Träning – Sida 10

SMACK-serien tempo 2015 del III

Bild: Joakim Nömell med ledartröja och cykel lutad mot bil

Idag gick den 10:e omgången i SMACK-serien 2015, en rad träningstävlingar i tempo, linje och GP.

Idag gick banan med start vid Häggeby kyrka med vändning vid Skokloster, en bana på drygt 20km. Det blåste hårt och kom även några droppar regn, men trots det börjar man ändå kunna känna vårvärmen i luften och det blev inte sådär vansinnigt kallt. Banan var den mest kuperade i serien vilket jag och Egge som var pilot för dagen fick känna av.

Under uppvärmningen han vi inte rulla många hundra meter innan vi fick punktering. De här veckorna som gått sedan vår 60-milsrandonne till Rättvik tur och retur, har jag haft fler punkteringar än under hela min, i och förs ig bara tre år långa cykelkarriär och nu börjar det bli frustrerande. Minsta lilla gruskorn verkar nu ge oss punktering, så även denna gång. Så det var bara att promenera tillbaka till bilen någon knapp kilometer och med en kvart kvar till start byta slang.

När vi rullade till start blev det utan uppvärmning och bara ett fåtal cyklister kvar tills det var vår tur. Det var bara att gilla läget och det fanns inga andra tandemteam på plats att tävla emot denna dag ändå.

Tempo innebär korta distanser och fullt ös från start till mål. Utan uppvärmning blir det alldeles för kort och grund andhämning för mig och alldeles för hög puls med mjölksyra i benen till följd. Första 5km var en ren plåga och backarna och motvinden förbättrade inte läget direkt. Efter vändning vid Skokloster var det som att cykla in i en vägg med motlut och stark motvind.

Mot slutet av loppet hände det som alltid händer mig när jag varit dåligt uppvärmd. Antingen kommer håll som ett brev på posten och det drabbade min pilot idag, men för mig började värmen sprida sig i kroppen, andningen blev mer kontrollerad, pulsen bankade inte längre i hela kroppen och det började gå att trycka på. Eftersom det ändå var som det var och det fanns inte så mycket att göra lämpade vi oss i mål. Det blev vårt sämsta resultat på länge, förvisso under ganska dåliga förhållanden. Punktering och dåligt justerade växlar ingår i spelets regler och jag är mest glad att vi inte fick punktering mitt ute i banan. Men jag behöver helt klart fundera över om annat däckval kan lösa problemet. Nu är vi tre personer som noga undersökt fälg och däck utan att hitta något som kan vara orsak till de upprepade skadorna. Däremot hittade vi idag en liten skråma i däcket som efter en liten sten så kanske får man avstå från de allt för tunna och lätta racerdäcken på tandem där vikten ändå är den dubbla och påverkan av en sten är mycket högre.

Nu väntar Halvvättern på söndag som nästa punkt i schemat. Den kör jag och Patrick och målet är korta och få stopp och en snittfart mellan 32–35km/h. Väldigt mycket hänger på väder och vind.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning, Tävling, Motion[/tags]

Posted from Håbo kommun, Sverige.

Cykling 600km Barkarby Rettvik tur och retur

VIRB Picture

Det här med långdistanscykling; för några år sedan skrev jag om min första lite längre cykeltur. Då cyklade vi tre mil och tyckte att det var ganska långt. Då låg ännu första varvet runt Vättern ett år framåt i tiden och 30 mil var oöverskådligt långt.

Nu är 12, 15, 17 och 30 mil vardagsmat. Det är inget jag funderar över längre om jag ska orka. Frågan är bara om det kommer blåsa, regna och hur fort det kan gå den här gången samt om actionkameran ska riktas bakåt eller framåt på cykeln inför start. :) Nu ligger målet på sommarens utmaning i och med Sverigetempot Ultra, 210 mil på mindre än 96 timmar och då är inte träningsrundorna 3 mil längre.

Den här helgen hade jag, Thomas och min pilot Peter bestämt att köra en 60 mil lång Randonne^W med start i Barkarby norr om Stockholm igår lördag kl08. Turen gick sedan upp via Heby, Hedemora, Borlänge/Djurås upp till Rättvik där vi vände hemåt igen via Falun och sedan samma väg från Hedemora.

Jag kände mig så förberedd som jag kunde vara. Jag har aldrig kört ett Randonnelopp förut och den längsta distans jag kört är 30 mil. Det dubbla var lite skrämmande att tänka sig, men jag var mer oroad för väder än om jag själv skulle klara det.

Lördag kl07 börjar folk samlas vid Welcome Hotel i Barkarby. Brevetkort som är en sorts stämpelkort delades ut och det var ett gäng på ungefär 25 personer som kom till start. Jag och mina kamrater bytte om, packade cykel och fyllde vattenflaskor och även om vi hade gott om tid initialt, blev starten ändå lite stressig. Plötsligt var klockan 08 och vi slängde oss upp på cyklarna och iväg.

Man kan säga att våra problem började redan efter första kilometern, eller knappt det. Starten gick så hastigt till så min pilot hade helt glömt att justera sadeln. Det blev ett stopp vid vägkanten som gjorde att vi tappade den stora klungan. Vi försökte jaga ikapp dom men tappade Thomas som hade svårt att hänga med i 45km/h så vi slog av på takten. Det är ingen bra grej att köra slut på varandra efter så kort tid. Men det kändes snopet och lite onödigt.

Sedan rullade det på bra via Bålsta och ut på landsvägarna. På dryga 8 mil ungefär övergick den fina landsvägen i ett en mil långt vägarbete med grovt grus eller makadam. Jag kände direkt att det här är rena döden för tunna racerdäck på en tung tandem. Det smällde och slog i mina carbonhjul och jag ångrade att jag inte satt på lite enklare hjul istället.

Och självklart fick vi punktering. Vi hörde senare att många haft punktering just den sträckan och att den stora klungan haft ”punkafest”.

Det var nu och här som alla problem började. Jag har cyklat racer aktivt i tre år och under den tiden bara haft punktering max 3 gånger under många hundra mils körning. Jag ska under den här resan få uppleva allt en cyklist kan uppleva tror jag.

När vi packar upp för att byta slangar visar det sig att de slangar jag haft med till mina carbonhjul blivit kvar på hotellet. Min pilot hade tyckt att det fanns tillräckligt med slang och att mina var onödiga. Jag borde ha sett till att det jag tagit med packades ner eftersom det var min cykel. Men där stod vi med slangar med för korta ventiler och inga ventilförlängare. Thomas kommer på att hans slangar har rätt ventiler, så vi börjar byta slang på 4 hjul för att skifta och det blir en jädrans röra. Vi upptäcker samtidigt att mina däck har revats upp av det grova gruset och vår tyngd. Det är inte hål rakt igenom, men däcken är inne på sin absolut sista refräng. Vi konstaterar när vi fått luft i hjulen och försiktigt rullar vidare att vi har problem och vi har inte ens kommit 10 mil på resan och har redan blivit stående en timme. Det ska visa sig att det bara är att vänja sig. :)

Vi kontaktar en cykelaffär i Borlänge drygt 15 mil norrut. Dom har rätt sorts slangar och nya däck och en snäll syster till Thomas och hennes man åker för att lösa ut reservdelarna och möta oss längs vägen. Egentligen är nog detta lite för mycket hjälp än vad som egentligen är tillåten under en randonne, men det får arrangören överse med med tanke på vägvalet.

Vi klarar oss på mina sargade däck via Heby där vi fikar helt kort, Avesta/Krylbo där vi äter en middag och hela vägen upp till Borlänge. Där hänger vi upp cykeln på ett räcke utanför ett kaffé och byter båda däcken samt packar nya slangar. Det blir ännu ett stopp på över 2 timmar. Vid den här servicen upptäcker vi också ett krökt växelöra som förmodligen fått sig en smäll av att cykeln ramlade. Jag kan bara le åt eländet och tänka att det ”bara” är drygt 35 mil kvar och mycket kan hända än — och det kommer det att göra. :)

Klockan närmar sig kväll när vi rullar ut ur Borlänge. Stämningen är inte på topp och jag har vansinnigt ont i rumpan vilket jag inte talat om för mina kamrater. Jag hittar decimeterstora svullnader på skinkorna vid sittbenen och det är verkligen inte bra. Dessutom rullar Thomas upp och ber oss att stanna. Han har fått en mental och fysisk dipp. Som han själv säger efteråt, är nog en stor orsak till mötet med systern. Det finns en säng och värme alldeles nära, kroppen är trött och 35 mil och nattens kyla och mörker ligger framför oss. Vi diskuterar helt kort och han beslutar sig för att bryta och rullar tillbaka mot Borlänge.

Min rumpa är så illa därann att jag också undrar över min fortsatta cykling. Så stora bölder gör fruktansvärt ont. Min pilot Peter upptäcker att min sadel lutar bara lite framåt vilket är ödesdigert för sittpositionen. Vinkeln är så liten att jag inte ens kunnat känna den med händerna. Vi rätar upp sadeln och sänker den en aning och jag känner verkligen en otrolig skillnad. Det blir ett svårt beslut; bryta jag med eller cykla vidare ut i natten där möjligheten att bryta inte kommer finnas på 10 mils avstånd och många timmar. Jag har sett fram emot detta så otroligt mycket, att få veta hur det blir att cykla 30–35 timmar i streck utan sömn. Hur ska kroppen kännas, jag måste bara få veta. Trots att rumpan ömmar bestämmer jag mig för att rulla vidare. Mitt mantra från tiden i Mot Alla Odds, ”vad är det värsta som kan hända?” spelades upp i mitt huvud om och om igen. Det absolut värsta vore att ta in på något nattöppet och leta tåg från Rättvik som bara låg ca 6 mil framför oss. Väl där skulle jag i alla fall veta om rumpan blivit värre eller bättre.

Jag och Peter rullar ut i natten ensamma. Vi känner nog båda att det är trist för Thomas skull. Jag hade velat peppa honom mera, men beslutet måste vara ens eget. Jag vet att jag frågade honom tidigare under kvällen om det var mentalt jobbigt att ligga bakom oss helt ensam och inte höra så mycket av vad vi sa och inte kunna delta så mycket i diskussionerna. Men han menade att det var helt OK. Hade han där och då bitit ihop lite och om vi också vetat att nästa matpaus fanns i Leksand bara ett par mil bort så hade det kanske slutat annorlunda. Men en sådan etapp framför sig är en svår utmaning.

Vi stannade i Leksand på en pizzeria för att äta. Det var full fart på en krog i stan och även pizzerian intogs av glada människor som skulle äta återställarmat. Maten, kaffet och värmen gjorde susen och det kändes OK när vi rullade iväg igen norrut.

I Rättvik kl02:50 händer verkligen inte mycket en lördagskväll, det kan jag försäkra. En fontän var det enda ljudet som hördes. Inte en människa eller livstecken runt omkring. Där stod vi vid en bankomat för att ta ut ett kvitto som bevisar i vårt stämpelkort att vi varit där och vid vilken tid. Vi blir också stående en stund och pratar och lyssnar och faktiskt njuter lite av natten innan vi börjar huttra och rullar vidare.

Mellan 03 och 06 var en väldigt intressant period för mig. När vi rullade från Rättvik ut i skogen längs ödsliga landsvägar utan en bil på flera timmar, ljudet av fågelsång, vattendrag överallt längs vägen till höger och vänster, vindens sus i skogen och hjulens monotona ljud mot vägbanan var både fridfullt och sövande på en gång. Min trötthet i huvudet kom men benen trampade och kändes bra. Jag höll på att somna flera gånger där på cykeln, huvudet vippade åt sidan och jag vaknade igen väldigt abrupt. Jag slog mig på benen, gnuggade ansiktet och försökte tänka på något aktivt och jag lyckades hålla mig vaken.

Vid en växling i en brant backe ramlar kedjan ner mellan framklingorna. Egentligen är det inget speciellt konstigt med det, men på en tandem är vi två som trampar och kraften blir större. Vi får på kedjan igen och rullar vidare, men det blir ganska snart uppenbart att kedjan fått sig en törn. Den kuggar över på varje varv och det går inte att trycka på i backarna. Med tanke på allt besvär innan börjar det faktiskt kännas lite jobbigt. Varför liksom?

I Falun tar vi in på en Statoilmack och det är den bästa, vackraste och varmaste macken i världen just då med jordens godaste mossrika, kaffe och kanelbulle. Peter pratar och jag sitter och har otroligt svårt att hålla mig vaken. En klunk kaffe till, lite naglar i huden för att vakna och så den förbannade kylan efter natten. Jag bär 5 lager kläder på mig men det visar sig senare att temperaturen under natten varit nere runt minus 2° och dom lätt blöta kläderna av svett fungerar mer avkylande än värmande. Mitt största problem i de här sammanhangen är just min frusenhet som jag plågas ganska mycket av under de olika motionsloppen när det är dåligt väder och framför allt vid stopp. Nu kändes det som någon höll is mot huden och det kröp över benen, armarna och bålen och kylan kom sådär riktigt inifrån. Till slut var det ändå dags efter ytterligare ett mer än timslångt stopp att rulla vidare. Solen hade ändå börjat komma fram och vi träffar Per-Erik som är en annan cyklist. Han har övernattat i skogen i sitt tält och rullar nu söderut. Vi beslutar att göra sällskap. Det visar sig vara vår välsignelse. För när Thomas avviker från rutten finns viktiga reservdelar i hans packning som vi ödesdigert beslutat att bara ha på hans cykel.

Från Falun är det runt 25 mil hem, men nu hade ändå nedräkningen börjat. Jag satte upp små mål längs hela vägen, 5 eller 10 mil i taget. Efter Falun var nästa lilla delmål Hedemora ca 7–8 mil bort. Därefter var vi nere på 18 mil kvar hem.

Jag tror det var när vi passerat Hedemora och Avesta som det hände igen. Längs en krokig och kuperad väg med mycket backar trampade vi till slut av kedjan. Per-Erik hade konstaterat att tre länkar knycklats till under natten när kedjan ramlade ner mellan klingorna och nu höll det inte längre för krafterna. Vi bestämde att korta kedjan med en länk eftersom kedjelås för 10-delars kassett låg kvar i min packning och alla närvarande och dom som passerade oss bara hade kedjelås för 9 eller 11-delade. Kedjan kunde kortas med en länk utan att det påverkade växlingen och vi kunde rulla vidare efter en stund. Tyvärr återkom problemet med hackande kedja då resterande länkar som var trasiga också började ge upp.

Det fanns ytterligare ett tandempar längs banan som vi på grund av våra problem kört om och blivit omkörda av otaliga gånger. Nästan på gränsen till pinsamt. När dom passerade visade det sig att dom hade 10-delad kassett som jag och dessutom var välutrustade med kedjelås som dom gav bort. Enormt stort tack! Vi kunde laga kedjan men på grund av att den nu kortats av så gick inte längre de lägsta växlarna att använda. Men nu fungerade ändå allt.

Vi åt i Heby världens godaste spagetti, kaffe och mjukglass och jag kände mig odödlig. Tröttheten var som bortblåst sedan flera timmar och solen hade verkligen skrämt bort all köld ur kroppen även om det tagit tid. Nu kände jag mig äntligen varm och började inte längre frysa av att stå stilla. Jag kände stor tröst i att inget kunde hända med bara 10 mil kvar och på hemvägen skulle vi ta en omväg förbi den förbaskade grusvägen. Från Heby var det bara 7 mil till bålsta och sedan bara 3 mil till målgången. Bröt man upp etappen så, så kändes det otroligt mycket lättare.

Vägarna var bra men stundtals ganska mycket trafik och en del som körde för nära. Men allt gick bra och vi nådde macken i bålsta där vi fick våra kort stämplade för näst sista gången, drack kaffe och målbulle. Men 3 mil i god fart innebär ändå ungefär en timme, förutsatt att ingenting händer på vägen.

Från Bålsta rullar vi iväg i ca 40km/h, pigga i kroppen och väldigt sugna på att äntligen gå i mål. 5km senare kör vi på en otroligt liten sten, obetydligt större än ett gruskorn och punkteringen är ett faktum. Per-erik stannar med oss och byter slang. Det börjar bli ont om slangar och vi får laga för att det ska räcka. När vi äntligen är klara rullar vi kanske 300 meter innan det är dags igen. En liten sten och sedan rullar vi på fälgen.

Att jag inte skrek rakt ut av frustration då är ganska märkligt. Trots att jag sa till den vänlige och ständigt hjälpsamma Per-erik att han fick rulla vidare, valde han att stanna och hjälpa oss och det var nog tur eftersom Thomas hade kolsyrepatronerna i sin packning. Vi bytte slang igen och rullade vidare, noga med att hålla oss långt ut i vägbanan för att inte råka ut för mer kantgrus. Varje meter var nervös. Nu började det bli bråttom hem på flera sätt. Dryga 2 mil kvar och förvisso 2,5 timmar till maxtiden gick ut, men slut på slangar och orken.

När vi svängde upp framför Welcome Hotel i Barkarby kändes det väldigt skönt! Äntligen var detta äventyr över och det kändes tydligt att det varit mer besvär än nöje och utmaningen bestod i helt andra saker än trötthet och fysisk utmattning. Att ha cyklat så många år och så många mil utan minsta problem och allt det vi fått nu under vägen var nästan lite för mycket på en gång. Att en hel del av missödena också berodde på dålig kommunikation mellan oss tre cyklister gjorde det kanske mer frustrerande. En skitsak egentligen, men när någon sa att jag tagit fel eller glömt slangar, var det väldigt nära att jag sa saker jag helt säkert skulle ångrat. :) Hade min utrustning packats ner hade det besparat oss en hel del besvär, men grusvägen och dom trasiga däcken gick inte att förutse och inte heller den söndertrasade kedjan.

Framme på hotellet blev det ett hastigt avsked. Peter hade verkligen bråttom till sista tåget hem till Köping. Jag njöt av att få min väska, gå på toa, dricka vatten och faktiskt planera vilket pendeltåg jag skulle ta hem och jag skulle faktiskt kunna gå dit, inte cykla en meter just nu. :)

Per-Erik från Uppsala gjorde ännu en hjälteinsats genom att ledsaga mig till pendeltåget då han skulle samma väg. Det besparade peter dyrbar tid och gjorde min hemfärd mindre stressig. Jag drack vatten och pratade med receptionisten en stund och kände hur friden spred sig i kroppen och jag började till och med uppskatta det jag varit med om. Cyklingen tog liksom mer och mer plats i kroppen medan alla strapatser fick allt mindre utrymme. Det var jag glad för och jag var glad att jag stod här och inte fick ta ett tåg hem. Det var verkligen nära många gånger.

åter igen, ”vad är det värsta som kan hända?” Ta tåget hem, ja visst men då hade jag ändå fått ett antal mil i benen och en massa erfarenheter rikare. 150kr bortkastade och ingen medalj förvisso, men ändå en upplevelse. Nu stod jag ändå här och vi hade klarat det.

Jag vill ändå rikta mitt sista och i särklass största tack till Per-Erik Rosén, liggcyklisten från Uppsala som följde oss från Falun och aldrig svek eller tappade modet. Uppfinningsrik och kunnig och ettt rullande reservdelslager. Jag kan helt ärligt säga att jag lärt mig mer av dig än under de 3 år jag ägnat mig åt den här hobbyn på heltid.

Dessutom en människa som pratade direkt med mig och inte över huvudet på mig med min pilot. Det är allt för vanligt av osäkerhet och okunnighet men vissa människor bara har ”det där” som en ren självklarhet. Jag ser ingenting men jag är inte korkad och man kan också fråga mig om vad jag tror, tycker och kan. Om fler människor bara slappnade av lite mer så skulle världen vara enklare. Om alla människor vore lika hjälpsamma skulle världen vara betydligt bättre.

Nu är det kväll och jag är hemkommen. Kroppen skriker efter vatten och jag äter toast, kyckling, pizzasallad, muffins och dricker kaffe och det känns hur super som helst! Jag har varit vaken nu i — hmm jag tappade just räkningen, men typ 44 timmar eller om det är 41 timmar. Jag vet nu hur jag fungerar och snart ska jag sova. Det ska bli spännande att se hur mycket jag behöver sova och hur jag mår imorgon. Då är jag ledig från jobbet förutom ett eftermiddagsmöte.

godnatt alla cyklister där ute. Snart väntar 210 mil på under 4 dygn, det ser jag fram emot! :)

Karta Stockholm -> Rättvik

Karta Rättvik -> Stockholm

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Randonne[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

Garmin Vector Service del II

För ungefär två veckor sedan skickade jag mitt ena par Garmin Vector-pedaler på service efter att det börjat glappa i pedalspindeln. Igår kom utbytespedaler tillbaka med posten.

Jag kände mig lite orolig när jag varit i kontakt med Garmins svenska support som knappt tycktes veta vad Vector var för produkt och skrev mer eller mindre av vad jag sa bara. Men jag fick veta att pedalerna servades i Danmark.

Bara 2 arbetsdagar senare fick jag bekräftelse att pedalerna tagits emot och ytterligare 2 dagar senare aviserades att en reparerad eller utbytt produkt var på väg. Riktigt snabbt marscherat. Jag trodde det skulle bli en långdragen historia mitt i cykelsäsongen men detta gick föredömligt snabbt.

Nu ska jag bara verifiera att allt fungerar som det ska innan jag sänder nästa pedalpar på service för samma fel. Det innebär att mina piloter inte får någon kraftmätning på de två kommande tävlingarna, men det går att leva med. Hellre det än att vara utan kraftmätning helt.

Så, bra Jobbat Garmin! Det är Apple-standard på er nästan! :)

[tags]Cykel, Cykling, Trainer, Elite, GPS, Garmin, Garmin Vector, Vector, Kraft, Träning, Prestation, Motivation[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

SMACK-rundan 2015

VIRB0235

VIRB Picture

Ännu en lördagsmorgon med väckarklocka, kaffe och grötfrukost. Idag var det dags för SMACK-rundan, ett motionslopp i norra Stockholm med start och mål vid Märsta ishall. Det fanns som vanligt lite olika distanser att välja mellan och vi körde självklart den långa på 120km.

Jag körde detta motionslopp första gången förra året och då slutade det med en vurpa efter ca 9 mil och brutet nyckelben och skadad axel till följd. Jag och Patrick som då var pilot, slutförde ändå loppet, men man kan väl i ärlighetens namn säga att dom sista tre milen inte var så roliga och gick mer på någon sorts dum envishet. :)

Även i år var vädret vackert men lite svalare. Det var inte aktuellt att köra i korta ärmar och ben. Vi var vid start 40 minuter före och köade en god stund för att få ut våra nummerlappar. Sedan bytte vi om och rullade mot start.

Vår plan var att starta bland dom sista på långa distansen för att ha lite cyklister framför oss att jaga. Nu hamnade vi helt längst bak och startade ungefär 20 minuter över 9. Som vanligt gick det lite långsamt ut från starten på cykelvägar innan vi kom ut på lite större vägar och ökade farten. Kroppen kändes helt OK idag och det som är så bra med motionslopp är att man kan använda dom första milen till uppvärmning.

Vi bytte klunga några gånger och släppte dom som gick för långsamt och jagade ikapp nästa. Det var roligt och gick stundtals riktigt fort. Dom första 8 milen av banan är dessutom ganska flacka medan det blir mer kuperat mot slutet och dom sista 4 milen.

Första depån kom först runt 5 mil och där stannade vi och tappade den klunga vi valt som sällskap. Vi hörde att dom skulle stanna i nästa depå och kanske skulle vi hinna ikapp dom tills dess. Vi uppsökte en buske, drack vatten, åt bulle och fyllde flaskor innan vi rullade iväg efter ett föredömligt kort stopp. Däremot var det väldigt gott att stå där i solen och det var nästan vindstilla, så hade depån varit utrustad med kaffe hade nog stoppet blivit lite längre. Nu blev det kanske 6–7 minuter långt innan vi rullade vidare.

Nästa depå låg redan straxt före 7 mil och var bara en vätskedepå. Där stod vår klunga men vi valde att rulla vidare eftersom vi nyligen stannat. Det började också gå mera uppför på stundtals ganska roliga och kurviga men dåliga vägar. Vi passerade landsvägen på dryga 9 mil där jag skadade mig förra året men denna gång utan missöden och i hög fart.

Med 2 mil kvar började det kännas lite i benen. Jag som varit ute på ett 5-milspass 2 dagar innan och MP samma dagen innan, kände klart av det i backarna som blev fler och brantare kändes det som. Dessutom låg vi helt ensamma dom sista 6 milen vilket också så klart påverkar.

Den sista depån låg bara ca 11km före mål. Säkert strategiskt tänkt för dom som tappat energin in mot mål, men vi tyckte nog depåerna kunnat ligga något mera jämnt utspridda på kanske 3, 6 och 9 eller 10 mil istället. Där stannade vi kort för att dricka och ta en bulle och då susade klungan vi gjort sällskap med i början förbi. Vi kände väl båda att vi skulle försöka komma ikapp dom men att det kanske inte skulle gå med så kort distans kvar och den känslan i musklerna.

Men vi gjorde ett tappert försök. Det hade kanske, kanske gått om vi inte tappat kedjan i en misslyckad växling. Den trasslade in sig lite och tog dessutom extra lång tid att få på. Så när vi åter rullade hade vi tappat hoppet om en sista jakt. :)

Sista biten hem bestod av en del långa och sega, som jag kallar dom för ”landsvägsbackar”. Det går framåt med OK fart men känns tungt i benen. Vi passerade ett par ensamcyklister som antagligen tappat sina klungor.

Vi rullade i mål i god fart och det var rätt skönt. Framme vid ishallen igen fick vi medaljer, korv och äntligen underbart gott, varmt kaffe! :) Lite trevligt prat med cyklister och funktionärer innan vi lastade cykeln och rullade hemåt.

Nu när jag analyserar värdena så kan man nog inte annat än vara väldigt nöjd. Total tid blev 3:52 och bara med 11 minuters stopp totalt. Medelfarten blev 33,1km/h, en genomsnittspuls på 151bpm och en medelkraft på 194 watt och 202 watt normalized power. Det känns att det går åt helt rätt håll och jag kände mig även denna gång helt odödlig fram till ungefär 8 mil.

Det totala intrycket av loppet är mycket positivt. Fina vägar och ett bra arrangemang av klubben SMACK. Vädret är inget man råder över men är helt avgörande för om det ska vara njutning eller pina. Idag var vädret perfekt, lagom temperatur, nästan ingen vind och inget regn. Imorgon är däremot väderkartan överöst med regnmoln.

Nu rullar vi hemåt med den där trötta och lyckliga känslan i kroppen. Kanske blir det något lätt löppass imorgon, sedan väntar lite övning på GP-bana i veckan innan den första riktigt stora prövning nästa helg då vi cyklar ett 60 mil långt lopp med start och mål i Barkarby och vändning i Hedemora om jag inte minns helt fel. Det blir i ett lugnare och jämnare tempo.

Se vår aktivitet på en karta nedan:

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion[/tags]

Posted from Märsta, Sigtuna kommun, Sverige.

Garmin Vector ”Cycling Dynamics” del III

Den 24:e april släppte Garmin en ny mjukvaruuppdatering till sin pedalbaserade kraftsensor Garmin Vector. I denna version 3.50 fanns förutom en del bugfixar, så klart även en del nyheter som jag väntat på. Redan i början på året när man släppte stöd för så kallad cyklingsdynamik, sa man att det inom kort skulle gå att se vilken position man haft och hur länge, dvs hur länge man varit sittande eller stående. Nu har jag hunnit uppgradera mina pedaler och dessutom kunnat stå upp under gårdagens Skandislopp för att se om det verkligen fungerar. Vad cyklingsdynamik innebär har jag skrivit om här.

Jag har laddat upp dagens aktivitet till garmin Connect där det lätt går att analysera alla olika värden. Det som är nytt under ”Cycling Dynamics” är knappen Position. Den ger följande nya värden:

0:26 Total tid, stående
382 watt Med. kraft, stående
532 watt Max. kraft, stående

Under slutspurten upp för slottsbacken stod jag upp. Jag hade ingen möjlighet att ta en exakt tid, men 26 sekunder stående verkar rimligt. Kommentarer kring de nya värdena på Garmins Forum visar att många tycker att värdena är lite underskattade. Den visar dessutom medelkraft på 382 watt och maxkraft på 532 watt under den stående perioden.

Nästa information visar således hur länge jag suttit ner på sadeln:

5:19:38 Total tid, sittande
156 watt Med. kraft, sittande
827 watt Max. kraft, sittande

Följaktligen har jag suttit ner 5:19:38, haft en genomsnittseffekt på 156 watt och en maximal effekt på 827 watt.

Riktigt hur det fungerar för att mäta fram vilken position cyklisten har vet jag inte, men det verkar fungera tämligen bra. Att jag nådde en högre maximal effekt sittande än stående känns rimligt. Under slutspurten hade vi en eller två växlar för lätt.

Huruvida man tjänar något på att stå eller inte tvistar de lärde. Det finns lika många teorier som pedaler i cykelvärlden. Men vid det här korta testet kan man i alla fall se att jag utvecklat mer kraft sittande än stående även om det inte varat tillräckligt länge för att vara jämförbart. 5 timmar sittande mot 26 sekunder stående. Det ska bli intressant att fortsätta se dessa värden.

Mer om Vector kan man läsa här.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Trainer, Elite, GPS, Garmin, Garmin Vector, Vector, Watt, Kraft, Träning, Prestation, Motivation[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

Skandisloppet 2015

VIRB Picture

Dagar som dessa då jag kör motionslopp börjar vanligtvis ganska tidigt. Idag var inget undantag då klockan ringde 04:45. Jag är alltid så rädd att försova mig så jag är oftast redan på gränsen till vaken och det känns inte så svårt att gå upp.

Dusch och grötfrukost med en snabb kopp kaffe innan det är dags att smörja in benen med liniment och klä sig. Bara ett misstag denna morgon, att jag glömde sätta actionkameran på laddning igår kväll, men jag tog med mig ett extra batteripack för att kunna ladda kameran under tiden. På väg ut genom dörren höll jag på att glömma vattenflaskan…

Min pilot för dagen, Mattias ”MP” Pålsson kom ett par minuter över 06 och vi traskade ner till pendeltåget, löste biljett för Uppsala och sedan var vi på väg. Förvånansvärt mycket folk med 06:29-tåget en lördagsmorgon. På tåget träffade vi fler cyklister som var på väg för att köra Skandisloppet.

Framme i Uppsala kalibrerade vi mina Vector-pedaler och framme vid slottet och borggården hämtade vi ut våra nummerlappar. Vi som trodde vi skulle komma sist i vårt gäng såg inte röken av våra kompisar förrän några minuter före start. Gänget som alltid är ute i sista minuten. :)

Vi missade vår starttid men rullade iväg 6 minuter senare istället. Vi gjorde likadant förra året på grund av en punktering före start och det är aldrig några problem att göra så.

Det kändes skönt att vara på väg och känslan att rulla iväg ut på gatorna tillsammans med en massa andra cyklister är speciell de första kilometrarna. man blir omkörd, folk kör om och det tar en stund för oss att samla ihop oss. Den första delen går också genom stan med korsningar och trafikljus innan man är ute på landsvägen. Vi är 6 stycken som startar i vår lilla klunga.

På något konstigt sätt känner jag mig otroligt stark och stabil i kroppen redan från start. Det är klart att det är svårt att veta hur det kommer kännas efter 17 mil, men nu när jag vet hur det gick kan jag lättare tolka den känslan där i början.

Vädret var perfekt i år, inget regn och inte speciellt mycket vind. Det var också betydligt fler anmälda till den långa distansen i år vilket gjorde att man sällan blev helt ensam långa sträckor. Det påverkar väl mer mentalt än fysiskt.

Vid första depån på 31km i Sigtuna drack vi kaffe och åt bulle, fyllde på sportdryck och sträckte lite på benen. Nästa depå låg strax före 80km och där serverades pastasallad, smågodis och bullar. Tyvärr var kaffet tillfälligt slut. det var en liten besvikelse. Jag tycker en snabb kaffe gör mycket.

Den näst sista delsträckan mellan 8 och 12 mil minns vi som körde förra året som ganska tuff med mycket motvind och svagt uppför stora delar av sträckan. I år var upplevelsen helt annan. Farten flöt på och när vi passerade 10 mil kände jag inte alls av några uppförsbackar.

Sista depån på ca 12 mil bjöd på kaffe äntligen och stämningen var god. När vi gav oss iväg för den sista delsträckan med bara 50km kvar, kändes kroppen fortfarande helt perfekt.

Med två mil kvar till mål kände jag och MP att vi behövde lämna vår klunga bakom oss och alla tyckte det var OK. När det efter 150km fortfarande rycker i benen när man blir omkörd av en klunga och cykeldatorn konstant piper för låg puls så har man haft det ganska lätt och jag och MP på tandem var tvungna att hålla igen genom hela loppet för att klungan skulle hålla ihop. Övriga i klungan kämpade på mycket bra trots Thomas som för några få dagar sedan haft ryggvärk och knappt kunnat röra sig och Patrick och Andreas med värkande knän och lår. Vi kände oss oförskämt pigga och då är det svårt att hålla igen. Samtidigt var detta MPs första distans över 10 mil och då är det lätt att missta sig och ta ut sig i förtid om man är ovan. Även jag som börjar bli van vid den här typen av distanser tycker det är svårt att veta hur mycket man ska ta i för att räcka till hela vägen. Mycket hänger på dagsformen, hur man ätit, druckit och sovit innan och idag var helt klart en optimal dag för oss båda.

När vi sa farväl på en stund till vår klunga trampade vi upp i 42–43km/h och tog sikte på en klunga som kört om oss tidigare. Vi flög förbi dom med lyckorusande endorfiner pumpande i kroppen och det kändes hur bra som helst! Jag kände inte ens att jag var och nosade på reserverna, det var bara att köra. En kille ur klungan försökte hänga på oss men släppte efter en liten stund. Vår fart var fantastisk och jag kände att om jag presterar såhär på tävlingar framöver så skulle jag vara hur nöjd som helst. Förvisso ganska flack terräng utan någon vind att tala om och de förutsättningarna har man tyvärr inte alltid.

När vi fräste in i Uppsala sjönk farten lite naturligt på grund av korsningar, rondeller och trafik. Trots funktionärer längs vägen var det folk i rörelse som gjorde det svårt att hålla upp farten. Vi knappade in på ytterligare en klunga och målet var att ta dom innan mål, men det gick inte riktigt.

Sista backen upp mot slottet är en tuff backe på runt 10% lutning när den är som brantast. Vi fick in en i stort sett perfekt slutspurt. Jag stod upp och möjligen hade vi en eller två växlar för lätt uppför. Väl uppe och i mål kände jag ändå att det hade funnits mer att ta av — det var en sjukt skön känsla!

167km avklarade och jag känner mig fortfarande så överraskad över min egen prestation och känsla i kroppen. Jag har aldrig kört ett såhär långt lopp och mått så bra genom hela loppet. Ingen fysisk eller mental svacka någonstans, allt var bara fart, sol och fågelsång rakt igenom. Att gå i mål med känslan av att ha mycket mer att ge betyder inte att jag velat köra fortare nödvändigtvis. Det ger bara en signal om att jag kanske är på rätt väg igen.

ett stort tack till min pilot MP som gick i mål med samma känsla av lätthet, grymt bra jobbat på sin distanspremiär. Nog för att MP är vältränad och envis, men har man aldrig kört så långt någon gång så vet man inte i förväg.

Som tandemteam har det också funkat bra idag. Jag och MP har kört ihop en hel del förut så egentligen är det inga konstigheter. Vi drog vår klunga större delen av loppet och var ganska nöjda med det. MPs synpunkt om klungkörning på tandem var att det kändes lite enklare att vara klungledare istället för att ligga i klungan. På grund av tandemekipagets något större tröghet jämfört med en singelcyklist och samspelet mellan pilot och stoker, kan det bli lite ”ryckigt” för oss. Det är svårt för mig som inte exakt vet vart jag har övriga cyklister att veta när det är dags att trampa på lite eller lätta på trycket om man är ikapp. Så tappar vi lite måste vi trampa ikapp och då får vi upp högre fart än klungan och måste bromsa in när vi är ikapp och sedan trampa på igen.

Jag tror att detta mer beror på samspelet och att jag inte ser övriga cyklister. Om jag kunde uppfatta att det började byggas ett avstånd till cyklisten framför, så skulle jag kunna se det och kompensera med ett halvt varvs pedaltryck eller något sådant, så skulle det bli jämnare.

Samtidigt, under sämre väderförhållanden är det inte rättvist att vi ska ligga och dra en klunga genom ett helt lopp medan resten ligger lugnt och fint i lä bakom. Idag kändes det dock inte som det minsta problem eftersom våra energidepåer var fullt tillräckliga idag.

Stort tack också till Thomas, Patrick, Andreas och Jonas. Vår kommunikation fungerade fint och även om det ibland är svårt att höra vad man säger så fick vi ett bra flyt. Thomas ryggonda verkar också ha blivit bättre tack vare rörelse och aktivitet. Vi får se hur han mår imorgon. Men min tes har alltid varit att om man inte rör sig när man har ont eller är stel, spänner man sig och kompenserar och får ännu ondare. Kan man genomföra fysisk aktivitet, det är ju inte alltid det går, så får man smärtlindring av kroppens endorfiner och rörelse mjukar upp. Hoppas dagens aktivitet haft den inverkan på hans rygg.

Efter målgång och medalj bjöds på mat, kött och potatissallad, dryck och kaffe. Det kändes otroligt välbehövligt och jag kände plötsligt hur hungrig jag var. :)

Nu är det dags att ta tåget hem igen efter en perfekt dag. Arrangemanget som hade några ordentliga missar förra året hade verkligen rättat till och i år blev det perfekt. Jag hörde något om några små missar om MC-förare som råkade leda ut en grupp fel väg och man fick göra omstart, men det är sådant som händer. Alla depåer fungerade och låg bra och fint placerade. I år behövde vi ingen teknisk service, så hur det fungerat på den fronten vet jag inte. Men allt annat fungerade super för oss och det gjorde det verkligen till en ren fröjd att delta. Att arrangören dessutom lyckats med sin beställning av bra väder gjorde inte heller något. Uppsala som hotade med regn under eftermiddagen, bjöd på värmande sol där vi satt och hade det gott efter målgången. Det är en självklarhet att jag kommer tillbaka nästa år om det är möjligt. En suverän bra upptakt på utesäsongen.

Slutligen måste jag också säga att vi som tandemteam möttes av många positiva kommentarer längs vägen och i mål. Jag tycker det är synd att inte fler paracyklister syns på sådana här motionslopp. Att visa oss är verkligen viktigt. för mig känns det fortfarande som en mission att visa de lite snabbare klungorna att tandem inte längre enbart är en tung treväxlad med stålram och ballongdäck på semester, utan faktiskt är något attraktivt, häftigt och riktigt fartfyllt. Att jag som tävlingsmänniska dessutom får en kick av att prestera väl gör det bara ännu roligare. Den enda klunga som körde om oss fixade vi på slutet.

Sammanfattning och Bansträckning

Vår totala tid idag blev 6 timmar och 13 minuter inklusive stopp. Vår tid i rullning slutade på 5:20. Vår medelfart i rullning blev 31,4km/h. Min genomsnittspuls låg på 144 slag per minut vilket är bra men lite lågt för mig, lite beroende på vad jag är ute efter. det är i underkant av zonen för medeleffektiv fettförbränning. Min maxpuls uppnådde jag nog i backen i slutspurten och den slutade på 177 slag per minut.

Kraften slutade på 155w i medeleffekt, 827w i maximal effekt och 189w i så kallad ”normalized power”. Min pilot MP använder inte kraftsensor så vi får grunda det på hans upplevelse av lätthet istället.

Här kan man se vår cykling på karta.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion, Skandisloppet, Uppsala[/tags]

Posted from Uppsala kommun, Sverige.

Inför Skandisloppet 2015

Ihelgen går Skandisloppet för andra året i rad i Uppsala. Jag kommer att köra den långa distansen på 167 kilometer som en del i uppladdningen inför sommarens utmaning Sverigetempot Ultra 2015.

Min pilot för dagen skulle ha varit Thomas, men på grund av ryggproblem blir det en reservpilot. Det blir Mattias ”MP” Pålsson. Mattias tränar själv inför sin premiär på Vätternrundan 2015 och skulle ha cyklat med som singelcyklist denna dag. Att hitta en stand-in så här i sista minuten är annars inte lätt och en sjuk pilot innebär i sådana lägen att även jag får avstå. Så ett stort tack till Mattias!

Det innebär också att helgens cykling blir 20 mil kortare än tänkt. Planen var att cykla upp till Uppsala idag, övernatta och sedan cykla hem till Stockholm igen efter loppets avslutande. I övrigt är förberedelserna gjorda.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion, Skandisloppet, Uppsala[/tags]

Garmin Vector service

Jag köpte mina första Garmin Vector-pedaler i november förra året och i januari skaffade jag ytterligare en en uppsättning till mina piloter. Det har funkat bra och jag har varit nöjd. Det har tagit lite tid att lära sig tolka värden och det blev en oerhört tydlig indikator på utveckling.

Igår när jag skulle göra rent pedalerna efter en tur på dammiga och blöta landsvägar märker jag att spindeln, eller själva axeln som går in i pedalen är lös och glappar på ena av piloternas pedaler. När jag känner efter är det ungefär samma på alla pedaler med lite olika mycket glapp. Det bekymrade mig lite och kändes inte rätt.

När jag kom upp och satte mig för att surfa lite kring fenomenet var det inte svårt att hitta fler som upplevt samma problem i Garmins Forum. Där hittar jag en tråd startad i januari 2014 som fortfarande lever och har uppnått 151 kommentarer. Där beskriver man just detta, att pedalaxeln är lös och glappar lite in i pedalen.

Efter att ha skummat igenom tråden förstår jag att Garmin självklart ser detta som ett fabriksfel och man har också gjort en materialförändring i nyare versioner av produkten vilket man hoppas ska lösa problemet framöver.

Jag ringer därför Garmins svenska support för att göra reklamationsärenden på båda mina pedaler. Tyvärr är min erfarenhet av den svenska supporten inte så god. De gånger jag försökt få svar har kunskapen kanske inte varit på topp och de två gånger jag ringt för att fråga specifikt om Garmin Vector så har man knappt hört talas om eller sett produkten. Man har hänvisat till återförsäljarna som sagts ha all kunskap.

Det var lite strul med att få in båda enheterna som två ärenden. Supportpersonalen förstod inte riktigt att en enhet består av två pedaler och man matade in ena enhetens serienummer i båda reklamationsärendena till en början.

Till slut blev det rätt några minuter innan supporten stängde för dagen och jag fick mina frakthandlingar och servicenummer. Man kunde inte alls svara på hur servicen gick till, om enheterna skulle bytas ut eller lagas och inte heller om hur lång tid servicen skulle ta. Till slut lyckades jag få veta att enheterna servas och kontrolleras i Danmark då jag blev lite fundersam över att det stod Garmin Sverige som mottagare av mina enheter, dom som inte hade en aning om vad jag pratade om när jag gav felbeskrivningen.

Till deras försvar kanske man ska säga att Garmin Vector verkar vara ganska ovanligt i Sverige än så länge och att man sålt väldigt få enheter. Men lite påläst på egna produkter skulle jag nog önska att man var. Det känns helt enkelt inte helt tryggt att lägga så dyra grejer i ett vanligt vadderat kuvert. Man får inte ens sända enheterna i sina originalkartonger för då får man inte tillbaka förpackningen.

Nu skickar jag först den ena enheten som det är mest fel på och behåller den andra uppsättningen pedaler tills den första återvänder. Jag har cyklingar varje helg framöver och vill gärna kunna mäta åtminstone min egen effekt under tiden och när dom första pedalerna återvänder och om allt går bra, skickar jag nästa uppsättning på service.

Jag hoppas att servicen sker snabbt och lite mer professionellt än det känts hittills och att jag ska känna mig fortsatt lika nöjd som hittills. Att piloterna får leva utan effektmätning vid något eller några tillfällen får vi överleva. :)

[tags]Cykel, Cykling, Trainer, Elite, GPS, Garmin, Garmin Vector, Vector, Kraft, Träning, Prestation, Motivation[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

Väsby duathlon 2015

Cykelmeck inför start

Cykeluppställning

Joakim & Jan Jensen taktiksnack

Joakim Nömell & Jan Jensen värmer upp

Joakim Nömell i startfållan

Startfållan inför start

Åke Leverin 77 år från klubben SMACK

Innan backen vid varvningen

Löpning i backe

Växling efter 2,5km löpning

Målgång

Tröjutdelning

Eftersnack

Det började som en enkel fråga från min pilot Jan under Nordic Classic Weekend 2015 om vi inte skulle köra ett duathlon^W ihop? Jag svarade att det vore kul och genast var Väsby Duathlon 2015 inbokat. :) Först tänkte vi köra SM-distansen, men eftersom jag aldrig gjort ett duathlon tidigare och det var annan tävling dagen efter, bestämde vi att börja med motionsklassen. SM springer 10km, cyklar 40km och springer 5km medan motionärer springer 5km, cyklar 20km och springer 2,5km. Det tyckte jag kändes som en lagom start. Jag har inte heller kunnat träna så mycket löpning på sistone heller.

Och nu var dagen inne. Jag ska erkänna att jag känt mig ganska pirrig trots att det bara var ett motionslopp. Förvisso även ett klubbmästerskap men det hade jag inget hopp om att vinna. Men det var en ny gren, ny ledsagare och lite oklart om i vilken terräng vi skulle springa. Men åter igen det man måste fråga sig; vad är det värsta som kan hända? Att man går in i väggen och inte orkar och det kan man leva med.

Jag, Jan och vår städslade fotograf Ingela träffades vid tävlingsområdet straxt före halv elva. Jag efteranmälde mig och vi fixade med cykel och ombyte. Jag som aldrig gjort detta förut, fick några bra tips från Jan som bland annat handlade om växlingar mellan löpning och cykling.

Stämningen var god och några kända ansikten träffade vi. Många positiva kommentarer om vår kommande insats. Regnet kom och gick och när vi skulle starta regnade det ganska ordentligt. Men så fort vi var iväg tänkte jag inte mer på regnet, jag tror det slutade. :)

Den första löpningen på 5km gick på en helt OK grusväg. Det jobbigaste var första biten över en gräsmatta som var ganska gropig och spårig men jag förstod efteråt att alla hade tyckt det var jobbigt och svårt även när man ser att se ojämnheterna.

Banan var 1,25km upp till vändning och sedan tillbaka för vändning vid tävlingsområdet. Även om grusvägen var helt OK att springa på, så var den ganska smal och lite av min styrka och balans gick åt vid möten. Men allt gick bra utan missöden förutom en lätt sammanstötning med en mötande tjej som inte riktigt höll sin högerkant. Men ingenting hände och inga sura miner.

När vi kom in på tävlingsområdet en andra gång var det växling till cykel. Cykeln stod uppställd med skor och hjälmar strategiskt placerade för snabba byten och för att vara premiär tycker jag vi lyckades ganska bra med skobyte och växling. Sedan fick man springa med cykeln fram till startlinjen innan man fick sitta upp och sedan var vi iväg.

Cyklingen gick längs ganska flacka landsvägar runt sjön Fysingen. Jag som har tävling imorgon hade bestämt att inte gå ut så hårt. Det fungerade inte under löpningen så jag försökte lugna ner mig lite under cyklingen. Ändå höll vi ett snitt på knappa 35km/h och körde om ganska många som spöat oss under löpningen. Men det visade sig svårt att få ner pulsen trots det.

Inför sista växlingen gick det trögare. :) Knyta löparskor och sedan resa sig upp från sittande på en bänk krävdes sin viljeansträngning. :)

Sista 2,5 kilometrarna var faktiskt ganska tungt. Jag hade puls som en näbbmus så smärtan satt i benen men andningen var under kontroll och jag kunde nästan prata. Men det var svårt att få benen att röra sig framåt. :) Sista 1,25km efter sista vändningen var jobbig. Även om jag försökte spurta så gick det bara inte.

Efter målgången kom en kort stöt av illamående. Jag såg efteråt att min puls låg ett slag över min uppmätta maxpuls så nu får jag revidera den siffran. :) Men väl över linjen och två snabba tetra nyponsoppa så kändes det snabbt helt OK igen. Jag tolkar det som att, trots att jag kunnat vara mer vältränad, tränat mer löpning och intervaller, så tyder ändå den snabba återhämtningen på att jag inte är så fel ute ändå.

Efter en massa eftersnack, mer dricka och glada tillrop från höger och vänster, lastade vi in oss i bilarna och for hemåt. Jag sa på väg hem att hård fysisk aktivitet verkligen är bättre än droger. Jag kan liksom känna lyckoruset fysiskt i kroppen. Känslan av att jag förvisso kan bättre, men ändå kunde så pass bra var så påtaglig. Glädjen av allas uppskattande kommentarer bidrog till lyckoruset, den goda stämningen före, under då alla hejar på varandra som man kör om eller möter och efteråt.

Jag är rädd att Jan väckt något inom mig. :) Jag har tränat enligt duathlonstil hemma på löpband och på trainer mest för att få variation på inomhusträningen och kunna hålla på längre. Men jag har aldrig ens tränat så här på riktigt utomhus.

I skrivandets stund finns inga tider utlagda ännu. Jag kan se i statistiken i min klocka och cykeldator att löpningen varade i 40 minuter och cyklingen i drygt 34 minuter. Det + växlingar kanske kan ge 1:20 med lite tur. Målet var att hålla mig runt min ledsagares tid från 2014 på 1:10, men det gick helt klart inte idag.

Några små tekniska misslyckanden hände dock. Först tänkte jag fel med min löparklocka. Jag borde ha låtit den gå hela tiden och bara tryckt på varvningsknappen för varv och växlingar och använt cykeldatorn till cyklingen. Men klockan pausade jag efter första löprundan och glömde trycka på varvknappen, så sista sträckan i första löpningen och första sträckan i sista löpningen hänger ihop men med en lång paus mellan. Det spelar egentligen ingen roll. Tiderna stämmer nog ganska bra ändå.

Cykeldatorn glömde jag starta i upphetsningen. Jag kom på det efter någon knapp kilometer så där tappade jag lite distans och tidräkning. Slår mig nu att det faktiskt innebär att cyklingen nog varade i så fall lite mer än 34 minuter. Men totaltiden får jag se sen när resultaten publiceras.

Nu tar jag en enorm kick med mig hem och går och laddar om inför morgondagens första deltävling i Swe Cup Paracykel 2015.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Löpning, Duathlon, Träning, Tävling[/tags]

Posted from Upplands Väsby, Upplands Väsby kommun, Sverige.

SMACK-serien tempo 2015 del II

Ikväll gick den femte omgången av SMACK-serien. Denna gång gick banan ute i Brottby och min pilot för dagen var Patrick Arkley.

Vi var ute i god tid före start vilket kändes bra. redan två timmar innan var vi på plats och intog lite mat på den lokala pizzerian. När vi anmält oss satte vi igång med allt som ska fixas före, pumpa däck, ställa in sadlar, byta om och få till det tekniska med cykeldatorer och kraftmätare som just idag var lite krångliga. Eller egentligen så är det vi som ännu inte fått in någon bra rutin och rätt inställningar. Men det får vi snart in så det flyter bra.

När vi rullade iväg för att värma upp hade vi lite mindre tid än vad jag tänkt mig. Jag tycker uppvärmning är svårt. Man vill få igång pulsen och blodcirkulationen men man vill inte köra slut på sig själv innan loppet ens börjat. Jag som alltid varit starkast i långa distanser tycker fortfarande grenen tempo är otroligt svårt. Det är den där exklusiviteten som jag inte tränat.

När vi rullade in från uppvärmningen och lagt handen vid det sista med kraftmätarna var det bara att rulla upp till starten. Vi behövde inte stå många minuter innan det var vår tur.

Även om dessa onsdagstävlingar bara är träningstävlingar tycker jag det kittlar i magen inför start. Det är bra övning inför det riktiga som börjar på lördag. Det märks också på min puls och andning som skenar dom första kilometrarna.

Dagens tempolopp var 20km. Det går ganska bra tills straxt före vändning då jag får håll. Om nu teorin om att håll beror på syrebrist i muskler så stämmer det ganska bra med puls och alldeles för häftig andhämtning första 10 minutrarna.

Efter vändning kommer motvinden men det är också då mitt håll sakta men säkert börjar släppa och kroppen börjar komma igång. Det är den känslan jag skulle vilja ha mycket tidigare i loppet. Det är en ganska fysisk känsla när kraften i musklerna börjar komma tillbaka, pulsen stabiliserar sig och andningen blir lugnare och mer regelbunden och känslan av kontroll börjar sprida sig i kroppen. Det är också då jag börjar höra andra ljud av cyklister vi möter och någon vi kör om.

Omkörningen bidrar säkert också men de sista kilometrarna känns vi starka igen.

Den officiella tidtagningen visar ett hastighetssnitt på 40,31km/h och det är det som räknas. Jag har sagt att jag ska raka benen när jag passerar 40 i snitt, men min cykeldator visar straxt runt 39km/h vilket beror på en liten skillnad mellan den distans våra cykeldatorer visar och den tidtagarsystemet är inställd på. Det blir en liten glädjemätning som för visso är lika för alla, men det blir inga rakade ben förrän min cykeldator visar ett verkligt snitt på över 40km/h. Jag skulle också kunna lägga till kriteriet at tdet ska vara minst 2 lopp som ska uppfyllas. :)

Det var 3 tandemekipage anmälda idag men ett team startade inte på grund av tekniska missöden. Och om alla siffror stämmer bör jag och Patrick segrat vid dagens tävling med en hårfin marginal.

Efter kaffe, eftersnack och ganska mycket huttrande lastar vi och far hemåt. Imorgon är det vilodag trots att jag inte känner att det är nödvändigt. På fredag deltar jag i mitt första duathlon och på lördag är det den första av sex deltävlingar i Swe Cup Paracykel 2015. Då gäller det på riktigt, ett tempo på 30km. Då kommer ett gäng paracyklister från andra delar av landet och vi lär bli ett 10-tal varav tre tandemteam, en trikecyklist och resten handcyklister och anpassad vanlig racer. Det kommer bli riktigt roligt.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning, Tävling[/tags]

Posted from Vallentuna kommun, Sverige.

Anmäld till Halvvättern 2015

Nu är jag anmäld till Halvvättern 2015. Det blir jag och Patrick som kör i år och det ska bli kul. 15 mil med beryktade backar.

Jag ser mycket fram emot de båda Vätternrundorna. Det är en fantastisk folkfest med cyklister på alla nivåer och ambitioner.

Nu är det bara att hoppas att vädet där i juni kommer vara riktigt fint.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Vätternrundan[/tags]

Anmäld till mitt första duathlon

Då ska jag tydligen delta i mitt första duathlon någonsin. Det blir ett klubbmästerskap i klubben SMACK där jag är medlem. Klubbmästerskapet går 1/5.

Jag har aldrig direkt lockats av triathlon. När min kompis sagt att ”ska vi inte göra en klassiker?” så har jag känt att det inte alls lockar. Främst beror det på att jag är en förhållandevis dålig simmare, behärskar bara bröstsim och inte speciellt effektivt.

Jag har aldrig tänkt tanken kring duathlon, men det ligger inte så långt borta som triathlon. Faktum är att jag gillar att träna i duathlonstil när jag tränar inomhus hemma mest för att få omväxling. Jag springer gärna en mil på löpbandet och hoppar sen upp på cykeln ytterligare en timme. Det ger en lång träning som blir ganska varierande trots att det sker inomhus.

Under helgens Nordic Classic Weekend frågade min pilot som själv är duathlet, om vi inte skulle testa att köra ett klubbmästerskap som går om två veckor. Jag var först väldigt tveksam, men efter en stunds kort analys av varför jag tvekade, handlade det främst om min beryktade komfortzon. Jag kände mig självklart osäker på om jag skulle klara det, om vi som aldrig sprungit ihop skulle klara det, om stigarna vi skulle springa på var tillräckligt bra för att springa på med ledsagare och så vidare. Allt kokade som vanligt ihop till det vanliga man måste fråga sig; ”vad är det värsta som kan hända?” Det värsta som kan hända är att jag inte orkar genom alla grenar, att jag orkar men får en dålig tid som jag inte kommer vara nöjd med eller i värsta fall, att man ramlar och får ett skrapsår eller två för att underlaget och terrängen är fel.

Den som känner mig kanske tycker att sådana dubier är fåniga efter allt jag gått igenom, men jag har samma tvivel och rädslor som före mitt äventyr i Mot Alla Odds, det är bara det att jag lärt mig genomskåda mig själv.

Jag har förvisso inte tränat för ett duathlon på riktigt. Jag har aldrig sprungit, cyklat och sprungit på riktigt utomhus och vet inte hur det kan kännas. Nu är det fråga om rätt korta distanser, 5km löpning, 20km cykling och avslutas med 2,5km löpning. Min pilot klarade detta på 1:10 förra året och det låter åtminstone något sånär rimligt.

Den enda verkliga fundering jag nu har kvar är att det dagen efter, lördagen 2/5 går ett tempolopp som en del i paracykel cup 2015. Ett tempolopp på 30km. Två hårda grejer dagen efter varandra kanske jag inte varit förberedd på men har nu beslutat att det får jag se till att bli och lära mig.

Så summan blir nu en anmälan till klubbmästerskap. Dock avstod jag SM-distanserna som skulle varit de dubbla. Mitt första duathlon kanske jag ska börja med på rätt nivå för att se hur det går och sedan kanske utöka. Och det är bra träning inför kommande utmaningar. Framför allt kan jag ju känna lite sorg och frustration över att inte kunna göra sånt här själv och att inte andra vill göra det med mig. När någon då entusiastiskt erbjuder sig bör man tacka ja bara därför. Så det gör jag nu med glädje, eller snarare skräckblandad förtjustning. :)

[tags]Träning, Tävling, Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Löpning, Duathlon[/tags]

Cykelklubben SMACK är en förebild för andra cykelklubbar!

När jag på allvar fastnade för cykelsporten under våren och sommaren 2012 visste jag inte så mycket om klubbar och klungor, tempo, linje och GP-lopp. Jag visste bara att cykling skulle bli roligt och att grenen paracykling var liten, eller snarare obefintlig i vårt lilla land.

När jag köpte min första racercykel hösten 2012 var jag just hemkommen från min resa i Mot Alla Odds och förutom att jag var trött och sjuk, så var jag väldigt taggad på nya utmaningar. Vi anmälde oss genast till Vätternrundan året efter och det var bara att börja träna.

Det var under den processen jag märkte att allt inte skulle gå så himla lätt. Först svårigheterna att hitta flera piloter att cykla med, något som jag ägnat mig åt i över två år. Först nu har det börja bära frukt och jag har helt plötsligt en rad duktiga och taggade piloter att cykla med och jämfört med hur det var tidigare kan jag nästan välja bland flera. Det andra var svårigheterna att få vara med i någon cykelklubb med min tandemcykel. Under dom motionslopp vi deltagit i under åren har vi alltid mötts av positiva kommentarer med vår coola cykel, men också mycket tråkande fördomar som är klassiska skämt när det handlar om tandemcykling. Så som att den som sitter bak latar sig, att det är tungt uppför och snabbt utför och en rad andra mer eller mindre välgrundade teorier. Gemensamt för dom alla är att dom helt säkert härstammar från någon semestercykling på Gotland på 80-talet på en tung treväxlad gammal cykel med någon familjemedlem, vilket har väldigt lite att göra med dagens moderna racercyklar där tekniken går lika mycket framåt för tandemcyklar som vanliga cyklar. Dessa skämt och kommentarer är väl något man får leva med, ungefär som ”blindstyre” och liknande när man inte ser. Men det blir allt svårare att skratta och allt roligare att ge en del ”förstå sig påare” bland cyklister en rejäl match.

Det andra vi märker ute på vägarna är oviljan och motståndet att ha oss med i klubbar och cykelgrupper. Under våren 2013 cyklade jag med en lokal förening där jag bor. Då var ordföranden, dessutom ett föredetta cykelproffs min pilot och därmed svårt för klubben att säga nej. Alla var inte negativa när vi var ute och med i klungorna, men oftare än sällan hörde jag kommentarer om att det var obehagligt att ha oss bakom eller jobbigt att ha oss bredvid.

en av Stockholms största cykelklubbar säger direkt nej till att ha oss med. Motvilligt har man godkänt att vi kan ligga bakom under träningspassen, men absolut inte gå med i klungorna. Jag och andra har försökt på flera sätt genom att bjuda in ledare till testaktiviteter både för att prova på cykling med tandem och i förlängningen prova det här med klungkörning och att rotera i klungor för att se om och vad som är något problem och i så fall se om det går att hitta lösningar på problemen. Men där finns inget intresse. Klubben som ska vara för alla cyklister på alla nivåer vill inte ha med paracyklister. Detta är ingen hemlighet då det diskuterats öppet i klubbens Facebook-grupp bland annat.

Jag själv funderar väldigt mycket över vad man är rädd för. Det gjorde att jag i mars förra året skrev inlägget Fakta och fördomar om tandemcykling. Inlägget lästes väldigt flitigt av icke nämnda klubbs medlemmar och ledare men det ledde ingen vart. Svaret på var i problemet ligger saknas fortfarande. Jag har resignerat och tänker istället att trots att man inte har med några tandemcyklar, kör man slarviga klungor och vanliga singelcyklister krockar och vurpar.

Även om jag försöker, kan jag inte låta bli att känna mig ledsen över det. Oavsett vad det handlar om, när människor inte ger andra människor en chans, inte försöker ändra på sina fördomar eller ens vilja ta reda på fakta. Och om något nu är annorlunda med att ha med en eller flera tandemteam i en klunga, försöka lära andra cyklister att anpassa sig och tillsammans hitta bra och positiva lösningar på problemen istället för att säga att det inte går utan att aldrig ens ha försökt. Det är inte bara inom cykelsporten jag råkar ut för sådant och saker som begränsar mitt liv och delaktighet gör mig arg och sorgsen. Ibland undrar jag om dessa människor bara är dumma och rädda för utveckling och att ha haft fel eller om det är jag som är blind i dubbel bemärkelse och inte ser saker som andra ser tydligt och att man av ren medkänsla ler lite överseende och försöker släta över. Är det så att en hel klunga cyklister lider av och tycker det är jobbigt att ha mig där utan att jag förstår det och själv tycker det är toppenkul. Då är det jag som är pinsam och inte lyhörd. Men då får någon gärna upplysa mig.

Så jag lämnade min lokala klubb och övergav försöken med ”Stockholms största cykelklubb” och gick med i Sigtuna, Märsta och Arlanda Cykelklubb istället. Där fanns redan ett par paracyklister som medlemmar och trots att man verkar i helt motsatt del av vår stora stad så kändes det bättre att få vara med någonstans än ensam. Klubben SMACK var då så vitt jag vet den enda klubben som lät paracyklister vara med på sina träningar och tävlingar. Under året som gått har jag inte varit med på några träningstillfällen utan bara några träningstävlingar, men där alltid bemötts positivt och som vilken cyklist som helst. Att vi paracyklister var med på årsavlsutningens prisutdelning kändes så underbart trots att det borde vara så självklart.

Nu är jag just hemkommen från min första lördagsträning med SMACK. Eftersom ”Stockholms största cykelklubb” inte vill ha mig med, blev det tåg 06:59 mot Märsta för att hinna i tid till samlingen. Det var jag med vit käpp och tandemcykel och trots att det är lite omständigt, fungerade tågbytet på Stockholms Södra utan problem. Med vit käpp och cykel tar jag mig inte så långt, men en av mina piloter mötte uppe på perrongen och sedan anslöt piloten för dagen, Jan Jensen och vi kunde cykla mot uppsamlingen.

vi ska köra Nordic Classic Biking ute på Gotland nästa helg och behövde ett litet distanspass för att träna lite och få köra lite ihop innan. Vi anslöt i en lugn grupp som skulle hålla 28–30km/h. Det är klart jag lyssnade noga på kommentarer och nyanser i kommentarer från övriga i gruppen, men kunde till min glädje inte hitta något. ”Ska ni köra med oss eller själva? Jaha vad roligt!”

Sedan blev det lite dubbelt. Min pilot frågade gruppledaren om vi fick gå med i klungan och fick då nej och att vi kunde lägga oss bakom. ”Inte nu igen” tänkte jag, men tänkte samtidigt att det var hans första pass som gruppledare. Felet vi gjorde var att fråga om vi fick gå med. Hade vi bara gjort det som om inget var konstigt hade det helt säkert gått bra. Vi människor är försiktiga av oss och i ett val väljer man oftast det ”säkra” och enkla. Vi bestämde att dom sista milen skulle vi helt enkelt bara gå med i klungan och när min pilot sa att ”nu går vi med” så var det inga problem.

När vi väl gjorde det spetsade jag öronen igen men märkte ingenting. På grund av vår längd bad vi cyklisten vi gjust gick om att ropa till när det var OK att glida in framför och det gjorde alla utan minsta problem. Å andra sidan gjorde min pilot det även för cyklister som gick in framför oss för att hjälpa varandra vilket kanske alla borde göra mer för att undvika olyckor. Hur folk sedan känner men inte uttrycker vet man ju aldrig, men säger man inget går det inte att ta hänsyn till det. Och om andra cyklister uttrycker något i kroppsspråk eller minspel så kan jag inte avgöra det så klart. Men känslan var genomgående positiv.

Det kan tyckas fånigt att känna sådan glädje av att bara få gå med i en grupp. Men det är klart att det är lika peppande och inspirerande för mig att träna med andra som för alla andra. Att ligga och nöta mil efter mil längs landsväg ensam med min pilot utan draghjälp eller hjälpa att dra någon annan kan jag känna inte tar fram det där allra sista när det blir jobbigt. Att jaga en annan klunga eller cyklist är inte alls samma sak som att bara jaga klockan längs en tom landsväg för att förbättra mitt personbästa. Det är självklarheter. Men min glädje över att ”få vara med” känns nästan barnsligt rörande. Jag inser att det påverkar mig mer än jag vill medge, det här att inte få vara med.

Det är klart att det är roligt att ligga bra till eller vinna på sträckorna med fri fart. Men i det här gänget kändes det bara roligt och inspirerande vem som än vann och den där hämndkänslan som kan infinna sig när vi spöar vissa andra klungor infann sig inte glädjande nog.

Om jag får önska något inför framtida träningar, så är det att klubben SMACK ska informera sina nya ledare om att vi självklart är en del av klubben och lika självklart ska få delta i gruppcyklingarna. Nya ledare som undrar och känner sig oroliga eller okunniga ska få klubbens stöd. Jag och min pilot ska heller inte behöva fråga och vi ska nog byta lite attityd i fortsättningen. Sedan tror jag mycket av det här kommer att lösa sig ju oftare en paracyklist deltar och det är också viktigt att vi paracyklister i klubben deltar när det ges möjlighet.

Med detta vill jag sända mina uppskattningar till klubben SMACK. Ni är Stockholms största cykelklubb i mina ögon där alla får delta på sina och lika villkor vilket jag inte tycker behöver vara någon som helst konflikt. Vi paracyklister får delta i klubbens tävlingar och träningar, får hjälp med ”tävlingsstart” som alla andra cyklister och starta, gå i mål och fika som alla andra cyklister även om vi cyklar i egna klasser för tandem, handcykel, trike eller anpassad racer. Men det är inte märkligare än att damer, herrar och ungdomar tävlar i sina respektive åldersklasser. Det behövs bara så lite, ett par klasser till i datorprogrammet.

Om andra klubbar insåg hur lätt och roligt det var, hur mycket kunskap man kan ta och få och hur positivt det är för alla att få vara med så skulle klubbarna tjäna oerhört mycket på det. Att man direkt eller indirekt utesluter vissa grupper är förödande och kränkande. Det vore som att säga att damer inte är välkomna i vår klubb för ni orkar inte lika mycket i uppförsbackarna. Då finns en hel del damer som spöar gubbar med magar och dyra cyklar och det finns en och annan tandemcyklist som gör detsamma. Och om man vågade försöka så skulle man mer än annat visa sin storhet som klubb.

Här är dagens runda.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning[/tags]

Posted from Upplands Väsby, Ekebo, Sverige.

mot Alla Odds gänget klara för Nordic Classic Weekend 2015

I höstas bjöds hela gänget från SVTs realityserie Mot Alla Odds in till Nordic Extreme Weekend som arrangeras av Nordic Sport & Event. Vi deltog i deras grenar Extreme ATV och Extreme Running och det var otroligt roligt och givande.

Nu är det klart att vi även i år deltar i ”Nordic Classic Weekend 2015” som består av grenarna Classic Running och Classic Biking som äger rum helgen den 18/4/2015. Just nu verkar det som om vi blir 7 deltagare som närvarar och 6 ska delta i löpningen, men det är ännu inte riktigt klart vilken gren jag ska delta i. Planen var att cykla den långa distansen på 18 mil, men jag verkar inte få tag i någon pilot till detta evenemang och då blir det löpning istället.

Nu är det inte så många veckor kvar och jag ser fram emot detta otroligt mycket.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Löpning, SVT, Mot Alla Odds, Träning, Gotland[/tags]

Ny utmaning: Sverigetempot Ultra 2015

Ikväll offentliggör vi en ny utmaning – Sverigetempot Ultra 2015!

Planeringen har pågått en längre tid och nu presenterar jag min nästa utmaning. Den 20.e juli sommaren 2015 kommer jag och två vänner cykla sträckan för Sverigetempot som går från Riksgränsen vid svensk/norska gränsen längst upp i nordväst till Smygehuk i söder. En sträcka på 2100km. Den här sträckan körs vart annat år och då har man ca 170 timmar på sig att avverka den. Nu ska vi försöka köra den på under 96 timmar – 4 dygn.

Idén att köra Sverigetempot uppstod förra sommaren då 2014 års upplaga gick. Jag och min vän och pilot Thomas Egrelius lockades både av denna utmaning och två killar som kallade sig Barder Bikers som sommaren 2013 cyklade från riksgränsen till Stockholm. Cykel är något jag älskar, det har nog inte undgått mina läsare och inte heller att utmaningar små som stora, lockar mig.

Efter mitt äventyr i Mot Alla Odds vaknade hungern allt för snart igen och lusten att fortsätta pressa gränser, både fysiska och mentala.

Men nästa upplaga av Sverigetempot skulle inte gå förrän 2016 och det kändes alldeles för lång tid att vänta.

Peter Tonér från Köping är en erfaren långdistanscyklist, eller Randonne^W som det kallas för på cykelspråk. Randonne är en form av organiserad långtur på cykel, där målet är att cykla en förutbestämd sträcka inom en viss tidsgräns. Varje cyklist ansvarar för sig, men det är fullt tillåtet och vanligt att göra sällskap med andra deltagare. I likhet med långfärdscykling sätter randonne vikt vid att klara sig på egen hand (utan följebilar etc.), och fokus är mer på att klara en distans än att komma först – alla som kommer i mål inom utsatt tid är lika goda vinnare.

Det var Peter som först kom med idén att cykla sträckan för Sverigetempot, från Riksgränsen till Smygehuk, 2100km i så kallad ultrastil. Varför han just föreslog 96 timmar, vilket blir 4 dygn vet jag inte. Men det lät fasligt tufft och på gränsen till det omöjliga och just därför sa jag direkt ja. :)

Vi kommer vara tre deltagare, ett tandemteam och en singelcyklist. Starten är bestämd till måndagen den 20:e juli 2015 någon gång mellan kl08 och kl10 beroende på om och vilken medial och allmän uppmärksamhet vi kan uppnå på platsen. Därefter består utmaningen att cykla 210 mil på mindre än 4 dygn, ju mindre desto bättre. För att klara det precis krävs en genomsnittsfart på 30km/h för att kunna cykla 50 mil per dygn i 20 timmar. För att pressa den utsatta tiden måste vi cykla fortare eller fler timmar. det blir minimal vila och korta pauser för att sträcka på ben och äta. Den mesta maten och drycken ska försöka intas i farten.

Vi kommer ha en egen följebil som kör tätt bakom oss hela distansen. Följebilen kommer sköta trafiksäkerheten och förse oss med energi och dryck samt dokumentera i realtid. Min förhoppning är att följebilen ska kunna ha kontakt med intresserade medier för att kunna möta upp oss längs vägen.

Denna utmaning kommer kombineras med min pågående insamling till Barncancerfonden och vi hoppas kunna dra in riktigt mycket pengar till ett fantastiskt ändamål.

Planeringen har börjat och uppladdningen har också börjat. Följ gärna vårt äventyr här i bloggen under kategorin stultra2015 eller på vår Facebooksida Sverigetempot Ultra 2015. En egen blogg och hemsida kommer också inom kort att publiceras med fortlöpande planering, uppladdning och detaljer. Vi söker även sponsorer för detta och vill du eller ditt företag vara med, kontakta oss gärna på info@stultra2015.se.

Vi följer samma rutt från Riksgränsen till Smygehuk som 2014 års Sverigetempot. Kontrollerna kommer vi inte att använda oss av. Däremot kommer vi verifiera vår faktiska färdväg via GPS-spårning hela sträckan. Förhoppningsvis kommer vi även kunna erbjuda livetracking så ni kan följa oss hela vägen.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Utmaning, Sverigetempot, Riksgränsen, Smygehuk[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

SMACK-serien tempo 2015 del I

Ikväll var det premiär för klubben SMACKs serie träningstävlingar. Det hade helt säkert kunnat vara sämre, men dom tappra cyklister som kom till start gjorde det av kärlek till cykelsporten och inte till aprilvädret. ;)

Det var inte bara premiär för träningsserien. Även jag och min pilot Martin hade vår premiär utomhus idag och det var riktigt roligt. När vi kom till start hade vi gott om tid att byta om, lasta ur cykel och anmäla mig innan det blev en ca 20 minuter lång uppvärmning i lugnt tempo med några få ryck för att få igång pulsen ordentligt. Det hade haglat ordentligt på väg upp men under uppvärmningen var det torrt och inte så farligt kallt. Temperaturen låg runt +2° men ingen vind så det kändes ganska skönt bara man rörde på sig. Efter uppvärmningen rullade vi fram till starten och vi körde som nummer 4 så vi var tidigt iväg.

Den här gången blev vi erbjudna en ”riktig” tävlingsstart. Det har jag aldrig varit med om tidigare då funktionärerna inte vågat hålla i ett tandemteam. Tävlingsstart går till så att cyklisten sitter iklickad i sina pedaler och en funktionär står bakom och håller i. När det är dags för start är det bara att börja trampa och man slipper allt pyssel med att klicka i fötterna och förlora dyrbara sekunder på det. Jag hörde av mig till klubben för någon vecka sedan för att jag ville att dom skulle prova detta sätt att starta med oss eftersom vi är två som ska klicka i och under stress kan det ta sin tid. Jag börjar vänja mig vid Garmins Vector-pedaler som använder Look Keo-klossar, men min pilot Martin är fortfarande mer van vid SPD och det samma gäller nog mina övriga piloter. Klubben meddelade hur som helst att man normalt inte erbjuder någon cyklist tävlingsstart och att det är upp till funktionärerna på plats. Jag tycker mig ha noterat att man erbjuder tävlingsstart rätt ofta och jag ville helt enkelt testa.

idag hann jag inte ens fråga funktionären vid start, utan han erbjöd sig. Det visade sig fungera precis hur bra som helst. Har man balansen är vi inte tyngre än någon annan cyklist kan jag tänka mig. Nu klantade vi oss lite i alla fall genom att ha en alldeles för tung växel i vid start så den blev inte så flygande som jag hade hoppats :) Men det är mycket att tänka på och lite nerver även inför träningstävlingar. Det pipande startsystemet var 20:e sekund gör att adrenalinet pumpar i kroppen av bara ljudet. :)

Dagens sträcka var 12km men ganska kuperad bana upp över en ås till vändning och sedan tillbaka. Backarna var inte så totalt mördande sådär så hastigheten sjönk för mycket men eftersom tävlingsnerverna gjorde att pulsen skenade redan efter första rakan så blev det tungt. :)

Dessutom kom regnet och haglet efter en kort stund. Vinden friskade i och det var motvind. Jag kände regnet piska och hur jag blev blötare och blötare om fötter och ben samt över ryggen, men någon direkt kyla kände jag inte av. Delvis får jag ganska bra skydd bakom min pilot när jag går ner i bocken på styret och piloten slipper i gengäld sprutet över ryggen från bakhjulet.

Jag tror att den här banan egentligen är ganska rolig på grund av sina kurvor och backar upp och ner med lagom lutning. Vädret gjorde nog också sitt till och gjorde att kroppen kanske inte riktigt svarade helt. Jag glömde min pulsmätare hemma så jag har inte exakt koll på hur det såg ut men den var premiärhög i alla fall. :)

Kraft

Under cyklingen kände jag att jag inte fick till det fullt ut med kraft och kraftfördelningen. Jag kände tydligt hur det brast i tekniken och hur oförmögen jag var att rätta till det. När jag nu direkt efter kan analysera datat så syns även detta tydligt som en försämring på dom flesta punkter om jag jämför med mina pass på trainer och dom 3 längre distanspass på landsväg jag hunnit med hittills i år. Varför det är så tål att fundera på.

236 watt Medelkraft
650 watt Maxkraft
49% vänster/51% höger Balans vänster/höger
75% vänster/76% höger Rundtrampseffektivitet vänster/höger
21% vänster/22% höger Pedaljämnhet vänster/höger
248 watt NP (Normalized Power)

Det ökar ständigt vad gäller medel-, maxkraft och normalized power men både pedaljämnhet på straxt över 20% där jag normalt sett jobbat upp mig över 26% och rundtrampseffektivitet där jag brukar ligga runt 90% var den här gången nere på runt 75%.

Cyklingsdynamik

Garmin Vector Cycling Dynamics är en rad relativt nya värden som jag uppskattar allt mer och redan skulle ha svårt att leva utan. Här ser man tydligt hur effektiv man är, precis som med pedaljämnhet och rundtrampseffektivitet ovan. Här visas hur stor del av pedalvarvet där jag genererar positiv kraft och även här ser jag sänkta värden idag. På trainer och landsväg har jag ökat den delen av varvet men idag sjönk det till värden till och med under mina första pass med Vector i slutet av 2014.

14 ° – 233 ° V kraftfas
18 ° – 231 ° H kraftfas
219 ° V kraftfas, båglängd
212 ° H kraftfas, båglängd

Här tror jag att jag tappat runt 20 °.

75 ° – 118 ° V toppkraftfas
82 ° – 121 ° H toppkraftfas
44 ° V toppkraftfas, båglängd
39 ° H toppkraftfas, båglängd

Även den del där jag genererar mest kraft sjunker så klart till en följd av andra värden. Jag ser ingen katastrof i det här. Vädret och kylan gjorde självklart sitt till, men mer handlar det helt klart om tävlingsnerver. Jag har tekniken när jag i ”lugn och ro” sitter och trampar på en trainer. Det är givetvis tungt som döden även då, men det finns inga andra cyklister att jaga, inga att hålla undan ifrån och inte ytterligare ett tandemteam jag för allt i världen inte vill få stryk av. Rena tävlingsnerver alltså. :) Även det är en träningssak och jag får försöka se dom här träningsserierna just som en träning. Att den mentala delen spelar minst lika stor roll som den fysiska är självklart.

Sedan är det också ett faktum att jag tycker disciplinen tempo är en svår gren. Jag har alltid tränat och i min ungdom tävlat i långdistans. Jag sög på korta distanser som 60 meter. Jag kände då som nu att jag inte ens hann få igång kroppen innan det var över och precis så är det nu också. På vägen tillbaka efter vändningen började blodet rinna och hjärtat pumpa jämnt och andningen slutade vara näst intill okontrollerad. Därför gillar jag långa distanser bättre där man kan ligga och mala på och kroppen känns nästan bättre för varje timme som går.

Så det blir till att köra mera intervaller i träningen eftersom det i princip bara är tempo och några nya GP-lopp som kommer gälla framöver.

Nu ska jag hem och tvätta och torka kläder och försöka tina upp kroppen igen.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Träning, TÄvling, Garmin, Garmin Vector[/tags]

Anmäld till Velothon Stockholm 2015

http://www.velothon-stockholm.se/sv/

Idag har Patrick anmält sig själv och mig till Velothon Stockholm 2015 som går den 13:e september.

Loppet är en del av UCI:s Velothon Majors med åtta cykelrace runt om i världen. Det är en proffs- och motionstävling i ett och en helg fullspäckad med cykling. Du kan välja mellan två olika distanser – 60 eller 150 kilometer.

Förra året gick Gran Fondo Stockholm som jag dessvärre missade på grund av ett brutet nyckelben efter en vurpa. I år uteblir Gran Fondo Stockholm till förmån för detta nya lopp.

Det finns för- och nackdelar med allt. Förra året blev det strul med bansträckningen för arrangören av Gran Fondo och man tvingades göra en bana på två varv för den långa distansen vilket skulle gjort mig besviken. Banan för detta nya lopp sträcker sig tyvärr ner i mina hemtrakter så det kommer nog inte bli så mycket nya vägar för min del, men allt verkar bli ett och samma varv och man slipper den mentala dippen att ge sig ut på varv två.

Men ännu är inga detaljer klara egentligen vad gäller någonting alls. Platsen för start och mål är okänd och den exakta bansträckningen är i skrivandets stund oklar. Bara att den kommer gå från centrala Stockholm ner över Södertörn och Nynäshamn samt att man ska ha så många sträckor som möjligt bilfria. Det tror jag blir svårt, men det finns gott om fina vägar som inte är så hårt trafikerade.

Det blir förmodligen jag och Patrick som cyklar tillsammans. I loppets regler står att tandemcyklar inte är tillåtna, men jag har fått skriftligt besked om att paracyklister som kör tandem är välkomna. Jag kanske inte riktigt kan förstå varför man gör så, men så länge man inte utestänger oss som måste köra tandem är det åtminstone okej.

Synd bara att det är lång tid kvar att vänta. Men det blir mycket cykling före det.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Motionslopp, Cykellopp, Motion, Tävling, Velothon Stockholm, Velothon Majors, Stockholm, Nynäshamn[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

Garmin segments

Det här med segment i cykel- och löpningssammanhang är inget nytt för dom flesta lite mer entusiastiska träningsgalning. Ett segment är en bestämd sträcka, det kan vara en lång raksträcka, en tuff uppförsbacke eller en slingrig och kurvig väg. Alla som springer eller cyklar längs denna sträcka tävlar automatiskt mot varandra utan att någonsin behöva mötas eller känna till varandra. Det finns en mängd träningstjänster på nätet och det krävs förstås att man har samma tjänst för att kunna tävla mot varandra.

Varje gång man sprungit eller cyklat en sträcka och laddar upp sin aktivitet till sin träningstjänst, registreras automatiskt om man passerat något segment som man själv eller någon annan skapat och placeras då automatiskt på topplistan efter prestation.

Inte heller för mig är segment särskilt nytt. Vännerna och träningskompisarna Patrick och Egge har använt detta ganska länge, framför allt på sin väg till och från jobbet där de tävlat mot sig själva, varandra och alla andra med samma träningstjänst. Exempelvis uppför Västerbron både norrgående och södergående riktning.

Men kompisarna har använt tjänsten Strava som är en tjänst som inte är speciellt tillgänglig för mig varken app för smartphone eller websideversionen. Jag är registrerad där och mina aktiviteter överförs automatiskt dit men jag har inte kunnat njuta av resultatet där.

För något år sedan lanserade även Garmin möjligheten att skapa segment och då började min nyfikenhet och tävlingsinstinkt vakna. ;) Men det är först nu efter att Garmin ändrat om sin websida som jag på allvar börjar kunna använda det.

Den senaste veckan har jag därför plågat stackars Egge med att skapa segment där det saknats. Just att skapa dom kräver att man klickar i en karta och det kan jag naturligtvis inte göra. Men han och även en kollega på jobbet har haft ett fantastiskt tålamod med att hjälpa mig igång med detta. När segmenten väl finns på plats har jag inga problem att se resultatet.

Nu har jag ett tiotal sparade i mitt närområde där jag oftast cyklar och på något enstaka segment ligger jag ganska bra till, men på dom flesta topplistor behöver jag klättra helt klart och det är just detta som är oerhört inspirerande. Nu kommer det börja rycka i benen varje gång vi närmar oss en sådan sträcka och i början av segmentet piper min cykeldator för att visa att det är dags att börja köra hårt. I slutet av segmentet får jag ett glatt, eller oftare ett sorgset pip om att jag inte lyckades slå segmentsledaren, någon av mina vänner eller mitt eget personbästa. Vilket av dessa tre man väljer att tävla emot är en inställningsfråga i cykeldatorn. Just det där ”sorgsna” pipet gör att man kommer köra ännu hårdare nästa gång.

På min favoritsträcka ”>Gamla Nynäsvägen söderut där det är lite tyngre backar och oftast motvind, har jag bara en 52:a placering och således stor anledning att klättra i topplistan.

Det blir väldigt roligt när det är många som ovetande om varandra kör samma sträcka men ändå tävlar mot varandra och sig själv. Så detta är något jag varmt rekommenderar alla som använder en träningsklocka eller cykeldator att titta närmare på. I topplistan kan man också ofta se vilken vindriktning och vindstyrka personerna haft vid tillfället, vilken genomsnittlig puls dom hade om dom använde en pulsmätare och även vilken kraft dom genererade om dom använde en kraftsensor på sin cykel. Även sådant kan man också tävla emot om man vill. ;)

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, paracykel, Löpning, Garmin, Segment[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

Garmin Vector ”Cycling Dynamics” del II

Nu har jag använt garmins cyklingsdynamik en tid och har dessutom hunnit börja se resultatet av träning och kanske också lite skillnader mellan träning inomhus på trainer och utomhus ute på landsvägarna.

Vad Garmin Cycling Dynamics innebär har jag beskrivit i blogginlägget Garmin Vector och Cycling Dynamics, men det innebär i korthet att man får information inte bara om sin kraft utan även hur kraften fördelas under pedalvarvet och hur effektivt själva pedalvarvet är med ett antal värden. Garmin själva har inte presenterat något om hur datat ska tolkas utan det är upp till var och en. Men när man lärt sig förstå alla variabler tycker jag mig börja se ett mönster och saker att tänka på och utveckla i min cykling och det verkar faktiskt ge bra resultat.

Ikväll blev det tredje vändan ute på landsvägarna för den här säsongen. 58,5km och 1800 kalorier senare tittar jag nöjt på mina värden. Om skillnaderna beror på att jag blir bättre, eller om det ändå är ganska statiskt på en trainer trots varierande träningsprogram och motsvarande helt dynamiskt på landsväg vet jag inte, men det är mest troligt att det är en kombination. På en trainer står cykeln fixerad helt stilla till exempel och man har inget som vind och kurvor som påverkar och temperaturen är stadig och jämn inomhus. Samtidigt behöver jag bara spana in benmusklerna och titta på mina pulskurvor för att se tydliga förbättringar.

Kraft

Kraftvärden har jag sett fram emot att få analysera när utesäsongen börjar. Även om det inte är svårt att generera motstånd inomhus på en trainer så är verkliga backar på något sätt ändå något helt annat.

267 watt Medelkraft
849 watt Maxkraft
300 watt Maximal medelkraft (20 min)
51% vänster/49% höger Balans vänster/höger
92% vänster/90% höger Rundtrampseffektivitet vänster/höger
30% vänster/29% höger Pedaljämnhet vänster/höger
297 watt NP (Normalized Power)

Det jag gläds över idag är att jag aldrig tidigare uppnått en pedaljämnhet på 30%. Garmin själva säger att värden mellan 15% och 40% är rimligt att uppnå men knappast högre. I februari när jag senast skrev om detta låg jag runt 24–25% på någon sorts medel men har nu alltså blivit klart starkare i den uppåtgående dragande rörelsen i bakre pedalen.

Att ha passerat 90% i så kallad ”rundtrampseffektivitet” är också något som är mycket positivt. Det innebär att jag bara lägger på väldigt lite negativ kraft i pedalvarvet. Här säger Garmin att rimliga värden är mellan 60% och 100% och även här närmar jag mig det optimala.

Att kraften och ”Normalized Power” ökar är naturligtvis också roligt och ett direkt resultat av träning och ökad styrka. ”Normalized Power” är den effekt jag beräknas orka hålla under en hel timme. Här har jag alltid legat mellan 200–220 watt och dessutom tagit siffran med en nypa salt eftersom träningspassen den grundats på varit inomhus och aldrig varat längre än 50–60 minuter. Jag tänker mig att en sådan siffra behöver mer tid och data på sig för att bli så exakt som möjligt. Och detta träningspass som varade runt 1:50 timmar är nog betydligt mer rättvisande och då är det glädjande att siffran stiger och inte sjunker :) Men även här är sanningen så klart att jag blivit starkare med tiden och att träning lönar sig.

Cycling Dynamics

Även med cyklingsdynamiken går det åt rätt håll:

343 ° – 243 ° V kraftfas
354 ° – 238 ° H kraftfas

Kraftfas visar hur stor del av pedalvarvet då jag lägger positiv kraft på pedalerna. 0° är när pedalen är i högsta positionen. Här har jag haft en kraftfas som börjat på +4–5° men för några veckor sedan började jag se att min kraftfas började före 0°. Först trodde jag det var något fel i kalibrering eller hur jag trampade, men efter lite efterforskningar på Garmins forum visar det sig att det snarare är något att se som en utveckling och förbättring. Ju större del av pedalvarvet där det genereras kraft, desto bättre och om kraftfasen börjar genom att dra pedalen över toppfasen så kan jag inte tolka det på annat sätt än ökad styrka. På forumen fanns de som hade kraftfaser från 330° till 270°, alltså en väldigt stor del av pedalvarvet. Där är jag ännu inte, men vi får se vad uppföljningen av detta inlägg visar framåt våren. :)

259 ° V kraftfas, båglängd
242 ° H kraftfas, båglängd

Dessa siffror summerar kort och gott den totala kraftfasen i grader. Av ett helt varv på 360° ska jag nog inte vara helt missnöjd. :)

73 ° – 124 ° V toppkraftfas
75 ° – 121 ° H toppkraftfas
51 ° V toppkraftfas, båglängd
46 ° H toppkraftfas, båglängd

Dessa värden visar vilken del av kraftfasen då jag genererar mest kraft, det vill säga är som starkast samt det totala gradtalet för den delen av varvet. Att min största styrka börjar runt 73° är inte så konstigt och har heller inte förändrats speciellt mycket. Jag tror kanske inte heller det är möjligt att annat än att möjligen utöka den fasen ytterligare.

Så för att vara början på säsongen så känns läget under kontroll. Jag har valt att inte samla in och presentera mina piloters värden. Dels för att det är praktiskt besvärligt att samla in och spara den informationen på något bra sätt. Flera använder dessutom olika träningsverktyg för sina analyser vilket gör det extra knepigt. Mina piloter har tillgång till garmin Vector-pedaler för att ha möjligheten att få fram samma värden för sin egen del.

Men när tävlingssäsongen drar igång på allvar om någon dryg månad börjar det bli viktigt att välja den starkaste piloten för dom viktigaste tävlingarna. Men det viktigaste av allt är att man ska få känna den individuella utvecklingen för sin egen del. Att kunna mäta och analysera sin prestation är oerhört stimulerande tycker jag.

Mer om Vector kan man läsa här.

[tags]Cykel, Cykling, Trainer, Elite, GPS, Garmin, Garmin Vector, Vector, Watt, Kraft, Träning, Prestation, Motivation[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

Provcykling med ny pilot

Jag måste säga att jag känner mig riktigt glad. När det gäller cykling och piloter har jag verkligen provat allt och inte haft så stor framgång — förrän nu tycks det. Igår cyklade jag för första gången med en ny pilot under vårens sista inomhusträning i Eskilstuna och idag var det dags igen att provcykla med ytterligare en kille.

Han hade läst artikeln i HappyMTB som handlade om mig och tandemcykling. Den publicerades i september förra året och gav mycket positiv respons och någon enstaka intressent men som inte ledde till något mer. Nu hörde han av sig och ville prova och tyckte det lät intressant.

När det är så här svårt att hitta piloter kan jag inte låta bli att undra vad som lockar dessa enstaka cyklister. Jag tycker det borde vara tvärt om, att många fler vore intresserade nu när cykling som motionsform och sport växer så otroligt. Jag och mina vänner har tusen och en teori om varför.

Idag träffades vi efter lite mailkonversation och något telefonsamtal. Visst finns alltid oron där i mötet med nya människor att det ska bli konstlade och knepiga situationer på grund av min synnedsättning, men även denna gång kändes det hur naturligt som helst.

Efter en lång pratstund om allt från kommunikation till cykeldetaljer gav vi oss ut på vägarna. Det var ganska svalt idag med en högsta temperatur på 6 plusgrader och en lite kylig ostlig vind.

Vi for söderut mot Väster Haninge, Tungelsta och ner mot Ösmo och tillbaka, en sträcka jag börjar kunna i sömnen vid det här laget och kan dirigera de som inte är lika hemma i dessa trakter.

Rent fysiskt kände jag mig ganska mör och trött i benen idag efter gårdagens intensiva träning, men när vi hittade en liten klunga cyklister att dra med, försvann tröttheten för en stund.

Även idag hade jag lite problem med tekniken, men idag satt felet mer i mitt huvud än någon felaktig inställning. Jag hade min GPS på manuell paus vilket innebär att jag själv trycker paus och start vid trafikljus och stopp. Vid några tillfällen på väg söderut glömde jag trycka på start efter några trafikljus och tappade på så vis några kilometer och statistik. På vägen hem ställde vi tillbaka GPSen på autopaus vilket fungerar mycket bättre när man har hjärnan fullt med annat.

Att det var träning igår kändes i kroppen och syntes på resultatet. Men det var en bra första runda och det kommer helt säkert resultera i fler.

Jag måste också säga att jag uppskattar att vännerna Patrick, Egge och Peter engagerar sig och planerar och dom är inte bortglömda eller degraderade :) Nu känns det som om jag har 5 piloter att cykla med som är sugna och inspirerade och det borde kunna täcka så att jag får en någorlunda regelbunden träning och även täckning för säsongens alla motionslopp och tävlingar. Det är det viktigaste.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Träning, Tävling, Motion[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.