Bancykel-SM 2016

image1

P1020102 P1020103

I år deltog paracyklister i SM på bana för första gången. Det var 3 tandemteam och 3 singelcyklister anmälda. På grund av skador och sjukdom utgick klassen med singelcyklister.

I Sverige har vi bara en så kallad Velodrom, placerad i Falun. Den är uppbyggd i en gammal fabrikslokal och varje varv är 200 meter. Cykel på bana sker i flera olika grenar. Jag är inte helt insatt i alla, men bland annat så kallat flygande varv där man kör 3 varv och mäter tiden på det tredje varvet samt 500, 1000 och 4000 eller om det är 5000 meter med stillastående start. I en del grenar kör en cyklist åt gången och i en del andra är det flera cyklister. I det senare fallet kan jag tänka mig att det är oerhört mycket mer taktik jämfört med när man kör en och en då det bara är fråga om fullt ös och bästa tid.

Klassen paracykel tandem ställde upp i 1000 meter, eller 980 meter för att vara exakt, med stillastående start. På denna velodrom blir det 5 varv.

Svenska Cykelförbundets grengrupp för paracykel åtog sig att anlita tre så kallade piloter för att det skulle bli en så jämn och hård tävling som möjligt. Startfältet såg därför ut såhär:

  • Joakim Nömell med pilot Magnus Ekström
  • Henrik Rüffel med pilot Johan Landström
  • Jörgen Gustavsson med pilot Fredrik Ericsson

De två sistnämnda piloterna Johan Landström och Fredrik Ericsson är välkända velodromcyklister och bland de, för att inte säga Sveriges bästa velodromcyklister. Magnus Ekström från Falun var för mig ett helt okänt namn men, skulle det visa sig, en erfaren och tränad bancyklist.

Piloterna för detta lopp lottades ut och jag ska erkänna att jag oroade mig för att köra mot dessa två tandemcyklister med dessa två piloter på elitnivå med en för mig helt okänd pilot. Att det inte skulle vara någon rookie var dock helt klart.

Min inställning inför det här SM:et var inte så positiv, det är också bara att villigt erkänna. Min träning som först kom igång vid jul på allvar efter en usel höst gjorde att jag inte tyckte att min form var tillräcklig för att möta en sådan elit. Men med över 120 ganska intensiva mil i benen sedan julafton kände jag väl ändå att det skulle bli spännande och att mitt team kanske inte skulle bli helt utklassade i alla fall. Jag ställde upp för att det skulle bli ett SM över huvud taget i vår klass snarare än hopp om att vinna.

Dagen före började det så klart pirra i tävlingsnerverna och känslan inför det här började förändras. Jag är tävlingsmänniska och har alltid varit det och jag borde känna mig själv tillräcligt väl för att inse att jag inte skulle åka på ett SM utan att göra ett seriöst försök. Det blev en natt med ryckig sömn och när klockan ringde 04:15 idag for jag ur sängen som en ”möbelfjäder” och kände mig pigg och klarvaken. Jag gav mig iväg i stort sett ombytt under överdragskläderna. Jag skulle bara behöva byta skor och dra på mig föreningens tröja och nummerlappen för att vara klar. Samåkningen från norra Stockholm norrut gick bra och jag var för pigg och upphetsad för att ens vara nära att somna, vilket annars är allt för lätt för mig i bil eller på tåg. Det monotona ljudet och utan möjlighet att distrahera sig med synintryck är det lätt att man somnar lätt istället. Men inte idag. ;)

Framme i Falun runt 08:30 och direkt ut på banan via omklädningsrummet för några varv innan tävlingarna började med min nya pilot. Jag kan alltid känna mig lite nervös inför mötet med nya människor, mest i små praktiska frågor hur dom ska känna och bete sig i mötet med en människa med funktionsnedsättning, det här med ledsagning mellan omklädningsrum, uppvärmning och runt start och prisutdelning. I en sådan här miljö med mycket människor och prylar överallt är det inte så lättorienterat. Min pilot som jag aldrig träffat förut kändes helt naturlig och trygg i sin nya roll, så som ofta annars var därför oron obefogad och allt flöt på helt naturligt.

Startordningen lottades ut även den och efter lite förvirring blev vi sist ut i startfältet. Det är både bra och dåligt. Det mindre bra är mest att man hinner stressa upp sig och känna av tävlingsnerverna olidligt länge. Man kan också vända på det, att det ökar skärpan jämfört med om man bara kastar sig ut och kör. Det som är direkt bra är att man vet direkt vid målgång hur det gick och behöver inte invänta de andra ekipagens tider. Kort sagt: jag var helt nöjd med startordningen förutom att det var ett evigt spring på toa för att stresspinka. ;)

Vi värmde upp i två kortare omgångar. Jag satt på en spinningcykel och lät mest benen gå runt i högre fart utan någon direkt belastning. Ändå skenade pulsen och svetten sprutade av stressen och jag fick lugna ner mig för att inte riskera att få problem av den höga pulsen. Så allvarligt var det nog inte, men jag har aldrig svettats så mycket av att göra så lite. :)

När de andra tandemteamen körde tittade vi givetvis på. Team Henrik Rüffel / Johan Landström rullade i mål på 1:17:03 och team Jörgen Gustavsson / Fredrik Ericsson på 1:17:60, alltså bara en dryg halv sekunds marginal. Jag hade ingen uppfattning om tiderna eftersom jag bara tränat på Velodromen en gång tidigare och då utan tidtagning på distansen 1000 meter. Däremot utgick jag från att tiden var bra med tanke på vilka som presterade.

Min pilot Magnus som förvisso verkade lika nervös som mig, tyckte nog att vi borde hamna ungefär där och hans erfarenhet av cykel på bana är betydligt större än min även om han mestadels kört på singelcykel och mest övat på tandem.

Starterna sker i den här grenen stillastående. Singelcyklister använder en så kallad startmaskin som håller fast cykeln tills startsignalen går då cyklisten släpps iväg. Man sitter på cykeln med fötterna fast i pedalerna. Startmaskinen har inte testats med tandem och den tyngd det innebär, varför startmaskinen i vårt fall blev tre starka funktionärer. Det blir den dubbla vikten och längden vilket ger ett större vridmoment om man misslyckas med att hålla balansen. Jag kan tänka mig att detta är något vi borde ha tränat innan. Alla team lyckades dock bra med detta förutom ett litet obetydligt missöde för ett av teamen före oss vilket gjorde oss lite mer nervösa. :) Även det gör att det både är bra och mindre bra att tjuvtitta på andra startande, men vi utvecklade vår taktik i god tid före start.

När det var vår tur försvann all nervositet och ersattes av adrenalin. Eftersom det bara finns en bancykel i Sverige var den tvungen att justeras mellan loppen. Jag provade min sadelhöjd precis före start och det kändes superbra. Väl ute på banan satt vi upp och klickade i pedalerna vid sargen och rullade därefter ett halvt varv fram till start där funktionärerna fångade upp oss i farten. Någon minuts justering av startpositionen helt utan missöden och till slut kom startsignalen för 10 sekunder till start. Det kändes helt overkligt!

På signalen för 5 sekunder kvar reste vi oss upp i låga positioner för att vara redo men utan att öka belastningen för de som höll oss i position. När startsignalen ljöd kändes det att det var en perfekt start och vi kom iväg bra, satte oss ner synkroniserat inför första kurvan. Pilot Magnus berättade senare att bakhjulet slirade i banan vid starten vilket jag dock missade.

Fullt ös och sedan öka, det är melodin på så korta distanser. Den som springer korta distanser vet vad det handlar om. Allt uttag på en gång. Pulsen stiger till max på kort tid och mjölksyran kan till slut göra det omöjligt att förmå sig att ta i ordentligt.

Jag minns inte så mycket detaljer från varje varv och hörde bara hejarop som långt borta. Fartvinden i öronen och adrenalinet på topp. På tredje varvet började det kännas segt och jag undrade om inte klockan för sista varvet borde ringa snart. Benen värkte och musklerna började protestera med ungefär 1,5 varv kvar. När klockan för sista varvet ringde försöker man krama ur det sista ur kroppen. Sista raksträckan upp mot mål kändes ändå som krypfart.

Efter mållinjen och ur sista kurvan ropar min pilot ”DET ÄR GULD, DET ÄR GULD!” Jag ryggdunkar honom, sträcker ena armen i luften på nästa varv då vi drar ner farten, Magnus sträcker sig bakåt och slår mig på armen ochglädjetårar trycker på bakom ögonen. Det känns helt enkelt fantastiskt. :)

Vi klickar ur pedalerna och kliver av på skakande ben och jag har ett illamående som jag lyckas bearbeta bort. Givetvis går det väldigt fort i de branta kurvorna och karusellkänslan är tydlig. Jag tror att jag gjorde mistaget att vrida huvudet åt vänster när jag lade ner hjälmen i ryggen på min pilot för att bli så airodynamiska som möjligt. Det kändes som om kurvorna blev lite vingliga ibland, kanske bland annat till följd av det. Jag borde lagt pannan i ryggen på min pilot istället och tittat framåt.

Men det gick bra och jag slapp pinsamheten att kräkas, men som segrare hade även det gått att komma över kändes det som. :)

Grattulationer och ryggdunkningar och eftertaktikprat och prat om lyckade starter. Stämningen var god jag var fascinerad och lycklig vilket lär sitta i länge.

Prisutdelning skedde en stund senare för vår klass. Det var givetvis skönt eftersom vi hade lång väg att åka. De tävlande hälsade på varandra och tog emot medaljer och den svenska nationalsången. Som min pilot sa, det kändes som och var på riktigt med medaljer på silverbricka och allt. :)

Sedan återstod bara att plocka ihop våra grejer och en dusch och ombyte innan avfärd tillbaka till Stockholm.

Det här var stort för mig och jag känner mig fortfarande lycklig. Ett tydligt tecken på att jag är på rätt väg igen och har hittat tillbaka till motivationen och att det betalade sig så bra. Jag hade varit helt nöjd med bronsmedalj också, men man tävlar ju för att vinna trots allt.

Det känns också bra att vi tre och våra piloter, fick vara med om det första svenska mästerskapet på bana för paracyklister och att det blev så lyckat. Pilottrion Magnus Ekström, Johan Landström och Fredrik Ericsson bidrog verkligen till att sätta hög kvalitet på detta vilket jag tror är superviktigt. Det faktum att vi tillhör Sveriges elit, att vi var så oerhört jämna och att ingen blev utklassad gör mig riktigt lycklig. Så oerhört jämnt med bara en sekund mellan segrare och bronsmedaljör och med tre av Sveriges bästa cyklister på velodrom gjorde att premiären för paracyklister på bana inte kunde ha blivit bättre. Det var spännande till sista svettdroppen, precis som det ska vara i ett SM.

Det är också viktigt för parasporten och en stor vinst att vi nu ingår i samma tävlingsupplägg som icke paracyklister och att vi kändes som en självklar del av tävlingen även om speakern talade om att det var första gången man hade klassen i tävlingen. Det kändes ändå naturligt och viktigt och väldigt prestigefyllt.

Jag har också lärt mig något av detta. Jag hade en lite trist och negativ inställning till det här före tävlingen. Även om det enbart berodde på tvivel på min egen förmåga och meningen med att delta och inte gällande arrangemanget som sådant. Det kändes dyrt och onödigt att åka dit för att självklart få stryk av Sveriges bästa paracyklister. Tänk så fel man kan ha om sig själv.

Efter en ganska jobbig tid totalt under min korta karriär som paracyklist och i synnerhet efter en tung höst med obefintlig motivation så har jag äntligen lyckats lära mig hur att se på mig själv och mina förutsättningar i detta. Funktionsnedsättningen och de begränsningar den innebär är stundtals svåra att leva med. Å andra sidan kan man vända på det och se att utan den hade jag inte varit den och där jag är idag och det är också något att vara tacksam över. Men att vara tacksam kräver ibland motgångar och en ibland omänsklig inre styrka.

Slutligen ett enormt tack till mina medtävlande Henrik Rüffel och Jörgen Gustavsson. Jag hoppas vi är de förebilder sporten så väl behöver och att intresset ökar. Vi höll verkligen flaggan i topp.

Ett lika stort tack till piloterna Magnus Ekström, Johan Landström och Fredrik Ericsson. Ni sätter en kvalitetsstämpel på paraklassen och visar att det är tufft, roligt och ärofyllt och att det kan locka flera att vilja ställa upp som piloter vilket är ett av dom största problemen för att sporten ska kunna växa i Sverige. Ert värde som förebilder är omätbart.

Ett sista lika stort tack till Projekt Paracykel och Svenska Cykelförbundets grengrupp för paracykel, Bengt Axén och Michael Lindgren som med eld i själ och stort engagemang gör detta möjligt.

På videoklippet nedan ser ni det segrande loppet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Kommentera