SMACK-serien tempo 2015 del III

Bild: Joakim Nömell med ledartröja och cykel lutad mot bil
Bild: Joakim Nömell med ledartröja och cykel lutad mot bil

Bild: Vy över parkering med pratande och fikande cykelmänniskor

Idag gick den 10:e omgången i SMACK-serien 2015, en rad träningstävlingar i tempo, linje och GP.

Idag gick banan med start vid Häggeby kyrka med vändning vid Skokloster, en bana på drygt 20km. Det blåste hårt och kom även några droppar regn, men trots det börjar man ändå kunna känna vårvärmen i luften och det blev inte sådär vansinnigt kallt. Banan var den mest kuperade i serien vilket jag och Egge som var pilot för dagen fick känna av.

Under uppvärmningen han vi inte rulla många hundra meter innan vi fick punktering. De här veckorna som gått sedan vår 60-milsrandonne till Rättvik tur och retur, har jag haft fler punkteringar än under hela min, i och förs ig bara tre år långa cykelkarriär och nu börjar det bli frustrerande. Minsta lilla gruskorn verkar nu ge oss punktering, så även denna gång. Så det var bara att promenera tillbaka till bilen någon knapp kilometer och med en kvart kvar till start byta slang.

När vi rullade till start blev det utan uppvärmning och bara ett fåtal cyklister kvar tills det var vår tur. Det var bara att gilla läget och det fanns inga andra tandemteam på plats att tävla emot denna dag ändå.

Tempo innebär korta distanser och fullt ös från start till mål. Utan uppvärmning blir det alldeles för kort och grund andhämning för mig och alldeles för hög puls med mjölksyra i benen till följd. Första 5km var en ren plåga och backarna och motvinden förbättrade inte läget direkt. Efter vändning vid Skokloster var det som att cykla in i en vägg med motlut och stark motvind.

Mot slutet av loppet hände det som alltid händer mig när jag varit dåligt uppvärmd. Antingen kommer håll som ett brev på posten och det drabbade min pilot idag, men för mig började värmen sprida sig i kroppen, andningen blev mer kontrollerad, pulsen bankade inte längre i hela kroppen och det började gå att trycka på. Eftersom det ändå var som det var och det fanns inte så mycket att göra lämpade vi oss i mål. Det blev vårt sämsta resultat på länge, förvisso under ganska dåliga förhållanden. Punktering och dåligt justerade växlar ingår i spelets regler och jag är mest glad att vi inte fick punktering mitt ute i banan. Men jag behöver helt klart fundera över om annat däckval kan lösa problemet. Nu är vi tre personer som noga undersökt fälg och däck utan att hitta något som kan vara orsak till de upprepade skadorna. Däremot hittade vi idag en liten skråma i däcket som efter en liten sten så kanske får man avstå från de allt för tunna och lätta racerdäcken på tandem där vikten ändå är den dubbla och påverkan av en sten är mycket högre.

Nu väntar Halvvättern på söndag som nästa punkt i schemat. Den kör jag och Patrick och målet är korta och få stopp och en snittfart mellan 32–35km/h. Väldigt mycket hänger på väder och vind.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning, Tävling, Motion[/tags]

Swe Cup Paracykel 2015 deltävling 2, GP Arlanda Testtrack

Ikväll var det dags för den andra deltävlingen i Swe Paracykel Cup 2015. Denna gång var det i grenen GP på Arlanda Testtrack 2 norr om Stockholm. Ett GP körs på varvbana. GP är helt nytt för mig och vad jag förstår kan man köra antingen 45 minuter + 3 varv för att kora en vinnare, eller så kör man som vi, ett förutbestämt antal varv som är olika för olika klasser. Klassen tandem skulle idag köra 8 varv a 2,4km vilket ger en totalsträcka på 1,9 mil.

Cykeln har servats med ny kedja och putsats upp efter helgens 60-mils randonne och allt kändes under kontroll. Egentligen behövs ett nytt växelöra som även det gick sönder i helgen, men det hanns inte med.

Jag, Patrick och min ledsagare och fotograf för dagen möttes vid 15-tiden ute vid Arlanda Testtrack. Meningen har varit att jag skulle ha hunnit träna här åtminstone någon gång före tävlingen, men så blev det inte. Jag hade bara fått banan beskriven för mig som en 2,4km, ganska slingrig 10 meter bred motorbana som används för övningsbanan bland annat för polisen. Jag oroade mig lite för de skarpa kurvor jag fått beskrivet för mig och undrade hur det skulle gå för oss med tandem och i klunga, även om det blev en liten klunga.

När vi packat ur cykel gick vi banan ett varv för att se hur den såg ut. Mycket riktigt var det flera skarpa 180° kurvor som skulle bli lite teknik att ta även om vägbanan var väldigt bred.

Anmälning, nummerlappar, montera hjul, GPS och kameror, byta till cykelskor, kalibrera kraftpedaler och slutligen värma upp skapar alltid pirr i magen för mig. Det är tävlingsnerverna. Patrick som var min pilot för dagen, hade skapat en taktik åt oss och var taggad och siktade inte på något annat än seger vilket är helt rätt inställning. Jag som ville försöka vara mer realistisk tyckte det skulle vara roligt att få köra GP för första gången, men med en landslagscyklist och hans starka pilot mot oss skulle jag bli nöjd med andraplatsen. :)

Efter uppvärmningen rullar vi upp till start. Vi är 7 paracyklister på startlinjen. 3 tandemteam, 2 handcyklister, en Trikecyklist och en vanlig anpassad racercyklist. Med bara knappa 2 minuter till start slår en blixt ner i mig, jag känner längs höger ben och konstaterar att jag glömt sätta på mig mitt chip! Jag ropar till Patrick som får panik och rusar den korta vägen till bilen i cykelskor, rotar en stund i min väska men kommer snart med hela väskan. Där rotar jag snabbt fram mitt chip och sätter det runt vaden och med pulsen högre än efter ett tempolopp, sitter vi upp och väntar på starten.

Jag får givetvis dåligt samvete samtidigt som den där hemska känslan kommer över mig som jag inte kan sätta ord på. Ilska på mig själv för att jag ställer till det för andra. Jag funderar också över varför man glömmer en sådan viktig sak? Jag kan känna att det ibland är för mycket att tänka på när man måste ha allt i huvudet. Om synen i det här fallet hjälpt mig att bli påmind är väl tveksamt, men just det här med att precis varje liten detalj måste vara på sin plats för att jag ska slippa fråga någon annan om hjälp med skitsaker. Nåja, allt löste sig och den här frustrationen är något jag drabbas av titt som tätt i olika sammanhang.

Sådär satt jag och tänkte dom 30 sekunder som återstod till starten och vi rullade iväg i masterstart med en motorcykel som ledde oss ut på banan och genom den första S-kurvan innan fältet släpptes fritt. Givetvis startade jag även min GPS ett hundratal meter försent.

Jag trodde nog att farten skulle dras upp så fort vi släpptes iväg. Jag var beredd att trampa på flera gånger, men Patrick hejdade och vi låg i ganska maklig takt innan handcyklister och tandemcyklister skiljdes åt. Farten var fortsatt behaglig och nästan vilsam varv efter varv.

Under rasets första del låg vi som trea på rulle bakom dom andra. Då och då gick vi ut och upp vid sidan av dom andra för att visa oss och sedan falla tillbaka. Vid ett tillfälle gick vi upp i ledning och drog för att se vad som hände, men vi fick genast en liten lucka bakom oss och ingen som hängde på. Så låg vi ett par varv innan vi föll tillbaka och låg som trea och tvåa dom sista varven.

När det var två varv kvar började jag tänka att vi faktiskt lätt skulle kunna vinna detta. Pulsen var måttlig och benen pigga. Farten låg mellan 35–43km/h och det kändes inte som den minsta ansträngning. Den omtalade uppförsbacken längs den 400 meter långa målrakan kände vi knappt av.

Vart efter varven gick blev vi modigare i kurvorna. Några av dom var rejält branta och kunde bara tas i måttlig fart. Vid något enstaka tillfälle planerade vi en S-kurva lite fel och kom i fel spår, men Patrick fixade det skickligt.

När klockan klämtade för sista varvet tänkte jag att nu kommer fartökningen. Givetvis ska jag inte göra något utan att min pilot instruerar, men från min position lät det som om Patrick gick utanför cyklisterna framför. Nu efteråt förstår jag att det var kurvan som gjorde det. Men adrenalinet vid varvningsklockan gjorde att jag började trampa på för att spurta. Det fanns mycket ork kvar och jag var helt säker på att det var nu det började.

Men tempot fortsatte ungefär i samma makliga takt och även om jag var noga med att lyssna på min pilot i fortsättningen så ryckte det i benen.

Inför näst sista kurvan tror jag vi låg som tvåa. Jag visste inte att vi var just i den kurvan då men då ger Patrick klarsignal till spurt och vi accelererar. Det går väldigt fort genom dom kurvorna. Jag lyssnar efter en stund bakåt vänster och höger men hör inga däcksljud från bakomvarande cyklister. Långt, långt bakom hör jag någon ropar peppande rop och jag frågar något till Patrick. Han ser sig om på toppen av backen längs målrakan och säger något om att ”vi har vunnit!” Den här sista gången var backen lite jobbig men pulsen betydligt högre, mer av situationen än verklig trötthet. Men med hög puls kommer mjölksyra som aldrig hann slå i med full kraft innan Patrick ropar ”rulla!” och jag knäpper av GPSen. :)

Det var en dum fråga i och med att vi rullade. Patrick skulle aldrig rulla om vi inte hade gått över mållinjen, men ändå frågar jag om vi är i mål. Samtidigt lyssnar jag bakåt och hör fortfarande inga andra cyklister.

Att rulla in med båda armarna i luften var verkligen ingen dålig känsla. :) Kort stopp och tacka varandra och de övriga tandemteamen innan vi rullar bort mot vår bil. Där blir det fotografering i segerpås innan vi ställer cykeln och går bort mot området igen för att köpa kaffe och segerbulle och invänta prisutdelning.

Något verkar ha spårat ur för prisutdelningen dröjer flera timmar. Jag som glömt mina överdragskläder hemma fryser givetvis som alltid. :) Vi går in i värmen en stund och väntar och när det är dags för prisutdelning går den ganska fort. Jag får ledartröjan, medalj och presentkort från cupens huvudsponsor Invacare samt choklad från föreningen SMACK som är arrangör.

Vi bestämmer att stanna kvar en stund för att titta på klassen H40 som kör sitt GP på 12 varv. Det är en stor grupp på runt 70 cyklister. Det går fort och det är tätt mellan hjulen. Där vi står ser vi ledarcyklisten få punktering eller däcket som glider av fälgen men allt går bra den gången.

Inför sista varvet går vi bort till målrakan för att se målgången. Där går det inte lika bra. Inför slutspurten kör en cyklist omkull och ingenting tyder på att det gick speciellt bra i den farten. Tursamt nog föll ingen mer i klungan, men han blev liggande kvar på banan. Rop om ambulans, övertäckning med kläder och varma filtar för att han inte ska frysa. Från platsen där vi står kan vi inte notera om han är vid medvetande eller rör sig. Efter en stund kommer ambulans eskorterad in på området av en funktionär på motorcykel. Vi packar in oss i bilen och åker söderut med en liten grumlig känsla i kroppen i allt glädjerus. Man kan bara hoppas att skadorna inte är allt för allvarliga. Mina tankar går hur som helst till honom, anhöriga och vänner. Det var otäckt nog som okänd att stå bredvid.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Tävling, GP, Cup, Arlanda, Arlanda Testtrack[/tags]

Cykling 600km Barkarby Rettvik tur och retur

Det här med långdistanscykling; för några år sedan skrev jag om min första lite längre cykeltur. Då cyklade vi tre mil och tyckte att det var ganska långt. Då låg ännu första varvet runt Vättern ett år framåt i tiden och 30 mil var oöverskådligt långt.

Nu är 12, 15, 17 och 30 mil vardagsmat. Det är inget jag funderar över längre om jag ska orka. Frågan är bara om det kommer blåsa, regna och hur fort det kan gå den här gången samt om actionkameran ska riktas bakåt eller framåt på cykeln inför start. :) Nu ligger målet på sommarens utmaning i och med Sverigetempot Ultra, 210 mil på mindre än 96 timmar och då är inte träningsrundorna 3 mil längre.

Den här helgen hade jag, Thomas och min pilot Peter bestämt att köra en 60 mil lång RandonneW med start i Barkarby norr om Stockholm igår lördag kl08. Turen gick sedan upp via Heby, Hedemora, Borlänge/Djurås upp till Rättvik där vi vände hemåt igen via Falun och sedan samma väg från Hedemora.

Jag kände mig så förberedd som jag kunde vara. Jag har aldrig kört ett Randonnelopp förut och den längsta distans jag kört är 30 mil. Det dubbla var lite skrämmande att tänka sig, men jag var mer oroad för väder än om jag själv skulle klara det.

Lördag kl07 börjar folk samlas vid Welcome Hotel i Barkarby. Brevetkort som är en sorts stämpelkort delades ut och det var ett gäng på ungefär 25 personer som kom till start. Jag och mina kamrater bytte om, packade cykel och fyllde vattenflaskor och även om vi hade gott om tid initialt, blev starten ändå lite stressig. Plötsligt var klockan 08 och vi slängde oss upp på cyklarna och iväg.

Man kan säga att våra problem började redan efter första kilometern, eller knappt det. Starten gick så hastigt till så min pilot hade helt glömt att justera sadeln. Det blev ett stopp vid vägkanten som gjorde att vi tappade den stora klungan. Vi försökte jaga ikapp dom men tappade Thomas som hade svårt att hänga med i 45km/h så vi slog av på takten. Det är ingen bra grej att köra slut på varandra efter så kort tid. Men det kändes snopet och lite onödigt.

Sedan rullade det på bra via Bålsta och ut på landsvägarna. På dryga 8 mil ungefär övergick den fina landsvägen i ett en mil långt vägarbete med grovt grus eller makadam. Jag kände direkt att det här är rena döden för tunna racerdäck på en tung tandem. Det smällde och slog i mina carbonhjul och jag ångrade att jag inte satt på lite enklare hjul istället.

Och självklart fick vi punktering. Vi hörde senare att många haft punktering just den sträckan och att den stora klungan haft ”punkafest”.

Det var nu och här som alla problem började. Jag har cyklat racer aktivt i tre år och under den tiden bara haft punktering max 3 gånger under många hundra mils körning. Jag ska under den här resan få uppleva allt en cyklist kan uppleva tror jag.

När vi packar upp för att byta slangar visar det sig att de slangar jag haft med till mina carbonhjul blivit kvar på hotellet. Min pilot hade tyckt att det fanns tillräckligt med slang och att mina var onödiga. Jag borde ha sett till att det jag tagit med packades ner eftersom det var min cykel. Men där stod vi med slangar med för korta ventiler och inga ventilförlängare. Thomas kommer på att hans slangar har rätt ventiler, så vi börjar byta slang på 4 hjul för att skifta och det blir en jädrans röra. Vi upptäcker samtidigt att mina däck har revats upp av det grova gruset och vår tyngd. Det är inte hål rakt igenom, men däcken är inne på sin absolut sista refräng. Vi konstaterar när vi fått luft i hjulen och försiktigt rullar vidare att vi har problem och vi har inte ens kommit 10 mil på resan och har redan blivit stående en timme. Det ska visa sig att det bara är att vänja sig. :)

Vi kontaktar en cykelaffär i Borlänge drygt 15 mil norrut. Dom har rätt sorts slangar och nya däck och en snäll syster till Thomas och hennes man åker för att lösa ut reservdelarna och möta oss längs vägen. Egentligen är nog detta lite för mycket hjälp än vad som egentligen är tillåten under en randonne, men det får arrangören överse med med tanke på vägvalet.

Vi klarar oss på mina sargade däck via Heby där vi fikar helt kort, Avesta/Krylbo där vi äter en middag och hela vägen upp till Borlänge. Där hänger vi upp cykeln på ett räcke utanför ett kaffé och byter båda däcken samt packar nya slangar. Det blir ännu ett stopp på över 2 timmar. Vid den här servicen upptäcker vi också ett krökt växelöra som förmodligen fått sig en smäll av att cykeln ramlade. Jag kan bara le åt eländet och tänka att det ”bara” är drygt 35 mil kvar och mycket kan hända än — och det kommer det att göra. :)

Klockan närmar sig kväll när vi rullar ut ur Borlänge. Stämningen är inte på topp och jag har vansinnigt ont i rumpan vilket jag inte talat om för mina kamrater. Jag hittar decimeterstora svullnader på skinkorna vid sittbenen och det är verkligen inte bra. Dessutom rullar Thomas upp och ber oss att stanna. Han har fått en mental och fysisk dipp. Som han själv säger efteråt, är nog en stor orsak till mötet med systern. Det finns en säng och värme alldeles nära, kroppen är trött och 35 mil och nattens kyla och mörker ligger framför oss. Vi diskuterar helt kort och han beslutar sig för att bryta och rullar tillbaka mot Borlänge.

Min rumpa är så illa därann att jag också undrar över min fortsatta cykling. Så stora bölder gör fruktansvärt ont. Min pilot Peter upptäcker att min sadel lutar bara lite framåt vilket är ödesdigert för sittpositionen. Vinkeln är så liten att jag inte ens kunnat känna den med händerna. Vi rätar upp sadeln och sänker den en aning och jag känner verkligen en otrolig skillnad. Det blir ett svårt beslut; bryta jag med eller cykla vidare ut i natten där möjligheten att bryta inte kommer finnas på 10 mils avstånd och många timmar. Jag har sett fram emot detta så otroligt mycket, att få veta hur det blir att cykla 30–35 timmar i streck utan sömn. Hur ska kroppen kännas, jag måste bara få veta. Trots att rumpan ömmar bestämmer jag mig för att rulla vidare. Mitt mantra från tiden i Mot Alla Odds, ”vad är det värsta som kan hända?” spelades upp i mitt huvud om och om igen. Det absolut värsta vore att ta in på något nattöppet och leta tåg från Rättvik som bara låg ca 6 mil framför oss. Väl där skulle jag i alla fall veta om rumpan blivit värre eller bättre.

Jag och Peter rullar ut i natten ensamma. Vi känner nog båda att det är trist för Thomas skull. Jag hade velat peppa honom mera, men beslutet måste vara ens eget. Jag vet att jag frågade honom tidigare under kvällen om det var mentalt jobbigt att ligga bakom oss helt ensam och inte höra så mycket av vad vi sa och inte kunna delta så mycket i diskussionerna. Men han menade att det var helt OK. Hade han där och då bitit ihop lite och om vi också vetat att nästa matpaus fanns i Leksand bara ett par mil bort så hade det kanske slutat annorlunda. Men en sådan etapp framför sig är en svår utmaning.

Vi stannade i Leksand på en pizzeria för att äta. Det var full fart på en krog i stan och även pizzerian intogs av glada människor som skulle äta återställarmat. Maten, kaffet och värmen gjorde susen och det kändes OK när vi rullade iväg igen norrut.

I Rättvik kl02:50 händer verkligen inte mycket en lördagskväll, det kan jag försäkra. En fontän var det enda ljudet som hördes. Inte en människa eller livstecken runt omkring. Där stod vi vid en bankomat för att ta ut ett kvitto som bevisar i vårt stämpelkort att vi varit där och vid vilken tid. Vi blir också stående en stund och pratar och lyssnar och faktiskt njuter lite av natten innan vi börjar huttra och rullar vidare.

Mellan 03 och 06 var en väldigt intressant period för mig. När vi rullade från Rättvik ut i skogen längs ödsliga landsvägar utan en bil på flera timmar, ljudet av fågelsång, vattendrag överallt längs vägen till höger och vänster, vindens sus i skogen och hjulens monotona ljud mot vägbanan var både fridfullt och sövande på en gång. Min trötthet i huvudet kom men benen trampade och kändes bra. Jag höll på att somna flera gånger där på cykeln, huvudet vippade åt sidan och jag vaknade igen väldigt abrupt. Jag slog mig på benen, gnuggade ansiktet och försökte tänka på något aktivt och jag lyckades hålla mig vaken.

Vid en växling i en brant backe ramlar kedjan ner mellan framklingorna. Egentligen är det inget speciellt konstigt med det, men på en tandem är vi två som trampar och kraften blir större. Vi får på kedjan igen och rullar vidare, men det blir ganska snart uppenbart att kedjan fått sig en törn. Den kuggar över på varje varv och det går inte att trycka på i backarna. Med tanke på allt besvär innan börjar det faktiskt kännas lite jobbigt. Varför liksom?

I Falun tar vi in på en Statoilmack och det är den bästa, vackraste och varmaste macken i världen just då med jordens godaste mossrika, kaffe och kanelbulle. Peter pratar och jag sitter och har otroligt svårt att hålla mig vaken. En klunk kaffe till, lite naglar i huden för att vakna och så den förbannade kylan efter natten. Jag bär 5 lager kläder på mig men det visar sig senare att temperaturen under natten varit nere runt minus 2° och dom lätt blöta kläderna av svett fungerar mer avkylande än värmande. Mitt största problem i de här sammanhangen är just min frusenhet som jag plågas ganska mycket av under de olika motionsloppen när det är dåligt väder och framför allt vid stopp. Nu kändes det som någon höll is mot huden och det kröp över benen, armarna och bålen och kylan kom sådär riktigt inifrån. Till slut var det ändå dags efter ytterligare ett mer än timslångt stopp att rulla vidare. Solen hade ändå börjat komma fram och vi träffar Per-Erik som är en annan cyklist. Han har övernattat i skogen i sitt tält och rullar nu söderut. Vi beslutar att göra sällskap. Det visar sig vara vår välsignelse. För när Thomas avviker från rutten finns viktiga reservdelar i hans packning som vi ödesdigert beslutat att bara ha på hans cykel.

Från Falun är det runt 25 mil hem, men nu hade ändå nedräkningen börjat. Jag satte upp små mål längs hela vägen, 5 eller 10 mil i taget. Efter Falun var nästa lilla delmål Hedemora ca 7–8 mil bort. Därefter var vi nere på 18 mil kvar hem.

Jag tror det var när vi passerat Hedemora och Avesta som det hände igen. Längs en krokig och kuperad väg med mycket backar trampade vi till slut av kedjan. Per-Erik hade konstaterat att tre länkar knycklats till under natten när kedjan ramlade ner mellan klingorna och nu höll det inte längre för krafterna. Vi bestämde att korta kedjan med en länk eftersom kedjelås för 10-delars kassett låg kvar i min packning och alla närvarande och dom som passerade oss bara hade kedjelås för 9 eller 11-delade. Kedjan kunde kortas med en länk utan att det påverkade växlingen och vi kunde rulla vidare efter en stund. Tyvärr återkom problemet med hackande kedja då resterande länkar som var trasiga också började ge upp.

Det fanns ytterligare ett tandempar längs banan som vi på grund av våra problem kört om och blivit omkörda av otaliga gånger. Nästan på gränsen till pinsamt. När dom passerade visade det sig att dom hade 10-delad kassett som jag och dessutom var välutrustade med kedjelås som dom gav bort. Enormt stort tack! Vi kunde laga kedjan men på grund av att den nu kortats av så gick inte längre de lägsta växlarna att använda. Men nu fungerade ändå allt.

Vi åt i Heby världens godaste spagetti, kaffe och mjukglass och jag kände mig odödlig. Tröttheten var som bortblåst sedan flera timmar och solen hade verkligen skrämt bort all köld ur kroppen även om det tagit tid. Nu kände jag mig äntligen varm och började inte längre frysa av att stå stilla. Jag kände stor tröst i att inget kunde hända med bara 10 mil kvar och på hemvägen skulle vi ta en omväg förbi den förbaskade grusvägen. Från Heby var det bara 7 mil till bålsta och sedan bara 3 mil till målgången. Bröt man upp etappen så, så kändes det otroligt mycket lättare.

Vägarna var bra men stundtals ganska mycket trafik och en del som körde för nära. Men allt gick bra och vi nådde macken i bålsta där vi fick våra kort stämplade för näst sista gången, drack kaffe och målbulle. Men 3 mil i god fart innebär ändå ungefär en timme, förutsatt att ingenting händer på vägen.

Från Bålsta rullar vi iväg i ca 40km/h, pigga i kroppen och väldigt sugna på att äntligen gå i mål. 5km senare kör vi på en otroligt liten sten, obetydligt större än ett gruskorn och punkteringen är ett faktum. Per-erik stannar med oss och byter slang. Det börjar bli ont om slangar och vi får laga för att det ska räcka. När vi äntligen är klara rullar vi kanske 300 meter innan det är dags igen. En liten sten och sedan rullar vi på fälgen.

Att jag inte skrek rakt ut av frustration då är ganska märkligt. Trots att jag sa till den vänlige och ständigt hjälpsamma Per-erik att han fick rulla vidare, valde han att stanna och hjälpa oss och det var nog tur eftersom Thomas hade kolsyrepatronerna i sin packning. Vi bytte slang igen och rullade vidare, noga med att hålla oss långt ut i vägbanan för att inte råka ut för mer kantgrus. Varje meter var nervös. Nu började det bli bråttom hem på flera sätt. Dryga 2 mil kvar och förvisso 2,5 timmar till maxtiden gick ut, men slut på slangar och orken.

När vi svängde upp framför Welcome Hotel i Barkarby kändes det väldigt skönt! Äntligen var detta äventyr över och det kändes tydligt att det varit mer besvär än nöje och utmaningen bestod i helt andra saker än trötthet och fysisk utmattning. Att ha cyklat så många år och så många mil utan minsta problem och allt det vi fått nu under vägen var nästan lite för mycket på en gång. Att en hel del av missödena också berodde på dålig kommunikation mellan oss tre cyklister gjorde det kanske mer frustrerande. En skitsak egentligen, men när någon sa att jag tagit fel eller glömt slangar, var det väldigt nära att jag sa saker jag helt säkert skulle ångrat. :) Hade min utrustning packats ner hade det besparat oss en hel del besvär, men grusvägen och dom trasiga däcken gick inte att förutse och inte heller den söndertrasade kedjan.

Framme på hotellet blev det ett hastigt avsked. Peter hade verkligen bråttom till sista tåget hem till Köping. Jag njöt av att få min väska, gå på toa, dricka vatten och faktiskt planera vilket pendeltåg jag skulle ta hem och jag skulle faktiskt kunna gå dit, inte cykla en meter just nu. :)

Per-Erik från Uppsala gjorde ännu en hjälteinsats genom att ledsaga mig till pendeltåget då han skulle samma väg. Det besparade peter dyrbar tid och gjorde min hemfärd mindre stressig. Jag drack vatten och pratade med receptionisten en stund och kände hur friden spred sig i kroppen och jag började till och med uppskatta det jag varit med om. Cyklingen tog liksom mer och mer plats i kroppen medan alla strapatser fick allt mindre utrymme. Det var jag glad för och jag var glad att jag stod här och inte fick ta ett tåg hem. Det var verkligen nära många gånger.

åter igen, ”vad är det värsta som kan hända?” Ta tåget hem, ja visst men då hade jag ändå fått ett antal mil i benen och en massa erfarenheter rikare. 150kr bortkastade och ingen medalj förvisso, men ändå en upplevelse. Nu stod jag ändå här och vi hade klarat det.

Jag vill ändå rikta mitt sista och i särklass största tack till Per-Erik Rosén, liggcyklisten från Uppsala som följde oss från Falun och aldrig svek eller tappade modet. Uppfinningsrik och kunnig och ettt rullande reservdelslager. Jag kan helt ärligt säga att jag lärt mig mer av dig än under de 3 år jag ägnat mig åt den här hobbyn på heltid.

Dessutom en människa som pratade direkt med mig och inte över huvudet på mig med min pilot. Det är allt för vanligt av osäkerhet och okunnighet men vissa människor bara har ”det där” som en ren självklarhet. Jag ser ingenting men jag är inte korkad och man kan också fråga mig om vad jag tror, tycker och kan. Om fler människor bara slappnade av lite mer så skulle världen vara enklare. Om alla människor vore lika hjälpsamma skulle världen vara betydligt bättre.

Nu är det kväll och jag är hemkommen. Kroppen skriker efter vatten och jag äter toast, kyckling, pizzasallad, muffins och dricker kaffe och det känns hur super som helst! Jag har varit vaken nu i — hmm jag tappade just räkningen, men typ 44 timmar eller om det är 41 timmar. Jag vet nu hur jag fungerar och snart ska jag sova. Det ska bli spännande att se hur mycket jag behöver sova och hur jag mår imorgon. Då är jag ledig från jobbet förutom ett eftermiddagsmöte.

godnatt alla cyklister där ute. Snart väntar 210 mil på under 4 dygn, det ser jag fram emot! :)

Karta Stockholm -> Rättvik

Karta Rättvik -> Stockholm

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Randonne[/tags]

Inför cykling 600km Barkarby Rättvik tur och retur

Den 20:e juli i år kör vi vår ultravariant av
Sverigetempot
från Riksgränsen till
Smygehuk, en sträcka på 2100km. Vi har
satt som mål att klara det på under 96
timmar = 4 dygn. Nu gör vi vårt första
långa distansprov för året. På lördag
kör vi 600km med Start och mål i
Barkarby norr om Stockholm och vändning
i Rättvik. Målet är att klara den här
distansen på 24 timmar utan sömn men
med 9 obligatoriska stopp längs vägen
där vi ska stämpla våra startkort för
att visa att vi varit på dessa platser
och vid vilken tidpunkt.
Jag undrade här om dagen varför det
kändes så konstigt i magen. Jag gick
runt och kände mig nervös och stressad
men kunde först inte förstå för vad. :)
Nu när det börjar närma sig är det
ganska uppenbart vad anledningen är. Nu
när vi börjat planera vilken begränsad
utrustning vi kan ta med oss i sadel-
och ramväskor, hur mycket energibars
som kommer att gå åt, lampor,
cykeldatorer, extrabatterier etc som
kommer behövas. Jag inser att vi kommer
behöva sitta på cykel i 20 timmar minst
och att det längsta jag någonsin cyklat
hittills är 30 mil runt Vättern och då
tyckte jag det var fantastiskt långt!
:) Nu är det dubbelt upp.
Precis som inför min resa till
Nicaragua i SVTs realityserie Mot Alla
Odds, undrar jag om det är det fysiska
eller mentala som kommer vara det
jobbigaste. Jag tänker på den
energisvacka jag fick bara efter knappt
9 mil under Nordic Classic Weekend
Gotland. Det är bara en knapp sjättedel
av sträckan. Det finns massor med
rimliga anledningar till varför det
inte kommer bli så nu, men när jag blir
nervös så blir det katastroftankarna
som kommer. :)
Nu har känslan i magen börjat lugna ner
sig och jag hoppas det varar. Jag ser
fram emot den här relativt lilla
utmaningen jämfört med vad som kommer
senare i sommar. Det är en bra sak för
självförtroendet att veta att jag gjort
mycket tuffare grejer, under mycket
längre tid och i ett mycket tuffare
klimat och jag var ungefär lika
vältränad då som nu.
Så vad ska jag ta med mig då? Förutom
de tre fickorna på ryggen som kommer
fyllas med proteinbars, så har vi en 10
liters sadelväska för två monterad på
tandemcykeln. Där ryms förutom slangar
och däckavtagare, egentligen bara någon
tröja var att dra på om det skulle bli
kallt under natten mellan lördag och
söndag på väg hem. resten får fyllas på
under vägen på något av dom 9 stoppen.
Vi kommer äta lunch och middag och
säkert ett par kaffe på stående fot och
möjlighet till att fylla på fickorna
med ny energi.
Sedan är det bara att hoppas att cykeln
håller och att vädergudarna är väldigt
goda mot oss. Beroende på väder kan det
helt säkert bli allt från hur trevligt
och skönt som helst till värsta
mardrömmen och det är helt utanför ens
kontroll.
Så på lördag ringer klockan 05:00 och
07:00 samlas vi för start, fika och
utdelning av startkort. Kl08 rullar vi
iväg norrut. :) På kartan nedan kan man
se vår planerade rutt.


[tags]Cykel, Paracykel, Tandemcykel, Träning, Utmaning[/tags]

Garmin Vector Service del II

Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong
Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

För ungefär två veckor sedan skickade jag mitt ena par Garmin Vector-pedaler på service efter att det börjat glappa i pedalspindeln. Igår kom utbytespedaler tillbaka med posten.

Jag kände mig lite orolig när jag varit i kontakt med Garmins svenska support som knappt tycktes veta vad Vector var för produkt och skrev mer eller mindre av vad jag sa bara. Men jag fick veta att pedalerna servades i Danmark.

Bara 2 arbetsdagar senare fick jag bekräftelse att pedalerna tagits emot och ytterligare 2 dagar senare aviserades att en reparerad eller utbytt produkt var på väg. Riktigt snabbt marscherat. Jag trodde det skulle bli en långdragen historia mitt i cykelsäsongen men detta gick föredömligt snabbt.

Nu ska jag bara verifiera att allt fungerar som det ska innan jag sänder nästa pedalpar på service för samma fel. Det innebär att mina piloter inte får någon kraftmätning på de två kommande tävlingarna, men det går att leva med. Hellre det än att vara utan kraftmätning helt.

Så, bra Jobbat Garmin! Det är Apple-standard på er nästan! :)

[tags]Cykel, Cykling, Trainer, Elite, GPS, Garmin, Garmin Vector, Vector, Kraft, Träning, Prestation, Motivation[/tags]

SMACK-rundan 2015

VIRB0235Bild: Joakim Nömell och Mattias

Ännu en lördagsmorgon med väckarklocka, kaffe och grötfrukost. Idag var det dags för SMACK-rundan, ett motionslopp i norra Stockholm med start och mål vid Märsta ishall. Det fanns som vanligt lite olika distanser att välja mellan och vi körde självklart den långa på 120km.

Jag körde detta motionslopp första gången förra året och då slutade det med en vurpa efter ca 9 mil och brutet nyckelben och skadad axel till följd. Jag och Patrick som då var pilot, slutförde ändå loppet, men man kan väl i ärlighetens namn säga att dom sista tre milen inte var så roliga och gick mer på någon sorts dum envishet. :)

Även i år var vädret vackert men lite svalare. Det var inte aktuellt att köra i korta ärmar och ben. Vi var vid start 40 minuter före och köade en god stund för att få ut våra nummerlappar. Sedan bytte vi om och rullade mot start.

Vår plan var att starta bland dom sista på långa distansen för att ha lite cyklister framför oss att jaga. Nu hamnade vi helt längst bak och startade ungefär 20 minuter över 9. Som vanligt gick det lite långsamt ut från starten på cykelvägar innan vi kom ut på lite större vägar och ökade farten. Kroppen kändes helt OK idag och det som är så bra med motionslopp är att man kan använda dom första milen till uppvärmning.

Vi bytte klunga några gånger och släppte dom som gick för långsamt och jagade ikapp nästa. Det var roligt och gick stundtals riktigt fort. Dom första 8 milen av banan är dessutom ganska flacka medan det blir mer kuperat mot slutet och dom sista 4 milen.

Första depån kom först runt 5 mil och där stannade vi och tappade den klunga vi valt som sällskap. Vi hörde att dom skulle stanna i nästa depå och kanske skulle vi hinna ikapp dom tills dess. Vi uppsökte en buske, drack vatten, åt bulle och fyllde flaskor innan vi rullade iväg efter ett föredömligt kort stopp. Däremot var det väldigt gott att stå där i solen och det var nästan vindstilla, så hade depån varit utrustad med kaffe hade nog stoppet blivit lite längre. Nu blev det kanske 6–7 minuter långt innan vi rullade vidare.

Nästa depå låg redan straxt före 7 mil och var bara en vätskedepå. Där stod vår klunga men vi valde att rulla vidare eftersom vi nyligen stannat. Det började också gå mera uppför på stundtals ganska roliga och kurviga men dåliga vägar. Vi passerade landsvägen på dryga 9 mil där jag skadade mig förra året men denna gång utan missöden och i hög fart.

Med 2 mil kvar började det kännas lite i benen. Jag som varit ute på ett 5-milspass 2 dagar innan och MP samma dagen innan, kände klart av det i backarna som blev fler och brantare kändes det som. Dessutom låg vi helt ensamma dom sista 6 milen vilket också så klart påverkar.

Den sista depån låg bara ca 11km före mål. Säkert strategiskt tänkt för dom som tappat energin in mot mål, men vi tyckte nog depåerna kunnat ligga något mera jämnt utspridda på kanske 3, 6 och 9 eller 10 mil istället. Där stannade vi kort för att dricka och ta en bulle och då susade klungan vi gjort sällskap med i början förbi. Vi kände väl båda att vi skulle försöka komma ikapp dom men att det kanske inte skulle gå med så kort distans kvar och den känslan i musklerna.

Men vi gjorde ett tappert försök. Det hade kanske, kanske gått om vi inte tappat kedjan i en misslyckad växling. Den trasslade in sig lite och tog dessutom extra lång tid att få på. Så när vi åter rullade hade vi tappat hoppet om en sista jakt. :)

Sista biten hem bestod av en del långa och sega, som jag kallar dom för ”landsvägsbackar”. Det går framåt med OK fart men känns tungt i benen. Vi passerade ett par ensamcyklister som antagligen tappat sina klungor.

Vi rullade i mål i god fart och det var rätt skönt. Framme vid ishallen igen fick vi medaljer, korv och äntligen underbart gott, varmt kaffe! :) Lite trevligt prat med cyklister och funktionärer innan vi lastade cykeln och rullade hemåt.

Nu när jag analyserar värdena så kan man nog inte annat än vara väldigt nöjd. Total tid blev 3:52 och bara med 11 minuters stopp totalt. Medelfarten blev 33,1km/h, en genomsnittspuls på 151bpm och en medelkraft på 194 watt och 202 watt normalized power. Det känns att det går åt helt rätt håll och jag kände mig även denna gång helt odödlig fram till ungefär 8 mil.

Det totala intrycket av loppet är mycket positivt. Fina vägar och ett bra arrangemang av klubben SMACK. Vädret är inget man råder över men är helt avgörande för om det ska vara njutning eller pina. Idag var vädret perfekt, lagom temperatur, nästan ingen vind och inget regn. Imorgon är däremot väderkartan överöst med regnmoln.

Nu rullar vi hemåt med den där trötta och lyckliga känslan i kroppen. Kanske blir det något lätt löppass imorgon, sedan väntar lite övning på GP-bana i veckan innan den första riktigt stora prövning nästa helg då vi cyklar ett 60 mil långt lopp med start och mål i Barkarby och vändning i Hedemora om jag inte minns helt fel. Det blir i ett lugnare och jämnare tempo.

Se vår aktivitet på en karta nedan:

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion[/tags]

Garmin Vector ”Cycling Dynamics” del III

Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong
Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Bild: Ett ben med cykelsko fastsatt i Garmin Vector-pedal

Den 24:e april släppte Garmin en ny mjukvaruuppdatering till sin pedalbaserade kraftsensor Garmin Vector. I denna version 3.50 fanns förutom en del bugfixar, så klart även en del nyheter som jag väntat på. Redan i början på året när man släppte stöd för så kallad cyklingsdynamik, sa man att det inom kort skulle gå att se vilken position man haft och hur länge, dvs hur länge man varit sittande eller stående. Nu har jag hunnit uppgradera mina pedaler och dessutom kunnat stå upp under gårdagens Skandislopp för att se om det verkligen fungerar. Vad cyklingsdynamik innebär har jag skrivit om här.

Jag har laddat upp dagens aktivitet till garmin Connect där det lätt går att analysera alla olika värden. Det som är nytt under ”Cycling Dynamics” är knappen Position. Den ger följande nya värden:

0:26 Total tid, stående
382 watt Med. kraft, stående
532 watt Max. kraft, stående

Under slutspurten upp för slottsbacken stod jag upp. Jag hade ingen möjlighet att ta en exakt tid, men 26 sekunder stående verkar rimligt. Kommentarer kring de nya värdena på Garmins Forum visar att många tycker att värdena är lite underskattade. Den visar dessutom medelkraft på 382 watt och maxkraft på 532 watt under den stående perioden.

Nästa information visar således hur länge jag suttit ner på sadeln:

5:19:38 Total tid, sittande
156 watt Med. kraft, sittande
827 watt Max. kraft, sittande

Följaktligen har jag suttit ner 5:19:38, haft en genomsnittseffekt på 156 watt och en maximal effekt på 827 watt.

Riktigt hur det fungerar för att mäta fram vilken position cyklisten har vet jag inte, men det verkar fungera tämligen bra. Att jag nådde en högre maximal effekt sittande än stående känns rimligt. Under slutspurten hade vi en eller två växlar för lätt.

Huruvida man tjänar något på att stå eller inte tvistar de lärde. Det finns lika många teorier som pedaler i cykelvärlden. Men vid det här korta testet kan man i alla fall se att jag utvecklat mer kraft sittande än stående även om det inte varat tillräckligt länge för att vara jämförbart. 5 timmar sittande mot 26 sekunder stående. Det ska bli intressant att fortsätta se dessa värden.

Mer om Vector kan man läsa här.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Trainer, Elite, GPS, Garmin, Garmin Vector, Vector, Watt, Kraft, Träning, Prestation, Motivation[/tags]

Skandisloppet 2015

Dagar som dessa då jag kör motionslopp börjar vanligtvis ganska tidigt. Idag var inget undantag då klockan ringde 04:45. Jag är alltid så rädd att försova mig så jag är oftast redan på gränsen till vaken och det känns inte så svårt att gå upp.

Dusch och grötfrukost med en snabb kopp kaffe innan det är dags att smörja in benen med liniment och klä sig. Bara ett misstag denna morgon, att jag glömde sätta actionkameran på laddning igår kväll, men jag tog med mig ett extra batteripack för att kunna ladda kameran under tiden. På väg ut genom dörren höll jag på att glömma vattenflaskan…

Min pilot för dagen, Mattias ”MP” Pålsson kom ett par minuter över 06 och vi traskade ner till pendeltåget, löste biljett för Uppsala och sedan var vi på väg. Förvånansvärt mycket folk med 06:29-tåget en lördagsmorgon. På tåget träffade vi fler cyklister som var på väg för att köra Skandisloppet.

Framme i Uppsala kalibrerade vi mina Vector-pedaler och framme vid slottet och borggården hämtade vi ut våra nummerlappar. Vi som trodde vi skulle komma sist i vårt gäng såg inte röken av våra kompisar förrän några minuter före start. Gänget som alltid är ute i sista minuten. :)

Vi missade vår starttid men rullade iväg 6 minuter senare istället. Vi gjorde likadant förra året på grund av en punktering före start och det är aldrig några problem att göra så.

Det kändes skönt att vara på väg och känslan att rulla iväg ut på gatorna tillsammans med en massa andra cyklister är speciell de första kilometrarna. man blir omkörd, folk kör om och det tar en stund för oss att samla ihop oss. Den första delen går också genom stan med korsningar och trafikljus innan man är ute på landsvägen. Vi är 6 stycken som startar i vår lilla klunga.

På något konstigt sätt känner jag mig otroligt stark och stabil i kroppen redan från start. Det är klart att det är svårt att veta hur det kommer kännas efter 17 mil, men nu när jag vet hur det gick kan jag lättare tolka den känslan där i början.

Vädret var perfekt i år, inget regn och inte speciellt mycket vind. Det var också betydligt fler anmälda till den långa distansen i år vilket gjorde att man sällan blev helt ensam långa sträckor. Det påverkar väl mer mentalt än fysiskt.

Vid första depån på 31km i Sigtuna drack vi kaffe och åt bulle, fyllde på sportdryck och sträckte lite på benen. Nästa depå låg strax före 80km och där serverades pastasallad, smågodis och bullar. Tyvärr var kaffet tillfälligt slut. det var en liten besvikelse. Jag tycker en snabb kaffe gör mycket.

Den näst sista delsträckan mellan 8 och 12 mil minns vi som körde förra året som ganska tuff med mycket motvind och svagt uppför stora delar av sträckan. I år var upplevelsen helt annan. Farten flöt på och när vi passerade 10 mil kände jag inte alls av några uppförsbackar.

Sista depån på ca 12 mil bjöd på kaffe äntligen och stämningen var god. När vi gav oss iväg för den sista delsträckan med bara 50km kvar, kändes kroppen fortfarande helt perfekt.

Med två mil kvar till mål kände jag och MP att vi behövde lämna vår klunga bakom oss och alla tyckte det var OK. När det efter 150km fortfarande rycker i benen när man blir omkörd av en klunga och cykeldatorn konstant piper för låg puls så har man haft det ganska lätt och jag och MP på tandem var tvungna att hålla igen genom hela loppet för att klungan skulle hålla ihop. Övriga i klungan kämpade på mycket bra trots Thomas som för några få dagar sedan haft ryggvärk och knappt kunnat röra sig och Patrick och Andreas med värkande knän och lår. Vi kände oss oförskämt pigga och då är det svårt att hålla igen. Samtidigt var detta MPs första distans över 10 mil och då är det lätt att missta sig och ta ut sig i förtid om man är ovan. Även jag som börjar bli van vid den här typen av distanser tycker det är svårt att veta hur mycket man ska ta i för att räcka till hela vägen. Mycket hänger på dagsformen, hur man ätit, druckit och sovit innan och idag var helt klart en optimal dag för oss båda.

När vi sa farväl på en stund till vår klunga trampade vi upp i 42–43km/h och tog sikte på en klunga som kört om oss tidigare. Vi flög förbi dom med lyckorusande endorfiner pumpande i kroppen och det kändes hur bra som helst! Jag kände inte ens att jag var och nosade på reserverna, det var bara att köra. En kille ur klungan försökte hänga på oss men släppte efter en liten stund. Vår fart var fantastisk och jag kände att om jag presterar såhär på tävlingar framöver så skulle jag vara hur nöjd som helst. Förvisso ganska flack terräng utan någon vind att tala om och de förutsättningarna har man tyvärr inte alltid.

När vi fräste in i Uppsala sjönk farten lite naturligt på grund av korsningar, rondeller och trafik. Trots funktionärer längs vägen var det folk i rörelse som gjorde det svårt att hålla upp farten. Vi knappade in på ytterligare en klunga och målet var att ta dom innan mål, men det gick inte riktigt.

Sista backen upp mot slottet är en tuff backe på runt 10% lutning när den är som brantast. Vi fick in en i stort sett perfekt slutspurt. Jag stod upp och möjligen hade vi en eller två växlar för lätt uppför. Väl uppe och i mål kände jag ändå att det hade funnits mer att ta av — det var en sjukt skön känsla!

167km avklarade och jag känner mig fortfarande så överraskad över min egen prestation och känsla i kroppen. Jag har aldrig kört ett såhär långt lopp och mått så bra genom hela loppet. Ingen fysisk eller mental svacka någonstans, allt var bara fart, sol och fågelsång rakt igenom. Att gå i mål med känslan av att ha mycket mer att ge betyder inte att jag velat köra fortare nödvändigtvis. Det ger bara en signal om att jag kanske är på rätt väg igen.

ett stort tack till min pilot MP som gick i mål med samma känsla av lätthet, grymt bra jobbat på sin distanspremiär. Nog för att MP är vältränad och envis, men har man aldrig kört så långt någon gång så vet man inte i förväg.

Som tandemteam har det också funkat bra idag. Jag och MP har kört ihop en hel del förut så egentligen är det inga konstigheter. Vi drog vår klunga större delen av loppet och var ganska nöjda med det. MPs synpunkt om klungkörning på tandem var att det kändes lite enklare att vara klungledare istället för att ligga i klungan. På grund av tandemekipagets något större tröghet jämfört med en singelcyklist och samspelet mellan pilot och stoker, kan det bli lite ”ryckigt” för oss. Det är svårt för mig som inte exakt vet vart jag har övriga cyklister att veta när det är dags att trampa på lite eller lätta på trycket om man är ikapp. Så tappar vi lite måste vi trampa ikapp och då får vi upp högre fart än klungan och måste bromsa in när vi är ikapp och sedan trampa på igen.

Jag tror att detta mer beror på samspelet och att jag inte ser övriga cyklister. Om jag kunde uppfatta att det började byggas ett avstånd till cyklisten framför, så skulle jag kunna se det och kompensera med ett halvt varvs pedaltryck eller något sådant, så skulle det bli jämnare.

Samtidigt, under sämre väderförhållanden är det inte rättvist att vi ska ligga och dra en klunga genom ett helt lopp medan resten ligger lugnt och fint i lä bakom. Idag kändes det dock inte som det minsta problem eftersom våra energidepåer var fullt tillräckliga idag.

Stort tack också till Thomas, Patrick, Andreas och Jonas. Vår kommunikation fungerade fint och även om det ibland är svårt att höra vad man säger så fick vi ett bra flyt. Thomas ryggonda verkar också ha blivit bättre tack vare rörelse och aktivitet. Vi får se hur han mår imorgon. Men min tes har alltid varit att om man inte rör sig när man har ont eller är stel, spänner man sig och kompenserar och får ännu ondare. Kan man genomföra fysisk aktivitet, det är ju inte alltid det går, så får man smärtlindring av kroppens endorfiner och rörelse mjukar upp. Hoppas dagens aktivitet haft den inverkan på hans rygg.

Efter målgång och medalj bjöds på mat, kött och potatissallad, dryck och kaffe. Det kändes otroligt välbehövligt och jag kände plötsligt hur hungrig jag var. :)

Nu är det dags att ta tåget hem igen efter en perfekt dag. Arrangemanget som hade några ordentliga missar förra året hade verkligen rättat till och i år blev det perfekt. Jag hörde något om några små missar om MC-förare som råkade leda ut en grupp fel väg och man fick göra omstart, men det är sådant som händer. Alla depåer fungerade och låg bra och fint placerade. I år behövde vi ingen teknisk service, så hur det fungerat på den fronten vet jag inte. Men allt annat fungerade super för oss och det gjorde det verkligen till en ren fröjd att delta. Att arrangören dessutom lyckats med sin beställning av bra väder gjorde inte heller något. Uppsala som hotade med regn under eftermiddagen, bjöd på värmande sol där vi satt och hade det gott efter målgången. Det är en självklarhet att jag kommer tillbaka nästa år om det är möjligt. En suverän bra upptakt på utesäsongen.

Slutligen måste jag också säga att vi som tandemteam möttes av många positiva kommentarer längs vägen och i mål. Jag tycker det är synd att inte fler paracyklister syns på sådana här motionslopp. Att visa oss är verkligen viktigt. för mig känns det fortfarande som en mission att visa de lite snabbare klungorna att tandem inte längre enbart är en tung treväxlad med stålram och ballongdäck på semester, utan faktiskt är något attraktivt, häftigt och riktigt fartfyllt. Att jag som tävlingsmänniska dessutom får en kick av att prestera väl gör det bara ännu roligare. Den enda klunga som körde om oss fixade vi på slutet.

Sammanfattning och Bansträckning

Vår totala tid idag blev 6 timmar och 13 minuter inklusive stopp. Vår tid i rullning slutade på 5:20. Vår medelfart i rullning blev 31,4km/h. Min genomsnittspuls låg på 144 slag per minut vilket är bra men lite lågt för mig, lite beroende på vad jag är ute efter. det är i underkant av zonen för medeleffektiv fettförbränning. Min maxpuls uppnådde jag nog i backen i slutspurten och den slutade på 177 slag per minut.

Kraften slutade på 155w i medeleffekt, 827w i maximal effekt och 189w i så kallad ”normalized power”. Min pilot MP använder inte kraftsensor så vi får grunda det på hans upplevelse av lätthet istället.

Här kan man se vår cykling på karta.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion, Skandisloppet, Uppsala[/tags]

Inför Skandisloppet 2015

Ihelgen går Skandisloppet för andra året i rad i Uppsala. Jag kommer att köra den långa distansen på 167 kilometer som en del i uppladdningen inför sommarens utmaning Sverigetempot Ultra 2015.

Min pilot för dagen skulle ha varit Thomas, men på grund av ryggproblem blir det en reservpilot. Det blir Mattias ”MP” Pålsson. Mattias tränar själv inför sin premiär på Vätternrundan 2015 och skulle ha cyklat med som singelcyklist denna dag. Att hitta en stand-in så här i sista minuten är annars inte lätt och en sjuk pilot innebär i sådana lägen att även jag får avstå. Så ett stort tack till Mattias!

Det innebär också att helgens cykling blir 20 mil kortare än tänkt. Planen var att cykla upp till Uppsala idag, övernatta och sedan cykla hem till Stockholm igen efter loppets avslutande. I övrigt är förberedelserna gjorda.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion, Skandisloppet, Uppsala[/tags]

Garmin Vector service

Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong
Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Jag köpte mina första Garmin Vector-pedaler i november förra året och i januari skaffade jag ytterligare en en uppsättning till mina piloter. Det har funkat bra och jag har varit nöjd. Det har tagit lite tid att lära sig tolka värden och det blev en oerhört tydlig indikator på utveckling.

Igår när jag skulle göra rent pedalerna efter en tur på dammiga och blöta landsvägar märker jag att spindeln, eller själva axeln som går in i pedalen är lös och glappar på ena av piloternas pedaler. När jag känner efter är det ungefär samma på alla pedaler med lite olika mycket glapp. Det bekymrade mig lite och kändes inte rätt.

När jag kom upp och satte mig för att surfa lite kring fenomenet var det inte svårt att hitta fler som upplevt samma problem i Garmins Forum. Där hittar jag en tråd startad i januari 2014 som fortfarande lever och har uppnått 151 kommentarer. Där beskriver man just detta, att pedalaxeln är lös och glappar lite in i pedalen.

Efter att ha skummat igenom tråden förstår jag att Garmin självklart ser detta som ett fabriksfel och man har också gjort en materialförändring i nyare versioner av produkten vilket man hoppas ska lösa problemet framöver.

Jag ringer därför Garmins svenska support för att göra reklamationsärenden på båda mina pedaler. Tyvärr är min erfarenhet av den svenska supporten inte så god. De gånger jag försökt få svar har kunskapen kanske inte varit på topp och de två gånger jag ringt för att fråga specifikt om Garmin Vector så har man knappt hört talas om eller sett produkten. Man har hänvisat till återförsäljarna som sagts ha all kunskap.

Det var lite strul med att få in båda enheterna som två ärenden. Supportpersonalen förstod inte riktigt att en enhet består av två pedaler och man matade in ena enhetens serienummer i båda reklamationsärendena till en början.

Till slut blev det rätt några minuter innan supporten stängde för dagen och jag fick mina frakthandlingar och servicenummer. Man kunde inte alls svara på hur servicen gick till, om enheterna skulle bytas ut eller lagas och inte heller om hur lång tid servicen skulle ta. Till slut lyckades jag få veta att enheterna servas och kontrolleras i Danmark då jag blev lite fundersam över att det stod Garmin Sverige som mottagare av mina enheter, dom som inte hade en aning om vad jag pratade om när jag gav felbeskrivningen.

Till deras försvar kanske man ska säga att Garmin Vector verkar vara ganska ovanligt i Sverige än så länge och att man sålt väldigt få enheter. Men lite påläst på egna produkter skulle jag nog önska att man var. Det känns helt enkelt inte helt tryggt att lägga så dyra grejer i ett vanligt vadderat kuvert. Man får inte ens sända enheterna i sina originalkartonger för då får man inte tillbaka förpackningen.

Nu skickar jag först den ena enheten som det är mest fel på och behåller den andra uppsättningen pedaler tills den första återvänder. Jag har cyklingar varje helg framöver och vill gärna kunna mäta åtminstone min egen effekt under tiden och när dom första pedalerna återvänder och om allt går bra, skickar jag nästa uppsättning på service.

Jag hoppas att servicen sker snabbt och lite mer professionellt än det känts hittills och att jag ska känna mig fortsatt lika nöjd som hittills. Att piloterna får leva utan effektmätning vid något eller några tillfällen får vi överleva. :)

[tags]Cykel, Cykling, Trainer, Elite, GPS, Garmin, Garmin Vector, Vector, Kraft, Träning, Prestation, Motivation[/tags]

Swe Cup Paracykel 2015 deltävling 1, SMACK-tempot

IMG_6983

Idag var det så dags för den första deltävlingen i den alldeles nystartade Swe Cup Paracykel 2015. Cupen består av sex deltävlingar och först ut var alltså SMACK-tempot 2015.

Trots blåsigt och mulet väder var det många som anmält sig, däribland ca 10 paracyklister. Min pilot för dagen var Patrick Arkley.

Vi var på plats i god tid, två timmar före start vilket kändes bra för att hinna justera sadlar, styren och få cykeldatorer och kraftmätare att fungera ihop. Vi börjar så smått få lite rutin på att göra allt i rätt ordning och 45 minuter före start kunde vi rulla ut för att värma upp.

Vi har kommit fram till att vi nog är för dåliga på att värma upp. Vid de senaste tävlingarna har kroppen fått en chock vid start med häftig andning och rusande puls redan efter någon kilometer och straxt före målgång har det börjat kännas bra. Det tänkte vi försöka ändra på.

Efter att ha lyssnat lite på andras tips och känt efter lite själva, blev det ca 12km vi rullade, först ut i motionstempo för att få igång pulsen lite lätt och sedan några små ryck för att få igång den ordentligt. Vi rullade lite fram och tillbaka hela tiden fram till några minuter före start. Det blåste snålt och vi hade ingen lust att stå och frysa.

Vi var sist ut av tre tandemekipage. Den startpositionen passade mig ganska bra då jag tycker bättre om att jaga än att jagas. Det första teamet var ett kvinnligt team som startade ungefär 4 minuter före oss och det andra teamet startade en minut före.

När starten gick för vår del kände jag direkt att det var en förbättring mot onsdagens träningstävling då både jag och Patrick hade dessa ”chockstartsproblem” i kroppen. Jag andades i takt med mantrat ”tryck, dra, tryck, dra” i huvudet och jag kände hur kroppen redan var varm, pulsen steg kontrollerat och benen svarade bra. Det senare var också helt klart ett resultat av förändrad sadelhöjd och position.

Efter ca 5km kör vi ikapp och om det team som startat precis minuten före oss och vi tog sikte på tjejerna som låg flera minuter före.

Motvinden var påtaglig och banan ganska kuperad även om jag blev positivt överraskad. Inga riktiga ”mördarbackar” även om det förekom ett antal sega som vi tappade farten i.

Straxt före vändning vid 15km fick vi visuell kontakt med det första tandemteamet. Dom han vända och köra någon kilometer innan vi passerade i en uppförsbacke. Det var bara ytterligare ett kvitto på att kroppen funkade idag och även om det var lite tungt så fanns resurser kvar hos oss båda.

Med 7km kvar blev jag otroligt kaffesugen! :) Det var så påtaglig längtan och en rätt konstig tanke mitt i allt fysiskt slit. Vi körde på så gott vi kunde och när vi rullade i mål kände jag mig mycket nöjd.

Men ändå var segern inte given. I cupen tävlar kvinnor och män inom samma klass mot varandra på grund av det låga antalet. För att göra det rättvist använder man en faktor för omräkning som innebär att män måste köra 12,29% bättre för att vinna. Under onsdagens träningstävling vann vi med några decimaler till godo och frågan var nu om vårt stora försprång skulle räcka. En andraplats var vi helt säkert garanterade, men om förstaplatsen skulle det handla om små marginaler.

Och så blev det också. Vår sluttid på 47:50 jämfört med tjejernas 53:08 skulle visa sig inte räcka. När resultaten var omräknade blev deras omräknade tid 47:20 vilket innebar att vi blev slagna med 30 sekunder…

Det är klart att jag blev besviken, tävlingsmänniska som jag är. Och när man står där någon timme efter och kroppen återhämtat sig känner man alltid att man borde kunnat ge lite till. Bara en ynka sekund per kilometer så hade vi vunnit.

Tyvärr blev denna första prisutdelning lite förvirrad, så någon bra pallbild blev det inte. Jag gratulerar Louise Jannering från Nynäshamn med pilot Anna Svärdström till förstaplatsen och Mattias Johansson från Norrtälje med pilot Jan Jensen till en tredje plats.

Segrare korades även i klassen handbike och trike och 4 ledartröjor delades ut. Priset förutom medalj, var presentkort från Swe Cup Paracykel 2015 års sponsor, Invacare.

Nästa deltävling äger rum den 29:e maj och är då ett så kallat GP-lopp på Arlanda Testtrack. GP körs på varvbana. GP har jag aldrig kört förut så det ska bli otroligt roligt.

Bansträckning

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning, Tävling[/tags]

Väsby duathlon 2015

Det började som en enkel fråga från min pilot Jan under Nordic Classic Weekend 2015 om vi inte skulle köra ett duathlonW ihop? Jag svarade att det vore kul och genast var Väsby Duathlon 2015 inbokat. :) Först tänkte vi köra SM-distansen, men eftersom jag aldrig gjort ett duathlon tidigare och det var annan tävling dagen efter, bestämde vi att börja med motionsklassen. SM springer 10km, cyklar 40km och springer 5km medan motionärer springer 5km, cyklar 20km och springer 2,5km. Det tyckte jag kändes som en lagom start. Jag har inte heller kunnat träna så mycket löpning på sistone heller.

Och nu var dagen inne. Jag ska erkänna att jag känt mig ganska pirrig trots att det bara var ett motionslopp. Förvisso även ett klubbmästerskap men det hade jag inget hopp om att vinna. Men det var en ny gren, ny ledsagare och lite oklart om i vilken terräng vi skulle springa. Men åter igen det man måste fråga sig; vad är det värsta som kan hända? Att man går in i väggen och inte orkar och det kan man leva med.

Jag, Jan och vår städslade fotograf Ingela träffades vid tävlingsområdet straxt före halv elva. Jag efteranmälde mig och vi fixade med cykel och ombyte. Jag som aldrig gjort detta förut, fick några bra tips från Jan som bland annat handlade om växlingar mellan löpning och cykling.

Stämningen var god och några kända ansikten träffade vi. Många positiva kommentarer om vår kommande insats. Regnet kom och gick och när vi skulle starta regnade det ganska ordentligt. Men så fort vi var iväg tänkte jag inte mer på regnet, jag tror det slutade. :)

Den första löpningen på 5km gick på en helt OK grusväg. Det jobbigaste var första biten över en gräsmatta som var ganska gropig och spårig men jag förstod efteråt att alla hade tyckt det var jobbigt och svårt även när man ser att se ojämnheterna.

Banan var 1,25km upp till vändning och sedan tillbaka för vändning vid tävlingsområdet. Även om grusvägen var helt OK att springa på, så var den ganska smal och lite av min styrka och balans gick åt vid möten. Men allt gick bra utan missöden förutom en lätt sammanstötning med en mötande tjej som inte riktigt höll sin högerkant. Men ingenting hände och inga sura miner.

När vi kom in på tävlingsområdet en andra gång var det växling till cykel. Cykeln stod uppställd med skor och hjälmar strategiskt placerade för snabba byten och för att vara premiär tycker jag vi lyckades ganska bra med skobyte och växling. Sedan fick man springa med cykeln fram till startlinjen innan man fick sitta upp och sedan var vi iväg.

Cyklingen gick längs ganska flacka landsvägar runt sjön Fysingen. Jag som har tävling imorgon hade bestämt att inte gå ut så hårt. Det fungerade inte under löpningen så jag försökte lugna ner mig lite under cyklingen. Ändå höll vi ett snitt på knappa 35km/h och körde om ganska många som spöat oss under löpningen. Men det visade sig svårt att få ner pulsen trots det.

Inför sista växlingen gick det trögare. :) Knyta löparskor och sedan resa sig upp från sittande på en bänk krävdes sin viljeansträngning. :)

Sista 2,5 kilometrarna var faktiskt ganska tungt. Jag hade puls som en näbbmus så smärtan satt i benen men andningen var under kontroll och jag kunde nästan prata. Men det var svårt att få benen att röra sig framåt. :) Sista 1,25km efter sista vändningen var jobbig. Även om jag försökte spurta så gick det bara inte.

Efter målgången kom en kort stöt av illamående. Jag såg efteråt att min puls låg ett slag över min uppmätta maxpuls så nu får jag revidera den siffran. :) Men väl över linjen och två snabba tetra nyponsoppa så kändes det snabbt helt OK igen. Jag tolkar det som att, trots att jag kunnat vara mer vältränad, tränat mer löpning och intervaller, så tyder ändå den snabba återhämtningen på att jag inte är så fel ute ändå.

Efter en massa eftersnack, mer dricka och glada tillrop från höger och vänster, lastade vi in oss i bilarna och for hemåt. Jag sa på väg hem att hård fysisk aktivitet verkligen är bättre än droger. Jag kan liksom känna lyckoruset fysiskt i kroppen. Känslan av att jag förvisso kan bättre, men ändå kunde så pass bra var så påtaglig. Glädjen av allas uppskattande kommentarer bidrog till lyckoruset, den goda stämningen före, under då alla hejar på varandra som man kör om eller möter och efteråt.

Jag är rädd att Jan väckt något inom mig. :) Jag har tränat enligt duathlonstil hemma på löpband och på trainer mest för att få variation på inomhusträningen och kunna hålla på längre. Men jag har aldrig ens tränat så här på riktigt utomhus.

I skrivandets stund finns inga tider utlagda ännu. Jag kan se i statistiken i min klocka och cykeldator att löpningen varade i 40 minuter och cyklingen i drygt 34 minuter. Det + växlingar kanske kan ge 1:20 med lite tur. Målet var att hålla mig runt min ledsagares tid från 2014 på 1:10, men det gick helt klart inte idag.

Några små tekniska misslyckanden hände dock. Först tänkte jag fel med min löparklocka. Jag borde ha låtit den gå hela tiden och bara tryckt på varvningsknappen för varv och växlingar och använt cykeldatorn till cyklingen. Men klockan pausade jag efter första löprundan och glömde trycka på varvknappen, så sista sträckan i första löpningen och första sträckan i sista löpningen hänger ihop men med en lång paus mellan. Det spelar egentligen ingen roll. Tiderna stämmer nog ganska bra ändå.

Cykeldatorn glömde jag starta i upphetsningen. Jag kom på det efter någon knapp kilometer så där tappade jag lite distans och tidräkning. Slår mig nu att det faktiskt innebär att cyklingen nog varade i så fall lite mer än 34 minuter. Men totaltiden får jag se sen när resultaten publiceras.

Nu tar jag en enorm kick med mig hem och går och laddar om inför morgondagens första deltävling i Swe Cup Paracykel 2015.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Löpning, Duathlon, Träning, Tävling[/tags]

SMACK-serien tempo 2015 del II

Ikväll gick den femte omgången av SMACK-serien. Denna gång gick banan ute i Brottby och min pilot för dagen var Patrick Arkley.

Vi var ute i god tid före start vilket kändes bra. redan två timmar innan var vi på plats och intog lite mat på den lokala pizzerian. När vi anmält oss satte vi igång med allt som ska fixas före, pumpa däck, ställa in sadlar, byta om och få till det tekniska med cykeldatorer och kraftmätare som just idag var lite krångliga. Eller egentligen så är det vi som ännu inte fått in någon bra rutin och rätt inställningar. Men det får vi snart in så det flyter bra.

När vi rullade iväg för att värma upp hade vi lite mindre tid än vad jag tänkt mig. Jag tycker uppvärmning är svårt. Man vill få igång pulsen och blodcirkulationen men man vill inte köra slut på sig själv innan loppet ens börjat. Jag som alltid varit starkast i långa distanser tycker fortfarande grenen tempo är otroligt svårt. Det är den där exklusiviteten som jag inte tränat.

När vi rullade in från uppvärmningen och lagt handen vid det sista med kraftmätarna var det bara att rulla upp till starten. Vi behövde inte stå många minuter innan det var vår tur.

Även om dessa onsdagstävlingar bara är träningstävlingar tycker jag det kittlar i magen inför start. Det är bra övning inför det riktiga som börjar på lördag. Det märks också på min puls och andning som skenar dom första kilometrarna.

Dagens tempolopp var 20km. Det går ganska bra tills straxt före vändning då jag får håll. Om nu teorin om att håll beror på syrebrist i muskler så stämmer det ganska bra med puls och alldeles för häftig andhämtning första 10 minutrarna.

Efter vändning kommer motvinden men det är också då mitt håll sakta men säkert börjar släppa och kroppen börjar komma igång. Det är den känslan jag skulle vilja ha mycket tidigare i loppet. Det är en ganska fysisk känsla när kraften i musklerna börjar komma tillbaka, pulsen stabiliserar sig och andningen blir lugnare och mer regelbunden och känslan av kontroll börjar sprida sig i kroppen. Det är också då jag börjar höra andra ljud av cyklister vi möter och någon vi kör om.

Omkörningen bidrar säkert också men de sista kilometrarna känns vi starka igen.

Den officiella tidtagningen visar ett hastighetssnitt på 40,31km/h och det är det som räknas. Jag har sagt att jag ska raka benen när jag passerar 40 i snitt, men min cykeldator visar straxt runt 39km/h vilket beror på en liten skillnad mellan den distans våra cykeldatorer visar och den tidtagarsystemet är inställd på. Det blir en liten glädjemätning som för visso är lika för alla, men det blir inga rakade ben förrän min cykeldator visar ett verkligt snitt på över 40km/h. Jag skulle också kunna lägga till kriteriet at tdet ska vara minst 2 lopp som ska uppfyllas. :)

Det var 3 tandemekipage anmälda idag men ett team startade inte på grund av tekniska missöden. Och om alla siffror stämmer bör jag och Patrick segrat vid dagens tävling med en hårfin marginal.

Efter kaffe, eftersnack och ganska mycket huttrande lastar vi och far hemåt. Imorgon är det vilodag trots att jag inte känner att det är nödvändigt. På fredag deltar jag i mitt första duathlon och på lördag är det den första av sex deltävlingar i Swe Cup Paracykel 2015. Då gäller det på riktigt, ett tempo på 30km. Då kommer ett gäng paracyklister från andra delar av landet och vi lär bli ett 10-tal varav tre tandemteam, en trikecyklist och resten handcyklister och anpassad vanlig racer. Det kommer bli riktigt roligt.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning, Tävling[/tags]

Anmäld till Halvvättern 2015

Nu är jag anmäld till Halvvättern 2015. Det blir jag och Patrick som kör i år och det ska bli kul. 15 mil med beryktade backar.

Jag ser mycket fram emot de båda Vätternrundorna. Det är en fantastisk folkfest med cyklister på alla nivåer och ambitioner.

Nu är det bara att hoppas att vädet där i juni kommer vara riktigt fint.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Vätternrundan[/tags]

Anmäld till mitt första duathlon

Då ska jag tydligen delta i mitt första duathlon någonsin. Det blir ett klubbmästerskap i klubben SMACK där jag är medlem. Klubbmästerskapet går 1/5.

Jag har aldrig direkt lockats av triathlon. När min kompis sagt att ”ska vi inte göra en klassiker?” så har jag känt att det inte alls lockar. Främst beror det på att jag är en förhållandevis dålig simmare, behärskar bara bröstsim och inte speciellt effektivt.

Jag har aldrig tänkt tanken kring duathlon, men det ligger inte så långt borta som triathlon. Faktum är att jag gillar att träna i duathlonstil när jag tränar inomhus hemma mest för att få omväxling. Jag springer gärna en mil på löpbandet och hoppar sen upp på cykeln ytterligare en timme. Det ger en lång träning som blir ganska varierande trots att det sker inomhus.

Under helgens Nordic Classic Weekend frågade min pilot som själv är duathlet, om vi inte skulle testa att köra ett klubbmästerskap som går om två veckor. Jag var först väldigt tveksam, men efter en stunds kort analys av varför jag tvekade, handlade det främst om min beryktade komfortzon. Jag kände mig självklart osäker på om jag skulle klara det, om vi som aldrig sprungit ihop skulle klara det, om stigarna vi skulle springa på var tillräckligt bra för att springa på med ledsagare och så vidare. Allt kokade som vanligt ihop till det vanliga man måste fråga sig; ”vad är det värsta som kan hända?” Det värsta som kan hända är att jag inte orkar genom alla grenar, att jag orkar men får en dålig tid som jag inte kommer vara nöjd med eller i värsta fall, att man ramlar och får ett skrapsår eller två för att underlaget och terrängen är fel.

Den som känner mig kanske tycker att sådana dubier är fåniga efter allt jag gått igenom, men jag har samma tvivel och rädslor som före mitt äventyr i Mot Alla Odds, det är bara det att jag lärt mig genomskåda mig själv.

Jag har förvisso inte tränat för ett duathlon på riktigt. Jag har aldrig sprungit, cyklat och sprungit på riktigt utomhus och vet inte hur det kan kännas. Nu är det fråga om rätt korta distanser, 5km löpning, 20km cykling och avslutas med 2,5km löpning. Min pilot klarade detta på 1:10 förra året och det låter åtminstone något sånär rimligt.

Den enda verkliga fundering jag nu har kvar är att det dagen efter, lördagen 2/5 går ett tempolopp som en del i paracykel cup 2015. Ett tempolopp på 30km. Två hårda grejer dagen efter varandra kanske jag inte varit förberedd på men har nu beslutat att det får jag se till att bli och lära mig.

Så summan blir nu en anmälan till klubbmästerskap. Dock avstod jag SM-distanserna som skulle varit de dubbla. Mitt första duathlon kanske jag ska börja med på rätt nivå för att se hur det går och sedan kanske utöka. Och det är bra träning inför kommande utmaningar. Framför allt kan jag ju känna lite sorg och frustration över att inte kunna göra sånt här själv och att inte andra vill göra det med mig. När någon då entusiastiskt erbjuder sig bör man tacka ja bara därför. Så det gör jag nu med glädje, eller snarare skräckblandad förtjustning. :)

[tags]Träning, Tävling, Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Löpning, Duathlon[/tags]

Nordic Classic Weekend 2015

Förra året deltog jag och nästan hela gänget från Mot Alla Odds 2013 i Nordic Extreme Running och Nordic Extreme ATV. Vi bjöds in och sponsrades av arrangören, Nordic Sport & Event som med vårt deltagande ville visa att deras evenemang är tillgängliga för deltagare med olika funktionsnedsättning. Detta var en av de spin-off-effekter jag hade hoppats TV-programmet skulle leda till och Nordic Sport & Event var först och hittills dom enda som använt oss på det här föredömliga sättet.

Det var på många sätt en fantastisk helg. Den här våren var det dags igen att bli inbjudna till Nordic Classic Weekend på Gotland. Vi var 5 deltagare som närvarade denna gång. Niclas rodhborn, Pax Axensköld, Titti Österberg och Nina Lundberg deltog i Nordic Classic Running. Niclas rullade 10km med sin rullstol, Pax sprnag, Titti och Nina körde så kallad Race Runner som är som en sorts trehjulig cykel utan trampor. Man sitter på en sadel, har ett styre och sparkar / springer fram. Race Runner är speciellt bra om man har problem med balans och nedsatt rörlighet i benen som gör att man inte kan springa på traditionellt sätt.

Själv deltog jag och min pilot Jan Jensen från cykelklubben SMACK i det nystartade motionsloppet för landsvägscyklister Nordic Classic Biking. Det fanns ett antal distanser att välja på och vi körde den längsta på 180km – självklart. :)

Vädret var OK förutom en ganska kraftig nordlig vind som jobbade emot oss cyklister större delen av sträckan. Banan med start utanför kallbadhuset i visby, gick norrut mot vändning i Tingstäde och tillbaka söder ut. Ett varv var 9 mil och vi som körde 18 mil fick således köra två varv.

Jag har bara cyklat på Gotland en gång för typ 30 år sedan under en klassresa så jag såg verkligen fram emot att sätta lite streck i kartan på nya platser i Sverige och inte bara köra i gamla inkörda spår.

Första varvet började bra och i hög fart. En ganska lång uppförsbacke gick i väldig fart innan vi sträckte ut på landsvägen. Vi hakade på den snabba klungan från den lokala cykelklubben och orkade köra med dom ca 4 mil. Snittfarten låg närmare 40km/h och vi kände efter ett tag att vi kanske inte skulle orka hänga med i det tempot i 18 mil. Det var både min och min pilots första långa distanspass ute för säsongen dessutom. Så vi släppte vårt snabba gäng och hängde på ett gäng som höll ett lugnare tempo. Men runt 8:e milen kom åtminstone min första mentala och fysiska svacka. Jag fick otroligt ont i rumpan och fick en närings- och vätskesvacka som gjorde att backarna tog stopp. Och näst sista milen på varvet var en enda lång och segdragen uppförsbacke. Där kröp vi upp mot slutet i knapp styrfart.

Vid varvningen stannade vi en stund och fyllde på med vätska och näring och fick sträcka på benen en aning. Bara lite kort vila gjorde det lättare att sitta upp igen. Vi hann se Niclas varvning på sitt 10km-lopp.

Vårt andra varv spenderade vi mestadels ensamma dåv i tappat de små klungor som fanns längs banan. Då cykelloppet var helt nytt, var inte speciellt många anmälda och därmed ganska tomt längs banan, något vi var helt införstådda med innan. Vi gick ner i ett lugnare motionstempo och tog kortare bensträckarpauser varje mil. Den beryktade backen upp på näst sista milen under andra varvet kändes lättare trots att den fortfarande var tung. Men då fanns målgången inom räckhåll och åtminstone den mentala svackan infann sig inte.

När vi gick i mål 5 timmar och 20 minuter senare kändes det riktigt bra. Vi hade kört första varvet med ett rullsnitt på drygt 33km/h och andra varvet på straxt över 30km/h, något jag känner mig helt nöjd med. Utan vind, lite längre in på säsongen så hade det gått fortare. Förutom den milslånga backen på slutet var banan flack och snabb och det var egentligen inga problem att ligga mellan 35–40km/h det första varvets 7 första mil. Och för att ha legat helt ensamma i den konstanta motvinden slutet av första varvet och hela det andra, ska vi nog vara helt nöjda med vår insats då vi inte haft någon klunga att ta hjälp av.

Mitt slutliga omdöme är att jag verkligen hoppas Nordic Classic Weekend kan växa till ett stort evenemang och att cykelden kan växa. Jag tycker också vår insats från Mot Alla Odds-gänget var väldigt bra då vi visade att man både springer, rullar rullstol, kör
race runner och cyklar tandemcykel och klarar det lika bra som vem som helst var strålande som ren uppvisning och spridning av kunskap.

Vädret och vinden kan man aldrig styra över och april är en vansklig månad dessutom ute på Gotland. Vind ger bra träning men är väldigt jobbigt att ha emot sig. Jag hoppas som sagt på strålande sol och vindstilla nästa gång. :)

I övrigt, ett väldigt bra arrangemang och otroligt god stämning. Ska jag säga något litet negativt så var det i så fall att vi missade depån på andra varvet. Om det beror på att den var dåligt markerad eller om vi inte var tillräckligt uppmärksamma kan jag inte säga. Vi fick låna vätska av en annan cyklist längs vägen mot slutet så allt löste sig ändå.

Miljön där ute är så underbar. För mig som inte ser handlar det om doftintryck och ljudintryck. Dofter av skog, åkrar, bondgårdar, traktorer och ljuden av ganska tomma landsvägar, en klungas ljud med massor av hjulpar som susar mot vägbanan, rasslandet av växlar och glada tillrop. Känslan av farten, kurvorna, lättnaden efter en backe man just klarat av och åter kan höja farten, det är kärleken till cykelsporten.

Nedan kan man se en kort video som visar vår målgång samt en liten karta över bansträckningen.

Se karta över rutten

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Gotland, Visby, Mot Alla Odds[/tags]

Sveriges Radio P4 Jämtland om Sverigetempot Ultra

Idag uppmärksammades för första gången utmaningen Sverigetempot Ultra 2015 officiellt i Sveriges radio P4 Jämtland som denna veckan har temat cykling. Det känns riktigt kul och spännande och det blir plötsligt väldigt mycket ”på riktigt”. :)

Dagens program kan man lyssna på här och intervjun med mig kan man höra ca kl10:45, dvs 01:40 in i programmet ungefär.

[tags]Radio, SV, Sveriges Radio, SR P4, P4 Jämtland[/tags]

Cykelklubben SMACK är en förebild för andra cykelklubbar!

Bild: Joakim Nömell och en massa cyklister på ett fik i Knivsta

När jag på allvar fastnade för cykelsporten under våren och sommaren 2012 visste jag inte så mycket om klubbar och klungor, tempo, linje och GP-lopp. Jag visste bara att cykling skulle bli roligt och att grenen paracykling var liten, eller snarare obefintlig i vårt lilla land.

När jag köpte min första racercykel hösten 2012 var jag just hemkommen från min resa i Mot Alla Odds och förutom att jag var trött och sjuk, så var jag väldigt taggad på nya utmaningar. Vi anmälde oss genast till Vätternrundan året efter och det var bara att börja träna.

Det var under den processen jag märkte att allt inte skulle gå så himla lätt. Först svårigheterna att hitta flera piloter att cykla med, något som jag ägnat mig åt i över två år. Först nu har det börja bära frukt och jag har helt plötsligt en rad duktiga och taggade piloter att cykla med och jämfört med hur det var tidigare kan jag nästan välja bland flera. Det andra var svårigheterna att få vara med i någon cykelklubb med min tandemcykel. Under dom motionslopp vi deltagit i under åren har vi alltid mötts av positiva kommentarer med vår coola cykel, men också mycket tråkande fördomar som är klassiska skämt när det handlar om tandemcykling. Så som att den som sitter bak latar sig, att det är tungt uppför och snabbt utför och en rad andra mer eller mindre välgrundade teorier. Gemensamt för dom alla är att dom helt säkert härstammar från någon semestercykling på Gotland på 80-talet på en tung treväxlad gammal cykel med någon familjemedlem, vilket har väldigt lite att göra med dagens moderna racercyklar där tekniken går lika mycket framåt för tandemcyklar som vanliga cyklar. Dessa skämt och kommentarer är väl något man får leva med, ungefär som ”blindstyre” och liknande när man inte ser. Men det blir allt svårare att skratta och allt roligare att ge en del ”förstå sig påare” bland cyklister en rejäl match.

Det andra vi märker ute på vägarna är oviljan och motståndet att ha oss med i klubbar och cykelgrupper. Under våren 2013 cyklade jag med en lokal förening där jag bor. Då var ordföranden, dessutom ett föredetta cykelproffs min pilot och därmed svårt för klubben att säga nej. Alla var inte negativa när vi var ute och med i klungorna, men oftare än sällan hörde jag kommentarer om att det var obehagligt att ha oss bakom eller jobbigt att ha oss bredvid.

en av Stockholms största cykelklubbar säger direkt nej till att ha oss med. Motvilligt har man godkänt att vi kan ligga bakom under träningspassen, men absolut inte gå med i klungorna. Jag och andra har försökt på flera sätt genom att bjuda in ledare till testaktiviteter både för att prova på cykling med tandem och i förlängningen prova det här med klungkörning och att rotera i klungor för att se om och vad som är något problem och i så fall se om det går att hitta lösningar på problemen. Men där finns inget intresse. Klubben som ska vara för alla cyklister på alla nivåer vill inte ha med paracyklister. Detta är ingen hemlighet då det diskuterats öppet i klubbens Facebook-grupp bland annat.

Jag själv funderar väldigt mycket över vad man är rädd för. Det gjorde att jag i mars förra året skrev inlägget Fakta och fördomar om tandemcykling. Inlägget lästes väldigt flitigt av icke nämnda klubbs medlemmar och ledare men det ledde ingen vart. Svaret på var i problemet ligger saknas fortfarande. Jag har resignerat och tänker istället att trots att man inte har med några tandemcyklar, kör man slarviga klungor och vanliga singelcyklister krockar och vurpar.

Även om jag försöker, kan jag inte låta bli att känna mig ledsen över det. Oavsett vad det handlar om, när människor inte ger andra människor en chans, inte försöker ändra på sina fördomar eller ens vilja ta reda på fakta. Och om något nu är annorlunda med att ha med en eller flera tandemteam i en klunga, försöka lära andra cyklister att anpassa sig och tillsammans hitta bra och positiva lösningar på problemen istället för att säga att det inte går utan att aldrig ens ha försökt. Det är inte bara inom cykelsporten jag råkar ut för sådant och saker som begränsar mitt liv och delaktighet gör mig arg och sorgsen. Ibland undrar jag om dessa människor bara är dumma och rädda för utveckling och att ha haft fel eller om det är jag som är blind i dubbel bemärkelse och inte ser saker som andra ser tydligt och att man av ren medkänsla ler lite överseende och försöker släta över. Är det så att en hel klunga cyklister lider av och tycker det är jobbigt att ha mig där utan att jag förstår det och själv tycker det är toppenkul. Då är det jag som är pinsam och inte lyhörd. Men då får någon gärna upplysa mig.

Så jag lämnade min lokala klubb och övergav försöken med ”Stockholms största cykelklubb” och gick med i Sigtuna, Märsta och Arlanda Cykelklubb istället. Där fanns redan ett par paracyklister som medlemmar och trots att man verkar i helt motsatt del av vår stora stad så kändes det bättre att få vara med någonstans än ensam. Klubben SMACK var då så vitt jag vet den enda klubben som lät paracyklister vara med på sina träningar och tävlingar. Under året som gått har jag inte varit med på några träningstillfällen utan bara några träningstävlingar, men där alltid bemötts positivt och som vilken cyklist som helst. Att vi paracyklister var med på årsavlsutningens prisutdelning kändes så underbart trots att det borde vara så självklart.

Nu är jag just hemkommen från min första lördagsträning med SMACK. Eftersom ”Stockholms största cykelklubb” inte vill ha mig med, blev det tåg 06:59 mot Märsta för att hinna i tid till samlingen. Det var jag med vit käpp och tandemcykel och trots att det är lite omständigt, fungerade tågbytet på Stockholms Södra utan problem. Med vit käpp och cykel tar jag mig inte så långt, men en av mina piloter mötte uppe på perrongen och sedan anslöt piloten för dagen, Jan Jensen och vi kunde cykla mot uppsamlingen.

vi ska köra Nordic Classic Biking ute på Gotland nästa helg och behövde ett litet distanspass för att träna lite och få köra lite ihop innan. Vi anslöt i en lugn grupp som skulle hålla 28–30km/h. Det är klart jag lyssnade noga på kommentarer och nyanser i kommentarer från övriga i gruppen, men kunde till min glädje inte hitta något. ”Ska ni köra med oss eller själva? Jaha vad roligt!”

Sedan blev det lite dubbelt. Min pilot frågade gruppledaren om vi fick gå med i klungan och fick då nej och att vi kunde lägga oss bakom. ”Inte nu igen” tänkte jag, men tänkte samtidigt att det var hans första pass som gruppledare. Felet vi gjorde var att fråga om vi fick gå med. Hade vi bara gjort det som om inget var konstigt hade det helt säkert gått bra. Vi människor är försiktiga av oss och i ett val väljer man oftast det ”säkra” och enkla. Vi bestämde att dom sista milen skulle vi helt enkelt bara gå med i klungan och när min pilot sa att ”nu går vi med” så var det inga problem.

När vi väl gjorde det spetsade jag öronen igen men märkte ingenting. På grund av vår längd bad vi cyklisten vi gjust gick om att ropa till när det var OK att glida in framför och det gjorde alla utan minsta problem. Å andra sidan gjorde min pilot det även för cyklister som gick in framför oss för att hjälpa varandra vilket kanske alla borde göra mer för att undvika olyckor. Hur folk sedan känner men inte uttrycker vet man ju aldrig, men säger man inget går det inte att ta hänsyn till det. Och om andra cyklister uttrycker något i kroppsspråk eller minspel så kan jag inte avgöra det så klart. Men känslan var genomgående positiv.

Det kan tyckas fånigt att känna sådan glädje av att bara få gå med i en grupp. Men det är klart att det är lika peppande och inspirerande för mig att träna med andra som för alla andra. Att ligga och nöta mil efter mil längs landsväg ensam med min pilot utan draghjälp eller hjälpa att dra någon annan kan jag känna inte tar fram det där allra sista när det blir jobbigt. Att jaga en annan klunga eller cyklist är inte alls samma sak som att bara jaga klockan längs en tom landsväg för att förbättra mitt personbästa. Det är självklarheter. Men min glädje över att ”få vara med” känns nästan barnsligt rörande. Jag inser att det påverkar mig mer än jag vill medge, det här att inte få vara med.

Det är klart att det är roligt att ligga bra till eller vinna på sträckorna med fri fart. Men i det här gänget kändes det bara roligt och inspirerande vem som än vann och den där hämndkänslan som kan infinna sig när vi spöar vissa andra klungor infann sig inte glädjande nog.

Om jag får önska något inför framtida träningar, så är det att klubben SMACK ska informera sina nya ledare om att vi självklart är en del av klubben och lika självklart ska få delta i gruppcyklingarna. Nya ledare som undrar och känner sig oroliga eller okunniga ska få klubbens stöd. Jag och min pilot ska heller inte behöva fråga och vi ska nog byta lite attityd i fortsättningen. Sedan tror jag mycket av det här kommer att lösa sig ju oftare en paracyklist deltar och det är också viktigt att vi paracyklister i klubben deltar när det ges möjlighet.

Med detta vill jag sända mina uppskattningar till klubben SMACK. Ni är Stockholms största cykelklubb i mina ögon där alla får delta på sina och lika villkor vilket jag inte tycker behöver vara någon som helst konflikt. Vi paracyklister får delta i klubbens tävlingar och träningar, får hjälp med ”tävlingsstart” som alla andra cyklister och starta, gå i mål och fika som alla andra cyklister även om vi cyklar i egna klasser för tandem, handcykel, trike eller anpassad racer. Men det är inte märkligare än att damer, herrar och ungdomar tävlar i sina respektive åldersklasser. Det behövs bara så lite, ett par klasser till i datorprogrammet.

Om andra klubbar insåg hur lätt och roligt det var, hur mycket kunskap man kan ta och få och hur positivt det är för alla att få vara med så skulle klubbarna tjäna oerhört mycket på det. Att man direkt eller indirekt utesluter vissa grupper är förödande och kränkande. Det vore som att säga att damer inte är välkomna i vår klubb för ni orkar inte lika mycket i uppförsbackarna. Då finns en hel del damer som spöar gubbar med magar och dyra cyklar och det finns en och annan tandemcyklist som gör detsamma. Och om man vågade försöka så skulle man mer än annat visa sin storhet som klubb.

Här är dagens runda.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning[/tags]

mot Alla Odds gänget klara för Nordic Classic Weekend 2015

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

I höstas bjöds hela gänget från SVTs realityserie Mot Alla Odds in till Nordic Extreme Weekend som arrangeras av Nordic Sport & Event. Vi deltog i deras grenar Extreme ATV och Extreme Running och det var otroligt roligt och givande.

Nu är det klart att vi även i år deltar i ”Nordic Classic Weekend 2015” som består av grenarna Classic Running och Classic Biking som äger rum helgen den 18/4/2015. Just nu verkar det som om vi blir 7 deltagare som närvarar och 6 ska delta i löpningen, men det är ännu inte riktigt klart vilken gren jag ska delta i. Planen var att cykla den långa distansen på 18 mil, men jag verkar inte få tag i någon pilot till detta evenemang och då blir det löpning istället.

Nu är det inte så många veckor kvar och jag ser fram emot detta otroligt mycket.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Löpning, SVT, Mot Alla Odds, Träning, Gotland[/tags]

Ny utmaning: Sverigetempot Ultra 2015

Ikväll offentliggör vi en ny utmaning – Sverigetempot Ultra 2015!

Planeringen har pågått en längre tid och nu presenterar jag min nästa utmaning. Den 20.e juli sommaren 2015 kommer jag och två vänner cykla sträckan för Sverigetempot som går från Riksgränsen vid svensk/norska gränsen längst upp i nordväst till Smygehuk i söder. En sträcka på 2100km. Den här sträckan körs vart annat år och då har man ca 170 timmar på sig att avverka den. Nu ska vi försöka köra den på under 96 timmar – 4 dygn.

Idén att köra Sverigetempot uppstod förra sommaren då 2014 års upplaga gick. Jag och min vän och pilot Thomas Egrelius lockades både av denna utmaning och två killar som kallade sig Barder Bikers som sommaren 2013 cyklade från riksgränsen till Stockholm. Cykel är något jag älskar, det har nog inte undgått mina läsare och inte heller att utmaningar små som stora, lockar mig.

Efter mitt äventyr i Mot Alla Odds vaknade hungern allt för snart igen och lusten att fortsätta pressa gränser, både fysiska och mentala.

Men nästa upplaga av Sverigetempot skulle inte gå förrän 2016 och det kändes alldeles för lång tid att vänta.

Peter Tonér från Köping är en erfaren långdistanscyklist, eller RandonneW som det kallas för på cykelspråk. Randonne är en form av organiserad långtur på cykel, där målet är att cykla en förutbestämd sträcka inom en viss tidsgräns. Varje cyklist ansvarar för sig, men det är fullt tillåtet och vanligt att göra sällskap med andra deltagare. I likhet med långfärdscykling sätter randonne vikt vid att klara sig på egen hand (utan följebilar etc.), och fokus är mer på att klara en distans än att komma först – alla som kommer i mål inom utsatt tid är lika goda vinnare.

Det var Peter som först kom med idén att cykla sträckan för Sverigetempot, från Riksgränsen till Smygehuk, 2100km i så kallad ultrastil. Varför han just föreslog 96 timmar, vilket blir 4 dygn vet jag inte. Men det lät fasligt tufft och på gränsen till det omöjliga och just därför sa jag direkt ja. :)

Vi kommer vara tre deltagare, ett tandemteam och en singelcyklist. Starten är bestämd till måndagen den 20:e juli 2015 någon gång mellan kl08 och kl10 beroende på om och vilken medial och allmän uppmärksamhet vi kan uppnå på platsen. Därefter består utmaningen att cykla 210 mil på mindre än 4 dygn, ju mindre desto bättre. För att klara det precis krävs en genomsnittsfart på 30km/h för att kunna cykla 50 mil per dygn i 20 timmar. För att pressa den utsatta tiden måste vi cykla fortare eller fler timmar. det blir minimal vila och korta pauser för att sträcka på ben och äta. Den mesta maten och drycken ska försöka intas i farten.

Vi kommer ha en egen följebil som kör tätt bakom oss hela distansen. Följebilen kommer sköta trafiksäkerheten och förse oss med energi och dryck samt dokumentera i realtid. Min förhoppning är att följebilen ska kunna ha kontakt med intresserade medier för att kunna möta upp oss längs vägen.

Denna utmaning kommer kombineras med min pågående insamling till Barncancerfonden och vi hoppas kunna dra in riktigt mycket pengar till ett fantastiskt ändamål.

Planeringen har börjat och uppladdningen har också börjat. Följ gärna vårt äventyr här i bloggen under kategorin stultra2015 eller på vår Facebooksida Sverigetempot Ultra 2015. En egen blogg och hemsida kommer också inom kort att publiceras med fortlöpande planering, uppladdning och detaljer. Vi söker även sponsorer för detta och vill du eller ditt företag vara med, kontakta oss gärna på info@stultra2015.se.

Vi följer samma rutt från Riksgränsen till Smygehuk som 2014 års Sverigetempot. Kontrollerna kommer vi inte att använda oss av. Däremot kommer vi verifiera vår faktiska färdväg via GPS-spårning hela sträckan. Förhoppningsvis kommer vi även kunna erbjuda livetracking så ni kan följa oss hela vägen.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Utmaning, Sverigetempot, Riksgränsen, Smygehuk[/tags]