Resan i Mot Alla Odds

Idag för precis ett år sedan började resan i Mot Alla odds. Precis vid den här tiden, kl23 på kvällen packade jag om min väska för 70:11:e gången, sjuk av oro för att missa någonting som i så fall skulle vara omöjligt att rätta till. Stämningen här hemma var orolig, sorgsen och alla hade vi nog klumpar i magarna även om det vo oroade oss för var lite olika saker.

Min fru skulle bli helt ensam en hel månad med bara en möjlighet till kontakt med mig på andra sidan jorden och det fanns inget bestämt datum eller tidpunkt och det skulle ske över satelittelefon och max 5 minuter. Hon var nästan helt ensam, väldigt få, förutom den närmaste familjen och några få vänner visste vart jag skulle ta vägen. Jag kunde bara säga att jag skulle bort en månad och inte närmare berätta vart och varför. Senare florerade tydligen rykten om att jag avtjänade ett fängelsestraff :) Både tiden, en månad och de vaga beskeden är tydligen inte ovanliga i sådana sammanhang. ”Pappa ska resa bort en månad” :) Vilka fantasier en del hade är jag lyckligt ovetande om mer i detalj.

Barnen visste så klart vart pappa skulle resa och visst hade jag rest förut. Men då hade det alltid handlat om kortare resor upp till en vecka och alltid med möjligheter att kommunicera via telefon, SMS, Facebook, Skype, mail och alla de möjligheter som står till buds med en telfon eller dator och lite internet :) En månad helt utan möjlighet att höra rösten eller säga godnatt var en väldigt lång oöverskådlig tid. Barnen reagerade olika efter sina personligheter, med ilska, sorgsenhet, stolthet och åtminstone till synes likgiltighet. 4 barn och 4 olika reaktioner. så klart, som de unika individer dom är. Dock är jag helt säker på att orsaken och oron var densamma för dem alla.

Själv skulle jag ut på en resa, den längsta någonsin både i tid och avstånd, med en grupp vilt främmande människor i en helt unik och ny miljö och dessutom filmas nästan dygnet runt i en realityTV-serie. Allt som jag kan oroa mig för och som är svårt när man är synskadad eller blind skulle jag nu möta i en maxiversion, dygnet runt utan möjligheter till genvägar eller möjlighet att fly undan.

Om ett par timmar, vid 2-tiden på natten den 17:e oktober 2012 drog jag igen väskan för sista gången. Jag åt någon sorts frukost, låg en stund hos min sovande fru men valde själv att inte sova något den natten. Det skulle bli lång resa och behov av sömntid ändå. Nu såhär efteråt tror jag kanske att en del av den ångest och panik jag kände under första delen av resan säkert grundades i den trötthet jag kände. Det vore ju omöjligt, men hade jag varit utvilad hade känslorna kanske varit under mer kontroll.

Men det blev bättre under resans gång och vid framkomsten hade alla olustkänslor släppt helt och jag var hopplöst förlorad i äventyret som väntade :)

Den 18.e oktober 2012 var vår första dag på expeditionen och från och med nu kommer dagboksanteckningarna läggas ut för varje dag under det 27 dagar långa äventyret. Dagboksanteckningarna kommer att dateras 2012 vilket gör att de inte hamnar på bloggens förstasida. Men för att just dessa inlägg ska bli lätta att hitta, har de fått en egen kategori vid namn Nicaragua där enbart dagboksanteckningarna från resan kommer hamna. Samtliga blogginlägg om allt som har med detta att göra, hittar man som vanligt under sidan Mot Alla Odds där inläggen ligger i kronologisk ordning och fylls på kontinuerligt.

Inläggen från själva resan ner till Nicaragua har redan publicerats och dessa kan du läsa på länkarna nedan.



Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En kommentar till “Resan i Mot Alla Odds”

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.