Nytt löpband, Sole Fitness F85

Bild: Löpband Sole fitness F85

Jag skaffade Mitt första löpband 2009 för att kunna träna hemma. det blev enklare och mer tillgängligt på så vis eftersom det är ganska omständigt att ta mig till ett gym. Jag har haft turen att ha det utrymmet hemma och det har med åren expanderat med träningscykel och roddmaskin.

Löpbandet har gått ganska konstant i 11 år och många tusen kilometer innan det slutligen gav upp i brist på reservdelar och någon som kunde utföra service. När det till slut tvärstannade med en smäll och vägrade starta igen var det slutligen oundvikligt.

Det blev ett nytt i den högre klassen för hemmabruk, ett Sole Fitness F85 som jag tror har potential att klara den mängd träning det är tänkt för. Det är också utrustat med Bluetooth-anslutning så att det kan kopplas till träningsprogram så som Zwift för att överföra hastighet och lutning. Då slipper jag i fortsättningen springa med sensorer på skorna för att överföra hastighet till träningsprogrammet. det kommer göra att informationen till träningsplattformen kommer bli väldigt exakt.

Men det var ett riktigt monster till paket som DHL lämnade av nere i porten. Jag fick fantastisk hjälp av fastighetsskötarna i mitt hus för att släa in det och det är jag dem evigt tacksamma för, annars hade det blivit tufft. :)

Så var det dags för invigning. Monteringen gick utan större problem och när det var dags för första passet var det en fantastisk känsla. Jag vet inte hur man bäst beskriver det, men att ta ett steg från ett 10–12 år gammalt löpband i lägre medelprisklassen till ett helt nytt i övre konsumentprisklassen var verkligen en enorm skillnad.

Inget skrammel och vibrerande, gediget underlag att springa på och framför allt tyst motor och bra dämpning av löpstegen. Motorn på 4hk hade inga som helst problem att bibehålla hastigheten vid fotisättningarna.

Att ändra lutningen var förvisso något långsamt vilket är en säkerhetsfiness, men helt ljudlöst utan ”knorrande” och ”knirkande” ljud från hydraulpump och kolvar.

Ska jag ändå säga något negativt handlar det bara om småsaker:

  • Den integrerade fläkten är helt onödig och ger ingen som helst effekt. Den ger ingen svalka på mer än 1 decimeters avstånd. Det hade varit fint med en fläkt med lite mer tryck i rakt i ansiktet.
  • Surfplattehållaren hade lite svårt att hålla min 12,9-tums iPad på plats. den glider lätt i sidled och måste fästas på något mer sätt för att inte riskera att falla ur.
  • De integrerade högtalarna var förvisso lite klena men glad att de finns där. Dock sitter ingången för ljudkälla nere på höger sida av konsolen så att kabeln som så klart går till surfplatta eller någon annan ljudkälla, måste gå rakt över konsolen. Den ingången hade gott kunnat sitta på baksidan.
  • Den integrerade USB-porten är lite klen. Den orkar ladda en smartphone men knappast en iPad. Den porten hade gott kunnat få lite mer effekt.

Men i övrigt känns detta som toppklass för privatpersoner. Det känns som ytterst gedigen byggkvalitet som förhoppningsvis kommer hålla länge.

Tankar om ledsagning och träning

Jag har skrivit ganska många inlägg här i bloggen genom åren om svårigheterna att hitta framför allt piloter för tandemcyklingen. Det har resulterat i att helt sluta tävla och till 99,9% cykla inomhus på trainer utan något direkt mål annat än att bli stark och må bra.

Mitt nästa mål är att springa Sthlm Marathon. Det har jag sagt länge att jag ska göra innan jag dör men aldrig sagt något år, men nu är det nästa år, 2020 som gäller. Det är ett jämnt och bra årtal, det är bara det.

Inom löpningen har det varit något lättare. Jag har haft en stadig ledsagare sedan vi fann det gemensamma intresset runt 2013 och vi springer fortfarande. För två år sedan sprang jag även med en löpare med väldigt hög kapacitet och förbättrade mig själv avsevärt, men satsningen ko av sig på grund av lite krångel med fötterna som förvisso gick över, men också på grund av att jag hamnade i en djup, långvarig svacka som det tog sin tid att komma ur. Nu är det samarbetet återupptaget igen och det känns kul.

Ikväll sprang jag med en ny kille som bor i mitt närområde och vi verkar fungera bra ihop och han verkar vara intresserad av fortsatt träing tillsammans. Det gör sammantaget att jag nu har tre stadiga och bra ledsagare så att träningen kan fungera både hemma och i anslutning till min arbetsplats. Det hänger minst lika mycket på att logistiken ska fungera inför träningspassen som att ledsagaren har en bra nivå. Eftersom de flesta passen ska vara lugna och ge mängdträning så måste ledsagaren nödvändigtvis inte vara på någon supernivå.

Det i kombination med löpbandet hemma gör att jag nu känner mig säker på att jag har möjlighet att få den mängd och kvalitet som behövs för att genomföra en Marathon nästa år. Jag har en ambition att klara den under 4 timmar, men jag kommer vara nöjd med ett genomförande, helst utan att krypa och gråta in i mål. :)

Jag har tänkt mycket på vad det beror på att det är så svårt att hitta ledsagare i sporter som annars är så populära och utövad av så många och även varför vi har så få aktiva med funktionsnedsättningar i vårt land. Det verkar se ut på ett helt annat sätt i många andra länder. Där har man förvisso flera människor med förvärvade funktionsnedsättningar, bland annat på grund av historia med krig och därmed många krigsskador. Har man haft ett exempelvis seende eller rörligt liv innan man fick sin skada, är nog steget kortare att åter bli aktiv efter att ha misst synen eller rörelseförmågan. I Sverige ser det inte alls ut på det sättet där många är födda med sina funktionsnedsättningar och där förutsättningarna då för att få ett aktivt träningsliv måste vara perfekta vad gäller både omgivning och samhälle. Där tror jag vi ligger efter i Sverige.

Sedan tror jag också inställningen hos ”vanligt folk” skiljer sig. Om det är rädslor, fördomar eller egoism som gör att vi är mindre benägna att hjälpa varandra i Sverige vet jag inte, säkert lite av varje. Att här få en proffscyklist att ”extraknäcka” som pilot åt en tandemcyklist har i alla fall för mig visat sig vara omöjligt. Rent krasst verkar man ofta hellre satsa på sin egen karriär eller att få en ännu bättre tid runt Vättern nästa år en chansen att åka som pilot på världscup eller Paralympics.

När jag följer funktionsnedsatta atleter i exempelvis England och USA så ser jag tandemteam på en fantastisk nivå och där proffscyklister tränar med paracyklister och av vad jag förstår har man inte dessa svårigheter att både få tag i intresserade piloter och ledsagare och dom verkar kunna kombinera sin karriär som piloter med egen karriär. Och under en del stora Marathon i USA pratar vi inte om enstaka, utan hundratals atleter med funktionsnedsättningar i olika klasser som korsar mållinjen och där både atleter och ledsagare är högt respekterade och hyllade. I Sverige kan jag kanske räkna till 5 Marathonlöpare.

Vi kan nog inte heller skylla på samhället. I USA verkar mycket vara baserat på ideella initiativ, bland annat den fantastiska organisationen Achilles International som arrangerar utbildningar för ledsagare och där aktiva kan få hjälp att hitta någon att exempelvis springa med.

Lite av det här kunde man se i Sverige fram till mitten av 90-talet då även vi hade stora arrangemang, framför allt inom GoalballW, friidrott, löpning, simning och längdskidåkning. I takt med att samhällets resurser försvunnit och några få eldsjälar försvunnit, har verksamheten till stor del upphört.

Och det är klart, har man som jag en synnedsättning är steget ganska stort och utmaningen stor för att kunna vara aktiv. För att nu hålla oss till löpningen, måste jag kunna utgå hemifrån eller ta mig till en mötesplats. Och så som färdtjänsten fungerar, åtminstone i Stockholm, riskerar jag att inte komma dit eller än värre, inte därifrån efter avslutat pass. Jag har provat att bli stående i timmar på en öde parkering invid ett elljusspår efter ett pass och väntat på taxi. Och än svårare blir det om man har en tandemcykel som ska fraktas till och från träningar eller tävlingar. Jag har otaliga gånger släpat tandemcykel själv, enbart utrustad med vit käpp på pendeltåg inklusive byten för att träffa ledsagare på annan ort för att träna. Att orientera i okända miljöer själv kan vara en utmaning, men en 2 meter lång cykel i ena handen och käppen i den andra, en helt annan sak.

Att jag kunnat springa med den Run Academy-grupp jag sprungit med ikväll, bygger på att samlingsplatsen är 200 meter från min bostad, att några fantastiska människor möter mig före och följer mig till porten efter avslutat träningspass. Självklart för dem och möjligt tack vare avståndet, men inte självklart för alla.

Visst skulle jag kunna käppa mig just till denna mötesplats med lite träning, men vart gör jag av käppen under löppasset?

Så det är mycket som ska till för att det ska fungera. Därtill ska jag lära känna och våga lita på nya människor jag aldrig träffat förut. Det visar sig nästan alltid gå alldeles utmärkt, men oron innan kan vara det som avgör om det ska bli eller inte bli något för många. Det kan vara enklare att sitta hemma och avstå från allt för att undvika obehaget.

Så vad är egentligen summan av det här? Egentligen bara en sak:

Om du är löpare, cyklist, promenadmänniska, simmare eller vad som helst och får en fråga eller hör talas om någon som behöver en ledsagare, våga prova! Det är oftast inte svårt eller farligt och vågar man ta sig över den tröskeln förändrar man en annan människas liv och jag lovar att man själv också mår så mycket bättre efteråt. Och om man undrar över hur det fungerar eller går till, sök upp någon av oss aktiva och fråga, vi är experter.

När jag träffat nya piloter eller ledsagare har jag försökt avdramatisera så mycket som möjligt. Informera om vilket jag tycker funkar bäst, exempelvis en kortare parlina mellan våra händer när vi springer, att jag behöver information om kanter och hinder och inte vill springa in i saker. Sedan tar vi en enkel och bra väg och provspringer eller provcyklar och låter resten utveckla sig.

Jag har länge önskat mig bättre informationsmaterial som skulle kunna användas om man känner sig osäker. En bra, lättsam rolig video om hur det är att ledsaga någon i löpning för att inte bara höra, utan också se rent praktiskt hur det går till och hur enkelt det faktiskt kan vara. Men det verkar inte finnas någon av de närmast självklara organisationerna som borde kunna ha intresse i det som vill göra det.

Så Sverige har lite att lära och bli bättre på. Under tiden hoppas jag att jag och andra inspirerar både andra aktiva och framtida ledsagare när vi syns ute.

Ett litet bakslag

Jag kände mig så nöjd efter gårdagens löppass då jag sprang min längsta och bästa distans någonsin. Jag hade känt av ena lårmuskeln, tendens till problem med benhinnorna på ena vaden och värk i en häl, men som vanligt försvann all värk efter någon kilometers löpning och jag hade inte mer besvär av det.

Idag ville jag genomföra en längre distans igen i ett lugnare tempo. Jag borde kanske lyssnat på kroppen lite bättre och vilat. Grundregeln att inte öka mer än 10% per vecka hade jag brutit redan innan dagens pass.

Efter dagens 12,8km runt Kungsholmen och Långholmen kändes det inte alls lika bra längre. Värk i båda hälarna och ömmande muskelfäste över ena knät i höger lår gjorde sig väl påmind.

På vingliga ben tog jag mig hem idag och inser att jag får cykla ett par dagar och ta det lugnt med löpningen och verkligen hoppas att det inte blir långdraget. Läser man på om HälsporreW kan läkningen ta allt från tre månader upp till 1,5 år om man har otur.

Jag har aldrig haft problem med hälar förut så jag hoppas på att det är tillfälligt och på grund av dom längre distanserna och hastiga ökningen av både distans och tid som gör det och att det ger med sig fort.

Imorgon blir det vilodag och sedan får det bli lite cykling i helgen.

[tags]Löpning, Träning, Hälsporre]/tags]

Ett löppass när det är som bäst

Kvällens löppass var ett sånt där perfekt pass där allt bara stämde och det kändes som om jag skulle orka springa hur långt och länge som helst.

Målet för kvällen var ett lite längre distanspass. Det längsta jag sprungit någonsin är 13km vid ett tillfälle, annars har passen legat mellan 8km och 10km. Temperaturen ute var perfekt, runt 18° och svag vind. Målet var att ligga runt 5:50 minuter per kilometer men farten ökade genast till runt 5:30 i genomsnitt. Efter 10km löpning var pulsen fortfarande låg och jag och min ledsagare kunde hålla i princip normal samtalston.

Först på den 13:e kilometern började jag känna hur ansträngningen ökade och även hur lårmusklerna började kännas, men det var långt ifrån jobbigt. Sista kilometern gick ännu fortare. Ändå handlade det mest om det jag kallar för ”toaeffekten”, det där med att man blir mer och mer kissnödig ju närmare en toa man kommer. På samma sätt ökade tröttheten oproportionerligt sista kilometern i och med vetskapen att det snart var över.

Inte så lite nöjd med min insats tryckte jag på stopp på klockan. 14,8km på 1;20:38 med en genomsnittsfart på 5:26 minuter per kilometer. Ännu mer förvånad blev jag av att titta på min pulskurva. 161 slag i genomsnitt och max på 172bpm. Det gör att jag sprungit bara lite i överkant på min pulszon 3 vilket känns helt otroligt!

Tränar man blir man bättre, så enkelt är det. Och i samband med att jag försöker få kontroll på mitt matintag så kan jag verkligen se att det ger resultat. Det ger också resultat inom cyklingen naturligtvis. När jag sprungit några pass och sedan sätter mig på cykeln, märker jag en tydlig skillnad i prestation.

Jag är verkligen glad över mina två numera stadiga ledsagare som gör att det är lätt att få löpträning utomhus istället för löpband. Snart kommer tiden med kyla, väta och halka då jag hellre håller mig inomhus.

här kan man se min aktivitet på Strava.

Andra bloggar om: ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

En första längre distans på rangliga ben

Igår körde jag mitt första hårda pass på länge, ca 9km i 5:16-tempo. Jag kände mig i rätt bra form och jag och min ledsagare kunde prata ganska normalt nästan hela rundan.

Idag skulle jag och min andra ledsagare försöka oss på ett längre distanspass. Vi utgick från Fleminggatan på Kungsholmen, upp på Västerbron via Västerbroplan, ner över Långholmen och Reimersholme, över Liljeholmsbron och bort längs med vattnet. Där korsade vi Skanstullsbron och sprang tillbaka längs Årstaviken.

Mina ben var rejält rangliga idag även om den värsta träningsvärken i vader och lår släppte efter några kilometer. Men jag märkte att stegen var lite tyngre och jag snubblade några gånger på mikroskopiska ojämnheter i marken som fick min ledsagare att få lite dåligt samvete. :)

När vi passerade Tantolunden på väg tillbaka började det bli tungt och det blev en paus för vätskepåfyllning. Men mina små 1,5dl-flaskor i vätskebältet hjälpte inte långt mer än att skölja munnen. Ändå var kilometertiderna fortfarande bra. Men backen upp mot Västerbron blev tuff och när vi nådde trapporna upp på bron var benen rejält stumma och illamåendet påtagligt.

Ändå gick det rätt bra över Västerbron och tillbaka över Västerbroplan. Men när klockan slog över till 13km ungefär vid Drottningholmsvägen var jag tvungen att ge upp och gå sista kilometern tillbaka. Jag kände mig lätt yrslig efter så lång tid med rätt hög medelpuls, men rätt nöjd ändå. Det längsta jag sprungit tidigare, har varit 12km på löpband för några år sedan.

Jag tror att första gången man provar en ny väg och en ny distans alltid är värst. Nästa gång vi kör samma varv kommer det säkert att gå lättare. Och det handlar väl som vanligt om att vänja kroppen vid nya förutsättningar. Rutten vi valde är verkligen suveränt trevlig och varierande och fascinerande mitt i Stockholm.

Nästa pass är redan i övermorgon och då hoppas jag verkligen att benen hunnit återhämta sig något. :)

Andra bloggar om: , ,

KfS Kungsholmen runt

Då har jag genomfört mitt första motionslopp i löpning. Eller mitt andra om man ska räkna med Väsby Duathlon 2015, men det var ändå inte riktigt samma sak.

Idag kom det vackra vädret tillbaka. Solen sken och vinden var måttlig men lite kallt i skuggan. Men vårsolen värmde ordentligt så det blev halvlånga tights och tunn kortärmad T-shirt. Det skulle visa sig sen att det hade gått lika bra med korta tights och T-shirt utan långa ärmar.

Starten gick i Rålambshovsparken på Kungsholmen. Det var tjockt med folk och en kul stämning. Jag hade kanske inte trott att det skulle vara så populärt. Jag funderade över lite hur det skulle gå att springa med ledsggare i trängseln, särskilt i början innan leden glesnat ut.

Vår start gick 11:05. Det gick mycket riktigt trögt i början och det gällde att vara lite försiktig för att inte råka trampa någon på hälarna. Vi och ett litet gäng till vek ur trängseln och sprang en bit på sidan av vilket underlättade. Ändå hände det ett par gånger att jag törnade i framförvarande. Det känns som att det lika ofta berodde på mig som ibland har en tendens att hålla ett halvt steg före min ledsagare för att jag är så taggad, som andra som vinglar och tränger sig in snävt framför.

Men allt gick bra och även om det var många runt omkring glesnade det snart och när vi kom ner längs Karlbergskanalen var det inga problem längre. Det här är en strecka jag sprungit många gånger vid det här laget och tycker riktigt mycket om.

Springa är så skönt. Man kommer snabbt in i det och huvudet rensas snabbt på allt annat och det är bara fokus på känslan i kroppen. Andningen som första kilometern stiger men sen stabiliserar sig och detsamma med pulsen. Idag kände jag mig stark och pigg och ingen tendens till värk i benhinnor som kan vara mitt enda problem vid löpning.

Vi hoppade över första vätskedepån efter drygt 3km och fortsatte. När vi var uppe vid Kristineberg hade vi inte alls lika många runt oss och när vi gjorde ett kort stopp vid nästa depå för en flaska vatten tappade vi det gäng vi sprang med och efter det hade vi bara enstaka löpare omkring oss.

Sista kilometrarna in mot mål gick bra även dom. När vi kom in i Rålambshovsparken på nytt för upplopp hade jag mycket kraft kvar och då kändes det som att det får bli en halvmara nästa år.

Tiden blev den planerade, med trängsel i starten och ett kort depåstopp sprang vi in på 1:01. Jag kan bara konstatera att det här var helt klart lika roligt som motionslopp på cykel. Motion över huvud taget genererar så otroligt många positiva ämnen i kroppen så att jag känner mig nästan hög efteråt. :)

Det här motionsloppet kommer jag definitivt komma tillbaka till.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from .

Löpning i Zwift del II

Idag körde jag mitt fjärde löppass i Zwift sedan smyglanseringen för precis en vecka sedan. I och med att Zwift för iOS släpptes officiellt, öppnades öven löparmodulen som en dold funktion eller ett så kallat ”easteregg” för dom mest fanatiska. Löparmodulen är inte färdig på långa vägar och man vill nog inte släppa det för publikt i nuläget.

Rent upplevelsemässigt springer man på samma sträckor som cyklisterna kör. Tanken är nog att man ska fortsätta med det delvis, men i huvudsak springa i skog och mark hellre än kilometerlånga vägar som är OK när man cyklar men blir lätt tråkiga när man springer. Jag har läst att man inte vill att löparna ska påverkas negativt mentalt av alla cyklister som swishar förbi i hög fart så att man som löpare känner sig långsam och att när man springer längs en smalare väg eller stig gör det att känslan blir att man är snabbare när omgivningen passerar tätare inpå än. Det stämmer helt säkert.

Snart blir det dessutom fler löpare. Intresset, trots att funktionen är dold, växer snabbt så vitt jag kan bedöma. Skulle det finnas löparspår nu, skulle motivationen tryga eftersom man skulle bli för ensam utan att se en själ i närheten. Då är det bättre att tills vidare springa bland cyklisterna.

Vidare har löparmodulen inte fått någon egen ljudupplevelse. Det hörs inga löparljud från springande fötter. Snarare låter det som om jag själv cyklar väldigt långsamt med hjul mot vägbana i ungefär 10km/h. Det ska komma, men man har fokus på annat just nu. I dagarna fick vi se bilder från en ny bana på Watopia där man cyklar på en vulkan. Den lär lanseras snart så det är säkert mycket fokus på det.

Jag är ändå glad att man inte plågade oss löparintresserade med att vänta längre. Jag kan leva med att upplevelsen inte är färdig ännu.

Vidare har det ännu inte skapts några segment, utmärkelser eller utmaningar för löpare. Även det är sådant som kommer och löparavatarerna har fortfarande cykelkläder och man får plocka av sin avatar cykelhjälmen för att se lite mera löparaktig ut. Det finns heller ännu inga kvinnliga avatarer.

Rent tekniskt har inget av mina 4 löparpass avslutats korrekt så det är tydligt att det är lite beta eller pre-release-stadie. Ett av passen slutade med att batteriet i min pulsmätare tog slut och därmed tappades kontakten med fotsensorn och det kan man inte gärna anklaga Zwift för. Däremot slutade inte min avatar att springa när det hände. Den fortsatte i det senast uppmätta tempot på 10,5km/h istället för att stanna som cyklisten skulle ha gjort om data från sensorerna slutade komma.

En annan brist är att Strava ännu inte skapat en kategori för virtuell löpning vilket gör att det blir både det ena och det andra av uppladdade aktiviteter. Ibland dyker dom upp som cykling och går inte alltid att ändra till löpning. I och med att kartan är i en obebyggd miljö, stämmer därför inte heller höjdkurvorna innan Strava ordnar en sådan kategori.

Men den enda och starkaste känslan är fortfarande ren lycka över att löpning äntligen ändå är tillgängligt. Sedan dom första ryktena om löpning i Zwift började cirkulera i juni i år, har jag väntat, längtat och sett fram emot detta som besatt. Jag visste att det skulle förändra mitt liv lika mycket som inom cyklingen. Springa är en passion som behövt en motivation när den nästan enbart kan genomföras inomhus. Ett trasigt löpband som verkar vara inne på sista versen om det inte snart nog får service, gör också att det känns jobbigt. I synnerhet som att gå på gym är i princip omöjligt för mig och att köpa ett nytt löpband i dagsläget är uteslutet.

Så jag smörjer, servar och klappar om mitt trogna gamla löpband från 2010 och hoppas det ska hålla ännu en stund.

Run on!

Andra bloggar om: , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Träningsvärk från helvetet

Igår kom äntligen den efterlängtade löparmodulen i Zwift och jag sprang mitt första pass. Jag har sprungit lite utomhus i år, kanske 10–15 pass. Det har varit i makligt 6:30-tempo och det har inte varit speciellt jobbigt.

Men har inte tagit ett steg på löpbandet sedan mars i år. När jag sprang i Zwift igår var den kortaste banan 10km och jag förstod att jag skulle springa hela milen utan att bryta av på mitten. Jag känner mig själv dessutom tillräckligt väl för att veta att det inte finns något mellanläge. Att ta det lugnt kan jag inte stava till om jag inte absolut måste.

Dottern satt bredvid med Zwift på iPaden i knät och syntolkade. Jag ville se om min avatar sprang lika fort som jag på bandet och det mesta verkade stämma bra förutom höjdmetrarna som visade galna värden. Men farten var i det närmaste identisk med den som bandet visade. Jag sprang som jag brukar och klarade också 10,8km på lite drygt 57 minuter. Det blir milen på runt 52 minuter vilket jag är mer än nöjd med för att ha haft ett så långt uppehåll i just löpningen. Nu har jag ju cyklat väldigt mycket och ägnat mig åt roddträning, men det är inte riktigt samma muskelgrupper och löpning är välidgt mycket mer intensivt.

Med någon kilometer kvar kände jag att det skulle bli en tuff tid ett par dagar efteråt redan då. Låren värkte och innan jag ens klivit av bandet kände jag av träningsvärken.

Idag har jag mycket svårt att gå. Upp och ned för trappor är värst. Jag får gå i sidled med båda händerna på trappräcket som stöd. Att böja sig och ta på och av skorna är en ren plåga och har jag väl hamnat på golvet för att leka med minstingen, tar det sin tid att resa sig igen.

Det är skön värk, men det värsta är att suget att springa mer är mycket starkt. Imorgon blir det kanske lite cykling för att röra på benen, men någon löpning blir det inte än på ett par dagar. Men jag vet också att det värsta nu är över. Nu gäller det att inte bli för ivrig så att jag springer på mig inflammation i benhinnor som jag brukar lyckas med. :)

Andra bloggar om: , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Löpning i Zwift

Jag har sett fram emot det här så mycket så att det nästan är galet. :) Enda sedan i somras har man kunnat se tecken på att löpning i Zwift varit på gång. Det har postats aktiviteter på Strava och ibland har man kunnat se löpare bland cyklisterna. Jag har tjatat några gånger hos utvecklarna för att få vara med i tidig betatest utan resultat.

Igår lanserades iOS-versionen av Zwift och redan på kvällen bekräftade en anställd på Zwift att löparmodulen fanns med som ett dolt ”easter egg” någonstans i programmet, bara att leta. En av mina paracykelkompisar lyckades ändra till löpning utan att veta exakt hur man gjorde. Inatt fick jag hjälp med hur man slutligen gör och det var nära att jag väckte frun för att genast kunna testa.

Idag direkt efter frukost var det dags att inviga löpbandet. Jag har inte sprungit inomhus sedan i mars i år. Det har blivit en del utomuslöpning, men inomhus har inte gått att motivera mig till.

Så stod min avatar där slutligen, på startsträckan bland cyklister. Det var tydligt att funktionen inte ärhelt klar ännu eftersom min avatar fortfarande hade cykelhjälmen på sig, så den fick jag ta bort för stilens skull.

Allt som behövdes var ett pulsband och en stegsensor på skon och när löpbandet började rulla, började min avatar att röra på sig.

Tyvärr har jag sedan tidigare problem med mitt löpband som gör att det tvärstannar direkt när man börjar springa. Så håller det på ett par minuter tills det är varmt då det åter fungerar normalt. Problemet var det samma idag och därför var det lite svårt att komma igång. Men när det väl fungerade igen sprang jag.

Jag valde den platta banan på dryga 10km. Andra cyklister runt omkring mig verkade se mig eftersom jag fick en massa ”tumme upp”. Min löparavatar sprang snyggt och prydligt till höger om sidolinjen och cyklisterna passerade till vänster.

Eftersom ett löpband inte kan styras av en dator på samma sätt som en trainer, så varierar inte lutningen automatiskt när det kommer backar. Farten beräknas istället automatiskt efter hur brant lutningen är och man får kompensera för att hålla farten uppe. Så när det kom ett motlut sjönk farten något och ökade när det kom en utförsbacke. Men min kilometertid stämde väldigt bra med tidigare pass på löpbandet vilket var glädjande.

Det var lite jobbigt detta första pass på länge. Pulsen var jämn men lite hög, men framför allt kändes det i lår och muskelfästen mot slutet. Men sådant kommer snabbt att ordna till sig.

Jag kan inte säga annat än att jag är barnsligt förtjust och ser hur inomhuslöpningen kan bli rolig igen på samma sätt som inomhuscyklingen som var pest bara för något år sedan. Nu är det svårt att hålla vilodagarna.

Nu är det en väldigt tidig release av löpningen, men en brist var att man inte hörde några ljudeffekter av springande fötter under tiden. Miljöljuden runt omkring så som vattentunnlar, djur, och andra cyklister hördes och även cyklsiternas hjul mot träbroar eller kullerstensvägar. Men jag hade gärna hört löparljud också och kan bara hoppas att det kommer. Då blir det enklare för mig att framför allt veta att min avatar rör på sig och lättare att orientera mig längs banan. Men det är just nu det enda jag kan komma på. I övrigt är tillståndet närmast lyriskt!

Min aktivitet på Strava ser dock konstig ut utan totaltid, kilometertider, pulsinformation, höjdinformation och totalt antal kalorier. Förklaringen i ett forum är att Strava fortfarande jobbar på att införa virtuell löpning vilket man inte haft tidigare. Det är bara att hoppas att det ordnar sig inom kort eftersom jag blivit totalt beroende av att analysera mina prestationer.

Nu kommer nog ett par dagars gedigen träningsvärk men jag vet vad jag ska göra under julledigheten!

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Snart löparmodul i Zwift

För ungefär två månader sedan började man förstå att det är en löparmodul på väg till Zwift. Grundaren av Zwift började lägga ut aktiviteter och foton på Strava.

Nu har det visats på mässan Eurobike i Tyskland och då kan det inte vara långt borta. Precis som Zwift förändrade min träning i grunden vad gäller cykling, så kommer det göra det samma vad gäller löpningen.

Principen blir en iPhone, iPad eller dator och en trådlös stegräknare på ena skon som sänder stegen till enheten Zwift körs på. Stegtakten kommer göra att avataren rör sig framåt i samma takt.

Just nu är det ganska jobbigt att vänta. :)

Andra bloggar om: , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Löparpremiär utomhus 2016

Intressant med utomhuspremiär i slutet av augusti, men det har bara blivit så. Det har varit mycket fokus på cyklingen under vårens tävlingssäsong och jag har inte tjatat på mina ledsagare om att springa utomhus. Inomhusträningen har fungerat så bra för mig så jag tror till och med att jag råkat bli lite bekväm på den fronten.

Det är egentligen inte svårt att planera med någon annan. Man ska bara bestämma tid och plats och löparväskan ska packas och tas med. Om man av någon anledning skulle tappat lusten just det tillfället och hoppa över träningen, drabbar det plötsligt någon annan som planerat och förberett för den gemensamma träningen. Det är helt enkelt enklare att göra det själv och hemma.

Jag förstår nu på ett kanske lite annat sätt varför jag haft så svårt att hitta piloter till min träning inom cyklingen. Det logistiska måste vara näst intill perfekt och dessutom känslomässigt stämma just den dagen för att det inte ska upplevas som något extra besvär. Har man bara sig själv att tänka på är det helt annorlunda.

Insikten känns lite konstig, men ändå skön på något vis. Sedan är det ju synd att det fortfarande är svårt att hitta piloter till tävlingstillfällena men det är kanske enklare att jobba vidare på just det.

Men visst är det något visst med att både cykla och springa på riktigt utomhus som lite krydda på den rätt statiska inomhusträningen. Känns riktig mark under fötterna. Ibland asfalt, ibland grus, möta andra löpare, riktig vind och känna riktiga dofter från staden.

Idag blev det ett tidigt pass före jobbet redan kl07. Perfekt temperatur och redan många pendlare och morgonpigga människor ute på sin träningsrunda. Ett ganska lugnt tempo och puls och andning kändes bra. Ikväll känns det i benen att det var lite andra muskler som fick jobba och jag kommer helt säkert ha en helvetisk träningsvärk imorgon. Dels springer man på ett annat sätt på ett mer dynamiskt underlag än ett löpband. Man kompenserar för små gropar, kanter och riktningsbyten. Dessutom, när man inte ser exakt hur underlaget är, får kanske det jag kallar för ”balansmusklerna” jobba lite mer.

Men det kändes skönt och blir säkert fler turer. Springa kan man ju göra långt fram på hösten innan det blir för kallt.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from Johanneshov, Stockholm, 12 100, SE.

Service av löpbandet del II

Tunturi T30 treadmilTunturi T30 treadmil display.jpeg

Det känns som om historien upprepar sig. Efter mitt förra försök att få service på mitt kära löpband var det aldrig någon som hörde av sig igen. Löpbandet fungerar fortfarande med samma symptom som tack och lov inte blivit värre. Jag bestämde mig ändå för att göra ett nytt försök inför höstens inneträning.

Förnyad kontakt med generalagenten som meddelar att den gamla servicepartnern inte längre är aktuell och jag får nummer till ett nytt företag. Det låter som något företag som jobbar med medicinsk utrustning och först tror jag också att jag hamnat fel. Telefonisten som svarar låter först helt oförstående när jag pratar om löpband men börjar sedan boka en hemservice. Jag meddelar att jag först vill ha ett kostnadsförslag och veta om reservdelar går att få tag på, så jag lovas att bli uppringd av någon.

Det blir jag också och jag har 2 frågor; en teknisk fråga och så mitt serviceärende. Svaret blir svävande, att reservdelar borde gå att få tag på men att det blir så dyrt så man rekommenderar inköp av nytt löpband. Jag talar om att jag inte riktigt har den ekonomin och att byta matta och eventuellt själva skivan mattan löper över knappast borde kosta i närheten av ett nytt löpband i samma klass.

Man lovar att kolla tillgången på reservdelar, priser samt svaret på min tekniska fråga och lovar att ringa upp inom kort. På något sätt känner jag på mig att det inte kommer ske. Samtalet avslutas mer eller mindre med innebörden att ett nytt är lika bra.

Tunturi, vad jag vet, är inget litet märke och välkänt i sammanhanget. Att ta reda på om det går att få tag på reservdelar kan väl inte vara så avancerat? Att sedan ge ett pris på vad det skulle kosta ska väl inte heller vara så svårt. Som tillägg skulle åtminstone jag som tekniker tycka att kunder med lite udda tekniska frågor skulle vara rätt kul att ta tag i och borde inte heller det vara så svårt. ”Har du läst manualen?”

Det verkar som om jag även fortsättningsvis får vara generös med infettning av mattan. Om jag någon gång får råd med ett nytt löpband, blir det i alla fall inte via dessa leverantörer och inte heller det här fabrikatet.

Andra bloggar om: , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Får vi snart se en löparmodul i Zwift?

I dagarna noterade en av Zwifts ambassadörer en annorlunda aktivitet på Strava. Det var en löpning utförd i den virtuella världen Watopia i träningsprogrammet Zwift. Aktiviteten postades av grundaren till Zwift.

Självklart satte spekulationerna igång och det ligger nära till hands att tro att den så populära sociala cykelträningstjänsten ska kompletteras med en löparmodul.

tekniskt är det säkert inte alls komplicerat att bygga på den funktionaliteten i Zwift. Att ersätta en cykelavatar med en löparavatar och kanske anpassa eller delvis skapa nya miljöer för löpning i den virtuella världen. Sedan använder man bara en helt vanlig trådlös stegsensor som skickar information om hur många steg per minut man tar och anger man sedan sin ungefärliga steglängd är det inget problem att beräkna fart och distans. Det skulle göra timmarna på löpbandet fantastiskt mycket roligare och jag skulle mer än med 100% säkerhet komma igång ordentligt med min löpträning igen.

Det som däremot inte går att simulera, är uppför- och nedförsbackar. På cykeln har man en trainer som automatiskt kan justera motståndet och göra det tyngre när det kommer en backe. Men löpbanden har vad jag vet inte kommit riktigt så långt ännu så att lutning och hastighet kan styras från en extern enhet så som en dator. Då får ansträngningen beräknas efter andra faktorer så som steg och puls för att simulera det istället. det blir inte exakt samma upplevelse som på cykeln men jisses vilket lyft!

Och för Zwift, för att gå från cykel till ett socialt träningsprogram för duathlon vore säkert ett bra drag för att locka ännu fler att använda tjänsten.

Inom några veckor lanseras en ny virtuell rutt i London. Kanske får vi se löparmodulen redan då eller så får vi vänta till hösten. Börjar man posta aktiviteter på Strava känns det nära och jag hatar att vänta! :)

Andra bloggar om: , , , ,

Första löppasset 2016

Idag genomförde jag det första passet löpning 2016. Löpningen har verkligen hamnat i skym undan till förmån för all cykling. Jag har varit så biten och fast besluten att komma ikapp. Sedan har jag nog lite svårt att fokusera på två grenar samtidigt och det måste jag försöka ändra på.

Dels för att löpning är en av mina favoritgrenar så klart och för att det är en väldigt effektiv träningsform som dessutom kompletterar cyklingen väldigt bra tycker jag.

Jag bestämde mig för att springa minst 5km denna första gång för att vara lite ödmjuk mot kroppen så att jag sen kan ta den ohjälpligt kommande träningsvärken utan allt för stora besvär. När jag började springa kändes den låga hastigheten 10km/h som utgångshastighet för uppvärmning alldeles för låg. Man känner det liksom att man har svårt att hitta en ryttm, om man ska jogga eller springa, så jag kunde lätt öka till 12km/h och då kändes tempot bra.

Redan den känslan i benen var positiv och så har jag inte känt förut, att kunna börja på den högre hastigheten. Jag började undra om jag ändå inte skulle springa milen som annars är min standarddistans. Det är lagom i tid, straxt över 50 minuter så träningen inomhus inte hinner bli tråkig, men ändå tillräckligt lång för att bita lite.

Men på tredje kilometern kände jag att jag nog skulle hålla mig till min ursprungliga plan 5km. Det fick bli lagom idag trots att tiden, 26 minuter i mitt tycke är för kort. Då hinner kroppen knappt vakna och inte göra någon nytta som distanspass. Hade jag lagt upp det som intervallträning hade det varit en annan sak.

Den totala tiden blev 29:08 och aktiv tid 26:11 och ett medeltempo på 5:13 per kilometer. 3 minuters spilltid vet jag inte riktigt vad den gick åt till förutom en drickapaus och fix med en hörlurskabel, men pauserna blev uppenbarligen längre än vad det kändes som.

Medelpuls på 162bpm vittnar också om att det var ett ganska jobbigt första pass vilket väl inte är att förvåna sig så mycket över. Inget att känna direkt stolthet över förutom att det äntligen blev av och att det nu bara kan bli bättre igen.

Snart börjar utesäsongen och då hoppas jag det blir lite utomhuslöpning på riktigt så att man kan få njuta av lite andra dofter och intryck än lukten av varmt löpband och ett väldigt statiskt underlag.

Andra bloggar om: , ,

Service av löpbandet

Tunturi T30 treadmilTunturi T30 treadmil display.jpeg

Mitt löpband, ett Tunturi T30 som jag skaffade 2010 har verkligen fungerat perfekt och varit till stor nytta. Jag har ingen riktig koll på hur många mil och timmar det har gått, men det är flitigt använt i perioder. Att skaffa ett löpband hem av lite högre kvalitet kostar en slant och min förhoppning var att det skulle hålla länge och mardrömmen är att det ska gå sönder och jag inte av ekonomiska skäl kommer kunna skaffa ett nytt i brådrasket.

Det senaste halvåret har det börjat krångla lite. I början av varje löppass tvärstannar bandet och så håller det på 4–5 minuter för att sedan fungera bra. Efter samtal med en tekniker hos den svenska generalagenten, tror man att det är överbelastning för att mattan börjar bli stel och trög att dra runt. Efter en stunds användning mjukas mattan upp och det fungerar normalt igen. Det låter som en rimlig förklaring. Efter lite extra smörjning märks också en positiv skillnad.

Men jag tänkte ändå få lite service och översyn för att eventuellt byta matta för att detta fel inte ska ge några följdfel och exempelvis skada motor om det inte redan gjort det.

Jag fick kontakt med auktoriserad serviceverkstad och besök bokades. Ett kostnadsförslag skulle så klart kosta en slant, men det kändes värt det.

Nu har teknikern just gått och jag känner mig mest full i skratt och fascinerad. Genom att bara titta på löpbandet, utan att röra eller starta det, utan att prova att ta ens några steg, meddelade teknikern att mattan var i fint skick och inte behövde bytas. Jag frågade om han inte ville se fenomenet och när jag visat, sprutade han något smörjningsmedel på några gångjärn och sedan gjorde han sig klar att gå. På min fråga om reservdelar och byte, blev svaret att jag nog kunde få visst besvär, men säkert hitta reservdelar på internet.

Min första åtgärd blev nu att meddela firman att det inte var någon större idé att ens skicka en faktura eftersom jag då skulle bestrida den samt att jag gärna ville ha besök av någon som kunde löpband och inte hänvisade till internet för reservdelar. Det var ändå generalagentens auktoriserade verkstad och servicepartner jag vänt mig till.

Så det blir till att fetta in mattan lite extra och hoppas på att det håller en stund till. :)

Andra bloggar om: , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Tänk att en löprunda…

Tänk att en löprunda runt Kungsholmen en fredagseftermiddag efter jobbet kan göra så gott för själen! Jag har läst att en timmes hård löpning utsöndrar lika mycket endorfiner som 10mg Morfin fast helt på naturlig väg istället för kemisk.

Och det funkar verkligen. Innan det är dags att byta om och min ledsagare Peter ska komma radar ursäkterna varför jag ska hoppa över just idag upp sig på en lång rad och dom är många, många fler än anledningarna till varför jag ska träna. Jag har väl egentligen först nu förstått hur djupt ner i deppgropen jag föll i sommar när jag tvingades inse att min satsning att bli elitcyklist inte fungerar, åtminstone inte under rådande omständigheter.

Men så fort jag gick in i personalens duschrum för att byta om, den där lukten av träningstvättmedel och liniment så började jag tänka att jag lika gärna kan göra det och att solen faktiskt skiner ute.

Vår rutin inför löpningen är alltid den samma. Den korta ledsagarlinan vi har mellan våra handleder, ut på gatan och stå där en stund för att våra träningsklockor ska hitta GPS-sateliterna och sedan börjar vi springa. Fleminggatan, Fridhemsgatan ner mot Karlbergskanalen, ner för trapporna och vänster ut på promenadstråket längs vattnet. Lukten av Mälaren, ljudet från båtarna och alla massor av människor gör att jag nu helt undrar varför jag tänkte som jag tänkte innan. Löpare, mammor och pappor med barnvagnar, hussar och mattar med hundar kryssar vi mellan när vi påbörjar vårt varv runt Kungsholmen.

Formen är inte som den var i våras ännu. Gunget runt magen som min svacka kostat stör mig lite. Peter springer lätt och pratar på bredvid medan min puls och andning stiger. De första fyra kilometrarna smärtar det i vader och benhinnor, men sedan släpper värken och stegen blir lite lättare och längre igen. När vi springer längs vattnet på andra sidan mot Stadshuset börjar det kännas skönt i kroppen. Det naturliga Morfinet i kroppen har börjat verka och lyckoruset sprider sig även om pulsen är hög och andningen lite för tung.

Det är mycket folk ute idag när Stockholm bjuder på ytterligare en otroligt vacker dag. Vi måste anpassa tempot för alla människor vilket gör att det inte blir något riktigt flyt i löpningen. Jag förklarar för Peter att det inte gör något alls. Efter alla år inomhus på löpbandet med fantasin och dagdrömmarna som enda sällskap så känner jag mig bara vanlig och normal bland alla andra. Det blir också lite intervallliknande träning och ger mig små tillfällen att återhämta mig när vi saktar in för mötande människor.

När vi svänger vänster och fortsätter tillbaka mot Karlbergskanalen känner jag mig så nöjd! Solen skiner, kroppen svettas och fettet runt magen brinner och det kan inte bli så mycket bättre. Nu finns bara vägen framåt och tillbaka. Tillbaka till Fleminggatan och tillbaka till motivationen.

Andra bloggar om: , ,

Posted from .

Ett tungt löppass

Det var inte tungt idag på det där trevliga sättet. Det var tungt för att det var första träningspasset över huvud taget på två veckor som i sin tur var det första på fyra veckor. Jag har verkligen hamnat i en djup svacka som jag nog inte tagit mig ur så lätt om inte Peter kom idag och med milt våld tvingade ut mig på en löprunda. För varje dag som gått har det blivit allt svårare att finna en anledning att försöka igen. Det har känts så meningslöst och jag har varit och är fortfarande ledsen för att jag verkar ha misslyckats med min satsning.

Ska man försöka se det lite positivt, kan jag känna att det är lite fascinerande hur snabbt man tappar och att det jag gjort således gjort nytta. Det är inte bara det att det i praktiken varit sex veckors uppehåll, utan också lite för mycket godis och kaffebröd när jag tappade orken och sket i allt.

Idag gick vi ut i lugnt tempo med målet att springa 7km. Vi höll ett 6:30-tempo ungefär men det dröjde ändå bara ca 3km innan jag fick håll och behövde gå en kortare sträcka. Därefter blev minsta motlut jobbigt och krävde att vi drog ner på takten.

Pulskurvan var också katastrof. 167bpm i genomsnittspuls och 181 i maximal puls gjorde att benen drog på sig mjölksyra ganska direkt.

Jag är ändå glad att Peter kom och ledsagade idag trots att min låga nivå blev rena promenaden i parken för honom. Jag hade inte fixat att börja om på den här nivån på löpbandet. Samtidigt känner jag mig lite upprymd över att ändå hålla mig under 7 minuter per kilometer då det kändes som om det gick betydligt sämre.

En annan positiv sak är att trots att jag tappat mycket av det jag kämpat mig till under våren, så vet jag att det kommer gå ganska lätt att komma tillbaka om jag bara förmår mig att hålla motivationen uppe och att jag inte bara hänvisas till träning inomhus på trainer och löpband nu när sommarsolen skiner. Det kan ta knäcken på vem som helst. Det är det här beroendet av andra som gör att jag sjunker extra långt ner i depression. Det känns orättvist att andra kan ge sig ut och löpträna eller cykla när dom vill.

Kroppen fylldes av dom där positiva endorfinerna idag igen vilket gör att det känns mycket bättre. Att hamna i en negativ spiral där jag inte orkar träna för att jag är så ledsen, men verkligen behöver träna och beroende av det för att äta bra, sova rätt och orka mera.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Väsby duathlon 2015

Det började som en enkel fråga från min pilot Jan under Nordic Classic Weekend 2015 om vi inte skulle köra ett duathlonW ihop? Jag svarade att det vore kul och genast var Väsby Duathlon 2015 inbokat. :) Först tänkte vi köra SM-distansen, men eftersom jag aldrig gjort ett duathlon tidigare och det var annan tävling dagen efter, bestämde vi att börja med motionsklassen. SM springer 10km, cyklar 40km och springer 5km medan motionärer springer 5km, cyklar 20km och springer 2,5km. Det tyckte jag kändes som en lagom start. Jag har inte heller kunnat träna så mycket löpning på sistone heller.

Och nu var dagen inne. Jag ska erkänna att jag känt mig ganska pirrig trots att det bara var ett motionslopp. Förvisso även ett klubbmästerskap men det hade jag inget hopp om att vinna. Men det var en ny gren, ny ledsagare och lite oklart om i vilken terräng vi skulle springa. Men åter igen det man måste fråga sig; vad är det värsta som kan hända? Att man går in i väggen och inte orkar och det kan man leva med.

Jag, Jan och vår städslade fotograf Ingela träffades vid tävlingsområdet straxt före halv elva. Jag efteranmälde mig och vi fixade med cykel och ombyte. Jag som aldrig gjort detta förut, fick några bra tips från Jan som bland annat handlade om växlingar mellan löpning och cykling.

Stämningen var god och några kända ansikten träffade vi. Många positiva kommentarer om vår kommande insats. Regnet kom och gick och när vi skulle starta regnade det ganska ordentligt. Men så fort vi var iväg tänkte jag inte mer på regnet, jag tror det slutade. :)

Den första löpningen på 5km gick på en helt OK grusväg. Det jobbigaste var första biten över en gräsmatta som var ganska gropig och spårig men jag förstod efteråt att alla hade tyckt det var jobbigt och svårt även när man ser att se ojämnheterna.

Banan var 1,25km upp till vändning och sedan tillbaka för vändning vid tävlingsområdet. Även om grusvägen var helt OK att springa på, så var den ganska smal och lite av min styrka och balans gick åt vid möten. Men allt gick bra utan missöden förutom en lätt sammanstötning med en mötande tjej som inte riktigt höll sin högerkant. Men ingenting hände och inga sura miner.

När vi kom in på tävlingsområdet en andra gång var det växling till cykel. Cykeln stod uppställd med skor och hjälmar strategiskt placerade för snabba byten och för att vara premiär tycker jag vi lyckades ganska bra med skobyte och växling. Sedan fick man springa med cykeln fram till startlinjen innan man fick sitta upp och sedan var vi iväg.

Cyklingen gick längs ganska flacka landsvägar runt sjön Fysingen. Jag som har tävling imorgon hade bestämt att inte gå ut så hårt. Det fungerade inte under löpningen så jag försökte lugna ner mig lite under cyklingen. Ändå höll vi ett snitt på knappa 35km/h och körde om ganska många som spöat oss under löpningen. Men det visade sig svårt att få ner pulsen trots det.

Inför sista växlingen gick det trögare. :) Knyta löparskor och sedan resa sig upp från sittande på en bänk krävdes sin viljeansträngning. :)

Sista 2,5 kilometrarna var faktiskt ganska tungt. Jag hade puls som en näbbmus så smärtan satt i benen men andningen var under kontroll och jag kunde nästan prata. Men det var svårt att få benen att röra sig framåt. :) Sista 1,25km efter sista vändningen var jobbig. Även om jag försökte spurta så gick det bara inte.

Efter målgången kom en kort stöt av illamående. Jag såg efteråt att min puls låg ett slag över min uppmätta maxpuls så nu får jag revidera den siffran. :) Men väl över linjen och två snabba tetra nyponsoppa så kändes det snabbt helt OK igen. Jag tolkar det som att, trots att jag kunnat vara mer vältränad, tränat mer löpning och intervaller, så tyder ändå den snabba återhämtningen på att jag inte är så fel ute ändå.

Efter en massa eftersnack, mer dricka och glada tillrop från höger och vänster, lastade vi in oss i bilarna och for hemåt. Jag sa på väg hem att hård fysisk aktivitet verkligen är bättre än droger. Jag kan liksom känna lyckoruset fysiskt i kroppen. Känslan av att jag förvisso kan bättre, men ändå kunde så pass bra var så påtaglig. Glädjen av allas uppskattande kommentarer bidrog till lyckoruset, den goda stämningen före, under då alla hejar på varandra som man kör om eller möter och efteråt.

Jag är rädd att Jan väckt något inom mig. :) Jag har tränat enligt duathlonstil hemma på löpband och på trainer mest för att få variation på inomhusträningen och kunna hålla på längre. Men jag har aldrig ens tränat så här på riktigt utomhus.

I skrivandets stund finns inga tider utlagda ännu. Jag kan se i statistiken i min klocka och cykeldator att löpningen varade i 40 minuter och cyklingen i drygt 34 minuter. Det + växlingar kanske kan ge 1:20 med lite tur. Målet var att hålla mig runt min ledsagares tid från 2014 på 1:10, men det gick helt klart inte idag.

Några små tekniska misslyckanden hände dock. Först tänkte jag fel med min löparklocka. Jag borde ha låtit den gå hela tiden och bara tryckt på varvningsknappen för varv och växlingar och använt cykeldatorn till cyklingen. Men klockan pausade jag efter första löprundan och glömde trycka på varvknappen, så sista sträckan i första löpningen och första sträckan i sista löpningen hänger ihop men med en lång paus mellan. Det spelar egentligen ingen roll. Tiderna stämmer nog ganska bra ändå.

Cykeldatorn glömde jag starta i upphetsningen. Jag kom på det efter någon knapp kilometer så där tappade jag lite distans och tidräkning. Slår mig nu att det faktiskt innebär att cyklingen nog varade i så fall lite mer än 34 minuter. Men totaltiden får jag se sen när resultaten publiceras.

Nu tar jag en enorm kick med mig hem och går och laddar om inför morgondagens första deltävling i Swe Cup Paracykel 2015.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from Upplands Väsby, Stockholm County, Sweden.

Anmäld till mitt första duathlon

Då ska jag tydligen delta i mitt första duathlon någonsin. Det blir ett klubbmästerskap i klubben SMACK där jag är medlem. Klubbmästerskapet går 1/5.

Jag har aldrig direkt lockats av triathlon. När min kompis sagt att ”ska vi inte göra en klassiker?” så har jag känt att det inte alls lockar. Främst beror det på att jag är en förhållandevis dålig simmare, behärskar bara bröstsim och inte speciellt effektivt.

Jag har aldrig tänkt tanken kring duathlon, men det ligger inte så långt borta som triathlon. Faktum är att jag gillar att träna i duathlonstil när jag tränar inomhus hemma mest för att få omväxling. Jag springer gärna en mil på löpbandet och hoppar sen upp på cykeln ytterligare en timme. Det ger en lång träning som blir ganska varierande trots att det sker inomhus.

Under helgens Nordic Classic Weekend frågade min pilot som själv är duathlet, om vi inte skulle testa att köra ett klubbmästerskap som går om två veckor. Jag var först väldigt tveksam, men efter en stunds kort analys av varför jag tvekade, handlade det främst om min beryktade komfortzon. Jag kände mig självklart osäker på om jag skulle klara det, om vi som aldrig sprungit ihop skulle klara det, om stigarna vi skulle springa på var tillräckligt bra för att springa på med ledsagare och så vidare. Allt kokade som vanligt ihop till det vanliga man måste fråga sig; ”vad är det värsta som kan hända?” Det värsta som kan hända är att jag inte orkar genom alla grenar, att jag orkar men får en dålig tid som jag inte kommer vara nöjd med eller i värsta fall, att man ramlar och får ett skrapsår eller två för att underlaget och terrängen är fel.

Den som känner mig kanske tycker att sådana dubier är fåniga efter allt jag gått igenom, men jag har samma tvivel och rädslor som före mitt äventyr i Mot Alla Odds, det är bara det att jag lärt mig genomskåda mig själv.

Jag har förvisso inte tränat för ett duathlon på riktigt. Jag har aldrig sprungit, cyklat och sprungit på riktigt utomhus och vet inte hur det kan kännas. Nu är det fråga om rätt korta distanser, 5km löpning, 20km cykling och avslutas med 2,5km löpning. Min pilot klarade detta på 1:10 förra året och det låter åtminstone något sånär rimligt.

Den enda verkliga fundering jag nu har kvar är att det dagen efter, lördagen 2/5 går ett tempolopp som en del i paracykel cup 2015. Ett tempolopp på 30km. Två hårda grejer dagen efter varandra kanske jag inte varit förberedd på men har nu beslutat att det får jag se till att bli och lära mig.

Så summan blir nu en anmälan till klubbmästerskap. Dock avstod jag SM-distanserna som skulle varit de dubbla. Mitt första duathlon kanske jag ska börja med på rätt nivå för att se hur det går och sedan kanske utöka. Och det är bra träning inför kommande utmaningar. Framför allt kan jag ju känna lite sorg och frustration över att inte kunna göra sånt här själv och att inte andra vill göra det med mig. När någon då entusiastiskt erbjuder sig bör man tacka ja bara därför. Så det gör jag nu med glädje, eller snarare skräckblandad förtjustning. :)

Andra bloggar om: , , , , , , ,

mot Alla Odds gänget klara för Nordic Classic Weekend 2015

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

I höstas bjöds hela gänget från SVTs realityserie Mot Alla Odds in till Nordic Extreme Weekend som arrangeras av Nordic Sport & Event. Vi deltog i deras grenar Extreme ATV och Extreme Running och det var otroligt roligt och givande.

Nu är det klart att vi även i år deltar i ”Nordic Classic Weekend 2015” som består av grenarna Classic Running och Classic Biking som äger rum helgen den 18/4/2015. Just nu verkar det som om vi blir 7 deltagare som närvarar och 6 ska delta i löpningen, men det är ännu inte riktigt klart vilken gren jag ska delta i. Planen var att cykla den långa distansen på 18 mil, men jag verkar inte få tag i någon pilot till detta evenemang och då blir det löpning istället.

Nu är det inte så många veckor kvar och jag ser fram emot detta otroligt mycket.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,