Ännu ett år har gått och 2013 har gått väldigt fort. Det har varit ett händelserikt, spännande och väldigt positivt år på många sätt. När man lever mitt i det tycker jag inte det händer så värst mycket, men när man såhär sätter sig och summerar vad som hänt, märker man att det blir en hel del.
Det gäller dock inte 2013 som nog varit det andra året på rad som varit de mest spännande i mitt liv.
Mot Alla Odds 2013
Under 2012 var jag med i mitt livs stora äventyr i och med Mot Alla Odds som spelades in under oktober och november i Nicaragua i Sydamerika. Det var otroligt stort i sig, men bara en del av äventyret.
Under våren 2013 med start i slutet av mars började vårt äventyr sändas i SVT, 8 avsnitt och det var stort att nå ut till så många och bli ett välkänt ansikte på stan och nätets sociala medier. Det är svårt att beskriva hur det kändes, men stolthet över min och de övriga deltagarnas prestation var väldigt stark känsla. Jag visste att jag skulle klara den fysiska utmaningen även om det blev det tuffaste jag någonsin gjort i livet. Stoltheten handlade mer om hur jag klarade det psykiska under så stor press under så lång tid. Det går inte att veta i förväg. Där lärde jag mig mycket om mig själv och om andra som jag tror att jag kommer ha stor nytta av.
Bilder och dagboksinlägg från resan finner ni i mängder på länken ovan.
Två varv runt Vättern
Mitt under TV-framgångarna pågick träningen för att cykla Vätternrundan för fullt. Jag cyklade runt Vättern två gånger i år. Första gången 2 veckor före det riktiga loppet tillsammans med funktionärerna och med ett före detta cykelproffs som pilot. Funktionärsvättern 2013 var en tuff utmaning. Vi cyklade de 30 milen med en rulltid på drygt 9 timmar och 28 minuter med en medelhastighet på 31km/h. Sista milen då jag klämde det sista ur kroppen var förenat med illamående men jag var otroligt nöjd med vår insats.
Två veckor senare cyklade jag den vanliga Vätternrundan 2013 med ett gäng vänner. Då gick det lite lugnare till och vi tog oss runt på ca 13 timmar och 50 minuter med flera ganska långa stopp. Men vid målgången var det i princip bara rumpan som värkte. Jag trodde jag skulle känna mig mer frustrerad över det lugna tempot, men som den folkfäst Vätternrundan är, blev det en otroligt trevlig tur.
2014 kommer jag och min kompis Egge cykla Vättern runt igen och målet är att ha ett lite tuffare tempo.
Sommaren 2013 blev fantastisk med vackert väder. Dock upphörde mina möjligheter att cykelträna nästan helt. Jag insåg att det inte räcker med de 2 piloter jag har att cykla med för att det ska bli möjligheter till regelbunden träning. Och att hitta flera piloter är varje tandemcyklists största problem. Jag började leta möjligheter att cykelträna även inomhus mer på allvar för att inte hamna efter.
Familjeproblem i bloggen
Det jobbigaste under 2013 var när ett av barnen tappade greppet och började umgås med fel vänner. Polis och alkohol kom in i bilden och det var en situation som var väldigt ny för oss. Jag började blogga om det vilket även det var ganska nytt för mig och okänd terräng. Den här bloggen har tidigare mest handlat om teknik, ledarhundar, tillgänglighet, båtar och det som handlat om familjen har bara varit vardagliga saker som semestrar, tillökning etc. Det som tidigare varit personligt här i bloggen har bara handlat om mig och mina tankar och känslor vad gäller min funktionsnedsättning.
Men att blogga om svårigheter i familjen har jag aldrig gjort tidigare. Det var svårt att veta hur och om vad jag kunde skriva för att inte bli för utlämnande men samtidigt dela med mig av våra svårigheter. Kanske kunde vi få stöd av andra i liknande situationer och kanske kunde det vi gick igenom hjälpa andra som hamnar i liknande situationer själva.
Här i bloggen har jag bara fått positiv kritik och stödet jag hoppades på fick vi också genom kommentarer och personliga meddelanden. Den negativa kritiken kom från några släktingar och kollegor på jobbet som tyckte jag skrev för utlämnande. Jag respekterar så klart deras åsikter och var mer intresserad av vad i det hela de inte gillade. Jag tycker det är lite fascinerande att man tycks tycka det är OK att läsa om människoöden i tidningar och se på TV och då ganska utlämnande livsskildringar. Men så fort det skrivs i en familjs blogg, verkar det vara mindre OK plötsligt. Kanske kom det för nära? Jag vet inte exakt. Jag fick ingen tydlig uppfattning om vad som var fel.
Visst, man måste alltid räkna med att de som är berörda och omtalade läser det man skrivit. Det problemet är inte nytt för mig som har börjat skriva om min barndom på min privata sida. Om min barndom och uppväxt är det omöjligt att berätta utan att nämna föräldrar, syskon och släktingar som själva kan identifiera sig i det som hänt. De som känner mig och oss som läser, vet redan och för de som inte känner oss blir vi lika anonyma som de i TV och tidningar.
Och vid hemkomsten från Nicaragua efter att ha varit borta en månad utan att egentligen någon visste vart jag hade varit, skrev jag om hur lite familj och vänner hade hört av sig och undrat och att det kändes som om jag kunnat varit död en månad utan att det märkts speciellt mycket. Det väckte en del sårade kommentarer bland närmare familjemedlemmar och det var lite obehagligt att ta de kommentarerna, men det var så det var. Måste ändå bara nämna att de allra närmaste vännerna fanns runt min familj som var kvar hemma och var ett otroligt stöd.
Sakta men säkert kom vårt barn tillbaka på rätt spår igen, började sköta skolan och höll tiderna exemplariskt på kvällarna. En utredning hos Socialtjänsten som vi själva startade, pågår fortfarande och det känns bra.
Man kan läsa om allt detta under kategorin Barn.
Föreläsningar om Mot Alla Odds
Hösten 2013 har bara rusat förbi, hösten som jag brukar tycka är så tung. Jag har haft ganska många föreläsningar om mitt äventyr i Mot Alla Odds och det har varit väldigt spännande och otroligt roligt. Det är något jag gärna skulle fortsätta med men jag inser att det stora intresset inte kommer hålla i sig i evighet och att det nog snart är slut på det. Det känns lite konstigt eftersom det fortfarande är stort i mig. Men mer än ett år har gått sedan resan och snart ett år sedan TV-programmet rullade igång, så tiden går fort. Minst en allmän föreläsning vill jag försöka genomföra i början av 2014 och se hur många som skulle komma för att lyssna. På något sätt tycker jag det är tråkigt att resan i Mot Alla Odds slutar ungefär här. Jag skulle vilja att det fortsatte på något vis fast jag inte vet exakt hur. Jag bara tror att vi 10 som var med har så väldigt mycket att berätta och lära, men för oss väntar inga nya TV-erbjudanden, filmer eller fester. Det senare är inte så intressant, bara som exempel på vilka människor som kan leva länge på mer eller mindre lyckade TV-karriärer.
Det kanske låter bittert, eftersom det är jag som skriver det. Men eftersom jag inte vet själv vad jag skulle ha att komma med, så har jag heller ingen att kritisera. Jag är egentligen helt nöjd med det jag har och gör även om jag skulle vilja fortsätta föreläsa. Men jag var väldigt nyfiken innan på vad detta skulle kunna leda till. Felet med oss 10 som var med nu och de 10 som var med förra omgången, är att vi har funktionsnedsättningar. Även om flera nog hade önskat och hoppats på en fortsättning som kanske nyhetsankare, programledare, barnprogram etc, så kände jag mig rätt säker på att det inte skulle bli så för någon.
Jag är så otroligt tacksam och glad för att jag fått vara med och det största det givit mig är ändå styrkan jag fått. Jag vet vad jag klarar av och jag har lärt mig mycket bra saker jag kommer ha nytta av resten av mitt liv och det är det man får fokusera på när rampljuset slocknat och inte lika många vänder sig om på gatan längre och viskar och pekar.
Träning
I slutet av året löste sig även mina möjligheter att cykelträna bättre på ett bra sätt. Jag behöver fortfarande fler tandempiloter för att kunna cykla ute på riktigt när våren kommer, men i december köpte jag en cykel och en trainer. Egentligen letade jag efter en datorkopplad och tillgänglig motionscykel, men misslyckades med det. Den här lösningen blev dyrare men roligare och mer realistisk cykelträning. Nu kommer jag inte behöva hamna hopplöst efter mina kompisar i träningen och även om jag så klart helst cyklar ute på riktigt med fartvinden mot ansiktet och ljudet av hjulen mot vägbanan, så finns möjlighet till träning på mitt sätt.
Arbetsåret 2013
Om arbetsåret känns det inte så lätt att skriva. Flera kolegor läser här och en del känslor vill jag inte bjuda en del människor på. I mitten av februari 2014 har jag varit på min nuvarande arbetsplats i två år och jag trivs väldigt bra med jobbet. Det är fortfarande det mest lyckade arbete jag haft genom åren och jag känner att jag gör skillnad i människors liv.
Samtidigt är det inte friktionsfritt, men det rör sig bara om interna motsättningar. Framför allt efter Mot Alla Odds, har jag varit en av måltavlorna för skvaller och skitprat och så är det fortfarande. Mot slutet av detta året har situationen dessutom eskalerat och jag undrar när högsta ledningen ska inse att vi behöver extern hjälp — igen får man väl säga. Jag skulle också vilja se krafttag mot mobbing och skitprat, allt detta som det står så fint om i vår värdegrund. Ändå pågår det dagligen och viskningar växer till sanningar. Människor mår dåligt och far illa av det och det tar otrolig energi från alla parter. Vi som är berörda får inget stöd och precis som viskat skvaller blir en sanning efter en stund, så blir tigande ett samtyckande.
Mer än så här kan och vill jag inte skriva just nu. Inte så mycket för att jag inte vågar, utan mer för att ge berörda en chans att lösa det medan lite tid fortfarande är. Just nu ser det dock inte så bra ut.
Här märker jag dock vad jag lärt mig under mitt stora äventyr i Mot Alla Odds. Jag har blivit starkare som människa och tar inte alls åt mig som jag vet att jag skulle ha gjort tidigare. Jag skulle ha mått dåligt, känt mig värdelös och förföljd, men nu tycker jag mer synd om människor med fördomar och avundsjuka. Jag vet vad jag kan och vad jag är bra på och det räcker just nu för mig. Skulle jag önska mig något i allt detta, vore det en stark och tydlig chef som bara satte ner foten och sa att nu jävlar får det vara nog! I väntan på att det händer klarar jag mig bra.
Jag insåg nyligen att jag ändå på något vis blivit påverkad av allt som hänt. Energi att träna till exempel har varit svår att mobilisera. Och det är klart man blir påverkad när man får veta att ens förmåga att ta hand om sina barn avhandlas på officiella arbetsplatsmöten och man kan då undra vad som sägs i fikarum och på arbetsrum bakom stängda dörrar?
De extra 7kg det har kostat mig ska bort liksom jag ska minimera att det påverkar mig och hur jag mår. 2014 kan bara bli värre, eller bättre.
Invandrarpolitik
Jag har genom åren inte varit så politiskt inriktad här i bloggen, mest för att jag inte är så politiskt intresserad.
Men under hösten utvisades en skolkamrat till min äldsta dotter och då kom det närmare än vanligt och jag som många andra, berördes av Migrationsverkets sätt att hantera pojken som utvisades ensam, nyss fyllda 18 år. Det var en av de händelser som genererade mest trafik och mest kommentarer här i bloggen.
Mest stolt och journalistisk kände jag mig när jag lyckades bli först med en vittnesskildring från ett av utvisningsförsöken. Det inlägget lästes av många tusen och spreds som en löpeld på nätet och citerades av media. Det kändes otroligt bra att vara med att påverka och sprida information. Det som förvånade mig lite, var att ämnet inte väckte mer debatt här i bloggen. Jag trodde att just invandrare och flyktingpolitik skulle bli ett tufft ämne, men bara positiva kommentarer kom.
Slut på båtlivet
I min förra årskrönika skrev jag om mitt båtintresse, att jag nog kommit fram till att det på grund av olika saker, nått vägs ände. Under sommaren började jag annonsera min båt för försäljning, men det gick uselt. Båten såldes och transporterades iväg i början av december och det blev ekonomiskt mitt livs näst sämsta affär någonsin, som jag kommer få dras med ett tag om inget otroligt händer :) Men det var skönt att bli av med något som inte längre gav någon glädje, utan bara fick mig att känna mig beroende av andra och misslyckad.
Men det blir slutet på 10 års båtägande och många roliga saker som hänt. Allt kan man läsa om i loggboken.
Nytt år
Så visst har 2013 varit ett enormt händelserikt år. Många händelser, många nya kontakter med nya människor. Det blir nog svårt att bräcka det här året. Det blir att ta med sig in i 2014 och glädjas åt det som varit och försöka dra nytta av det inför framtiden.
Det går inte att säga tack till någon speciell. Det ska vara SVT och alla ni som följde mitt största äventyr och mig själv för att jag klarade av det och vågade ta chansen att göra det.
Förhoppningar inför 2014
Jag kände att jag måste skriva något om det för att gå tillbaka sen om ett år och se hur det blev. Främst hoppas jag så klart att jag själv och nära och kära får förbli friska och pigga. Jag hoppas på ett bra cykelår med mycket träning och stora framsteg. Jag hoppas även att jag skulle ta mig så långt som till paracykeltävlingar både i och utanför Sverige även om jag tror jag är för gammal och har för lite tid med tanke på jobb och familj för en sådan karriär.
När jag drömmer om en fortsättning på Mot Alla Odds, önskar jag mig ett nytt fysiskt äventyr. Kanske att cykla genom amerika eller bara genom Sverige från norr till söder.
Det finns en dröm om den yttersta utmaningen, att springa Stockholm Marathon men det ligger nu mer på 2015 års planering, dels på grund av ekonomiska begränsningar och jag måste ha en rimlig chans att hinna träna före.
Jag tyckte TV var väldigt roligt och jag tycker att jag har mycket att dela med mig av. Jag skulle vilja fortsätta föreläsa för allmänhet, företag och föreningar.
Jag önskar mig en lugnare arbetssituation under 2014 och på något vis skulle jag vilja utvecklas inom området.
Vi får se om framtiden införlivar några av dessa förhoppningar.
Gott slut och gott nytt!
Vill önska alla er där ute ett gott slut och gott nytt 2014. Speciellt julen och nyåret går mina tanka till alla er där ute som inte har så många runt er. Detta nyår blev vi själva ensamma på grund av sjukdom och då fanns tanken och önskan att hitta någon ensam barnfamilj att dela kvällen med, men jag visste inte riktigt hur jag skulle göra.
Ta hand om varandra och er själva!
[tags]2013, 2014, År, Nyår, Nyårsafton, Årskrönika, Krönika, SVT, Mot Alla Odds, Arbete, Jobb, Båt, Båtar, Båtliv, Politik, Flyktingpolitik[/tags]
Tack för året som har gått å allt som du har delat med dig. Din privat bit med problemet med sonen berörde mig djupt o jag hoppas av hela mitt hjärta att det fortsätter som det slutat. M A O uppåt å framåt. Mobbing är vidrigt i alla åldrar men att vuxna beter sig så är fruktansvärt. Jag önskar dig en riktigt god fortsättning på det nya året o ser fram emot å följa din blogg. Själv har jag i princip bara en önska f 2014. Bli bra i ruggen så att jag kan börja springa igen. En dröm kanske men så länge inge läkare har sagt att sorry Sussi, du får/kan aldrig mer springa. Så kan jag det OCH ska det. Kram t hela familjen o kanske vi ses nån gång.
Ryggen*
Hej, Jocke! Jag har nu följt vad du skrivit under några månader. Det har väckt mycket funderingar hos mig. Om olika sätt att förhålla sig till sitt funktionshinder, om att vara tonårsförälder, om tävlingsdrift och mycket annat. Jag skulle gärna vilja dela med mig till dig, men inte här. Hellre privat via e-mail. Gott nytt år! ingrid@eckerman.nu
Läst och tycker du skriver så fint… Och det där med mobbning och skit snack bakom ryggen på jobbet har jag själv varit med om och lägg märke till att det var fackförenings folk och ABF folk jobbade som cirkelledare för ABF ni samma hus och lokaler som facket . Det var hemskt hjälpte inte vad jag sa åt min chef….
Jo jag har hört samma hånfullheter och gliringar inom verksamheter vars hela existens bygger på människors lika värde. Avund, hämnd och andra dåliga egenskaper är väldigt starka drifter hos en del och det tycks lättare för människan som varelse att haka på det onda och negativa än det goda. Om det beror på att vi är fega flockdjur eller har övervägande starka negativa drifter vet jag inte.