Idag har Sveriges Ledarhundsförare – SLHF haft sitt årsmöte.På grund av dålig ekonomi i och med uteblivna fondanslag blev det bara ett årsmöte denna gång och inte som förra året, kombinerat med en helgkurs. Istället samlades ett 20-tal ledarhundsekipage inne på södermalm i Stockholm. Sittande ordförande valdes om på ytterligare ett år och tre ledamöter till styrelsen skulle väljas vilket resulterade i 2 omval och en ny ledamot. I år var andra året i rad valberedningen frågade mig om en styrelseplats och även denna gången tackade jag motvilligt nej. Dels på grund av nytt jobb och dels på grund av planer för studier till hösten.

Det var ett effektivt och bra årsmöte inte helt utan dramatik vid röstningarna och en del andra punkter. Jag är dock särskilt glad för att jag lyckades påverka så att man inte tog beslut om att arbeta för att antingen ta över överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet eller helt riva upp den.

Argumenten för att arbeta för att avskaffa överenskommelsen var inte dåliga. Många känner att överenskommelsen är ganska värdelös eftersom SRF själva inte håller den och än mindre arbetar för att hålla den vid liv. Dessutom bryter Astma- och Allergiförbundet mot den ganska uppenbart vilket syntes tydligt i ett uttalande från dem i samband med en av mina anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen. Samtidigt kan den vara i vägen för införandet av en antidiskrimineringslag som även omfattar ledarhundsekipage med motiveringen att vi inte behöver någon lag eftersom vi redan har en överenskommelse.

Men jag anser att det vore än mer skadligt att riva upp överenskommelsen. Kanske med liknande argument, att vi hade en överenskommelse som verkade fungera som vi rev upp, alltså behövs ingen lag. Jag anser att det är bättre att ha den kvar och dessutom låta Synskadades Riksförbund fortsätta vara part i den, mest för att de i dagsläget är huvudman för ledarhundsverksamheten i Sverige och borde vara de som hanterade sådana frågor. Sveriges Ledarhundsförare som är en intressepolitik borde fortsätta ha som uppgift att påverka SRF att parterna håller överenskommelsen och parallellt arbeta för införandet av en antidiskrimineringslag. Jag tror inte överenskommelsen nödvändigtvis måste hindra det arbetet eftersom det mycket väl ändå går att påvisa att den inte fungerar och det är bra att löpande kunna visa det under arbetets gång med den nya lagen. Det är ju ständigt Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund själva som bryter mot den. Synskadades Riksförbund själva genom att inte alltid ge tillträde till ledarhundsekipage till egna aktiviteter. Ett alternativ som också skulle fungera bra vore om motparten, det vill säga Astma- och Allergiförbundet rev upp överenskommelsen. Då skulle det fortsatt kunna fungera som ett tungt argument för en sådan lag där det förbjuds att diskriminera ledarhundsekipage genom att inte ge tillträde till samhällsfunktioner, arbete, utbildning, kultur- och nöjesliv etc.

Årsmötet röstade klart och tydligt på min linje och det enkomt gjorde min närvaro där helt meningsfull. Det finns många tankar om vägen till framgång men jag själv är övertygad om att mitt förslag är det mest vinnande i längden. Det är inte svårt att förstå frustrationen många av oss känner när även de egna i form av Synskadades Riksförbund arbetar emot sina medlemmar och i och med att man också är huvudman för ledarhundar i Sverige, också sitt eget uppdrag. Jag själv saknar detaljkunskap i storleken på statsbidraget SRF får varje år för att hantera ledarhundstilldelningen, men det man säger är att det rör sig om 24 miljoner kronor per år och att inget av detta går till marknadsföring och ökad tillgänglighet. Och detta är som jag alltid sagt, ett av huvudproblemen. Under 90-talet sågs ledarhundsekipage mycket oftare ute på stadens gator, vi visade upp oss i skolor, informerade på arbetsplatser, festivaler och mässor och det var nästan jobbigt att ständigt ställa upp på sådant. Men jag skulle gärna göra det igen istället för att ha det som det blivit under 2000-talet.

Anordna att ledarhundar visas upp och information sprids ligger definitivt på Synskadades Riksförbunds ansvar, eller borde göra. Att vi inte syns lika ofta längre, hävdar jag hänger ihop direkt med den ökade bristen på tillgänglighet. Många tycker det är jobbigt att ständigt argumentera i entrén till en restaurang eller teater och kanske hellre lämnar hunden hemma och tar färdtjänst.

Så nu har vi ett nytt år framför oss och förhoppningsvis blir det ett ännu bättre ledarhundsår än 2011.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF

I torsdags damp det ner ett handskrivet brev i brevlådan. Det var ett handskrivet personligt brev från restaurangen Sås och Krås i Malmö som meddelade att man läst artikeln om mig och Flinga i SHR’s branschtidning Restauratören. Man meddelade att på deras restaurang var ledarhundar hjärtligt välkomna och om vi hade vägarna förbi Malmö någon gång så var vi välkomna att besöka restaurangen.

Det var en liten hälsning ganska långt bort ifrån. Givetvis kommer jag minnas det och besöka dem nästa gång jag hamnar i Malmö. Men mest kändes det lite uppmuntrande att någon reagerat, om så bara en enda restaurang av alla SHRs medlemmar som borde sett artikeln. Men det visar att det lönar sig att exponera sig, i det här fallet ledarhunden och det finns förhoppningsvis massor med läsare där ute som inte hör av sig men som får ökad kunskap om vad som gäller och hur det är.

Jag fick också idag ett mail från någon som hamnat på min blogg av en slump som själv var allergiker. Han skrev något jag också tänkt på i den här debatten. Vi ledarhundsförare måste visa upp tjänstehundskort som visar att ledarhunden verkligen är ledarhund, som om den vita selen inte skulle räcka. Vidare har vi alltid medgivandet från Livsmedelsverket i fickan att visa upp till vårt försvar. Ändå blir vi portade för att det kan komma, brukar vara, eller är just nu en allergiker på restaurangen varför vi inte är välkomna. Vem kräver att en allergiker visar upp ett läkarintyg som både styrker allergin och dess allvarlighetsgrad och dessutom att allergin rör just pälsdjur och alldeles specifikt hundar? Ingen kräver det, ingen ifrågasätter ens utan man bara öppnar munnen och säger allergi och vips blir en grupp funktionshindrad diskriminerad. Och detta finns det inget stöd i Sveriges lagstiftning för att förhindra. Vad anser ni om det, Astma och Allergiförbundet?

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Lunchrestaurang, SHR, Restauratören, Hotell, Sjukhus

För två veckor sedan träffade jag en reporter från SHR, Sveriges Hotell- och Restaurangföretagares branchtidning Restauratören som intervjuade och fotograferade mig och ledarhunden flinga på lunchrestaurangen Långbro värdshus. Det handlade om problemen att kunna använda sin ledarhund framför allt i restaurangmiljö som har blivit så enormt mycket svårare, särskilt de senaste 10 åren.

Intervjun publicerades igår och resultatet blev 2 artiklar, ledar hundar nobbas på krogen samt fel att avvisa slentriant.

Den första artikeln handlar om mig och hunden och den andra innehåller kommentarer från Astma- och Allergiförbundet. Allt började nog med den anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar jag gjorde i maj förra året. Ärendet ligger dock fortfarande öppet hos Diskrimineringsombudsmannen.

I Svaret på anmälan från Kellys Bar i Göteborg hade man bifogat en kommentar från en av Astma- och Allergiförbundets ombudsmän som klart och tydligt gav stöd åt restaurangens förbud mot ledarhundar vilket flagrant bryter mot den överenskommelse som finns mellan Astma- och Allergiförbundet samt Synskadades Riksförbund – SRF (svaret finns att läsa på anmälningslänken ovan).

Intressant nog, och kanske lite bra, verkar man nu ha backat lite i sin inställning där man återgår lite till formuleringarna som finns i överenskommelsen. Men det är bara ett litet steg tillbaka. Marie-Louise Luther säger:

:X:

”- Enligt den överenskommelse som finns får man inte hävda sin egen rätt på bekostnad av någon annan, och då är det naturligt att den som kommer sist får anpassa sig efter den som var först på plats.”

:X:

I överenskommelsen står inget om först till kvarn utan att det ska lösas gemensamt. Man verkar fortfarande inte vara öppen för lösningen att både ledarhundsförare och allergiker faktiskt skulle kunna befinna sig på samma plats samtidigt och att lösningen skulle kunna vara att placera hundförare och allergiker så långt från varandra som möjligt och att det oftast är fullt tillräckligt. Man skapar också en extra möjlighet att ytterligare begränsa oss hundförare genom att använda det här med stamgäster:

:X:

”- Det kan vara så i sällsynta fall, att man har stamgäster som har en allvarlig hundallergi. Då måste man få värna om dem.”

:X:

Min fundering blir då vad som betraktas som en stamgäst, sådant som förändras ständigt och hur man säkerställer att stamgäst inte används som ett argument för att inte tillåta ledarhundsförare tillträde. Det går också emot överenskommelsen, för är stamgästen inte där just nu är det inget problem och hur många krögare känner till sina gästers pälsdjursllaergier just mot hund och hur begränsar man så att övriga gäster med hund och katt hemma noga borstar sina kläder före inträde i restauranglokalen?

Sedan är man lite mer noga i sina formuleringar när man svarar på frågan om det vore OK att neka en allergiker tillträde till en restaurang för att det finns ledarhundsförare som stamgäster. Då säger man:

:X:

”Astma- och Allergiförbundet tycker även att det motsatta kan gälla, det vill säga att en krögare kan värna om ledarhundsförare som är stamgäster.

- Det viktiga då som krögare är att man noggrant har tänkt efter vad som gäller, och att man kommunicerar det till sina gäster på ett tydligt sätt, säger Marie-Louise Luther.”

:X:

Då är det plötsligt noga att man tar reda på vad som gäller och kommunicerar det tydligt till sina gäster.

Jag är nöjd med att frågan lyfts fram men jag tycker Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet bör fundera över den gamla överenskommelsen och försöka hålla sig till den. Den är i sina formuleringar och tanke perfekt och skulle alla följa den fanns inget problem.

Samtidigt tror jag att Astma- och Allergiförbundet har svårt att inta en lättare inställning mot ledarhundsförare. Det vore kanske som att medge att pälsdjursallergi kanske inte är något jätteproblem. Men om man koncentrerar sig på just ledarhundar och allergi är problemet minimalt. Med ca 300 hundar i Sverige så är redan där risken för att någon med svår hundallergi skulle möta en ledarhundsförare näst intill obefintlig. Och eftersom det är hundar i väldigt speciell ställning kanske Astma- och Allergiförbundet kunde ha en helt välvillig inställning, följa överenskommelsen och uppmana både sina medlemmar och samhället att om det händer, löser vi det på ett så bra sätt som möjligt, för alla! En människa med så svår hundallergi måste ändå medicinera och möts vi på restaurangen, friskvårdsanläggningen, skolan eller liknande, finns plats för oss alla.

För egen del tror jag överenskommelsen är föga värd för många inom Astma- och Allergiförbundet, det tycker jag man visar oftare än motsatsen när man till och med tar ställning i utlåtanden till diskrimineringsombudsmannen. Enda lösningen vore en lagstiftning som förbjuder diskriminering, oavsett om det gäller ledarhundar eller allergi och sedan låta lagen avgöra. Som det fungerat och nu fungerar, är det endast godtycke som avgör och det skulle inte accepteras i andra sammanhang.

För problemet gäller ju verkligen inte bara restauranger som belyses här. Samma konflikt med allergiker och dess förespråkare, när vi ska gå på sjukhus, vårdcentral, hotell, bio, hämta paket på postombudet, handla mat, studera etc etc. Det är även allt detta vi ledarhundsförare stängs ute från. För att inte tala om arbetsplatser, resa med riks- och kollektivtrafiken där ju Astma- och Allergiförbundet också helst vill ha helt pälsdjursfritt utan undantag för ledarhundsförare.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Lunchrestaurang, SHR, Restauratören, Hotell, Sjukhus

Tanken var nog att skriva detta sista inlägg i serien på halvårsdagen med Flinga, men tiden går så fort och det händer så mycket. Så dagen kom och gick och nu har det gått en månad sedan halvårsdagen.

Nu har vi upplevt vår första vinter tillsammans och våren är här. Jag har också bytt jobb och har varit lite försiktig med den nya vägen så länge snön låg. Eftersom jag valt att köra in streckan själv blev det en del färdtjänst i början, speciellt i ena riktningen. När vi fortfarande är ganska nya för varandra och ska ta nya vägar, vill jag ha bättre kontroll på kanter och att inte behöva snedda så mycket på grund av snön. Nu när snön är borta kan jag bättre hålla koll på att hon inte fuskar, eller som jag brukar säga med lite finare ord, rationaliserar :)

Vi har en del bakslag som jag kämpar med just nu. Våren har töat fram både det ena och andra och marken är också full med kottar och pinnar från höstens storm. Flinga har just nu nosen mer i marken än uppe för att plocka kottar och det känns nästan som det har blivit en kamp mellan oss. När jag säger nej, verkar hon bli mer manisk på kottarna.

Värre är att detta också märks när hon är i selen. Hon kan kasta sig efter skräp på marken och på pendeltågs- och tunnelbanestationer finns det mycket i trappor och runt papperskorgar och stolpar.

Under veckan som gick kändes det lite motigt när hon dessutom visade ett ökat intresse för andra hundar och jag var nära att reklamera henne :) Inte på allvar så klart men jag kände hur min inre styrka vacklade en aning. Särskilt som jag kände att ju mer jag tar i, desto värre verkar hon bli. Som sagt som en kamp om bytet mellan oss.

Min plan är att jobba ännu mer med henne, både mer i selen och lydnadsmässigt nu är värmen ute börjar komma tillbaka. Jag har i sanningens namn inte varit så flitig under vinterhalvåret.

När det gäller arbetet i selen får jag komma på någon lösning. Jag har en väldigt aktiv hund och resvägen till och från jobbet är ganska kort och under arbetsdagen finns oftast inget för hunden att göra. Jag behöver finna tid och energi för att låta henne jobba mer och det måste i så fall bli utanför vårt ordinarie nuvarande behov. Och det går naturligtvis att lösa. Är det bara stimulans hon behöver, så ska hon få det och det skulle inte skada för egen del heller.

Annars går det bra för oss och vi trivs fortfarande ihop mycket, mycket bra! Det kommer garanterat mer händelser i andra inlägg.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör

Idag fick jag och Flinga vara fotomodeller på lunchrestaurangen Långbro Värdshus i Älvsjö. Det var en reporten från Sveriges Hotell- och Restaurangägare – SHRs branschtidning Restauratören som ville skriva en artikel om ledarhundar i restaurang- och krogmiljö. Man hade varit i kontakt med Astma* och Allergiförbundet, som jag förstod det i ett annat ärende, och fått tips om mina anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen – DO, i synnerhet den anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg våren 2011 där jag och min hund blev nekade tillträde till resturangen då man hänvisade till stamkunder som var allergiska.

Att det blev just Långbro Värdshus berodde på att det ligger precis vid min arbetsplats och att de är föredömligt positiva till besökare som använder ledarhundar och dessutom har väldigt god service mot alla sina gäster och väldigt hjälpsamma mot mig som inte ser. Hjälper till att hitta ett ledigt bord, hjälper till med salladsbuffé och kaffe. De är ett gott föredöme för branschen och det finns tack och lov fortfarande några ställen med den inställningen där vi ledarhundsförare är hjärtligt välkomna. Givetvis hade det också varit roligt att visa reportern hur det oftast är men det kanske kan bli någon annan gång.

Detta är ett av mina favoritämnen och när mman börjar prata om det är det svårt att få hejd på mig :) Så jag tror reportern fick en liten chock av all information som jag överöste henne med och jag kommer bli imponerad om hon lyckas göra något bra av det.

Vad jag förstod ska artikeln handla om vad som gäller för ledarhundar och också kanske vanliga hundar i restaurangmiljö både när det gäller regler och överenskommelse mmed Astma och Allergiförbundet. Jag tycker det är mycket positivt att SHRs branschtidning vill skriva om ämnet eftersom problemen är stora och många och tidningens målgrupp är helt rätt. Och om man nu inte vill ta ställning i bråket om ledarhundsförare och allergiker är det ändå rätt att informera om regelverket och möjligheterna. I slutändan är det ändå restaurangägaren som avgör.

Så där satt jag och åt restaurangens berömda strömming och potatismos medan reporten fotograferade från alla vinklar och till och med stående på stolar :) Jag är inte så van så det kändes lite udda men mer roligt än störande.

När lunchen, fotograferingen och intervjun var slut hände en liten rolig grej som definitivt visar att våra ledarhundar inte är några maskiner och att vi förare sannerligen inte är felfria :)

Vi hade pratat om att man behöver sin hund för att ta sig till och från restaurangen, men att man ibland också kan ha stor nytta av hunden även för orienteringen inomhus. Det kan till exempel vara att hitta till baren eller ut från restaurangen efter besöket. Jag brukar säga ”sök ut” till hunden och så tar vi oss i stort sett alltid raka vägen till ytterdörren även i en trång och svårorienterad miljö. Jag erbjöd att visa detta för reportern, selade på Flinga och sa sök ut.

För mig är det väldigt viktigt att hunden inte nosar på golvet eller går fram till andra matgäster som sitter och äter. Mat är ju en väldigt stark dragkraft och våra hundar är som sagt inga maskiner. Man skulle kunna sträcka sig till att det är lite nervöst på väg in eller ut, särskilt med en ny hund som nu. Jag har märkt det förr att rädslan för att hunden ska göra något sådant ibland gör att jag begränsar henne i sitt arbete även när hon är på väg att göra rätt.

Och just denna gång blev det ett typexempel på detta. Hunden visade väldigt bestämt i en viss riktning och jag tyckte det var lite för långt åt vänster. Jag misstänkte att det kunde bära mot köksdörren som låg nära vägen ut. Då korrigerar jag hunden lite åt höger och då hamnar vi givetvis fel, i ett intilliggande matrum. Jag fick vända om, på nytt säga ”sök ut” och denna gången lät jag Flinga jobba utan inblandning och då kom vi givetvis helt rätt.

På sätt och vis gör det väl inget, visar ju att varken jag eller hunden är perfekt och att det kan bli fel. Men med käpp utan hund, hade jag vimsat runt bland borden betydligt mer.

Så nu väntar jag bara på ett utkast för att se vad det blir av detta.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Lunch, Lunchrestaurang, SHR, Restauratören

Jag har skrivit en del om hur det var att få och börja gå med en ledarhund jämfört med att ta sig fram på egen hand med vit käpp. Det tog inte många dagar förrän jag kände mig fri, stark och oövervinnerlig där jag och min hund susade fram i miljöer jag i bästa fall trevat mig fram i men ofta helt undvikit. Framför allt kunde jag slappna av på ett helt annat sätt än vad jag var van vid. Spänd i kroppen och nacken och ständigt beredd på att gå in i något med bara käppen som skydd. Nu visste jag att hunden skötte allt detta och jag behövde ”bara” instruera hunden vart vi skulle gå.

Jag fick min första hund i juni 1993 och vi hade en lång varm sommar och en underbar höst tillsammans. Under den tiden avverkade vi mycket väg under fötter och tassar och han övertygade mig om och om igen om att jag aldrig mer skulle vara utan en sådan fin vän och hjälp!

Vinter för oss synskadade med vit käpp är en mardröm. Vägar, trottoarer, brunnar och andra riktmärken man behöver för att orientera försvinner under snön. Stolpar till övergångsställen plogas igen och behovet av att kunna ta ut räta vinklar för att komma rätt förstörs ofta av snövallar. För att inte tala om en oplogad värld!

Och det var när min första vinter som ledarhundsförare kom som jag fick ännu en riktig kick! Jag var inte helt ovetande om vad en hund kan göra. Redan när jag bodde hemma hade min syster en Golden Retriever som hette Zazza. En kväll när jag var ensam hemma med hundarna och de övriga var borta på middag, rasade snöstormen ute. Hunden behövde ändå rastas och mådde dessutom inte bra så vi lämnade tomten för att gå längs vägen fram och tillbaka.

Men i den decimeterdjupa snön och vinden som tjöt var jag snart vilse. Jag måste ha råkat svänga in på någon väg och kunde inte hitta tillbaka. Jag förstod att huset inte kunde ligga långt bort, men ju mer vi irrade, desto längre bort skulle vi säkert komma. Jag var tunt klädd eftersom promenaden var tänkt att bli kort och jag frös allt mer och paniken steg inuti. Bredvid mig lunkade hunden hur lugn som helst och när tårarna kom sa jag till Zazza ”nä, nu får du ta oss hem!” Då vände hon 180 grader och travade med god fart på, gjorde några svängar och snart stod vi på trappan hemma igen. Även hon måste ha fått nog av snöstormen.

Och då när världen kläddes i vitt för första gången som ledarhundsförare märkte jag att den lättnad jag upplevt under sommaren och hösten inte var något emot hjälpen jag hade av min hund under vintern. Allt bara flöt på och trots att mina egna orienteringspunkter var borta hamnade vi ändå rätt på något magiskt vis :) När jag själv inte kände skillnad på gångvägar och gräs under den djupa snön traskade hunden ändå på precis som vanligt.

Även min nuvarande hund fick jag under sommaren och vi har haft god tid på oss att få upp ett hyfsat samarbete, mycket tack vare en lång och snöfri höst innan världen nu är klädd i vitt. Och nu tycker jag inte längre att det är märkligt att gå med hund. Ändå blir man så glad varje gång man tagit sig fram trots svårigheterna och det är en känsla som inte försvunnit trots snart 20 år med ledarhund.

Men första vintern med ledarhund har jag lärt mig genom åren och hundarna jag haft medför ändå en del besvär. När vintern kommer och plogvallarna kommer, kan inte hunden jobba så exakt som den är tränad. Den kanske inte alltid kan arbeta sig hela vägen fram till en stolpe, eller tassarna kanske inte hamnar exakt på trottoarkanten som kanske inte heller hunden ser och man kanske inte kan gå helt rakt över gator på grund av snön. För en ny hund är just detta första år viktigt.

Så nu ser jag fram emot att snön försvinner för då vet jag att vi får ta några steg tillbaka och åter bli noggranna med stolpar, kanter och vinklar när jag kan kontrollera att hunden inte fuskar vilket de gärna gör :) Och nästa vinter är vi ännu mer samspelta och klarar oss ännu bättre!

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Vinter, Snö

Idag var det dags för Flinga att få sin andra rabiesspruta och således ett fullgott skydd och ytterligare en stämpel i hennes nya pass. Nu är vi helt klara om någon resa skulle dyka upp framöver. Nu när jag byter jobb kanske det blir lite glesare med resandet men vi får se.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Djur, Hund, Hundar, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskada, Synskadade, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, EU, USA, Resa, Pass, Vaccination, Vaccinera, Rabies, Jordbruksverket, Veterinär, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglihget

Idag har Flinga fått sitt pass, så nu är hon nästan redo att resa. Det gick mycket lättare och smidigare än jag trodde att få passet. En spruta mot rabies och sedan fick jag passet direkt i handen. Resa måste man vänta tre veckor med för att sprutan ska ge effekt och dessutom kan man ta en extra ”booster”-spruta efter ca 4 veckor för att förstärka skyddet. Det är frivilligt men det ska vi så klart göra.

Det finns som sagt ingen resa inplanerad i den närmaste framtiden så det är ingen panik och det stora arbetet blir att lära sig byråkratin kring resande i respektive länder.

När vi ändå besökte Djurakuten på Kungsholmen i Stockholm fick Flinga även klorna klippta så nu är hon extra fin. Under dagen ska jag vara uppmärksam på hur hon mår efter sprutan. Det finns alltid biverkningar även om det är väldigt ovanligt.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Djur, Hund, Hundar, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskada, Synskadade, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, EU, USA, Resa, Pass, Vaccination, Vaccinera, Rabies, Jordbruksverket, Veterinär, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglihget

Här om veckan anordnade Sveriges Ledarhundsförare, SLHF en internationell ledarhundskväll och fick besök av ordförande från European Guide Dog Federation som berättade om hur det kunde vara att resa med ledarhund, att det inte alls var omöjligt och vilka byrokratiska hinder man måste passera.

Det var en väldigt inspirerande föreläsning. Att resa internationellt med min ledarhund har jag funderat på förut. Jag har tyckt att hunden skulle vara till enorm hjälp även utomlands och i många fall är det ju ingen större skillnad på att åka mellan Stockholm och Malmö i tid och miljö jämfört med mellan Stockholm och England eller Tyskland. De praktiska problemen är ju alltid desamma med att hitta rastplats i anslutning till centralstationer i större städer och flygplatser.

Jag har väl trott att det varit näst intill omöjligt och reglerna för att medta djur över gränserna har blivit enklare på många sätt även om det fortfarande verkar lite krångligt.

Synskadades Riksförbund, SRF och ledarhundsverksamhetens inställning är tydlig, resa med ledarhund utomlands bör undvikas, vilket på klarspråk betyder att man är grymt motvillig men säger inte blankt nej. Visst krävs att föraren sätter sig in i vilka regler som gäller för just det land man ska till och har möjlighet att vara ute i mycket god tid. Visst kan det säkert också bli krångel om hunden behöver veterinärvård utomlands och säkert strul med försäkringar om hunden blir sjuk och man själv måste avbryta en resa motsvarande de försäkringar som finns för oss människor och risken att bli stående i tullen med ofullständiga intyg och papper vill man ju gärna undvika. För att inte tala om hur oerhört det vore om hunden skulle bli tvungen att ställas i karantän.

Jag reser inte överdrivet mycket utomlands, någon gång per år och då främst i tjänsten. Det skulle många gånger innebära en stor frihet att kunna nyttja hunden på samma sätt som här hemma. Jag har därför bestämt att nu ta tag i förberedelserna för att förse Flinga med ett pass och nödvändig rabiesvaccinering vilket krävs för att hon ska få följa med. Därefter ska jag läsa på hur det kan fungera mellan några länder. Långt bak i bakhuvudet ligger en dröm om en två veckors utbildning i USA som jag väldigt gärna skulle vilja och behöva gå och som bara finns där. Det är inte ens på planeringsstadiet än, men när det blir det ska möjligheterna att ta med hunden undersökas. Men det ligger längre fram i tiden.

I morgon vaccineras Flinga och vi ansöker om pass hos Jordbruksverket så får vi se hur det går sen.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Djur, Hund, Hundar, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskada, Synskadade, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, EU, USA, Resa, Pass, Vaccination, Vaccinera, Rabies, Jordbruksverket, Veterinär, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglihget

I afton arrangerade Sveriges Ledarhundsförare, SLHF en ”internationell ledarhundskväll”. Gäst var Peter Farmworth som nyligen valts till ny ordförande för European Guide Dog Federation, EGDF.

Under kvällen fick vi tips och fakta kring internationellt resande med ledarhund och Peter berättade historier från sina många resor med sina ledarhundar. Det handlade om allt ifrån enkla tips på hur man gör inför och under långdistansflygningar med hund till mer byrokrati och regler för in- och utförsel av hund mellan olika länder.

Jag måste säga att kvällen ändå ingav stort hopp i tillgänglighetens tecken. Även om Peter garanterat är väldigt unik på flera sätt så visar det att det helt klart går att resa med sin hund även utanför Sveriges gränser. Jag har själv funderat flera gånger på att vaccinera min hund för att göra det möjligt att ta den med åtminstone inom EU eftersom jag helt enkelt velat känna mig lika trygg och säker på resa som här hemma. Men jag har nog liksom många andra tvekat inför alla hinder som säkert lär dyka upp i form av alla förberedelser man måste göra och jag vet att man nog får diskutera lite med ledarhundsverksamheten som sköts av Synskadades Riksförbund för att få tillstånden som behövs. Man propagerar väldigt mycket för att hunden inte bör användas i okänd miljö och att man inte har någon glädje av den under resa, att det är svårt att hitta rastplatser etc. Jag som reser en del redan nu ”lokalt” i Sverige kan inte se varför det skulle vara svårare att hitta rastplatser utomlands än i en främmande svensk stad. Visst, runt flygplatser finns oftast inte grönområden i någon stor mängd och skulle flyg bli försenade gäller det att man har en välrastad hund. Detta problem löste Peter själv genom att hålla ner på mat och dryck inför längre resor vilket säkert skulle möta motstånd bland en del hundmänniskor. Men själv kan jag ju sitta 5–6 timmar på ett tåg i Sverige och runt centralstationerna finns heller ofta inte några grönområden i större städer.

Själv kommer jag att inom kort inleda processen att förbereda min hund för resor mellan länder. Peter påstod att det var möjligt att ta med sin hund över till USA vilket lät väldigt intressant. Men olika regler råder helt säkert i olika länder och man lär själv få ta reda på vad som gäller just i Sverige, såvida inte SLHF eller SRF sätter ihop faktamaterial kring detta.

Peters engagemang vad gäller marknadsföring av ledarhunden som är ett väldigt kärt ämne för mig, var också väldigt inspirerande. Han åker runt i skolor och pratar och visar och menar på att för varje skolklass man informerar gör att man sprider kunskapen till 250 personer, i form av föräldrar, syskon, släktingar och vänner och att detta är det mest effektiva sättet att sprida och öka kunskapen om ledarhunden och att det är avgörande för att sedan kunna gå högre upp i samhället och få igenom lagar som exempelvis förbjuder diskriminering av ledarhundsförare. Jag hoppas att jag själv, SRF; SLHF och andra ledarhundsförare känner sig uppmuntrade att fortsätta förbättra marknadsföringen av ledarhundar i Sverige.

Andra bloggar om: Synskada, Synskadade, Ledarhund, Ledarhundar, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, Tillgänglighet, Resa, Resande