Nomell.Se

Det är ganska vanligt idag att skolor delar ut datorer och surfplattor till sina elever. Man skulle kunna tänka sig att det beror på att man vill ligga långt fram och utnyttja tekniken i studierna, men säkert är det också för att locka eleverna till just den skolan.

Sedan tycker jag man ofta hör att teknik inte är bra i sådär låg ålder. Man får känslan av att man undrar vad det var för fel på hur det var förr och att tekniken hemmar barn och ungdomars utveckling, läsintresse etc. Jag tror det är precis tvärtom, att tekniken inspirerar och lockar till nya utmaningar, om eleverna får lära sig av lärare och föräldrar att använda den på ett bra sätt även i studierna.

Men det är det klassiska problemet, ofta är ungdomarna bra mycket bättre på att hantera tekniken än vuxna och då är det ju inte så lätt att lära något.

Men säkert är det många som också försöker nyttja tekniken för att göra studierna bättre och mer effektiva. Jag hittade nedanstående länk till en artikel i en blogg jag följer som handlar om en lärare som minst sagt försöker använda tekniken på ett bra men ändå enkelt sätt.

Metoden kallas ”flipped classroom”, eller det upp och nedvända klassrummet. Läraren filmar sin genomgång före lektionen och delar ut filmerna på nätet till sina elever som de kan titta på i lugn och ro innan lektionen. Under lektionen kan läraren istället vara en resurs, svara på frågor, hjälpa elever som inte förstått etc.

I normala fall skulle läraren stå och föreläsa i 30 minuter och sedan finns bara 10 minuter kvar att arbeta och fråga. När eleverna kommer hem har de hunnit glömma och då finns ingen hjälp att få förrän nästa lektion och man kör fast i sitt arbete på ett onödigt sätt.

Då var det det där med teknik igen!

Då tänker man genast, ”oj så avancerat, det där klarar inte jag!” Men i själva verket är det inte alls avancerat och läraren i artikeln nedan har verkligen inte överdrivit när det gäller tekniken.

Han har helt enkelt använt sin vanliga smartphone. Det spelar idag ingen större roll vilken telefon du har, baserad på Android eller en iPhone eller iPad. Skaffa ett stativ till telefonen eller bygg någon enkel egen lösning, rikta den mot whiteboarden eller med vad man nu arbetar, lär dig hur stort område kameran tar in så du inte arbetar utanför bild och starta sedan videoinspelningen.

Läraren som ni kan se i Youtube-klippet nedan, använder sitt headset till telefonen för att få ett bra ljud och sedan gör han sin genomgång. När man är klar, stoppar man inspelningen och har man skaffat sig ett gratis konto på Youtube är det bara några få knapptryckningar bort för att publicera klippet. Ingen onödig redigering. Dela sedan ut länken till videoklippet som kan vara åtkomligt för alla eller bara för de som fått länken och eleverna kan sedan titta i lugn och ro, när de vill och hur många gånger de vill.

Sedan tänker jag att man kan bygga ut det där egentligen hur långt som helst. Många lärare säger sig spendera mycket kvällstid med förberedelser och rättningar och varför då inte göra sig tillgänglig via Skype eller liknande för att svara på frågor? Nästan allt är bara en fråga om fantasi och vilja.

Jag som själv var väldigt blyg när jag gick i skolan och alla mina barn har också väldigt svårt för att föredra saker inför klassen. Blir man inte hånad för att man stakar sig eller säger fel under lektionen där läraren förhoppningsvis har koll så kan det mycket väl hända efter lektionstid. Varför inte då låta eleven filma sitt föredrag i enrum hemma och sedan dela med sig av det till läaren för bedömning.

Visst finns det en bra effekt i att träna sig i att prata inför andra människor, något som jag haft stor nytta av i livet. Men gör man på det här sättet kan det kanske vara en metod för att senare våga prata inför flera människor.

När jag ser klippet nedan önskar jag helt klart att jag var elev nu och just hos en sådan lärare. Vilka möjligheter! För oss med funktionshinder och som i mitt fall kanske just bilden i ett videoklipp inte hjälper så mycket, men är det en lärare som pratar bra skulle en synskadad kunna ha lika stor nytta av detta som seende elever.

För allt var verkligen inte bättre förr, inte för elever med eller utan funktionsnedsättning och det finns mycket mer att vinna genom att använda modern teknik.

Läs artikeln om the flipped classroom och titta gärna på Youtube-klippet nedan!

Andra bloggar om: Barn, Skola, Skolan, Klass, Klassrum, Utbildning, Undervisning, Pedagog, Pedagogik, Lärare, Elev, Elever, Flipped classroom, Teknik

Ikväll har de två stora barnen haft sin skolavslutning och den skedde utomhus och på kvällstid. Tack och lov var vädermakterna med oss så trots hällande regn i andra delar av länet sken solen, men i skuggan var det inte särskilt varmt. Som vanligt var vi rustade till tänderna med foto, video och matsäck.

Den äldsta dottern slutade i nian idag och det är ju en milstolpe så klart. Det var mycket tårar och glädje om vart annat så klart och avgångsbetygen var av den typen att hon definitivt inte bör ”skämmas” och inte ha några problem att komma vidare, det är skönt för framtiden i en hårdnande värld.

För mig var avslutningen i nian inte så stor, mest en lättnad. Jag hade gått i två år i en högstadieklass efter flera års av misslyckad integrering efter att specialskolan Tomtebodaskolan stängde 1984. Klassen och jag fungerade dåligt och det var skönt när avslutningsdagen närmade sig. Allt bekräftades av att ingen hörde av sig varken före eller efter avslutningen och jag ringde heller inte någon. Till och med festen på kvällen kändes det som att alla deltog i utom jag, men så var det helt säkert inte. Så vet jag att min dotter inte haft det och det är jag glad för.

Det kändes som slutet på en tids tvång och början på något nytt, roligare, frivilligt framtidsskapande när gymnasiet stod för dörren. Jag ändrade mitt liv i grunden, från att ha varit ganska beroende och hjälpt av assistenter, bestämde jag mig för att klara mig själv med minimalt stöd i bakgrunden. Det bidrog säkert till att jag gick genom gymnasiet med både vänner och fester och hyfsade betyg. Så hoppas jag också att min dotter ska uppleva gymnasiet och klara det ännu bättre och få göra det hon önskar efter skolan.

Sonen gick ”bara” ut sjunde klass vilket är stort nog. Nästa termin börjar jakten på bra betyg för att om två år också kunna välja linje och bygga sin framtid.

Andra bloggar om: Barn, Skola, Högstadiet, Gymnasiet, Skolavslutning, Betyg

Den här gången handlar det inte om våra barn, tack och lov. Men dagens artikel i Aftonbladet, Skrek sönder tioårings hörsel bara visar om, om och om igen vad som händer när det inte finns vuxna i närheten. Åter igen, vart var rastvakterna? Jag blir så trött på att skolan i bästa fall en gång per termin kanske har en tema dag om mobbing, droger och liknande och sedan tror att man gjort allt som behövs. Att motverka mobbing är liksom inget man bokar in på schemat en dag per termin eller läsår och sedan tro att man kommit långt på vägen. Mobbing uppstår hela tiden, små konflikter i grupper och motverkas bara med aktivt arbete hela tiden. Vår äldsta dotter går numera i en Pysslingen-skola och där har man något som känns klart bättre i hela sitt tänk. De vuxna äter med barnen, de vuxna har inget eget fikrum, de fikar med barnen, de vuxna cirkulerar på rasterna, pratar med eleverna, ser och hör en massa saker
som lärare inlåsta i sitt lärarrum aldrig ser. Att gå runt på rasterna, snacka och skoja med eleverna är inte bara ett sätt att se och höra och synas för att förhindra sånt här. Det är också ett sätt för vuxna att förmedla något annat och mycket större till barnen. En känsla av att barnen betyder något, att dom vuxna gillar att vara med dom förutom lektionstid. Det tror jag är enda sättet. Avskaffa lärarrummen, tvinga ut folk och gör det till något roligt och nödvändigt.

Det tråkiga är bara att saker och ting händer om och om igen men inget blir bättre. Allt är precis likadant från när vi var små, samma saker, samma gängbildningar, samma förtryck som då, som nu som förmodligen alltid. Så länge vi inte orkar ta tag i det, så länge lärare håller sina lärarrum för heliga, lugn plats att söka sig till när lektionen över och vila sig från ungjävlarna så kommer inget hända. Då kommer man aldrig se systematisk mobbing och man kommer heller aldrig se tillfälliga saker som uppstår som även de kan sluta förödande. Det är en bra bit på vägen att lära barnen stå upp för det som är rätt, våga säga ifrån. Kanske hade det räckt i de flesta fall med att någon skrek på hjälp så hade allt avbrutits. Men det är en alldeles för osäker livlina. Det är ändå barn vihar att göra med. Om merparten av oss vuxna inte vågar göra samma sak, är det lite svårt att kräva av våra små att göra det.

Vi kommer alltid ha med människor att göra. Jag menar, det är alltid människor som ska göra bedömningar hur allvarligt något är, var man behöver vara på rasterna, hur länge, vilka raster etc. Det kommer alltid finnas en uppsjö av olika sådana bedömningar som ändå slutar i samma resultat — mobbingen fortsätter. Det kommer alltid finnas en obevakad plats att vara på där ingen ser. Enda lösningen i sådana här fall är att lagstifta, sätta tydliga regler för hur skolor ska lösa det här så att det inte råder något utrymme för felbedömningar, eller i vart fall drastiskt minskar risken. Bara det faktumet slog mig redan som barn att vuxna lämnar så många barn i så många olika åldrar obevakade så länge. Och jag minns också händelser där barn sprang till lärarrummet och sa ”Nisse och Kalle slåss!!” ”jaja säg åt dom att sluta *kaffesurpel*”.

Och sen det värsta av allt i den här historien som i alla andra liknande fall, tjutet i öronen och minnena ska den här pojken och andra i liknande situationer leva med, resten av sina liv.

Andra bloggar om: Skola, mobbing, Pysslingen, Familj, Barn, Aftonbladet

I oktober skrev jag Skolan har blivit en värre plats som handlade om mina barns situation i skolan och skolans till synes ointresserade inställning. Vi såg givetvis till att rektor och klasslärare fick veta och vi har också hela tiden har vi uppdaterat lärare om vad som hänt. Och förutom de vanliga fraserna att ”vi arbatar ständigt med mobbing och vuxen närvaro” verkar ingenting ha hänt. Idag kom min dotter hem och hade åter igen blivit slagen av en klasskamrat. Det skedde vid gungställningen, en ganska naturlig lekpalts för barnen och således en ganska naturlig plats för rastvakter. Men inga vuxna finns där. De vuxna hon söker upp är inbegripna i ett inbördes samtal och ber barnet vänta och ingen uppmärksammar hennes behov av hjälp.

Det tråkiga med allt det här, förutom att andra barn slår mina barn, är att ingenting har blivit bättre från när jag var liten. Mobbingen förekommer på samma platser,med samma metoder och av samma typ av barn. Och vuxna var lika blinda och ouppmärksamma då som nu. Ingenting har förändrats trots uppmärksamheten kring mobbing, flera fall av skadestånd (som kommuner förvisso vägrat betala ut ibland), trots kampanjer och TV.

Allt är precis som förr, de mobbade och slagna barnen känner sig skyldiga, deras föräldrar får känslan av att det är vårt fel, att vi inte peppar barnet, att man MÅSTE gå till skolan. Och precis som alltid skyddas de som mobbar. Det är vi som måste flytta på våra utsatta barn och söka bättre lösningar medans de stökiga barnen går kvar och väljer ut nya offer. Och vi föräldrar får alltid känslan av att våra barn överdriver, att tjafset som förekommer vid gungställningen bara är småsaker, och är våra barn lite udda får vi ju förstå att det triggar andra.

Och allt är som vanligt, precis som förr, byter vi skola är det likadant där. Och för en icke bilburen familj som kanske vill ha lite mer i livet än pendla till avlägsna skolor finns inte många alternativ. Och grundproblemet är ändå att vi inte ska behöva flytta våra barn för det löser kanske bara våra problem, inte andras och ingenting blir bättre. Om vi vuxna som finns där barnen är inte vågar ta konflikter, öppna ögonen och visa nolltollerans så kan vi hålla på att tjata om mobbing i evighet och allt kommer ändå bara förbli ord.

En positiv förändring har detta givit, en liten, men ett steg i rätt riktning. Vi som upplevt detta vet att omklädningsrummet före och efter gymnastiken är en väldigt tacksam plats för den här typen av aktiviteter. Ändå är det i speciella fall vuxna finns i omklädningsrummet för att övervaka. Och ofta tycker man att det räcker med att killarna har vuxet sällskap. Som om mobbing inte förekommer bland flickor!

Och hur skajag som förälder kunna tvinga mitt barn in i en miljö där jag vet att dom far illa och med goda argument säga, att här måste du vara, här är det bra, här lär du dig och blir stor? Då sviker jag ju dom lika mycket som övriga vuxna och det är åtminstone inte min målsättning.

Tyvärr jag fortsättning följer :-(

OBS: Pysslingen som det hänvisas till i ”Andra bloggar om” att inte den skola vi syftar på i det här inlägget. Hösten 2008 började vår äldsta dotter i en skola i Pysslingens regi och vi är mycket imponnerade av deras strategi mot mobbing så här långt. Skolan som avses ovan är i kommunal regi i Haninge kommun.

Andra bloggar om: Skola, mobbing, Pysslingen, Familj, Barn

Nu va sommarlovet slut, efter 10 långa veckor.. så rä de nästan skönt att skolan börjar.

Barnen började i skolan idag. Jeppe i sin nya klass, han va så duktig ! Jag behövde bara följa honom till klassrummet sen klarade han sej själv.. O Disa med, hon kände ju redan sina klasskompisar då hon redan gått en månad i den klassen. O oj va skönt de är att ha skolan så nära.. rean lyxen :) Så barnen kom hem själv den dagen med massa pappar.. Men nu har man fått tillbaka hjärnan igen.. med alla rutiner o så.. skönt på sitt sett :)

Posted from Stockholm County, Sweden.

Så har du ett av våra 2 skolbarn bytt skola!

…och sådant är alltid läskigt, jag var nog mer nervös än henne tror jag =) Jag minns så väl hur det var med nya klasskamrater och det är bara ett av mina 5 skolbyten som gått riktigt bra. Men efter vår rundvandring under påsklovet och efter att ha träffat lärare och rektor kände vi oss lugna och nöjda med valet. En välutvecklad IT- och mediaskola i lugn och trygg miljö, egen kock i matsalen och en trevlig klass som det verkar. Matsalen var nog det som Denise reagerade mest över, hur lugnt det var, att man måste ta av sig skorna, att man kunde välja avdelning med eller utan musik och framför allt att man kunde sitta ute om man vill. Att skolan dessutom har en egen kock, 2 rätter + dagens soppa känns ju helt otroligt unikt! Vi kände oss lugnade av att få hem en lyrisk dotter med många nya kompisar denna första stora dag. Till hösten börjar de andra två, Jesper i tvåan och Emilia i förskolan och det känns otrligt bra att det ligger så nära och att de ska kunna gå där ända upp i årskurs nio.

Posted from Stockholm County, Sweden.