De första åren jag hade ledarhund var det väldigt intensivt med visningar. Som jag tidigare berättat om, deltog vi på Stockholms vattenfestivalW samt visade upp oss på olika mässor, skolor och Räddningshunds SM i Rosersberg. Det var någon gång på 1990-talet och vi visade upp lydnad, hinderbanor och minglade.
Den verksamheten har i stort sett helt upphört. Varken Synskadades Riksförbund som ansvarar för ledarhundsverksamheten i Sverige, eller Sveriges Ledarhundsförare – SLHF har lyckats visa upp ledarhundar på den årliga hundmässan i Stockholm. Den senaste presentationen jag själv deltog i var 2004 då jag höll ett litet föredrag om ledarhundar för synskadade ungdomar. Föredraget i sig var ganska svårt eftersom ungdomarna var ganska små och kanske inte än på ett tag kunde söka ledarhund.
Men sedan dess har det varit dött. Och jag kan tänka mig massor av lämpliga situationer där det kunde vara bra. Men dels ska man marknadsföra det och dels ska det finnas folk som vill och orkar ställa upp. Och båda dessa har väl varit bristvaror.
Men nu för första gången fick jag en förfrågan från Syncentralen Sabbatsberg som bland annat har hand om skolungdomar och det var både förvånande och roligt. Denna gång var det ungdomar som var betydligt närmare stadiet att sluta skolan och flytta hemifrån. Idag hade de tydligen temat att röra sig ute och innan jag kom hade de haft besök aStockholms Lokaltrafik och MTR Stockholm som berättat om ledsagning och hur man beställer och hur det fungerar när man behöver hjälp till eller från SLs färdmedel.
Jag kan inte låta bli att fascineras — och glädjas åt att 2011 verkar vara ett riktigt ledarhundsår! Först detta enorma ovanliga arrangemang kring Ledarhundens dag och nu denna förfrågan. Det är givetvis positivt och det var enormt roligt att prata om dessa fantastiska hjälpmedel idag. Ett ämne jag kan prata hur mycket som helst om. Och några av ungdomarna blir säkert ledarhundsförare om någon tid, det hoppas jag verkligen! Och framför allt hoppas jag att syncentralen som är en ganska bra instans för att fånga upp den yngre målgruppen, fortsätter komma med sådana förfrågningar.
[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Syncentral, Syncentralen, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, SL, Storstockholms Lokaltrafik, Stockholms Lokaltrafik, Mtr Stockholm, MTR, Mtr Stockholm, Assistans, Lokaltrafik, Tunnelbana, Pendeltåg, Buss[/tags]
Söndagen den 13:e juni 1993 kom en instruktör från dåvarande Hundskolan i Sollefteå ner med min blivande ledarhund Farris. Jag hade bara några dagar innan kommit hem från grundkursen och nu skulle allvaret börja med träning en vecka på hemmaplan och sedan skulle vi få klara oss själva. Jag var väldigt glad, taggad och aningens nervös kanske =)
När instruktör och hund kommit, gick vi igenom utrustningen man får med sin ledarhund. En hälsojournal som används vid veterinärvård, en hundsäng, kort- och långkoppel, rastklocka, visselpipa, ryktborste, klotång, matskålar samt en hundfäll.
Det första och viktigaste bestod i att lära oss hitta till rastplatser och det blev också första åtgärden. Vi gick promenader i närmiljön och hittade både en liten rastplats och skogsområden med elljusspår en bit bort för längre promenader. Även ett fint stråk längs kanalen i Åkersberga som jag tyckte mycket om.
Sedan satte vi igång att planera hur vi skulle disponera tiden den kommande veckan. Upplägget skulle vara liknande det under grundkursen, hinna med det viktigaste, men samtidigt inte köra slut på husse och hund. Och om man nöter in för mycket på en gång skulle det kunna få motsatt effekt, dvs att ingenting fungerar.
Jag som nyss tagit studenten hade ingen utstakad framtid, jag visste inte vad jag skulle göra och hade inget jobb att se fram emot. Jag bekymrade mig inte så mycket, såg ju bara sommaren framför mig och hade min nya fyrbenta vän att ägna mig åt, så det var inget stort problem. Men det innebar att vägarna vi skulle öva in inte var så många.
Förutom de självklara vägarna till rastplatser, närbutiken, centrum och tåget, tränade vi in vägen till Österåkers Dykarskola som åtminstone då låg ganska centralt i Åkersberga. Anledningen, förutom att jag ägnade mig regelbundet åt dyksporten, hade en kamrat från gymnasiet som fått jobb där och det var just då bara det som drog. Jag hade under våren haft någon sorts jobb eller praktik på dykarskolan och kanske fanns också en förhoppning om fortsatt arbete där. Jag hade börjat gå igenom en del dykutbildningar för att få fler certifikat också.
Vägen till och från dykarskolan gick rakt igenom centrala Åkersberga, genom centrum, vänster vid tågstationen, över ett busstorg och bort förbi lite företag. Första gångerna vi gick vägen utan hund, kändes den sådär omöjlig. Massor av platser utan raka eller tydliga kanter och övergångsställen och med vit käpp hade den varit svår. Men när vi började träna in den med hund, var det samma känsla som första gångerna jag gick med ledarhund, att bara flyta förbi alla svårigheter. vi behövde inte lägga ner särskilt mycket tid på den streckan innan åtminstone hunden visste vart vi ska och han uttryckte ganska tydligt något i stil med att ”nu kan vi det här, nu gör vi något annat!” Det där mänskliga att sätta ord på våra djurs tankar är ju bara vårt sätt att förmänskliga hundarna men ibland känns det som om de uttrycker just sådant.
Rent konkret handlade det mer om att hunden gick snabbt, rakt och exakt och aldrig missade något men sen blev loj och seg och uttråkad och det var dags att byta uppgift. Och just då fanns heller ingen anledning att lägga ner mer tid på vägen. Det var först någon månad eller två senare, som jag fick praktik på dykarskolan som varade i ganska exakt ett år och det var aldrig några problem till och från jobbet under den tiden. Därefter gick vi aldrig vägen igen.
Resten av veckan spenderade vi i Stockholm. Vi tränade på Östra station dit mina tåg från Åkersberga gick. Vi åkte också en del tunnelbana till centralen för att träna in mitt stamställe, krogen tre remmareW som då låg på vasagatan i Stockholm. Vidare tränade vi in vägen till mina föräldrars företag som låg på Upplandsgatan i Vasastan. Företaget heter än idag Carlsönerna AB men har nya ägare.
En händelse under veckan förändrade kursupplägget. Instruktörens far avled hastigt och hon fick svårt att koncentrera sig och även annat att stå i i och med dödsfallet. Jag erbjöds en ny instruktör men kände själv att dels gick allt så bra, vi hade tränat in det jag behövde. Något mer fanns inte just nu som var viktigt och dels skulle det ta tid att få fram en ny instruktör och dessutom att ”vänja” sig vid varandra. Dessutom låg en uppföljningskurs ungefär ett halvår framåt i tiden och möjligheten till hjälp under tiden om man körde fast fanns också så klart.
Så jag lät henne ägna sig åt sin sorg och de uppgifter en bortgången far kräver och var några dagar för tidigt plötsligt på egen hand. Förutom att jag på ett sätt kände mig gruvligt ensam och övergiven av vänner och tomheten efter skolan, utan jobb och utan framtidsplaner kände jag mig stark och fri! Det som hänt mig skulle från och med nu förändra mitt liv och jag var från och med då och är fortfarande, fascinerad över mina ledarhundar och förändringen i sättet att ta sig fram.
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:
Den här gången hade jag tänkt fundera lite kring ämnet tillgänglighet och ledarhundar. ett ganska stort ämne som säkert blir flera inlägg.
Jag har i tre inlägg berättat om mina första steg till att bli ledarhundsförare, hur jag ställde mig i kö under skoltiden för att få ledarhund och var på informationskurs, hur jag sedan fick min första ledarhund och var på grundkurs på Hundskolan i Sollefteå och till sist kom hem med min hund och började träna på hemmaplan.
Det var sommaren 1993 och bloggen var inte född då, och mina dagboksanteckningar var ytterst sporadiska. Det skulle bli svårt att i exakt serie följa mitt liv från den tiden på annat sätt än övergripande. Det har gått 18 år sedan dess och bredvid mig ligger min fjärde hund Fassi som jag haft sedan 2007. Det kommer säkert bli fler skildringar framöver.
Inte funderade jag så detaljerat över tillgänglighet när jag fick min Farris 1993. visst tyckte man att tillgängligheten i samhället kunde bli bättre, utrop i tunnelbanor, bussar och tåg, knappar i hissar kunde varit märkta med punktskrift så att man slapp trycka på larm eller nödstopp istället för dit man skulle. Just det där med hissar blev ett problem i början eftersom hundar absolut inte ska åka i rulltrappor kände man sig hänvisad till hissarna på tunnelbanestationer eftersom det sällan finns vanliga trappor. Hissarna var ofta nedpissade eller trasiga eller man fick stå och vänta olidligt länge på dem.
Jag övergick ganska snart till att bära min ledarhund i rulltrapporna. Det var i allmänhet inget problem annat än om det var regnigt och smutsigt ute och skulle bära en smutsig hund, eller om man själv hade mycket packning att bära på. Många kommentarer fick man av människor som tyckte det såg sött ut och det hända ofta att min hund som hängde slött över axeln, slickade folk bakom i ansiktet om de kom för nära. Problemet med hissars tillgänglighet har inte förbättrats på senare år, däremot har Synskadades Riksförbund och ledarhundsverksamheten förbjudit oss att bära våra hundar i rulltrappor. Exakt hur de tänker sig att vardagen då ska fungera är mer oklart. Somliga av mina ”hundkollegor” har haft för rutin att stänga av en rulltrappa på nödknappen för att unna gå upp i en stillastående rulltrappa men det är naturligtvis inte ok det heller enigt SRF =)!
Under mina första tre år var jag mestadels ensamstående. Jag jobbade först på en dykarskola i Åkersberga men blev snart arbetslös. Jag började då söka jobb och hamnade ganska snart på en datorutbildning, flyttade från åkersberga till Farsta och fick sedan jobb på Stockholms Läns Landsting som PC-samordnare i det som då hette Nacka primärvård. Min arbetsplats bestod i sex vårdcentraler från Finntorp till Saltsjöbaden. Under de åren var jag en flitig krogbesökare eftersom det var i mina mest vilda år. Jag och hunden valde lugna och fina pubar för att miljön inte skulle vara för stökig för hunden. Valet av miljö gick dessutom i linje med min egen smak så jag och hunden hade ingen konflikt där.
Viktigt för läsaren att notera är att det sedan länge har varit förbjudet för pälsdjur att vistas i serveringslokaler. Däremot är ledar- och servicehundar undantagna i en paragraf i Livsmedelslagen. Där står:
:X:
Medgivande från Livsmedelsverket
18 § Hundar, katter eller andra ovidkommande djur får inte medföras eller tillåtas uppehålla sig i livsmedelslokal. Den som driver verksamhet i livsmedelslokal får dock tillåta att funktionshindrad medför ledarhund , servicehund eller signalhund i serveringslokal eller i sådana kundutrymmen i butik som inte är ämnade för saluhållande av livsmedel. Tobaksrökning är förbjuden i alla till livsmedelslokal hörande utrymmen utom serveringslokal och personalrum. SLV FS 2000:24
Allmänna råd
I 18 § första stycket anges att vissa djur som kan anses ovidkommande inte får medföras eller tillåtas uppehålla sig i livsmedelslokal. Föreståndare för serveringslokal kan dock tillåta att ledarhund får medföras av synskadad och att service- och signalhund får medföras av funktionshindrad i serveringslokal. Sådana hundar anses inte som ovidkommande djur i serveringslokaler. SLV FS 1998:6
:X:
Denna text ger alltså möjlighet för en restaurangägare att utan minsta problem tillåta ledarhundar i en restauranglokal. Fortfarande kan dock restaurangägaren av andra skäl neka tillträde utan att det är olagligt och de två vanligaste, för att inte säga de enda argumenten är allergi och hygien.
Det finns mycket forskning kring allergi som kort och gott säger att just detta knappast är något problem. Parfymer, rökning (som inte längre är tillåtet på restauranger) samt övriga gästers allergen i kläder och annat i så fall skulle vara ett betydligt större problem. Men framför allt finns en överenskommelse mellan Synskadades Riksförbund – SRF och Astma- och allergiförbundet som tydligt säger att ingen part ska ha företräde och att konflikter ska lösas när och om de uppstår.
Och under de 18 år jag haft ledarhund med mig var dag i livet, har en ”riktig” allergiker aldrig varit problemet. När vi mötts på tåg, bussar och lokaler, har vi nästan ”bråkat” om vem av oss som ska flytta sig och det har alltid slutat väl. Det stora problemet är de allergiker som sitter framför mig en hel resa på tåget, och när de efter timmar stiger av och vänder sig om och får se att de sitter nära en hund, börjar fräsa, nysa och få andnöd. Inte ovanligt att de då dessutom suttit i en tåg- eller tunnelbanevagn med djur tillåtet-skyltar.
ett ännu större problem är de som inte själva är allergiker utan talar i deras ställe. ”Det kan komma en allergiker” är det korta och enda gällande argumentet. Och visst kan det komma en allergiker, men den kanske är allergisk mot häst, parfym eller nötter. Och då är risken större att någon nära sittande gäst på restaurangen beställer en mat med farligt innehåll än att det skulle komma en pälsdjursallergiker som är just allergisk mot hund.
Det stora problemet när man pratar allergier är att det aldrig är någon kunskap eller fakta inblandad i argumentationen. Det finns forskning på området som dels säger att ingen dött av hundallergi i Sverige, trots förekommande skrönor om sådant. Är man intresserad kan man läsa merom det på sidan www.ledarhund.nu där en välkänd och erkänd forskare reder ut begreppen.
Sedan kommer argumentet om hygien. Där har jag inte läst på så mycket och ingen forskning att hänvisa till men det finns säkert mängder. Men jag brukar nöja mig med mer jordnära jämförelser som väl beskriver hur felriktade sådana argument är. titta bara på våra matbutiker vilka som går och rotar bland lösgodis, frukt och grönt för att bara prata oskyddade varor. Missbrukare, uteliggare som luktar piss och spyor på långt håll går förbi och plockar varor. När tror man att de tvättade sig senast och när vi sedan handlar, inte badar vi äpplen, paprikor och tomater i sprit innan vi äter upp de? Och tror folk att sådana bakterier sköljs bort med vatten?
Jag brukar säga att hunden är renare i munnen efter en kvart efter att ha tvättat sig i häcken, än dessa individer och ledarhundar tassar inte runt i fruktavdelningen. behöver man säga mer? Det är ändå de mest grova exemplen. det finns ju forskning som visar hur dåliga vi är på att tvätta händerna efter toalettbesök. Och där går Svensson också och plockar frukt och grönt och lösgodis.
När den debatten är avklarad, då kan vi prata om hundhygien och då vill jag se fakta och smutsig en hund är. Och då ska det jämföras med hur smutsigt restauranggolvet är där hunden ligger bredvid min stol eller under bordet. Restauranghygien är nog ett oändligt mycket större problem allt från köket och ut i serveringslokalen.
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
Under våren 1993 levde klass E3C på Röllingby gymnasium i Åkersberga i Österåkers kommun ett vilt och mestadels glatt liv. Förutom att vi förlorat en klasskamrat i en tragisk trafikolycka, stundade studenten och det var fester, mösspåtagning, sprit och kalas och klassresa till Berlin i tyskland. När jag för detta inlägg läser tillbaka i mina ganska detaljerade dagböcker, blir jag lätt nostalgisk!
Men något annat stort hände också. Dåvarande Hundskolan i Sollefteå ringde den 13:e maj och meddelade att man hade en hund som man trodde skulle passa mig och frågade om jag möjligen var intresserad! Det var en svart Labrador-hane vid namn Farris som var tre år gammal och hade varit ute hos en förare ungefär ett år när hans första husse avled. Farris var för ung för att få bli sockerkaksätande Labrador på rygg i någon bred och skön familjesoffa — ansåg man! Jag tänkte att det ena utesluter inte det andra, och tackade så klart ja!
Jag tyckte jag hade en osannolik tur. Jag hade förvisso satt upp Schäfer på min önskelista men de var svårare att få tag på och kunde generera längre väntetid. Och vänta hade jag min själ ingen lust med!
Grundkurs 1 ägde rum på Hundskolan i Sollefteå i två veckor och oturligt nog just mina sista två veckor i gymnasiet. Det skulle inte göra varesig till eller från på betygen, men min egen klass studentfest skulle jag missa och jag skulle få lämna kursen en dag tidigare för att över huvud taget hinna hem till utspringet.
Den 31:a maj skramlade ett litet SAAB-plan norrut, förmodligen ett SAAB 2000 turboprop, men det störde inte mig. I det läget var det vår och skolan var i princip slut och till och med klassens fest vägde lätt just då!
Vi fick inte våra hundar första dagen. Det var information och inkvartering och först dagen efter satt ett tiotal nervösa förare på sina rum och inväntade den efterlängtade knackningen på dörren då ens tilldelade instruktör skulle komma med hunden! Tidigare år hade man tydligen haftutdelningen i en gemensam samlingslokal men av olika praktiska själ hade man nu börjat göra det individuellt istället.
Men instruktör hette Gunilla och hon hade varit min instruktör även på informationskursen ett år tidigare och det skulle visa sig att hon skulle följa mig genom åren och även lämna över min fjärde hund Fassi 2007 innan hon bytte jobb och flyttade söderut i Sverige.
Nu när jag sitter och läser tillbaka i dagböckerna från 1993, hade jag datorn med mig till Sollefteå med målsättning att skriva dagbok och ett specialarbete, men datorn packades aldrig upp under vistelsen i Sollefteå. Det ger en viss antydning om att jag hade annat, och mycket roligare saker för mig.
Men sammanfattningen vid hemkomsten berättar en del. Kursens upplägg påminde om de kurser jag genomgick senare år både för uppföljning och inkörning av nya hundar. Schemat var ganska glest för att kunna ta vara på alla intryck både för förare och inte minst hundar. Förutom vila, promenader och rastning började man med lätt lydnadsträning, inkallning, linförighet i koppel och senare lydnad med frisläppt hund.
Det var många enkla promenader längs rak landsväg både med hund i sele och i koppel för att mjukstarta men eftersom varje elev hade en egen instruktör var upplägget väldigt individuellt och jag och Farris avancerade fort. Jag var 20 år och ivrig att lära mig och jag hade fått en lugn och sansad arbetshäst till blivande vän för lång tid framåt!
När träningen blev mer avancerad både vad gäller lydnad och själva ledarhundsarbetet, kom hinderbanor och stadsträning in i bilden. Jag har lagt upp två stycken videoklipp på Youtube (se längst ned i inlägget) som togs med min andra hund Teodor som visar ett pass i hinderbana och ett pass på dressyrplanen som väl beskriver hur det kunde se ut. Hinderbanorna byggdes upp av sådant som kan förekomma i ens vanliga miljö, konor och pinnar i olika variationer, höga och låga, utstickande sidohinder och snubbelhinder. Betänker man hur dessa hinderbanor ser ut förstår man vad hundarna klarar.
När vi går hinderbanor är de givetvis väldigt kompakta. Så många hinder hittar man sällan på en och samma trotoar på en gata i stan, inte ens Stockholm, men varje hinder var för sig är vanligt förekommande. Ta en titt nästa gång du går en sommar i en stad som både har uteserveringar och byggnadsarbeten.
Den stadsträning som fanns tillgänglig var Sollefteå. Det var förvisso ingen stor stad om man jämför med Stockholm där jag skulle leva och jobba med min hund, men det fick duga. Det fanns korsningar, övergångsställen, uteserveringar, entréer till butiker och parker.
När kursen led mot sitt slut utsattes vi för ett litet ”slutprov”. Det var nog inte så allvarligt som det lät och kändes. Men man fick i uppgift att ta sig genom stan längs en strecka på egen hand med hunden utan hjälp och stöd av sin instruktör. Givetvis fanns stöd längs vägen men vid en lyckad vandring skulle de inte behöva ge sig till känna.
För oss var slutprovet ingen konst, jag slogs åter igen av känslan av att flyta fram jämfört med hur det var att gå med vit käpp. Alla knixiga rörelser runt hinder man själv gör, knappt märktes när hunden i god tid gjorde små korrigeringar runt och förbi saker. En annan sak som också var slående och underbart var tempot vi kunde hålla. Det gav en frihetskänsla som än idag är helt omöjlig att uppleva med enbart vit käpp. Lite extra väl förspänt hade jag det eftersom min hund varit ute ett år tidigare och levt i norra Stockholm och han var jämfört med många andra hundar på kursen rutinerad och allt var lätt som en plätt för honom.
När kursen led mot sitt slut hade jag min student framför mig. Mitt utspring ägde rum fredagen den 10.e juni 1993 och dagen innan flög jag hem sent från Kramfors. Hunden fick jag inte med mig, den skulle komma senare under helgen i bil med instruktören. Meningen var att instruktören var tvungen att hjälpa till att lära in rastplatser och sådant viktigt så att man inte skulle klara sig helt själv de första dygnen och instruktörerna behövde också lite helg. Men det var tomt att åka hem utan min nya vän och jag saknade honom och längtade till vår kommande framtid som jag bara kunde ha en aning om hur den skulle bli, en väldigt glad aning!
Eftersom jag varit borta i två veckor och kom hem dagen innan, hade jag inte kunnat förbereda något alls annat än att köpa studentkläder innan resan. Inga planer för mottagning eller ens visste om någon skulle möta mig vid utspringet. Men när jag kom hem till min lilla lägenhet i Åkersberga, möttes jag av den glada överraskningen att allt var klart! Mina föräldrar och syskon hade förberett allt!
Efter utspring och mottagning blev det något fel på fredagskvällen. jag hade varit borta och missat all festplanering. Jag hamnade på någon liten fest men satt rätt snart hemma själv och det slutade med att jag följde mina föräldrar ut till lnadstället på Muskö istället. Det gav en tomhet som gjorde riktigt ont, men jag koncentrerade mig på min framtid och om bara någon dag, skulle jag vara hundägare!
På söndag eftermiddag, den 13:e juni kom instruktören Gunilla med sin bil lastad med min hund och en överraskning från Solefteå, en back med ölen ZeunertsW som då bara såldes i Sollefteå och en ölsort jag lärt mig gilla under kursen. Exakt hur det gick till kommer nog inte att redovisas här =)
när vi ätit pizza — utan öl — kunde vi sätta igång arbetet! En vecka hade vi framför oss med träning och inlärning på hemmamiljö. En träning som skulle påminna om den på kursen i alla vässentliga delar, men på riktigt!
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:
1991 var ett av alla de år då det hände väldigt mycket. Under sommarlovet uppstod en rad missförstånd med familjen, jag började andra året på gymnasiet på treårig ekonomisk linje och jag flyttade hemifrån. Dessutom ställde jag mig i kö för att få ledarhund.
Kraven för att få ledarhund, förutom att man så klart måste vara gravt synskadad, var bland annat just att man ska ha flyttat hemifrån och slutat skolan och helst ha fast jobb. Men just det senare var nog mindre viktigt utan bara en bra förutsättning för att få ett strukturerat liv som hundägare. Vidare krävdes att man hade god orienteringsförmåga och var rörlig och ett något sånär aktivt liv.
Alla dessa grundkrav uppfyllde jag. Jag minns än idag, snart 20 år senare hur det var när man skulle utredas huruvida man var lämplig eller inte. En konsulent från dåvarande Hundskolan i Sollefteå kom på hembesök och tittade hur man bodde, om det fanns rastningsmöjligheter i närområdet och hur pass bra jag hittade i min närmiljö. Rent praktiskt och konkret gick det helt enkelt till så att han tryckte den vita käppen i handen och bad mig visa honom runt ute. Det var otroligt nervöst. Gångvägarna jag nött i flera år till och från skolan, bussen, tåget och centrumet kändes plötsligt främmande och jag var plötsligt rädd för att gå vilse på vägar jag kunde gå i sömnen.
Men så klart gick det bra. Jag var ju van vid att ta mig fram själv efter att långa perioder inte ens ha haft färdtjänst. Jag åkte obehindrat tåg och tunnelbana och rörde mig på krogar och var aktiv inom dykning och friidrott. Jag fick faktiskt känslan av att konsulenten var mer än nöjd när han tackade för sig och åkte och försäkrade att om bara skolan tog slut så skulle jag snart ha hund.
Efter hembesöket var det dags för den obligatoriska informationskursen på Hundskolan i Solefteå. Under en vecka under våren 2002 fick jag vistas på Hundskolan för att prova på att arbeta med ledarhund. Man fick en hund och en instruktör tilldelad och under veckan fick man prova på att gå lite hinderbana och lite stadsmiljö. Hundarna vi fick till låns var hundar som precis hade klarat det så kallade slutprovet eller just skulle göra testet.
Jag minns faktiskt just den kursen väldigt otydligt. Bara att hunden jag fick var seg och oinspirerad och antagligen tyckte det var pest och pina att vallas runt av någon nybörjare. Men tydligast av allt minns jag känslan på väg hem, hur jag plötsligt insett vilken skillnad det skulle bli att röra sig med ledarhund som orienteringshjälpmedel istället för bara den vita käppen.
Om någon frågar vari skillnaden ligger så brukar jag förklara det ganska konkret med att med käppen är man bara skyddad från brösthöjd och nedåt och bara några decimeter i sidled. Från bröstet och upp är man således helt oskyddad och som vår miljö såg ut då och kanske än mer idag med utstående skyltar, trottoarpratare och uteserveringar var det mer än spännande att bara ha käppen till hjälp. Man inte bara var oskyddad, utan var just på grund av det tvungen att röra sig fram väldigt långsamt för att hinna reagera på hinder och för att inte göra sig allt för illa på så kallade höjdhinder. Visst hände det att man drämde skallen i en byggnadsställning eller utstående skylt från någon stolpe.
När jag för första gången i livet fick prova på att gå med en ledarhund var skillnaden som natt och dag. Eftersom hunden ser vart vi går, planerar och undviker den hinder både låga och höga och den planerar för att vi båda ska passera så kallade sidohinder. Det som var så påtagligt när jag gick i den stora staden Solefteå, var att jag plötsligt inte ens märkte alla hinder som borde finnas där. Gick man längs en trottoar kände man i hundens sele dess rörelser väldigt tydligt och visst märker man att hunden ändrar kurs och man kan med hörselns hjälp märka att man passerar saker men de utgjorde inte längre något problem. Flera gånger kunde instruktören komma upp bakom oss och säga, nu passerade du en skylt i huvudhöjd, en lastbil med utstickande lem eller en byggnadsställning. Hunden rundade fint en man på stege som stod och putsade fönster. Med käppens enda hjälp, hade jag kanske stormat rakt in i stegen och gjort både honom och mig olyckliga.
Andra påtagliga skillnader fanns också. en del märkte jag långt senare efter att jag fått min första hund, men en av de jag upplevde som oerhört befriande var att jag som van vid att använda min hörsel väldigt mycket, som lätt kan begränsas av trafikbuller eller vägarbeten plötsligt tog mig igenom situationer ändå trots att öronen inte gick att använda just då. Att korsa stora vältrafikerade gatukorsningar utan att vara rädd för att gå lite snett och hamna rakt i trafiken. Hunden går alltid rakt över gatan.
Jag hade upplevt en gång hur det var att bli hjälpt av en hund och hur stort det var. Jag gick i nian och bodde fortfarande hemma. Mina föräldrar var på middag och skulle komma hem sent. Det var vinter och snöstorm och familjens Golden Retriever Sazza var magsjuk och behövde gå ut ofta.
Under en av dessa promenader gick jag plötsligt vilse i snöstormen. alla vägar och kanter och kännetecken så som brunnar och liknande var borta! Promenaden var tänkt att bli kort och jag var tunt klädd och frös. Vi irrade säkert runt över en halvtimme och jag blev allt mer förtvivlad och när jag plötsligt började gråta av köld, förnedring och rädlsa sa jag till Sazza ”nu är det bara du som kan ta oss hem”. Då vände hon plötsligt 180 grader och med raska steg ledde oss raka vägen hem och in i värmen!
Sazza var ingen tränad ledarhund, hon var bara något över genomsnittet väldresserad familjehund och det är klart att hon hittade hem när hon ansåg sig ha rastat klart och fått nog även hon av kylan! Men med åren skulle jag få uppleva fler liknande saker med mina ledarhundar!
Så när jag reste hem från informationskursen började en väldigt jobbig period det år jag skulle slutföra gymnasiet och inse vad jag egentligen hade att se fram emot! men det tredje året på gymnasiet skulle gå fort och tiden skulle vara fylld av studier och senare mot slutet en vårtermin kantad av studentfester.
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:
Det här är tänkt att bli en serie av inlägg om hur det är att leva med ledarhund. Inte för att jag just fått min första ledarhund. Faktum är att jag i år firar 18 år som hundförare. Tanken är mer att försöka berätta och beskriva hur det har varit och hur det är. Ledarhunden är ett så fantastiskt levande hjälpmedel som under åren haft en så fin status i samhället och med all rätt! Men idag har det blivit svårare att ha ledarhund. En av anledningarna är nog att på 80- och 90-talet var ledarhundsverksamheten väldigt bra på att marknadsföra ledarhunden. Man gjorde det på mässor så som hundmässan, med hjälp av uppvisningar på dåvarande Vattenfestivalen i Stockholm, Räddningshunds-SM i Rosersberg norr om Stockholm och inte minst på skolor.
När jag fick min första hund 1993 märkte jag att alla visste vad en ledarhund gjorde och kunde. En del var lite överdrivet men grunden i folks kunskap var rätt. Väldigt sällan eller aldrig skulle man bli nekad att besöka en restaurang, åka tåg, flyg eller buss och då, i mitten på 1990-talet reste sig ett tiotal besökare från borden på en pizzeria för att lämna restaurangen när ägaren oresonligt vägrade låta en person med ledarhund besöka hans restaurang.
Att just det aldrig skulle hända idag och att det blivit så mycket svårare att resa och ta sig fram i samhället med ledarhundar beror tror jag, mestadels på att de som var inblandade i ledarhundsverksamheten var nöjda med resultatet av information och reklam och slappnade av. Men det gjorde inte Astma- och allergiförbundet i sin marknadsföring av sin handikappgrupp och information allmänt är färskvara. Det går aldrig att luta sig tillbaka och säga ”nu är vi klara, nu vet alla”. Det kommer nya människor, och människor glömmer. Det är därför vi idag får kämpa för att kunna gå ut med kollegor och äta lunch, bo på hotell, resa etc.
Det här blir mitt bidrag till att ändra på det. Det här blir ett försök till information om vardagslivet som ägare till just nu, min fjärde svarta Labrador-tik. Ställ gärna dina frågor och ge synpunkter i kommentarerna.
Hur mycket och vad jag ska skriva får framtiden och intresset utvisa.
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:
Idag fick jag träffa min gamla ledarhund Gustav igen! Gustav flyttade in hos oss i juni 2004. Han var ett yrväder, en väldigt tempramentsfull hund för att vara färdig ledarhund. Att jobba med en så tempramentsfull hund har sina sidor. Det ”tråkiga” var att det blev mycket fel innan det blev rätt. Men de psoitiva sidorna övervägde. Direkt respons och en enorm glädje! Min tolkning av hans tankar var ungefär ”ok hitåt, nähä inte det, då tar vi hitåt istället, nämen, ojdå, hitåt, yes!” Och lika lycklig oavsett =).
Mitt starkaste minne av honom var när vi stod och väntade på buss eller tunnelbana. Han klarade sitta fint fot en minut eller två. men dröjde bussen längre, kom först små knyn, sen diskreta skall och buffar med nosen och därefter jämfotahoppen. ”Husse för helvete, de är ingen action här, öka, gör nåt!” Det var nog den hund som fick mig att le i vilken sinnesstämning man än var! En långpromenad med honom och allt kändes oftast bättre.
Men i november 2006 fick jag besök av Synskadades riksförbunds instruktörer för en uppföljning med Gustav. Problemet hade börjat komma med andra hundar som jo var omöjligt att förhindra och omöjligt för mig att vara beredd på innan möten skedde och situationen redan var uppskruvad. Gustav blev dessutom påhoppad av småhundar några gånger vilket till slut gjorde situationen omöjlig. Han laddade före varje gatuhörn inne i stan och inte så sällan fick han utdelning och mötte en hund. Jag började känna mig begränsad i min rörlighet med honom.
Beslutet att byta hund växte fram under vintern och våren och till slut hade jag bestämt mig. I juni 2007 fick jag en ny hund tilldelad och några dagar senare hämtade min bror Gustav som fick ett nytt och bra hem. För mig var det avgörande att han kunde ta hand om honom, annars hade vi kämpat vidare än idag. Nu vet jag att han har det bra och får det då och då bekräftat även om vi bestämt att ses så sällan som möjligt med hunden i början.
Och visst saknar jag mitt yrväder, faktiskt ganska ofta. Inkallningarna när han kom som skjuten ur en kanon och hur han hoppade jämfota vid matskålen och hoppade in fot. Min nya hund Fassi är hans raka motsats, seg och svårmotiverad och väldigt envis men i gengäld noggrann och arbetar efter ett bildminne som är enormt.
Men så är det med alla våra djur, dom har sina egenheter och egenskaper som både är bra och dåliga, precis som vi människor. Alla är vi grymt olika och tur är väl det.
Sista dagen på kursen är snart över och det är dags att åka hem. Vi har sagt hejdå till varandra och fikat.
Men dagen började med ”kvartsamtal” enskild med instruktörerna. Lite utvärdering hur det har gått och hur man vill fortsätta. Fassi och jag fick bara gott betyg och det är jätteroligt såklart! Vi fick ingen bakläxa med något att jobba vidare på hemma.
Efter kvartsamtalen var det avskedskaffe och lite allmän sammanfattning och hejdå och efter en något tidigare lunch bär det av hemmåt.
Jag skrev lite om det igår, mina lustiga känslor inför sånt här. Innan vill man inte åka på kurs, det är jobbigt och besvärligt. Men när man väl är här är det roligt och även om mycket fungerar och jag kanske inte lärt mig något nytt har det varit roligt med nästan alla moment. Dressyr och hinderbanor har varit som en bekräftelse på att vi är på rätt väg och att det funkar för oss. Just lydnaden har varit extra rolig när både jag och hund lägger manken till och man ser vad vi faktiskt kan. Den stora skillnaden är väl att hemma finns ingen grupp man kan träna i med flera hundar och människor som hjälper till att lägga in störningsmoment. Och även om jag är lite ensamvarg i vissa sammanhang är det grymt kul att jobba i en bra grupp.
Och lagom tills man åker hem har man börjat lära känna varandra och då är det slut och allt känns lite snopet. För mig är det inget unikt med just den här kursen. Så känner jag alltid när man varit med ett gäng människor en tid och sen ska skiljas, särskilt om det varit lite trevligt. Det är den där känslan jag kallar för ”när alla vännerna gått hem”-känslan. Allt återgår till det vanliga igen på gott och ont.
Sedan är jag verkligen förtjust i Almåsa Konferens miljö. Rummen är fina med balkonger eller altaner, lite dåligt tryck i duscharna som gör hårtvättning till ett litet pain in the ass bara =). Det jag längtar till här ute är dels simhall och gym, men framför allt bryggan ut mot Horsfjärden, fiskmåsarna, båtarna och vinden med den underbara lukten. Det är lite speciellt med det här, precis som på mina föräldrars landställe på Muskö. Här är havet nära verkligen. Det kan låta lite konstigt, men varvet där jag har min båt finns såklart också havet nära. Men det som förstör intrycken där är bristen på stränder, öppet vatten och alla ljuden från båtvarv och boende. Traktorer, hammarslag och motorsågar som inte hör en öde strand till. Där kan man inte bara sitta på samma sätt.
Här är det fint när det är stilla och tyst, eller vackert på ett annat sätt när vinden friskar i och vågorna slår. Havet är som en underskön flicka, söt även när hon är sur =) Att älska båda sidor och inte bara det lugna, glada och idylliska. Det är min relation till havet! Dit längtar jag alltid. Även de dagar man inte vill vara ute på havet utan stå bredvid tills dess vrede gått över.
Det var lite drag av min poetiska och romantiska ådra, men det får vara nog för idag.
Till alla hundmänniskor där ute, i sol och regn, ta hand om er! Och länge leveledarhunden!
Näst sista dagen på kursen. Strålande fint väder, lite blåsigt fram emot eftermiddagen vilket svalkade lite.
Trots att det var avskedsfest igår var det inga rödögda och sura miner imorse och alla var i tid. Första passet hölls av veterinären som pratade om ämnet hundsjukvård — såklart =) Mycket frågor om festingar, klåda och såklart foder. Mot slutet var det praktisk övning i att lägga tassbandage. Det momentet har jag ju gjort på alla mina hundar både som övning och vid skador så det gick bra men lite ringrostigt. Fassi som trodde hon blivit skadad på riktigt ville först inte lägga sig ner på sidan för att underlätta arbetet. Jag tror hon har lite läkarskräck =) Men efter lite tvång låg hon där och när hon kom på att det var lek och rätt trevligt att bli ompysslad, la hon ner huvudet och somnade. Tassbandage är lättare att lägga på enhund som ligger stilla helt klart och inte är spänd som en möbelfjäder =).
Fram till lunch var det uteaktiviteter igen och lite fritt arbete med vad förare och dressörer tyckte behövde jobbas mer med. Vår grupp förblev intakt och fick tillökning varefter vi gick ut och promenerade längs landsvägen, övade lite hindervejningar och en tjej övade med sin hund att gå med barnvagn. Men det var skönt att få sträcka ut lite.
Sedan var det ”hopp och lek” igen fram till lunch och då passade jag och en dressör på att gå ett varv i hinderbanan för att ta lite foton för bloggen. Jag kommer att lägga in dom i gårdagens inlägg inom kort.
Efter lunch återstod kursens näst sista pass förutom avslutning och utvärdering imorgon. Stadsträning i Västerhaninge. Vår grupp är liten och tajt och allt flöt på fint som vanligt. Fassi var lite virrig och omotiverad i början men fick lite fart när hon insåg att det var en autentisk miljö eller nåt =) Enda ”problemet” var när jag skulle få henne att söka upp en dörr in till en nergång vid tåget. Men på kommandot ”sök dörr” satsade hon först på pendeltåget som stod redo med öppna dörrar 10 meter bort vilket var det mest självklara i vår vardag. När husse inte var nöjd med det, vände hon 180 grader och försökte med en buss istället. Men till slut kom vi in genom rätt dörr =) Det var således egentligen inget fel utan helt naturligt och att husse och dressör ville in genom den mest ologiska dörren av alla kunde hon inte rå för.
Efter middag tog jag ett kort gympass. Hann springa 20 minuter innan det var dags att rasta hunden och infinna sig till kvällens sista teoripass, ”tänkvärt om hunden och föraren” som hölls av en av instruktörerna. Instruktören frågade varje deltagare hur veckan varit, hur vardagen hemma är och vad som är tråkigt och roligt och deltagaren ska då svara som hund och försöka sätta sig in i vardagen ur hundens synvinkel. Det blev både lite tramsigt och flamsigt men som sagt, det är ett tänkvärt perspektiv på tillvaron man normalt sett inte funderar över. Och man fick verkligen fundera över hur hunden kan tänkas se på saker och ting. Men detta blev ju ur ett mänskligt perspektiv, ungefär som när man lägger ord på hundens eventuella tankar, typ ”det vore ju skönt om vi kunde gå lite längre rastrunda så jag hinner skita idiot!” Så det var inte så mycket ur hundmentalitetsperspektiv men det blev roligt ändå.
Efter kvällsfikat satt alla tysta, trötta och gäspade och så snart kaffet var urdrucket var det godnatt och hej. Kändes tråkigt och inte särskilt lönt att anstränga sig mer nu när vi ändå snart reser åt olika håll.
Just nu sitter jag på mitt rum, lyssnar på fåglarnas glada kvällskvitter och en stor båt passerar långsamt förbi ute på Horsfjärdens vatten. Ett sånt där avgasmuller som blandat med vågor och vatten som verkligen är sommar och frid för mig. Men det tycks inte spela någon roll vilket sammanhang. ”När alla vännerna gått hem”-känslan infinner sig alltid, någon sorts vemod när det är slut.
Men fiskebåten tar lång tid på sig att passera och jag önskar det tog hela natten innan ljudet dog bort. När vi går ut och kissar sista svängen ikväll, blir det en paus på bryggan nu när vinden har mojnat för att bara njuta av havet och stillheten.
Dag 3 på min och Fassis kurs ute på Almåsa Konferens har varit en regnig men trevlig dag. Det har regnat lugnt som jag kallar modell blomspruta så det har inte öst ner. Och det är fortfarande ett helt OK väder för att vara ute mycket med hund. Men att skaffa en regnjacka visade sig vara ett bra drag. Men jag är glad att det inte öser ner eftersom jag inte äger några stövlar. Och jag är lite konstig som faktiskt gillar regn så länge det sker sommar och vår.
Dagen började med ytterligare ett intressant teoripass om hundens mentalitet och hur tester och mentalbeskrivningar görs. Framför allt de egenskaper vi vill eller inte vill ha i våra ledarhundsämnen. Och man förstår att man hela tiden balanserar på en knivsudd med alla egenskaper, inte för mycket och inte för lite av allt. Man vill inte ha någon skärpa (försvarslust) i hunden, den ska vara lite modig men inte för tuff, ingen jakt och lagom med kamplust som ger drivet och initiativförmågan. Och vi pratade också om arbetsprovet man gör med ledarhundsämnen för att se om de är miljövana och tåliga. En hund kan vara rädd för en hiss, en förbidånande lastbil eller tunnelbanetåg första gången, men ska helst lära sig av erfarenhet att det inte var så farligt och liknande. Och slutligen pratade vi om slutprovet som görs på våra hundar.
Diskussionen gled också in på det som varit en stor debatt i ledarhunds-Sverige den senaste tiden. Oron för att kraven på våra hundar ska sänkas så att hundarna inte ska klara av nya miljöer och vägar utan bara invanda vägar till och från jobbet, affären, apoteket etc. Just det där oroar jag mig inte så mycket för om man utgår från beställare av ledarhundar, dvs Synskadades Riksförbund. Det som oroar mig mer är hur vi använder våra hundar, eller rättare sagt hur lite en del använder sina hundar vilket leder till ökad okunskap om våra hundar och funktionshindret, vilket i sin tur leder till minskad tillgänglighet i samhället. Vi får inte redan idag ta med våra hundar in på alla restauranger och liknande trots att det finns stöd i lagen för restaurangägare att låta ledarhundar besöka serveringslokaler. Det i sin förlängning, kan leda till att kraven på våra hundar kan sänkas för att få billigare och enklare hundar och sänkta krav.
Efter lunchavbrottet var det vår grupps tur att köra hinderbana och besöka veterinären för besiktning. Hinderbana är ett ganska kul moment där hunden verkligen får jobba med huvudet. Här märkte jag min hunds bristande drivkraft när det blev lite för jobbigt. Men redan andra varvet i samma bana gick det betydligt bättre. På det tredje varvet hade hinderbanan byggts om och blivit märkbart svårare. Men Fassi jobbade sig igenom men utan någon större upphetsning.
När vi träffade veterinären gick allt bra. Väga, kolla tänder, lyssna på hjärta och lungor, precis som ett vanligt läkarbesökf för oss människor =) För Fassis del var det dags för vaccination och det är ju alltid skönt att ha det avklarat. Sedan pratade vi lite foder men allt såg så bra ut och fungerar så bra så det var snabbt avklarat och vi fick någon timmes ”hopp och lek” fram till middagen.
Denna kväll var det dags för lite samkväm. Efter middagen var vi några som helt kort landade i baren innan vi alla samlades och åt lite ost och kex och drack lite gott. Sedan satt vi några stycken kvar och snackade medan de allra flesta gjorde en tidig kväll.
Förbi midjehögt höjdhinder
Inför hinderkombination med markhinder och trebeningar
Dag 2 på min och Fassis sista obligatoriska uppföljningskurs ute på Almåsa Konferens har flutit på bra. Och redan infinner sig samma fenomen som alltid på sådana här kurser, att frukosthungern infinner sig. Jag är normalt sett aldrig hungrig förrän frammåt 10 och mår direkt illa av att äta för tidigt. Men nu kan jag både äta fil med frön, flingor och färska hallon, bröd, ägg, juice och kaffe. Men man är ju ganska mer aktiv så det kanske har sin förklaring där.
Förmiddagspasset var ganska trevligt och började med genomgång av utrustning. Kontrollera selar, byta lite läderdetaljer, byta ut visselpipor och liknande. Fassi fick en ny visselpipa och en ny extra halskedja och en tvättad sele. Men det är viktigt att allt passr som det ska så att ingenting skaver på hunden eller på annat sätt är obehagligt så att obehaget förknippas med arbete.
Efter utrustningskollen körde vi lite apportering. Allt gick väldigt smidigt med vår grupp och jag blev grymt imponnerad av Fassi som klarade det betydligt bättre än vad jag förväntat mig. Vi tränar inte apportering men hon kan i alla fall och vet vad som förväntas och gör det med ett visst mått av glädje, dock inte överdrivet =). Enda stora problemetär att hon släpper för tidigt.
Sist före lunch blev det långpromenad med avbrott för inkallning med visselpipa, något som vi inte heller kört speciellt mycket. Men Fassi fattar snabbt så det gick bra till slut. Och jag älskar att gå mycket hellre än att sitta still så det var kanon. Vädret idag är perfekt hundväder. Några stänk regn kom men sedan slutade det och var bara svalt och lätt blåst. Det är ingen höjdare om det är för varmt för då orkar inte hundarna särskilt mycket.
På eftermiddagen var det min grupps tur att ägna sig åt lydnad. Jag har aldrig riktigt gillat lydnadsträningarna på de här kurserna. Mest för att man ägnat alldeles för mycket tid åt att gå runt i fyrkant för att öva och få en snygg fotgång. Men den här gången var det sannerligen annorlunda. Framför allt är vår grupp på tre hundar en väldigt bra sammansättning i både tempo och nivå. Även om vi alla tre har olika sorters hundar till temprament så har vi alla kommit ganska lika långt och det gjorde att övningarna blev allt mer avancerade tills vi till slut fick ge upp bara för att alla klarade allt galant.
Den första övningen var helt enkelt en störning under en vanlig promenad med hunden i sele. Plötsligt mitt framför nosen, drogs ett kaninskinn över vägen. Ingen av hundarna ägnade leksaken något större intresse. Som om det hände dem varje dag på väg till eller från jobbet =).
Sedan gick vi ”följ mig”, det vill säga att gå med hunden i slakt långkoppel och låta hunden vara uppmärksam på vart man går. Mitt i övningen dök en elak tant med en jättegod skinkmacka upp i leken. Alla tre hundarna visade visst intresse EN gång. Men efter en korrigering, höll dom sig noga undan från mackan. Kort därefter dök tanten med skinkmacka upp igen, denna gång halvvägs längs en inkallningsstrecka. Hundarna fick sitta ett 40-tal meter från föraren och skulle kallas in och springa förbi den lockande mackan. Alla tre tog synliga omvägar förbi.
På dressyrplanen bildade vi fyrkant och hade allehanda inkallningsövningar korsvis, i par, platsliggning med lekande hundar och bollkastning. Detta bekom dem inte det minsta. Sist på det passet dök plötsligt 4 nya hundar upp som gruppens hundar inte träffat förut. Nu skulle varje hund kallas in tvärs igenom en flock av sex hundar varav 4 lekande. En otroligt svår övning som ingen hund gick bet på =)!
När våra instruktörer inte kunde komma på mer jävulskap, och man vill ändå sluta passet med en seger för hundarna, slutade vi en timme tidigare före middag och fick lite bonusvila. Efter mat och en kort simtur återstod barakvällspasset som idag handlade om dressyrteknik. Just dessa pass är förvisso intressanta men eftersom detta är min fjärde hund har jag hört det många gånger förr. Men det är inte oviktigt att veta hur man rättar till fel, hur det kan komma sig att man skapar fel och konsekvenser etc.
Kvällen slutar här framför datorn på rummet. Efter kvällsfika vid 20-tiden blev det ett gympass så nu är både hund och husse dödligt trötta =).
Då sitter man här på rummet efter en första dag. Vi befinner oss på Almåsa Kursgård vid Horsfjärden i Västerhaninge för vår sista obligatoriska uppföljningskurs jag och Fassi. Vi får se om det blir tillräckligt intressant för att dag-för-dag-blogga. Tyvärr har jag ingen egen kamera med mig och det verkar inte som om någon fotograferar. Inte ännu i alla fall.
Denna dag började vid 13.30 med samling, kursinformation och ”åtgärdsinventering” där alla kort fick berätta hur de första 2 åren med hunden fungerat, vad som varit bra men framför llt om man behöver hjälp med något speciellt. Just detta svävade iväg och blev ganska långrandigt så det var med lättnad vi sedan bröt upp och delade in oss i de grupper vi ska vara i hela veckan och gick en långpromenad före middagen.
Efter middagen tog jag en löpsession i kursgårdens jättefina gym men hann inte mer än en halvtimme innan det var dags för vällspasset som var teori, ledarskap, vett och etikett samt tillgänglighet. Men jag tycker ämnet blev lite för flummigt eftersom det blandades upp lite väl mycket med mer eller mindre fantastiska vardagsupplevelser. Och som vanligt slutade tillgänglighetsdiskussionen i osämja =).
För mig slutar kvällen i soffan framför datorn tills jag orkar sova =)
Nu är jag hemkommen från ett dygn ute på Almåsa Konferens där Sveriges Ledarhundsförare haft årsmöte. Årsmötet började igår med lunch och slutade idag vid 14.30, men jag smet tidigare för att ägna mig åt något viktigare — båten =) För en tid sedan gav jag i ett svagt (onyktert) ögonblick min kamrat ett löfte att åter gå med i föreningen samt stödja honom i att bli ordförande på årsmötet. Ganska snart kändes det som lite onödigt eftersom jag egentligen inte längre är intresserad av föreningsarbete. Egentligen skulle min enda anledning att vara med vara att få sitta med i styrelsen och ha möjlighet att göra något direkt eftersom ledarhunden som hjälpmedel i Sverige håller på att tyna bort och förlora sin plats till förmån för ”allergiker”. Och har man anmält sig är det ju bara att åka eller se pengarna som förlorade.
Och så här i efterhand när ordförandevalet gick till min kamrats fördel så känns det väl som att det var det enda, förutom maten och simturen i poolen var det enda som var givande. Almåsa som är så känd för sina små portioner höll hög standard på maten denna helg. En god fisk till lunch igår, fläskfillé med någon sorts potatismos till middag igår och kyckling med ris i någon god sås till lunch idag. Vid middagen igår var vi åtminstone 4 som bad om mera mat så jag var inte ensam om att tycka det var för lite. Men det var otroligt gott!
Efter lite för mycket rödvin igår kväll och en halvtaskig natts försök till sömn så har dagen löpt på bra. Sista punkterna i årsmötet gick fort och våra grupparbeten likaså. Hela årsmötet gick för övrigt föredömligt eftersom man lånat in en van föreningsordförande som verkar vara lika allergisk mot dravel som jag. Men jag satt mest och slösurfade måste jag nog erkänna och fick väl egentligen bara lusten att begära ordet i en fråga som rörde en skitsak som ändå skulle förlora så jag avstod.
Det man kan hoppas med den nya styrelsen är att man sätter ännu högre fart med att försöka återfå ledarhundens status i samhället. Att slippa åka djurcupé på tåg kanske inte känns som den viktigaste frågan i dagsläget när både postombud och restauranger är otillgängliga och enda lösningen är lagstiftning. Men vi får se.
Men nu är det väldigt skönt att vara hemma och jag har tagit huvudvärkstabletter och druckit vatten mot mitt bakrus och jag hoppas det och lite frisk luft vid havet ska göra susen. För nu drar vi mot marinan.
Eftersom jag avstod grundkurs 3 för ledarhundsförare i mars så är det nu dags för kurs. Den äger rum 8–12:e juni ute på Almåsa Konferens. Jag kan inte med bästa vilja påstå att jag är motiverad eller har så stor lust men det är obligatoriskt och den sista obligatoriska kursen för oss två.
Jag har under åren föredragit att få så kallad ”direktleverans” vilket betyder att en dressör kommer hem med hunden och genomför utbildningen helt på hemmaplan istället för först på kursgård och sedan hemma. Det har jag tyckt passat mig betydligt bättre även om det råder mycket delade meningar om den saken i ledarhundsvärlden. Men som sagt, det har passat mig och jag känner inte att jag blivit störd av familj och andra hundar på hemmaplan. Jag har tyckt tvärt om att vi fått börja köra i rätt miljö på en gång har varit en stor fördel. Må vara att man kanske ska vara på kursgård som förstagångsförare. Men nu är jag på min fjärde hund.
Det som besvärar mig mest på dessa hundkurser är spridningen i ålder och nivå. Sedan är det ju lite störande både för mig och familjen att man måste åka bort så länge. Skönt i det läget att Almåsa bara ligger 20 minuters bilväg hemifrån. Dessutom äger kursen rum mitt under skolavslutningarna, typiskt.
Under kursen brukar det som vanligt vara en del teoretiska pass om lite olika ämnen, så som skötsel av hund, veterinärråd och dressyrteknik. Och halva dagarna brukar spenderas utomhus med hinder,bana, stadsträning och dressyrpass med inkallning, platsliggning och liknande. Just inkallning fungerar inget vidare för oss men det tror jag mer har med typen av hund att göra än något annat. Så möjligen kan vi få lite hjälp med detta.
Och sedan får vi se om det är några trevliga deltagare man känner även om jag helst brukar vilja vara för mig själv på all ledig tid och spendera det i gymmet eller simhallen eller på långa promenader med hunden. Vädret är ju avgörande för hur uthärdligt det kommer bli =)
Jag får ofta frågan vad ledarhunden gör när den inte jobbar. Jag försöker svara att det är mest som en vanlig hund som blir sprallig och kelig när selen som är hundens arbetstecken åker av. Och sen är det en Labrador oftast, bara lite knäppare än alla andra varelser på jorden =) Men visst kan hon njuta!
Detta är en vanlig dag på jobbet när husse vänder papper och pratar i telefon. Fick man som hund välja — vilket man ju sällan får — skulle det även sitta fint med lite leverpastej. Då skulle hon orka gapa. Annars får det bli intravenöst =)
Det blev en liten after work igår när en kund kom och bjöd på ”flytande semla” som det kalades. Inte fan var det nån grädde på, lite lagom med skum =)
Och man säger ju att där alkoholen strömmar in, strömmar vättet ut i samma takt. Så där mitt i en diskussion om ledarhunds-Sverige så lovade jag att åter bli medlem i Sveriges Ledarhundsförare – SLHF. Jag har haft hund i 16 nu i juni och några år där i början var jag medlem, till och med satt i styrelsen. Jag sprutade av idéer och kreativa förslag och vi var några som anordnade aktiviteter så som stadspromenader och utflykter och deltog ständigt i hunduppvisningar på både Vattenfestivalen och räddningshunds-SM uppe i Rosersberg. Jag såg redan då problemen som höll på att växa sig allt större. Då var det kanske 1 av 3 restauranger där man inte blev insläppt men det gick oftast att snacka sig in. Och såklart skötte sig alltid hunden så efter ett eller två besök var det grönt ljus igen. Man gjorde reklam för ledarhunden i TV’s Anslagstavlan och alla på stan visste vad en ledarhund var och att man inte fick klappa eller störa dem på annat sätt.
Men några i den dåvarande styrelsen skrattade åt mina idéer och satt problemen satt i mitt huvud eftersom jag var så inbillningssjuk. Så jag lämnade styrelsen och föreningen med löfte att aldrig återvända. Att man kunde sitta där och leka dadda hink och spade i klubben för inbördes beundran medans ledarhunden sakta tynade bort som hjälpmedel.
Och se var vi hamnat idag? Hur producenter och vår egen handikapporganisation vill minska kraven och funktionen på vårt utmärkta levande fyrfota hjälpmedel och hur tillgängligheten för oss med hundar ganska avsevärt har försämrats.
Och kanske tycker man att man åstadkommer en hel del men jag vet inte. Visst har man lyckats påverka SJ och något mer stort kanske men jag tycker kanske att man börjat i fel ände. Kanske börjar man med småsaker när det finns så mycket större saker att göra. Och idéer och förslag finns det ju och öppningar har man haft. Ta till exempel mötet med Riksdagens handikappråd 2007. Där fick man ihop en bra skara som man kunnat fortsätta bearbeta och påverka och följa upp de positiva antydningar som fanns.
Men nu har jag alltså vid något svagt tillfälle lovat att jag åter ska bli medlem. Jag vet inte vad det ska tjäna till egentligen eller vad jag ska göra. Jag har väl känt att jag inte velat bidra med min ynka medlemsavgift till något jag inte stödjer. Kanske om man bytte ut stora delar av ledning och lyckades med det nästan omöjliga konststycket att placera enbart sugna, hungriga och energiska människor i styrelsen. Men alltid tycks det finnas någon som vill sträva åt andra hållet eller är knähund åt de som motarbetar våra hundars existens. Men föreningslivet tycks vara mer intriger och internt tjafs än konstruktivt arbete. Och det är klart, har man fullt upp med att reda ut meningsskiljaktigheter och missförstånd kostar det all energi som kanske borde slösats på något bättre?
Men nu är det gjort och kanske åker jag på årsmöte och ser en ny ordförande väljas, det kanske är en bra början :)?
I december blev jag kallad till grundkurs 3 som är min och Fassis sista uppföljningsutbildning. Den skulle gå av stapeln första veckan i mars. Men av en mängd skäl har jag nu blivit framflyttad till juni istället. Passar klart bättre och är säkert varmare ute då också =) Det är förvisso mitt i skolavslutningstider men det ska nog gå bra.
Kursen äger rum ute på Almåsa Kursgård i Västerhaninge, alldeles invid Horsfjärden och där ute är fint sommartid. Det kanske inte riktigt är badväder men i vart fall inte snöstorm och drivis som det kan vara i mars.
Idag har jag träffat min förra hund Gustav som numera är brorsans hund. Han var samma spralliga hund som tidigare, morrade, flåsade och ville busa med Fassi som nog tyckte han var lite ”på”, men bara lite ;)
Brorsan var här och hämtade en grej och då fick Gustav komma med. Det var nog något år eller så edan jag träffade honom senast och den gången var det så tydligt att han kände igen mig. Det gjorde han nog nu med men det var betydligt mera husse som gällde och det känns OK. Hade varit mycket värre om han kastat sig över mig och inte ville gå som förra gången.
Både jag och bror tycker det skulle vara kul att sätta på honom selen igen för att se om och vad han minns. Det måste provas frammåt sommaren när det närmar sig två år sedan han klev ur tjänst. Jag tror att han nog minns grunderna eftersom hundar inte glömmer så lätt.
För snart 16 år sedan (tiden går fort när manhar roligt) fick jag min första ledarhund Farris. Det var verkligen en waypoint i mitt liv, en rejäl vändning. Då visste Svensson definitivt vad en ledarhund gjorde och var det någon som störde eller klappade hunden på tunnelbanan eller bussen, var det alltid minst någon man fick hjälp av ”det är en ledarhund, dom får man inte klappa när selen är på!”
Och jag minns en TV-reklam i Anslagstavlan, ett minne som jag med åren börjat undra om det är verkligt eller rent reversibelt önsketänkande men så var det nog. Där förekom info om ledarhunden, ganska länge som jag minns det. Men då var inte TV så kommersiellt som nu.
Idag är det annorlunda både på gator och torg, restauranger, barer och caféer. Då var det ovanligt att nekas inträde. Idag har jag bara ett par vattenhål att gå till dit hunden är välkommen.
Idag känns det som om Synskadades Riksförbund som sköter om ledarhundsverksamheten mer går allergikerna mer till mötes än sin egen grupp. Idag jobbar man mer för att sänka kvallitetskraven och användningsområdet för ledarhunden och Synskadades Riksförbund drar åt samma håll. Redan 2003 och 2007 när jag skrev i bloggen i ämnet senast spådde jag att det skulle bli värre, och värre har det sannerligen blivit. Människor i våra egna led som själva är hundförare förespråkar att hellre lämna hunden hemma än att ”besvära hunden” med stökig miljö. Och med den inställningen kan leverantörer sänka kraven på hundarna och användningsområdet minskar och därmed rättigheterna för hunden och oss att bevista offentliga lokaler och liknande.
Norge är en förebild i många avseenden. Jag brukar ibland på skämt säga, ”snälla Norge invadera Sverige” och nu är det sannerligen dags igen. Deras motsvarighet till Synskadades Riksförbund, Norges Blindeforbund – Synshemmedes organisasjon driver tvärt emot Sverige en kampanj för att bevara och utveckla ledarhunden som hjälpmedel. I de två reklamfilmerna nedan informerar man allmänheten på ett coolt sätt att man inte ska störa hunden och i det andra klippet till och med uppmanar till nya ledarhundar. SRF i Sverige, det är något att betänka istället för att förstöra för oss!
Idag fick jag och Fassi kallelse till sista grundkursen för Ledarhundsförare. Den ska äga rum den 2–6:e mars på Almåsa kursgård i Västerhaninge så det är åtminstone nära hem.
Under veckan blir det säkert som vanligt, en del teori om skötsel och vård av djur, teori om lydnad och praktiska övningar i lydnad, hinderbana, stads- och landsvägskörning. Detta är ju min fjärde hund så man börjar kunna upplägget :) Och jag är glad att det inte är uppe i Solefteå eller som senast, nere ppå någon kursgård i Sörmland eller om det var Småland. Skummade igenom deltagarlistan och det kommer väl inte bli någon jätte-partyvecka hehe.. Jag återkommer säkert i mars med bilder och berättar hur det går.
![[Bild: Fassi]](https://i0.wp.com/nomell.se/wp-content/uploads/2009/03/20090311034.jpg?ssl=1 "[Bild: Fassi]")
