Roslagshösten 2015

Den här dagen går nog till den regnigaste på väldigt länge. Prognosen lovade upp till 35mm regn i vårt område.

Dagen började med Sthlm Bike, ett 50km långt motionslopp med start och mål centralt i Stockholm. Regnet som kommer för alltid förknippas med denna dag, vräkte ner och Stockholms gator var bitvis täckta med vatten.

Efter målgången lastade vi cyklarna på bilen och for norrut. Vi kom fram medan de sista starterna pågick och vi var ganska snabbt iväg men ensamma. När vi väl rullade och värmen började komma tillbaka i kroppen kändes det faktiskt helt OK. Regnet störde inte och jag kände inte av någon direkt kyla. Till följd av dålig träning, dålig sömn de senaste två nätterna och säkert också kylan och regnet, så svarade kroppen aldrig riktigt och mina två vänner Thomas och Patrick hade samma känsla.

Det blev snart klart att vi inte satsade på något reckord. Mina lår protesterade direkt i motluten och jag undrade hur bra det var efter bara några mil. Allt blev snart en fråga om att bara ta sig i mål och försöka släppa tiden. Ändå försökte vi jaga sällskap för att slippa ligga ehlt ensamma på dom våta, tomma vägarna i ösregnet.

I år valde vi att kort stanna på alla depåer för att fylla på med vatten, bullar, banan, korv och kaffe.

Som vanligt, straxt före depån på runt 8 mil kändes det som tyngst, både mentalt och fysiskt. När vi rullade vidare kändes som om nedräkningen börjat med ”bara” 5,4 mil kvar. Den lilla skogsvägen som jag annars brukar tycka är rolig med korta upp- och nedförsbackar var mest en fråga om jävlar anamma idag och trots att vi sedan några mil hängt med en liten klunga på 7–8 cyklister som höll ett lågt tempo, hade vi lite knepigt att hänga med stundtals. Delvis på grund av att man körde väldigt långsamt uppför men rullade på bra utför.

Precis före depån på 10 mil känner jag ett regelbundet ”bumpande” från bakdäcken. Jag tänker direkt punktering, men när vi rullar in i depån visar det sig att däcket spruckit i kanten. Antagligen på grund av nötande bromsklossar som varit lite feljusterade. Eftersom Patrick brutit på grund av ett problematiskt knä och glider med i servicebilen bakom oss, så lånar vi hans bakhjul och kan fortsätta utan att ha det orosmolnet hängande över oss. Växlarna blir i gengäld lite krångliga vilket också bidrar till att vi inte vågar ta i i uppförsbackarna för att inte riskera kedjehopp eller än värre, bruten kedja. Vid 10-milsdepån finns också varmkorv vilket är otroligt gott.

Nu med ganska precis 3 mil kvar finns mål i sikte och alla tunga tankar lättar. Jag blir i grymt stort behov av en buske, men vi vill verkligen inte släppa klungan och vårt sällskap och därmed bli sist ute på banan. Men turen är på min sida och en cyklist i klungan tappar plötsligt kedjan och medan dom fixar detta kastar jag mig ut i skogen och genast känns livet värt att leva igen. :)

På sista depån med bara 12km kvar serveras godis och jag fyller både munnen och fickorna med Rollokåla. Nu är det verkligen inte långt kvar. Jag och Thomas bestämmer oss för att lämna vårt sällskap och dra i förväg. Nu kan man pumpa på sista milen och vägen hem är ganska snabb. Vi blåser på i drygt 40km/h och med en riktigt skön känsla rullar vi över mållinjen och vi är inte sist. Speakern som hälsar dom sista välkomna i mål säger ”ni är först, från slutet” och det var precis det vi bestämde oss för att inte höra om oss själva. Nu kom vi åtminstone några minuter före den sista klungan och den så kallade ”kvastbilen” som ser till att banan är tom på cyklister.

Jag hade gärna kunnat avstå den här dagen och sovit istället. Jag älskar cykling, men regn och kyla klarar jag mig utan och delvis är det inte värt det. Men nu så här efteråt känner jag mig ändå nöjd. Kölden när man stod stilla var som alltid jobbig, men regnet störde mig inte och det var faktiskt till och med lite komiskt. När vi stod och mekade hjul på 10-milsdepån regnade det kraftigt. Men plötsligt var det som om någon hällde ut en hink vatten över än. Ingen långsam ökning från kraftigt regn till MYCKET kraftigt regn, allt bara kom på en gång. Väldigt fascinerande. :)

Nu i mål har jag ätit tre kokta korvar, ostmacka, ´två koppar kaffe och mer godis. Thomas hade vänligheten att lasta cykeln på bilen medan jag och Patrick gick på toaletten i ett varmt och härligt omklädningsrum.

Blöt, frusen, trött och stel lastar vi oss nu i bilen för att åka hem. Jag har haft den sista bilden klar i huvudet enda sedan kl5 i morse. Hem, av med alla blöta kläder, en lång, härlig dusch, tjocka, varma mjukiskläder och raka vägen i säng under täcket med kläder och allt med en bok. Det tänker jag genomföra, nu! :)

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Motion, Träning, Stockholm, Upplands Väsby[/tags]

Sthlm Bike 2015

Klockan ringer 04:45 denna enormt regniga söndagsmorgon. Det är dags för mig och vännerna Thomas och Patrick att köra två motionslopp på samma dag. Sthlm Bike och Roslagshösten.

Prognosen har visat på regn, mycket regn just denna dag. Igår var det fint väder och imorgon ska det bli fint väder. Men idag säger prognosen att det ska blis å mycket som vansinniga 35mm regn. Och nog regnar det alltid! När jag som vanligt orolig för att försova mig, vaknar flera gånger under natten med jämna mellanrum, piskar regnet mot rutorna och jag känner en distinkt ovilja.

När klockan väl ringer har jag inte sovit speciellt bra för andra natten i rad. Det blir en proteinbar till frukost och jag kollar faktiskt om någon av vännerna haft vänligheten att hoppa av. Det hade varit så fint, just idag att få krypa ner under täcket igen och bara somna om.

På med cykelkläder, packa vattenflaskor och extra tröja till efteråt och sedan ut genom dörren 05:10. Frukosten bestod av en kraftfull proteinbar. Grötfrukost brukar vara min favorit, men jag orkade faktiskt inte gå upp i tid. Vinglig och dålig balans av trötthet var varje minut guld värd.

Uppsamling hemma hos Thomas för avfärd in mot stan. På Södermälarstrand delas vår grupps nummerlappar ut. vi blir ett helt gäng paracyklister som kör. Hur många som valde att stanna kvar i sängen idag vet jag inte riktigt.

När vi parkerat bilen öste regnet ner och vi satt kvar så länge som möjligt. Cykeln behövde bara bestyckas med pedaler till piloten och jag behövde montera ett GPS-fäste för min cykeldator. Sedan var allt klart.

Vi rullade ca en kilometer upp till målet vid Norrbro. Jag kände att regnet inte skulle störa mig så mycket, men att stå länge och frysa är min skräck. Vid start träffade vi Henrik med pilot Tobias och vi stod först i startkön.

När starten gick och en MC-tjej rullade före iväg började det kännas bra igen trots regnet. Jag tycker verkligen om Sthlm Bike just för att få cykla i ett tomt Stockholm en tidig morgon. Ett vackert väder hade givetvis varit bättre.

Regnet öste ner och gatorna var bitvis täckta med vatten. Men stämningen var god bland cyklisterna som trotsade vädret. Jag tyckte att det var lite tungt bitvis idag. Benen svarade dåligt i backarna och jag kände att pulsen stundtals var hög. Ett resultat av dålig träning, dålig sömn och givetvis vädret. Även om jag inte frös så länge vi var i rörelse, kände man att kroppen aldrig blev riktigt varm.

Sthlm Bike var 8km längre detta år, 50km istället för 42km vilket jag tyckte var kul. Kaffet i Stora Skuggan i början var fantastiskt gott men sedan rullade vi vidare utan fler stopp i depåer.

Eftersom vi ska vidare har vi lite tidspress. Vi rullade in i mål runt klockan nio. Jag och Thomas rullade direkt till bilen medan Patrick plockade på sig lite stödfrukost i Kungsträdgården. Det gick fort att lasta cyklarna och nu gasar vi norrut mot Upplands Väsby och nästa start med full värme på i bilen.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Stockholm, Träning, Motion[/tags]

Föreläsning för SPF Seniorerna i Hägersten

I eftermiddag har jag haft årets första föreläsning om mitt äventyr i Mot Alla Odds. Jag marknadsför mig inte och det blir som en liten överraskning när någon fortfarande visar intresse även om det händer sällan. Äventyret i sig börjar bli avlägset men det kan berättas ur så många vinklar.

Idag hade ett 30-tal samlats i Medborgarhuset i Hägersten. Det var en varm och trevlig stämning och trots att jag inte hållit min föreläsning på länge, kändes det som igår. Och att berätta och visa bilder och dra paralleller med själva livet ger mig själv fortfarande en sådan värme och energikick och jag hoppas att det smittar av sig.

[tags]TV, SVT, Mot Alla Odds, Föreläsning[/tags]

Tysk arvsrätt på fem minuter

Jag har tvingats ta en crashcourse i tysk arvsrätt lite hastigt och lustigt och jag är glad att jag inte valde den juridiska banan i mitt tidiga liv som faktiskt var ett av alternativen. Då hade jag nog ångrat mig. :)

För två år sedan dog en av mostrarna i Tyskland. Tysk arvsrätt fungerar lite annorlunda än den gör i Sverige och jag tänker inte ens försöka låtsas som om jag förstår. Men kort går det ut på att om inga makar eller barn finns, går arvsrätten vidare utåt i släkten. Om någon avsäger sig arvet går lotten vidare till nästa och nästa så långt det går i fem generationer och det spelar ingen roll om släktingarna bor i Tyskland eller kan spåras till andra länder.

I tyskland ärver man inte bara tillgångar, utan även skulder. Så när det dimper ner dokument från tyska arvsdomstolen här i Sverige så vet man att det definitivt inte är fråga om tillgångar. Så som människor är skapta så hade nog andra redan tackat ja till dessa för länge sedan. Så när moster dog för två år sedan börjar jakten på arvingar och plötsligt visar sig alla väldigt svalt intresserade. I Tyskland kan man också avsäga sig hela arvet, åtminstone om man är så avlägsen som jag är. I Sverige ärver man inte skulder och man kan inte heller avsäga sig arvslotten.

Det har kommit ett dokument som säger att vi är arvingar men det framgår inte av någon boupptäckning vad arvet består av och hur stora tillgångar eller skulder. Antagligen blir det en glad överraskning när man tackat ja. Så det bästa är att fort som fan tacka nej så får man kanske ta risken att det var ett par miljoner Euro i tillgångar, även om sannolikheten är lika liten som att vinna på lotto.

Nu måste jag och mina myndiga arvingar släpa oss till tyska ambassaden för att avsäga oss arvet för denna specifika släkting. Förvisso till en ganska ringa kostnad av 200kr, men ändå. Man måste också ange alla sina minderåriga barn och ha en underskrift av barnens andra vårdnadshavare som även den ska bevittnas av ambassadpersonalen. Annars ärver nämligen även minderåriga.

Det här är en helt galen lagstiftning som man knappt tror är sann när man läser och hör om det. Att en arvsdomstol hör av sig utan att meddela hur balansräkningen i dödsboet ser ut borde vara olagligt. Skulle jag tacka ja, har jag ingen aning om vad jag tackar ja till.

Vidare kan man fundera över vad en sådan administration och byråkrati kostar. Min moster dog 2013 och då börjar man med alla syskon och deras barn och barnbarn bosatta i Tyskland. alla avsäger sig gladeligen. När det kommer till oss som är bosatta utomlands har man 6 månader på sig att svara på handlingen. Det har redan gått två år och så här fortsätter det in till femte led innan arvet tas över av staten. Vad kostar inte allt detta i tid? Man har till och med färdiga blanketter som går ut på att just avsäga sig arvet och processen är välbekant. Det borde vara billigare att bara ändra lagen. Nu har säkert den här processen kostat mer än vad lilla moster kan tänkas ha varit skyldig staten. Nu blir det mycket mer.

Efter imorgon då min fru sätter sin namnteckning på dokumentet är vi förhoppningsvis av med detta, tills nästa släkting med skulder dör. Det har kostat tid och pengar och en del frånvaro från jobbet, alltså pengar det med. Så åt helvete med tysk arvslagstiftning!

[tags]Tyskland, Arv, Arvsrätt, Lagstiftning, Ambassad[/tags]

Under kjolen på en tjej :)

Ibland försätter ledarhunden än i pinsamma situationer. :) Här om dagen stod jag i en kö för att handla glass då min hund gjorde något som väckte ett glatt minne.

Min första ledarhund Farris kom till mig som 20-åring 1993. Mycket kan man berätta om den hunden, men i detta fall är det mest relevant hans förmåga att förstå kösystem. Våra ledarhundar tränas att gå fram till kassan, spärren eller vad det nu r vi har för mål. Är det en kö av människor betraktar hunden det som ett hinder som ska undvikas. Hunden gör således helt rätt när den ”tränger” sig och går förbi hela kön. En Kö kan ju se väldigt olika ut och det är svårare att lära hundarna det än att jobba fram direkt till målet.

Men farris lärde sig snabbt. Bland annat för att jag ogillade att tränga mig. Det var aldrig eller väldigt sällan som någon sa någonting, men jag vill i så stor utsträckning som möjligt vara som alla andra. Farris var enormt duktig. Han följde kön, om kön tog ett steg framåt gjorde han detsamma och stannade.

Just denna gång höll det på att kosta mig en fläskläpp i bästa fall. Jag och några vänner stod i kön utanför krogen Tre Remmare som då låg på Vasagatan nära centralen. Det var sommar och varmt -94. Framför oss stod ett gäng glada tjejer och killar. Det enda jag hann uppfatta där jag stod och småpratade med vännerna, var att en av dom plötsligt ropar ”nej, nej för fan det var inte han, det var hunden!” En kort förlägen tystnad och sedan skratt och glatt prat.

Min hund hade stått i kön som vanligt. Men antagligen var tjejen framför intressant. Vem vet, hon kanske hade hund eller katt hemma eller bara snygga ben. För han förde sin våta, kalla nos fjäderlätt mot hennes ben från vaden, upp över knäväcket och upp mot låret och kanten på kjolen. Hon måste ha undrat vad i helvete som pågick och när hon vänder sig om får hon se 4 grabbar och missar först hunden. Hon hade just höjt handen för att slå mig som stod i ett klart misstänkt läge rakt bakom henne. :) Det hela blev så klart en snackis hela kvällen när vi då och då möttes i baren eller toakön. :)

Här om dagen höll det på att upprepa sig. Min hund Flinga nosade på framförvarande tjej som säkert också var sommarklädd med bara ben. Hon vände sig om och sa något i stil med ”jaha en hund, jag trodde…” Den här gången fattade jag och sa ”det var inte jag, jag lovar”.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör[/tags]

Handen – Nynäshamn tur och retur med ”MP” del II

Det börjar faktiskt känna lite bättre mentalt igen. Den djupa ledsamhet jag hamnat i på grund av bristande möjlighet till träning börjar ge med sig. Kanske för att jag börjar förlika mig med faktum att jag nog aldrig blir proffs som paracyklist, men också för att vågen är uppe och nosar på 76kg, 7–8kg över min målvikt och 5kg över min vikt från i våras. Avsaknaden av det positiva i kroppen som träningen ger har hållit mig rätt ordentligt under isen de senaste två månaderna.

Igår kom jag upp på löpbandet för första gången på månader. Att springa ute med ledsagaren Peter har känts fantastiskt, men löpbandet har jag sänt mina allra mest hatiska tankar. Likaså cykeln på trainer där med sina tempobågar som jag egentligen tycker så grymt mycket om har mest stått där som ett hån. Igår när jag gick förbi den, svettig och varm efter löpningen med skakande ben och fnissade åt min urusla tid på milen inomhus, drog jag handen över den när jag passerade och kände, att vi nog kan bli vänner igen fast med nya vilkor.

Idag kom ”MP” vid 9-tiden och jag var för en gångs skull helt klar. :) Det var bara att pumpa däcken och montera på MP’s pedaler och rulla ut i den svlaa morgonluften. Orten var helt död, en typisk söndagsmorgon. NÅgra cyklister såg vi när vi rullade söderut ner mot Väster Haninge.

Ett lätt duggregn kom, men det kändes fortfarande sådär varmt och störde inte alls. Benen värkte lite efter gårdagens löpning men annars kändes det aningens bättre i backarna och på slätmarken höll vi bra fart. Småvägarna ner mot Segersäng är väldigt roliga. Mycket upp och ner och kurvigt, men inga långa backar. Lagom för att benen ska börja skrika när det genast belönas med en utförslöpa. Vi hade hoppats på fler cyklister när vi kom iväg så tidigt, men vägarna låg öde.

Vi nådde Nynäshamnstraxt efter kl11 på 1:32 timmar med en medelfart på 32,0km/h och en bra genomsnittspuls på 155bpm. Jag kände mig riktigt nöjd med det resultatet även om det varit bättre dagar. I gästhamnen tog vi en välförtjänt fika till dom gudomliga dofterna av havet, båtarna, rökeriet, nygräddade voflor och kaffe, en doft som bara hamnstäder kan prestera.

Det var gott i solen men vi föröskte att inte bli sittande för länge. Efter en kort påtår rullade vi hem igen och nu med bara 4 mil hem tryckte vi på lite mer. Det gamla reckordet hem på 1:08 gick inte riktigt att slå, men när vi nådde trafikljuset hemma vid mig, stod klockan på 1:10. Färden slutade på 1:12 timmar, 39km och en genomsnittsfart på 33km/h och en något högre genomsnittspuls på 161bpm. Sista biten hem från Väster Haninge hittade vi en liten grupp cyklister som vi höll jämna steg med men inte riktigt lyckades spöa på sista raksträckorna hem. Benen räckte inte riktigt till vilket kändes lite tråkigt. :)

Nu sitter jag i soffan med den där saliga känslan i kroppen. Det finns inte mycket som slår den efter hårt arbete. :)

Imorgon blir det vilodag och sedan blir det löpbandet igen och jag hoppas det fortsätter uppåt nu.

Handen – Nynäshamn

Nynäshamn – Handen

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Träning, Motion, Hälsa, Motivation[/tags]

Morret från avgrunden på Östermalmstorg

Idag fick jag frågan av en färdtjänstchaufför om våra ledarhundar är tränade att försvara oss. Han var genuint intresserad och ställde flera andra bra frågor. Men just denna fråga väckte ett gammalt minne som fortfarande sänder värme och kärlek i själen av blotta tanken.

Jag svarade honom att våra hundar inte är skyddstränade. En sådan träning skulle kräva mer av oss förare och ser man inte skulle missförstånd och olyckor lätt kunna hända. Vi rör oss bland folk så mycket med våra hundar så det skulle aldrig fungera tror jag. Men samtidigt, ingen vet vad som skulle hända om ett skarpt läge uppstod.

Jo jag fick veta åtminstone med min första hund Farris. Sommaren 1993 kom han till mig och under åren fram till han gick bort 2001 vandrade vi många mil samman. Han var lugn och stabil, kunde jobba hur länge som helst och hade ett otroligt bildminne. Hade vi gått en sträcka en gång, kunde vi återvända flera år senare och han minns fortfarande hur vi skulle gå.

Det enda som kunde få honom riktigt glad var vatten. I åsynen av en plats där man kunde bada började han gny väldigt ljudligt. Annars var andra hundar och andra människor honom ganska likgiltigt.

Det var en perfekt första hund. Vi vidgade våra vyer varje dag och han visste precis hur allt fungerade i Stockholm. hissar och rulltrappor, svängdörrar, snurrdörrar och skjutdörrar, pendeltåg, tunnelbanor och bussar och biljettspärrar. Han var med mig överallt, på bio, teater, konserter, restaurang och krogar, vi åkte Waxholmsbåt, flög och åkte långfärdståg. Han bara jobbade på och gav mig för första gången i livet en stark känsla av frihet och självsäkerhet.

Vi levde ett oregelbundet liv dom första åren. Det blev många nattliga turer med kommunala färdmedel. Jag reflekterade aldrig över att något kunde vara farligt eller förenat med risker.

En natt hösten 1994 var vi på väg hem från en bjudning hos en kompis. Jag skulle ta sista tåget från Östra station ut till Åkersberga och stod på Östermalms Torg för att byta tunnelbanelinje för att komma till Tekniska Högskolan. Klockan var ungefär två på natten och stationen låg nästan öde. Jag ställde mig på min norrgående perrong för att vänta på tåget och där fanns ingen annan i närheten. Det luktade tunnelbanestation, smuts och gammal berggrund som vanligt.

På andra perrongen en bit bort hör jag att ungdomar pratar men fäster mig inte alls vid det. Farris ligger vid min vänstra sida som vanligt och jag känner mot mitt ben att han har huvudet lyft och ligger och tittar sig omkring. Jag känner mig helt lugn och har tankarna på annat håll.

Jag hör stegen en bit bort till höger om mig. Jag hör att samtalet på andra sidan perrongen har upphört och det är tyst. Bara det där surrande ljudet från någon transformator på stationen.

Stegen är långsamma och lite släpiga och närmar sig sakta. Jag reflekterar fortfarande inte över att någon fara hotar. När stegen är ganska nära, kanske 5 meter hör jag att personen går emot mig och inte en bit bort för att gå förbi. Min hund vänder huvudet åt höger, jag känner det alldeles tydligt mot mitt ben. Min hund drar djupt efter andan så det låter som en snarkning med öppen mun. Det är ett djupt andetag, någon sekunds paus och sedan kommer ljudet jag aldrig hört honom avge tidigare. Det är ett morr som kommer från själva berggrunden, och inte från den lilla svarta Labradoren vid min sida. Ett morr som gör mig fascinerad snarare än rädd.

Stegen till höger om mig upphör tvärt och personen blir stående någon sekund. Min hunds huvud är vridet åt det hållet hela tiden. Sedan avlägsnar sig stegen i snabbare takt tillbaka till andra sidan perrongen och det lågmälda samtalet återupptas.

På tåget hem mot Åkersberga funderar jag på vad som hände och kunde ha hänt. Någon sorts rädsla i efterhand infinner sig och jag kan inte sluta klappa min fina, fina hund som dagligen hjälper mig och som inatt säkert räddade mig från något sorts obehag.

Kanske var det bara någon som ville fråga om jag behövde hjälp, om jag hade eld eller om vägen någonstans. Jag vill alltid tro gott om folk och har trots mitt aktiva liv nästan aldrig haft anledning att omproöva den tron. Men den här natten tror jag min hund tolkade situationen rätt. Han hade inte morrat åt någon med goda avsikter. Så många människor som då dagligen kom fram för att berömma hunden eller fråga om vi behövde hjälp. Nu visste han att det inte var samma sak längre.

Jag vet fortfarande inte vad som hade hänt om denne någon rört mig eller fortsatt sitt uppsåt. Morret hade nog inte avslutats med en slik på handen och viftande svans, det är jag säker på.

Jag har aldrig råkat ut för något liknande under mina 22 år som ledarhundsförare förutom denna enda gång.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör[/tags]

Det var nära ögat en gång… del II

Det var hösten 1995 och jag var 22 år. Jag var inte speciellt onykter även om jag och ”Greven” varit på lokal och svingat några bägare. Däremot var klockan mycket. Krogarna med 5-tillstånd hade stänkt och vi var på väg hem från city. Av någon anledning hade jag lämnat ledarhunden hemma. Antagligen hade vi varit på stökiga ställen och hunden fick vila hemma. Jag hade vid det laget varit ledarhundsförare i två och ett halvt år redan och var märkbart sämre på att använda den vita käppen. Det och inverkan av några öl och bristande fokus var nära att kosta mig livet den natten.

Jag och ”Greven” hade hittat en ny bekantskap på krogen vi gjorde sällskap med. Vi skrattade och stojade ner på T-centralens gröna linje mot Farsta. Jag följde perrongkanten med vita käppen precis som vanligt. Nära tunnelbanan skärpte jag mig alltid även med några pilsner i kroppen.

När tåget hördes borta i tunneln gjorde jag som alltid, släppte perrongkanten och tog tre steg in på perrongen bort från spåret. Tåget kom farande och stannade och öppnade dörrarna. Det var dom där gamla tågen med mellanrum mellan vagnarna man bara ser ibland idag.

Jag hamnade mellan två dörrar och började följa kanten och tåget för att komma till nästa dörr. Den här sekvensen kommer jag ihåg som om den var igår. Mina vänner säger något till vänster om mig, tåget är till höger. Jag vänder mig lite åt vänster för att svara samtidigt som min hörsel uppfattar ett tomrum till höger som jag genast tolkar som dörren in i vagnen. Fortfarande pratande med mina vänner tar jag ett steg åt höger för att kliva in i vagnen och känner hur blodet fryser till is när marken försvinner under fötterna.

Jag faller ut åt höger, landar med sidan av bröstkorgen tvärs över kopplingen mellan dom båda vagnarna och där blir jag hängande åtminstone med en fot kvar på perronggolvet. Jag ligger helt utsträckt, hör brummandet från tåget och pysandet från lufttryckssystemet och känner lukten av varm tunnelbana och elektricitet. Jag tänker att jag har ansiktet mindre än en meter från skenan med starkström och tippar jag över landar jag rakt över skenan.

Det känns som om jag blir hängande där en evighet. Jag tänker att ”nu åker tåget iväg och jag åker ner mellan vagnarna!” Min kompis Greven som själv är blind uppfattade nog aldrig vad som hände. Jag säger ”hjälp för fan!” och sträcker en hand mot perrongen. Någon, förmodligen vår nya bekantskap tar tag och rycker upp mig på perrongen igen. Snabbt springer vi in genom dörren in i vagnen och tåget far söderut. Hela förloppet tar mindre än 20 sekunder. Jag uppfattar inte att någon säger något, allt förutom tåget är helt tyst. Det kan vara i mitt huvud eller alla resenärer som tillfälligt blivit helt tysta både på perrongen och inne i tåget.

Kallsvetten rinner längs ryggraden och vi sitter tysta länge. ”Fy fan” upprepar jag flera gånger tyst för mig själv, det finns inte så mycket annat att säga. Om jag varit det minsta onykter tidigare, är kroppen nu urblåst på varje promille och den rädsla jag känner lång, lång tid efteråt går aldrig att beskriva.

Även om mitt snabba liv inte riktigt skulle ta slut där och då, så var det en väckarklocka. Jag insåg att detta var andra gången jag varit så fruktansvärt nära döden och även den första gången var det på grund av tåg. Ena gången var det trötthet och andra gången alkohol som bidrog till bristande uppmärksamhet.

Många år senare får jag en plötslig flashback på T-centralen. Jag är utan ledarhunden av någon anledning och kommer med tunnelbanan. Jag ska ta mig upp två perronger för att möta ledsagare vid spärrarna. Mitt på den övre perrongen kommer tåg på båda sidorna om mig samtidigt. Det slår ut min hörsel och jag blir vimmelkantig och osäker på vart på perrongen jag befinner mig. En känsla av att båda tågen drar mig till sig. Det var i modern tid så taktila markeringar i golvet vid perrongkanterna fanns och jag visste att jag inte var nära någon av dom. Men allt blod försvann ur huvudet och jag började vackla. Antagligen såg jag skräckslagen och blek ut, för genast kom en kvinna fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag tog tacksamt emot hjälpen upp och bort från tågen.

Jag skickade alla varma tankar i världen till mina vackra, fina, duktiga ledarhundar som varje dag hjälper mig i den här miljön. Med hunden vid min sida känner jag mig aldrig rädd och osäker, aldrig någon oro eller rädsla för att plötsligt trampa luft eller hamna för nära ett förbrukande tåg. Jag bestämde mig för att aldrig mera någonsin åka tunnelbana ensam utan hunden vid min sida.

[tags]Tåg, Pendeltåg, Tunnelbana, , Synskadade[/tags]

Det var nära ögat en gång…

Idag minns jag den 14:e februari 1994 när jag stod på perrongen på Karlbergs station och väntade på pendeltåget. Det fanns inga likheter med den gången i övrigt förutom att jag tänkte på att just Karlbergs station har en ganska smal perrong.

Det har varit riktigt nära ögat två gånger i livet. Den ena var en händelse som utspelade sig 1995 på centralens tunnelbanestation men det är en egen historia som kanske berättas framöver.

Jag är van resenär av kommunala färdmedel. Även tiden före min första ledarhund 1993 åkte jag mycket tåg, framför allt längs Roslagsbanans Österskärslinje. Då fanns inga ledstråk längs dom vita linjerna på perrongerna men det var mycket mindre folk än vad det är idag.

Den 14:e februari 1994 gick jag från min praktik på Österåkers Dykarskola en timme tidigare för att åka in till Stockholm och träna med en kompis. Jag och ledarhunden gick som vanligt till stationen i Åkersberga. Jag skrev i min dagbok dagen efter att jag hade tankarna på annat håll vilket jag normalt inte tillåter mig själv när jag rör mig bland tåg och tunnelbanor. Då gäller det att vara fokuserad. Annars kan det hända som höll på att hända.

Perrongen var smal så jag brukade stå lutad mot ett räcke för att vara på säkert avstånd från perrongkanten. Jag slarvade denna dag.

Tåget kom i hög fart från vänster och Österskärshållet. Ljudet av tåget dämpades av snön och det frasade från luftledningen sådär som det kan göra kalla dagar.

Nästa hörselintryck är ett antal människor i närheten som drar efter andan, det var ett tydligt och klart hörbart ljud men ingen skrek. Jag fattade inte alls att det handlade om mig. Nästa ljud är någon som vrålar från tåget, ett dämpat ljud och ett hysteriskt bultande i lokets vindruta.

Först när loket passerar mig på några få decimeters håll förstod jag hur nära döden jag varit, att människornas andhämtning rörde mig.

Några snabba steg bakåt, slog ryggen i räcket som jag borde lutat mig emot från början. Väl ombord på tåget halvvägs in mot Stockholm kom chocken.

Idag finns händelsen alltid med om än omedvetet. Dom linjerna längs perrongens kanter som man kan känna med fötterna eller vita käppen har tillkommit sedan dess och är till stor hjälp. Samtidigt har antalet resenärer ökat väldigt mycket sedan dess och trängseln och stressen är farlig. Men det är vardag för oss med synnedsättning.

Ändå älskar jag att åka tåg, tunnelbana och buss som alla andra, hellre än att åka färdtjänst.

[tags]Tåg, Pendeltåg, Tunnelbana, Synskadade, SL[/tags]

Jelly Bean Challenge

Bild: Spelet Bean Boozled Bild: Spelet Bean Boozled

Ikväll har barnen spelat Bean Boozled från Teknikmagasinet. Det är ett godisspel bestående av Jelly Beans. 8 goda smaker och 8 superäckliga och ett roletthjul avgör vilken färg man ska välja. Varje färg kan vara antingen en supergod eller en superäcklig. Bland dom goda smakerna fanns kokos och chokladmos medan man istället kunde råka ut för smaken av spya, ruttet ägg, hundmat eller smutsig strumpa. :)

Självklart dokumenterades spelet och blev en liten video man kan se nedan. :)

[tags]Barn, Familj, Spel, Sällskapsspel[/tags]

Handen – Nynäshamn tur och retur med ”MP”

Idag var det äntligen dags att rulla ut på vägarna igen. Jag och ”MP” bestämde att det var dags att träna lite inför höstens sista motionslopp Velothon Stockholm som vi ska köra tillsammans den 13:e september. Stockholm skulle även idag bjuda på fantastiskt väder och målet för dagens tur var kaffe på bryggorna i Nynäshamn.

Medan jag höll på att plocka fram kläder, packa cykelväskan med slang, verktyg och lite extra energi samt skruvade på pedaler och pumpade hjulen kände jag mig som ofta lite sorgsen. Cykeln hängde på sina krokar i förrådet och där har den hängt sedan SM den 24:e junu. De gånger jag fått möjlighet att cykla denna sommar kan jag lätt räkna på ena handens fingrar. Efter Vätternrundan 2015 och SM veckan efter, cyklade jag bara 45 mil i mitten av juli i vårt misslyckade försök att cykla genom Sverige på 96 timmar. Sedan dess har lådorna med tillbehören stått ouppackade. Vilken människa som helst som älskar cykling skulle träna en hel vinter för att sedan knappt få cykla när säsongen väl börjar? Ingen utom jag som ska känna glädje och tacksamhet över 3 turer i juli och augusti. Det är inte undra på att man undrar vad fan man håller på med. Alternativet för mig är att sätta mig hemma i soffan med datorn och göra ingenting. Det är just detta alternativ som gör att jag ändå kämpar mig ur svårmodet när möjligheten att cykla ute på riktigt dyker upp.

Väl ute på torget och vi fått ordning på GPS, justerat sadelhöjd och ändrat lite på pilotens styre bar det äntligen av söderut. Jag visste att det skulle gå tungt för mig. Dels för att jag sprang igår och för att det nu var på dagen en månad senast jag satt på cykeln. I första backen uppför protesterade lårmusklerna och jag var färdig att kasta cykeln i diket och skrika fula saker. Men snart började endorifinerna pumpa i kroppen och lugnet spred sig i själen.

Vår färd gick söderut genom Väster Haninge och sedan ner mot Nynäshamn på små kuperade, kurviga vägar som egentligen är ganska roliga. Inga långa tunga backar och nästan ingen trafik. Man kan hålla hög fart och trycka på i dom korta uppförsbackar som finns för att genast få lön för mödan i korta trevliga utförsbackar.

Vi missade lyckligtvis en ekorre som sprang över vägen men körde istället över en liten sten och punkteringen var ett faktum. Det gjorde inte så mycket. Det blev ett välkommet kort avbrott vid vägkanten och bytet av slang gick bra. När vi var klara passerade en liten grupp cyklister så att vi hade något att jaga igång oss med.

Nynäshamn är som vanligt en oas i världen. Lukten av bryggor, båtar, diesel och hav, blandat med dofterna från restaurangerna. Rökeriet, gatuköken och kaféerna. Vi satt där lite för länge och tittade på människor och båtar.

Färden gick den vanliga vägen hem längs Gamla Nynäsvägen som är så fin med sitt underlag och glesa trafik. Vi var ute lite försent på dagen för att hitta annat än några enstaka trivselcyklister som dessutom alltid var på väg åt andra hållet. Dom stora klubbklungorna hade helt säkert kört mycket tidigare på dagen.

Efter en kort drickapaus blev vi omkörda av en ensam racercyklist i bra fart. Vi tog rygg på honom men lyckades inte riktigt komma ifatt innan vi svängde av mot Väster Haninge igen även om vi tog in stadigt på honom. Men nu efter nästan 9 mil orkade inte benen några längre stunder.

Väl hemma igen var dom onda tankarna och känslan av sorg djupt där inne under något sånär kontroll. det positiva hård träning ger i form av kroppens egna nyttiga droger räcker. Ändå måste jag hitta en väg att fortsätta på. Jag tror den största klumpen i magen just nu är besvikelsen över att min satsning att bli elitcyklist och att dt är en så tydlig påminnelse om att jag aldrig kan göra något på samma villkor som andra. Inte ens röra på mig. När jag vant mig vid den tanken finns ändå frustrationen kvar över dom vanliga motionsloppen. Jag vill ju köra dom men hur i hela friden ska jag få tillräcklig träning till dom? Jag ska sitta inne på min trainer i sommarvärmen medan kompisarna ger sig ut och cyklar som vem som helst. Jag vet att jag egentligen då borde avstå från att delta men då är jag där igen. Alternativet blir att få uppleva ingenting.

Jag brukar alltid säga att jag inte accepterat min funktionsnedsättning och att det är bra att inte göra det. Det är det som driver och drivit mig framåt till att göra saker jag vill. Det har också den här baksidan när själva verkligheten ställer sig i vägen. Då får den där vägran att acceptera mig mest att känna mig dum, som om allla andra förstått och ler lite överseende utom jag.

Men nu tänker jag njuta en stund av den där sköna värken i benen som jag just lagt upp på bordet till en kopp kaffe och ljudet av fontänen på torget utanför. Det finns ändå inget svar och ingen lösning på alla frågor och all frustration.

På dom båda kartorna nedan kan man se vår tur till Nynäshamn och hem igen. Det var ändå inte så illa även om det inte var några steg framåt. Tyvärr misslyckades jag med kalibreringen av min kraftmätare som nog visar lite konstiga värden. Annars har jag all anledning att känna mig orolig. :)

[tags]Träna, Träning, Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Motivation[/tags]

Tänk att en löprunda…

Tänk att en löprunda runt Kungsholmen en fredagseftermiddag efter jobbet kan göra så gott för själen! Jag har läst att en timmes hård löpning utsöndrar lika mycket endorfiner som 10mg Morfin fast helt på naturlig väg istället för kemisk.

Och det funkar verkligen. Innan det är dags att byta om och min ledsagare Peter ska komma radar ursäkterna varför jag ska hoppa över just idag upp sig på en lång rad och dom är många, många fler än anledningarna till varför jag ska träna. Jag har väl egentligen först nu förstått hur djupt ner i deppgropen jag föll i sommar när jag tvingades inse att min satsning att bli elitcyklist inte fungerar, åtminstone inte under rådande omständigheter.

Men så fort jag gick in i personalens duschrum för att byta om, den där lukten av träningstvättmedel och liniment så började jag tänka att jag lika gärna kan göra det och att solen faktiskt skiner ute.

Vår rutin inför löpningen är alltid den samma. Den korta ledsagarlinan vi har mellan våra handleder, ut på gatan och stå där en stund för att våra träningsklockor ska hitta GPS-sateliterna och sedan börjar vi springa. Fleminggatan, Fridhemsgatan ner mot Karlbergskanalen, ner för trapporna och vänster ut på promenadstråket längs vattnet. Lukten av Mälaren, ljudet från båtarna och alla massor av människor gör att jag nu helt undrar varför jag tänkte som jag tänkte innan. Löpare, mammor och pappor med barnvagnar, hussar och mattar med hundar kryssar vi mellan när vi påbörjar vårt varv runt Kungsholmen.

Formen är inte som den var i våras ännu. Gunget runt magen som min svacka kostat stör mig lite. Peter springer lätt och pratar på bredvid medan min puls och andning stiger. De första fyra kilometrarna smärtar det i vader och benhinnor, men sedan släpper värken och stegen blir lite lättare och längre igen. När vi springer längs vattnet på andra sidan mot Stadshuset börjar det kännas skönt i kroppen. Det naturliga Morfinet i kroppen har börjat verka och lyckoruset sprider sig även om pulsen är hög och andningen lite för tung.

Det är mycket folk ute idag när Stockholm bjuder på ytterligare en otroligt vacker dag. Vi måste anpassa tempot för alla människor vilket gör att det inte blir något riktigt flyt i löpningen. Jag förklarar för Peter att det inte gör något alls. Efter alla år inomhus på löpbandet med fantasin och dagdrömmarna som enda sällskap så känner jag mig bara vanlig och normal bland alla andra. Det blir också lite intervallliknande träning och ger mig små tillfällen att återhämta mig när vi saktar in för mötande människor.

När vi svänger vänster och fortsätter tillbaka mot Karlbergskanalen känner jag mig så nöjd! Solen skiner, kroppen svettas och fettet runt magen brinner och det kan inte bli så mycket bättre. Nu finns bara vägen framåt och tillbaka. Tillbaka till Fleminggatan och tillbaka till motivationen.

[tags]Träning, Löpning, Motivation[/tags]

Ett farväl till Faster Pyret

Idag har vi tagit avsked av faster Pyret. Seremonin ägde rum i Uppenbarelsekyrkan i Aspudden. Pyret var inte min faster utan min frus.

Jag kan inte säga att jag kände henne speciellt väl. Genom åren sågs vi inte så många gånger. Mest under en del julfiranden och större födelsedagar och hon var mycket lätt att tycka om.

Mitt starkaste minne av Pyret var från vårt bröllop 2002. Då gav hon mig och min då blivande fru rådet att ”aldrig somna osams, vad som än hände”. Det var nog det enda råd vi faktiskt fick. Jag tror inget par alltid lyckas med att aldrig somna osams men man kan alltid tänka på det och ha det som mål. Hon och hennes man har varit gifta i många, många år.

Begravningen var fin och sorglig. Jag har väldigt dålig relation med både Gud och döden och det är helt enkelt jobbigt att tänka på och än värre att få det så nära. Jag försöker tänka att oavsett tro eller ingen tro, har Pyret det bra nu och det är vi som sörjer och saknar. Jag har svårt att tro att det finns något efter vårt liv på jorden och jag kan ibland avundas den tron och övertygelsen. Alternativet är ingenting och det känns allt för outhärdligt att tänka på.

[tags]Död, Begravning, Kyrka[/tags]

Resa till Nybro

Idag har jag varit ledig från jobbet och på ett privat uppdrag i Nybro, inte så långt från Kalmar. Det blev en tidig dag idag med en klocka som ringde 04:20 för att ta pendeltåget 05:29 in till centralen.

Jag spenderade hela den långa tågresan ner med att sova. Jag hade svårt att vakna när det var dags att byta tåg i Alvesta och somnade om igen för att åter ha svårt att hålla mig vaken sista biten fram.

Nu är jag klar och tåget har börjat rulla norrut och hemåt igen. Alla tåg och ledsagningar har fungerat bra så här långt. Jag gillar att åka tåg när man väl sitter på sin plats. Det ger tid för eftertanke och vila. Men på hemvägen ska jag försöka hålla mig vaken så att jag kan sova inatt.

Imorgon är jag också ledig. Då står begravning på schemat vilket inte är så roligt. Det är min frus faster som gått bort, så det var inte så nära för mig personligen, men det är ingen rolig tillställning i alla fall. Det blir nog min tredje begravning i livet.

[tags]Arbete, Resa, Nybro, Tåg, SJ[/tags]

Semester 2015 slut

Ja, vad ska man säga? Det känns ganska förutsägbart ett sådant här inlägg på semesterns sista dag. Det står i tidningar och pratas om det på TV att alla har ångest nu när man börjar jobba igen och tipsen haglar på hur man bäst hanterar sin börja jobbaångest.

Jag vet inte om jag har någon sådan ångest. Det känns väldigt dubbelbottnat allt ihop. Semestern har delvis varit en besvikelse med dom nästan obefintliga möjligheterna till riktig träning. Förutom en vecka i Göteborg känns det som om vi mest suttit hemma och inte haft något att göra.

Att gå tillbaka till jobbet känns också väldigt dubbelt. Vissa delar ska bli roligt igen medan mycket annat inte ska bli så kul. Jag funderar mest på hur jag ska hantera det som inte är så bra utan att påverkas allt för mycket av det. Dom sista veckorna innan semester gav mig en del insikter som jag nog kan ha nytta av och jag ska försöka sluta bränna energi på en del saker i fortsättningen och jag tvingas inse att en del saker inte kommer förändras till det bättre. Synd annars på världens bästa jobb.

Idag skulle klockan ringa 05:20 men jag vaknade av mig själv en timme före klockan och jag kände mig ganska pigg märkligt nog. Nu blir det en kort kaffe framför nyhetsmorgon innan det är dags att åka.

[tags]Arbete, Jobb, Semester[/tags]

Dagstur till Rånö del II

Idag gjorde vi ett lite längre återbesök på vår gamla paradisö Rånö öster om Nynäshamn. Vi hade med oss 4 av 5 egna barn samt 2 kusiner.

Vädret var äntligen vackert, så pass att barnen lekte i vattnet, även dom stora vilket var kul. Det var gott för själen att åka lite båt och att sitta där på klipporna en liten stund.

Idag gjorde vi också ett besök på Rånö Källan, öns restaurrang som vi besöker varje år. Vi hade sett fram emot favoritmenyn, så vi blev lite besvikna när den var omgjord i år och rätten dom flesta av oss alltid äter var utbytt. Istället fanns ett par nya rätter. Det var väldigt gott det med, men priserna hade nog stigit lite och storleken på måltiderna hade krympt. Även om det är gott gör det mig frustrerad att betala 220kr och känna att man ändå måste sleva i sig barnens rester samt se fram emot kompletterande fika på båten för att bli mätt. Det kostade helt enkelt mer än vad det smakade den här gången.

Sedan tog vi båten hem igen. Havet luktade fantastiskt gott men det var lite svalt i vinden för korta ärmar och ben. Det blev visst aldrig någon riktig sommar i år.

[tags]Sommar, Semester, Rånö, Rånö Källan, Stockholms Skärgård[/tags]

Flickorna på andra sidan staketet

Ibland bara kommer minnen från mycket länge sedan, utan anledning som det verkar. Det kan räcka med en röst, en lukt, EN SÅNGTEXT, några ord mellan bekanta så finns de bara där. Hela eller fragment av händelser för mycket länge sedan.

Idag handlade det om tåg. Den där speciella lukten som järnväg ger ifrån sig. Det luktar tjärade slipers, speciellt varma sommardagar. Ljudet av långfärdståg och lukten av järnväg inger en ödslig och sorgsen känsla i mig som jag ibland har svårt att sätta ord på. Stannar jag upp och tänker så vet jag varifrån den kommer.

Tomtebodaskolan i Solna; där gick jag mellan 1980 och 1984 i årskurs 1–4. Huset finns kvar men skolan är stängd sedan nästan 30 år tillbaka. Det gamla huset från sent 1800-tal som rymmer så många historier och människoöden alldeles invid järnvägen och postterminalen i Solna. Jag vet inte hur många spår som passerar där, men det är ganska många. På min tid bodde vi elever i elevhem några hundra meter från skolan. Det var ganska modernt med dubbelrum och elevhemsföreståndare i åtta hus istället för sovsalar med pojk- och flickavdelningar.

Långt innan jag själv kunde sätta ord på vad som var fel med mig, eller snarare min omgivning, gick jag där mellan skolbyggnaden och elevhemmen. På ena sidan skogen och på andra sidan dom oändliga spåren och tågen som ständigt passerade. Ljuden av gnisslande räls, sprakande kontaktledningar, den där speciella lukten av elektricitet, brända bromsar och tjäare slipers. Det fanns händelser som lättade mörkret och ensamheten.

Jag och Daniel delade rum och lekte väldigt mycket. Ett sidominne från när Daniel opererade halsmandlarna på Karolinska sjukhuset och några av vännerna besökte honom på salen. Det var på den tiden man låg inne en vecka för minsta lilla grej. Det var stort att få lämna skolans område och komma utanför grindarna ut i den stora världen.

Grindarna ja, vid elevhemmen fanns staket ut mot gatan utanför, Fogdevreten. Där fanns stora gallergrindar i stål med en tung tvärslå för att öppna dom. Grindarna var alltid stängda men inte låsta. Det gick att gå ut på parkeringen utanför. Vi gjorde det ibland men det var väldigt förbjudet. Uppe vid skolbyggnaden fanns också staket men de två ingångarna från gatan hade grindstolpar men inga grindar. Där var det inte alls lika spännande att gå ut.

Barnen bodde i närheten. Om det var samma gata eller en bit bort har jag glömt. Dom första dagarna lekte vi genom staketet. Trots att grinden fanns där alldeles intill lekte vi av någon anledning genom staketet. Vi fick inte gå ut och dom fick inte komma in. Deras mamma bjöd hem oss och fick till slut godkänt av elevhemspersonalen. Vi lekte ute, saft och bullar i ett vanligt kök. Det var så stort att träffa människor utanför skolans område som inte var hemma.

Därefter lekte vi regelbundet. Jag minns egentligen bara att jag och Daniel fick gå hem till dom en gång. Därefter skedde besöken hos oss, men jag är inte riktigt säker på att det var så. Besöken fick bara ske en bestämd dag var annan vecka. Sådana idéer hade man på den tiden. Det fick kanske inte bli för ofta, ingen vana, vad vet jag.

Jag undrar ofta vad sådana människor blev av. Jag är inte ens säker på att jag minns deras namn längre. Mamma Helene, Tina och Mari? Jag kan blanda ihop dom med senare episoder i livet.

Allt på grund av doften av tjärade slipers och tåg.

[tags]Barn, Skola, Tomteboda, Tomtebodaskolan, Stockholm, Solna, Minnen, Barndomsminnen[/tags]

iTunes Match

Jag blev ganska glad när Apple lanserade itunes Match i Sverige och jag var väldigt snabb att teckna upp mig på ett abonnemang. Tanken var att kunna byta ut mina gamla MP3-filer som jag lagt ner så mycket möda på att rippa för ett antal år sedan och få dem i lite högre kvalitet.

Med iTunes Match laddas ens musikbibliotek upp till molnet och jämförs med det som finns i Apples enorma musikutbud. Dom artister och album som finns hos Apple, matchas med mina MP3-filer och man är sedan fri att ladda ner samma låt utan kopieringsskydd i Apples AAC-format i 256kbit.

För mig skulle det passa ganska bra. När jag rippade alla mina dryga 500 CD-skivor valde jag att rippa i Mp3-format och lägre kvalitet för att spara diskutrymme och processen lite snabbare. Med tiden ångrade jag mig eftersom jag i en del spår med blotta hörseln kunde höra den låga busiga kvaliteten.

Nu när det har gått ungefär ett och ett halvt år känner jag mig ändå lite besviken. En hel del album har matchas och jag har bytt ut dom gamla filerna vart efter. Något album i veckan när tiden funnits och andan fallit på. Men tjänsten är inte så perfekt. Det som stör mig mest av allt är att den ibland inte matchar hela album trots att albumen finns hos Apple. Den kan matcha 8 av 10 låtar men inte lyckas matcha resten och då är det ingen mening att bara byta ut delar av albumen. Ibland har det varit logiska förklaringar som när endast en eller ett par låtar på ett album matchas. Då har just det albumet inte funnits hos Apple, men låtarna förekommer på andra samlingsskivor.

Jag har läst runt lite på nätet för att hitta lösningar på problemet. Jag verkar verkligen inte vara ensam om fenomenet då det verkar vara en av buggarna som stör användarna mest. en del förslag går ut på att konvertera MP3-filer som inte matchas till AAC-filer i iTunes och att tjänsten då har lättare att matcha spåren. en del har upplevt att det fungerat bättre om MP3-filerna varit i lägre kvalitet och dom konverterade AAC-filerna blivit i högre kvalitet och därmed matchats. Det har inte fungerat för mig. Alla mina MP3-filer rippades i 192Kbit vilket inte är så låg kvalitet. Men även om jag konverterat dom filer som Apple inte kunnat matcha så har det inte hjälpt.

Andra förslag har gått ut på att tidslängden på spåren av någon anledning inte stämt överens, om ens eget spår varit någon sekund längre eller kortare än det som finns i Apples databas. Då har man fått tipset att ändra tidslängden i en ljudredigerare för att den ska stämma överens. Dom spår jag kontrollerat har inte haft fel tidslängd och i mitt musikbibliotek är det så pass många spår som inte matchat att jag omöjligt kan sitta och redigera och konvertera om filer för att det eventuellt ska fungera.

Kanske borde Apple bredda sin algoritm lite. Om tjänsten noterar att jag har alla spår i ett album men att några av någon anledning inte matchar, borde datorerna kunna kika lite extra på dessa låtar. Jag antar att man förutom längd och bithastighet också jämför ljudkurvorna i filerna och då kan det inte vara så stora skillnader. Det kan kanske också bero på gamla album och inspelningar som under åren fått sig en uppfräschning rent ljudkvalitetsmässigt och då borde tjänsten även ta hänsyn till detta.
Så nu sitter jag med en drös album som jag gärna skulle förnya med lite bättre filer men där det inte går för att ett eller flera spår inte matchas. Klart irriterande. Min förhoppning var att detta skulle bli bättre i och med lanseringen av Apples nya musiktjänst Apple Musik, men så verkar inte vara fallet.

[tags]Apple, Apple Music, iTunes, itunes Match, itunes Matchning, Musik[/tags]

Satsningen att bli elitcyklist får hamna på hyllan

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel Bild: Affisch på anslagstavla Bild: Joakim Nömell på cykel dricker yoghurt

Jag köpte min första tandemracer i november 2012 med en stark motivation att bli en bra cyklist. Efter ett antal motionslopp provade jag och kompisen Thomas också på att tävla i vår cykelklubbs serie träningstävlingar. Det gick ganska bra för oss som nybörjare och ganska fort framåt.

Drömmen att nå eliten inom svensk paracykel vaknade snart och jag såg det inte som omöjligt. Att först nå talangnivå skulle bara kräva lite mer träning. Att nå landslagsstandard skulle förvisso kräva lite mer. Just det såg jag bara som en utmaning och en fråga om vilja och tid.

Men det var inte bara min vilja och tid det handlade om. För att som tandemcyklist komma till toppen krävs en pilot med motsvarande mål och vilja att satsa. Mina kompisar gjorde tidigt klart att dom gärna hjälpte mig på vägen, men var inte själva beredda att satsa fullt. Och för att kvalificera in i landslaget måste man göra det som ett team med en pilot. Jag tänkte att det löser sig längs vägen. Så snabbt som cykelsporten växer i Sverige skulle det nog vara ganska lätt att hitta någon som gärna hade siktet inställt på Paralympics i Rio 2016. Det borde vara ganska lockande för många duktiga cyklister i Sverige att lite enklare komma ut på dom stora arenorna i Europa och världen vilket dom allra flesta annars aldrig skulle ha en chans att göra på egen hand då konkurrensen inom vanlig cykelsport är alldeles för hård.

I dom stora cykelklubbarna mötte jag inte bara ointresse, utan även direkt motvilja. Tandemcyklisterr var helt enkelt inte välkomna. Jag annonserade i deras forum och Facebook-sidor för att försöka nå de som kunde vara intresserade av att vara piloter utan något som helst resultat.

Men jag är envis och ingenting är ju omöjligt? Nästa steg blev därför att sätta upp en affisch med en bild och kort text om min satsning i sporthallen i Huddinge där jag tränar spinning regelbundet. Jag tänkte att det var väldigt väl riktat mot målgruppen även om min bekantskapskrets skämtade om att där finns inga riktiga cyklister. Jag var helt övertygad om att telefonen skulle börja ringa, men den förblev helt tyst.

Jag fick sedan lov att sätta upp samma affisch först i min lokalacykelbutik Sportson i Haninge och kort därefter även i Cyklotekets samtliga butiker i Stockholm. Då började jag känna, att går det inte nu så går det väl aldrig.

Denna marknadsföring gav faktiskt resultat i form av en pilot. Vi körde en inomhusträning tillsammans och en träningstävling tillsammans. Men för att fortsätta krävdes att även piloten skaffade en tävlingslicens och av någon anledning blev det inga fler gemensamma träningspass. Det är mina egna gissningar, men kanske var även denna bitna cyklist fokuserad på sin egen cykling i första hand eller avskräckt av mina högt satta mål. En artikel i Happy MTB ledde också till att jag provcyklade några gånger med en väldigt intresserad cyklist. Men våra vägar skildes åtminstone tills vidare på grund av privata skäl.

Den mest regelbundna träning jag lyckats få skedde våren 2013 då jag tränade med en föredetta kollega tillika ordförande i den lokala cykelklubben CK Falken. Han är gammalt proffs men kunde bara tidsmässigt hjälpa mig fram till mitt första varv runt Vätternrn 2013. Allt sedan dess har det kanske blivit 4–5 träningsrundor med lite olika piloter. Räddningen hittills har varit alla motionslopp runt Stockholm som vi deltagit i. Dom har i mitten av våren legat ganska tätt, men så fort det sista loppet varit har jag stått ensam igen hänvisad till min trainer.

Så blev det även i år. Året började med tre inomhusträningar i januari till mars. Sedan började vårens motionslopp med Nordic Classic Weekend på Gotland följt av Skandisloppet, SMACK-rundan, Stockholm – Rättvik tur och retur, Halvvättern och slutligen Vätternrundan. Sedan fanns inga fler träningsmöjligheter annat än inomhus på trainer fram till starten i Sverigetempot Ultra en dryg månad senare. Att jag inte lyckats träna mer inför en sådan utmaning kändes som spiken i kistan och det ledde så klart till ett misslyckande.

Det här har fått mig att inse att min högsta önskan att tävla på elitnivå inte går att nå. Mina försök att hitta fler piloter att träna med och i synnerhet en att satsa med har varit resultatlösa och jag har inga fler idéer om hur jag ska lyckas. Jag har till och med mailat helt okända namn inom cykelsporten för att fråga om dom velat vara med, men det enda det lett till har varit att jag känt mig dum. Precis som med mina försök att jaga sponsorer för att underlätta min satsning. Det har snarare känts som tiggeri som lett till lite rabatt på däck, slang, kedjor och kläder snarare än någon seriös tro på mig och min satsning. Och nu framstår det kanske inte är så konstigt med tanke på att det inte tycks gå.

I år deltog paracyklister i SM för andra gången. Jag fick som en engångsgrej möjlighet att köra SM med en elitpilot som klassas som en av Sveriges bästa tempocyklister. När SM gick av stapeln hade jag dessa motionslopp i bagaget, men ingen tempo- eller intervallträning. Trots det körde jag in på en andraplats endast 11 sekunder efter paracykellandslagets tandemteam. Då hade jag redan befunnit mig i en svacka en längre tid och tyckte det kändes helt absurt att komma till elitnivå endast hänvisad till inomhusträning på trainer. Vilken cyklist skulle acceptera det och lyckas hålla motivationen uppe mer än en vecka?

Ändå kommer jag inte ifrån känslan av att det är konstigt att det inte fungerat bättre. Jag vill tro att jag genom mina affischer och inlägg på nätforum och Facebook-sidor ändå har nått ganska många och säkert ännu fler med mun-mot-munmetoden. Cykelsverige växer så det knakar och klassen herrar 40 svämmar över av cyklister som försöker tävla i dom lokala klubbarna och cykla runt Vättern under 8 timmar. Trots det når 99,9% aldrig längre än så. Många lägger ner stora delar av sitt liv på träning för detta och lägger ner stora pengar på cykling utomlands. Bara någon enda av alla dessa borde vara intresserad av att komma längre inom paracykelsporten, få tävla i Europa och övriga världen, kanske till och med kunnat nå Paralympics. Ändå föredrar dom flesta cyklister att nöta på med sin egen träning. Visst är det mycket som ska klaffa. Man ska bo hyfsat nära för att logistiken ska fungera och ha en familj och ett jobb som är flexibelt. Men det tycks inte vara detta som är det stora problemet. Hela södra Stockholm vimlar av klungor.

Konkurrensen i Sverige är liten och underlaget minimalt. Internationellt är sporten större och kraven hårdare. Men fortfarande är antalet cyklister minimalt jämfört med den vanliga cykelsporten. Hård träning skulle lätt ta oss till toppen i Sverige och sedan är det bara en fråga om vem av dom 2–3 cyklister Sverige har som ska representera paracykel internationellt.

Likväl har det inte fungerat och egentligen står jag på samma ruta som när jag började. Det är inte längre realistiskt att tro att något ska hända som tar mig i rätt riktning och givetvis känns det sorgligt. Att tro och försöka har kostat mycket energi och känslan av misslyckande är just nu ganska bedövande. Hur jag ska gå vidare härifrån vet jag inte. Jag fortsätter cykla mina motionslopp så länge det finns piloter som ställer upp. Kanske hittar jag åter glädjen i att träna på trainer och löpbandet igen om jag inte längre har ett mål om att nå eliten utan istället bara för att må bra.

Ett särskilt tack

Jag vill ändå så här långt, även om det blir en fortsättning i någon form rikta ett tack till de piloter som har och framledes även kommer ställa upp. Peter Ahlerup och Ingela Larsson får ett speciellt tack för att ni regelbundet ställer upp som ledsagare i min löpning, det är ovärderligt.

Jag vill också tacka Thomas, Daniel, Mattias ”MP”, Patrick, Jan, Lars, Martin och Peter T för att ni ställt och ställer upp efter förmåga. jag hoppas det även i framtiden blir många landsvägsmil i en eller annan form.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel[/tags]

Ett tungt löppass

Det var inte tungt idag på det där trevliga sättet. Det var tungt för att det var första träningspasset över huvud taget på två veckor som i sin tur var det första på fyra veckor. Jag har verkligen hamnat i en djup svacka som jag nog inte tagit mig ur så lätt om inte Peter kom idag och med milt våld tvingade ut mig på en löprunda. För varje dag som gått har det blivit allt svårare att finna en anledning att försöka igen. Det har känts så meningslöst och jag har varit och är fortfarande ledsen för att jag verkar ha misslyckats med min satsning.

Ska man försöka se det lite positivt, kan jag känna att det är lite fascinerande hur snabbt man tappar och att det jag gjort således gjort nytta. Det är inte bara det att det i praktiken varit sex veckors uppehåll, utan också lite för mycket godis och kaffebröd när jag tappade orken och sket i allt.

Idag gick vi ut i lugnt tempo med målet att springa 7km. Vi höll ett 6:30-tempo ungefär men det dröjde ändå bara ca 3km innan jag fick håll och behövde gå en kortare sträcka. Därefter blev minsta motlut jobbigt och krävde att vi drog ner på takten.

Pulskurvan var också katastrof. 167bpm i genomsnittspuls och 181 i maximal puls gjorde att benen drog på sig mjölksyra ganska direkt.

Jag är ändå glad att Peter kom och ledsagade idag trots att min låga nivå blev rena promenaden i parken för honom. Jag hade inte fixat att börja om på den här nivån på löpbandet. Samtidigt känner jag mig lite upprymd över att ändå hålla mig under 7 minuter per kilometer då det kändes som om det gick betydligt sämre.

En annan positiv sak är att trots att jag tappat mycket av det jag kämpat mig till under våren, så vet jag att det kommer gå ganska lätt att komma tillbaka om jag bara förmår mig att hålla motivationen uppe och att jag inte bara hänvisas till träning inomhus på trainer och löpband nu när sommarsolen skiner. Det kan ta knäcken på vem som helst. Det är det här beroendet av andra som gör att jag sjunker extra långt ner i depression. Det känns orättvist att andra kan ge sig ut och löpträna eller cykla när dom vill.

Kroppen fylldes av dom där positiva endorfinerna idag igen vilket gör att det känns mycket bättre. Att hamna i en negativ spiral där jag inte orkar träna för att jag är så ledsen, men verkligen behöver träna och beroende av det för att äta bra, sova rätt och orka mera.

[tags]Träna, Träning, Löpning, Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Motivation, Depression[/tags]