En tid med Apple Watch

Bild: ett gäng olika modeller av Apple Watch

Rykten om en smart klocka från Apple har florerat några år nu och visst har tanken kittlat lite. I somras lanserades äntligen Apple Watch. Och som vanligt när Apple lanserar något, är det genomtänkt och väl fungerande och inget man slänger ut på marknaden bara för att vara först.

Jag hade inte tänkt köpa klockan men hade möjlighet att ”förtjäna” en. Den sitter nu på armen och första veckorna har känts helt OK. Ännu har jag inte ändrat uppfattningen om att jag inte riktigt vet vad jag ska ha den till. Men mina funderingar har främst med min synnedsättning att göra.

Tanken med en sådan här ”smart klocka” är att den ska vara ett komplement till ens smarta telefon. Utan telefonen har klockan inte speciellt många funktioner.

Just denna klocka har väldigt många funktioner och det har andra på nätet skrivit tillräckligt mycket om. Det som intresserade mig mest när klockan först presenterades, var om den skulle ha skärmläsaren VoiceOver i sig, precis som alla Apples övriga produkter. Jag kände mig helt övertygad om det och såg ingen anledning till varför den inte skulle ha det. Apple har tänkt helt rätt när det gäller tillgänglighet. Enligt min mening kostar tillgänglighet mycket pengar om man har det i enstaka produkter eller i anpassade produkter. Men gör man som Apple, att man har samma tillgänglighet i allt, oavsett om det är en telefon, surfplatta, klocka, iPod, smart TV-dosa eller dator, då kostar inte tillgänglighet många ören extra. Dessutom är jag säker på att målgruppen inte är så liten som de allra flesta tillverkare tycker sig ha identifierat.

Ändå är det just detta med tillgänglighet som gör att jag inte riktigt hittar något bra användningsområde för klockan efter ca 4 veckors användning. Det främsta problemet är att klockans syntetiska tal pratar rakt ut så att alla kan höra det och det är inte så diskret även om det inte är några hemligheter man håller på med. Klockan går att ansluta till ett trådlöst Bluetooth-headset, men då blir skärmläsningsprogrammet i klockan istället lite segare, antagligen på grund av den lilla fördröjningen i överföringen av ljudet.

Så jag märker att jag ändå tar upp telefonen med dess trådbundna headset när klockan plingar för ett SMS eller mail. Och enbart som notishjälpmedel tycker jag den är lite onödig för min egen del. Det går också avsevärt fortare för mig att slå upp en resa med lokaltrafiken eller läsa eller diktera ett SMS från telefonen jämfört med klockan.

Däremot har det varit en känsla som jag brukar försöka beskriva som ”makt och frihet” att få ha en helt vanlig, smart klocka på armen. Jag kan välja en produkt som alla andra och det fungerar som alla andra. Att känna tyngden av en helt normal, snygg klocka istället för de anpassade specialklockor med tal eller punktskrift vi med synnedsättning annars är hänvisade till. I det läger är jag hellre utan klocka. Att kunna ha ett armbadsur som plingar för att vakna eller när äggen är klara eller när mötet börjar har också känts väldigt praktiskt.

Likväl skiljs nu våra vägar åt. Jag tycker Apple som vanligt har gjort väldigt bra ifrån sig. Generellt kan man tycka att det är tråkigt att dessa klockor kan kosta mer än en telefon i samma genre. Men det är väl som allt annat en utveckling som säkert kommer ändra sig.

[tags]Apple, Apple Watch, Skärmläsare, VoiceOver, Tillgänglighet[/tags]

Garmin Vector uppgradering till Vector 2

Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong
Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Jag har nu uppgraderat mina Vector-pedaler till Vector 2 som Garmin lanserade tidigare i år. För befintliga Vector-användare tillhandahåller man ett uppgraderingskit.

Egentligen är det inga stora nyheter. Monteringen har blivit enklare. Tidigare monterades kommunikationspoden på pedalen tillsammans med en distansbricka innan den skruvas in i vevarmen. Man fick då vara lite försiktig med åtdragning och avdragning så att man inte skadar podarna. Jag har råkat dra sönder en pod. Nu skruvar man in pedalen i vevarmen och monterar poden i efterhand vilket är betydligt enklare.

Den andra tydliga förbättringen är att kommunikationspodarna utrustats med en lysdiod som signalerar status på systemet. Tidigare har man bara kunnat se att man haft eller inte haft kontakt med cykeldatorn och har man inte fått kontakt så har man inte vetat varför. Om batterierna varit slut eller om bara ena pedalen fungerat men inte den andra. Men lysdioden indikerar om varje pedal är igång och fungerar samt lite olika typer av indikeringar. Det gör felsökningen mycket enklare.

Uppgraderingskitet innehöll en liten byggsats. Förutom 2 nya kommunikationspodar för höger och vänster pedal, följde det också med en ny hylsa för pedalens axel. Jag förstod först inte varför hylsan behövde bytas då den såg fullkomligt identisk ut med den som redan var monterad. Att plocka isär allt var inte så svårt även om jag kanske tyckte att dom överdrivde enkelheten lite som att vem som helst skulle klara det.

Men efter lite påläsning visade det sig att hylsorna endast behövdes om man upplevde att pedalaxlarna glappade i sina hylsor. Det har jag förvisso haft problem med. I maj skickade jag mitt ena set Vector på service för att båda pedalerna glappade ganska ordentligt. Något som kunde hända tidigare modeller och något som självklart gick på garantin. Och för en vecka sedan skickade jag även min andra uppsättning Vector som började uppvisa samma symptom och där garantin snart går ut.

Så då blev uppgraderingen plötsligt väldigt enkel. En distansbricka för att täcka avståndet för den gamla poden som tidigare satt mellan pedalen och vevarmen och den nya kommunikationspoden som skruvas på efter att pedalen är monterad. Mycket praktiskt. De extra hylsor som levererades med uppgraderingen kan man spara för framtiden om sådana pedalglapp skulle uppstå igen.

Nu är det bara att fortsätta trampa på och må kraften vara med mig. :)

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Träning, Garmin[/tags]

Rättegång

Tre ungdomar står åtalade för grov stöld och ringa narkotikabrott. En av ungdomarna är mitt barn.

Den här dagen har jag spenderat i Södertörns Tingsrätt på grund av en händelse i somras. Barnet hade varit på fest och använt droger och alkohol och efter festen hade man gått hem för att sova hos en kompis. På förmiddagen när föräldrarna kommer hem upptäcker man att ungdomarna röjt i hemmet och man kontaktar polisen. Dom här tre ungdomarna påträffas påverkade vid en busshållplats och en av ungdomarna, dock inte mitt barn, har en del stöldgods på sig.

Rättegången börjar med åklagaren som läser upp anklagelserna och dom tilltalades försvarsadvokater framför deras inställning till brottet. Dom två andra tilltalade anser sig vara oskyldiga till alla anklagelser, men en liten känsla av ”stolthet” infinner sig ändå när mitt barn erkänner ringa narkotikabrott. Något som givetvis är bevisat redan men ändå.

Sedan fortsätter rättegången med att alla tre tilltalade med egna ord får berätta i tur och ordning om händelseförloppet och åklagare och försvarare ställer kompletterande frågor. Man hör några vittnen i form av två stycken målsägande, en polisman och en kompis till ungdomarna. Jag och min fru sitter där och lyssnar längst bak på åhörarplatserna tillsammans med målsägandens föräldrar och föräldrar till ett vittne. Bland åhörarna finns även kompisar till dom tilltalade och man hör fniss och hån då och då, speciellt när polismannen vittnar. En av dom tilltalade har en speciellt cool stil i rättssalen. Han får belöning av kompisarna för sin coola stil. Jag känner mest sorg på flera plan. Bara vårt barn har anhöriga som närvarar. Ingen av dom övriga två har någon med sig i rättssalen. Jag kan tycka vad jag vill om det dom gjort och den stil dom har inför rättvisan och lagen, men det känns ändå sorgligt.

Värre blir den känslan när personalia läses upp om dom tre åtalade. Frivården skriver i sitt omdöme om den ena av ungdomarna att han saknar respekt för lag och rättvisa och det är även det intryck som ges i rättssalen. Sedan känner jag också viss ilska över att de två tilltalade som ändå är på god väg att bli rutinerade i dessa sammanhang drar med andra. Mitt barn har absolut egna ben och egen vilja och en möjlighet att säga nej och har absolut ett eget ansvar. Men sådana förebilder i umgängeskretsen bidrar inte speciellt positivt.

Jag känner också stolthet över hur mitt barn beter sig jämfört med dom andra i rättssalen. Svarar rakt och riktigt och utan den där konstiga ”coola” tonen med ironi och löje i rösten. Jag vill ändå få en känsla av att detta är sista gången barnet vistas på dom tilltalades bänk i en domstol. Men vem kan vara säker?

Det är andra gången i livet jag är på en rättegång som åskådare. Det är en ganska vemodig och sorgsen känsla. En känsla av ens eget misslyckande och barnets lockelse till helt fel saker som har lett barnet hit. Det som känns mest frustrerande är att ingen av dom tilltalade verkar ta det så allvarligt. I pauserna är det ryggdunkanden och höga skratt och coola kommentarer och jag får en bestämd känsla av att åtminstone två av dom är lite kungar bland sina kompisar och några att se upp till. Här vilar inga ledsamheter eller problem och ingen ifrågasätter det dom gjort eller tyckt att dom gjort något fel. Mitt barn håller sig lite till oss, men så fort kompisarna kallar drar det. Ändå får vi en känsla av att barnet är lite vid sidan av men ändå med. Barnet går inte med i stilen dom andra har men känslan är ändå att det är det som är lite mera lockande.

Efter en kortare överläggning kallas alla in i rättssalen igen och domstolen avkunnar dom. En av ungdomarna döms för stölden och vårt barn för ringa narkotikabrott. Dom övriga är över 18 men eftersom vårt barn är under 18 blir det så kallat ungdomskontrakt med regelbundna drogtester och samtal och endast 800kr i avgift till Brottsofferjouren.

Utanför rättssalen hör jag sura kommentarer om att man givetvis ska överklaga. Jag skakar mest på huvudet. Givetvis är man oskyldig till stöld trots stöldgods i fickorna, det har någon annan lagt dit. Givetvis är man oskyldig till narkotikabrott trots halter i blodet. Jag skulle bara vilja gå fram och fråga om dom hade någon aning om vad bara denna dag har kostat samhället i administrativa och lönekostnader för en tingsrätt och advokater. Men jag har en bestämd känsla av att det bara skulle vara meriterande eller kanske likgiltigt.

På vägen ut ur Tingsrätten går vi själva. Barnet har anslutit på kompisgänget och försvinner i förväg mot pendeltåget. Jag känner att jag inte har något att sätta emot. Allt det andra är mer spännande, tuffare och häftigare, lockar mer och är roligare än det vi har att erbjuda. Min rädsla är att det kanske ändå inte är över än.

[tags]Barn, Ungdomar, Droger, Narkotika, Tingsrätten, Domstol[/tags]

Friskis&Svettis Kungsholmen nekar ledarhundsförare del III

Förra veckan blev jag intervjuad av tidningen Mitt I med anledning av att jag och min ledarhund inte fick träna på Friskis&Svettis på Kungsholmen. Tidningen bevakar bland annat anmälningar som inkommer till Diskrimineringsombudsmannen – DO.

Artikeln kan man läsa här, men det är för mig inga större överraskningar. Ansvarig på Friskis&Svettis säger att många av deras medlemmar är allergiska. Jag tycker det är lite synd att frågan inte ställdes hur dom kan veta det? För dom register över medlemmarnas hälsotillstånd eller är det bara en personlig allmän bedömning grundad på oklara fakta? I en tidigare intervju med Synskadades Riksförbund hänvisade man istället till hundrädsla.

Jag vet att jag aldrig har chansen att vinna ett sådant här ärende hos Diskrimineringsombudsmannen. Det finns det inte lagligt stöd för. Men problematiken behöver komma in i statistiken och belysas.

En intressant fundering jag har med tanke på mina mångåriga erfarenheter som ledarhundsförare är hur det kan komma sig att just gymanläggningar verkar ha sådana stora mängder allergiker bland sina besökare? Svårigheterna med restauranger kan man förstå med tanke på dom tidigare stränga reglerna kring pälsdjur och matserveringar trots undantag för ledar- och servicehundar. Men just hälsoanläggningar verkar ha stora problem med sjuka besökare. Mycket större andel än själva vården där jag vistas flitigt periodvis utan minsta problem. Där är kunskapen så klart mycket större och kanske också ett mer äkta tänkande kring tillgänglighet för alla. Bland annat Friskis&Svettis har ju fina skrivningar kring detta men inte lika bra på att leva upp till dem.

Nu inväntar jag bara det förväntade avslaget från Diskrimineringsombudsmannen innan även denna historia läggs till handlingarna. Det jag ångrar under hela den här historien är att jag inte bad ansvarig på Friskis&Svettis tala om vilka anläggningar jag verkligen skulle vara välkommen till. Nu var det Kungsholmen som passade mig geografiskt bland annat. Dom borde kanske fixa en lista på vilka anläggningar besökarna inte är fullt lika allergiska. Farsta och Lindhagensgatan verkar besökas av friskare medlemmar. Intressant.

Som jag skrivit tidigare är jag förlorare hur jag än gör. Jag kommer behöva skaffa ett träningskort på en anläggning och då blir det Friskis&Svettis trots allt. Det kommer dock innebära att jag kan träna när jag har ledsagare och inte alltid när det passar mig. Men så är livet, fullt av inskränkningar på grund av världens bästa orienteringshjälpmedel, ledarhunden.

[tags]Friskis&Svettis, Träning, Hälsa, Motion[/tags]

Idrottshelg för barn och ungdomar med synnedsättning 2015

Specialpedagogiska Skolmyndigheten – SPSM anordnar varje år ett idrottsläger för barn och ungdomar med synnedsättning. För närvarande äger dessa läger rum i Eskilstuna. Man får prova på en rad olika idrottsaktiviteter, bland annat klättervägg, simhopp, judo, goalball, elektronskytte, spinning, crosstrainer eller så kallad ”Indoor Walking” etc.

Självklart var vi från Projekt Paracykel där även i år. Vi deltog första gången förra året som en sidoaktivitet mest på prov. Men i år var vi en av de ordinarie aktiviteterna då cykling var väldigt uppskattat förra året.

Vi var där med tre piloter och några cyklar samt mig som mest skule fungera som förebild och inspiration som aktiv tandemcyklist. Det blev ingen cykling för mig idag. Det blev lite prat med barn och föräldrar och det kändes trevligt och uppskattat även i år och en hel del kända ansikten stötte jag också på bland både föräldrar, barn och syskon.

Cykel är en väldigt kul sport och man deltar på lika vilkor som andra cyklister. Däremot försöker jag vara lite tydlig med svårigheten att just finna någon att cykla med, en så kallad pilot och cyklarna i sig är ganska dyra, även om man kan söka fondmedel för det upp till 30 års ålder. Det är en ganska lång startstrecka jämfört med andra sporter, men otroligt kul.

[tags]Barn, Ungdomar, Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Eskilstuna[/tags]

Service av löpbandet

Tunturi T30 treadmilTunturi T30 treadmil display.jpeg

Mitt löpband, ett Tunturi T30 som jag skaffade 2010 har verkligen fungerat perfekt och varit till stor nytta. Jag har ingen riktig koll på hur många mil och timmar det har gått, men det är flitigt använt i perioder. Att skaffa ett löpband hem av lite högre kvalitet kostar en slant och min förhoppning var att det skulle hålla länge och mardrömmen är att det ska gå sönder och jag inte av ekonomiska skäl kommer kunna skaffa ett nytt i brådrasket.

Det senaste halvåret har det börjat krångla lite. I början av varje löppass tvärstannar bandet och så håller det på 4–5 minuter för att sedan fungera bra. Efter samtal med en tekniker hos den svenska generalagenten, tror man att det är överbelastning för att mattan börjar bli stel och trög att dra runt. Efter en stunds användning mjukas mattan upp och det fungerar normalt igen. Det låter som en rimlig förklaring. Efter lite extra smörjning märks också en positiv skillnad.

Men jag tänkte ändå få lite service och översyn för att eventuellt byta matta för att detta fel inte ska ge några följdfel och exempelvis skada motor om det inte redan gjort det.

Jag fick kontakt med auktoriserad serviceverkstad och besök bokades. Ett kostnadsförslag skulle så klart kosta en slant, men det kändes värt det.

Nu har teknikern just gått och jag känner mig mest full i skratt och fascinerad. Genom att bara titta på löpbandet, utan att röra eller starta det, utan att prova att ta ens några steg, meddelade teknikern att mattan var i fint skick och inte behövde bytas. Jag frågade om han inte ville se fenomenet och när jag visat, sprutade han något smörjningsmedel på några gångjärn och sedan gjorde han sig klar att gå. På min fråga om reservdelar och byte, blev svaret att jag nog kunde få visst besvär, men säkert hitta reservdelar på internet.

Min första åtgärd blev nu att meddela firman att det inte var någon större idé att ens skicka en faktura eftersom jag då skulle bestrida den samt att jag gärna ville ha besök av någon som kunde löpband och inte hänvisade till internet för reservdelar. Det var ändå generalagentens auktoriserade verkstad och servicepartner jag vänt mig till.

Så det blir till att fetta in mattan lite extra och hoppas på att det håller en stund till. :)

[tags]Löpning, Löpband, Tunturi, Service[/tags]

Cykla med Världens Barn

Ikväll var det dags för den årliga galan för Världens Barn på SVT. I söndags fick ett antal programledare uppdrag att utföra under veckan som de skulle lösa i par. Bland annat fick Lasse Cronér och Doreen Månsson uppdraget att cykla från Sorsele till Stockholm på 5 dagar, en sträcka på 85 mil. Detta skulle göras på en tandemcykel som drog en så kallad riksha efter sig, en form av cykeltaxi. Uppdraget skulle symbolisera och synliggöra hur många fattiga barn i världen försörjer sig.

För mig började det i augusti när äventyraren Oskar KihlborgW kontaktade mig med anledning av att SVT funderade på ett sådant uppdrag och om jag som då var aktiv inom Svenska Cykelförbundets paracykelgren kunde låna ut en tandemcykel.

När uppdraget väl börjat skulle vem som helst få cykla med programledarna hela sträckan om så önskades, men mer rimligt blev delar av sträckan.

Jag och min pilot Thomas bestämde oss för att ta semester den här fredagen för att cykla med Lasse Kronér och Doreen Månsson sista delsträckan från Uppsala till Stockholm. Vi och några andra paracyklister skulle få cykla med enda in i studion i SVT under direktsändning vilket kändes väldigt roligt.

Vädret denna dag var perfekt. Vi skulle säga flera gånger idag att det nog blir årets sista sköna sensommardag i början av oktober.

Så vi tog ledigt hela dagen och möttes i Älvsjö för att cykla upp tilll Uppsala där vi skulle möta upp. Lite olika bud om vilken tid som gällde gjorde att vi hamnade lite i tidsnöd. I Norrviken i Sollentuna hoppade vi därför på pendeltåget mot Märsta och tjänade på så vis in en timmes cykling. Från Märsta trampade vi norrut i motvinden och nådde Uppsala en knapp timme före kl13. Där hann vi fylla på energireserverna med kokt korv, kaffe och bulle.

När Världens Barn-gänget rullade in på torget i Uppsala blev det en dryg timmes uppehåll. Lasse och Doreen behövde vila, det togs gruppfoton och några privatpersoner kom fram och pratade och tog bilder tillsammans med dom båda programledarna. Gulligast var en liten Maja typ 5 år som beundrade Lasse och Doreen på avstånd. Lasse ropade till sig barnet och sedan var hon dagens lyckligaste. :)

Straxt efter kl14 rullade vi sakta genom Uppsalas gator söderut mot Stockholm. Förutom jag och min pilot fick vi med ytterligare en privatcyklist som anslutit från Stockholm för att cykla med tillbaka.

Vädret var som sagt verkligen kanon och jag och min pilot tog täten en stund ut ur Uppsala som vägvisare. Det blev regelbundna pauser för vila och energipåfyllning. Stämningen var otroligt god. Allt filmades av dom två medföljande kameramännen som givetvis också cyklade och sändes live på SVT Play.

Trafiken tätnade när vi närmade oss Stockholm i fredagsrusningen. Trots att vi hade Världens Barns tydligt uppmärkta lastbil bakom oss som skydd mot trafiken, skedde en del tutningar och oförsiktiga omkörningar.

Vid 18-tiden kom vi fram till Järva Krog där det var ett längre uppehåll för att synka ankomsten till TV-huset med direktsändningen och för att ge andra cyklister möjlighet att ansluta inför den sista milen till målet. Vi passade på att äta lite mer rejält och jag som inte ätit något ordentligt på hela dagen kände mig helt klart väldigt hungrig.

Kl19 samlades ett 30-tal cyklister utanför macken i Järva Krog och poliseskorten vi skulle få sista biten in samlades och hade genomgång. När vi rullade iväg var vi omgivna av polismotorcyklar och vi fick köra motorvägen sista biten in. Det var en klart mäktig känsla och något som nog bara händer en gång i livet. I gänget fanns ett stort antal paracyklister som körde både handcykel och trehjuling och flera tandem. Vid Norrtull anslöt en lastcykel utrustad med ett fantastiskt ljudsystem som ökade feststämningen.

på väg in mot TV-huset gjorde vi två ytterligare pauser för att invänta rätt tid för ankomst i sändningen. Det kändes pirrigt och ganska häftigt att få vara med om något sådant.

Ca en kvart före kl22 rullade vi så in i TV-huset och in i gången bakom studion. Lasse och Doreen intervjuades medan vi andra stod i bakgrunden, men tydligen syntes jag i TV ett par sekunder i alla fall. :)

Sedan försvann Lasse och Doreen in i studion och dörrarna stängdes och vi blev kvar ute i gången. Vi väntade den sista kvarten tills programmet var slut och publiken lämnade studion. Vi sa farväl till Lasse och Doreen och cyklade sakta genom Stockholmsnatten tillbaka till Älvsjö där jag tog pendeltåget hem.

En händelserik och lång dag var slut. Men en fantastisk upplevelse.

[tags]TV, SVT, Cykla, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Barn, Världens Barn[/tags]

Friskis&Svettis Kungsholmen nekar ledarhundsförare del II

För ungefär 2 veckor sedan skrev jag om att Friskis&Svettis Kungsholmen nekar mig och min ledarhund möjlighet att träna där. Man hänvisade till risken för allergi och hundrädsla i största allmänhet. Direkt efter Friskis&Svettis slutgiltiga besked en vecka senare, gjorde jag en anmälan hos Diskrimineringsombudsmannen – DO, dock utan förhoppning om att vinna utan mer för att få in problematiken i statistiken.

Några dagar efter gjorde Radio SRF ett inslag med mig om problemet och idag publicerades inslaget. Där kan man höra en intervju med ansvarig på Friskis&Svettis.

Det här är vardag för mig i samhället. Det är ett så vanligt inslag att jag oftast inte längre orkar utsätta mig för liknande situationer och än mindre göra något åt det. Jag är helt övertygad om att det är helt omöjligt att åstadkomma en förändring till det bättre utan en ordentlig lagförändring och att debatten om allergi och och tillgänglighet för alla kommer upp ordentligt. Astma- och Allergiförbundet har ett långt försprång. Alla tror sig veta att min närvaro kan kosta någon livet och det vill så klart ingen riskera. Förbundet har varit otroligt duktiga i sin marknadsföring och ledarhunds-Sverige har varit otroligt dåliga i kombination att vi är helt utan lagligt stöd.

Men även om det tillkom en tydlig lag som förbjuder diskriminering även av oss ledarhundsförare, tror jag det är en lång väg kvar tills kunskapen och sättet att tänka når ut i receptionen i ett gym eller personalen på en restaurang.

Den diskussion som uppstod på Facebook efter det som inträffade mig, visar tydligt att en del anser att majoriteten går före. Och ska man tro Friskis&Svettis är andelen befolkning som blir så sjuk av en hund så stor att risken är trolig att jag möter någon vid varje besök. Då är det ´tydligen rimligt att jag utestängs från allt detta. Vad ger en allergiker annars per automatik den självklara rätten att ha tillträde exempelvis till Friskis&Svettis och vad ger mig per samma automatik förhinder?

Lyssna på inslaget nedan. Reporter är Joachim Kåhlman för Radio SRF.

Mitt engagemang i Projekt Paracykel upphör

I juni förra året blev jag engagerad i ett projekt för att stimulera cykelsporten för människor med fysisk funktionsnedsättning. Min huvudupptgift blev så klart människor med synnedsättning och tandemcykling. Projektet i dess nuvarande form tar slut i april 2016 men målet är givetvis någon form av fortsättning. Den person som då behövs är inte jag varför jag nu överlämnar min plats för inskolning av en eventuell sådan person. Det passar bra eftersom jag hittar allt färre uppgifter.

För den som läser min blogg, har det väl knappast undgått att jag känt det som lite motigt vad gäller cykelsporten, både för mig och för andra med synnedsättning. Jag känner att jag inte åstadkommit så mycket av det jag ville när jag gick in i det här, även om det gått lite framåt såklart.

Jag ville få in en fast regel i Svenska Cykelförbundets regler för mortionslopp att paracyklisters ledsagare eller piloter startar kostnadsfritt. Det går att ordna i nästan alla mortionslopp och dom allra flesta har visat sig mer än välvilliga. Men någon regel har det inte blivit och man måste kontakta varje arrangör och ödmjuka sig lite inför varje evenemang och det måste varje paracyklist göra separat.

En annan sådan målsättning jag hade, var att piloter som ställer upp på tävlingar ska få sina licenskostnader ersatta, helst av Svenska Cykelfröbundet. Där har vi lyckats åstadkomma att klubben SMACK sponsrar sina medlemmar om de kör som pilot på minst 5 evenemang per år med en paracyklist. Det är en delvinst och kan vara en medlemsförmån för SMACK-medlemmar, men egentligen borde inte klubbar behöva erbjuda sådant då det tenderar att bli väldigt ojämnt i landet beroende på klubbtillhörighet. Naturligtvis är SMACK ett en viktig förebild för andra klubbar. Det rör sig om så få paracyklister att kostnaden är försumbar.

Den stora förhoppningen var att kunna engagera flera piloter för att göra det möjligt för människor med synnedsättning, däribland jag själv, att få en mer regelbunden träning. Med tanke på alla stora klubbar och hur många som cyklar, borde det ha varit en lätt sak att engagera någon. Men Där har det varit väldigt trögt. Alla är så fokuserade på sin egen cykling och inget eller väldigt litet intresse att cykla tandem.

Att närma sig klubbarna har också varit ett sådant mål för att integrera paracyklister i de vanliga cykelklubbarna som blomstrar runt om i landet, inte minst i Stockholm. Här är åter igen SMACK en förebild men ganska unik som inkluderar sina paracyklister i tävlingar och mortionsaktiviteter samt träningar. När man cyklar med klubben möter man nästan inget motstånd eller ovilja annat än i enstaka undantag. Men bland andra klubbar, speciellt Stockholms största cykelklubb, är inställningen direkt avig mot att ha med paracyklister i sina träningsaktiviteter. Vi har bjudit in till prova på-aktiviteter och för att träna klungkörning med tandem för att verkligen utreda om det något stor skillnad egentligen, men allt sådant har avvisats eller uteblivit på grund av obefintligt intresse.

Det är några av de förhoppningar och mål jag hade med detta och jag känner mig inte nöjd med mitt eget resultat. Det får mig lätt att känna att jag inte åstadkommit något alls som är bestående och varaktigt och arbetat i ständig uppförsbacke. Det har också varit svårt att få målgruppen själva, de synnedsatta att komma på aktiviteter annat än några få vilket väl är ett generellt problem inom hnadikappidrotten sedan länge och även inom andra aktiviteter. Det i sin tur beror på att människor med synnedsättning inte lika lätt tar sig överallt och har svårt att inte bara få piloter för själva cyklingen, utan också ledsagningen för orienteringen dit, därifrån och på plats vid aktiviteten.

Så det är nog lämpligt att kliva av mitt arbete just nu. Mina idéer på vidare sätt att komma framåt är för tillfället slut och då blir jag bara en kostnad i projektet.

Det klassiska avslutet; det har varit lärorikt och givit nya erfarenheter och allt det där och cykelsporten verkar fortsätta växa och kanske är långsiktigheten den bästa vännen i att få fler cyklister integrerade i sporten.

Jag kommer fortsätta cykla så mycket jag kan och söka nya vägar att få möjlighet att träna till den sport jag faktiskt älskar mest.

På det viset önskar jag mina kollegor i Projekt Paracykel lycka till i fortsättningen. Jag kommer helt säkert bidra i någon form med det jag kan vid vissa tillfällen.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel[/tags]

Datahelg för synskadade barn och ungdomar i Norrköping

I helgen har Synskadades Riksförbund haft en datahelg för synskadade barn och ungdomar på Marieborgs folkhögskola i Norrköping. Jag var inbjuden för att prata om tillgänglighet och blogg. Det kändes först som ett ganska svårt ämne att prata om inför barn i åldrarna 10–14 år och jag tyckte det var jobbigt innan att veta hur jag skulle lägga upp det. Icke desto mindre är det ett viktigt ämne då det är i den åldern man börjar utforska internet. Som min egen 10-åring som redan har egen Youtube-kanal.

Det blev ett av dom roligare passen jag haft i ämnet helt klart. Det visade sig inte vara det minsta svårt. Några av dom hade redan eller var sugna på att börja blogga och Youtuba. Det blev en diskussion snarare än en föreläsning där vi pratade om vad man bör tänka på när man börjar ge sig ut på internet. Givetvis det självklara med att inte lägga ut information och bilder om sig själv i ett tidigt skede och att man aldrig vet vem man har på andra sidan i en chat, spel eller en läsare. Vi pratade om vad man kan och inte kan skriva, vilka reaktioner man kan få och vi stannade en stund vid hatkommentarer och hur man kan hantera det. Många av dom var väl insatta och hade mycket bra tankar och värderingar som gjorde mig alldeles glad.

Mina tips var att ta hjälp av en vuxen när man lägger ut och i händelse av att hatkommentarer börjar ramla in. Att tänka på att inte ta det personligt vilket inte är så lätt.

Någon av ungdomarna ville börja lägga ut saker på Youtube men hade osäkra föräldrar och då blev mitt tips att göra premiär med någon förälder, till exempel att baka tillsammans eller vad man nu gillar så även föräldrarna får en förståelse för vad det innebär vilket långt ifrån alla har.

Vidare pratade vi om politiska, religiösa åsikter i bloggar, om att lägga ut bilder på sig själv eller andra eller att skriva allt för öppenhjärtigt och personligt om sex.

Det var som sagt ett otroligt inspirerande pass och tiden flög fram. Det kändes väldigt viktigt just med den målgruppen och dom var väldigt intresserade.

Så det som började med en orolig känsla typ ”hur fan ska jag lösa det här?” slutade med en riktigt glad känsla i kroppen och ett tema jag inte skulle tveka inför igen.

På väg hem genom Norrköpings gator kunde jag inte låta bli att gå förbi Broadway Konditori & Kafé där gruppen Eldkvarn en gång blev till. Bilden visar mig utanför entrén.

[tags]SRF, Synskadades Riksförbund, Barn, Ungdomar, Blogg, Youtube, Internet[/tags]

Försäkringspremien hos Trygg-Hansa steg med 430%

Här klagar man på matpris- och hyreshöjningar på någon procent hit och dit, men när en räkning stiger med ungefär 430%, från 1900kr till 8200kr, vad ska man tänka då? :)

När det var dags att betala nästa halvårspremie för hemförsäkringen ringde min fru och sa att räkningen var på över 8000kr den här gången. Som vanligt tänkte jag att hon måste läst fel, att vi missat någon betalning så att vi enligt någon standard skulle förskottsbetala en längre period eller något annat dumt. Inte att priset stigit med 430%.

När jag ringer kundtjänst uppstår en komisk förvirring och tjejen som svarar fattar ingenting och blir lite full i skratt. ”Förlåt, men det här är ju jättedyrt!” fnissar hon. Jo tack, lite åt det hållet kan man tänka. Vår hemförsäkring är inte något speciell. En hyresrätt i centrala Handen, något högre lösöre och drulle med förhöjd självrisk för att få ner premien vilket slutade på 1900kr när vi tecknade försäkringen för ungefär 5 år sedan och omvandlade vår villa försäkring till en för hyresrätt. Inte ens villaförsäkringen hade så hög premie som ni stod angivet.

Efter en stund råddande hos sin egen support kommer förklaringen. Trygg-Hansa har sagt upp avtalet med fastighetsägaren Stena Fastigheter av oklar anledning. Då ”blev det bara så” att premien för en sådan lägenhet, i det området med det postnumret kostade 6300kr mer per år än tidigare. Det måste ha varit ett väldigt bra avtal eller en straffhöjning för att garanterat bli av med sina kunder. Eller hoppas man att man bara betalar?

Givetvis finns inte en chans att vi stannar kvar i det bolaget och det hade kundtjänst faktiskt viss förståelse för. Vårt samtal blev mer glatt och komiskt än upprört och hon sa ”det här ska jag ta med mig, det var roligt” och även jag har haft skojigt en stund även om det nu blir att leta nytt försäkringsbolag lite snabbt.

[tags]Trygg-Hansa, Försäkringsbolag, Hus, Hem, Försäkring, Försäkringar, Hyresrätt[/tags]

Giving People, första matkassen

Ungefär för ett år sedan anmälde vi oss som givare hos Giving People efter att ha läst vännen Patricks inlägg. Jag gjorde det mest för att se om det gick att hjälpa, men vår familj har väl inte så mycket pengar kvar varje månad innan lönekuvertet kommer, men framför allt har vi praktiskt ganska svårt att bli givare på annat än direkt gångavstånd. Många andra kan ta bilen, handla och sen åka hem till behövande. Förutom att vi måste sköta allt till fots eller med kommunala färdmedel, har jag svårigheten att orientera fram till en okänd adress.

Vi har fått förfrågningar ett par gånger bara under det gångna året via mail baserat på vårt område. I söndags fick vi en sådan och då svarade jag och frågade vart den behövande familjen bodde och förklarade vår situation. Adressen låg inom ett sånt område att vi skulle hitta dit vilket gjorde att jag beslutade att vi skulle försöka göra ett första försök.

Jag har tänkt mycket på hur det kommer att kännas, precis som Patrick skriver i sin blogg, både som behövande och för oss som kommer och överlämnar. Mitt problem är bara ett lyxproblem i sammanhanget. Det handlar om att träffa nya människor och göra en god sak. Risken att bli lurad finns alltid, men måste anses som liten och överkomlig i så fall.

Men för familjen som får hjälpen, att bara be om den måste vara hemskt. Att sedan få hem främmande människor i sitt kök och blotta sina svårigheter måste vara fruktansvärt. Som Patrick skriver, att ha ett öppet sinne är nog väldigt viktigt. Jag försöker alltid att ha det och bekämpa mina fördomar som jag har naturligtvis precis som alla. Ingen är fördomsfri.

Den här familjen var en mamma och två tonårsbarn som behövde hjälp med ”en matkasse”. När jag tog kontakt och frågade vad familjen behövde hjälp med, svarade man ”allt”. Vad köper man till någon som behöver ”allt”? Naturligtvis kan vi inte ge dom allt, men frågan är bara hur man gör så stor nytta som möjligt med möjliga insatser.

Jag och äldsta dottern satte igång att göra en inköpslista som såg mer eller mindre ut som vår egen veckohandling. Det blev torrvaror, kylvaror och frysvaror.

När vi väl kom hem till familjen kändes det inte längre konstigt alls. Vi blev kvar i hallen och pratade en stund, klappade en glad hund men ville inte tränga oss på mer än så och klockan började bli mycket för min 10-åring.

På vägen hem hade 10-åringen väldigt mycket fina tankar om att man ska hjälpa varandra. Hon kunde tydligt se att vi har egentligen allt man behöver även om vi inte är rika. Hon såg nog tydligt glädjen och förstod allvaret när en familj faktiskt behöver mat och det blev så konkret när man bär hem kassar till helt vanliga människor. Det kan hända vem som helst, man separerar, blir av med jobbet, blir sjuk och genast kommer svårigheterna. Jag tycker bara det är modigt att be om hjälp. Och som mamman i familjen sa, när hennes förutsättningar förändras är det kanske hon som kan hjälpa någon och det finns många sätt att hjälpa på. Mat och kläder är bara några.

Det var en härlig stund där med två av döttrarna. Det märks att det är mina barn, för på vägen hem säger äldsta tjejen att hon vill göra mer, frågar om vi inte kan gå dit med fredagsmyspåse också. Tanken att många barn kanske inte ens upplever det som vi upplever varje helg utan att tänka speciellt mycket på det.

För den här familjen rådde det ingen tvekan om att vårt lilla bidrag gjorde skillnad.

[tags]Familj, Barn, Giving People, Matkasse[/tags]

Lite mer inspirerad, lite gladare

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel

Bild: Joakim Nömell på cykel dricker yoghurt

I augusti i år skrev jag om att jag beslutat mig för att min satsning att bli elitcyklist fick ta en paus till följd av alldeles för lite ”riktig” träning. Det vill säga utomhus på cykel eller i löpspåret med pilot och ledsgare. Jag tyckte att jag hade försökt med allt och kände mig så totalt misslyckad efter den gångna säsongen som ändå började ganska bra.

Men nu i början på slutet av cykelsäsongen har jag fått en skön energikick igen och det tycks vara så lite som kan göra så mycket. Höstens sista motionslopp Sthlm Bike och Roslagshösten som annars brukar vara så trevliga, var inte så kul i år på grund av det extrema regnandet. Det var blött, kallt och gick tungt men ändå denna glädje att cykla på riktigt gjorde att det inte fanns en tanke på att bryta.

Men när jag och ”MP” som skulle vara pilot började träna inför Velothon Stockholm började det kännas bra igen. Visst, 5kg plusvikt och ben som skrek redan i dom första backarna var ett kvitto på lång tids bristande träning. Men när vi väl körde loppet var det verkligen berusande. Jag kände att jag hade orkat mycket mer, vi hade kunnat köra fortare och den känslan med faktumet att vi ändå snittade 31km/h i 17 mil gav väldigt mycket positiv energi. Att jag sedan fick spö i den sista cuptävlingen var mer rättvist och förväntat trots duktig pilot, men inte så knäckande.

Det känns bättre nu utan någon egentlig anledning. Problemet med bristen på träningspartners kvarstår och är oförändrat. Jag har fortfarande ingen aning om hur jag ska gå vidare för att lösa det. Egentligen behöver jag en pilot att göra hela satsningen med, men den möjligheten ser jag som näst intill obefintlig om jag inte skulle ha en sagolik tur. Kanske är det bara det faktum att säsongen avslutades med Velothon Stockholm som var ett av dom roligaste loppen jag kört och att det nu närmar sig vinter. Då gäller inomhusträning för dom flesta, med eller utan funktionsnedsättning. Kanske känns det mer rättvist och mindre tungt bara på grund av det. Kanske känns det lika jävligt igen när våren kommer och alla andra är ute och cyklar och njuter medan jag sitter inne på min trainer med en fläkt från Clas Olsson som enda vindmotstånd. Ändå brukar just våren med alla motionslopp nästan varje helg vara det minsta problemet. Det är när sommaren kommer som det tycks bli störst problem.

Ännu vågar jag inte sätta upp några mål för nästa år och det är tråkigt. Under helgens cuptävling i Ramnäs pratade jag med en paracyklist mycket om det mentala. Jag vet hur jag ska äta och träna för att bli bäst. Men det mentala är vi inte riktigt lika duktiga på att hantera. När det blir tungt och känns motigt och extra tungt på grund av min funktionsnedsättning. Han själv använder en personlig tränare just för att få hjälp med motivationen och även haft samtal i någon form för att lära sig bibehålla motivationen och lusten när precis allt känns som det går emot en.

Idag monterade jag på pedaler på träningscykeln igen och uppdaterade trainerdatorn så att allt åter ska vara klart för att köra och det var samma känsla som tidigare i vår när fingrarna gled längs cykelramen.

Kanske ska jag försöka, hur omöjligt det än låter att fokusera mindre på piloter och mer på min egen träning. Det känns meningslöst att träna för ingenting, men det är den enda möjligheten som finns. Om det sedan dyker upp någon pilot för enstaka tävlingar så ska det helst inte bli som i år, att jag är oförberedd och i dålig form. Hur jag ska hålla motivationen uppe utan tydliga mål blir en mental utmaning.

[tags]Funktionsnedsättning, Synnedsättning, Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning, Tävling, Motivation[/tags]

Swe Cup Paracykel 2015 deltävling 6, Sista Chansen GP

Bild: Segrarna i Swe Cup Paracykels olika klasser

Bild: Segrarna i Swe Cup Paracykels olika klasser

Idag avgjordes den sista av sex deltävlingar i Swe Cup Paracykel 2015. Cupen har bestått av tre GP-lopp och tre tempo-lopp. För den oinvigde kan kort sägas att tempo är en landsvägssträcka på max 3 mil för oss paracyklister och man startar en och en med en minuts mellanrum. GP körs på en varvbana och alla startar samtidigt. GP är i mitt tycke roligast både för mig som cyklist och för publiken. Under tempo syns man bara på ut- och hemvägen medan man under GP syns hela tiden så att säga.

Denna sista deltävling var ett sådant GP i Ramnäs några mil norr om Västerås. Loppet kördes på en rundbana av avstängda gång- och bilvägar och var ca 1,4km lång per varv. Banan hade en seg uppförsbacke på upploppet och 4 ganska branta kurvor vilket gör att farten inte blir så hög med tandem då vi tappar mycket fart i kurvorna.

8 paracyklister startade idag. 3 tandemteam, 1 trikecyklist, en vanlig racer och resten handbike. Det kändes riktigt roligt att vi ändå var så många. I klassen tandem startade jag med pilot Tobias Söder, Louise Jannering med pilot Anna Swärdström samt Henrik Rüffel med pilot Bengt Axén.

Min form idag var usel, jag har helt enkelt inte tränat och hade inte heller tänkt att köra idag. Men då cupen skulle avslutas och jag bli vinnare oavsett tack vare totalpoängen så blev jag lite manad att ställa upp. Jag kände mig inte så taggad innan och när klockan ringde idag 05:45 kändes det som en direkt dålig idé. Men när det sedvanliga började med att montera cykeldator, pedaler, kamera och fästa nummerlappar och sådant inför starten började det kännas lite kul. Regnet ersattes med sol perfekt en halvtimme före vår start.

Men jag visste att jag inte skulle orka skapa underverk och det blev det inte heller. Däremot blev det inte fullt så illa som jag trott, att vi skulle bli avhängda direkt.

Starten med masterbil gick lugnt till men sedan fräste racercyklisten iväg och jag och min pilot hakade på. Egentligen missförstod jag läget och trodde det var tandemteam Henrik som gick ut hårt och då var det bara att hänga på. Men efter en stund märkte jag att dom låg lugnt bakom oss och undrade nog lite vad vi höll på med. Jag körde med pilot tobias för första gången någonsin och någon strategi hade vi inte lagt upp eftersom jag nog ansåg det lönlöst ändå.

Två varv ledde vi och jag kände att en lugnare start hade varit bra. Pulsen var hög och benen protesterade i backen på upploppet allt värre för varje varv.

På varv 3 drog team Henrik förbi oss och vi försökte hänga med så gott det gick. Länge var försprånget 25–50 meter, ganska långt i dom här sammanhangen men inte avgörande. De två sista varven ökade dock försprånget. Det berodde utan tvekan på min ork som inte fanns och mindre avgörande, så hamnade vi bakom lite långsammare handcyklister i en S-kurva vid två tillfällen. Där tappar man någon sekund eller två varje gång och kraften att hämta igen dessa sekunder fanns inte.

Loppet idag var på 30 minuter + 2 varv. Det betyder helt enkelt att man kör så många varv man hinner på 30 minuter och sedan har man 2 varv på sig att avgöra slutstriden. En annan variant är som under deltävling 2 på Arlanda Testtrack där vi istället körde ett fast antal varv. Jag vet inte varför man ibland tillämpar det ena och ibland det andra.

Efter 15 varv var tävlingen avgjord. Team Henrik rullade in först i mål, jag på andra plats och team Louise på tredje plats. Men eftersom damer har rätt till 13% rabatt på resultatet slutade Louise som vinnare och jag och Tobias flyttades ner till en tredjeplats. Jag känner mig nöjd med att vi åtminstone såg team Henrik på upploppet när dom gick i mål. :)

Efter målgång rullade vi 4km för att svalna och lugna pulsen. Den vanliga känslan att ”det borde gått att ta i lite mer” infann sig sådär retsamt när man inte känner sig riktigt nöjd med resultatet.

Men för att vara ett GP med tandem på en lite kurvig bana gick det undan ändå. 35km/h i genomsnittsfart och 48km/h i maxfart. Snittpulsen låg på 172bpm, så jag tog nog i så gott det gick. Mina wattvärden kändes också ganska bra, 246w medelkraft, 253 normaliserad kraft och 600w i maxkraft. Det är inte det bästa jag presterat men ganska inspirerande siffror trots min svacka att jobba vidare på.

Efteråt skedde prisutdelning för hela paracykelklassen och för cupen som jag alltså vann trots 3 av 6 körda deltävlingar. Priset var presentkort hos sponsor Invacare vilket nog kommer spenderas på reservdelar. Lagom till prisutdelningen kom regnet igen som tilltog, så vi klarade av fotograferingen och skyndade mot bilarna för att packa in oss för avfärd tillbaka till stockholm igen. Min pilot Tobias stannade kvar för att även köra ett tempolopp på egen hand senare på dagen. Önskar honom lycka till och stort tack för idag.

Karta och statistik

Nedan kan ses karta över banan och lite mer detaljer för den som vill grotta ner sig i siffror.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Tävling,Träning, motion[/tags]

Friskis&Svettis Kungsholmen nekar ledarhundsförare

Bild: Joakim Nömell och ledarhunden Flinga vid restaurangbord

Nu har det hänt igen, en situation där mitt liv och det jag vill göra begränsas på grund av okunskap, rädsla och ovilja. Friskis & Svettis Kungsholmen låter mig inte träna på deras anläggning på grund av min ledarhund.

När min arbetsplats flyttade in till Kungsholmen i februari i år blev det nödvändigt att hitta en ny lösning för höstens och vinterns träning. Knappt 100 meter från vår entré ligger Friskis&Svettis Kungsholmen. Jag hade hört gott om deras anläggning i Farsta där flera med synnedsättning och ledarhundar går och tränar. Så när deras personal besökte min arbetsplats för några veckor sedan och delade ut gratis prova på-kort bestämde jag mig.

Jag gick dit med några kollegor och vi löste in våra prova på-kort för 14 dagar. Hunden låg vid min sida och ingen sa något, det kändes lovande. När allt var ifyllt och klart, frågade jag om det var OK att även här träna med min ledarhund. Personalen blev väldigt osäker. Jo man visste att ledarhundar hade rätt att följa med sina förare överallt, men hur var det nu med allergiker? Man fick alltid klagomål när något inträffade och nu befarade man att 20 personer skulle stå i receptionen och protestera på grund av min ledarhund.

Vi fick ändå lov att gå in och titta på anläggningen. Jag som bara tänkt nyttja löpband och spinninggrupper skulle nyttja en begränsad del av anläggningen. Jag skulle inte behöva nyttja omklädningsrum och duschar då min arbetsplats låg så nära och jag ändå föredrar att klä om och duscha på annan plats, men av helt andra skäl än hunden. I avdelningen där löpbanden stod var det stort och luftigt. Kanske 10 löpband på rad och en perfekt plats för hunden invid det bortre löpbandet. Väl tillbaka i receptionen bekräftade man att just den platsen hade man i så fall tänkt sig som en lämplig plats men man måste kolla först.

Jag hade ändå en ganska bra känsla när jag gick därifrån. Men ganska omgående ringer telefonen från en på Stockholmsföreningens kansli som börjar argumentera för varför jag inte kan ta med min ledarhund. Det är så många som är allergiska och man kunde inte riskera att förlora alla kunder på grund av en besökares behov. Man menade att jag väl kunde använda ledsagare för det hade ju alla blinda.

En stor trötthet spreds i kroppen. Nej, alla blinda har inte ledsagning. Har man ledsagning är det på bestämda och förbokade tider och det begränsar min frihet att träna när och var jag vill. Nej, en väldigt, väldigt liten del av svenska befolkningen är så allergisk att man inte kan vistas i samma lokal som en hund som ligger stilla,. Om ens någon enda. Det rör sig i princip alltid om kontaktallergi, dvs att man inte kan röra hunden och just det vill jag ju inte heller. Och dessa väldigt allergiska människor har i så fall problem med pälsdjursämnen i folks kläder på tunnelbanan och gymmet, förmodligen stora problem med damm och parfymer. Även om man rekommenderar att inte använda så starka dofter på gymmen så är det ingen som blir portad på grund av en parfymerad duschkräm. Visst, gymmet kändes ganska rent men knappast allergisannerat för dammallergiker.

Jag talade om att jag använder min ledarhund obehindrat på olika sjukhus, vårdcentraler, tandläkare, kollektivtrafik och fjärrresande, min hund går med mig på hembesök hos klienter, möten på arbetsplatser etc etc. Hur kan det komma sig att just besökare på träningsanläggningar är så oerhört allergiska? Träningsanläggningar och restauranger verkar vara det vi ledarhundsförare slåss mest emot och det är en intressant iakttagelse.

Kanslisten bad att få återkomma vilket hon gjorde igår. Hon började rada upp allt hon gjort sedan vi hördes senast för snart en vecka sedan och då visste jag redan hur det skulle låta. Man hade läst på Astma- och Allergiförbundets hemsida och pratat med någon arbetsmiljöenhet och tyvärr var beslutet fattat att jag inte kunde träna med min hund på deras anläggning. Det fanns heller på nämnda anläggning inte något utrymme där hunden kunde vara under tiden jag tränar så som man löst det i Farsta där hundarna får vara i ett personalutrymme under tiden. För just på Kungsholmen fanns en anställd som absolut inte ville ”umgås med hundar”.

Sedan blev det mer absurt. Jag erbjöds att kanslisten kollade möjligheterna på anläggningen på Lindhagensgatan. Jag meddelade att jag själv ville välja vart jag skulle träna och hela vitsen med anläggningen på Kungsholmen / Sant Eriksgatan var just att jag hittade dit och att det låg nära mitt jobb.

Men för resonemangets skull frågade jag; ”vad händer om ni anställer en personal på Lindhagensgatan som absolut inte heller vill umgås med hundar? Får jag sluta träna där då?” Nej, meddelade kanslisten. Då talar vi om för den arbetssökande att just den anläggningen inte är något bra val eftersom där tränar en ledarhundsförare.

Man menar alltså helt plötsligt att där finns inga allergiska besökare och ingen allergisk personal och om någon arbetssökande är allergisk kommer man neka den personen fast arbete på grund av en kund som tränar på årskort. Hur går det ihop?

Vår diskussion strandade där. Eftersom kanslisten enbart läst motpartens åsikter som av en händelse, tipsade jag om den forskare som skrivit en text för ledarhundsförares räkning på ledarhund.nu.

Vänder man på det; ”du kan tyvärr inte träna eller äta här, eller gå den här högskoleutbildningen på grund av din allergi. Vi har en ledarhundsförare, eller det kan hända att en ledarhundsförare kommer hit. Då kan vi inte garantera din säkerhet”. Det är så orimligt att man bara ler åt en sådan formulering. Men det omvända är helt OK.

En anmälan om diskriminering har upprättats os Diskrimineringsombudsmannen. Dessvärre har ledarhundsförare ingen chans att vinna sådana tvister. I den nuvarande tillgänglighetslagstiftningen förbjuds förvisso diskriminering. Men på grund av juridiska teknikaliteter är det inte mig Friskis&Svettis i det här fallet diskriminerar. Jag är själv som person väldigt välkommen, men min hund är det inte. Att det sedan innebär otillgänglighet i samhället för mig är en bieffekt av det. Men det är bra att det kommer in i statistiken och kanske utgör underlag för framtida lagstiftning.

[tags]Hund, Hundar, Ledarhund, Ledarhundar, Tillgänglighet, Allergi, Allergier, Funktionsnedsättning[/tags]

Föreläsning med Sonia Elvstål – ”Ett ben kortare, men ett helt liv rikare”

Bild: Sonia Elvstål från Mot Alla Odds föreläser

Bild: Sonia Elvstål från Mot Alla Odds föreläser

Ikväll har jag varit på ABF i Södertälje och lyssnat på Sonia Elvståls föreläsning. Det har jag längtat efter att få möjlighet att göra sedan hon började föreläsa om den omtalade vänstersvängen som förändrade hennes liv.

Det är nog inget i Sonias berättelse som är nytt för mig. Jag har hört allt i olika delar, men likväl tröttnar jag aldrig på att höra hennes och dom andra deltagarnas livsberättelser. Det är fascinerande och gripande historier och Sonias är mycket tänkvärd på flera plan. Att en vänstersväng och ett krossat och amputerat ben kan ändra ett liv som levts fel till något nytt och positivt.

Sonia och jag delar många minnen och erfarenheter. Det som rör mig mycket och samtidigt givit mig styrka har varit hennes liknande upplevelser och känslor före, under och efter deltagandet i SVTs realityserie Mot Alla Odds. Jag har berättat nästan samma känsla utan att veta att hon verkar ha känt likadant.

Före resan till Nicaragua var jag den som alltid bad om hjälp, med flytt, sätta upp en hylla, köra till stormarknaden och handla. Sällan eller aldrig ber någon mig om hjälp för att jag behövs. Min kompis Frans ringde ett antal gånger när han flyttade en del för att han behövde min hjälp liksom jag hans i andra situationer.

Under resan till Nicaragua kände jag mig stark och odödlig och framför allt väldigt behövd. Som Sonia sa idag, som jag säger varje föreläsning, utan dom andra hade jag inte tagit mig långt. Utan mig hade andra inte kommit någon vart. Tillsammans rubbade vi berg och varje person gjorde avgörande skillnad. När vi åter kom hem i vardagen hamnade jag och Sonia i samma svacka. Hon och jag, var åter dom som behövde och ingen behövde oss på det där väldigt konkreta sättet. Åter igen var man i beroendeställning för att handla och allt det där vardagliga.

Att finna styrka i någon annans svårigheter låter kanske okänsligt. Men styrkan bestod inte i att lyfta mig själv på någon annans bekostnad utan snarare som nu ikväll lära av hur exempelvis Sonia gick vidare och att det ändå någonstans är OK att känna så, att man inte är ensam.

En väldigt inspirerande upplevelse som jag rekommenderar varmt att man tar del av om möjligt. Kanske dyker Sonia upp just där du bor.

[tags]Föreläsning, Inspiration, SVT, mot Alla Odds[/tags]

Velothon Stockholm 2015

Idag har jag cyklat ett nytt svenskt motionslopp, Velothon Stockholm som är en del av Velothon Majors. Loppet bestod som vanligt av olika distanser och med start och mål på Gärdet.

Min pilot för dagen var Mattias ”MP” Pålsson och vi körde ihop med Thomas och Patrick större delen av sträckan. Jag och MP har bara hunnit träna tre gånger dom senaste veckorna och den senaste rundan kändes verkligen tung. Förutom dessa tre rundor och förra helgens dubbla motionslopp så har jag inte cyklat sedan i mitten av juli. Några löppass har det blivit och det var väl min räddning.

Jag och MP tog pendeln in och anslöt till våra kompisar lagom före start. Vi hann till och med ett besök hos Team Sportia för växeljustering och pumpning av däck. Starten verkade ha blivit lite sen, vi rullade iväg först runt 08:10. Vi valde att lägga oss i tredje startgruppen med en snittfart på 30–32km/h. Alla startade på en gång med en MC-förare mellan varje grupp. Det var så kallad masterstart fram till Londonviadukten efter ca 6km där farten släpptes fri. Det gick lite trögt genom stan men trots så många cyklister noterade vi inget tillbud.

Väl ute på större vägar rullade det på bra mot Älta och Tyresö och Handen. Det var gott om cyklister och god stämning. Vi bevittnade en vurpa i en nedförsbacke med en högersväng som var lite guppig, men cyklisten verkade OK och hade sina kompisar omkring sig när vi passerade. Stor hänsyn och fartminskning visades och det gjorde mig glad.

I Handen hade vi en egen liten privat depå arrangerad av min och MPs fru som mötte upp med kaffe och bullar i en rondell. Lite onödigt tidigt efter dryga 20km, men det var trevligt mer än nödvändigt med ett kaffestopp. Speciellt som evenemanget inte bjöd på kaffe någonstans under vägen. :)

Efter några minuter rullade vi vidare och började jaga ikapp dom vi tappat på grund av stoppet. Vi for ut på Dalarövägen och via Årsta Havsbad ut på Gamla Nynäsvägen söderut mot Nynäshamn. Det är en sträcka jag tycker mycket om för sin variation i lutning och fina asfalt och nästan obefintliga trafik även vanliga dagar.

Jag och MP kände oss starka och att jaga är kul. Vi tappade Thomas och Patrick en stund, men väntade in dom när vi närmade oss Ösmo. Sedan höll vi ihop ner till Nynäshamn och vändningen nere i hamnen. Där hade folk gått ut på gatorna för att heja och det spelades musik, otroligt trevlig stämning och väldigt peppande med all publik.

Efter vändningen bar det en annan väg tillbaka mot Stockholm, via Stora Vika och Sorunda. Det är en kuperad väg med mycket upp och ner men vi kände oss starka och körde på. Vi tappade snart Thomas och Patrick igen men väntade in dom i andra depån där dom stackarna fick kort vila innan vi rullade vidare. Ungefär där skildes våra vägar och vi körde i förväg.

Kessiakofs climb

Under sträckan hade det talats mycket om Kessiakofs climb, en ”brant vägg” i flera etapper och det utlystes en tävling om vem som körde segmentet fortast. Jag oroade mig faktiskt för den etappen. När man läste beskrivningen gjorde det att jag undrade om benen skulle orka. Vi bestämde nog att vi inte skulle försöka något och man satt och undrade när helvetesbacken skulle komma.

När skylten för start kom hände liksom inget speciellt. När det kom en skylt med 400 meter kvar började jag undra vart den där ”väggen” tagit vägen och när vi slutligen passerat slutskylten insåg jag att jag oroat mig helt i onödan och att vi gott och väl kunnat stå på betydligt mer.

men vi visste att många backar som var brantare återstod innan vi skulle nå Gamla Södertäljevägen för att svänga höger mot Haninge igen. Den vägen körde vi i förrgår och då var den mördande jobbig.

Hemvägen

Men inte heller den backiga sträckan kändes speciellt tung idag. Vi körde om massor med cyklister och när vi nådde stora vägen var det med viss positiv överraskning.

Vägen upp genom Väster Haninge och Jordbro gick ganska fort trots mycket uppför. Här fanns på nytt lite folk och till och med från bilarna i köerna kom det heja-rop. när vi svängde vänster i rondellen mot Huddinge kom först en seg uppför, men sen gick det undan. Vi passerade några bekanta och vi skrek uppmuntrande till varandra. Vi låg långa stunder mellan 40 och 50km/h och livet lekte. :)

Efter Huddinge centrum fanns sista depån. Vi gjorde ett föredömligt kort depåstopp för tre snabba glas sportdryck innan vi rullade iväg igen.

Förbi Älvsjö, Västberga och Årsta gick det undan. Man hade stängt av Huddingevägen i ena riktningen och det var en fantastisk känsla att ligga på motorvägen vilket vi så klart var tvungna att filma.

Längs Södermälarstrand tror jag mest det var det mentala som började spela in. Krampkänningar i bådas våra lårmuskler och en viss motvind som gjorde att vi höll drygt 30km/h. Men det gick undan i kurvorna ner mot slussen och Katarinavägen följt av Strandvägen bort mot mål.

Ytterligare en mental motgång när vi var framme vid Gärdet och skylten ”3km” säger oss att vi inte är framme än. Det var dessutom helt tomt på cyklister och vi undrade vart alla tagit vägen. :)

Att gå i mål var skönt, få sin medalj, rulla ut på gräset och sätta sig ner och ta en banan. Benen, ryggen och handlederna protesterade lite, men vad gör väl det då?

Våra kompisar kom i mål så småning om. Vi tog kaffe och muffins men det började kännas huttrigt när solen inte kom fram genom molnen.

Vägen från mål till pendeltåget tog sin tid. All vätska man druckit började nu rinna igenom systemet när man inte svettades ut den längre och det blev två toabesök i målområdet. På Strandvägen stod vi och inväntade eliten som startat efter oss motionärer och när dom passerat, blev det ytterligare ett toabesök hos Waxholmsbolagets biljettkontor på Strömkajen innan vi äntligen kunde rulla mot Södra station och pendeltåget. Mer trafik och mer människor nu så färden gick långsamt stora delar.

Sammanfattning och omdöme

Jag älskar stora motionslopp med många cyklister, vackert väder och fina vägar. Stämningen är så kanon samtidigt som man får tömma sig på krafter. Ljudet av massor av hjul mot vägbanan, glada tillrop eller varningsrop och knattrande växlar är något jag aldrig tröttnar på.

Det här loppet var som sagt nytt för i år. Vi körde den långa distansen på 170km som som sagt gick ner över Södertörn. Ett bra val av bansträckning med variation på bebyggelse och människor blandat med landsväg. Det gav en känsla av Vätternrundan light med alla människor längs vägarna. Stockholm kan bättre så klart, men gjorde det bra. Och åtminstone för mig och dom jag hörde, var stödet av publiken väldigt roligt och peppande.

Jag jämför detta lopp, kanske mest på distansen med Skandisloppet i Uppsala vi nu kört 2 år i rad. Det är väldigt mycket ödslia landsvägar och i stort sett ingen rörelse omkring. Nackdelen blir att även med runt 2500 anmälda cyklister som idag, så blir det ganska glest och utsträckt efter ett antal mil. Det hade gärna fått vara ett antal tusen cyklister till så skulle det göra det lättare för alla att få sällskap om man hamnat själv. Idag var det många ensamma cyklister och det måste vara väldigt prövande. Även om jag och min pilot också låg ensamma långa stunder, så har vi ju ändå varandra.

Så jag hoppas detta blir ett populärt och varaktigt lopp.

Ska jag säga något jag saknar, så var det kanske kaffet och solbullarna, dom får man bara inte vara utan. :) Inte ens i målområdet bjöds på kaffe. Det fick man köpa. Med den startavgiften kanske det inte hade varit orimligt.

Annars känns det bra såhär långt. Depåerna fungerade bra och servicen där med bananer och sportdryck fungerade alldeles utmärkt.

Tekniken då?

Jag har haft lite problem med min teknik på sistone. Kraftmätaren har strulat dom 5 senaste cykelturerna och jag har inte riktigt haft tid att undersöka felet. Igår kväll tog jag dock med mig datorn ner i cykelrummet och kunde då konstatera att vänster pedal i mitt Garmin Vector-system inte svarade. Jag bytte batteri och slutligen kommunikationspod och då började det fungera. Det är andra poden som går sönder vilket helt säkert beror på att pedalerna monterats av och på väldigt ofta under våren och sommaren.

I förrgår glömde jag mitt ordinarie pulsband på jobbet och blev tvungen att ta ett reserv, vilket fungerade dåligt och gav konstiga och låga värden. Idag bytte jag tillbaka och glömde konfigurera om cykeldatorn, så efter målgång konstaterar jag att jag cyklat mitt första motionslopp typ någonsin utan pulsmätare. Det är ganska irriterande, men inte mycket att göra något åt.

Hemma igen blir det middag och soffläge en stund innan dusch och sängen. Känner på mig att det kommer bli skönt att sova ikväll.

Nedan följer karta och diverse data efter dagens pass.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Stockholm, Träning, Mortion[/tags]

Med i SVT Rapport om appen Be My Eyes

I onsdags fick jag besök av en reporter och kameraman från SVT Rapport som ville göra ett inslag om appen Be My Eyes som jag skrev om och var med i en taltidning om i januari i år.

Det var faktiskt kul att få göra lite TV igen och idag sändes inslaget och kommer rulla hela dagen och kvällen. Man kan se det ca 2:40 in i morgonens program. Det är ett ganska kort inslag men bra gjort på så kort tid.

[tags]TV, SVT, rapport, Synskadade, Synnedsättning, Funktionshindrade[/tags]

Träningsrunda inför Velothon Stockholm 2015

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel Bild: Joakim Nömell på cykel dricker yoghurt

Ikväll drog jag och ”MP” ut på en sista träningsrunda inför Velothon Stockholm på söndag. Det blir årets sista motionslopp och vi kör — självklart, långa banan på 17 mil. Starten går på Gärdet i Stockholm och bär av söder ut mot Nynäshamn och tillbaka.

Ikväll körde vi en liten del av den sträckan som vi kommer att köra på söndag. Det blev 5,5 mil ganska kuperad terräng. Temperaturen var bra och det gick att köra i korta ärmar och ben även om det sista biten hem blev svalare. Dels för att temperaturen så klart sjönk och för att vårt tempo naturligt sjönk när vi åter närmade oss mer trafikerade områden genom Väster Haninge och upp mot Handen igen.

Kroppen är ju inte i toppform, det är helt klart. Sommarens misslyckade träning och därpå följande depression märks både på vågen och konditionen. Att pulsbandet skapade valkar runt gjorde mig ganska förtvivlad. :) Men det finns bara ett sätt att lösa det. Äta mindre skräp och träna mer.

Idag strulade också precis all teknik och jag kände att jag börjar utveckla en viss trötthet mot allt som bara borde fungera. I helgen hängde sig min cykeldator när det var tre mil kvar under Roslagshösten och min kraftmätare har inte heller gått att kalibrera de senaste cykelturerna. Jag har inte heller orkat felsöka och inte heller velat ta tid till det när vi dom senaste gångerna haft lite bråttom att komma iväg.

Idag kvarstod problemet med kraftmätaren, så det måste jag titta på innan söndag. Dessutom glömde jag mitt gamla Garmin pulsband på jobbet och fick ta ett nytt av typen premium som ska vara mjukare och bättre. Men sista timmen började cykeldatorn indikera att pulsen sjönk och mitt i dom tuffaste uppförsbackarna varnade den för låg puls. Min teori är att när huden blir svettig och det börjar rinna, blir det sämre kontakt med det nyare pulsbandet och det var grymt irriterande. Det gamla pulsbandets kontaktytor har räfflor som jag tycker mer tränger in i huden. Det gör att man ser lite misshandlad ut runt bröstkorgen efteråt en stund, men hellre det än felaktiga pulsvärden. Andra på nätet verkar ha teorier om att vind och fukt skapar statisk elektricitet mellan huden och kläderna och att detta kan skapa störningar i kombination med svett eller väta. Kanske kan stämma även det, men idag fanns ingen direkt vind att tala om.

Så med felaktiga puls- och kraftvärden känns det inte så kul att lägga ut turen, men här nedan ser ni vår runda i alla fall. Men nej, jag hade inte 113bpm i genomsnittspuls och garanterat inte 91 watt i normaliserad effekt. Jag måste se varför min vänstra kraftpedal slutat fungera trots nyligt batteribyte.

En liten rolig grej jag alltid ler lite åt, speciellt när vi kommer tillbaka från våra kvällsturer, bredvid min port ligger en pub där det väldigt ofta befinner sig mer eller mindre berusade medborgare utanför. Det är inte ovanligt att dom kommit en bra bit på väg i sin berusning när jag kommer från jobbet. Kontrasten blir komisk och lite sorglig när vi kommer farande, svettiga och trötta med värkande lår och bultande hjärta, klickar ur pedalerna och stannar. Då sitter dom där, kommenterar ofta givetvis cykeln i positiva ordalag. Jag tänker alltid, att vissa super, andra tränar. Det är en del av livet. :)

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning, Mortion, Stockholm[/tags]

Tvärflöjtslektion del VI

Joakim Nömell spelar tvärflöjt

Det var ett tag sedan jag senast tog tvärflöjtslektioner. Då, 2009 köpte jag en ny egen flöjt och tog några lektioner för att komma igång igen. Det visade sig då att jag lärt in fel grepp under alla år då jag var helt självlärd på syrrans flöjt som tonåring.

det finns väl flera skäl till varför jag ändå inte kom igång efter dom där lektionerna. Läraren var kanon och pedagogisk men bodde på ”fel sida” stan för att det skulle vara praktiskt. Det har också känts svårt att få tid och framför allt en plats att öva på någorlunda ifred. Det finns aldrig något tomt rum att vara i. Jag hade också behövt fler lektioner för att få upp ett bra flyt.

Men nu är det dags igen för ett nytt försök. Jag har ändå kunnat spela ganska avancerat och tvärflöjt är ett av dom vackraste instrumenten jag vet. Flöjten har legat här och jag har pillat på den ibland och suget har alltid funnits där.

Nu ska jag få lite hjälp igång igen av en otroligt duktig flöjtist som också själv har en synnedsättning. Det ska bli kul och jag hoppas jag kan hitta tid och plats att träna mer på.

[tags]Musik, Musikinstrument, Instrument, Blåsinstrument, Tvärflöjt, Flöjt, Sopranflöjt[/tags]