Kontaktat Paolo

Härom natten när jag låg och nojade över det eventuellt kommande äventyret Mot Alla Odds funderade jag på hur jag bäst kunde förbereda mig. Jag har redan ökat min träning och både springer och cyklar och snart återupptar jag även styrketräningen.

Men om vi nu ska vandra 150 mil genom okänd terräng på 30 dagar så innebär det 5 mil per dag och 10 timmars konstant promenad i ganska raskt tempo och blir jag antagen är det inte väldigt lång tid kvar tills oktober. Om jag kommer med i första uttagningen får jag veta om några veckor och då börjar det bli allvar fram till sluttesterna i slutet av augusti.

När jag fick frågan på intervjun om hur jag kunde bidra och vad jag ansåg om att eventuellt vara beroende av andra tänkte jag att, visst, jag kan säkert bli beroende av andra i form av ledsagning och syntolkning av min omvärld. Men jag har mycket att ge igen också, mitt tålamod och min styrka. Kan jag inte se och leda någon där vi går ska jag åtminstone kunna bära någons packning och dra två rullstolar genom skog och öken om så behövs och där är jag inte ännu styrke- och konditionsmässigt tror jag.

Paolo Roberto började jag följa på Twitter under våren. Hans tweets om löpträning, att inte välja att dra sig på morgnarna framför att träna och allt det andra funkade som motivation på mig. Jag kan inte säga att han betytt jättemycket för mig även om jag är uppvuxen med StockholmsnattW och rent allmänt älskar människor som varit i skiten och vänt något destruktivt i livet till något bra.

Så där i mina sömndruckna tankar låg jag och önskade att han kunde vara min personliga tränare, äta pasta, springa, styrketräna och kanske till och med få lära mig att slåss :)

Det var då jag fyllde i kontaktformuläret på hans webbplats. Jag skrev att jag väntade på besked om jag var med i uttagningen till Mot Alla Odds och att jag önskade hjälp av ett proffs.

Riktigt genomtänkt var det kanske inte :). Jag hade inte helt klart för mig hur utbytet skulle se ut eftersom jag inte har några feta ekonomiska reserver att anlita honom för och hans intresse att sponsra något sådant gratis borde vara minimalt. Men just då föreföll det som en bra idé och det där med ”what’s in it for me?” som han säkert skulle fråga, skulle helt klart lösa sig. Förresten skulle jag ändå aldrig få svar så det kvittade.

När svaret kom idag, bara efter några dagar kändes det inte som någon bra idé längre :) Han skrev kort och gott tillbaka och frågade vad han kunde hjälpa mig med, en högst relevant fråga och min annars ganska kreativa hjärna fylldes av luft och när jag nu skrivit ett svar till honom med ungefär samma innehåll som i kontaktformuläret men lite utvecklat och med en massa onödiga sidospår, känns det inte bara som en dålig idé utan direkt korkat :)

Men nu är det gjort och jag skrev som sanningen var, att jag inte hade en aning om hur jag menade :) Nu förväntar jag mig inget svar på på något vis önskar jag att jag inte ständigt är så impulsiv och naiv och jag hoppas han glömmer mig fort :)

Om Paolo RobertoW på Wikipedia.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Österhaninge, Stockholm County, Sweden.

Casting till Mot Alla Odds del II

Idag har jag varit på intervju hos produktionsbolaget Mastiff och det vore väl lögn att säga att jag inte var lite nervös :) Intervjun pågick en timme ungefär och vi hade mycket trevligt. Det handlade så klart om produktionen som jag ju kände till från föregående säsong och så klart mycket om mig som person, min familjesituation, mina intressen och så klart mitt handikapp — ja eller ”funktionsnedsättning” som är så viktigt att säga nu för tiden :)

I det här skedet letar man efter intressanta och spännande deltagare för en första gallring. Om jag känner mig så intressant vet jag inte. Men jag kan förstå att man går igång på mina intressen, båtar, datorer, foto, video etc. När jag satt där och berättade om mitt liv i korthet, vad jag gjort och vad jag gillar, förstår jag så klart själv att jag har gjort mycket som många handikappade helt säkert inte gjort. Vi pratade dykning, vattenskidåkning, simning, skärgårds- och naturliv, musik, böcker och film.

Jag upplevde faktiskt något nytt genom att ”bara få prata om mig” en hel timme med människor som — må vara av kommersiella skäl — var intresserade av att veta allt. Jag tror inte jag har så starkt ego men det gav som sagt en insikt om att jag kanske inte haft ett så torftigt, tragiskt och tråkigt liv som det ibland känns som. Och som om jag som sagt trots allt är ganska lyckligt lottad som fått uppleva och göra mycket och som åtminstone försöker göra det jag känner för och tycker är roligt.

På frågan om jag kunde tänka mig att vara med i nästa säsong av Mot Alla Odds svarade jag ja fast när jag ombads motivera varför hade jag inget bra svar tyckte jag själv :) Jag har ingen brinnande lust och behov av att synas i TV och i alla fall nu, inget bestämt jag verkligen vill förmedla. Det enda jag bestämt tycker, utan att ha hunnit tänka så mycket igenom allt, är att det är viktigt att funktionshindrade får vara med i media och vara med i liknande produktioner även om det inte är Big Brother, Robinson och liknande.

Jag har absolut ingen vana vid TV som media, jag har bara varit med i några få nyhetsinslag för mycket länge sedan och det var verkligen inte bekvämt. Jag har inga större problem med ljud så som podcast och radio så kameror blir i så fall en ny erfarenhet. Och det blir så klart mycket att tänka på då, hur man ser ut och vad man gör förutom det man säger. Då går det inte ann att peta sig i näsan :P

På frågan om jag funderat något på genomslagskraften i TV, det var trots allt 2,5 miljoner tittare förra säsongen och hur det kunde påverka ens liv i framtiden, så kunde jag bara svara att jag inte tänkt på det och vet inte heller om jag kan tänka så mycket på det. Det är så svårt att säga hur ens liv kommer påverkas efteråt. Jag tror kanske lite naivt att det inte kommer innebära någon större skillnad. Visst, folk kommer helt säkert känna igen än och fler kanske kommer fram och pratar men jag tror de flesta förblir lika blyga som vanligt. Någon stor berömmelse och andra framgångar till följd av att vara med i Mot Alla Odds tror och förväntar jag mig inte.

Det lustiga är att nu när intervjun är över och jag sitter i solen utanför och väntar på taxi härifrån, är de flesta frågorna som dyker upp av praktisk natur. Ledig från jobbet en hel månad, hur går det med lön, får man ersättning? Borta från familjen och tjänstehunden? En månad är ganska lång tid. Vad packar man i form av kläder, hur ofta får man duscha och raka sig, kan man ta med sig någon sorts anteckningshjälpmedel för att skriva dagbok, får man fotografera med egen kamera, när får jag publicera dessa blogginlägg och blogginläggen inför alla förberedelser, hur ofta får man ringa hem etc. etc.

Det är lustigt att man tänker mer på sådant än det stora att få vara med i en stor TV-produktion och vilka följderna kan bli, det man antagligen borde tänka mest på men som jag nästan inte tänker alls på för att jag inte kan föreställa mig det. Det är ändå sådant som lär visa sig med tydlighet :)

Nu ska 20 deltagare tas ut och besked kommer inom 2–3 veckor. När detta är gjort får dessa 20 genomgå fysiska och psykiska tester för att utreda om man klarar ett sådant äventyr. Dessa tester sker i slutet av augusti och tills det tänker åtminstone jag äta mindre och bättre och träna mer :) Därefter avgörs vilka som får åka. Förra säsongen var det 8 deltagare. Hur det blir i år vet jag inte.

Nu är det bara att samla frågor och vänta och se om man blir antagen i det första steget.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Casting till Mot Alla Odds del I

Detta är ett inlägg som skrivs på angivet datum, men tyvärr inte kommer att kunna publiceras i bloggen förrän allt är klart, framåt hösten.

För några dagar sedan fick jag ett mail just via kontaktformuläret här på hemsidan. En tjej som jobbar på ett av SVT:s produktionsbolag sökte mig i ospecificerat ärende. Jag utgick från att det handlade om ledarhundar med tanke på att det varit ett ämne som legat mig varmt om hjärtat här i bloggen de senaste åren. nog för att ledarhundens dag just passerat men jag tyckte ändå det verkade märkligt om något så stort och fint som SVT skulle vilja göra något om det :) Men bra tänkte jag, äntligen kanske något händer.

Men idag först fick vi tag i varandra. Det visade det sig då kort och gott att saken handlade om planerna att producera en andra säsong av SVT:s Mot Alla Odds som sändes i början på året. Jag skrev själv ett inlägg om programmets sista delar här.

Det var den artikeln man bland annat funnit i sitt researcharbete och frågan var kort och gott hur jag skulle ställa mig till att vara med i nästa säsong av programmet!

Jag fick berätta om mig själv, ålder, funktionsnedsättning, familj, arbete, intressen och lite sådant. Jag berättade också att jag övervägde att söka förra gången man hade casting till första säsongen men avstod av — ja, bekvämlighet, lathet, tvivel på mig själv som TV-kändis mer än konceptet som sådant.

På frågan vad jag tyckte om programmet sa jag, att jag tyckte formatet var kanon, att jag inte alls delade den lilla storm som utbröt i och med programmet, märkligt nog bland just gruppen synskadade. Jag nämnde också att jag tyckte det var tråkigt att det inte varit med någon gravt synskadad i den gångna säsongen. De som representerade de rörelsehindrade hade ändå ganska påtagliga skador med saknade ben och benproteser och rullstolar medan de som hade synnedsättning ändå såg ganska bra och under seriens gång hittade jag inte en enda situation där synskadan hos deltagarna blev ett problem vare sig individuellt eller i gruppen. Detta delades helt av produktionsbolaget vilket man i så fall ämnade rätta till till nästa säsong.

Under samtalets gång fick jag veta att inspelningarna ska ske i Sydamerika i september – oktober under en månads tid. Man ska ha casting i början av juni då man träffas och pratar, och väljs man ut får man genomgång fysiska och psykologiska test för att se att man klarar av utmaningen.

För min egen del låter allt detta enormt roligt. Som vanligt när jag erbjuds något radar problemen upp sig. Man ska vara borta från familjen, hunden och jobbet en månad vilket är ganska lång tid vilket i sint ur innebär att hunden går ur tjänst ur denna relativt långa period. Ett ännu större problem är kanske inkomsterna när man är borta från jobbet. Man kan tydligen få någon liten ersättning men inget som närmar sig en månads inkomstbortfall. Så det blir till att spara semester eller ha en fin chef som tillåter tjänstledigt med lön :)

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Mot alla odds

Egentligen hade jag inte tänkt blogga om det här TV-programmet, men nu kunde jag inte låta bli. Jag har följt debatten kring programmet sedan starten och åsikterna om det har minst sagt gått isär.

Man har tyckt att det fokuserats för mycket på funktionshinder och skador och för lite på ”människan” och självklart är det i stort sett enbart från funktionshindrade man hört dessa argument. Man vill å ena sidan att funktionshindrade ska synas mer i media men inte prata om det folk undrar mycket över och som — oavsett vad man tycker — är ganska framträdande. Jag känner själv olika för detta beroende på vilken sida jag vaknat på, men det är ändå ofrånkomligt att det folk ser först är käppen eller ledarhunden, sen ser de en kille med något fel på ögonen och frågorna radar antagligen upp sig i huvudet på folk men få vågar fråga.

Och det är väl detta många funktionshindrade retat upp sig på när det gäller programmet Mot Alla Odds.

Den första tanken som slog mig när debatten tog fart var, att oavsett hur funktionshindrade skulle synas i media skulle dessa människor förmodligen ändå inte bli nöjda. Varianten på detta vore att man helt ignorerade problemen vilket också skulle bli väldigt konstigt. Jag menar, alla deltagare i TV-programmet pratar själva ständigt om sitt funktionshinder och det är ju inte så konstigt, det är ju en stor del av mitt liv att jag är funktionshindrad. Det innebär en massa saker i stort och smått och om jag själv inte kan leva utan att beröra det, hur ska då andra kunna göra det?

Man säger att man vill se människan bortom alla kroppsliga skador. Men jag tänker själv att i mötet med nya människor så är det ju alltid utseendet och beteendet som ger första intrycket oavsett om man är funktionshindrad eller ej. Det drabbar alla lika och det kan man tycka är missvisande att man ofta är i stort sett dömd innan man ens har öppnat munnen och att det tar lång tid att bryta ner ett första dåligt intryck.

Jag hör många säga att man vill avdramatisera funktionshindret och göra det vardagligt. Jag tror själv det är en bra idé, att prata om det, visa att man inte behöver vara så konstig bara för att man saknar synen, armar eller ben eller ordentligt brännskadad. I varje avsnitt får några deltagare berätta om just sitt funktionshinder och hur det är att leva med det och därefter får man följa dem genom vandringen och för flera av dem får då funktionshindret en stor betydelse. Jag tycker det är ett utmärkt sätt att sträva efter just att visa andra människor att man har kvaliteter trots sina skador.

Argumentet mot programmet har också varit att man borde ha blandat funktionshindrade med icke funktionshindrade. Men jag tror att de som för fram det argumentet i det läget istället hade argumenterat mot att det blev fel då också, att de icke funktionshindrade fick hjälpa till och att det skulle bidra till en bild av utsatthet och hjälplöshet. Därför tror jag den här modellen med enbart funktionshindrade är den bästa.

När uttagningen skedde, bör ha varit sommaren eller hösten 2009, övervägde jag själv att söka. Och nu när jag ser programmet önskar jag verkligen att jag gjorde det.

Det sjätte avsnittet av Mot Alla Odds väckte också en del mindre behagliga minnen till liv. Under seriens gång kämpade Dennis både med sig själv och sin kropp med utmaningen och tidigt märkte man att gruppen störde sig på hans långsamma tempo. I just detta avsnitt var gruppen direkt fientlig mot honom och det fick mig att minnas …

När jag var liten hade jag som många funktionshindrade svårt med vänner. Ingen, eller få ville vara med än och livet spenderades till stor del i sängen med böcker och musik. När jag blev lite äldre anmälde mina föräldrar mig i några handikappföreningar för att jag skulle få träffa människor i samma situation. Då skulle vi alla vara lika och förstå varandra eftersom vi delade samma handikapp.

Men det gick fort att förstå att det inte spelar någon roll i vilken grupp av människor vi befinner oss i. Det kommer alltid finnas starka och svaga, de som är förmer, bättre och det kommer alltid finnas de som inte har samma möjligheter eller haft samma förutsättningar som små. Och det kommer alltid finnas mobbing!

Jag själv är uppväxt under ganska bra förhållande ur mitt funktionshinder sett. Jag har inte haft föräldrar och syskon som överbeskyddat utan ställt samma krav, lärt mig samma saker och låtit mig göra samma saker som andra barn. Ofta var jag ensam och övergiven och det finns mycket negativt i det. Men det positiva var att jag fick lära mig att klara mig själv tidigt. Jag hade inga problem med orientering eller att föra mig socialt och så kallade ”blindismer” vandes jag av med fort.

Redan under de få och enda första engagemangen i dessa handikapporganisationer började det. Märkligt nog blev jag starkt påverkad trots att det inte direkt drabbade mig. Man hade en dryg och nedvärderande attityd mot de svaga. Det kunde röra sig om de som hade svårt att lära sig hitta på nya ställen. Min tid i dessa organisationer blev kort och jag hann aldrig betala någon medlemsavgift innan jag bestämde mig för att jag inte ville vara en del i det.

Visst fanns det bra organisationer också. Dåvarande Tomtebodaskolans idrottsförening där jag ägnade mig åt långdistanslöpning, simning och GoalballW och dåvarande BBU (Blinda Barns Utveckling) som numera heter Aktiva Synskadade där jag lärde mig att dyka och sända amatörradio.

Uppmanar alla er där ute att gå in på SVT Play och titta på serien medan den finns kvar online. Följer man programmet lär man sig både mycket om funktionshinder och människorna.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Österhaninge, Stockholm County, Sweden.