Kategori: Djur

Så var det åter dags för årsmötes helg med Sveriges Ledarhundsförare – SLHF ute på Almåsa Konferens. Denna gång kombineras årsmötet med en rikskurs för att göra helgen lite mer innehållsrik och locka fler deltagare. Jag är själv ganska allergisk mot allt för utdragna föreningsmöten med sega diskussioner som går runt i cirklar och inte leder någon vart och slutade där man började.

Kursen började på fredagen med samling och inkvartering och middag. Kvällspasset handlade om ”tillgänglighet, på vems vilkor” och det var ett grupparbete där man skulle diskutera kring ett antal uppstådda situationer där man fått problem att ha med sin hund. Gruppdiskussionerna redovisades sedan och avslutades med ett litet rollspel.

Lördagen bjöd på soligt och vackert väder. Men under förmiddagen satt alla församlade i årsmöte. Eftersom årsmötet kombinerades med en kurs hölls årsmötet enbart under en förmiddag och dagordningen gicks igenom väldigt smidigt och bra. Även val av ny styrelse gick bra och allt var klart till lunch.

Under årsmöte och lunch hade vi även med en representant från ..::SoS::.. Svenska Service- och Signalhundsförbundet som var där med sin servicehund. Hon var bara där som observatör och ville inte ha något officiell programpunkt vilket många nog hade önskat sig. Just den organisationen med deras hundekipage känns ju annars väldigt närstående med våra ledarhundar och åtminstone jag tycker vi borde ha ett tätare samarbete för att ge varandra draghjälp. Det är ingen okomplicerad tanke men värd att fundera på. Hon trivdes tydligen i vårt sällskap även om jag aldrig fick chansen att säga hej, och lovade att återkomma och då kanske prata lite om sin hund inför oss andra. Vi får se om det blir nästa år kanske.

Under eftermiddagen var det uteaktiviteter och under kursen fick man helt fritt välja mellan lydnad, hinderbana eller långpromenad. Vi som planerade kursen hade bestämt att man fick välja olika eller samma sak under passet på lördagen och söndagen. Själv anslöt jag mig efter lite tvekan till långpromenadsgruppen. Min hund ska ju tas ur tjänst och det är ingen idé att nöta med henne när hon inte vill.

Under senare delen av eftermiddagen var det dags för tillgänglighetsgruppens pass där jag och två till ingår. Gruppen bildades i höstas och skulle titta på hur man kunde jobba vidare med tillgänglighetsfrågor och vi redovisade vårt arbete och hur långt vi kommit och lämnade därefter ordet fritt. Diskussionen gav nya konstruktiva idéer och förhoppningsvis inspirerade hundförare som är villiga att jobba med gruppen.

Under kvällen var det ett långt ledighetspass där man fick göra vad man ville. Somliga vilade, lsäte eller gick ner till konferensanläggningens badanläggning. Klockan 20.00 var det sen fin middag och det var en trevlig afton.

Söndagen började med ett pass som handlade om intressepolitik och jag ledde även det passet. Vi delade ut fem frågor man skulle jobba med i grupper och sedan gick vi igenom svaren gemensamt.

Efter förmiddagsfikat var det dags för helgens andra utomhuspass och även denna dag bjöd på strålande solsken och ljumma vindar. Jag anslöt mig även denna gång till långpromenadsgruppen och den hade en annan men minst lika trevlig sammansättning. Vi vandrade i övningsområdet och hundar och människor fick sträcka på benen.

När vi återvände kom vi precis till lunchen och under lunchpasset hade jag tryckt in en alldeles egen programpunkt. Lunchpasset var 1½ timme långt och jag tog med mig en funktionär och en instruktör upp till hinderbanan där alla som ville fick komma och bli filmade. Jag tycker ju det råder en stor brist på filmmaterial som visar ledarhundar i tjänst och innan jag lade ut mina klipp på min sida på Youtube fanns egentligen inget svenskt material alls.

Mitt initiativ visade sig vara mycket uppskattat. När vi slängt i oss maten och rusat upp till hinderbanan hade vi bara 40 minuters lunchrast kvar tills helgen skulle avslutas och uppe vid hinderbanan fanns totalt 10 ekipage som gärna ville bidra till spridningen av information. Alla fick välja om just deras klipp skulle kunna användas av SLHF eller om man bara ville ha det för eget bruk och alla gav sitt medgivande till att det skulle få användas av föreningen vilket var mycket glädjande.

När min hund sist av alla luffsade genom hinderbanan med knappt godkänt var det bara med något minuts marginal, men vi hann och jag kände mig riktigt glad över att jag försökte få till det och lyckades och inte minst, att intresset var så stort. Man kan garanterat snart se resultatet av dessa inspelningar både på min egen Youtube-kanal och SLHFs sida.

Dagens sista pass avslutades med en diskussion om Synskadades Riksförbunds senaste i raden av märkliga beslut att skära ner vår veterinärtjänst till 50% vilket i så fall får konsekvensen att vår veterinär som med ca 15 års kunskap i bagaget slutar. Den debatt som uppstod om vad föreningen borde göra, visade en enad front och visade stor ilska och irritation. Jag kommer behandla ämnet i ett eget inlägg inom kort för att försöka förklara den luddiga och oklara bakgrunden och vilka konsekvenser jag tror detta kan få.

Passet avslutades med en diskussion om ”kamratvård”, att vi borde ta hand om varandra och särskilt nya medlemmar bättre på dessa kurser. Någon hade känt sig lite utanför och sådant är oerhört allvarligt men tyvärr inte helt ovanligt. Det är bara synd att just detta kommer upp som en sista punkt när det är för sent för att göra något åt det den här gången. Därefter avslutades allt med en kursutvärdering.

Med en halvtimme kvar till hemtransport gick jag och en hundförare till upp till hinderbanan med funktionären som filmat tidigare och vi tog några sista kompletterande scener medans vi fanns på plats och hinderbanan stod uppställd.

Nu är vi åter igen hemma och det känns sådär lite tomt och konstigt igen efter en intensiv och trevlig helg att vara hemma i vardagen igen. Just den omställningen har jag ju upplevt två gånger den här veckan i och med min hemkomst från SightCity 2011 och jag vänjer mig aldrig riktigt. Jag gläds ändå åt att vi genomförde en lyckad kurs där tidsprogram och organisation höll i stort sett hela vägen.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Joakim Nömell på Youtube

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Veterinär, Hundinstruktör, Servicehund, Servicehundar, Signalhund, Signalhundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Intressepolitik, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, Almåsa, Almåsa Konferens, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Hotell, Sjukhus[/tags]

Efter mitt förra inlägg Ett liv med ledarhund del VI där jag berättade om ledarhunden Gustav fick jag ”skäll” av min storebror där Gustav nu lever livets glada dagar som sällskapshund. Han tyckte inte att jag talade om hur fantastisk Gustav var =)! Men dels har alla mina hundar varit fantastiska, och givetvis har var och en av dem varit bäst och oslagbar. Men om det kan framstå lite svalt så handlar det mest om att alla dessa beskrivningar om hur hundarna varit är gjorda i efterhand med stöd av privata dagböcker. Man missar så klart väldigt mycket då. Men samtidigt kan jag säkert berätta hundratals episoder ur vardagen som kanske skulle få läsaren att tröttna. Men i fortsättningen ska jag skriva mer i realtid och då blir det lättare att minnas detaljer.

Så för fyra år sedan kom Fassi till familjen. Inte heller denna gång blev väntan särskilt lång. Jag fick spendera min semester utan hund och om man måste välja tid att vara mellan två hundar så var möjligen den tiden minst dålig.

När jag berättar om Fassis ankomst i efterhand är det möjligt att jag är lite färgad av nutid. Men när jag åkte på den första obligatoriska grundkursen där man får träffa sin nya hund var jag inte överväldigad. Jag och min instruktör hade problem att motivera henne att jobba. Förvisso var det sommar och varmt och på en kursgård och inte i någon verklig miljö, men att hon var så seg och tydligt uttråkad bekymrade mig.

Jag hade önskat så kallad ”hemleverans” vilket jag fått med mina andra två senaste hundar, teodor och Gustav. Det innebär att den första obligatoriska grundkursen som egentligen hålls på en kursanläggning, utförs hemma enskilt med instruktör. Man kan få hemleverans av ”särskilda skäl” vilket jag egentligen inte hade några andra än att familjen tyckte det var jobbigt när jag var borta så lång tid i streck. Jag hade önskat hemleverans även denna gång men bara lite halvhjärtat och det slutade med en medellösning. Första delen, 4 dagar, var jag på kursgård och därefter åkte jag och min instruktör hem och slutförde utbildningen och den efterföljande delen som ska vara hemma, på hemmaplan.

När vi kom hem och började jobba i min verkliga miljö blev allt genast bättre. Hunden, och säkert även jag, blev mer motiverad och även om man behövde peppa henne med jämna mellanrum för att få upp tempot, gick det klart bättre.

Fassi hade varit ute ett år redan hos en äldre man som på grund av ryggbesvär inte längre kunde röra sig tillräckligt för att kunna stimulera en ledarhund. Fassi var för ung för att bli ”pensionär” och därför hamnade hon hos mig. Hon var sedan tidigare van vid stadsmiljö och är till tempramentet lugn och och har även hon ett enormt bildminne. Det som kännetecknar henne mer är hennes ”sura” envishet som kan göra att om hon bestämt sig för att inte gå en viss väg, då gör hon inte det =). Det kan vara rysligt charmigt att berätta om, men inte lika kul när man ska med ett tåg eller en buss eller liknande och hunden bestämt sig för att åt just det hållet finns inget intressant idag, vi tar en annan väg =).

Men jag fick samma instruktör som kört in mina andra tre hundar så allt flöt på väldigt smidigt. Hon visste vart jag bodde, vilka saker och vägar jag utnyttjade och hur närmiljön kring min arbetsplats såg ut. och när det var dags för grundkurs 3 nästan 2 år senare gick allt bra även då. Vi kändes som ett ganska rutinerat hundekipage men fick ändå ny inspiration på dessa obligatoriska uppföljningskurser som man alltid får.

Vardagen med Fassi har fungerat bra. Eftersom jag reser mycket i tjänsten har hon fått se otaliga hotell och tågstationer och hon har alltid varit lika lugn och självklar. Hon har kunnat slappna av i vilka situationer som helst.

Men under hösten 2010 började något förändras. Fassi blev allt mer svår att motivera och till och med visa direkt ovilja mot att arbeta. Det har ju varit så enda sedan jag fick henne men har ökat lite under tiden så att det knappt märkts. Några tillfällen under våren var extra tydliga. När barnen ropar för att gå ut med henne studsar hon upp men när jag tar i selen och ropar ligger hon demonstrativt kvar i sin korg eller fotölj. En gång gick jag fram till henne för jag trodde hon var sjuk. Hon lyfte på huvudet och lät mig gosa med henne, men när jag frågade ”ska vi gå ut?” la hon bestämt ner huvudet igen och det gick inte att ta fel på hennes svar.

Under tiden började jag även känna mig begränsad när jag var ute och rörde mig med henne. Hon kunde sluta jobba och ta initiativet för de enklaste hinder och nosandet blev mer intressant. En hund som börjar nosa och koncentrera sig på annat blir ju en direkt fara för mig eftersom hon då inte är uppmärksam.

Det fanns tillfällen ute på resa där jag är helt säker på att hon visste vart hotellentrén var dit vi skulle men hon totalt ignorerade den och gjorde stora omvägar förbi. Och det var inte platser förknippade med obehag utan ren envishet och vilja. När hon sedan började vela på stökiga tunnelbaneperronger och busstorg började jag känna mig osäker själv. Nu blev det dessutom allt svårare att peppa henne.

På Ledarhundens dag för en dryg vecka sedan hade jag bestämt att låta en av Synskadades Riksförbunds ledarhundsinstruktörer titta på henne. Dels för att se om jag tolkat något fel och om inte, få stöd i min teori.

Ett liv med ledarhund del VII

Så under firandet på Stockholms Centralstation tog vi en kort promenad i närområdet och vi behövde inte gå långt, knappt ut genom huvudentrén förrän han förstod vad jag menade. Fassi hängde med huvudet, tittade på annat och gick ner i tempo hela tiden. När man efter mycket möda lyckades peppa upp henne i arbetsglädje igen jobbade hon väldigt fint för alla människor och hinder, men sjönk snabbt tillbaka i sitt låga tempo igen och slarvade. Instruktören fick vid ett par tillfällen även se när hon totalt ignorerade mina väganvisningar och själv ville välja helt motsatt håll. Kort sagt visade hon allt jag försökt beskriva i ord för dem tidigare.

Jag fick även bekräftat att hunden inte såg ”rädd” eller stressad ut. Tycker dom miljön är stökig och jobbig kan det ge lite samma resultat, men så var inte fallet med Fassi. Om så en stridsvagn skulle passera så skulle hon totalt strunta i det. Den bekräftelsen var dock skön att få.

Promenaden avslutades inne i centralhallen igen och han meddelade att han sett nog och förstod vad jag menade. Han talade om att man sett det bland andra steriliserade tikar i samma ålder så det var tyvärr inget unikt. Hundar med väldigt låg drivkraft i unga år blev sällan mer driftiga med åren och Fassi hade ju visat dessa tendenser redan från start. Han förstod också mina bekymmer som i mitt aktiva liv behöver en hund med ”go” i och han talade om att om jag beslutade mig för att pensionera Fassi och byta hund så hade jag hans stöd och de skulle i så fall titta efter en ny hund åt mig.

Jag skulle gå hem och tänka och meddela mitt beslut. Men eftersom detta varit ett bekymmer länge för mig och eftersom jag tagit kontakten så behövde jag väl inte tänka så mycket mer. Mitt ”villkor” var dock att Fassi i så fall skulle få bli sällskapshund och inte placeras ut i tjänst hos någon ny förare. Därtill önskade jag att vi skulle få försöka hitta ett nytt hem åt henne. Skulle detta inte vara fallet så skulle jag hellre ”köra vidare” med henne ett par år till. Men även på den punkten var vi eniga.

Två dagar senare ringde jag och meddelade mitt beslut och fick veta att man redan börjat kolla vilken typ av hund som skulle passa mig.

Den dagen, fredagen den 29:e april gjorde jag en formell ansökan om ny hund. Det fanns gott om hundar och kort kö så det skulle inte vara något stort problem men vi ska inte hasta iväg i onödan utan vänta tills en lämplig kandidat dyker upp. En grundkurs äger rum i mitten av maj, nästa i augusti och där emellan finns möjligheten till hemleverans. Under tiden börjar vi söka efter ett nytt hem till Fassi.

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Stockholms Central, Ledarhundens dag[/tags]

Nu har jag lagt ut bilder från Ledarhundens dag 2011. Jag anlitade en av instruktörerna som fotograf.

från taltidningen Läns- och Riksnytt som var där och bevakade evenemanget.

Här kommer bilderna igen:

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Joakim Nömell på Youtube

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Ledarhundens dag, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens, Stockholms Central, Trekker Breeze, Humanware, Restaurang, Hotell, SHR, Scandic, Scandic Hotels, Scandic Hotell[/tags]

Nu var det andra gången jag fick erfara hur det vara att vara ”mellan två ledarhundar”. När jag förlorade min första hund Farris gick jag en hel sommar i väntan på ny hund. Lyckligtvis var det semestertider största delen av den perioden men det märktes ändå hur man hunnit bli beroende av hunden. Även denna gång fick jag vara utan hund lite knappt två månader innan yrvädret Gustav gjorde entré i vår familj.

Visst minns jag tiden före min första ledarhund och visst tyckte jag då att jag klarade mig bra och reflekterade kanske så mycket över svårigheterna att ta sig fram i vår huvudstad med endast vit käpp till hjälp. Jag åkte buss, tåg, flyg och tunnelbana utan större problem. Jag var nog det man kallar för ”ung och orädd”. Det var först när jag upplevt att gå med ledarhund för första gången på den där infokursen våren 1992 som jag förstod skillnaden. Och de få gånger jag idag måste lämna hunden hemma och ta mig fram på gammalt hederligt sätt, funderar jag ofta över hur i all världen jag kunde göra det så obekymrat förr!

Visst handlar det om vana och teknik. Går man bara med käppen och det är det som gäller så har man sin teknik och vana. Men när man inte gått utan hund på 11 år tappar man bort mycket av detta. Det blir som en kalldusch och som att bli kastad tillbaka till stenåldern. Det är så helt olika sätt att förflytta sig så det är svårt att vänja om. När man går med vit käpp måste man hålla sig till räta vinklar och riktmärken här och var i sin miljö för att inte tappa bort sig. Man går från ett riktmärke till nästa. På det viset jobbar man förvisso också på ett sätt med hund men det är ofta ingen fara om man råkar komma lite ur kurs eftersom hunden rättar till det. Går man med vit käpp kan det räcka med att någon eller något står i vägen som man måste väja för och tar man sig sedan inte tillbaka på rätt spår igen så missar man nästa hållpunkt och då är man lätt vilse.

När man är van vid att gå med hund och sedan plötsligt blir tvungen att gå med vit käpp igen får man tänka sig noga för så att man inte försöker förflytta och orientera sig som om man gick med hund.

Jag minns särskilt ett par episoder när Teodor försvunnit och jag försökte ta mig fram i Stockholm. Det var på Stockholms Central i tunnelbanan, den absolut värsta miljön. Jag kom från de nedre tunnelbaneregionerna och gick upp för trapporna till den övre perrongen. Med hund hade jag bara fortsatt rakt fram när jag kommit upp för trappan, kryssat mellan människor och pelare fram till nästa trappa upp i biljetthallen. Med käpp borde jag ha sökt mig mot de markerade linjerna en bit in från perrongkanten och hållit mig längs dessa och använt dem som riktmärke över perrongen. Innan dessa markerade taktila linjer som avgränsar skyddsområdet vid perrongkanten kom till, hade man bara själva kanten att följa. Då gällde det att inte bli knuffad och att kliva åt sidan när ett tåg kom in till stationen. Då var det alltid åtminstone för mig en otrygghetsfaktor att hitta kanten igen när tåget åkt.

Jag tyckte aldrig att vita käppen var tillräckligt lång. Det kändes alltid som om jag skulle trampa snett och trilla ner på spåret.

Men den värsta faktorn är ändå alla springande människor som inte har någon koll och som bara har tunnelseende i sin stress. Även när man gick längs kanten, ganska nära, kunde folk komma springande utanför, mellan mig och kanten, ett utrymme på bara några decimeter och hoppa över käppen. En fara för mig som kunde bli knuffad och tappa balansen, men ännu värre för de själva.

Men när jag kom där och gick med vit käpp försökte jag av gammal vana orientera som om jag gick med ledarhund. Jag ”flöt på” rakt fram och sneddade lite för raden av pelare. Samtidigt kom det in två tåg samtidigt och bullret gjorde att jag inte heller kunde använda min hörsel för orienteringen. Jag var plötsligt vilse utan att exakt veta mitt läge på perrongen. Att jag inte var utanför de markerade linjerna visste jag nog, men paniken att vara för nära perrongkanten kröp ändå inpå. Jag stannade givetvis tvärt för att invänta att tågen åkt igen och en kraftig yrsel och illamående infann sig och jag måste nog ha blivit rätt blek och antagligen sett rätt skrämd ut. För då ingrep faktiskt en medtrafikant och jag lät vederbörande följa mig till rätt trappa upp i säkerheten igen.

Jag har pratat med flera ledarhundsförare om detta som känner igen sig i situationen. Både att man glömt mycket av tekniken att förflytta sig med käpp, alla svårigheter det innebar och alla knep man använde sig av för att försöka kompensera för svårigheterna. men framför allt kände man igen känslan av yrsel och illamående när även hörseln slås ut i bullriga miljöer. Det känns nog ungefär som att få svindel av hög höjd och världen runt än börjar snurra.

Vi som inte ser har nog inte bättre hörsel än andra. Däremot lär vi oss att utnyttja den maximalt. Jag brukar berätta för de som frågar att jag kan höra saker på avstånd jag passerar när jag är ute och går. Det kan vara en parkerad cykel, en lyktstolpe eller elskåp eller parkbänk.

Det är lite svårt att förklara hur man kan höra tysta saker, men jag lyckades faktiskt bevisa för en seende kamrat att det går genom att låta honom ha bindel och sedan prova att gå lite. Och man kan höra att ljudformen ändras när man passerar ett så tunt föremål som en stolpe. Det är liksom aldrig helt tyst runt omkring än. Det kan vara fåglar eller vinden eller trafik långt borta. Och kommer något föremål mellan mig och ett annat ljud man använder som referens, blir det en förändring i ljudbilden. Prova själv med svag musik i rummet och för sedan handen framför örat på någon decimeters avstånd så skulle jag tro att du hör att ljudet liksom dämpas eller blir lite dovare eller hur man ska säga. På samma sätt hör man stolpar fast på flera meters avstånd. Men det handlar bara om träning och om att man måste.

Därför är hörseln för mig helt nödvändig och stängs den av på grund av buller blir jag yr och vimmelkantig och faktiskt direkt illamående på nivån ”jag kräks” =)! Exakt vilken livskris jag skulle bli drabbad av om hörseln försvann för mig vågar jag inte ens tänka på.

Här inser jag själv hur mycket jag faktiskt litar på min hund! Jag kan gå i hur bullriga miljöer som helst, på tågperronger eller inne i stan genom vägarbeten och känslan av yrsel och illamående infinner sig aldrig! Det har hänt ibland att min hund blivit osäker på stegen i dessa miljöer och då kan även jag bli lite fundersam. Jag vet ju inte varför han eller hon tvekar. Men oftast känner jag i selen, på hundens steg och draget i selbågen att hunden har initiativet och kontroll och då följer jag bara med. Jag vet ju oftast vart jag är men får lita på hunden att jag inte går för nära perrongkanter eller grävskopor.

Jag blir fortfarande fascinerad av den tillit och trygghet jag känner till min hund när jag tänker på i vilken miljö vi ändå lever och vilka små faror som egentligen finns precis överallt. Man kan bara dra ett finger längs något av mina skenben och känna små hack och oregelbundenhet som är som minnen efter allt man sprungit på. Stundtals ganska rejäla smällar. Pannan är väl inte riktigt lika bucklig tack och lov.

Så den här perioden när Teodor försvann och jag väntade på ny hund, lovade jag mig för andra gången att jag aldrig ska vara utan hund annat än som nu, när det är nödvändigt.

Så när äntligen Gustav kom hade jag fått mer än nog av att orientera på det ”gamla” sättet. Visst visste jag att det nu åter igen var som att börja om med en ny hund. Gustav var till skillnad från mina tidigare 2 hundar väldigt aktiv och högt driv vilket både ger fördelar och nackdelar. En sådan hund tappar inte så lätt tempo och behåller ofta initiativet även när det blir lite svårt och bökigt. Nackdelarna kan vara en del andra saker man får på köpet med en sådan hund, att de till exempel stör sig på andra hundar, eller blir nyfikna på saker som händer runt omkring än som man egentligen vill att hunden ska ignorera.

Gustav som enligt ”specifikationen” hade ett ”visst hundintresse” visade sig att begreppet ”ett visst” var ganska flexibelt. För hans intresse för andra hundar var ganska gediget =). Han kunde helt enkelt avvika från sin väg för att morsa på någon kompis vi mötte och det förvärrades av andra hundägare som inte alltid håller undan sina hundar vid möten.

Men även Gustav, precis som de andra två hundarna jag haft, var den bästa hunden =). Han var glad och aktiv och hade precis som andra ledarhundar ett fantastiskt bildminne och kunde komma ihåg platser och situationer lång tid. Och eftersom jag reser ganska mycket så fick även han lära sig både att kunna vila och vara passiv och även att ta tag i nya okända miljöer.

När Gustav arbetade var han väldigt tydlig i sina rörelser. Selen är ju till för att överföra hundens kroppssignaler i min hand och på honom var det extra tydligt. Kanske också för att han var lite större. Alla hans steg och rörelser kändes tydligt och även hur han rörde sitt huvud kunde jag känna och med hjälp av det veta att han arbetade och höll koll på tillvaron. Jag kunde även känna när han höll koll på mindre relevanta saker.

När Gustav markerade något, en trappa, trottoarkant, stolpe eller liknande brukade han alltid putta till mig på benet med sitt huvud för att signalera eller söka bekräftelse på att han gjort rätt. Sa man då att han var duktig lite för ivrigt kunde han nästan gå upp i limningen och börja med sina jämfota hopp som gav honom tillnamnet kängurun =)

Gustav skapade även stor glädje längs våra stråk. Man hörde ofta hur folk sa ”men åååh så gullig” och liknande. Särskilt på busshållpaltsen där vi ofta stod för att åka hem och man ofta stod med samma trafikanter varje dag. Dröjde bussen och väntan blev för lång, kunde Gustav sitta fot vid min sida, först börja skälla dämpat eller ”gruffa” som jag kallade det för och då visste man att inom kort kommer de där små hoppen! Han tyckte helt enkelt att vi nog stått stilla tillräckligt länge och ville ha lite action!

Men sedan hände ett par saker som gjorde att vi fick svårare att arbeta. Hans hundintresse var ju redan från start ganska gediget men hanterbart. Längs rastslingan där vi bodde var det så klart många som rastade sina hundar och långt ifrån alla hade någon vidare koll på sina hundar men ändå envisades med att rasta dem lösa. En gång till exempel kom vi gående med Gustav i sele där i skogen och Gustav blev påhoppad bakifrån av en ivrigt skällande liten hund. Långt efter kom en matte som ropade och ropade men lilla ”Fido” ville inte lyssna.

Att bli påhoppad bakifrån är nog så illa. Att dessutom ha ledarhundsselen på som begränsar rörelsefriheten lite förutom pliktkänslan gjorde att det här påverkade Gustav. Hundmöten blev ännu mer påfrestande och när hundar passerat ville han vända sig om för att försäkra sig om att ingen kom farande bakifrån. Skällandet på andra hundar som även det gått att hantera blev nu svårt att kontrollera.

Läget förvärrades i stan där några plötsliga mindre lyckade hundmöten runt gathörn inträffade. Det ökade Gustavs oro och han började flåsa och ”gruffa” så fort man närmade sig ett hörn. Människor på avstånd med påsar eller väskor kunde han tolka som om det kunde finnas hundar med och spiralen var igång och gick inte riktigt att hejda. Det var jobbigt för mig och säkert väldigt jobbigt för Gustav.

Efter diskussion med Synskadades Riksförbund kom vi fram till att Gustav skulle få gå i pension och man började leta efter en ny hund åt mig. Gustav togs emot med öppna armar i min brors familj där han idag lever ett glatt och lyckligt liv som privat familjehund och en del av besvären har de lyckats få bort med en massa arbete och träning.

Jag har träffat Gustav några gånger och det har inte varit lätt. Han kommer definitivt ihåg mig och vid ett av tillfällena ville han först inte följa med sin nya husse och vid nästa tillfälle när jag besökte mina föräldrars landställe höll han sig runt mig hela tiden som om av gammal vana. Det gjorde ont att skjuta något kärt ifrån sig och emot alla känslor och naturlagar.

Jag som tyckte att jag haft otur som först förlorat en hund i tidig ålder på grund av sjukdom och sen en till mitt i livet på grund av andra hundägare tyckte nog att jag hade lite otur. Jag var nog lite rädd att Synskadades Riksförbunds ledarhundsfolk skulle tycka att jag ”förbrukade” hundar och på något sätt att det skulle vara mitt fel. Inga sådana signaler kom och förekom bara i mitt huvud.

Väntan på en ny hund började ännu en gång!

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Joakim Nömell på Youtube

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör[/tags]

Farris var min första ledarhund som jag skrivit om. Han avled den 18:e juni 2001 till följd av cancer i munnen. det här inlägget är tillägnat honom och vår tid tillsammans.

När Teodor kom till familjen hade jag för första gången på 8 år fått prova på att vara utan ledarhund och det kan man beteckna som ganska obekvämt =) Teo var en gul labrador som följde sin husse som en skugga, något som alla sa ”det går över” — men det gjorde det inte. Gick jag på toaletten följde han med in, stängde jag dörren satt han utanför och väntade. Inte särskilt orolig och spattig, han bara ville vara nära sin husse. Jag hade blivit varnad för att jämföra min nästa hund med den föregående och visst, ibland gjorde jag nog det och var orättvis men jag försökte att inte vara det. Jag påminde mig ofta om att han rimligen inte kunde samma saker som min förra hund eftersom han inte haft tid att lära sig det. därtill var han en annan typ av individ. Vekare, mer kontaktsökande och krävde mer stöd.

Men det där med att få en egen unik relation gick fort och var inga problem. Jag kände i honom som jag senare känt med mina andra hundar att deras själar går igen och följer. Egentligen tror jag absolut inte på sådant, så det är väl min själ jag ser skuggan av =).

När vi var på den obligatoriska andra grundkursen i maj 2002, ett år senare, var det många som fascinerades. En tjej som var på studiebesök från en Syncentral sa att vi såg förälskade ut. Hunden hade bara ögon för mig och man kunde se hur han bara längtade efter att få göra något för sin husse och det spelade ingen roll om det var på dressyrplanen eller i selen. Och glädjen han strålade när han fick bekräftat att han gjort rätt var inte att ta miste på. När han kom på inkallning, tvärs över dressyrplanen, rakt igenom led av hundar som agerade störningsmoment, förbi en skinkmacka som lagts på marken som störning, sänkte han aldrig blicken. Husse var där borta och dit skulle han fort som blixten. Visst kände jag av det tydligt men jag hade inte sett det med ögonen och det var fint för mig att få höra att man även kunde se relationen med ögonen så tydligt.

Längst ner i inlägget finns två klipp från Youtube som dels visar Teo i hinderbanan och på dressyrplanen. Särskilt på dressyrplanen i den individuella träningen på hemmaplan kunde man inte riktigt se det engagemanget men jag är inte säker på att det var bara hunden som brast i engagemang för ute i det verkliga livet var det precis tvärt om. Men så är det ju ofta och även våra hundar känner skillnaden på kurs och verkligheten.

I dressyrklippet övar vi apportering och just då gick det inte så bra. Detta var under vår första vecka tillsammans och finslipades under tiden. Inom kort kunde han apportera allt från käppen till nycklar, sedlar, mynt, kreditkort och till och med mat. Jag minns särskilt en episod på mitt dåvarande jobb. Vi hade börjat med passerkort och de var dyra och folk slarvade bort dem. Förmaningarna och utskällningarna när man slarvat bort eller haft sönder sitt kort var svavelosande. Men en gång i receptionen, mitt framför vår kortansvarige receptionist, skulle jag visa för en kollega hur duktig Teo var och lotsades tappa kortet. Teo blev aningen uppspelt och lekte lite med kortet innan han lämnade ifrån sig det och när jag fick det i handen var det hål i kortet efter hans tänder.

Det var bara att ödmjuka sig och gå fram till receptionstjejen. Jag gav Teo kortet, lät honom hoppa upp på receptionsdisken och släppa kortet i min hand och därefter bad jag om ett nytt kort och jag och hunden tävlade om att ha huvudet på sned och se söta ut. Det var liksom inte tal om någon utskällnng och jag fick genast ett nytt kort!

Lite problem fick vi också. teo tyckte Stockholms centralstation var jobbig när vi skulle ta oss från pendeltåget genom hela centralen och tunnelbanan fram till blå linje mot Västra Skogen där jag jobbade. han tappade initiativet, hittade inte trapporna ner mitt på perrongen och tvekade och hängde med huvudet. Jag blev då lite rädd och osäker i den bullriga stökiga miljön där folk knuffades och sprang. En vimsig hund i den miljön kändes osäkert.

Min instruktör kom på hembesök och studerade hunden och tillsammans bytte vi väg. Det fick bli pendeltåg från Södra station eller Farsta Strand istället och tunnelbanebyte på fridhemsplan istället och på så vis undvek vi centralstationen. Det behövde vi bara göra på vägen till jobbet. I andra riktningen gick det betydligt bättre. När vi gjort så några månader och provade åter centralen, gick det därefter perfekt i båda riktningarna!

Hemma hade vi sedan tidigare en till privat gul Labrador som hette Faxe. Exakt vilka problem vi hade minns jag inte i detalj, men Teo hade börjat äta bajs ute i naturen och blivit dålig på inkallning. Vid inspektion konstaterade hundskolan att hunden skulle tillbaka på repetitionskurs och jag fick ”rådet” att omplacera den andra hunden innan Teo fick komma hem igen. Det var inget råd utan ett ultimatum mellan raderna. Än idag tycker jag det var väl lättvindigt att skylla på vår andra hund. Idag skulle jag nog snarare få rådet att koppelrasta, äva mer på inkallning i koppel — att som det heter — ta ett steg tillbaka och börja om samt försöka rasta där det fanns mindre bajs.

När Teo flyttade tillbaka var vår Faxe omplacerad och trots att vi visste att han fått det bra kändes det fel samtidigt som det blev en lättnad för min fru som då hade tre barn och hunden som behövde mycket stimulans dagtid. Och resterande tid med teo gick också bättre och bättre. Någon repetitionskurs hade hunden dock inte fått utan suttit placerad hos fodervärd under de månader han varit borta från oss.

I april 2004 avlivades teo. Han insjuknade plötsligt en dag och vi förstod inte vad det var för fel på honom. Han orkade inte resa sig eller äta. På väg till Djurakuten i Stockholm fick jag bära honom i och ur bilen och sista biten in till veterinären. Man tog prover och konstaterade akut leukemi och man rekommenderade direkt avlivning eftersom han inte skulle leva många timmar till.

Som med min förra hund var beslutet inte svårt, bara väldigt väldigt tungt! Min förra hund fick ändå bli 11 år innan han dog. Det kändes som med människor, vi har vår tid på jorden. Men när man dör för ung är det fel och så var det med Teo. han var i sin topp och hade precis börjat bli sådär van och duktig och fått en ökad självsäkerhet och krävde allt mindre stöd i tuffa miljöer. Då var det slut. Och så stod jag där åter ”ensam” och utan hund och samma känsla igen, jag visste att en ny hund skulle komma snart, en ny och säkert jätteduktig och rolig hund, men aldrig någon Teodor!

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Joakim Nömell på Youtube

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundskolan, Sollefteå, Hundinstruktör[/tags]

I det här inlägget hade jag tänkt försöka sammanfatta de första åtta åren, 1993 till 2001 då jag hade min första ledarhund med mig var dag. Det blir inte lätt. Kanske för att det var år som innehåll så mycket förändringar i livet, inte bara ledarhund, utan även studier, jobb och familj.

Jag har tidigare försökt beskriva skillnaderna i att gå med käpp jämfört med ledarhund och om det kan man säga mycket. Man kan säga att det finns två stadier för en ledarhundsförare. För somliga är stadierna mer eller mindre långa och påtagliga och väldigt olika och vissa av oss stannar kvar i det jag betecknar som det första stadiet. Inget är rätt eller fel i det, vi är bara olika och har olika hundar, lever i olika miljöer och under olika förutsättningar.

Det första stadiet är det när man får sin hund. Man tränar in ett begränsat antal streckor, mellan hemmet och rastplatsen, jobbet, affären och liknande saker man behöver och använder ofta. Då var det Hundskolan i Sollefteå som ansvarade för tilldelningen av ledarhundar, idag är det Synskadades Riksförbund, men råden och rekommendationerna är i stort sett desamma. Man vill helst att man håller sig till de inlärda streckorna det första året innan man börjar ”köra hund”, med vilket vi menar att man börjar röra på sig mer på fri hand och använda hunden på ett mer avancerat sätt. Sanningen att säga har jag själv inte varit så bra på att följa de rekommendationerna någonsin. Jag har ganska snart börjat göra utsvävningar, men jag har varit noga med att inte ”förstöra” hundens dressyr och jag har varit lyhörd både på min egen och hundens förmåga.

Det andra stadiet är det jag kallar för att ”köra hund”. Då börjar man själv på egen hand gå nya streckor och utnyttja hundens förmåga på ett mer avancerat sätt.

Att man kan göra det kräver dels så klart egen orienteringsförmåga, att man själv lär sig hitta och ta initiativ och inte lägger över för mycket ansvar på hunden. Det bygger på att våra ledarhundar tränas på ett speciellt sätt och vet man det kan man också lära sig att ta sig fram lättare.

Förutom att markera och om möjligt veja för alla sorters mark, höjd och sidohinder, så kan våra hundar markera avtagsvägar genom allt helt enkelt vika in på dem. Hundarna kan markera trotoarkanter, söka efter stolpar så att det ska bli lättare att hitta övergångsställen, både bevakade och obevakade, gå rakt över gator och upp på motsatt trotoar. Vidare kan de söka efter trappor, dörrar och bänkar. Kommandot ”sök in” och ”sök ut” är användbara när man vet att det ska finnas en dörr i närheten man ska in igenom eller om man befinner sig i en stor lobby och vill hitta ut. Det är ingen 100-procentig garanti att hunden väljer rätt dörr, men de är förvnansvärt duktiga på att välja just en ut- eller ingång just för att de ofta ser ganska lika ut.

Det här är extremt användbart om man går längs en skyltfönsterrad och ska hitta entrén till en butik eller ett hotell och allt bara är glas. det kan även vara svårt för hunden men de hittar ofta det som kännetecknar ingångar, handtag, små infasningar i fassaden och liknande. Att hitta ut från stora lobbys prydda av bänkar, blommor, små bord och fontäner är med käpp inte helt lätt. Men med hund ”flyter” man bara förbi och ut och för en utomstående ser det ofta enormt profsigt ut. Och jag lovar, det känns profsigt också!

En annan miljö där jag har stor nytta av min hund är på det båtvarv jag har min båt. Fullt med lyftkranar, båtar, utstickande master, smala bryggor och skräp på marken, en miljö som skule varit fullkomligt livsfarlig utan hunden. Och ja, det har hänt att blod strömmat ur sår i pannan när jag försökt utan hund.

Ytterligare en miljö som är väldigt rolig med ledarhund är skog och mark. Första gången jag provade på detta var på mina föräldrars landställe ute på Muskö. Där har vi en bergig sjötomt och enda sedan jag var liten hade jag svårt att hitta den bästa vägen ner till bryggan och upp igen. Då löste vi det med en lina som spändes mellan bryggan och huset via några fästpunkter som jag kunde följa. När jag fick min första hund och vi besökte landstället för första gången med honom, blev första saken att prova att gå över berget med hund.

Det är svårt att förklara hur man kan känna att en ledarhund ”jobbar” eller när den bara har en lätt uppgift och lite slött traskar på. Man känner allt i selen, hur frambenen rör sig, om de tar steg uppåt eller nedåt, om hunden är trött eller har den lite trippande glada gången. Man kan till och med känna om huvudet rör sig fram och tillbaka på hunden, om den tittar efter något. Selen är konstruerad för att förmedla hundens kropps rörelser som blir signaler till min hand. På det viset upplever man det extra starkt i komplicerade miljöer som där på berget. Hur hunden liksom överväger vägvalen, varje steg funderar över sin uppgift.

När berget blir slätt och lättare att gå på, går hunden lite fortare, när det blir brantare och grövre terräng, saktar hunden ner för att försäkra sig om att husse hänger med. Min andra och tredje hund vände sig ofta om för att snabbt titta på husse om allt gick bra. Åtminstone fick man den känslan, för antingen gick det dåligt och då avvaktade de lite, eller så gick det bra och då var det gasen i botten.

Det här är det jag kallar ett lite mer avancerat sätt att ”köra hund”. Man lär sig känna hunden och dess rörelser, förstå dess signaler, att känna i selen om hunden tvekar och behöver stöd eller om den är säker på sin sak. Om jag känner att hunden tvekar på stegen, är det min uppgift att peppa den och ge den stöd i att den antingen gör rätt eller kommendera en ny riktning. detta var inget jag begrep där den första sommaren 1993, åtminstone inte till en början. Däremot tror jag att särskilt min första hund var väldigt tydlig och noga och således lätt att läsa av.

Jag brukar alltid säga att under ledarhundens historia och fram till 1990-talet så var ledarhndsverksamheten väldigt mycket bättre på att marknadsföra ledarhunden och vad den kunde och vilken betydelse den hade. Till viss del var väl vi hundförare också bättre eftersom även jag tycker att man oftare mötte hundförare på buss och tunnelbana förr. Varför det är så vet jag inte. Det kändes som om vem man än mötte på stan de där första 7 åren jag hade hund, så visste de vad en ledarhund var. Ibland var föreställningen om ledarhunden aningen glorifierad och överdriven, men på det hela riktig. Om någon frågade vad selen var så var det alltid någon som svarade ”det är ju en ledrhund, de hjälper blinda!”

En vanligt förekommande vanföreställning både då och nu, var att hunden kunde se skillnad på grönt och rött ljud vid övergångsställen, bedömma trafiken och på så vis avgöra när vi kunde gå över gatan. Eller att hunden hittade överallt. En rimlig förklaring är nog bara så enkel som att det ser så ut när man ser ett ledarhundsekipage på stan. Vi står där vid övergångsstälet och jag har tryckt på knappen och väntar. När jag hör tickandet säger jag ”före” till min hund och den tar oss rakt och fint över vägen. Visst är hunden som vi människor ett vanedjur och vet efter ett antal gånger att när det tickar fort brukar husse vilja gå. Men om det ska vara helt rätt ska hunden vänta på mitt kommando ”före”. För även om det tickar grönt, vill jag gärna säkerställa att trafiken stannat så att ingen tänker köra mot rött.

Föreställningen om att hunden hittar är väl en sanning med modifikation. På nya platser hittar hunden lika lite som jag. En väg man går regelbundet lär sig hunden naturligtvis att hitta och man behöver inte i samma utstreckning dirigera hunden. Sedan kan vissa hundar ha bättre bildminne än andra. Speciellt min första hund Farris var känd för att komma ihåg platser flera år efter att vi besökt de senast. Sedan lär sig hunden rutiner och i och med att exempelvis en tunnelbana eller pendeltågsstation ser ganska lika ut vart man än är, så är hunden van vid att åka sådana färdmedel så vet hunden vad som förväntas. Kommer man med tunnelbana ska man nästan alltid upp för trapporna och ut genom spärrarna och till en uppgång. På samma sätt kommer man och ska åka tunnelbana så vet hunden att man ska leta efter en spärr eller biljettlucka för att ta sig in och ner.

Men kraven på mig som förare får man inte glömma bort. Att inte förvänta sig att hunden ska klara allt själv och när det samarbetet fungerar kan man göra underverk och uppleva det som om vi som ekipage hittar överallt och klarar precis allt tillsammans!

Många människor jag mött genom åren har ofta sagt att vi måste ha en speciell relation med våra hundar. Och visst är det så. Dels därför att vi har dem med oss jämt. Vi lämnar sällan våra hundar hemma när vi går till jobbet, då hade det inte varit så stor mening med hunden. Det som knyter oss ännu närmare tillsammans är dessutom det att vi arbetar tillsammans. Hela dagen när man jobbar med sin ledarhund är som ett enda långt, roligt dressyrpass. En vanlig privat hund som är med hela dagen, åker liksom mest med och det krävs inte så mycket. Varje gång min hund och jag gör något och löser något känner jag glädje och tacksamhet och jag känner mig lyckligt lottad. Det hunden hjälper mig med, hade jag annars fått lösa själv fast till ett mycket högre pris. Förutom bulor i pannan så hade allt tagit mycket längre tid. Och när man rör sig själv utan hund med vit käpp, kräver det ännu större koncentration för att hitta rätt. Åtminstone jag använder hörseln maximalt vid sidan av den vita käppen. Det kunde oftare då få
till resultat att man fortare blev trött och matt bara av en sådan enkel sak som att åka från centralen till Åkersberga med alla tunnelbane- och tågbyten. En prestation som inte är särskilt komplicerad för en seende. Det där är svårt att förklara, men jag vet att hundens hjälp med allt det här sparar min egen energi väldigt mycket.

Att i detalj komma ihåg vägen till jobbet, butiken, gymmet, bussen, tåget, vänner och släktingar, hålla i huvudet för varje strecka om man gick bakåt eller framåt i tåget, var utgången utanför spärrarna fanns, om tågperrongen var smal eller bred, delad av vägg eller pelare, hur många avtagsvägar det var innan jag skulle svänga, kännetecken som stolpar, brunnar och andra små saker längs alla vägarna. till slut började jag anteckna hur det såg ut och hur jag skulle gå på ställen jag kanske inte besökte så ofta.

Det kan jag göra än idag, hur jag tog mig till ett hotell, vart receptionen, frukostbuffén, baren och toaletterna var placerade. Men mycket sköter hunden. det är inte jättenoga att exakt i detalj veta i vilken vinkel från receptionen utgången ligger och om det stod en blomma eller bänk i vägen på väg ut.

Hur det i jämförelse känns att flyta fram i tillvaron? Begrepp så som ”wing, swosh, jiiha, yeah, joråsåatte” beskriver det väldigt bra!

Så visst har vi en speciell relation med våra hundar. Jag har förvisso haft hundar privat och sett de komma och gå. Men när min första hund Farris dog 2001, var det något väldigt tungt som föll över mig. En väninna fann en knöl i hans överkäke en dag, dagen efter konstaterades cancer i käken och ytterligare någon dag senare hade den vuxit och det hade kommit fler. Han blödde ur munnen, tänder började tryckas ur och när han knappt kunde äta var det som om han tittade på mig och frågade vad som var fel? Det var inte svårt att ta beslutet att han skulle få vila för evigt, men det var det värsta egna beslutet jag kan minnas. Jag har inga stora teorier om döden och ingen tro vare sig för människor eller djur. Dör man är det slut och det är värst för dom som är kvar. Därför tror jag att han fick det bra där han låg och somnade in på golvet på djurkliniken. Det var bara jag som satt kvar bredvid med en enorm tomhet, tacksamhet, sorg och saknad!

Jag visste att det snart skulle komma en ny hund och att vi skulle få vår egen speciella relation men aldrig någon likadan och min första hund var för evigt borta…

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Hundskolan, Synskadades Riksförbund, SRF, Sollefteå, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Hundinstruktör, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet[/tags]

De första åren jag hade ledarhund var det väldigt intensivt med visningar. Som jag tidigare berättat om, deltog vi på Stockholms vattenfestival^W samt visade upp oss på olika mässor, skolor och Räddningshunds SM i Rosersberg. Det var någon gång på 1990-talet och vi visade upp lydnad, hinderbanor och minglade.

Den verksamheten har i stort sett helt upphört. Varken Synskadades Riksförbund som ansvarar för ledarhundsverksamheten i Sverige, eller Sveriges Ledarhundsförare – SLHF har lyckats visa upp ledarhundar på den årliga hundmässan i Stockholm. Den senaste presentationen jag själv deltog i var 2004 då jag höll ett litet föredrag om ledarhundar för synskadade ungdomar. Föredraget i sig var ganska svårt eftersom ungdomarna var ganska små och kanske inte än på ett tag kunde söka ledarhund.

Men sedan dess har det varit dött. Och jag kan tänka mig massor av lämpliga situationer där det kunde vara bra. Men dels ska man marknadsföra det och dels ska det finnas folk som vill och orkar ställa upp. Och båda dessa har väl varit bristvaror.

Men nu för första gången fick jag en förfrågan från Syncentralen Sabbatsberg som bland annat har hand om skolungdomar och det var både förvånande och roligt. Denna gång var det ungdomar som var betydligt närmare stadiet att sluta skolan och flytta hemifrån. Idag hade de tydligen temat att röra sig ute och innan jag kom hade de haft besök aStockholms Lokaltrafik och MTR Stockholm som berättat om ledsagning och hur man beställer och hur det fungerar när man behöver hjälp till eller från SLs färdmedel.

Jag kan inte låta bli att fascineras — och glädjas åt att 2011 verkar vara ett riktigt ledarhundsår! Först detta enorma ovanliga arrangemang kring Ledarhundens dag och nu denna förfrågan. Det är givetvis positivt och det var enormt roligt att prata om dessa fantastiska hjälpmedel idag. Ett ämne jag kan prata hur mycket som helst om. Och några av ungdomarna blir säkert ledarhundsförare om någon tid, det hoppas jag verkligen! Och framför allt hoppas jag att syncentralen som är en ganska bra instans för att fånga upp den yngre målgruppen, fortsätter komma med sådana förfrågningar.

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Syncentral, Syncentralen, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, SL, Storstockholms Lokaltrafik, Stockholms Lokaltrafik, Mtr Stockholm, MTR, Mtr Stockholm, Assistans, Lokaltrafik, Tunnelbana, Pendeltåg, Buss[/tags]

Söndagen den 13:e juni 1993 kom en instruktör från dåvarande Hundskolan i Sollefteå ner med min blivande ledarhund Farris. Jag hade bara några dagar innan kommit hem från grundkursen och nu skulle allvaret börja med träning en vecka på hemmaplan och sedan skulle vi få klara oss själva. Jag var väldigt glad, taggad och aningens nervös kanske =)

När instruktör och hund kommit, gick vi igenom utrustningen man får med sin ledarhund. En hälsojournal som används vid veterinärvård, en hundsäng, kort- och långkoppel, rastklocka, visselpipa, ryktborste, klotång, matskålar samt en hundfäll.

Det första och viktigaste bestod i att lära oss hitta till rastplatser och det blev också första åtgärden. Vi gick promenader i närmiljön och hittade både en liten rastplats och skogsområden med elljusspår en bit bort för längre promenader. Även ett fint stråk längs kanalen i Åkersberga som jag tyckte mycket om.

Sedan satte vi igång att planera hur vi skulle disponera tiden den kommande veckan. Upplägget skulle vara liknande det under grundkursen, hinna med det viktigaste, men samtidigt inte köra slut på husse och hund. Och om man nöter in för mycket på en gång skulle det kunna få motsatt effekt, dvs att ingenting fungerar.

Jag som nyss tagit studenten hade ingen utstakad framtid, jag visste inte vad jag skulle göra och hade inget jobb att se fram emot. Jag bekymrade mig inte så mycket, såg ju bara sommaren framför mig och hade min nya fyrbenta vän att ägna mig åt, så det var inget stort problem. Men det innebar att vägarna vi skulle öva in inte var så många.

Förutom de självklara vägarna till rastplatser, närbutiken, centrum och tåget, tränade vi in vägen till Österåkers Dykarskola som åtminstone då låg ganska centralt i Åkersberga. Anledningen, förutom att jag ägnade mig regelbundet åt dyksporten, hade en kamrat från gymnasiet som fått jobb där och det var just då bara det som drog. Jag hade under våren haft någon sorts jobb eller praktik på dykarskolan och kanske fanns också en förhoppning om fortsatt arbete där. Jag hade börjat gå igenom en del dykutbildningar för att få fler certifikat också.

Vägen till och från dykarskolan gick rakt igenom centrala Åkersberga, genom centrum, vänster vid tågstationen, över ett busstorg och bort förbi lite företag. Första gångerna vi gick vägen utan hund, kändes den sådär omöjlig. Massor av platser utan raka eller tydliga kanter och övergångsställen och med vit käpp hade den varit svår. Men när vi började träna in den med hund, var det samma känsla som första gångerna jag gick med ledarhund, att bara flyta förbi alla svårigheter. vi behövde inte lägga ner särskilt mycket tid på den streckan innan åtminstone hunden visste vart vi ska och han uttryckte ganska tydligt något i stil med att ”nu kan vi det här, nu gör vi något annat!” Det där mänskliga att sätta ord på våra djurs tankar är ju bara vårt sätt att förmänskliga hundarna men ibland känns det som om de uttrycker just sådant.

Rent konkret handlade det mer om att hunden gick snabbt, rakt och exakt och aldrig missade något men sen blev loj och seg och uttråkad och det var dags att byta uppgift. Och just då fanns heller ingen anledning att lägga ner mer tid på vägen. Det var först någon månad eller två senare, som jag fick praktik på dykarskolan som varade i ganska exakt ett år och det var aldrig några problem till och från jobbet under den tiden. Därefter gick vi aldrig vägen igen.

Resten av veckan spenderade vi i Stockholm. Vi tränade på Östra station dit mina tåg från Åkersberga gick. Vi åkte också en del tunnelbana till centralen för att träna in mitt stamställe, krogen tre remmare^W som då låg på vasagatan i Stockholm. Vidare tränade vi in vägen till mina föräldrars företag som låg på Upplandsgatan i Vasastan. Företaget heter än idag Carlsönerna AB men har nya ägare.

En händelse under veckan förändrade kursupplägget. Instruktörens far avled hastigt och hon fick svårt att koncentrera sig och även annat att stå i i och med dödsfallet. Jag erbjöds en ny instruktör men kände själv att dels gick allt så bra, vi hade tränat in det jag behövde. Något mer fanns inte just nu som var viktigt och dels skulle det ta tid att få fram en ny instruktör och dessutom att ”vänja” sig vid varandra. Dessutom låg en uppföljningskurs ungefär ett halvår framåt i tiden och möjligheten till hjälp under tiden om man körde fast fanns också så klart.

Så jag lät henne ägna sig åt sin sorg och de uppgifter en bortgången far kräver och var några dagar för tidigt plötsligt på egen hand. Förutom att jag på ett sätt kände mig gruvligt ensam och övergiven av vänner och tomheten efter skolan, utan jobb och utan framtidsplaner kände jag mig stark och fri! Det som hänt mig skulle från och med nu förändra mitt liv och jag var från och med då och är fortfarande, fascinerad över mina ledarhundar och förändringen i sättet att ta sig fram.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Hundskolan, Synskadades Riksförbund, SRF, Sollefteå, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Hundinstruktör, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet[/tags]

Under våren 1993 levde klass E3C på Röllingby gymnasium i Åkersberga i Österåkers kommun ett vilt och mestadels glatt liv. Förutom att vi förlorat en klasskamrat i en tragisk trafikolycka, stundade studenten och det var fester, mösspåtagning, sprit och kalas och klassresa till Berlin i tyskland. När jag för detta inlägg läser tillbaka i mina ganska detaljerade dagböcker, blir jag lätt nostalgisk!

Men något annat stort hände också. Dåvarande Hundskolan i Sollefteå ringde den 13:e maj och meddelade att man hade en hund som man trodde skulle passa mig och frågade om jag möjligen var intresserad! Det var en svart Labrador-hane vid namn Farris som var tre år gammal och hade varit ute hos en förare ungefär ett år när hans första husse avled. Farris var för ung för att få bli sockerkaksätande Labrador på rygg i någon bred och skön familjesoffa — ansåg man! Jag tänkte att det ena utesluter inte det andra, och tackade så klart ja!

Jag tyckte jag hade en osannolik tur. Jag hade förvisso satt upp Schäfer på min önskelista men de var svårare att få tag på och kunde generera längre väntetid. Och vänta hade jag min själ ingen lust med!

Grundkurs 1 ägde rum på Hundskolan i Sollefteå i två veckor och oturligt nog just mina sista två veckor i gymnasiet. Det skulle inte göra varesig till eller från på betygen, men min egen klass studentfest skulle jag missa och jag skulle få lämna kursen en dag tidigare för att över huvud taget hinna hem till utspringet.

Den 31:a maj skramlade ett litet SAAB-plan norrut, förmodligen ett SAAB 2000 turboprop, men det störde inte mig. I det läget var det vår och skolan var i princip slut och till och med klassens fest vägde lätt just då!

Vi fick inte våra hundar första dagen. Det var information och inkvartering och först dagen efter satt ett tiotal nervösa förare på sina rum och inväntade den efterlängtade knackningen på dörren då ens tilldelade instruktör skulle komma med hunden! Tidigare år hade man tydligen haftutdelningen i en gemensam samlingslokal men av olika praktiska själ hade man nu börjat göra det individuellt istället.

Men instruktör hette Gunilla och hon hade varit min instruktör även på informationskursen ett år tidigare och det skulle visa sig att hon skulle följa mig genom åren och även lämna över min fjärde hund Fassi 2007 innan hon bytte jobb och flyttade söderut i Sverige.

Nu när jag sitter och läser tillbaka i dagböckerna från 1993, hade jag datorn med mig till Sollefteå med målsättning att skriva dagbok och ett specialarbete, men datorn packades aldrig upp under vistelsen i Sollefteå. Det ger en viss antydning om att jag hade annat, och mycket roligare saker för mig.

Men sammanfattningen vid hemkomsten berättar en del. Kursens upplägg påminde om de kurser jag genomgick senare år både för uppföljning och inkörning av nya hundar. Schemat var ganska glest för att kunna ta vara på alla intryck både för förare och inte minst hundar. Förutom vila, promenader och rastning började man med lätt lydnadsträning, inkallning, linförighet i koppel och senare lydnad med frisläppt hund.

Det var många enkla promenader längs rak landsväg både med hund i sele och i koppel för att mjukstarta men eftersom varje elev hade en egen instruktör var upplägget väldigt individuellt och jag och Farris avancerade fort. Jag var 20 år och ivrig att lära mig och jag hade fått en lugn och sansad arbetshäst till blivande vän för lång tid framåt!

När träningen blev mer avancerad både vad gäller lydnad och själva ledarhundsarbetet, kom hinderbanor och stadsträning in i bilden. Jag har lagt upp två stycken videoklipp på Youtube (se längst ned i inlägget) som togs med min andra hund Teodor som visar ett pass i hinderbana och ett pass på dressyrplanen som väl beskriver hur det kunde se ut. Hinderbanorna byggdes upp av sådant som kan förekomma i ens vanliga miljö, konor och pinnar i olika variationer, höga och låga, utstickande sidohinder och snubbelhinder. Betänker man hur dessa hinderbanor ser ut förstår man vad hundarna klarar.

När vi går hinderbanor är de givetvis väldigt kompakta. Så många hinder hittar man sällan på en och samma trotoar på en gata i stan, inte ens Stockholm, men varje hinder var för sig är vanligt förekommande. Ta en titt nästa gång du går en sommar i en stad som både har uteserveringar och byggnadsarbeten.

Den stadsträning som fanns tillgänglig var Sollefteå. Det var förvisso ingen stor stad om man jämför med Stockholm där jag skulle leva och jobba med min hund, men det fick duga. Det fanns korsningar, övergångsställen, uteserveringar, entréer till butiker och parker.

När kursen led mot sitt slut utsattes vi för ett litet ”slutprov”. Det var nog inte så allvarligt som det lät och kändes. Men man fick i uppgift att ta sig genom stan längs en strecka på egen hand med hunden utan hjälp och stöd av sin instruktör. Givetvis fanns stöd längs vägen men vid en lyckad vandring skulle de inte behöva ge sig till känna.

För oss var slutprovet ingen konst, jag slogs åter igen av känslan av att flyta fram jämfört med hur det var att gå med vit käpp. Alla knixiga rörelser runt hinder man själv gör, knappt märktes när hunden i god tid gjorde små korrigeringar runt och förbi saker. En annan sak som också var slående och underbart var tempot vi kunde hålla. Det gav en frihetskänsla som än idag är helt omöjlig att uppleva med enbart vit käpp. Lite extra väl förspänt hade jag det eftersom min hund varit ute ett år tidigare och levt i norra Stockholm och han var jämfört med många andra hundar på kursen rutinerad och allt var lätt som en plätt för honom.

När kursen led mot sitt slut hade jag min student framför mig. Mitt utspring ägde rum fredagen den 10.e juni 1993 och dagen innan flög jag hem sent från Kramfors. Hunden fick jag inte med mig, den skulle komma senare under helgen i bil med instruktören. Meningen var att instruktören var tvungen att hjälpa till att lära in rastplatser och sådant viktigt så att man inte skulle klara sig helt själv de första dygnen och instruktörerna behövde också lite helg. Men det var tomt att åka hem utan min nya vän och jag saknade honom och längtade till vår kommande framtid som jag bara kunde ha en aning om hur den skulle bli, en väldigt glad aning!

Eftersom jag varit borta i två veckor och kom hem dagen innan, hade jag inte kunnat förbereda något alls annat än att köpa studentkläder innan resan. Inga planer för mottagning eller ens visste om någon skulle möta mig vid utspringet. Men när jag kom hem till min lilla lägenhet i Åkersberga, möttes jag av den glada överraskningen att allt var klart! Mina föräldrar och syskon hade förberett allt!

Efter utspring och mottagning blev det något fel på fredagskvällen. jag hade varit borta och missat all festplanering. Jag hamnade på någon liten fest men satt rätt snart hemma själv och det slutade med att jag följde mina föräldrar ut till lnadstället på Muskö istället. Det gav en tomhet som gjorde riktigt ont, men jag koncentrerade mig på min framtid och om bara någon dag, skulle jag vara hundägare!

På söndag eftermiddag, den 13:e juni kom instruktören Gunilla med sin bil lastad med min hund och en överraskning från Solefteå, en back med ölen Zeunerts^W som då bara såldes i Sollefteå och en ölsort jag lärt mig gilla under kursen. Exakt hur det gick till kommer nog inte att redovisas här =)

när vi ätit pizza — utan öl — kunde vi sätta igång arbetet! En vecka hade vi framför oss med träning och inlärning på hemmamiljö. En träning som skulle påminna om den på kursen i alla vässentliga delar, men på riktigt!

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Hundskolan, Synskadades Riksförbund, SRF, Sollefteå, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Hundinstruktör, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet[/tags]

1991 var ett av alla de år då det hände väldigt mycket. Under sommarlovet uppstod en rad missförstånd med familjen, jag började andra året på gymnasiet på treårig ekonomisk linje och jag flyttade hemifrån. Dessutom ställde jag mig i kö för att få ledarhund.

Kraven för att få ledarhund, förutom att man så klart måste vara gravt synskadad, var bland annat just att man ska ha flyttat hemifrån och slutat skolan och helst ha fast jobb. Men just det senare var nog mindre viktigt utan bara en bra förutsättning för att få ett strukturerat liv som hundägare. Vidare krävdes att man hade god orienteringsförmåga och var rörlig och ett något sånär aktivt liv.

Alla dessa grundkrav uppfyllde jag. Jag minns än idag, snart 20 år senare hur det var när man skulle utredas huruvida man var lämplig eller inte. En konsulent från dåvarande Hundskolan i Sollefteå kom på hembesök och tittade hur man bodde, om det fanns rastningsmöjligheter i närområdet och hur pass bra jag hittade i min närmiljö. Rent praktiskt och konkret gick det helt enkelt till så att han tryckte den vita käppen i handen och bad mig visa honom runt ute. Det var otroligt nervöst. Gångvägarna jag nött i flera år till och från skolan, bussen, tåget och centrumet kändes plötsligt främmande och jag var plötsligt rädd för att gå vilse på vägar jag kunde gå i sömnen.

Men så klart gick det bra. Jag var ju van vid att ta mig fram själv efter att långa perioder inte ens ha haft färdtjänst. Jag åkte obehindrat tåg och tunnelbana och rörde mig på krogar och var aktiv inom dykning och friidrott. Jag fick faktiskt känslan av att konsulenten var mer än nöjd när han tackade för sig och åkte och försäkrade att om bara skolan tog slut så skulle jag snart ha hund.

Efter hembesöket var det dags för den obligatoriska informationskursen på Hundskolan i Solefteå. Under en vecka under våren 2002 fick jag vistas på Hundskolan för att prova på att arbeta med ledarhund. Man fick en hund och en instruktör tilldelad och under veckan fick man prova på att gå lite hinderbana och lite stadsmiljö. Hundarna vi fick till låns var hundar som precis hade klarat det så kallade slutprovet eller just skulle göra testet.

Jag minns faktiskt just den kursen väldigt otydligt. Bara att hunden jag fick var seg och oinspirerad och antagligen tyckte det var pest och pina att vallas runt av någon nybörjare. Men tydligast av allt minns jag känslan på väg hem, hur jag plötsligt insett vilken skillnad det skulle bli att röra sig med ledarhund som orienteringshjälpmedel istället för bara den vita käppen.

Om någon frågar vari skillnaden ligger så brukar jag förklara det ganska konkret med att med käppen är man bara skyddad från brösthöjd och nedåt och bara några decimeter i sidled. Från bröstet och upp är man således helt oskyddad och som vår miljö såg ut då och kanske än mer idag med utstående skyltar, trottoarpratare och uteserveringar var det mer än spännande att bara ha käppen till hjälp. Man inte bara var oskyddad, utan var just på grund av det tvungen att röra sig fram väldigt långsamt för att hinna reagera på hinder och för att inte göra sig allt för illa på så kallade höjdhinder. Visst hände det att man drämde skallen i en byggnadsställning eller utstående skylt från någon stolpe.

När jag för första gången i livet fick prova på att gå med en ledarhund var skillnaden som natt och dag. Eftersom hunden ser vart vi går, planerar och undviker den hinder både låga och höga och den planerar för att vi båda ska passera så kallade sidohinder. Det som var så påtagligt när jag gick i den stora staden Solefteå, var att jag plötsligt inte ens märkte alla hinder som borde finnas där. Gick man längs en trottoar kände man i hundens sele dess rörelser väldigt tydligt och visst märker man att hunden ändrar kurs och man kan med hörselns hjälp märka att man passerar saker men de utgjorde inte längre något problem. Flera gånger kunde instruktören komma upp bakom oss och säga, nu passerade du en skylt i huvudhöjd, en lastbil med utstickande lem eller en byggnadsställning. Hunden rundade fint en man på stege som stod och putsade fönster. Med käppens enda hjälp, hade jag kanske stormat rakt in i stegen och gjort både honom och mig olyckliga.

Andra påtagliga skillnader fanns också. en del märkte jag långt senare efter att jag fått min första hund, men en av de jag upplevde som oerhört befriande var att jag som van vid att använda min hörsel väldigt mycket, som lätt kan begränsas av trafikbuller eller vägarbeten plötsligt tog mig igenom situationer ändå trots att öronen inte gick att använda just då. Att korsa stora vältrafikerade gatukorsningar utan att vara rädd för att gå lite snett och hamna rakt i trafiken. Hunden går alltid rakt över gatan.

Jag hade upplevt en gång hur det var att bli hjälpt av en hund och hur stort det var. Jag gick i nian och bodde fortfarande hemma. Mina föräldrar var på middag och skulle komma hem sent. Det var vinter och snöstorm och familjens Golden Retriever Sazza var magsjuk och behövde gå ut ofta.

Under en av dessa promenader gick jag plötsligt vilse i snöstormen. alla vägar och kanter och kännetecken så som brunnar och liknande var borta! Promenaden var tänkt att bli kort och jag var tunt klädd och frös. Vi irrade säkert runt över en halvtimme och jag blev allt mer förtvivlad och när jag plötsligt började gråta av köld, förnedring och rädlsa sa jag till Sazza ”nu är det bara du som kan ta oss hem”. Då vände hon plötsligt 180 grader och med raska steg ledde oss raka vägen hem och in i värmen!

Sazza var ingen tränad ledarhund, hon var bara något över genomsnittet väldresserad familjehund och det är klart att hon hittade hem när hon ansåg sig ha rastat klart och fått nog även hon av kylan! Men med åren skulle jag få uppleva fler liknande saker med mina ledarhundar!

Så när jag reste hem från informationskursen började en väldigt jobbig period det år jag skulle slutföra gymnasiet och inse vad jag egentligen hade att se fram emot! men det tredje året på gymnasiet skulle gå fort och tiden skulle vara fylld av studier och senare mot slutet en vårtermin kantad av studentfester.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Hundskolan, Synskadades Riksförbund, SRF, Sollefteå, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Hundinstruktör, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet[/tags]

Det här är tänkt att bli en serie av inlägg om hur det är att leva med ledarhund. Inte för att jag just fått min första ledarhund. Faktum är att jag i år firar 18 år som hundförare. Tanken är mer att försöka berätta och beskriva hur det har varit och hur det är. Ledarhunden är ett så fantastiskt levande hjälpmedel som under åren haft en så fin status i samhället och med all rätt! Men idag har det blivit svårare att ha ledarhund. En av anledningarna är nog att på 80- och 90-talet var ledarhundsverksamheten väldigt bra på att marknadsföra ledarhunden. Man gjorde det på mässor så som hundmässan, med hjälp av uppvisningar på dåvarande Vattenfestivalen i Stockholm, Räddningshunds-SM i Rosersberg norr om Stockholm och inte minst på skolor.

När jag fick min första hund 1993 märkte jag att alla visste vad en ledarhund gjorde och kunde. En del var lite överdrivet men grunden i folks kunskap var rätt. Väldigt sällan eller aldrig skulle man bli nekad att besöka en restaurang, åka tåg, flyg eller buss och då, i mitten på 1990-talet reste sig ett tiotal besökare från borden på en pizzeria för att lämna restaurangen när ägaren oresonligt vägrade låta en person med ledarhund besöka hans restaurang.

Att just det aldrig skulle hända idag och att det blivit så mycket svårare att resa och ta sig fram i samhället med ledarhundar beror tror jag, mestadels på att de som var inblandade i ledarhundsverksamheten var nöjda med resultatet av information och reklam och slappnade av. Men det gjorde inte Astma- och allergiförbundet i sin marknadsföring av sin handikappgrupp och information allmänt är färskvara. Det går aldrig att luta sig tillbaka och säga ”nu är vi klara, nu vet alla”. Det kommer nya människor, och människor glömmer. Det är därför vi idag får kämpa för att kunna gå ut med kollegor och äta lunch, bo på hotell, resa etc.

Det här blir mitt bidrag till att ändra på det. Det här blir ett försök till information om vardagslivet som ägare till just nu, min fjärde svarta Labrador-tik. Ställ gärna dina frågor och ge synpunkter i kommentarerna.

Hur mycket och vad jag ska skriva får framtiden och intresset utvisa.

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Hundskolan, Synskadades Riksförbund, SRF, Sollefteå, Hund, Hundar, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Hundinstruktör, Tillgänglighet, Handikappade, Funktionshinder, Funktionshindrade[/tags]