Som jag tidigare berättat har jag bestämt mig för att ta min ledarhund Fassi ur tjänst. Hon är inte sjuk eller något annat fel på henne än att hon helt enkelt slutat att tycka det är roligt att arbeta. Och detta på en sådan nivå att det inte fungerar för mig och henne längre.
Under uppmärksammandet av Ledarhundens dag i Stockholm passade jag på att låta en av instruktörerna från Synskadades Riksförbund titta på henne. Vi hade pratat ganska ingående i telefon innan och jag hade beskrivit problemen. Men det kändes väldigt bra att låta någon av dem titta på henne för att ge deras syn på saken. Och där och då fick jag stöd i min tanke att låta henne bli privat sällskapshund om jag bestämde mig för det.
Det var inte så svårt att bestämma mig, eller rättare, det hade jag haft god tid att göra eftersom problemet inte var nytt för oss. Deras samtycke och bekräftelse var egentligen det som behövdes. Alternativet hade ju varit en stödinsats för att försöka rätta till problemen men det ansågs inte möjligt. Så bara några dagar efter det lämnade jag in en formell ansökan om ny hund.
Och idag var det dags för det obligatoriska hembesöket. En av hundinstruktörerna från Sollefteå kom hem för att formellt göra sin bedömning. Det kändes lite pinsamt att vara 38 år, van hundförare sedan snart 20 år och jag vet dessutom att jag är en bra sådan, känna mig nervös inför hembesöket. Som inför kvartssamtalen i skolan när man var liten.
Hembesöket tycker jag är en mycket bra grej även om jag nog inte fått det inför varje hundbyte. Det består i att man tar en liten promenad tillsammans med instruktören för att visa ens närmiljö och självklart vill de också titta på förmågan att orientera sig. Man vill se att det finns möjlighet till rastplatser vilket det inte direkt råder någon brist på hemma hos mig.
När promenaden var avklarad sätter man sig vid köksbordet och fyller i ett formulär där man ska kryssa i boendeform, information om närmiljön, familjens inställning till att en ledarhund ska komma till familjen, om det finns andra djur, eventuella sociala problem och ens fysiska form. Det är ganska viktiga punkter så att man inte placerar en hund exempelvis i missbruksförhållanden eller hos någon som inte har de fysiska förutsättningarna att ge hunden promenader och annan stimulans som den behöver. I mitt fall kändes det mest som formalia och instruktören kryssade sist i sitt medgivande till att en hund kan placeras hos mig =)!
Så nu återstår bara väntan. De nästkommande två veckorna ska åtta hundar tilldelas och passar någon av dem till mig blir det ny hund och en första grundkurs i slutet av augusti. Det kommer bli en ivrig väntan de närmaste veckorna, men är någon av hundarna lämplig för mig blir det en ännu jobbigare väntan över hela sommaren tills det är dags för kurs. Och vi är överens om att den hunden i så fall ska vara ett lite mer fartigt ämne så det ska bli väldigt spännande att se!
Se ledarhundar i arbete
Ledarhunden Teodor i hinderbana:
Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal
Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Sollefteå, Hundinstruktör