätt som möjligt att hitta dit och därifrån. Men att inte kunna ta sig dit och därifrån på normalt sätt var störande. Att åka därifrån innebar minst en timmes väntetid på färdtjänst och behövde man då någon liten reservdel eller hade köpt fel skruv och behövde byta ut den, så var det förenat med väldigt mycket mer omständighet än om jag varit normal seende och bilburen. Då hade jag dessutom kunnat mäta skruven/slangen med skjutmått eller tumstock och handla rätt från början.

Jag behöver hjälp att bottenmåla vilket min fru gör jättebra även om jag är måttligt säker på hur kul hon tycker det är. Och för att inte tala om att åka båt, köra och njuta av det hela vilket ändå är hela idén med det hela. Själva körandet har vart ett mindre problem eftersom jag tror att det varit ganska förnöjsamt för de som varit ute med mig/oss. Men inte alltid kunnat när jag velat.

Så jag bestämde mig nog för att inte ha mer båt där i september i höstas och annonserade ut Minda till försäljning. Ränteläget gjorde det svårt och trögare än vanligt trots en så fin och ekonomisk båt i dessa tider.

Men det som sedan hände har jag till och med haft svårt att både förstå och erkänna själv men är inte särskilt förvånad över. Jag började genast surfa ny båt och en bestämd typ. Jag kände att visst, Minda är för stor och för långsam och har för mycket av det vi inte behöver, så som toa, dubbla ruffar och liknande. Onödigt eftersom hela eller delar av familjen sover i båten kanske 1–2 nätter per år.

Varje gång jag bytt båt har jag alltid surfat efter Windy 22-båtar. Det var den båt mina fosterföräldrar hade när jag flyttade dit, i den allting började och jag tyckte mycket om den båten. Kan fortfarande minnas sorgen när dom sålde den, även om det var till förmån för en större, finare och alika snabb båt. Samma sorg som när vi sålde villan i Österskär när vi barn i familjen började bygga egna bon.

Och jag hittade en, till bra pris och som efter inspektion visade sig vara väldigt fin och välskött. Här fanns ingen halvfärdig el och inga hängande sladdar, allt var rent och fint och färdigt. Då tänkte jag att denna ska jag ha och det kan nog bli ett bra avslut på mitt båtägande. Jag löste ekonomin och i september 2008 körde jag, Joche och Egge hem den från Värmdö till Nynäshamn, läs gärna inlägget Hemtransport av ny båt.

Så nu är väl någon sorts cirkel sluten känns det som? 10 år har gott, 5:e båten om man räknar bort våra två jolar jag inte nämnt och nu lycklig ägare till en fin Windy 22DC som var till stor del upphovet till allt detta. En båt med minimal skötsel för sin storlek och rejält med fart och rymmer oss alla om behovet finns. Problemen jag kände i höstas kvarstår naturligtvis, ingenting löstes i och med en ny båt. Så någon gång måste nog detta ha ett slut även om jag bävar för den dagen. Innan dess hoppas jag mina vänner vill ut och åka mycket, hinna åka lite vattenskidor igen! Drömmen att åter komma till Landsort går ju att uppfylla. Kanske svårare med Gotska sandön, i alla fall med egen båt.

Så hur ska jag avsluta denna gigantiska bikt i E-moll med undertoner i dur? Förutom ett stort tack till mina vänner Egge och MP som är fantastiska vänner och förare med jordens knäppaste kompis! Olycklig ibland för att jag inte kan köra båt. Men frågan är hur olycklig jag skulle vara utan båt??

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

4 reaktioner till “10-årsjubileum som båtägare”

  1. Om det är till någon tröst så kan jag inte heller lacka eller måla utan att det rinner ;-)

  2. Det är DU som ska ha tack för att du är båtgalen, så vi andra får vårat båtbehov tillfredställt utan att behöva slita med egen båt… ;-) Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om du gjorde dig av med den… jag har ju båtköparförbud ;)

    1. Det är bra det och snart får vi ut o raca igen! Ser inte ett dugg fram emot det =)

Kommentera