Svensk Syn 2014

Bild: Spelare för talböcker med skanner Bild: Baum Supervario Ultra punktdisplay

Idag var det dags för den årliga mässan arrangerad av en rad leverantörer inom området synhjälpmedel. Jag håller mig ganska uppdaterad om vad som händer bland datortekniska hjälpmedel men det är alltid givande att gå dit och titta och träffa folk.

Inga stora nyheter tycker jag att jag hittade detta år. På första bilden visas en ny spelare för talböcker vilket i sig inte är nytt. Just denna spelare är utrustad med kamera och OCR-program så att man ska kunna ta ett foot av en text och få den uppläst. Det gick inte att prova den där och då i trängseln. Det får bli ett senare tillfälle i lugn och ro, men min tro är att det fortfarande inte är någon revolutionerande produkt. Svårigheten för gravt synnedsatta är fortfarande att ta ett bra kort, rakt, på rätt avstånd, med hela objektet med i bilden och med rätt ljusförhållanden. Det kan bli ganska mycket trixande och försök innan det blir bra och då finns snabbare och mer tillförlitliga lösningar. Denna skiljer sig inget från det som redan finns i dagens smarta telefoner. Det känns bara som ännu en spelare för talböcker med en massa extra funktioner som i värsta fall kommer fungera halvdant. Konceptet gör mig inte så het och produkten i sig får jag testa i lugn och ro senare.

Den andra bilden visar en helt vanlig punktdisplay med inmatningstangenter för punktskrift. Inte heller det någon nyhet och denna kunde inte mer än vad andra kan direkt. Denna var väldigt tunn och lätt, påtagligt lättare än befintliga. Den hade inbyggd ordbehandlare för anteckningar vilket inte någon nyhet heller. Den hade även möjlighet att kommunicera med upp till 4 blåtandsenheter samtidigt och möjlighet att växla mellan dem. Just 4 samtidiga enheter kanske man aldrig har behov av, men en eller två telefoner och kanske en dator är inte omöjligt att man behöver.

Det var väl de produkter som fick min uppmärksamhet lite idag. Jag kan säkert ha missat något i trängseln. I övrigt var det trevligt att träffa gamla kollegor och konkurrenter från tiden då man jobbade på företagssidan.

Som alltid när man ser nya grejer blir man lite återhållsam i glädjen. Man vet att det tar otroligt lång tid för nya produkter att komma in i vårt sortiment och att man får ligga i lite för att motivera nya produkter som helst inte ska putta ut befintliga. Denna nya punktdisplay kan jag känna att jag vill ha in för en mer ordentlig test så att vi får något alternativ till de som vill ha en display till sin iPhone.

Andra bloggar om: , , ,

Posted from .

Apple iOS 8 är här!

Den årliga dagen D för alla Apple-fantaster har kommit och snart gått. Jag är en av alla miljoner som ikväll uppgraderat våra iPrylar till iOS 8 som bjöd på många stora förändringar. Som vanligt var trycket på Apples servrar hårt de första timmarna men kapaciteten måste vara enorm, för efter någon timmes försök lyckades vi starta uppgraderingen av tre prylar här hemma.

Familjedelning

En av de stora nyheter jag sett fram emot var familjedelning. Hittills har alla i familjen delat på ett Apple-konto till vilket mitt kontokort varit anslutet. Det har fungerat bra, inga stora köp av barnen olovandes Med nya familjedelningen kan alla ha sina egna Apple-konton med de fördelar det medför i form av egna kalendrar, adressböcker och bildströmmar men samtidigt möjlighet att dela det man vill med andra. Sedan kan man lägga till alla i sin familj med en person som ”samordnare”. När något av barnen
gör ett köp av appar, musik, film eller böcker, dyker en fråga upp hos samordnaren att godkänna eller avslå köpet. På så vis slipper man lämna ut lösenordet till det konto där ens kontokort är anslutet och riskera obehagliga överraskningar.

Men ikväll har jag läst på och provat en hel del och lite besviket konstaterar jag sakta att familjedelnin inte riktigt passar oss. Den stora fördelen med ett gemensamt konto är just bildströmen som framför allt vi vuxna använder. Alla bilder som tas med våra telefoner och surfplattor, läggs ut i bildströmmen och importeras automatiskt i familjens gemensamma mediadators fotoprogram för arkivering och sortering. Bildströmsbilder visas också som bildspel på vår AppleTV när den inte används. Med varsitt eget Apple-konto fungerar inte det lösningen längre. Alla enheter som vi fotograferar med måste manuellt synkas med datorns fotoprogram med jämna mellanrum för att få in bilderna.

En annan stor brist jag upptäckt med familjedelningen är att köp som görs inte registreras på samordnarens, dvs familjens huvudkonto, utan köpet registreras på det personliga konto där det gjorts. Så länge personen är med i familjedelningen blir även den personens köp tillgängliga via delning. Men köps musik, appa, böcker eller filmer, hamnar det inte i mediadatorns bibliotek där vi hittills samlat allt sådant för gemensamt bruk och backup och inte minst, för att göra tillgängligt för övriga mediautrustning i hemmet. Främst känns det här som en brist när det gäller musik och film. Inte heller lär det gå att importera i datorn manuellt då innehållet är köpt med ett annat Apple-konto än det som datorn använder.

Så just nu känns tankarna om att vi skulle kunna ha haft nytta av familjedelning ganska grusade och det ser ut som om vi får fortsätta ha ett gemensamt Apple-konto som huvudkonto för inköp, bilder, kalendrar och kontakter.

Handoff

En annan funktion jag tänker mig kunna ha lite nytta av är ”handoff”. Den går ut på att man kan påbörja en aktivitet på en enhet och slutföra den på en annan enhet. Sitter man och skriver ett mail eller dokument på telefonen eller surfplattan kan man lägga ifrån sig enheten och gå bort till datorn för att fortsätta arbetet där. Ringer telefonen eller om man behöver utföra ett telefonsamtal och telefonen ligger i ett annat rum, kan man använda sin dator eller surfplatta för att ringa eller besvara samtalet. På samma sätt ska det gå att sända SMS från exempelvis en iPad som normalt inte har stöd för det. Meddelandet skickas över till telefonen som i sin tur skickar det som SMS om inte Apples iMessage är tillgängligt.

Den här funktionen har jag bara lekt med som hastigast ikväll mellan en iPhone och en iPad, men störst glädje tror jag att jag kommer ha av det när den nya versionen av Mac OS X släpps vilken krävs för handoff-funktionen. Då får jag se om det bara är en cool funktion eller något man verkligen kan ha nytta av.

Buggar i tillgängligheten

Allt har inte gått att testa fullt ut då det finns gott om buggar som alltid i nya stora releaser. Många av dom är relaterade till tillgängligheten vilket får mig att tro att det inte funnits så värst många betatestare som jobbat just med detta. Det finns redan en gedigen lista med hittade buggar som rapporterats till Apple. De lär snart bli åtgärdade så vissa saker får man ge sig till tåls med att prova.

Sammanfattning

Mycket mer finns att säga om nyheterna i iOS 8, men som vanligt anser jag att det finns spaltmeter om det i andra bloggar och artiklar. Dessa är mina första intryck efter bara några timmars användning och mer kommer säkert upptäckas vart efter, men framför allt blir det att vänta på en första version där man fixar dom allvarligaste buggarna. Nu känns det mest som om jag var tvungen att uppgradera för att ha koll då detta är en stor del av mitt dagliga arbete.

Nu ser jag närmast fram emot släppet av iPhone 6 och 6+ för att se om det kan vara något och så klart Apple Watch i början på nästa år.

Andra bloggar om: , , , , ,

Övergång till iOS 7

För snart ett år sedan lanserade Apple version 7 av operativsystemet iOS för sina mobila plattformar iPhone, iPad och iPod Touch. Det var många bra nyeter som jag välkomnade.

Men tyvärr kom besvikelsen ganska fort. Jag skrev ett inlägg i september 2013, 48 timmar med iOS 7 där jag beskrev ganska bra problematiken. Under året som gått har det släppts några uppdateringar för att rätta till fel och det har till slut även omvänt min negativa inställning till iOS 7, bara någon månad innan det är dags för iOS 8.

Året med iOS 7 på min arbetstelefon, en iPhone 4S har talat sitt tydliga språk. Jag har alltid valt min privata telefon, en iPhone 5 med iOS 6 när jag ska använda några appar och bara använt min arbetstelefon när jag varit tvungen. Problemen har varit många, med anslutning av punktdisplayer och trådlösa tangentbord och trögheten i iPhone 4S med VoiceOver igång vid inmatning av text har varit otroligt störande.

Men i dagarna började det bli ett problem på allvar att stanna kvar i iOS 6 i min privata telefon. 17 av mina installerade appar hade slutat utvecklas för iOS 6 och några av dom viktigaste krånglade dessutom otroligt mycket. När jag testkörde dom på min iOS 7-telefon fungerade dom perfekt. Apparna använder jag så mycket så en uppgradering till slut blev nödvändig.

Och igår gjorde jag det… Jag satt med fingret länge på uppgraderingsknappen med ångestkänslor i kroppen. Uppgraderade jag och det blev problem skulle jag aldrig kunna backa tillbaka. Det var egentligen det nära stundande släppet av iOS 8 som avgjorde.

Nu sitter jag bara och känner mig väldigt lycklig :) Allt fungerar perfekt. Dom krånglande apparna uppgraderade sig efter uppdateringen och fungerar nu perfekt vilket kommer underlätta bland annat loggningen av min träning. Felen som fanns när iOS 7 släpptes har naturligtvis arbetats bort och den seghet som förekommer i min iPhone 4S finns över huvud taget inte i min iPhone 5. Det är naturligtvis en mer kraftfull telefon. Det märks tydligt vid inmatning av text på pekskärmens tangentbord. På min gamla iPhone 4S blir det en liten fördröjning från det att jag lägger fingret på tangentbordet till dess att aktuell bokstav läses upp och man måste flytta fingret och skriva mycket långsamt för att det inte ska bli mycket fel.

På iPhone 5 finns inte alls den segheten och inmatningen av text kan jag nästan uppleva som snabbare och säkrare än i iOS 6.

Kalenderns månadsvy har man också rättat till under året så att vald dags möten visas i ett litet område under månadsvyn. På iPhone 4S blir detta område väldigt litet på grund av att telefonens skärm är mindre. Men på iPhone 5 blir det normalstort och rymmer ett par möten. Just nu önskar jag att jag uppgraderat min iPhone 5 i september förra året och istället låtit min iPhone 4S fortsätta köra iOS 6.

Nu väntar snart iOS 8 som även den bjuder på många nyheter när den presenterades i början på sommaren. Jag är inte med i betatestandet och har heller inte hört något om hur det går. Det enda man sagt är att det nu ska gå att installera tangentbord från tredjepart vilket kommer glädja dom som haft svårt att se det nuvarande allt för vita tangentbordet. Man kan också hoppas att Apple fått in tillräckligt med synpunkter för att själva stoppa in mer inställningar för människor med lättare synnedsättning.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Snart testas plattformsväggar i tunnelbanan

Idag skickade Synskadades Riksförbund Stockholms och Gotlands län ut ett nyhetsutskick, Snart testas plattformsväggar. Under december månad kommer SL och MTR testa några lösningar på en tunnelbanestation norr om Stockholm för att se hur det fungerar i det svenska klimatet. Systemet kommer under testerna att täcka en tredjedel av stationen. Som orsak till att man nu väljer att börja testa det anger man att säkerheten ökar givetvis och att man kan öka trafiken i tunnelbanenätet då större yta av perrongerna kan utnyttjas då man kan stå närmare perrongerna.

För oss synskadade skulle detta givetvis innebära ett otroligt lyft i säkerhet och trygghet. Väldigt många väljer färdtjänst eller andra färdmedel för att slippa den allt mer hektiska miljön i Stockholms tunnelbana och olyckor händer givetvis.

Förutom säkerheten tror jag att bullernivån skulle minskas väldigt mycket vilket göra det enklare för oss med synnedsättning att orientera på stationerna. Orienteringsgraden försvåras i och för sig på grund av att Stockholm växer och att det blir trängre och trängre nere i tunnelbanan men det skulle kännas väldigt skönt att kunna röra sig på stationerna utan att behöva vara på helspänn hela tiden. Då använder jag själv dessutom ledarhund vilket ger en större trygghet än för de som tar sig fram enbart med vita käppens hjälp.

Så nu är det första gången på länge jag kommer se fram emot december och det kommer också bli första gången jag besöker Åkeshov där testerna ska genomföras.

Såhär kan det se ut

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Resa till Vara

Bild: Stationshuset i Vara

Nu är jag på väg till Vara i södra Sverige för att hålla i en 2-dagars workshop om GPS-baserade orienteringshjälpmedel för människor med synnedsättning. Workshopen arrangeras av Forum Vision. Jag vet inte exakt vad syftet med workshopen är, kanske att utvärdera de olika GPS-baserade orienteringshjälpmedel som finns idag. Men jag skriver mer om det imorgon.

Nu rullar tåget söderut från Stockholm mot Vara i Västra Götaland. När jag kommer fram ska jag bli intervjuad av Radio Syn om kursen och mitt äventyr i Mot Alla Odds. Kul att intresset fortfarande finns även om det är en nedåtgående trend.

På tåget finns ytterligare 4 kollegor med som ska på samma kurs. Det är lite dubbelbottnat med resa. Trist att vara från familjen och träningsmöjligheterna men skönt att få lite miljöombyte och göra något annat. I mitt förra jobb reste jag mycket mer och saknar delar av det litegrann.

Vi kommer fram vid 13:30-tiden och sedan börjar programmet kl15.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Föredrag på föräldrarkurs

Idag var jag åter inbjuden till en föräldrarkurs för föräldrar till synskadade barn på Specialpedagogiska Skolmyndigheten – SPSM. Temat var ”modern teknik” och handlade om smartphones och surfplattor i kombination med datorer och deras tillgänglighet.

Den här sortens föreläsning har jag pysslat med några år nu så den känns ganska väl inövad. Föräldrarna hade många bra frågor vilket är väldigt roligt. Jag känner när jag gör sådant här, att jag gärna skulle göra det oftare och mer.

Nu ska jag och den student som följer mig idag åka tillbaka mot jobbet en stund innan dagen är slut.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Besök i Apple Store i Täby Centrum del II

Idag tog vi en andra tur hela vägen upp till Täby Centrum för att besöka Apple Store. Vi hade med oss 2 egna och 1 bonusbarn idag som ville dregla över de nya iPhone-modellerna iPhone 5C och iPhone 5S.

Egentligen tycker jag inte det är superkul att gå i sådana butiker med ett tomt kontokort. Fönstershopping är inte riktigt min grej. Speciellt inte när det är så mycket man vill ha.

Givetvis var det väldigt mycket folk i butiken på grund av säljstarten för de nya telefonerna igår och iPhone 5S hade en egen kö som inte var så kort :) 5S såg likadan ut som den gamla iPhone 5 förutom hemknappen som nu ser lite annorlunda ut med sin fingeravkänning för upplåsning. Bara den funktionen skulle jag mer än gärna vilja testa. Det här med kod som jag måste ha på min arbetsmobil är ganska drygt.

iPhone 5C gillade jag skarpt. Plastbaksidan med sina lätt rundade kanter kändes som en liten återgång till iPhone 3GS utseende och kändes gediget och robust. Jag gillade den skarpt och den kändes väldigt bra i handen. Skulle jag köpa ny telefon idag skulle jag nog välja en sådan, en rosa! :)

De nya MacBook Pro-modellerna var tjusiga och vi fastnade en del vid iMac-datorerna och iPad Mini. Om jag var ganska rik skulle jag spendera en del tid här hellre än på Stureplan :)

Butiken är liksom produkterna väldigt långt fram rent tekniskt. Istället för skyltar vid varje produkt, ligger en iPad med information inbäddad i bänkarna. Man kan labba med skal till telefonerna för att se hur de ser ut och alla maskiner är igång och kan provas med diverse applikationer.

Nu blir det nog ett nytt fönstershoppingbesök nästa helg eller så för att titta på nya iPad Air. Den lär nog vara läcker.

Det tål också att nämnas igen om Apples satsning på tillgänglighet. Alla deras produkter har inbyggda hjälpmedel för människor med funktionsnedsättningar. Främst stödet för synskadade, men också hörsel, kognition och motorik. Köp en Mac, iPad, iPhone, Apple TV, iPod Touch eller iPod Nano och hjälpmedlen finns installerade klara för användning direkt vid installation. Det är fascinerande. Förutom mitt nuvarande jobb som jag trivs bra med, så vore det här något att få arbeta med. Tyvärr har de alla sådana funktioner i USA och bara en säljorganisation i Sverige och jag har inga planer på att emigrera ännu :) Samtidigt så skulle de behöva min kompetens för att få bort alla onödiga missar i sina nya versioner av sina mjukvaror. Men det får bli en våt dröm, man ska ju ha sådana också.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

Svensk Syn 2013

Idag har jag varit på hjälpmedelsmässa anordnad av branschorganisationen Svensk Syn. Branschorganisationen består av alla företag som arbetar med hjälpmedel inom området syn. Tidigare var mässan ID-Dagarna störst i Sverige och ägde rum en gång per år i Nacka Strand söder om Stockholm. Den mässan var för många fler typer av funktionsnedsättningar och synföretagen blev allt mer missnöjda med upplägget, bröt sig loss och fixade en egen mässa.

I år tror jag det var för tredje året i rad. Första året deltog jag som anställd på ett av hjälpmedelsföretagen.

Förra årets mässa besökte jag aldrig. Eller rättare sagt, jag åkte dit men det var så sjukt mycket folk och jag tappade bort mitt planerade sällskap och vände i entrén. Där träffade jag kompisar som jag istället gick och fikade med.

Men i år gick jag och Joche och det var lite kul. Både att se om man behövde uppdatera sig och att just vi båda som var kollegor på andra sidan ett av monterborden för 2 år sedan, nu var besökare. Tänk så rollerna kan förändras :)

Men det blev ett ganska kort varv i utställningen. Vi fastnade utanför först med kaffe och bekanta innan vi lyckades tränga oss in. Det var mycket folk även om förmiddagen var avsedd för sådana som arbetar inom området syn och eftermiddagen sedan för privatpersoner, eller ”brukare” som det fantastiskt tråkiga och nedlåtande namnet är på oss som också använder dessa hjälpmedel i vår vardag.

Mässan bjöd inte på några överraskningar. På CCTV-fronten händer inte så mycket. De har de senaste 10 åren fått platta skärmar, lite HD-kameror, men annars är det detsamma. En CCTV är en sorts läskamera. Man lägger ett papper eller föremål under kameran och får upp resultatet i förstoring på en skärm. Trots att jag hört att det totalt finns runt 400 modeller av CCTV på den svenska marknaden, om man räknar alla, även samma modell med olika skärmstorlek och färger, så uteblir liksom revolutionen.

Det ”hetaste” på CCTV-fronten jag såg idag var en sådan CCTV med en liten 7-tums läsplatta baserad på Android. Bilder sparades och processades i läsplattan och visades och styrdes från en stor skärm med några knappar och pekplatta. Läsplattan kunde man sedan ta bort och använda fristående som en liten portabel läskamera. Men konceptet kändes inte så hett eftersom vi använt våra smartphones till sådant de senaste 4–5 åren åtminstone.

Bland DAISY-spelare hade det inte heller hänt mycket. En DAISY-spelare använder man för att lyssna på talböcker om man har någon form av läshinder. Samma spelare hade fått lite snyggare former, nätverksanslutning för att kunna ladda ner böcker direkt från biblioteket någon gång i framtiden, men inget som går att använda idag.

Bland skrivare hade det inte heller hänt så mycket. En ny variant som påstods kunna skriva ut taktila grafiska bilder så som kartor. Principen är inte ny även om någon ny tillverkare försöker sig på att göra det bättre. Min gamla arbetsgivare visade en utskrift från iPhones kartor och den visade linjer av vägar i punktskrift. Det påstods kunna ske helt utan efterbehandling.

Bland punktskriftsdisplayerna blev ett av mina två lyft på ögonbrynen. Punktdisplaytilverkaren Handytech har lanserat en punktdisplay som jag varit väldigt delaktig i att ta fram specifikationerna på under tiden då jag arbetade på ICAP. Displayen är till punkt och pricka utformad så som jag specificerade och jag fick också en hälsning från tillverkarens VD :)

Det som var riktigt roligt var att man nu kunde tillverka displayer för punktskrift helt i valfria längder. Tidigare har man varit låst till längder med 8 celler i varje sektion, till exempel 24-, 32-, 40-, 64- och 80-teckensdisplayer. Nu kan man beställa en 37-teckensdisplay om man vill. Men där på bordet stod något som måste vara världens i särklass längsta display på hela 160 tecken! 80 tecken var ganska modernt på 90-talet men påstås nu vara oergonomiskt, i själva verket för dyrt. Men 160 tecken var väldigt speciellt. Längden blev typ 1,5 meter eller så och där finns nog ergonomiska frågetecken att nå från ena sidan till andra. Dock var tanken att man skulle kunna visa innehåll från flera fönster på en display. Till exempel innehållet från mailprogrammet på ena halvan av displayen och innehållet från internet eller Excel på andra halvan. Eller varför inte datorns innehåll på ena halvan och bilden från en telefon eller surfplatta på andra halvan. Det var i alla fall häftigt att se.

Det sista vi tittade på var en ny produkt. Den heter Brainport och består av tre delar. Dels ett par glasögon med en kamera placerad mellan ögonen som man kan se på de 2 sista bilderna. Informationen från kameran skickas till en kontrollbox som omvandlar bilden till elektriska impulser som sänds ut i en platta man har i munnen ovanpå tungan. Plattan är ca 4x4cm. Bilden av det kameran ser omvandlas och ska då ritas upp på tungan. Det ska kännas som att slicka på ett batteri och man ska kunna få konturer och kontraster uppritade på tungan. Med lite träning ska man kunna lära sig tolka sin närmiljö med hjälp av Brainport — påstås det :)

Som ni kan se var jag bara tvungen att ta en bild med glasögonen på men utan plattan i munnen :) Annars hade jag velat se hur det såg ut med en kabel stickande ut mellan läpparna och enligt uppgift ska det största problemet vara att man inte kan prata med plattan i munnen och att man drägglar :) Jag får syner så klart och har svårt att hålla mig helt allvarlig. Det måste vara en väldigt bra produkt för att man skulle vilja se ut sådär och med en jädrans sladd sticka ut ur munnen och drägglet rinnande längs hakan :) Skrattkrampsvarning helt klart :)

Rent vetenskapligt är jag inte förvånad att en sådan här produkt kommit och jag hörde också talas om den under mina sista dagar på ICAP. Under alla år enda sedan 80-talet har forskningen velat försöka förmedla en bild av omvärlden till synskadade på olika sätt. Det har funnits glasögon med IR-sensorer som försökt omvandla miljön framför än till ljud. Men eftersom vår hörsel är så viktig vid orientering vill man inte bli upptagen med annat när det dessutom är ljud så det räcker i stadsmiljö. Dessutom blir man tokig efter konstant pipande av ljusa och mörka toner efter en stund.

Det har också funnits vita käppar med olika former av vibrationer i för att varna för hinder framför etc. Då har det främst fallit på tyngden av käppen.

Och nu försöker man alltså med munnen. Händer och öron vill man ha fria till annat och då är munnen kvar. Jag har läst någon gång för länge sedan, långt innan den här produkten, att vägen från munnen till hjärnan är kortare än från öron eller känsel till exempel. Jag har inte fördjupat och intresserat mig särskilt mycket för ämnet.

Jag är en stark förespråkare för att man ska ha på fötterna innan man sågar en produkt. Det gäller teknikskribenter i våra kvälls- och dagstidningar också :) Så jag har bestämt mig för att prova Brainport för att se om det är så dåligt som jag tror. Däremot är jag helt säker på att jag aldrig kommer gå runt med solglasögon med en webkamera mellan ögonen, en sladd stickande ut ur munnen, dräggel rinnande längs hakan och en platta med elstötar i munnen. Jag är väldigt säker på att en sådan produkt inte kan ge mig så mycket så det är värt det.

Däremot har jag hört exempel på användningsområden som jag inte direkt avfärdar, men om detta låter jag andra skriva eller skriver mer om själv om och när jag provat Brainport.

Det fick avsluta vårt besök på årets upplaga av Svensk Syn och jag är nöjd med att ha konstaterat att jag lyckats hålla mig väl uppdaterad under året som gått och inte missat något av värde.

Här kan man se ett klipp från Youtube hur det är tänkt att Brainport ska fungera.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

48 timmar med iOS 7

I onsdags kväll var det så dags för lanseringen av Apples nya version av operativsystemet iOS för de mobila produkterna iPhone, iPad och iPod Touch. Version 7 bjöd på många nyheter och är på många sätt ett helt nytt operativsystem. Det har skrivits spaltvis om vilka nyheter som tillkommit så det hade jag inte tänkt ägna mig så mycket åt.

Jag vet inte om det är åldern eller om jag börjar bli avtrubbad. Jag funderade lite över allas reaktioner vid de senaste Apple-eventen där man ändå presenterat ganska stora nyheter och allt mer börjar reaktionen bli ”var det inget mer? Jag är besviken!” Fast vad man mer exakt är besviken på känns oklart. En kommentar vid Apple-eventet för en vecka sedan var ”kunde man åtminstone inte släppt en iPod Touch också?”

Jag tycker det tyder på att vi konsumenter börjar bli avtrubbade eller bortskämda med allt nytt som pulserar ut hela tiden. till slut blir de mest sensationella nyheterna tråkiga och inte tillräckliga.

Och jag klandrar ingen. Jag kände ungefär detsamma när nya iPhone 5S och 5C presenterades. Visst var det stora förbättringar, men det var inte samma känsla av julafton som tidigare. Och kanske är det inte så konstigt när alla tillverkare sprutar ut nya modeller av telefoner och plattor där varje pryl gör små steg framåt hela tiden. Det blir aldrig riktigt det där enorma klivet längre så att man får WOW-känslan.

Inför släppet av iOS 7 kände jag mig inte lika glad och förväntansfull som tidigare. Varje ny uppdatering av iOS har ur ett tillgänglighetsperspektiv inneburit stora förbättringar, så varför skulle det inte vara så nu? Nu när man haft ett sånt enormt försprång och satsat så stort på iOS tidigare och när man haft goda möjligheter att spana på Android. Android har länge legat långt, långt efter vad gäller tillgänglighet och på många områden är det ljusår kvar. Men faran med framgång kanske är att behålla skärpan och avståndet och inte slappna av allt för mycket i falsk trygghet.

Det jag tycker varit lite speciellt med Apples tillgänglighet, har varit att man varit bra på ”fel saker”. Att tänka på människor med nedsatt syn borde vara det enklaste. Att tänka på färger, kontraster och textstorlek är något de flesta med syn kan relatera till och förstå. Där har Apple varit sämst och är sedan en tid tillbaka omkörda av Anroid där man länge kunnat göra sådana inställningar.

Apple har istället varit i särklass bäst på det som varit svårast, tillgängligheten för gravt synskadade, hörselskadade och människor med motoriska funktionsnedsättningar. Tittar man bara på skärmläsaren VoiceOver för gravt synskadade användare, har man gjort det 100% möjligt att använda en telefon eller surfplatta med pekskärm och helt grafiskt gränssnitt och helt utan fysiska tangenter. Det har sedan 2009 varit en teknisk revolution inom området och jag anser att det är 2000-talets största genombrott fortfarande. Kanske är det just detta som gjort att man missat det lite enklare, gruppen med nedsatt syn, som fortfarande kunnat använda sin syn för att navigera men behövt stöd med förbättrade färger, kontraster och textstorlek.

När det gäller iOS 7 är väl detta den största besvikelsen. Egentligen kan jag inte säga så mycket om det eftersom jag inte själv kan se det. Allt är hörsägen från familj och vänner som är väldigt frustrerade över hur det kan ha blivit så mycket sämre på ett så uppenbart enkelt och självklart område. Väldigt mycket försämrad kontrast i tangentbord och på ikoner som har gjort det väldigt mycket svårare för människor med synnedsättning att skriva och flera har letat efter möjlighet att backa tillbaka till föregående version, vilket ju inte är möjligt.

Vad gäller tillgängligheten för människor med ”svår synnedsättning”, dvs vi som behöver använda skärmläsaren VoiceOver för att hantera våra telefoner, är det än så länge svårt att säga vad som är fel, men det känns inte bra. Det är någonting som gör att mitt användande av telefonen går långsammare och är något fumligare.

En tydlig försämring är att lås upp-knappen förändrat position och ur det här perspektivet verkar ha blivit mindre i omfång och därmed svårare att hitta med fingrarna. Den digitala rösten som läser upp all text på skärmen och vid inmatning har svårigheter att uttala vissa tecken och siffror som gör det svårt att höra och felmarginalen när man skriver eller lyssnar blir större.

För mig har ändå den värsta försämringen varit kalender-appen. Den gamla månadsvyn är utbytt mot en ny där vald dags möten inte syns under månadsvyn på skärmen, utan öppnar en dagvy. I dagvyn ligger klockslag varje timme förutom de möten man bokat in vilket gör det otroligt omständigt att hitta och snabbt se över dagen om man har något inbokat eftersom man måste passera alla klockslag för att vara säker på att inte missa.

En traditionell listvy har man förvisso gömt under sök-knappen men det blir extra tryck för att nå dit och jag som aldrig varit något fan av listvyn utan älskat den gamla månadsvyn kände ett rejält bakslag.

Jag har bara fått höra pikar i stil med att jag börjar bli gammal, att all den nya tekniken till slut även blivit mig övermäktig, men det är helt fel. Jag blev bara lite chockad över att något blivit så märkbart sämre och det gör mig lite orolig. Apple har varit känd för sin oerhörda kvalitet och var gång en ny version av operativsystemet iOS kommit ut, har tillgängligheten varit näst intill perfekt.

När man tar tre steg bakåt i denna utveckling kan jag inte låta bli att fundera över vad det beror på. Har man skurit ner på sin avdelning som jobbar med tillgänglighet, har de blivit sämre själva på att testa dessa bitar? Eller har Apples utvecklare slutat lyssna på sitt eget tillgänglighetsteam? Och vad med alla externa betatestare där ute som ändå har stor kunskap om VoiceOver? Har de slutat rapportera buggar och fel eller har Apple lyssnat allt mindre på dessa, för att man haft händerna fulla med annat i en så enorm uppgradering som detta är?

Det finns fler exempel på appar i iOS 7 som gör mig bekymrad, men jag ska ge det mer tid för att se om jag trots allt bara blivit för van vid det gamla.

Dock blir beslutet att inte uppgradera min privata telefon. Jag kör nytt operativsystem på min arbetstelefon för att se hur det blir framöver.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Föreläsning på Ågesta Folkhögskola

Idag har jag haft en föreläsning på en folkhögskola söder om Stockholm för människor som arbetar inom synrehabilitering. Jag antar att det främst var inom just folkhögskolorna. Det var en kombinerad föreläsning där första delen handlade om Mot Alla Odds och andra delen om tekniken och tillgängligheten i Apples produkter.

Jag har gjort några sådana föreläsningar nu och min fru och jag har finslipat presentationen så att jag börjar bli riktigt nöjd med upplägget. Varje gång känner jag att det är något som ska justeras, men annars är den bra. Kombinerat bilder och trailers.

På sista tiden har det känts lite konstigt, eller sorgligt eller vad jag ska säga. Jag ville och trodde inte att intresset skulle falna så snart efter sista programmet och jag trodde nog på en större efterfrågan på föreläsningar än vad det har varit. Vi blev naturligtvis förberedda på att man snabbt åker upp som en stjärna när något sådant här sänds på TV, men lika fort ner igen då annat och andra tar vid. Jag vet inte riktigt vad, men jag hade nog på något sätt velat fortsätta inspirera och motivera, men allt är ganska som vanligt igen.

När jag håller min föreläsning kommer minnen och känslan tillbaka väldigt starkt. Lite fånigt kanske, men jag får bita mig i läppen för att hålla tårarna borta till sista trailern ;)

Det var en grym glädjekänsla idag och stort och varmt intresse och många frågor och det blev till och med lite diskussion om konceptets vara eller icke vara efteråt. Vi fick med milt våld styra över föreläsningen på nästa del som handlade om tillgänglig pekskärmsteknik.

Om den delen finns inte så mycket att säga. Jag har pratat om det sedan 2009 nu och utbildar dagligen i det. Det svåraste är att behålla förståelsen för att många fortfarande tycker detta är nytt och spännande. För mig har det blivit vardag och oumbärlig teknik och antalet synskadade användare är stort som använder detta idag. Likväl är det fortfarande viktigt och så länge det finns människor som inte helt känner till hur bra det är, så finns det värde i att prata om det.

På väg tillbaka till jobbet känner jag mig riktigt nöjd.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Artikel i Macworld om tillgänglighet

För ett tag sedan hade vi besök av en journalist på jobbet som intervjuade vår avdelning om tillgänglighet i Apples Mac- och iPhone-miljö. Han var frilansjournalist och skulle skriva för Macworld.

På länken nedan kan man läsa resultatet. Det finns väl några sakfel och väl förenklade förklaringar men på det hela taget är det roligt att Macworld tar upp ämnet.

Mac och iPhone för synskadade

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Provar ny ledarhundssele del II

Den 30:e januari fick jag låna en ny ledarhundssele för utvärdering. Det är en ungersk konstruktion. Jag är inte helt på det klara med om det är en stark kandidat hos Synskadades Riksförbund – SRF och Sveriges Ledarhundsförare – SLHFs selgrupp som just tittar på alternativ till den traditionella ledarhundsselen som funnits åtminstone så länge jag haft ledarhund. Men nu är det dags att återlämna selen och ge en utvärdering.

Selen

Selen, eller oket är det man trär på hunden. Den har en rem framför bröstet, en under buken och sedan själva selen. Allt är gjort i något sorts nylonliknande material. Bröstremmen och bukremmen är justerbara med kardborrband och båda remmarna är ganska tunna men breda vilket måste vara bekvämt för hunden. Jag fick låna en sele i storleken small och på denna var bröstremmen maximalt spänd och passade bra, men hade jag haft en lite mindre hund så hade även small varit för stor. Bukremmen däremot hade god justermån.

Bukremmen knäpps fast med ett plastspänne motsvarande den traditionella selen, men här är ett större, bredare och mer rejält spänne motsvarande bukremmens bredd vilket känns mer gediget och hållbart.

På selen finns ett handtag som är ganska kraftigt samt en rund ring och en liten rem med knapp. Handtaget har jag svårt att hitta någon användning av. Det är knappast till för att lyfta hunden i och det är obekvämt att bära selen i handtaget. Återstår bara tanken att man ska kunna hålla i hunden i handtaget om det uppstår någon situation där man vill släppa ledarhundsbågen. Då har man ju som förare redan kopplet till hjälp och blir min hund störd av andra hundar är handtaget heller ingen bra grej att hålla i. Hunden behöver sin rörlighet i dessa lägen.

Ringen och remmen däremot kan användas för att hänga upp selen eller sätta fast kopplet i när selen förvaras så det inte kommer bort.

Den absolut största fördelen med själva selen är texten ledarhund som står på båda sidor på hunden. På den traditionella selen kan man sätta fast en skyldt, men då syns bara texten rakt framifrån. När texten står på hundens bägge sidor ökar möjligheten för folk att se vad det är för hund och i från flera vinklar. Jag har fått kommentarer om att det ser mer seriöst ut och jag tycker mig ha märkt att folk lättare förstår vad man möter för hund. Framför allt använder föräldrar rätt term när de förklarar för sina barn. Ofta säger man ”hunden hjälper den blinda killen” och nu tycker jag oftare man säger samma sak men först ”det är en ledarhund och den hjälper den blinda killen”. När man ser hunden och selen kanske man vet vad det är men kan inte komma på vad det heter. Men nu står det på ett tydligare sätt och det tror jag också är bra för marknadsföringen.

bågen

Bågen är den man sätter fast i selen och håller i när man jobbar med sin ledarhund. Genom bågen kan man tydligt känna hur hunden rör sig, varje steg den tar, om den kliver upp eller ner för en kant, om den svänger åt något håll för att undvika ett hinder. Jag kan tydligt känna i bågen hur hon rör sitt huvud, åt vilket håll hon tittar och jag kan känna på hennes steg om de är ”glada” och ivriga, osäkra eller målmedvetna. Känner jag att hunden, som vi skulle sagt, ”tvekar på steget” kan jag ge henne extra stöd. Med tiden förmedlar bågen hela hundens kroppsspråk ut till min hand och hunden känner helt säkert också av om husse eller matte är med där bakom och motsvarande vårt kroppsspråk signaleras tillbaka till hunden. Den är väldigt värdefull helt enkelt.

För att bågen ska kunna signalera på ett bra sätt kräver det att selen sitter bra på hunden, inte för löst och sladdrigt, och att bågen sitter fast bra i selen så att inga signaler ”försvinner” på vägen. Just den här bågen sätter man fast med två metallspännen på vardera sida av hunden. På den traditionella selen satt bågen med en ledkula direkt i seloket vilket inte gav stor elasticitet vilket jag tycker är bra. Spännena på den här bågen sitter inte direkt fast i metallbågen utan har en kort nylonbit mellan. trots att det finns en mjukdel mellan båge och sele tycker jag ändå det finns stabilitet i bågen och jag har inte tyckt att jag förlorat någon kontakt med hundens rörelser.

Den stora fördelen här är att bågen går att ta bort från selen vilket är en av de största vinsterna med att titta på nya selar tycker jag. På buss, tåg och tunnelbana, eller möten när jag vill att hunden ska ha selen på sig som sitt tjänstetecken men där bågen kan vara ivägen eller osmidig är det vansinnigt bra att kunna knäppa loss den. Då framgår det fortfarande tydligt att det är en tjänstehund.

Nästa stora vinst med denna båge är att den är väldigt mycket tunnare än den traditionella. Jag har inga siffror i millimeter just nu men det känns som minst halva tjockleken, förmodligen mer. Den traditionella bågens längd går att ställa eftersom den är teleskopisk, därav tjockleken. Den här bågen är då inte ställbar utan måste tillverkas i fasta längder. bågen jag provar är något för lång vilket har varit lite dumt.När jag håller i bågen med armen rakt nedåt så ska hundens bakben vara i höjd med mina ben. Då går hunden ett steg före mig och kan svänga höger eller vänster utan att jag är ivägen för hunden. Nu har hennes bakben varit ett steg före mig och det har varit lite för långt fram. Jag tror att hunden då får jobba mer för att få med sig hela husse i svängarna och i lagom tid inför hinder. Min hund är väldigt arbetsvillig och framåtsträvande så om husse släpar efter lite så jobbar hon bara på desto mer :) Det har nog gjort att bågens felaktiga längd inte varit något stort problem i just vårt fall.

Men bågen är gjord i tunn aluminium och är bara ett format rör så det borde inte innebära någon sak att ha några valbara längder beroende på förarens längd och hundens storlek.

En annan skillnad med den nya bågen är att handtaget man håller i är lite böjt uppåt. Det vet jag inte om jag har upplevt som någon för- eller nackdel. Jag har inte haft några åsikter om den traditionella bågens raka form men detta är kanske ergonomiskt bra och/eller designmässigt snyggt.

Sammanfattning

Någon sorts slutsats då? Ja det tydligaste betyget är väl att det stör mig grymt mycket att det nu är dags att återlämna selen så att andra ska få prova. Ännu, vad jag förstår är inte selen godkänd och intagen i sortimentet, så vill man ha en sele får man bekosta den själv. Priset ligger tydligen på runt 800kr om man är några stycken som importerar och delar på fraktkostnaderna och det går inte att jämföra med priset på den traditionella handgjorda och svensktillverkade selen.

Huruvida jag ska köpa en sele eller motvilligt återgå till den gamla har jag inte riktigt bestämt mig för ännu. Snålheten att själv lägga egna pengar på en så viktig sak är väl ingen stor anledning. Det kostar som en säck hundmat och ett koppel, så det är inte mycket att bråka om. Det som får mig att avvakta i så fall är om det kommer fler kandidater till test eller om detta är någon sorts ”release-kandidat”

Kommentarsfältet står till förfogande om ni åtminstone vill uttala er om den utseendemässiga skillnaden och om det är bra att det står ledarhund på sidorna och om det kan framgå på något tydligare sätt.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Trekker Breeze-kväll på Syncentralen

Bild: Trekker Breeze

Ikväll har vi haft en träff på Syncentralen för alla som fått och använt det talande GPS-baserade hjälpmedlet Trekker Breeze. Den blev godkänt hjälpmedel för synskadade i Stockholms län 2012.

Så vi på syncentralen som jobbat med utbildning och introduktion av detta hjälpmedel bjöd in samtliga användare till en användarkväll. Tanken var att få höra om och hur hjälpmedlet använts och vilka funktioner man främst nyttjar och i vilka situationer. Också så klart att få veta vad som varit dåligt med produkten och samla in synpunkter och svara på eventuella frågor. Den stora fördelen med sådana här kvällar tycker jag också är att användarna själva kan ge varandra tips och också höra att fler kanske har samma erfarenheter.

Det var en mycket givande kväll. Av ca 30 inbjudna kom 11 eller 12 till slut vilket får betraktas som bra i dessa sjukdomstider. Jag tycker vår uppföljning av den här typen är superviktig inte minst för egen kompetensutveckling och för att användarna ska se att vi jobbar på för att få både oss själva och produkter bättre.

Det var slut vid halv nio då de sista gick ut genom dörrarna och trots den sena timmen tog jag och hunden en promenad på ca 3km till pendeltåget. Det behövde hunden som legat så länge och jag för att varva ner efter en 12 timmars arbetsdag.

Framöver i vår ska vi ha flera liknande kvällsaktiviteter. Då handlar det mer om att bjuda in för att informera nya och gamla användare hur man kan jobba med Mac-datorer. 99% av vårt arbete är ju fortfarande av högst förklarliga skäl i PC-miljö men det är mer än möjligt att som synskadade jobba i Mac-miljö och det ska vi visa att vi kan lika bra som PC.

Tack till alla kollegor ikväll, det var supertrevligt och det kändes som de inbjudna var mer än nöjda.

Andra bloggar om: , , , , ,

Provar ny ledarhundssele

För cirka två år sedan bildade Synskadades Riksförbund – SRF och Sveriges Ledarhundsförare – SLHF en ”selgrupp” för att titta på alternativa selar till våra ledarhundsselar. Hittills har det bara funnits två varianter på selar, dels den vanliga klassiska selen som sett likadan ut åtminstone så länge jag haft ledarhund vilket blir 20 år i år och dels en variant på den traditionella selen som ska vara mer ergonomisk.

Selen består av ett ok i läder man trär över huvudet på hundennnnnn, en rem under magen och en framför bröstet. Lädret är ganska tjockt och styvt och ett rejält arbete. Bågen som föraren håller är fäst på sidorna på oket och bågen i sig är ganska tjock och teleskopiskt ställbar i längden.

Jag har inte haft något emot originalselen annat än att jag kanske tyckt att bågen varit av lite onödigt grovt gods och att bågen inte gått att ta av från seloket utan hela selen måste tas av hunden om det är trångt om utrymme på buss, tåg eller liknande.

Så på SLHFs höstkurs 2012 visades ett antal olika selar från olika länder samt en ny sele som tagits fram av SRF. Minns den inte i detalj nu men den kändes marginellt omarbetad jämfört med originalselen. Men flera av de andra alternativen var spännande, med väldigt lätta ok i nylonliknande material och med bågar som gick att ta av på lite olika sätt, med karbinhakar eller sådana där ”snäppfästen” som ibland finns på ryggsäckar. Men selen får inte bli för lätt och måste ha lite styrsel och stabilitet så att hundens rörelser när den svänger eller tar steg uppåt eller nedåt känns tydligt.

Nu verkar SRF och SLHF köpt in ett gäng av en ungersk ledarhundssele som man lånar ut för utvärdering. Jag har idag fått låna en sådan och är mycket förtjust så här långt! Vi har bara varit ute och gått en längre promenad med selen och då på gångvägar och inte i någon mer rörig miljö med mycket människor och andra hinder.

Oket är i någon sorts nylon och därmed väldigt lätt och flexibelt för hunden. Både remmen över bröstet och under magen var bredare än originalselen vilket måste vara skönare för hunden. Bågen var säkert minst hälften så tjock som originalselen och går att knäppa bort från oket med klickfästen. Hunden kan alltså ha selen på sig när den ska ligga på tåg, bussar eller på möten men slippa ha bågen kvar som slår i och fastnar i allt och gör att hunden inte kan ligga i vilken position den vill. Självklart måste man ta av selen helt när hunden ska rasta. Jag vet att det finns de som tycker att ta av bågen från oket är tillräcklig signal för hunden men på den punkten är jag själv fortfarande gammalmodig.

Bågen är i rostfritt och oket är svart och vitt och något som jag gillar extra mycket är att det står ”Ledarhund” på vardera sidan av selen.

En klar nackdel med selen är att bågen inte är ställbar i längd. Det måste man göra avkall för att kunna ha en så tunn båge. Det betyder att det måste finnas flera längder på både men eftersom den är avtagbar från selen så kan man ju ha flera olika varianter på båge till samma sele och inställningen gör man ju oftast en gång till en ny hund.

Första promenaden kändes helt OK och jag känner spontant att en sådan här vill jag ha även om jag måste testa mer förstås :) Just den avtagbara och tunna bågen gör mycket. Men också att trots tunn båge, lätt och tunt ok så kändes selen fortfarande stabil på hunden och hennes steg och rörelser kändes ändå tydligt i bågen så att hon är lätt att följa.

Det ska bli spännande att se hur det funkar när det är lite mer för hunden att göra, människor, tåg, tågspärrar, trappor och trottoarer, om jag fortfarande kan läsa hunden lika bra som i den gamla selen.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SVT visar informationsfilm om ledarhundar del II

Äntligen, äntligen, äntligen får vi åter se information om ledarhundar i SVTs Anslagstavlan. Det var … många år sen sist, slutet på 80-talet eller början på 90-talet, ingen verkar ens minnas när det hände, bara att det hände.

Den 25:e januari laddade Synskadades Riksförbund upp två korta informationsfilmer på Youtube. Klippen är identiska förutom att det ena klippet är syntolkat.

Filmerna är ursprungligen gjorda av Norges Blindeforbund och ger information på ett kul och lättsamt sätt att man inte ska störa den som arbetar, inte heller om det är en ledarhund.

Nu har Synskadades Riksförbund fått lov att använda filmerna och de har fått svenskt tal, åtminstone delvis och filmen kommer sändas i SVTs Anslagstavlan under våren.

Jag ska inte gnälla över att SRF varit ganska tröga och ointresserade av just det här. Det har jag skrivit spaltmeter om. Det viktigaste är att det nu äntligen, äntligen förändrats!

Nedan kan man se de båda Youtube-klippen.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SVT visar informationsfilm om ledarhundar

Igår lade Synskadades Riksförbund – SRF ut följande informationstext på sin hemsida:

Informationsfilm om ledarhundar i SVT

Efter ett idogt arbete från vår kommunikationsavdelning så är det nu klart att Sveriges Television under våren kommer att visa en informationsfilm om ledarhundar på ”Anslagstavlan”. Filmen är cirka 45 sekunder och producerad i Norge.

Det är naturligtvis väldigt glädjande nyheter och inte en dag för tidigt! Otaliga är de inlägg där jag här i bloggen ropat på mer marknadsföring från SRF och att Norges Blindeforbund varit en stark förebild med sina olika reklamfilmer gällande synskadade som varit både moderna och provokativa fast på ett mycket bra sätt tycker jag.

Ta bara SRFs reklamfilm som exempel:

Den är ju så torr och tråkig så man bara dör! Jämför den med Blindeforbundets rekalmfilm, en bland många:

Lite mer action och humor i den. Men ”sådant kostar pengar” och ”folk kan ta illa upp” skulle det låta i Sverige.

Men nu har det alltså hänt något! I vår ska SVTs Anslagstavlan tydligen sända en ca 45 sekunder lång informationsfilm om ledarhundar. Man har inte bekräftat det från Synskadades Riksförbund ännu, men troligast är att de äntligen sänder en svensk version av Norges Blindeforbunds film nedan! Det var på tal under 2012 men blev inget av till min stora besvikelse. Men nu kanske det händer! Titta bara på klippet nedan och njut!

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sonos Controller för iPhone uppdaterad del II

Idag har det kommit en ny version av Sonos Controler för iPhone

Den nya versionen erbjuder möjlighet att spela upp musik från telefonen och inte bara musiktjänster och datorer. Det är ett suveränt bra tillägg.

Själv saknar jag fortfarande kompatibilitet med Airplay vilket vore fantastiskt bra. Egentligen förstår jag inte varför stödet inte finns, men antagligen handlar det om dyra licenskostnader till Apple för att få använda Airplay.

Ett stort problem som dök upp i och med den här uppdateringen, är att telefonen blir väldigt långsam när man avslutar Sonos Controller-appen och har skärmläsaren VoiceOver igång. Telefonen blir så seg så att den i princip blir oanvändbar och för att lösa problemet måste man ta fram programväxlaren och stänga appen så den inte körs i bakgrunden.

Antagligen är det den nya funktionen att spela upp musik från telefonen som ställer till det.

Buggen som gjorde att talsyntesen i VoiceOver pratar genom den externa högtalaren i Sonos Controller-appen trots att man har headset inkopplad, är tack och lov borta. Däremot, för att kunna justera Sonos-volymen med telefonens fysiska volymknappar, måste man numera slå av VoiceOver helt. Men det är överkomligt tycker jag.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Internationella funktionshindersdagen 2012

Idag firar vi internationella funktionshindersdagen. Jag hade faktiskt ingen aning om att den ens fanns förrän tills alldeles nyligen :) Men så är jag inte så politiskt aktiv och dessa dagar känns som om de mest har ett politiskt syfte. Och just denna dag är väl tänkt att uppmärksamma allmänhet och politiker på olika hinder i vardagen som man stöter på som funktionshindrade.

Föreningen Sveriges Ledarhundsförare firar dagen med att träffa integrationsminister Erik Ullenhag för att lämna in en namninsamling för en lag som förbjuder diskriminering av ledarhundsförare. Namninsamlingen startade i våras och man lyckades samla in 1740 namn när den avslutades igår kväll.

Med namninsamlingen vill man belysa behovet av en lag som förbjuder diskriminering av ledarhundsförare. I dagsläget är det inte olagligt att neka en person som använder ledarhund som orienterings- och förflyttningshjälpmedel tillträde till arbete, skolor, fritidssysselsättningar och nöjesliv. Om en rullstolsburen person blir nekad tillträde till något kan denne anmäla detta hos Diskrimineringsombudsmannen och ha ganska goda utsikter att få ett utslag till dennes förmån. Vi ledarhundsförare vill bli omfattade av samma lag eftersom konsekvensen för oss blir den samma om vi inte får ta med våra hundar.

Ofta hänvisar man till allergi, hundrädsla eller hygien trots att det finns ganska mycket forskning på området som visar att våra ledarhundar inte utgör något problem. Läs gärna mer på SLHFs hemsida.

Nu är namninsamlingen inlämnad och även om man måste prova allt är jag själv lite skeptisk till vilken verkan det har.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ledarhundar och frikörning

Man kan säga att det finns två sätt att arbeta med ledarhund. Det i särklass vanligaste är att man går fasta, ”inkörda” tränade sträckor. En tumregel sedan urminnes tider har varit att när man får sin hund, tränar man in ett fåtal sträckor, så få som möjligt för att klara det vardagliga livet. Det kan vara mellan hemmet och arbetet, nödvändiga butiker och rastnings- och promenadrundor. Man har alltid från Synskadades riksförbund – SRF och även tidigare, när gamla Hundskolan i Sollefteå skötte om ledarhundsverksamheten, haft som rekommendation att hålla sig till dessa sträckor det första året och att utöka sträckor med måtta och bara vid behov.

Det är ett sätt att arbeta som är väldigt klokt inledningsvis med en ny hund och kanske också en ny förare. Man får tid att arbeta ihop sig och lära känna varandra och hunden får i lugn och ro jobba i känd miljö där det vet vad som förväntas av den. Både hundarna och vi människor är väldigt olika. En del hundar klarar tuffa, ombytliga miljöer och till och med kan fungera bättre när det inte är allt för rutinmässig vardag, medan andra hundar trivs bättre i ett lugnt och sansat tempo i en välkänd miljö utan allt för stora överraskningar. Det som hos oss människor kallas lokalsinne, brukar i ledarhundssammanhang kallas ”bildminne” mest för att man inte tror att en hund kan ha ett lokalsinne. I mitt tycke är det lite samma sak. Det betyder att hunden kan känna igen platser den besökt förut och minnas hur den hanterade situationen den gången.

Det kan också betyda att den känner igen en plats som en tågstation eller tunnelbanestation mest för att en sådan brukar se ut ungefär på samma sätt och därmed fungerar på samma sätt. Man vet att man går in och ut genom spärrar, biljettluckan sitter oftast till höger om spärrlinjen i Stockholms tunnelbana, perrong och tåg ser oftast likadana ut.

Hundarnas egenskaper påminner om våra egenskaper. En del av oss har ett bra lokalsinne. Vi kan känna igen platser vi besökt och komma ihåg hur vi hittade förra gången eller man kan komma upp ur tunnelbanesystemet och snabbt och lätt förstå var man befinner sig. Man kan ha lätt för att ta emot en vägbeskrivning och följa den eller man kan ha lätt eller svårt för att omvandla en kartbild till verkligheten och hitta rätt.

Har man ett synhandikapp blir det naturligtvis svårare att orientera. Man kan inte lika lätt se sig om, kontrollera skyltar eller upptäcka kännetecken på långt avstånd. Men bra eller dåligt lokalsinne kan man ha ändå. Märkligt nog, när jag skriver detta känner jag att man oftast aldrig hör ”synskadade” och ”lokalsinne” nämnas i samma mening. Då heter det oftast ”orienteringsförmåga” vilket enligt mitt sätt att se det på bara är ett tredje ord för samma sak. Varför det är så vet jag inte. Man kan precis som seende ha svårare eller lättare att komma ihåg platser och miljöer eller få upp den där kartbilden i huvudet.

I de allra flesta fallen tror jag det här med ledarhundar som kör fasta sträckor är fullt tillräckligt. Det behöver ju inte betyda att man bara är begränsad till att gå mellan hemmet och jobbet, affären och något mer. Fasta sträckor kan med tiden bli många fler och har man lärt sig vägen till ett köpcentrum så betyder ju inte det attman bara kan gå till en av butikerna. De flesta av oss som inte ser är ändå inte begränsade av hundens förmåga utan vår egen. Visst skulle vi vilja kunna gå på spontana promenader vart som helst, ta in på en okänd avtagsväg och komma rätt ändå till slut, men det är helt andra saker som begränsar det än hunden. Det vanligaste är nog att man inte vågar eller att det inte är värt tiden och energin. Ibland undrar jag hur många av er seende som egentligen skulle lida av ett 20-tal inkörda sträckor. De flesta av oss kanske skulle vara fullt nöjda med det för att våra liv inte alltid omfattar så mycket mer.

Men utöver detta med fasta sträckor finns något inom ledarhundsvärlden som kallas för ”frikörning” och det har så länge jag kan minnas varit ett hett och omdiskuterat ämne. Jag tror mycket av problematiken kring det bygger på missuppfattningar och misstolkningar och lite också att man inte vetat hur man ska kunna hantera det.

Att friköra med en ledarhund är helt enkelt när man avviker från kända sträckor och ger sig ut där varken förare eller hund har varit tidigare. Kravet på föraren, att hitta kvarstår och att inte lägga över något av orienteringen på hunden. Hunden ska främst hjälpa mig att undvika alla sorters hinder och hitta orienteringspunkter så som trottoarkanter, stolpar, dörrar, trappor etc.

Nå, det här låter ju konstigt? Om kravet på mig som förare fortfarande är att ”hitta” för att kunna styra hunden på en plats ingen av oss varit förut och där jag inte ser skyltar med vägnamn, namn på butiker eller något alls. Men det kan betyda att jag har fått en vägbeskrivning och följer den, att korsa fyra gator och svänga höger på den femte och 100 meter in svänga vänster och där ligger porten på höger sida ”en bit in”. Hunden tar mig framåt, den undviker hinder, den ska markera vägar in till vänster, den ska söka efter kanter och stolpar på kommando. När vi kommer fram till en korsning ska jag således kunna tala om för hunden om vi ska vika av åt vänster eller höger, eller söka kanten, stanna och vänta på trafiken och kommendera hunden ”före” när det är klart att gå. En del hundar behöver mer av förarens trygghet och säkerhet och behöver tydliga instruktioner medan andra hundar klarar av lite egna beslut och initiativ.

Det låter ju inte så svårt kan man tycka, så vad är då problemet? Synskadades Riksförbund avråder, eller rekommenderar skarpt att man undviker frikörning, dumt nog oftast utan motivering så att mottagaren inte förstår varför och det skapar irritation. Att säga till någon att ”din hund klarar inte riktigt den typen av krav och utmaningar” skulle bara genast sluta i ramaskri att hundarna är för dåliga. Att säga att ”du som förare har för dålig orienteringsförmåga, du kan inte vara det stöd för hunden som behövs” skulle uppfattas som kränkande av mottagaren och SRF skulle få höra ett och annat om diskriminering. trots att det i själva verket är sanningen.

Ett problem kan vara att SRF i dagsläget inte kräver av hundarna som utbildas att de ska ha ”frikörning” som en del av träningen. En del av leverantörerna gör det ändå, medvetet för att hunden klarar det och också för att det är mest praktiskt. Märkligt nog verkar en del av slutproven som SRF själva genomför, äga rum på för hunden okända sträckor så även själva slutprovet blir frikörning.

Skulle det ingå i hundens utbildning och graderas så att man från leverantörshåll blev uppmanad att ange hundens förmåga till frikörning så skulle det sedan kunna matchas mot en förare som har den förmågan och det behovet. Vad jag förstår görs det lite idag mellan raderna men inte på papper och i avtal. Leverantörerna känner sina hundars förmågor och SRF känner ofta till förarnas förmågor och att stoppa in frikörning som ytterligare en parameter borde inte skada.

Jag blev förvånad under den gångna kursen över att detta var ett så stort problem och att många verkar ha uppfattat det på ett helt annat sätt än jag har gjort. Jag har ändå haft 5 hundar sedan 1993 och har aldrig gjort någon hemlighet av mitt behov av frikörning inför SRF. Snarare tvärt om. I min ungdom när jag fick min första hund levde jag ett aktivt liv med krogar, träning, vänner och aktiviteter. Jag fick en lugn, stabil tålig hund just därför. Vi övade inte frikörning på ett tydligt sätt, men däremot sa man att jag väl kunde vänta med utsvävningar åtminstone det första året. Men jag fick aldrig något förbud eller blev starkt avrådd.

När jag fick min andra hund arbetade jag och reste en del i tjänsten. Jag behövde en hund som klarade det och det säger sig per automatik mycket frikörning. Och följande hundar, med undantag från min senaste hund, har varit bestämda, tåliga, arbetsglada och aktiva individer som tyckt att fasta sträckor varit tråkiga efter en stund.

När jag i augusti förra året fick min senaste hund sades det tydligt att den här hunden är perfekt för dig som reser mycket, hon kommer klara av och tycka om det. Under kursen var vi tre aktiva förare och ämnet diskuterades och ingen blev avrådd från att resa. Själv hade jag en bokad resa bara en vecka efter kursen vilket vi också pratade om. Hade inte resan varit bokad sedan länge hade jag kanske undvikit att åka så snart efter att ha fått en ny hund, men nu hade jag inget val och allt gick för övrigt bra.

Under kursen som var i helgen pratade en dressör om just hundar lämpade för fasta sträckor och hundar lämpade för frikörning och han sa något mycket intressant som jag tror många förare missar. En hund som passar för fasta sträckor fungerar bra från punkt A till B, den missar sällan att markera ett intränat riktmärke som en stolpe eller liknande. En hund som är lämpad för frikörning har lite mer att tänka på. Om jag i en okänd miljö vet att, ungefär här borde det finnas en stolpe till ett övergångsställe, kommenderar hunden ”sök stolpe” så kan det utan att jag vet om det, finnas fler stolpar i närheten. Hunden söker då oftast upp den närmaste stolpen som kanske är fel stolpe för mitt behov. Jag måste då inse och förstå det, säga till hunden ”det är bra, en fin stolpe”, berömma och ge kommandot igen ”sök stolpe” för att se om vi hittar rätt stolpe.

Det där händer mig jämt när jag frikör. Det är inget problem för mig eftersom jag vet att hunden gör rätt och den kan inte veta vilken stolpe som passar husse bäst just idag och här :) Däremot ska hunden inte ta det som ett misslyckande att den sökte upp fel stolpe, utan få beröm och äran att söka upp en till.

På det sättet ställer det kanske ännu högre krav på mig som blind förare att ha en god orienteringsförmåga. Jag måste veta vilken stolpe eller infart eller trappa som är rätt utan att egentligen kunna veta. Blir det fel, vilket det ofta blir, så måste jag ta på mig felet och bara ge hunden beröm och uppskattning. Åtminstone så länge den söker upp rätt saker som jag ber om. För där ligger ju kravet på hunden och en stolpe, en dörr eller en trappa ser ju likadan ut i Stockholm, Göteborg eller Örebro.

Jag tror att här är en stor del av problemet. Synskadades Riksförbund är nog, lite med fog rädda för att vi riskerar att, om inte förstöra så kanske avtrubba eller göra våra hundar förvirrade. Det är ju ändå hjälpmedel för flera 100.000kr. En viss mängd avtrubbning är nog omöjlig att undvika men att förstöra hunden för att man kritiserar hunden för att den gör fel i en okänd terräng är nog större risk UTAN rätt utbildning och rätt matchning och information till föraren.

Här är ännu ett problem. Förr om åren fick man vara 2 veckor på hundskola eller kursgård och en vecka hemma. Över tid har tiden på kursgård eller hundskola krympt så att det i dagsläget bara är förstagångsförare som över huvud taget får åka på kursgård. Alla andra får leverans hemma direkt och får bara åka på kursgård i mån av plats. Tiden har också minskats vid första kurstillfället. Därtill var det tidigare 2 uppföljningskurser, en hemma och en sista på kursgård. Den andra kursen hemma har kortats av och den tredje på kursgård har helt uteblivit.

Det är lätt att förstå att SRF är rädda för att ge sig in i något som helt klart kräver mer utbildning i tider där utbildningen kraftigt skärs ned. Att man sedan i tider där detta som allt annat blir dyrare inte strävar hårdare efter mer pengar är en annan och märklig fråga.

Att ”köra” eller arbeta med ledarhund är något av det finaste jag vet. Att gå med en hund på välkända sträckor där jag kan koppla av lite är bekvämt och ger mig nästan en känsla av att ha det lika lätt som alla seende. Att friköra med en ledarhund är även för mig som har haft hund ganska länge, fantastiskt och fascinerande och med tiden när man jobbat länge samman och det känns som om hunden läser ens tankar är på gränsen till vackert! :)

Det är svårt att i ord beskriva känslan eller känslorna för dom är lika många som situationer. Att gå i ett köpcentrum och känna hunden arbeta och kryssa runt skyltar och grupper av människor, veja för mötande barnvagnar och runda en servering och hinna ikapp människor som går långsamt framför, hur hunden rundar och passerar. Eller att gå på en gata, säga till hunden ”sök stolpe” för att man ska gå över och hör inte ticksignalerna i allt trafikbuller och hur man känner i selen att hunden letar, tittar sig omkring, får syn på en stolpe och hur man känner i steget hur hon funnit det hon letar efter och sekunden senare står vi vid stolpen.

Vid ett tillfälle var jag på vårdcentralen på ett läkarbesök. Jag blev hämtad i väntrummet och vi sicksackade oss fram genom korridorer till rummet vi skulle vara. Efter besöket frågade läkaren ”hittar du ut?” ”Jadå” svarade jag helt självsäkert men tänkte ”hur i helvete ska det gå till?” eftersom jag inte hade något minne av hur många vänster och höger vi vikit av. Men jag säger ”Flinga min vän, hittar du ut?” eller som det korrekta kommandot lyder ”sök ut” så blir det höger/vänster om marsch och så bär det av genom korridorerna. Jag tänker att nu hamnar vi väl i kaffeterian men sekunden senare öppnas de automatiska dörrarna för oss och solen slår emot oss. Efter 19 år som hundförare är det ändå inte svårt att få en tår i ögat, krama om henne och säga att ”du är bäst!”

Ofta är det så att vi letar oss fram och jag frågar folk om vägen. När vi ska tillbaka säger jag ”nu går vi tillbaka” till henne. Det finns inget sådant kommando men ibland pratar man med sin hund ändå och man vet att de förstår. Vid ett gatuhörn kan jag säga ”här var det väl vänster?” med lite tveksam röst eftersom jag inte riktigt minns, jag med bra lokalsinne och allt :) ”Nope” säger hon och svänger höger. Oftast kommer vi rätt, men gör vi inte det är det min uppgift att säga ”duktig sötnos men sorry, du hade fel” och hon kommer vifta lika glatt på svansen.

Vi har provat otaliga vägar jag och Flinga. Jag känner mig aldrig ensam och vilse och hon har roligt och lever efter måttot ”ju mer desto bättre” :) Hur vet man det? Det känns och syns, på huvudet, den höga svansen, det allerta steget och draget och ivern. Det känns lika tydligt som när hon tvekar på steget och jag känner i selen hur hon rör huvudet och ser sig om. Då vet jag att hon behöver någon form av stöd. Då får jag säga att vi fortsätter rakt fram och visar det sig vara fel väg, är felet mitt.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SLHF höstkurs 2012

En helg på Almåsa Konferens är snart slut och jag sitter här och väntar på att åka hem. Vädret har varit helt OK och jag trivs väldigt bra här ute. En jättefin miljö och anläggning, god mat och trevlig personal. Dessutom är det en miljö som jag till fullo hittar i vilket är bekvämt och underlättar.

Helgen på Almåsa var en kombination av ett extra årsmöte och höstkurs. Vid SLHFs årsmöte 2012 kunde inte styrelsen beviljas ansvarsfrihet eftersom revisorn inte var klar och en del bokföring kommit in sent.

På fredagskvällen anslöt alla runt 17-tiden lagom till middagen. På kvällen hölls ett kortare innepass bland annat med presentation av deltagarna. Efter det var vi några som bastade men det blev ganska tidigt och lugnt på ölfronten tack och lov.

Natten var inte rolig och jag sov inte så värst bra min första natt i båten. Jag hade en fotogenkamin som fanns med i båten när jag köpte den men den visade sig ganska farlig eller i vart fall obehaglig att hantera.Ratten för att höja och sänka veken tjärvade redan innan men när kaminen varit tänd en stund gick den inte alls att vrida ner för att släcka. Jag fick nästan lite panik där ett tag men lyckades få ner lågan till något mindre och därefter lyckades jag blåsa ut den. Komplett livsfarligt!

Natten var kall, bara 8–10 grader och sovsäcken jag hade med mig var inte gjord för den sortens övernattning. I en mer lämplig sovsäck hade det varit kanon. Så jag vaknade flera gånger och skakade av köld och fick rulla in mig så gott det gick och krypa nära hunden. Men när jag vaknade var jag inte särskilt utvilad och morgonen var väldans rå och kall och det var jacka på och det tog en god stund och mycket kaffe att tina upp efter natten.

På förmiddagen började vi med det extra årsmötet som var avklarat på en halvtimme. Men så var det inte så många punkter som skulle avhandlas. Det som tog mest tid var en nitisk medlem som protesterade mot småsaker i föreningsbyrokratin vilket bara tog tid och var irriterande.

De uteaktiviteter som ägde rum under helgen var frivilliga och man kunde välja på promenad och lydnad. Själv valde jag promenad båda dagarna, mest för att jag kände mig gåsugen och ganska trött och lite låg och det är ingen bra grund för lydnad och man är ingen vidare förebild för sin hund. Jag har dessutom gjort lydnaden så många gånger att jag vet vad jag och Flinga behöver jobba med och jag vet också hur jag ska göra det. Att jag sedan kanske inte gjort det i den mängd jag borde, hade jag ingen lust att visa upp just där och då :) Jag behövde inte bli mer låg :) Men ena dagen gick vi 7km i ganska rask takt och idag gick vi 5km i något lugnare tempo och det uppskattade både jag och hunden. Att gå och röra på oss kändes viktigt av flera skäl.

Innepassen under helgen har också mestadels varit intressanta. dels har vi fått titta på lite alternativa selar som kanske kan bli aktuella i framtiden. Den sele som nu finns har varit den enda att välja på under alla år. Nu fick vi titta både på en som Synskadades Riksförbund tagit fram som prototyp, men också ett norsk/finskt alternativ, en japansk, en tysk och en belgisk sele.

Själv gillar jag den sele som finns idag. Jag kan hålla med om att bågen är onödigt tjock och inte går att haka av från oket som sitter på hunden. Det kan vara bra ibland på buss och tunnelbana för att jag och hunden ska ta mindre plats. Men att oket, det som sitter på hunden, är lite rejält och stabilt tycker jag bara är en fördel.

Ett annat intressant pass var det som handlade om det som brukar kallas för ”frikörning”. Man skiljer på fasta sträckor och friörning. Fasta sträckor är de man lär in med instruktör, mellan hemmet och arbetet, skolan eller affärer och självklart några alternativa rastrundor. Frikörning är där man kanske hittar själv, eller har en uppfattning om hur man ska gå men inte har någon exakt koll på alla vägar och riktmärken och där man tar hjälp av hunden och mer improvicerar sig fram. Just om frikörning finns mycket att säga så det blir nog ett eget inlägg. Men det var ett ämne som skapade mycket debatt och jag tyckte att det var mycket informations- och tolkningsmissar.

Nu när kursen är slut ska det bli skönt att åka hem samtidigt som själva vistelsen på Almåsa varit avkopplande och skön. Det har inte varit fritt från moln kan man säga och en del av dem har kommit hemifrån med barn som kanske inte varit helt justa och jag skulle åter igen önska mig den där manualen eller stödet att ha någon att fråga ”hur fan gör jag nu?” Men det får bli som med frikörningen, man får improvicera och pröva sig fram och sen någon gång längre fram i livet om man gjorde rätt…

På kursutvärderingen hade nästan alla bara bra saker att säga. Jag var sist i raden av talare och vart efter det närmade sig min tur insåg jag att det jag hade att säga skulle jag bli ensam om och jag skulle inte bli populär. Men det brydde jag mig ganska lite om.

Så när det var min tur sa jag allt det självklara som uppenbarat sig och varit positivt under kursen för jag ville ändå avsluta med det dåliga som inte var riktat mot kursen ledning, planering och utförande. Det relativt fria och lättsamma program lyckades man ändå få riktigt givande, så pass att vissa diskussioner kändes för korta. Ämnen som selar och frikörning var nya och intressanta och ämnen som ”ledarhunden i karriären”, hur det är att studera och jobba när man använder ledarhund som hjälpmedel var inget nytt ämne men något som alltid tål att diskuteras. Vidare var det otroligt bra ledsagare och instruktörer på kursen som gjorde en utmärkt insats helt ideellt enbart mot kost och logi — vilket i sig inte är så illa på ett ställe som Almåsa.

Men sedan var det slut på spridande av solsken.. Ett fenomen som jag tycker är extremt tydligt i synskadekretsar, mer än andra kretsar är dels förmågan att avboka i sista sekund eller helt skita i att dyka upp. Just det var inget problem här, men däremot förmågan att passa tider. Inte ett enda pass började i tid, alltid 10–15 minuter försenat för att folk drällde in och skyllde på rastning och fodring av hund etc. Programmet var så väl tilltaget att det inte var några som helst problem att hinna rasta hunden mellan passen och börjar ett pass kl09 betyder det att man sitter där kl09 så att man kan sätta igång. Inte att man kommer in genom ytterdörren 09.05 och ska hänga av sig, leta sig in och hitta en plats. I synnerhet om man vet att orienteringen kan ta lite längre tid. Åtminstone jag ser alltid till att vara ute i god tid i möjligaste mån och jag är ändå usel på att passa tider.

En av deltagarna klagade på Almåsas dåliga service trots sina 4 stjärnor som de sägs ha. Men just för att man i så fall är 4-stjärniga hör det till gott uppförande att inte börja servera maten förrän alla är på plats. Som vid någon middag tog det 45 minuter innan maten började bäras in och det berodde ju på att somliga drällde in 30 minuter efter utsatt tid.

Vad som är ännu mer skrämmande och som bara gäller för synskadade, är att denna systematiska brist på tidspassning tas det hänsyn till. Inget av passen började trots sen ankomst utan alla sätt där lydigt och väntade. Hade det varit jag och hade det varit i andra sammanhang hade man börjat på utsatt tid så hade de som kom sent fått känna av att man kom försent och störde andra genom sin entré. Det är en pedagogisk effekt som funkar i andra sammanhang.

Slutligen, men det orkade jag inte framföra i utvärderingen, är det pinsamt hur folk åker till årsmöten utan anteckningshjälpmedel och tillgängliga handlingar utan mötesordförande måste läsa upp allting. Inte nog med det. I slutet på varje pass upprepar man nästa programpunkt som om det vore ett dagis, trots att alla fått program utskickade både via epost och utdelat i punktskrift. Så någon tillgänglighet rörde det sig inte om.

Tyvärr är detta inget unikt från denna kurs utan ett vanligt förekommande problem bland synskadade. Och jag tänker att det finns en viktig orsak att sköta detta bland annat som ledarhundsförare. Om man nu hävdar att hunden ska följa med på möten och andra evenemang så får man sköta hundhållningen så att man inte ständigt kommer försent eller avbryter för det kommer förknippas med funktionsh8indret och hunden. Och i vilket sammanhang kritiserar man en funktionshindrad som ständigt och jämt kommer försent eller går på möten och klagar och själv inte ens har med sig anteckningshjälpmedel?

Jag brukar försöka se saker positivt och hoppas inte jag uppfattas som någon gnällspik. Men detta gör mig irriterad eftersom samma grupp människor själva inte sparar på krutet när det gäller att gnälla på andras fördomar, okunskap och dumhet. Jag tror att det finns en stor brist i självinsikten och kunskapen hur andra ser på än och hur ens eget beteende uppfattas.

Så, även detta borde kanske blivit ett inlägg för sig eftersom det blev längre än själva berättande om kursen :)

Nu får man i alla fall åka hem och i morgon kör jag och Egge tillbaka båten. Ser ut att bli fint väder då med.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,