Den 24:e april släppte Garmin en ny mjukvaruuppdatering till sin pedalbaserade kraftsensor Garmin Vector. I denna version 3.50 fanns förutom en del bugfixar, så klart även en del nyheter som jag väntat på. Redan i början på året när man släppte stöd för så kallad cyklingsdynamik, sa man att det inom kort skulle gå att se vilken position man haft och hur länge, dvs hur länge man varit sittande eller stående. Nu har jag hunnit uppgradera mina pedaler och dessutom kunnat stå upp under gårdagens Skandislopp för att se om det verkligen fungerar. Vad cyklingsdynamik innebär har jag skrivit om här.
Jag har laddat upp dagens aktivitet till garmin Connect där det lätt går att analysera alla olika värden. Det som är nytt under ”Cycling Dynamics” är knappen Position. Den ger följande nya värden:
Under slutspurten upp för slottsbacken stod jag upp. Jag hade ingen möjlighet att ta en exakt tid, men 26 sekunder stående verkar rimligt. Kommentarer kring de nya värdena på Garmins Forum visar att många tycker att värdena är lite underskattade. Den visar dessutom medelkraft på 382 watt och maxkraft på 532 watt under den stående perioden.
Nästa information visar således hur länge jag suttit ner på sadeln:
Följaktligen har jag suttit ner 5:19:38, haft en genomsnittseffekt på 156 watt och en maximal effekt på 827 watt.
Riktigt hur det fungerar för att mäta fram vilken position cyklisten har vet jag inte, men det verkar fungera tämligen bra. Att jag nådde en högre maximal effekt sittande än stående känns rimligt. Under slutspurten hade vi en eller två växlar för lätt.
Huruvida man tjänar något på att stå eller inte tvistar de lärde. Det finns lika många teorier som pedaler i cykelvärlden. Men vid det här korta testet kan man i alla fall se att jag utvecklat mer kraft sittande än stående även om det inte varat tillräckligt länge för att vara jämförbart. 5 timmar sittande mot 26 sekunder stående. Det ska bli intressant att fortsätta se dessa värden.
Dagar som dessa då jag kör motionslopp börjar vanligtvis ganska tidigt. Idag var inget undantag då klockan ringde 04:45. Jag är alltid så rädd att försova mig så jag är oftast redan på gränsen till vaken och det känns inte så svårt att gå upp.
Dusch och grötfrukost med en snabb kopp kaffe innan det är dags att smörja in benen med liniment och klä sig. Bara ett misstag denna morgon, att jag glömde sätta actionkameran på laddning igår kväll, men jag tog med mig ett extra batteripack för att kunna ladda kameran under tiden. På väg ut genom dörren höll jag på att glömma vattenflaskan…
Min pilot för dagen, Mattias ”MP” Pålsson kom ett par minuter över 06 och vi traskade ner till pendeltåget, löste biljett för Uppsala och sedan var vi på väg. Förvånansvärt mycket folk med 06:29-tåget en lördagsmorgon. På tåget träffade vi fler cyklister som var på väg för att köra Skandisloppet.
Framme i Uppsala kalibrerade vi mina Vector-pedaler och framme vid slottet och borggården hämtade vi ut våra nummerlappar. Vi som trodde vi skulle komma sist i vårt gäng såg inte röken av våra kompisar förrän några minuter före start. Gänget som alltid är ute i sista minuten. :)
Vi missade vår starttid men rullade iväg 6 minuter senare istället. Vi gjorde likadant förra året på grund av en punktering före start och det är aldrig några problem att göra så.
Det kändes skönt att vara på väg och känslan att rulla iväg ut på gatorna tillsammans med en massa andra cyklister är speciell de första kilometrarna. man blir omkörd, folk kör om och det tar en stund för oss att samla ihop oss. Den första delen går också genom stan med korsningar och trafikljus innan man är ute på landsvägen. Vi är 6 stycken som startar i vår lilla klunga.
På något konstigt sätt känner jag mig otroligt stark och stabil i kroppen redan från start. Det är klart att det är svårt att veta hur det kommer kännas efter 17 mil, men nu när jag vet hur det gick kan jag lättare tolka den känslan där i början.
Vädret var perfekt i år, inget regn och inte speciellt mycket vind. Det var också betydligt fler anmälda till den långa distansen i år vilket gjorde att man sällan blev helt ensam långa sträckor. Det påverkar väl mer mentalt än fysiskt.
Vid första depån på 31km i Sigtuna drack vi kaffe och åt bulle, fyllde på sportdryck och sträckte lite på benen. Nästa depå låg strax före 80km och där serverades pastasallad, smågodis och bullar. Tyvärr var kaffet tillfälligt slut. det var en liten besvikelse. Jag tycker en snabb kaffe gör mycket.
Den näst sista delsträckan mellan 8 och 12 mil minns vi som körde förra året som ganska tuff med mycket motvind och svagt uppför stora delar av sträckan. I år var upplevelsen helt annan. Farten flöt på och när vi passerade 10 mil kände jag inte alls av några uppförsbackar.
Sista depån på ca 12 mil bjöd på kaffe äntligen och stämningen var god. När vi gav oss iväg för den sista delsträckan med bara 50km kvar, kändes kroppen fortfarande helt perfekt.
Med två mil kvar till mål kände jag och MP att vi behövde lämna vår klunga bakom oss och alla tyckte det var OK. När det efter 150km fortfarande rycker i benen när man blir omkörd av en klunga och cykeldatorn konstant piper för låg puls så har man haft det ganska lätt och jag och MP på tandem var tvungna att hålla igen genom hela loppet för att klungan skulle hålla ihop. Övriga i klungan kämpade på mycket bra trots Thomas som för några få dagar sedan haft ryggvärk och knappt kunnat röra sig och Patrick och Andreas med värkande knän och lår. Vi kände oss oförskämt pigga och då är det svårt att hålla igen. Samtidigt var detta MPs första distans över 10 mil och då är det lätt att missta sig och ta ut sig i förtid om man är ovan. Även jag som börjar bli van vid den här typen av distanser tycker det är svårt att veta hur mycket man ska ta i för att räcka till hela vägen. Mycket hänger på dagsformen, hur man ätit, druckit och sovit innan och idag var helt klart en optimal dag för oss båda.
När vi sa farväl på en stund till vår klunga trampade vi upp i 42–43km/h och tog sikte på en klunga som kört om oss tidigare. Vi flög förbi dom med lyckorusande endorfiner pumpande i kroppen och det kändes hur bra som helst! Jag kände inte ens att jag var och nosade på reserverna, det var bara att köra. En kille ur klungan försökte hänga på oss men släppte efter en liten stund. Vår fart var fantastisk och jag kände att om jag presterar såhär på tävlingar framöver så skulle jag vara hur nöjd som helst. Förvisso ganska flack terräng utan någon vind att tala om och de förutsättningarna har man tyvärr inte alltid.
När vi fräste in i Uppsala sjönk farten lite naturligt på grund av korsningar, rondeller och trafik. Trots funktionärer längs vägen var det folk i rörelse som gjorde det svårt att hålla upp farten. Vi knappade in på ytterligare en klunga och målet var att ta dom innan mål, men det gick inte riktigt.
Sista backen upp mot slottet är en tuff backe på runt 10% lutning när den är som brantast. Vi fick in en i stort sett perfekt slutspurt. Jag stod upp och möjligen hade vi en eller två växlar för lätt uppför. Väl uppe och i mål kände jag ändå att det hade funnits mer att ta av — det var en sjukt skön känsla!
167km avklarade och jag känner mig fortfarande så överraskad över min egen prestation och känsla i kroppen. Jag har aldrig kört ett såhär långt lopp och mått så bra genom hela loppet. Ingen fysisk eller mental svacka någonstans, allt var bara fart, sol och fågelsång rakt igenom. Att gå i mål med känslan av att ha mycket mer att ge betyder inte att jag velat köra fortare nödvändigtvis. Det ger bara en signal om att jag kanske är på rätt väg igen.
ett stort tack till min pilot MP som gick i mål med samma känsla av lätthet, grymt bra jobbat på sin distanspremiär. Nog för att MP är vältränad och envis, men har man aldrig kört så långt någon gång så vet man inte i förväg.
Som tandemteam har det också funkat bra idag. Jag och MP har kört ihop en hel del förut så egentligen är det inga konstigheter. Vi drog vår klunga större delen av loppet och var ganska nöjda med det. MPs synpunkt om klungkörning på tandem var att det kändes lite enklare att vara klungledare istället för att ligga i klungan. På grund av tandemekipagets något större tröghet jämfört med en singelcyklist och samspelet mellan pilot och stoker, kan det bli lite ”ryckigt” för oss. Det är svårt för mig som inte exakt vet vart jag har övriga cyklister att veta när det är dags att trampa på lite eller lätta på trycket om man är ikapp. Så tappar vi lite måste vi trampa ikapp och då får vi upp högre fart än klungan och måste bromsa in när vi är ikapp och sedan trampa på igen.
Jag tror att detta mer beror på samspelet och att jag inte ser övriga cyklister. Om jag kunde uppfatta att det började byggas ett avstånd till cyklisten framför, så skulle jag kunna se det och kompensera med ett halvt varvs pedaltryck eller något sådant, så skulle det bli jämnare.
Samtidigt, under sämre väderförhållanden är det inte rättvist att vi ska ligga och dra en klunga genom ett helt lopp medan resten ligger lugnt och fint i lä bakom. Idag kändes det dock inte som det minsta problem eftersom våra energidepåer var fullt tillräckliga idag.
Stort tack också till Thomas, Patrick, Andreas och Jonas. Vår kommunikation fungerade fint och även om det ibland är svårt att höra vad man säger så fick vi ett bra flyt. Thomas ryggonda verkar också ha blivit bättre tack vare rörelse och aktivitet. Vi får se hur han mår imorgon. Men min tes har alltid varit att om man inte rör sig när man har ont eller är stel, spänner man sig och kompenserar och får ännu ondare. Kan man genomföra fysisk aktivitet, det är ju inte alltid det går, så får man smärtlindring av kroppens endorfiner och rörelse mjukar upp. Hoppas dagens aktivitet haft den inverkan på hans rygg.
Efter målgång och medalj bjöds på mat, kött och potatissallad, dryck och kaffe. Det kändes otroligt välbehövligt och jag kände plötsligt hur hungrig jag var. :)
Nu är det dags att ta tåget hem igen efter en perfekt dag. Arrangemanget som hade några ordentliga missar förra året hade verkligen rättat till och i år blev det perfekt. Jag hörde något om några små missar om MC-förare som råkade leda ut en grupp fel väg och man fick göra omstart, men det är sådant som händer. Alla depåer fungerade och låg bra och fint placerade. I år behövde vi ingen teknisk service, så hur det fungerat på den fronten vet jag inte. Men allt annat fungerade super för oss och det gjorde det verkligen till en ren fröjd att delta. Att arrangören dessutom lyckats med sin beställning av bra väder gjorde inte heller något. Uppsala som hotade med regn under eftermiddagen, bjöd på värmande sol där vi satt och hade det gott efter målgången. Det är en självklarhet att jag kommer tillbaka nästa år om det är möjligt. En suverän bra upptakt på utesäsongen.
Slutligen måste jag också säga att vi som tandemteam möttes av många positiva kommentarer längs vägen och i mål. Jag tycker det är synd att inte fler paracyklister syns på sådana här motionslopp. Att visa oss är verkligen viktigt. för mig känns det fortfarande som en mission att visa de lite snabbare klungorna att tandem inte längre enbart är en tung treväxlad med stålram och ballongdäck på semester, utan faktiskt är något attraktivt, häftigt och riktigt fartfyllt. Att jag som tävlingsmänniska dessutom får en kick av att prestera väl gör det bara ännu roligare. Den enda klunga som körde om oss fixade vi på slutet.
Sammanfattning och Bansträckning
Vår totala tid idag blev 6 timmar och 13 minuter inklusive stopp. Vår tid i rullning slutade på 5:20. Vår medelfart i rullning blev 31,4km/h. Min genomsnittspuls låg på 144 slag per minut vilket är bra men lite lågt för mig, lite beroende på vad jag är ute efter. det är i underkant av zonen för medeleffektiv fettförbränning. Min maxpuls uppnådde jag nog i backen i slutspurten och den slutade på 177 slag per minut.
Kraften slutade på 155w i medeleffekt, 827w i maximal effekt och 189w i så kallad ”normalized power”. Min pilot MP använder inte kraftsensor så vi får grunda det på hans upplevelse av lätthet istället.
Ihelgen går Skandisloppet för andra året i rad i Uppsala. Jag kommer att köra den långa distansen på 167 kilometer som en del i uppladdningen inför sommarens utmaning Sverigetempot Ultra 2015.
Min pilot för dagen skulle ha varit Thomas, men på grund av ryggproblem blir det en reservpilot. Det blir Mattias ”MP” Pålsson. Mattias tränar själv inför sin premiär på Vätternrundan 2015 och skulle ha cyklat med som singelcyklist denna dag. Att hitta en stand-in så här i sista minuten är annars inte lätt och en sjuk pilot innebär i sådana lägen att även jag får avstå. Så ett stort tack till Mattias!
Det innebär också att helgens cykling blir 20 mil kortare än tänkt. Planen var att cykla upp till Uppsala idag, övernatta och sedan cykla hem till Stockholm igen efter loppets avslutande. I övrigt är förberedelserna gjorda.
Jag köpte mina första Garmin Vector-pedaler i november förra året och i januari skaffade jag ytterligare en en uppsättning till mina piloter. Det har funkat bra och jag har varit nöjd. Det har tagit lite tid att lära sig tolka värden och det blev en oerhört tydlig indikator på utveckling.
Igår när jag skulle göra rent pedalerna efter en tur på dammiga och blöta landsvägar märker jag att spindeln, eller själva axeln som går in i pedalen är lös och glappar på ena av piloternas pedaler. När jag känner efter är det ungefär samma på alla pedaler med lite olika mycket glapp. Det bekymrade mig lite och kändes inte rätt.
När jag kom upp och satte mig för att surfa lite kring fenomenet var det inte svårt att hitta fler som upplevt samma problem i Garmins Forum. Där hittar jag en tråd startad i januari 2014 som fortfarande lever och har uppnått 151 kommentarer. Där beskriver man just detta, att pedalaxeln är lös och glappar lite in i pedalen.
Efter att ha skummat igenom tråden förstår jag att Garmin självklart ser detta som ett fabriksfel och man har också gjort en materialförändring i nyare versioner av produkten vilket man hoppas ska lösa problemet framöver.
Jag ringer därför Garmins svenska support för att göra reklamationsärenden på båda mina pedaler. Tyvärr är min erfarenhet av den svenska supporten inte så god. De gånger jag försökt få svar har kunskapen kanske inte varit på topp och de två gånger jag ringt för att fråga specifikt om Garmin Vector så har man knappt hört talas om eller sett produkten. Man har hänvisat till återförsäljarna som sagts ha all kunskap.
Det var lite strul med att få in båda enheterna som två ärenden. Supportpersonalen förstod inte riktigt att en enhet består av två pedaler och man matade in ena enhetens serienummer i båda reklamationsärendena till en början.
Till slut blev det rätt några minuter innan supporten stängde för dagen och jag fick mina frakthandlingar och servicenummer. Man kunde inte alls svara på hur servicen gick till, om enheterna skulle bytas ut eller lagas och inte heller om hur lång tid servicen skulle ta. Till slut lyckades jag få veta att enheterna servas och kontrolleras i Danmark då jag blev lite fundersam över att det stod Garmin Sverige som mottagare av mina enheter, dom som inte hade en aning om vad jag pratade om när jag gav felbeskrivningen.
Till deras försvar kanske man ska säga att Garmin Vector verkar vara ganska ovanligt i Sverige än så länge och att man sålt väldigt få enheter. Men lite påläst på egna produkter skulle jag nog önska att man var. Det känns helt enkelt inte helt tryggt att lägga så dyra grejer i ett vanligt vadderat kuvert. Man får inte ens sända enheterna i sina originalkartonger för då får man inte tillbaka förpackningen.
Nu skickar jag först den ena enheten som det är mest fel på och behåller den andra uppsättningen pedaler tills den första återvänder. Jag har cyklingar varje helg framöver och vill gärna kunna mäta åtminstone min egen effekt under tiden och när dom första pedalerna återvänder och om allt går bra, skickar jag nästa uppsättning på service.
Jag hoppas att servicen sker snabbt och lite mer professionellt än det känts hittills och att jag ska känna mig fortsatt lika nöjd som hittills. Att piloterna får leva utan effektmätning vid något eller några tillfällen får vi överleva. :)
Det började som en enkel fråga från min pilot Jan under Nordic Classic Weekend 2015 om vi inte skulle köra ett duathlonW ihop? Jag svarade att det vore kul och genast var Väsby Duathlon 2015 inbokat. :) Först tänkte vi köra SM-distansen, men eftersom jag aldrig gjort ett duathlon tidigare och det var annan tävling dagen efter, bestämde vi att börja med motionsklassen. SM springer 10km, cyklar 40km och springer 5km medan motionärer springer 5km, cyklar 20km och springer 2,5km. Det tyckte jag kändes som en lagom start. Jag har inte heller kunnat träna så mycket löpning på sistone heller.
Och nu var dagen inne. Jag ska erkänna att jag känt mig ganska pirrig trots att det bara var ett motionslopp. Förvisso även ett klubbmästerskap men det hade jag inget hopp om att vinna. Men det var en ny gren, ny ledsagare och lite oklart om i vilken terräng vi skulle springa. Men åter igen det man måste fråga sig; vad är det värsta som kan hända? Att man går in i väggen och inte orkar och det kan man leva med.
Jag, Jan och vår städslade fotograf Ingela träffades vid tävlingsområdet straxt före halv elva. Jag efteranmälde mig och vi fixade med cykel och ombyte. Jag som aldrig gjort detta förut, fick några bra tips från Jan som bland annat handlade om växlingar mellan löpning och cykling.
Stämningen var god och några kända ansikten träffade vi. Många positiva kommentarer om vår kommande insats. Regnet kom och gick och när vi skulle starta regnade det ganska ordentligt. Men så fort vi var iväg tänkte jag inte mer på regnet, jag tror det slutade. :)
Den första löpningen på 5km gick på en helt OK grusväg. Det jobbigaste var första biten över en gräsmatta som var ganska gropig och spårig men jag förstod efteråt att alla hade tyckt det var jobbigt och svårt även när man ser att se ojämnheterna.
Banan var 1,25km upp till vändning och sedan tillbaka för vändning vid tävlingsområdet. Även om grusvägen var helt OK att springa på, så var den ganska smal och lite av min styrka och balans gick åt vid möten. Men allt gick bra utan missöden förutom en lätt sammanstötning med en mötande tjej som inte riktigt höll sin högerkant. Men ingenting hände och inga sura miner.
När vi kom in på tävlingsområdet en andra gång var det växling till cykel. Cykeln stod uppställd med skor och hjälmar strategiskt placerade för snabba byten och för att vara premiär tycker jag vi lyckades ganska bra med skobyte och växling. Sedan fick man springa med cykeln fram till startlinjen innan man fick sitta upp och sedan var vi iväg.
Cyklingen gick längs ganska flacka landsvägar runt sjön Fysingen. Jag som har tävling imorgon hade bestämt att inte gå ut så hårt. Det fungerade inte under löpningen så jag försökte lugna ner mig lite under cyklingen. Ändå höll vi ett snitt på knappa 35km/h och körde om ganska många som spöat oss under löpningen. Men det visade sig svårt att få ner pulsen trots det.
Inför sista växlingen gick det trögare. :) Knyta löparskor och sedan resa sig upp från sittande på en bänk krävdes sin viljeansträngning. :)
Sista 2,5 kilometrarna var faktiskt ganska tungt. Jag hade puls som en näbbmus så smärtan satt i benen men andningen var under kontroll och jag kunde nästan prata. Men det var svårt att få benen att röra sig framåt. :) Sista 1,25km efter sista vändningen var jobbig. Även om jag försökte spurta så gick det bara inte.
Efter målgången kom en kort stöt av illamående. Jag såg efteråt att min puls låg ett slag över min uppmätta maxpuls så nu får jag revidera den siffran. :) Men väl över linjen och två snabba tetra nyponsoppa så kändes det snabbt helt OK igen. Jag tolkar det som att, trots att jag kunnat vara mer vältränad, tränat mer löpning och intervaller, så tyder ändå den snabba återhämtningen på att jag inte är så fel ute ändå.
Efter en massa eftersnack, mer dricka och glada tillrop från höger och vänster, lastade vi in oss i bilarna och for hemåt. Jag sa på väg hem att hård fysisk aktivitet verkligen är bättre än droger. Jag kan liksom känna lyckoruset fysiskt i kroppen. Känslan av att jag förvisso kan bättre, men ändå kunde så pass bra var så påtaglig. Glädjen av allas uppskattande kommentarer bidrog till lyckoruset, den goda stämningen före, under då alla hejar på varandra som man kör om eller möter och efteråt.
Jag är rädd att Jan väckt något inom mig. :) Jag har tränat enligt duathlonstil hemma på löpband och på trainer mest för att få variation på inomhusträningen och kunna hålla på längre. Men jag har aldrig ens tränat så här på riktigt utomhus.
I skrivandets stund finns inga tider utlagda ännu. Jag kan se i statistiken i min klocka och cykeldator att löpningen varade i 40 minuter och cyklingen i drygt 34 minuter. Det + växlingar kanske kan ge 1:20 med lite tur. Målet var att hålla mig runt min ledsagares tid från 2014 på 1:10, men det gick helt klart inte idag.
Några små tekniska misslyckanden hände dock. Först tänkte jag fel med min löparklocka. Jag borde ha låtit den gå hela tiden och bara tryckt på varvningsknappen för varv och växlingar och använt cykeldatorn till cyklingen. Men klockan pausade jag efter första löprundan och glömde trycka på varvknappen, så sista sträckan i första löpningen och första sträckan i sista löpningen hänger ihop men med en lång paus mellan. Det spelar egentligen ingen roll. Tiderna stämmer nog ganska bra ändå.
Cykeldatorn glömde jag starta i upphetsningen. Jag kom på det efter någon knapp kilometer så där tappade jag lite distans och tidräkning. Slår mig nu att det faktiskt innebär att cyklingen nog varade i så fall lite mer än 34 minuter. Men totaltiden får jag se sen när resultaten publiceras.
Nu tar jag en enorm kick med mig hem och går och laddar om inför morgondagens första deltävling i Swe Cup Paracykel 2015.
Vi var ute i god tid före start vilket kändes bra. redan två timmar innan var vi på plats och intog lite mat på den lokala pizzerian. När vi anmält oss satte vi igång med allt som ska fixas före, pumpa däck, ställa in sadlar, byta om och få till det tekniska med cykeldatorer och kraftmätare som just idag var lite krångliga. Eller egentligen så är det vi som ännu inte fått in någon bra rutin och rätt inställningar. Men det får vi snart in så det flyter bra.
När vi rullade iväg för att värma upp hade vi lite mindre tid än vad jag tänkt mig. Jag tycker uppvärmning är svårt. Man vill få igång pulsen och blodcirkulationen men man vill inte köra slut på sig själv innan loppet ens börjat. Jag som alltid varit starkast i långa distanser tycker fortfarande grenen tempo är otroligt svårt. Det är den där exklusiviteten som jag inte tränat.
När vi rullade in från uppvärmningen och lagt handen vid det sista med kraftmätarna var det bara att rulla upp till starten. Vi behövde inte stå många minuter innan det var vår tur.
Även om dessa onsdagstävlingar bara är träningstävlingar tycker jag det kittlar i magen inför start. Det är bra övning inför det riktiga som börjar på lördag. Det märks också på min puls och andning som skenar dom första kilometrarna.
Dagens tempolopp var 20km. Det går ganska bra tills straxt före vändning då jag får håll. Om nu teorin om att håll beror på syrebrist i muskler så stämmer det ganska bra med puls och alldeles för häftig andhämtning första 10 minutrarna.
Efter vändning kommer motvinden men det är också då mitt håll sakta men säkert börjar släppa och kroppen börjar komma igång. Det är den känslan jag skulle vilja ha mycket tidigare i loppet. Det är en ganska fysisk känsla när kraften i musklerna börjar komma tillbaka, pulsen stabiliserar sig och andningen blir lugnare och mer regelbunden och känslan av kontroll börjar sprida sig i kroppen. Det är också då jag börjar höra andra ljud av cyklister vi möter och någon vi kör om.
Omkörningen bidrar säkert också men de sista kilometrarna känns vi starka igen.
Den officiella tidtagningen visar ett hastighetssnitt på 40,31km/h och det är det som räknas. Jag har sagt att jag ska raka benen när jag passerar 40 i snitt, men min cykeldator visar straxt runt 39km/h vilket beror på en liten skillnad mellan den distans våra cykeldatorer visar och den tidtagarsystemet är inställd på. Det blir en liten glädjemätning som för visso är lika för alla, men det blir inga rakade ben förrän min cykeldator visar ett verkligt snitt på över 40km/h. Jag skulle också kunna lägga till kriteriet at tdet ska vara minst 2 lopp som ska uppfyllas. :)
Det var 3 tandemekipage anmälda idag men ett team startade inte på grund av tekniska missöden. Och om alla siffror stämmer bör jag och Patrick segrat vid dagens tävling med en hårfin marginal.
Efter kaffe, eftersnack och ganska mycket huttrande lastar vi och far hemåt. Imorgon är det vilodag trots att jag inte känner att det är nödvändigt. På fredag deltar jag i mitt första duathlon och på lördag är det den första av sex deltävlingar i Swe Cup Paracykel 2015. Då gäller det på riktigt, ett tempo på 30km. Då kommer ett gäng paracyklister från andra delar av landet och vi lär bli ett 10-tal varav tre tandemteam, en trikecyklist och resten handcyklister och anpassad vanlig racer. Det kommer bli riktigt roligt.
Då ska jag tydligen delta i mitt första duathlon någonsin. Det blir ett klubbmästerskap i klubben SMACK där jag är medlem. Klubbmästerskapet går 1/5.
Jag har aldrig direkt lockats av triathlon. När min kompis sagt att ”ska vi inte göra en klassiker?” så har jag känt att det inte alls lockar. Främst beror det på att jag är en förhållandevis dålig simmare, behärskar bara bröstsim och inte speciellt effektivt.
Jag har aldrig tänkt tanken kring duathlon, men det ligger inte så långt borta som triathlon. Faktum är att jag gillar att träna i duathlonstil när jag tränar inomhus hemma mest för att få omväxling. Jag springer gärna en mil på löpbandet och hoppar sen upp på cykeln ytterligare en timme. Det ger en lång träning som blir ganska varierande trots att det sker inomhus.
Under helgens Nordic Classic Weekend frågade min pilot som själv är duathlet, om vi inte skulle testa att köra ett klubbmästerskap som går om två veckor. Jag var först väldigt tveksam, men efter en stunds kort analys av varför jag tvekade, handlade det främst om min beryktade komfortzon. Jag kände mig självklart osäker på om jag skulle klara det, om vi som aldrig sprungit ihop skulle klara det, om stigarna vi skulle springa på var tillräckligt bra för att springa på med ledsagare och så vidare. Allt kokade som vanligt ihop till det vanliga man måste fråga sig; ”vad är det värsta som kan hända?” Det värsta som kan hända är att jag inte orkar genom alla grenar, att jag orkar men får en dålig tid som jag inte kommer vara nöjd med eller i värsta fall, att man ramlar och får ett skrapsår eller två för att underlaget och terrängen är fel.
Den som känner mig kanske tycker att sådana dubier är fåniga efter allt jag gått igenom, men jag har samma tvivel och rädslor som före mitt äventyr i Mot Alla Odds, det är bara det att jag lärt mig genomskåda mig själv.
Jag har förvisso inte tränat för ett duathlon på riktigt. Jag har aldrig sprungit, cyklat och sprungit på riktigt utomhus och vet inte hur det kan kännas. Nu är det fråga om rätt korta distanser, 5km löpning, 20km cykling och avslutas med 2,5km löpning. Min pilot klarade detta på 1:10 förra året och det låter åtminstone något sånär rimligt.
Den enda verkliga fundering jag nu har kvar är att det dagen efter, lördagen 2/5 går ett tempolopp som en del i paracykel cup 2015. Ett tempolopp på 30km. Två hårda grejer dagen efter varandra kanske jag inte varit förberedd på men har nu beslutat att det får jag se till att bli och lära mig.
Så summan blir nu en anmälan till klubbmästerskap. Dock avstod jag SM-distanserna som skulle varit de dubbla. Mitt första duathlon kanske jag ska börja med på rätt nivå för att se hur det går och sedan kanske utöka. Och det är bra träning inför kommande utmaningar. Framför allt kan jag ju känna lite sorg och frustration över att inte kunna göra sånt här själv och att inte andra vill göra det med mig. När någon då entusiastiskt erbjuder sig bör man tacka ja bara därför. Så det gör jag nu med glädje, eller snarare skräckblandad förtjustning. :)
När jag på allvar fastnade för cykelsporten under våren och sommaren 2012 visste jag inte så mycket om klubbar och klungor, tempo, linje och GP-lopp. Jag visste bara att cykling skulle bli roligt och att grenen paracykling var liten, eller snarare obefintlig i vårt lilla land.
När jag köpte min första racercykel hösten 2012 var jag just hemkommen från min resa i Mot Alla Odds och förutom att jag var trött och sjuk, så var jag väldigt taggad på nya utmaningar. Vi anmälde oss genast till Vätternrundan året efter och det var bara att börja träna.
Det var under den processen jag märkte att allt inte skulle gå så himla lätt. Först svårigheterna att hitta flera piloter att cykla med, något som jag ägnat mig åt i över två år. Först nu har det börja bära frukt och jag har helt plötsligt en rad duktiga och taggade piloter att cykla med och jämfört med hur det var tidigare kan jag nästan välja bland flera. Det andra var svårigheterna att få vara med i någon cykelklubb med min tandemcykel. Under dom motionslopp vi deltagit i under åren har vi alltid mötts av positiva kommentarer med vår coola cykel, men också mycket tråkande fördomar som är klassiska skämt när det handlar om tandemcykling. Så som att den som sitter bak latar sig, att det är tungt uppför och snabbt utför och en rad andra mer eller mindre välgrundade teorier. Gemensamt för dom alla är att dom helt säkert härstammar från någon semestercykling på Gotland på 80-talet på en tung treväxlad gammal cykel med någon familjemedlem, vilket har väldigt lite att göra med dagens moderna racercyklar där tekniken går lika mycket framåt för tandemcyklar som vanliga cyklar. Dessa skämt och kommentarer är väl något man får leva med, ungefär som ”blindstyre” och liknande när man inte ser. Men det blir allt svårare att skratta och allt roligare att ge en del ”förstå sig påare” bland cyklister en rejäl match.
Det andra vi märker ute på vägarna är oviljan och motståndet att ha oss med i klubbar och cykelgrupper. Under våren 2013 cyklade jag med en lokal förening där jag bor. Då var ordföranden, dessutom ett föredetta cykelproffs min pilot och därmed svårt för klubben att säga nej. Alla var inte negativa när vi var ute och med i klungorna, men oftare än sällan hörde jag kommentarer om att det var obehagligt att ha oss bakom eller jobbigt att ha oss bredvid.
en av Stockholms största cykelklubbar säger direkt nej till att ha oss med. Motvilligt har man godkänt att vi kan ligga bakom under träningspassen, men absolut inte gå med i klungorna. Jag och andra har försökt på flera sätt genom att bjuda in ledare till testaktiviteter både för att prova på cykling med tandem och i förlängningen prova det här med klungkörning och att rotera i klungor för att se om och vad som är något problem och i så fall se om det går att hitta lösningar på problemen. Men där finns inget intresse. Klubben som ska vara för alla cyklister på alla nivåer vill inte ha med paracyklister. Detta är ingen hemlighet då det diskuterats öppet i klubbens Facebook-grupp bland annat.
Jag själv funderar väldigt mycket över vad man är rädd för. Det gjorde att jag i mars förra året skrev inlägget Fakta och fördomar om tandemcykling. Inlägget lästes väldigt flitigt av icke nämnda klubbs medlemmar och ledare men det ledde ingen vart. Svaret på var i problemet ligger saknas fortfarande. Jag har resignerat och tänker istället att trots att man inte har med några tandemcyklar, kör man slarviga klungor och vanliga singelcyklister krockar och vurpar.
Även om jag försöker, kan jag inte låta bli att känna mig ledsen över det. Oavsett vad det handlar om, när människor inte ger andra människor en chans, inte försöker ändra på sina fördomar eller ens vilja ta reda på fakta. Och om något nu är annorlunda med att ha med en eller flera tandemteam i en klunga, försöka lära andra cyklister att anpassa sig och tillsammans hitta bra och positiva lösningar på problemen istället för att säga att det inte går utan att aldrig ens ha försökt. Det är inte bara inom cykelsporten jag råkar ut för sådant och saker som begränsar mitt liv och delaktighet gör mig arg och sorgsen. Ibland undrar jag om dessa människor bara är dumma och rädda för utveckling och att ha haft fel eller om det är jag som är blind i dubbel bemärkelse och inte ser saker som andra ser tydligt och att man av ren medkänsla ler lite överseende och försöker släta över. Är det så att en hel klunga cyklister lider av och tycker det är jobbigt att ha mig där utan att jag förstår det och själv tycker det är toppenkul. Då är det jag som är pinsam och inte lyhörd. Men då får någon gärna upplysa mig.
Så jag lämnade min lokala klubb och övergav försöken med ”Stockholms största cykelklubb” och gick med i Sigtuna, Märsta och Arlanda Cykelklubb istället. Där fanns redan ett par paracyklister som medlemmar och trots att man verkar i helt motsatt del av vår stora stad så kändes det bättre att få vara med någonstans än ensam. Klubben SMACK var då så vitt jag vet den enda klubben som lät paracyklister vara med på sina träningar och tävlingar. Under året som gått har jag inte varit med på några träningstillfällen utan bara några träningstävlingar, men där alltid bemötts positivt och som vilken cyklist som helst. Att vi paracyklister var med på årsavlsutningens prisutdelning kändes så underbart trots att det borde vara så självklart.
Nu är jag just hemkommen från min första lördagsträning med SMACK. Eftersom ”Stockholms största cykelklubb” inte vill ha mig med, blev det tåg 06:59 mot Märsta för att hinna i tid till samlingen. Det var jag med vit käpp och tandemcykel och trots att det är lite omständigt, fungerade tågbytet på Stockholms Södra utan problem. Med vit käpp och cykel tar jag mig inte så långt, men en av mina piloter mötte uppe på perrongen och sedan anslöt piloten för dagen, Jan Jensen och vi kunde cykla mot uppsamlingen.
vi ska köra Nordic Classic Biking ute på Gotland nästa helg och behövde ett litet distanspass för att träna lite och få köra lite ihop innan. Vi anslöt i en lugn grupp som skulle hålla 28–30km/h. Det är klart jag lyssnade noga på kommentarer och nyanser i kommentarer från övriga i gruppen, men kunde till min glädje inte hitta något. ”Ska ni köra med oss eller själva? Jaha vad roligt!”
Sedan blev det lite dubbelt. Min pilot frågade gruppledaren om vi fick gå med i klungan och fick då nej och att vi kunde lägga oss bakom. ”Inte nu igen” tänkte jag, men tänkte samtidigt att det var hans första pass som gruppledare. Felet vi gjorde var att fråga om vi fick gå med. Hade vi bara gjort det som om inget var konstigt hade det helt säkert gått bra. Vi människor är försiktiga av oss och i ett val väljer man oftast det ”säkra” och enkla. Vi bestämde att dom sista milen skulle vi helt enkelt bara gå med i klungan och när min pilot sa att ”nu går vi med” så var det inga problem.
När vi väl gjorde det spetsade jag öronen igen men märkte ingenting. På grund av vår längd bad vi cyklisten vi gjust gick om att ropa till när det var OK att glida in framför och det gjorde alla utan minsta problem. Å andra sidan gjorde min pilot det även för cyklister som gick in framför oss för att hjälpa varandra vilket kanske alla borde göra mer för att undvika olyckor. Hur folk sedan känner men inte uttrycker vet man ju aldrig, men säger man inget går det inte att ta hänsyn till det. Och om andra cyklister uttrycker något i kroppsspråk eller minspel så kan jag inte avgöra det så klart. Men känslan var genomgående positiv.
Det kan tyckas fånigt att känna sådan glädje av att bara få gå med i en grupp. Men det är klart att det är lika peppande och inspirerande för mig att träna med andra som för alla andra. Att ligga och nöta mil efter mil längs landsväg ensam med min pilot utan draghjälp eller hjälpa att dra någon annan kan jag känna inte tar fram det där allra sista när det blir jobbigt. Att jaga en annan klunga eller cyklist är inte alls samma sak som att bara jaga klockan längs en tom landsväg för att förbättra mitt personbästa. Det är självklarheter. Men min glädje över att ”få vara med” känns nästan barnsligt rörande. Jag inser att det påverkar mig mer än jag vill medge, det här att inte få vara med.
Det är klart att det är roligt att ligga bra till eller vinna på sträckorna med fri fart. Men i det här gänget kändes det bara roligt och inspirerande vem som än vann och den där hämndkänslan som kan infinna sig när vi spöar vissa andra klungor infann sig inte glädjande nog.
Om jag får önska något inför framtida träningar, så är det att klubben SMACK ska informera sina nya ledare om att vi självklart är en del av klubben och lika självklart ska få delta i gruppcyklingarna. Nya ledare som undrar och känner sig oroliga eller okunniga ska få klubbens stöd. Jag och min pilot ska heller inte behöva fråga och vi ska nog byta lite attityd i fortsättningen. Sedan tror jag mycket av det här kommer att lösa sig ju oftare en paracyklist deltar och det är också viktigt att vi paracyklister i klubben deltar när det ges möjlighet.
Med detta vill jag sända mina uppskattningar till klubben SMACK. Ni är Stockholms största cykelklubb i mina ögon där alla får delta på sina och lika villkor vilket jag inte tycker behöver vara någon som helst konflikt. Vi paracyklister får delta i klubbens tävlingar och träningar, får hjälp med ”tävlingsstart” som alla andra cyklister och starta, gå i mål och fika som alla andra cyklister även om vi cyklar i egna klasser för tandem, handcykel, trike eller anpassad racer. Men det är inte märkligare än att damer, herrar och ungdomar tävlar i sina respektive åldersklasser. Det behövs bara så lite, ett par klasser till i datorprogrammet.
Om andra klubbar insåg hur lätt och roligt det var, hur mycket kunskap man kan ta och få och hur positivt det är för alla att få vara med så skulle klubbarna tjäna oerhört mycket på det. Att man direkt eller indirekt utesluter vissa grupper är förödande och kränkande. Det vore som att säga att damer inte är välkomna i vår klubb för ni orkar inte lika mycket i uppförsbackarna. Då finns en hel del damer som spöar gubbar med magar och dyra cyklar och det finns en och annan tandemcyklist som gör detsamma. Och om man vågade försöka så skulle man mer än annat visa sin storhet som klubb.
Nu är det klart att vi även i år deltar i ”Nordic Classic Weekend 2015” som består av grenarna Classic Running och Classic Biking som äger rum helgen den 18/4/2015. Just nu verkar det som om vi blir 7 deltagare som närvarar och 6 ska delta i löpningen, men det är ännu inte riktigt klart vilken gren jag ska delta i. Planen var att cykla den långa distansen på 18 mil, men jag verkar inte få tag i någon pilot till detta evenemang och då blir det löpning istället.
Nu är det inte så många veckor kvar och jag ser fram emot detta otroligt mycket.
[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Löpning, SVT, Mot Alla Odds, Träning, Gotland[/tags]
Ikväll offentliggör vi en ny utmaning – Sverigetempot Ultra 2015!
Planeringen har pågått en längre tid och nu presenterar jag min nästa utmaning. Den 20.e juli sommaren 2015 kommer jag och två vänner cykla sträckan för Sverigetempot som går från Riksgränsen vid svensk/norska gränsen längst upp i nordväst till Smygehuk i söder. En sträcka på 2100km. Den här sträckan körs vart annat år och då har man ca 170 timmar på sig att avverka den. Nu ska vi försöka köra den på under 96 timmar – 4 dygn.
Idén att köra Sverigetempot uppstod förra sommaren då 2014 års upplaga gick. Jag och min vän och pilot Thomas Egrelius lockades både av denna utmaning och två killar som kallade sig Barder Bikers som sommaren 2013 cyklade från riksgränsen till Stockholm. Cykel är något jag älskar, det har nog inte undgått mina läsare och inte heller att utmaningar små som stora, lockar mig.
Efter mitt äventyr i Mot Alla Odds vaknade hungern allt för snart igen och lusten att fortsätta pressa gränser, både fysiska och mentala.
Men nästa upplaga av Sverigetempot skulle inte gå förrän 2016 och det kändes alldeles för lång tid att vänta.
Peter Tonér från Köping är en erfaren långdistanscyklist, eller RandonneW som det kallas för på cykelspråk. Randonne är en form av organiserad långtur på cykel, där målet är att cykla en förutbestämd sträcka inom en viss tidsgräns. Varje cyklist ansvarar för sig, men det är fullt tillåtet och vanligt att göra sällskap med andra deltagare. I likhet med långfärdscykling sätter randonne vikt vid att klara sig på egen hand (utan följebilar etc.), och fokus är mer på att klara en distans än att komma först – alla som kommer i mål inom utsatt tid är lika goda vinnare.
Det var Peter som först kom med idén att cykla sträckan för Sverigetempot, från Riksgränsen till Smygehuk, 2100km i så kallad ultrastil. Varför han just föreslog 96 timmar, vilket blir 4 dygn vet jag inte. Men det lät fasligt tufft och på gränsen till det omöjliga och just därför sa jag direkt ja. :)
Vi kommer vara tre deltagare, ett tandemteam och en singelcyklist. Starten är bestämd till måndagen den 20:e juli 2015 någon gång mellan kl08 och kl10 beroende på om och vilken medial och allmän uppmärksamhet vi kan uppnå på platsen. Därefter består utmaningen att cykla 210 mil på mindre än 4 dygn, ju mindre desto bättre. För att klara det precis krävs en genomsnittsfart på 30km/h för att kunna cykla 50 mil per dygn i 20 timmar. För att pressa den utsatta tiden måste vi cykla fortare eller fler timmar. det blir minimal vila och korta pauser för att sträcka på ben och äta. Den mesta maten och drycken ska försöka intas i farten.
Vi kommer ha en egen följebil som kör tätt bakom oss hela distansen. Följebilen kommer sköta trafiksäkerheten och förse oss med energi och dryck samt dokumentera i realtid. Min förhoppning är att följebilen ska kunna ha kontakt med intresserade medier för att kunna möta upp oss längs vägen.
Denna utmaning kommer kombineras med min pågående insamling till Barncancerfonden och vi hoppas kunna dra in riktigt mycket pengar till ett fantastiskt ändamål.
Planeringen har börjat och uppladdningen har också börjat. Följ gärna vårt äventyr här i bloggen under kategorin stultra2015 eller på vår Facebooksida Sverigetempot Ultra 2015. En egen blogg och hemsida kommer också inom kort att publiceras med fortlöpande planering, uppladdning och detaljer. Vi söker även sponsorer för detta och vill du eller ditt företag vara med, kontakta oss gärna på info@stultra2015.se.
Vi följer samma rutt från Riksgränsen till Smygehuk som 2014 års Sverigetempot. Kontrollerna kommer vi inte att använda oss av. Däremot kommer vi verifiera vår faktiska färdväg via GPS-spårning hela sträckan. Förhoppningsvis kommer vi även kunna erbjuda livetracking så ni kan följa oss hela vägen.
Ikväll var det premiär för klubben SMACKs serie träningstävlingar. Det hade helt säkert kunnat vara sämre, men dom tappra cyklister som kom till start gjorde det av kärlek till cykelsporten och inte till aprilvädret. ;)
Det var inte bara premiär för träningsserien. Även jag och min pilot Martin hade vår premiär utomhus idag och det var riktigt roligt. När vi kom till start hade vi gott om tid att byta om, lasta ur cykel och anmäla mig innan det blev en ca 20 minuter lång uppvärmning i lugnt tempo med några få ryck för att få igång pulsen ordentligt. Det hade haglat ordentligt på väg upp men under uppvärmningen var det torrt och inte så farligt kallt. Temperaturen låg runt +2° men ingen vind så det kändes ganska skönt bara man rörde på sig. Efter uppvärmningen rullade vi fram till starten och vi körde som nummer 4 så vi var tidigt iväg.
Den här gången blev vi erbjudna en ”riktig” tävlingsstart. Det har jag aldrig varit med om tidigare då funktionärerna inte vågat hålla i ett tandemteam. Tävlingsstart går till så att cyklisten sitter iklickad i sina pedaler och en funktionär står bakom och håller i. När det är dags för start är det bara att börja trampa och man slipper allt pyssel med att klicka i fötterna och förlora dyrbara sekunder på det. Jag hörde av mig till klubben för någon vecka sedan för att jag ville att dom skulle prova detta sätt att starta med oss eftersom vi är två som ska klicka i och under stress kan det ta sin tid. Jag börjar vänja mig vid Garmins Vector-pedaler som använder Look Keo-klossar, men min pilot Martin är fortfarande mer van vid SPD och det samma gäller nog mina övriga piloter. Klubben meddelade hur som helst att man normalt inte erbjuder någon cyklist tävlingsstart och att det är upp till funktionärerna på plats. Jag tycker mig ha noterat att man erbjuder tävlingsstart rätt ofta och jag ville helt enkelt testa.
idag hann jag inte ens fråga funktionären vid start, utan han erbjöd sig. Det visade sig fungera precis hur bra som helst. Har man balansen är vi inte tyngre än någon annan cyklist kan jag tänka mig. Nu klantade vi oss lite i alla fall genom att ha en alldeles för tung växel i vid start så den blev inte så flygande som jag hade hoppats :) Men det är mycket att tänka på och lite nerver även inför träningstävlingar. Det pipande startsystemet var 20:e sekund gör att adrenalinet pumpar i kroppen av bara ljudet. :)
Dagens sträcka var 12km men ganska kuperad bana upp över en ås till vändning och sedan tillbaka. Backarna var inte så totalt mördande sådär så hastigheten sjönk för mycket men eftersom tävlingsnerverna gjorde att pulsen skenade redan efter första rakan så blev det tungt. :)
Dessutom kom regnet och haglet efter en kort stund. Vinden friskade i och det var motvind. Jag kände regnet piska och hur jag blev blötare och blötare om fötter och ben samt över ryggen, men någon direkt kyla kände jag inte av. Delvis får jag ganska bra skydd bakom min pilot när jag går ner i bocken på styret och piloten slipper i gengäld sprutet över ryggen från bakhjulet.
Jag tror att den här banan egentligen är ganska rolig på grund av sina kurvor och backar upp och ner med lagom lutning. Vädret gjorde nog också sitt till och gjorde att kroppen kanske inte riktigt svarade helt. Jag glömde min pulsmätare hemma så jag har inte exakt koll på hur det såg ut men den var premiärhög i alla fall. :)
Kraft
Under cyklingen kände jag att jag inte fick till det fullt ut med kraft och kraftfördelningen. Jag kände tydligt hur det brast i tekniken och hur oförmögen jag var att rätta till det. När jag nu direkt efter kan analysera datat så syns även detta tydligt som en försämring på dom flesta punkter om jag jämför med mina pass på trainer och dom 3 längre distanspass på landsväg jag hunnit med hittills i år. Varför det är så tål att fundera på.
236 watt Medelkraft
650 watt Maxkraft
49% vänster/51% höger Balans vänster/höger
75% vänster/76% höger Rundtrampseffektivitet vänster/höger
21% vänster/22% höger Pedaljämnhet vänster/höger
248 watt NP (Normalized Power)
Det ökar ständigt vad gäller medel-, maxkraft och normalized power men både pedaljämnhet på straxt över 20% där jag normalt sett jobbat upp mig över 26% och rundtrampseffektivitet där jag brukar ligga runt 90% var den här gången nere på runt 75%.
Cyklingsdynamik
Garmin Vector Cycling Dynamics är en rad relativt nya värden som jag uppskattar allt mer och redan skulle ha svårt att leva utan. Här ser man tydligt hur effektiv man är, precis som med pedaljämnhet och rundtrampseffektivitet ovan. Här visas hur stor del av pedalvarvet där jag genererar positiv kraft och även här ser jag sänkta värden idag. På trainer och landsväg har jag ökat den delen av varvet men idag sjönk det till värden till och med under mina första pass med Vector i slutet av 2014.
14 ° – 233 ° V kraftfas
18 ° – 231 ° H kraftfas
219 ° V kraftfas, båglängd
212 ° H kraftfas, båglängd
Här tror jag att jag tappat runt 20 °.
75 ° – 118 ° V toppkraftfas
82 ° – 121 ° H toppkraftfas
44 ° V toppkraftfas, båglängd
39 ° H toppkraftfas, båglängd
Även den del där jag genererar mest kraft sjunker så klart till en följd av andra värden. Jag ser ingen katastrof i det här. Vädret och kylan gjorde självklart sitt till, men mer handlar det helt klart om tävlingsnerver. Jag har tekniken när jag i ”lugn och ro” sitter och trampar på en trainer. Det är givetvis tungt som döden även då, men det finns inga andra cyklister att jaga, inga att hålla undan ifrån och inte ytterligare ett tandemteam jag för allt i världen inte vill få stryk av. Rena tävlingsnerver alltså. :) Även det är en träningssak och jag får försöka se dom här träningsserierna just som en träning. Att den mentala delen spelar minst lika stor roll som den fysiska är självklart.
Sedan är det också ett faktum att jag tycker disciplinen tempo är en svår gren. Jag har alltid tränat och i min ungdom tävlat i långdistans. Jag sög på korta distanser som 60 meter. Jag kände då som nu att jag inte ens hann få igång kroppen innan det var över och precis så är det nu också. På vägen tillbaka efter vändningen började blodet rinna och hjärtat pumpa jämnt och andningen slutade vara näst intill okontrollerad. Därför gillar jag långa distanser bättre där man kan ligga och mala på och kroppen känns nästan bättre för varje timme som går.
Så det blir till att köra mera intervaller i träningen eftersom det i princip bara är tempo och några nya GP-lopp som kommer gälla framöver.
Nu ska jag hem och tvätta och torka kläder och försöka tina upp kroppen igen.
Idag har Patrick anmält sig själv och mig till Velothon Stockholm 2015 som går den 13:e september.
Loppet är en del av UCI:s Velothon Majors med åtta cykelrace runt om i världen. Det är en proffs- och motionstävling i ett och en helg fullspäckad med cykling. Du kan välja mellan två olika distanser – 60 eller 150 kilometer.
Förra året gick Gran Fondo Stockholm som jag dessvärre missade på grund av ett brutet nyckelben efter en vurpa. I år uteblir Gran Fondo Stockholm till förmån för detta nya lopp.
Det finns för- och nackdelar med allt. Förra året blev det strul med bansträckningen för arrangören av Gran Fondo och man tvingades göra en bana på två varv för den långa distansen vilket skulle gjort mig besviken. Banan för detta nya lopp sträcker sig tyvärr ner i mina hemtrakter så det kommer nog inte bli så mycket nya vägar för min del, men allt verkar bli ett och samma varv och man slipper den mentala dippen att ge sig ut på varv två.
Men ännu är inga detaljer klara egentligen vad gäller någonting alls. Platsen för start och mål är okänd och den exakta bansträckningen är i skrivandets stund oklar. Bara att den kommer gå från centrala Stockholm ner över Södertörn och Nynäshamn samt att man ska ha så många sträckor som möjligt bilfria. Det tror jag blir svårt, men det finns gott om fina vägar som inte är så hårt trafikerade.
Det blir förmodligen jag och Patrick som cyklar tillsammans. I loppets regler står att tandemcyklar inte är tillåtna, men jag har fått skriftligt besked om att paracyklister som kör tandem är välkomna. Jag kanske inte riktigt kan förstå varför man gör så, men så länge man inte utestänger oss som måste köra tandem är det åtminstone okej.
Synd bara att det är lång tid kvar att vänta. Men det blir mycket cykling före det.
[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Motionslopp, Cykellopp, Motion, Tävling, Velothon Stockholm, Velothon Majors, Stockholm, Nynäshamn[/tags]
Det här med segment i cykel- och löpningssammanhang är inget nytt för dom flesta lite mer entusiastiska träningsgalning. Ett segment är en bestämd sträcka, det kan vara en lång raksträcka, en tuff uppförsbacke eller en slingrig och kurvig väg. Alla som springer eller cyklar längs denna sträcka tävlar automatiskt mot varandra utan att någonsin behöva mötas eller känna till varandra. Det finns en mängd träningstjänster på nätet och det krävs förstås att man har samma tjänst för att kunna tävla mot varandra.
Varje gång man sprungit eller cyklat en sträcka och laddar upp sin aktivitet till sin träningstjänst, registreras automatiskt om man passerat något segment som man själv eller någon annan skapat och placeras då automatiskt på topplistan efter prestation.
Inte heller för mig är segment särskilt nytt. Vännerna och träningskompisarna Patrick och Egge har använt detta ganska länge, framför allt på sin väg till och från jobbet där de tävlat mot sig själva, varandra och alla andra med samma träningstjänst. Exempelvis uppför Västerbron både norrgående och södergående riktning.
Men kompisarna har använt tjänsten Strava som är en tjänst som inte är speciellt tillgänglig för mig varken app för smartphone eller websideversionen. Jag är registrerad där och mina aktiviteter överförs automatiskt dit men jag har inte kunnat njuta av resultatet där.
För något år sedan lanserade även Garmin möjligheten att skapa segment och då började min nyfikenhet och tävlingsinstinkt vakna. ;) Men det är först nu efter att Garmin ändrat om sin websida som jag på allvar börjar kunna använda det.
Den senaste veckan har jag därför plågat stackars Egge med att skapa segment där det saknats. Just att skapa dom kräver att man klickar i en karta och det kan jag naturligtvis inte göra. Men han och även en kollega på jobbet har haft ett fantastiskt tålamod med att hjälpa mig igång med detta. När segmenten väl finns på plats har jag inga problem att se resultatet.
Nu har jag ett tiotal sparade i mitt närområde där jag oftast cyklar och på något enstaka segment ligger jag ganska bra till, men på dom flesta topplistor behöver jag klättra helt klart och det är just detta som är oerhört inspirerande. Nu kommer det börja rycka i benen varje gång vi närmar oss en sådan sträcka och i början av segmentet piper min cykeldator för att visa att det är dags att börja köra hårt. I slutet av segmentet får jag ett glatt, eller oftare ett sorgset pip om att jag inte lyckades slå segmentsledaren, någon av mina vänner eller mitt eget personbästa. Vilket av dessa tre man väljer att tävla emot är en inställningsfråga i cykeldatorn. Just det där ”sorgsna” pipet gör att man kommer köra ännu hårdare nästa gång.
På min favoritsträcka ”>Gamla Nynäsvägen söderut där det är lite tyngre backar och oftast motvind, har jag bara en 52:a placering och således stor anledning att klättra i topplistan.
Det blir väldigt roligt när det är många som ovetande om varandra kör samma sträcka men ändå tävlar mot varandra och sig själv. Så detta är något jag varmt rekommenderar alla som använder en träningsklocka eller cykeldator att titta närmare på. I topplistan kan man också ofta se vilken vindriktning och vindstyrka personerna haft vid tillfället, vilken genomsnittlig puls dom hade om dom använde en pulsmätare och även vilken kraft dom genererade om dom använde en kraftsensor på sin cykel. Även sådant kan man också tävla emot om man vill. ;)
Nu har jag använt garmins cyklingsdynamik en tid och har dessutom hunnit börja se resultatet av träning och kanske också lite skillnader mellan träning inomhus på trainer och utomhus ute på landsvägarna.
Vad Garmin Cycling Dynamics innebär har jag beskrivit i blogginlägget Garmin Vector och Cycling Dynamics, men det innebär i korthet att man får information inte bara om sin kraft utan även hur kraften fördelas under pedalvarvet och hur effektivt själva pedalvarvet är med ett antal värden. Garmin själva har inte presenterat något om hur datat ska tolkas utan det är upp till var och en. Men när man lärt sig förstå alla variabler tycker jag mig börja se ett mönster och saker att tänka på och utveckla i min cykling och det verkar faktiskt ge bra resultat.
Ikväll blev det tredje vändan ute på landsvägarna för den här säsongen. 58,5km och 1800 kalorier senare tittar jag nöjt på mina värden. Om skillnaderna beror på att jag blir bättre, eller om det ändå är ganska statiskt på en trainer trots varierande träningsprogram och motsvarande helt dynamiskt på landsväg vet jag inte, men det är mest troligt att det är en kombination. På en trainer står cykeln fixerad helt stilla till exempel och man har inget som vind och kurvor som påverkar och temperaturen är stadig och jämn inomhus. Samtidigt behöver jag bara spana in benmusklerna och titta på mina pulskurvor för att se tydliga förbättringar.
Kraft
Kraftvärden har jag sett fram emot att få analysera när utesäsongen börjar. Även om det inte är svårt att generera motstånd inomhus på en trainer så är verkliga backar på något sätt ändå något helt annat.
Det jag gläds över idag är att jag aldrig tidigare uppnått en pedaljämnhet på 30%. Garmin själva säger att värden mellan 15% och 40% är rimligt att uppnå men knappast högre. I februari när jag senast skrev om detta låg jag runt 24–25% på någon sorts medel men har nu alltså blivit klart starkare i den uppåtgående dragande rörelsen i bakre pedalen.
Att ha passerat 90% i så kallad ”rundtrampseffektivitet” är också något som är mycket positivt. Det innebär att jag bara lägger på väldigt lite negativ kraft i pedalvarvet. Här säger Garmin att rimliga värden är mellan 60% och 100% och även här närmar jag mig det optimala.
Att kraften och ”Normalized Power” ökar är naturligtvis också roligt och ett direkt resultat av träning och ökad styrka. ”Normalized Power” är den effekt jag beräknas orka hålla under en hel timme. Här har jag alltid legat mellan 200–220 watt och dessutom tagit siffran med en nypa salt eftersom träningspassen den grundats på varit inomhus och aldrig varat längre än 50–60 minuter. Jag tänker mig att en sådan siffra behöver mer tid och data på sig för att bli så exakt som möjligt. Och detta träningspass som varade runt 1:50 timmar är nog betydligt mer rättvisande och då är det glädjande att siffran stiger och inte sjunker :) Men även här är sanningen så klart att jag blivit starkare med tiden och att träning lönar sig.
Cycling Dynamics
Även med cyklingsdynamiken går det åt rätt håll:
343 ° – 243 ° V kraftfas
354 ° – 238 ° H kraftfas
Kraftfas visar hur stor del av pedalvarvet då jag lägger positiv kraft på pedalerna. 0° är när pedalen är i högsta positionen. Här har jag haft en kraftfas som börjat på +4–5° men för några veckor sedan började jag se att min kraftfas började före 0°. Först trodde jag det var något fel i kalibrering eller hur jag trampade, men efter lite efterforskningar på Garmins forum visar det sig att det snarare är något att se som en utveckling och förbättring. Ju större del av pedalvarvet där det genereras kraft, desto bättre och om kraftfasen börjar genom att dra pedalen över toppfasen så kan jag inte tolka det på annat sätt än ökad styrka. På forumen fanns de som hade kraftfaser från 330° till 270°, alltså en väldigt stor del av pedalvarvet. Där är jag ännu inte, men vi får se vad uppföljningen av detta inlägg visar framåt våren. :)
259 ° V kraftfas, båglängd
242 ° H kraftfas, båglängd
Dessa siffror summerar kort och gott den totala kraftfasen i grader. Av ett helt varv på 360° ska jag nog inte vara helt missnöjd. :)
73 ° – 124 ° V toppkraftfas
75 ° – 121 ° H toppkraftfas
51 ° V toppkraftfas, båglängd
46 ° H toppkraftfas, båglängd
Dessa värden visar vilken del av kraftfasen då jag genererar mest kraft, det vill säga är som starkast samt det totala gradtalet för den delen av varvet. Att min största styrka börjar runt 73° är inte så konstigt och har heller inte förändrats speciellt mycket. Jag tror kanske inte heller det är möjligt att annat än att möjligen utöka den fasen ytterligare.
Så för att vara början på säsongen så känns läget under kontroll. Jag har valt att inte samla in och presentera mina piloters värden. Dels för att det är praktiskt besvärligt att samla in och spara den informationen på något bra sätt. Flera använder dessutom olika träningsverktyg för sina analyser vilket gör det extra knepigt. Mina piloter har tillgång till garmin Vector-pedaler för att ha möjligheten att få fram samma värden för sin egen del.
Men när tävlingssäsongen drar igång på allvar om någon dryg månad börjar det bli viktigt att välja den starkaste piloten för dom viktigaste tävlingarna. Men det viktigaste av allt är att man ska få känna den individuella utvecklingen för sin egen del. Att kunna mäta och analysera sin prestation är oerhört stimulerande tycker jag.
Jag måste säga att jag känner mig riktigt glad. När det gäller cykling och piloter har jag verkligen provat allt och inte haft så stor framgång — förrän nu tycks det. Igår cyklade jag för första gången med en ny pilot under vårens sista inomhusträning i Eskilstuna och idag var det dags igen att provcykla med ytterligare en kille.
Han hade läst artikeln i HappyMTB som handlade om mig och tandemcykling. Den publicerades i september förra året och gav mycket positiv respons och någon enstaka intressent men som inte ledde till något mer. Nu hörde han av sig och ville prova och tyckte det lät intressant.
När det är så här svårt att hitta piloter kan jag inte låta bli att undra vad som lockar dessa enstaka cyklister. Jag tycker det borde vara tvärt om, att många fler vore intresserade nu när cykling som motionsform och sport växer så otroligt. Jag och mina vänner har tusen och en teori om varför.
Idag träffades vi efter lite mailkonversation och något telefonsamtal. Visst finns alltid oron där i mötet med nya människor att det ska bli konstlade och knepiga situationer på grund av min synnedsättning, men även denna gång kändes det hur naturligt som helst.
Efter en lång pratstund om allt från kommunikation till cykeldetaljer gav vi oss ut på vägarna. Det var ganska svalt idag med en högsta temperatur på 6 plusgrader och en lite kylig ostlig vind.
Vi for söderut mot Väster Haninge, Tungelsta och ner mot Ösmo och tillbaka, en sträcka jag börjar kunna i sömnen vid det här laget och kan dirigera de som inte är lika hemma i dessa trakter.
Rent fysiskt kände jag mig ganska mör och trött i benen idag efter gårdagens intensiva träning, men när vi hittade en liten klunga cyklister att dra med, försvann tröttheten för en stund.
Även idag hade jag lite problem med tekniken, men idag satt felet mer i mitt huvud än någon felaktig inställning. Jag hade min GPS på manuell paus vilket innebär att jag själv trycker paus och start vid trafikljus och stopp. Vid några tillfällen på väg söderut glömde jag trycka på start efter några trafikljus och tappade på så vis några kilometer och statistik. På vägen hem ställde vi tillbaka GPSen på autopaus vilket fungerar mycket bättre när man har hjärnan fullt med annat.
Att det var träning igår kändes i kroppen och syntes på resultatet. Men det var en bra första runda och det kommer helt säkert resultera i fler.
Jag måste också säga att jag uppskattar att vännerna Patrick, Egge och Peter engagerar sig och planerar och dom är inte bortglömda eller degraderade :) Nu känns det som om jag har 5 piloter att cykla med som är sugna och inspirerade och det borde kunna täcka så att jag får en någorlunda regelbunden träning och även täckning för säsongens alla motionslopp och tävlingar. Det är det viktigaste.
Idag var det dags för den sista inplanerade inomhusträningen före sommaren. Vägarna är snöfria och åtminstone om man håller sig borta från gång och cykelvägar är det fritt från grus. Premiären föregående helg gav verkligen en försmak på vår som hette duga. Men nu är det lite svalare igen.
Idag måste jag erkänna att jag kände mig lite nervös. Vid förra inomhusträningen i februari provcyklade jag med en ny pilotaspirant som en vän känner. Vi cyklade då några varv och konstaterade båda att det kändes helt OK och han sa sig vara intresserad av att prova mera.
Idag åkte bara han och jag till Eskilstuna. Det är alltid lite nervöst att ge sig iväg sådär med nya människor man inte känner och inte vet hur dom är. Det handlar mest om små vardagsting som att om han ska tycka det är naturligt att ledsaga när man inte är på cykeln. Till och från omklädningsrum, toalett, hjälpa till med kaffe, hitta ens grejer etc. En del människor har bara det där naturligt i sig att inte bara gå iväg. Ledsagningen blir som en naturlig del. Jag tycker alltid det är ett sorts underläge att inte kunna gå på toa när det passar eller gå och hämta kaffe när jag känner för det utan att be någon om hjälp. Ofta kan jag bli mer pinknödig eller kaffesugen just för att det kan kännas jobbigt att be nya människor om den hjälpen.
Men som allt som oftast med sådan oro var den helt obefogad även idag. Min nya cykelpartner verkade inte alls tycka det var märkligt att jag inte hittar på en idrottsarena som jag besöker allt för sällan. För övrigt är nog idrottsarenor rätt komplicerade att lära sig även om man är stammis där.
Vi lastade cykel och packning och for iväg. Även denna gång var vi ute i god tid för att hinna få ihop allt innan tiden på träningsbanorna började.
Idag körde vi fyra ganska hårda pass på runt 20 minuter. Vi följde väl inget speciellt upplägg annat än att känna på varandra och den sortens körning passar mina behov för tempo framöver. Att ligga och nöta tid och varv i lugnt tempo timme efter timme på en 200 meter lång löparbana kändes som något man kunde spara tills man kommer ut på landsvägarna.
Ett litet tekniskt problem inträffade som känns lite irriterande. Jag fick hjälp att starta min cykeldator och då råkade fel cykelprofil bli inställd. Så när jag kom hem hade jag bara tid, puls och kraftdata registrerade, men ingen distans och fart. Det är väl egentligen ingen katastrof inomhus men det hade varit intressant att se vad vi presterade eftersom vi körde ganska hårt periodvis. Men sådär kan det bli när man inte har samma utrustning :)
Det var ett lite kortare träningspass idag, så vid 16:30 packade vi ihop, lastade bilen och for hemåt igen. Benen kändes möra, precis som det ska vara.
Imorgon väntar en ny sådan här upplevelse. Då träffar jag ytterligare en ny pilot att provcykla med, men nu har man ju vanan inne ;)
Idag var planen att ta en premiärtur ute på vägarna. Jag och pilot Peter hade bestämt att ta en första runda. När jag vaknade var det till ljudet av stark vind som skakade fönsterrutorna och gjorde att det drog rejält genom ventilationsgaller och otäta fönsterramar. Det kändes inte så kul just då, men vi bestämde att köra i alla fall för att se hur långt vi kom. Vindprognosen för dagen sa mellan 6 och 11 sekundmeter men det lät betydligt mer än så.
Man behövde bara gå ut genom dörren för att känna att beslutet var helt rätt. Solen sken och vindarna var relativt ljumma och det doftade verkligen vår! :)
Vi spenderade lite tid med att montera Vector-pedaler och cykeldatorer. Speciellt rutinen för att kalibrera kraftsensorerna för mig och min pilot kräver en viss ordning som vi inte har hittat ännu.
När vi väl rullade iväg söderut var siktet inställt på Nynäshamn. Peter som aldrig cyklat förut i mina trakter fick ta väginstruktioner från en blind :) Jag har cyklat ganska mycket här så klart och hittar ganska bra, men några felaktiga vägval blev det så vägen ner till Nynäshamn blev en mil längre än tänkt. Motvinden ner var också ganska mördande stora delar, men vi lyckades ändå hålla en ganska god fart. GPSen visade ett snitt på 28km/h, men då tror jag den räknar med stopp och pauser trots att den är inställd på att inte göra det. Det är någon ny bugg eller finess i Garmin Connect som fler än jag klagat på.
När vi väl rullade in i Nynäshamn kändes det skönt. Jag hade ont i rumpan, svanken ch armarna. Ibland kändes det som om jag satt för lågt, ibland för högt och mitt ”tjurhornsstyre” gjorde också att jag hade begränsade psotioner att hålla i. Att jag inte satt bra bekräftades sedan när jag kom hem och analyserade datat från cykelturen. En ganska stor obalans mellan höger och vänster ben, betydligt större än jag brukar ha inne på trainer där jag sitter bra.
I Nynäshamn blev det en kort kaffepaus. Ingen av oss är speciellt förtjust i allt för långa fikapauser som mest gör att man blir kall och stel och även om vi inte satt så länge, började jag snart huttra. Och när vi väl rullade igång kändes det i benen, både att vi suttit stilla en stund och träningsverken från löpträningen dagarna innan.
Men hem blev det lugnare men mestadels medvind som ibland blev kantvind. farten ökade också betydligt och vi körde rätt denna gången. Landsvägsmilen höll vi över 40km/h på, men så fort vi närmade oss bebyggelse och tätort sjönk hastigheten igen så klart.
Genom Tungelsta på väg hem slog vi igång kameran en stund för att visa det underbara vädret och väglaget. Ber om ursäkt för att filen är aningen stor och kan ta lång tid att ladda då jag varit för lat för att krympa ner den till ett behändigare format. Man får glädjas åt den maximala bildkvaliteten istället :)
Väl hemma igen kändes det, efter 9 mil att v fått en rejäl premiär. Trots kisspaus och trafikkörning slutade snittet på dryga 33km/h.
Nu är hjulen i rullning. Nästa lördag är det årets, eller säsongens sista inomhustränng. Sedan kan cyklarna börja skitas ner på riktigt utomhus och jag längtar verkligen efter mer cykling ute. :)
en av dom stora privata fördelarna med att min arbetsplats flyttat in till Kungsholmen är närheten till en av mina duktiga ledsagare för löpning. Han jobbar bara några kilometer bort och det gör att logistiken kring vår träning tillsammans blir klart mycket enklare än om någon av oss ska åka långt. Att han är en sjukt duktig löpare gör ingenting heller :)
I onsdags var det premiär för i år. Eller det var egentligen inte sant då vi sprang på min hemort runt nyåret. Men nu kändes det ändå som säsongspremiär och Stockholm börjar likna vår.
Det är väldigt inspirerande att springa längs Stockholms vatten i princip hela vägen och hela stråket är fullt av promenerande och löptränande människor. Det är klart mer fart och rörelse än på dom tomma vägarna hemma i Haninge.
Premiären i onsdags och dagens pass kändes bra i kroppen. Efter över tre veckors förkylning med vansinnig hosta, har jag ändå hunnit några pass på trainern och löpbandet. Så när det väl var igång kändes det inte så illa som jag befarade.
Men att springa utomhus ”på riktigt” med ledsagare är en väldig skillnad jämfört med att springa inomhus på ett statiskt löpband. Om man som jag har en synnedsättning tycker jag också det innebär att träna balans och att parera för underlaget vilket blandar in betydligt fler muskler än på löpbandet.
Planen är nu 2–3 gånger per vecka och däremellan cykling resterande 3 dagar. Jag känner att formen kommer vara bra till tävlingssäsongen börjar.
I dagarna kom ett symboliskt viktigt och efterlängtat brev innehållande årets tävlingslicens. Även om det dröjer innan vägarna är torra och cyklingen kan börja på allvar, så känns det som en start på tävlingssäsongen. Jag hoppas den ska bli bättre i år jämfört med förra året som slutade innan den knappt hunnit börja på grund av skador och sjukdom.
I år hoppas jag att den här tävlingslicensen ska ta mig in i talanglaget och vidare in i landslaget och det vore fantastiskt att få tävla utomlands redan i år. Vi får se hur det går :)
[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Motion, Träning, Tävling, Tävlingslicens, SM [/tags]
