Spinning i Huddingehallen

För ungefär en vecka sedan provade jag spinning med jobbet och idag var det dags att köra igång skarpt. Jag har känt mig ganska låg under sommaren och hösten när det gäller det här med träning. Under våren och försommaren hade jag en duktig föredetta proffscyklist som åtog sig att träna mig inför Vätternrundan 2013 och jag hade flera hundra mil cykling i benen när den genomfördes. Under sommaren sedan avtog möjligheterna att träna med någon och när höstens motionslopp Roslagshösten 2013 kördes, hade jag kanske 20 mil cykling i benen allt som allt efter Vätternrundan i juni. Jag hade så klart kompenserat med löpning men inte tillräckligt och det är ändå inte samma sak. Så mot slutet av loppet tog krafterna slut och det mentala påverkade också misslyckandet så klart.

Så tankarna på hur jag ska kunna träna trots den ojämna tillgången till piloter har för mig bland annat till spinning, en sport som jag halvt på skämt hånat och kallat ”kärringsport” :)

Men den är ingen man som inte kan erkänna att man haft fel och ändra sig. Så idag löste jag och en kollega ett engångspass till spinning för att testa. När jag körde med jobbet förra veckan i Farstahallen kändes det väldigt roligt och inspirerande, klart mycket bättre än att sätta sig ensam på motionscykeln hemma vilket inte händer.

Dagens pass var jobbigt men inte lika perfekt som det i Farstahallen förra veckan, där personalen utbildat sig att instruera deltagare med synnedsättning. Egentligen är det inget konstigt, bara att vara mer verbal med positionsbyten, om man ska sitta eller stå.

Jag ville se om det skulle gå lika bra på en annan sporthall, men det gjorde det inte riktigt. Instruktören sa inte så mycket och jag blev ibland sittande när andra stod och tvärt om vilket får mig att känna mig dum samt också faktiskt gå miste om delar av träningspassets upplägg.

Jag hade inte pratat med instruktören före, delvis ett medvetet val för att testa, men nu har jag skrivit ett mejl till Huddingehallens chef med lite synpunkter att framföra till hallens spinninginstruktörer så får vi se hur det blir i fortsättningen. Jag avvaktar lite med att lösa ett träningskort tills jag vet om det ger resultat så att jag känner att jag kan delta på lika vilkor.

Men träningsformen som sådan är jag mycket nöjd med och jag kommer helt klart fortsätta. Detta är ett sätt att kunna träna kondition och benmuskler utan att vara beroende av andra på samma sätt. Det ska bli kul att se hur det känns i vår när det är dags att plocka fram cykeln igen, om spinningen givit något.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, SCF, Svenska Cykelförbundet, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Spinning[/tags]

Sweden Bike Expo 2013

Bild: Joakim Nömell och Alexandra Engen på Sweden Bike Expo 2013

Idag har jag varit en sväng på Sweden Bike Expo 2013 på Kistamässan. Jag var där både som besökare och som attraktion :) Tanken var att jag skulle berätta om hur viktig cykling är som sport för mig som funktionsnedsatt och antagligen lite också om vikten av och svårigheterna med att hitta piloter att cykla med.

Men till föreläsningssalen dök det inte upp några besökare. Så vi återvände till montern och pratade med besökare där istället. Jag provade handbike och fick äran att prata och fotograferas med världsmästarinnan i mountainbike sprint, Alexandra EngenW. Ett trevligt och roligt möte :)

På mässan träffade jag även en bekant från barndomens glada dagar. Denna lilla värld, som ibland kan låta det passera 20-tals år och så möts man plötsligt i något gemensamt sammanhang. Jag försökte locka bekanten som var aktiv triatlet att även bli tandempilot, men jag tror det togs emot ganska svalt :) Men det var värt ett försök.

Efter ett avslutande varv på mässan är det nu dags att åka hem. Inget direkt sensationellt. Jag och min pilot och vän gick förbi Garmins monter för att klämma på deras nya action-kamera, Garmin Virb Elite. Den skapade ha-begär helt klart. Med den kan man filma sina aktiviteter och ansluten exempelvis till en cykeldator, kan man få med sådan data i bild så som puls, kadens, fart och naturligtvis position.

Kameran kändes kompakt och bra kvalitet som väntat. Jag blev dock lite besviken på att kameran är helt fri från ljud och vibrationer så den blir svår för mig att styra utan seendes hjälp. Inspelningsreglaget var ett fysiskt skjutreglage men av- och på-knappen var en vanlig tryckknapp och utan ljud eller vibration som bekräftelse kan jag inte veta om kameran är påslagen.

Det skulle även vara bra för seende. För kameran är tänkt att kunna monteras ovanpå hjälm exempelvis och då är det svårt att veta om kameran börjar spela in eller om den stängts av eller om batteriet är slut.

Så det blir ett klart minus och gör det svårt att motivera ens för mig själv att skaffa en. Så jag får väl prata tillräckligt varmt om den så att min pilot köper en istället :)

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Handbike, Handcykel, Mässa, Kistamässan, Cykelmässa, Sweden Bike Expo, Alexandra Engen, Garmin[/tags]

Föreläsning hos RP-föreningen

Idag var jag inbjuden tillsammans med Rickard till RP-föreningen för att föreläsa om vårt äventyr i Mot Alla Odds. RP-föreningen är en förening för människor med synnedsättning till följd av RP.

Jag och Rickard har aldrig föreläst tillsammans men jag har länge velat göra det. Den här gången kanske vi inte planerade så otroligt långt i förväg, vi sågs samma dag och fixade till bildspelet som jag tidigare använt själv så att det nu också passade Rickard bättre. Sedan bestämde vi hur upplägget skulle vara och kom snabbt och lätt överens.

Väl på plats möttes vi av ett 40-tal åhörare.Själva föreläsningen kändes väldigt bra och flöt perfekt. Jag tyckte själv vi fick till samspelet perfekt och känslan efteråt var riktigt bra.

Efter föreläsningen bjöds vi på middag och fick prata lite med folk och ta lite foton. Sedan kom den där akuta tröttheten över mig som ofta kommer efter sådana där urladdningar.

Nu är vi hemma, var och en till sitt och jag hoppas verkligen vi får göra om det igen. Kanske man borde marknadsfört sig ännu mer medan programmet fortfarande var högaktuellt.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Föreläsning, Almåsa Konferens[/tags]

Betydelsefulla saker

Ett år har gått sedan resan i Mot Alla Odds började och i mitten av maj slocknade rampljuset när bilderna från avsnitt 8 fadade ut. Vi blev varnade för tomhetskänslorna efteråt när allt lagt sig vilket det gjorde väldigt fort. Jag har aldrig sett mig som någon som hör hemma i rampljuset och tänkte mig inte att det skulle bli tomt efteråt, bara som vanligt igen.

Men så klart blev det tomt när allt beröm och igenkännande lagt sig och människor allt mindre kom fram och pratade. Det var bara inom mig det fortfarande var lika stort och betydelsefullt. Däremot sa jag då och fortfarande, att jag kan hantera det. Jag måste inte göra något uppseendeväckande eller vara med överallt bara för att slippa hala flaggan. Tomheten känner jag av fortfarande men jag kan hantera det.

Nu under hösten har dock förfrågningarna om föreläsningar börjat komma. Inte många, men några och det ger mig möjlighet att hålla känslan vid liv och fortsätta försöka förmedla något till andra och det kommer jag göra så länge någon gitter lyssna.

Men det är konstigt hur det kan bli, vissa materiella saker har blivit heliga för mig. Jag har fortfarande kvar min stora väska som packningen kom i, jag har kvar i stort sett alla kläder och skor, vattenflaskor och övriga tillbehör som var med på resan. Klädernas loggor är övermålade och väskans logo är tejpad med tejp som jag inte får bort. Skorna som jag nu använder vid min utomhuslöpning luktar fortfarande svagt av mögel men är förvånansvärt fräscha efter de strapatser de varit med om. Det känns nästan som religion när det spöregnar ute och jag både kan ha gummistövlarna och regnstället från Nicaragua på mig.

Alla kläder ligger fortfarande sorterade i egen väska och även om jag använder dem när jag tränar, tvättas de separat och packas noga ner igen. När min fru vill låna det egna regnstället känner jag någon sorts fånig motvilja. Inte att hon använder dem, utan mot att risken finns att det går sönder eller försvinner.

Jag har väl inte försökt analysera mig själv så himla mycket. Egentligen är det väl självklart, saker som hjälper till att hålla minnena vid liv. TV-programmen finns kvar i datorn, DVD-skivorna ligger undanstoppade i säkert förvar och även om vi fått foton nu i ganska riklig mängd så kan jag inte ta del av dem på egen hand. Packningen blir väl som mina foton. De framkallar väldigt starka minnen, både lukter och känslor mycket mer än vad foton kan göra för mig. Men de har säkert liknande inverkan på övriga deltagare som de materiella grejerna har för mig.

Nu är det ett år sedan den där sista kvällen hemma. Känslorna var i uppror över att behöva lämna familjen så länge och helt utan kontakt och att själv kasta mig ut i det okända med en grupp helt okända människor i en TV-inspelning långt, långt hemifrån, en situation som var helt okänd för mig. Jag packade om väskan, läste igenom packlistan många, många gånger, både min egen och den produktionen satt ihop. Räknade kläder och packade kläder i vattentäta påsar efter ändamål. Regnkläder och varma kläder i en påse, underkläder och underställ i en påse, tröjor i en påse och reskläder i en. Ytterligare en påse innehöll toalettartiklar och den sista påsen innehöll de få tekniska saker jag fick ha med mig, anteckningsmaskinen, en liten ljudinspelare och en GPS-logger som jag smugglade med mig för att kunna spara vår position varje kväll.

Packningen blev min livlina och trygghet. Att ha den i full ordning var det enda jag kunde göra. Någon frågade mig under en intervju om jag hade kontrollbehov. Jag svarade spontant nej på den frågan eftersom ”kontrollbehov” för just mig och min uppväxt har så negativ betydelse. Men just detta tyder väl på en sorts kontrollbehov om något. Allt måste vara perfekt åtminstone på den punkten för att jag skulle kunna känna mig lugn.

Så det kanske inte är så konstigt egentligen att alla sakerna från den resan är så oerhört viktiga för mig. Något liknande kommer helt säkert aldrig inträffa i livet.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Föreläsning[/tags]

Föreläsning för Österhaninge Församlings personal

Idag var jag inbjuden som föreläsare på Österhaninge Församlings personaldag. Ett 60-tal anställda i församlingen träffades på en konferensanläggning på Södermalm i Stockholm och jag var inbjuden som hemlig föreläsare.

Temat var att arbeta tillsammans som ett team, att alla har olika förutsättningar och olika förmågor och att alla kan bidra med något. Min resa med Mot Alla Odds är ett väldigt tydligt exempel på hur man kan utnyttja detta.

Under den avslutande lunchen fick jag träffa och samtala med många intressanta människor. Bland andra kyrkoherden som menade att vi människor ständigt strävar efter att inte vara beroende av varandra och vägrar acceptera att vi är beroende av varandra. Beroende har blivit något negativt klingande och något som kostar pengar och allt som oftast är en belastning för andra.

Det kändes som om jag kunnat stanna där länge och diskuterat och reflekterat kring detta.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Kyrka, Församling, Österhaninge Församling, Österhaninge [/tags]

Ett tack!

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Ett år har gått sedan flygplanets hjul snuddade svensk mark igen och 9 deltagare med olika funktionsnedsättning och ett 20-tal produktionspersoner steg av och in på Arlanda. Det var slutet på en resa, det största äventyret i mitt liv. Det största och hittills det bästa :)

I slutet av mars 2013 började resan om när det sändes ut till miljoner tittare och vi liksom ni, fick uppleva det igen framför TVn. Det var en omvälvande tid på många sätt med så mycket positiv uppmärksamhet och igenkännande ute i samhället.

Jag har aldrig mått så bra och känt mig så stark som under den resan och jag har nog aldrig mött så många starka människor samtidigt på samma ställe som då. Tillsammans gjorde vi underverk genom att klara av det som nog de allra flesta såg som omöjligt.

Jag har heller aldrig mått så bra som under perioden mars till maj när det sändes i TV. Jag mådde väldigt bra av all bekräftelse och jag var stolt över min prestation och den jag är som människa. Vi kan alltid tro att vi vet hur vi ska bete oss under press och stress under lång tid, men man kan inte veta förrän man varit där.

Jag tror jag vågar påstå att bekräftelsen och uppmärksamheten bara gjort mig mer ödmjuk och inte dryg och högfärdig.

Det är knappast någon hemlighet, man kan läsa det tydligt här i bloggen, att jag har ”ups and downs” precis som alla andra. Som funktionsnedsatt känner jag mig på något vis alltid i underläge och måste kämpa för att visa att jag är åtminstone nästan lika bra som alla andra. Det är en kamp mot fördomar och en människosyn jag aldrig kan vinna. Ibland får jag energi och viljan att försöka, ibland tappar jag totalt orken och lusten. Det här äventyret gav mig den största kicken och starkaste känslan någonsin att jag och vi andra duger till. Sedan, precis som med den där kampen jag aldrig kan vinna, är jag nu åter i vardagen och åter finns människor omkring mig som på fullaste allvar tycker att jag är mindre värd, att jag inte klarar samma saker och lika bra som dem. När vissa av dem nu läser detta, kommer ordet ”martyr” över deras läppar. Jag har hört det live också, så jag vet. Men jag är ingen martyr, jag ger aldrig upp även om kampen nog är dömd att misslyckas. Jag vet egentligen vad jag duger till och att jag är mycket bättre än ”dem”. Men ibland hjälper och räcker inte vetskapen, som att gå i en lång, lång uppförsbacke.

Men detta inlägg skulle vara ett tack! Under hösten har jag en del föreläsningar och 2 inbokade tidigt 2014. Det mest troliga är att det sedan inte händer så mycket mer och intresset för vår resa kan inte vara för evigt. Dagböcker, bilder och några videoklipp är utlagda och så mycket mer finns inte att göra.

Och mitt första stora generella tack är till SVT, som skapade detta äventyr, gjorde det möjligt. SVT valde mig och 9 till att förvalta det och det är en stor ära! Jag känner inte ens en bråkdel av er till namnet, så därför får mitt tack bli mer generellt. Siri B och Anna B, er känner jag. Ni var fantastiska och ni får hälsa de kollegor som bör ta åt sig.

Mitt andra generella tack får gå till alla andra i produktionsbolaget Mastiff och de externa partners de arbetat med både i Sverige och medarrangören utomlands. Alla människor som arbetat med casting, logistik, redigering, loggning… Så väldigt många! Ann-Sofie A, Rasmus och ni andra som inte fick följa med på resan. Maria H som var vår assistent och läkaren Ingrid D och sjuksköterskan Petra H.

Ett tack till alla ni som följt och fortsätter följa oss på ett eller annat sätt, alla mina följare på min Mot Alla Odds-sida på Facebook som ständigt ger mig sådan fin feedback och gör att jag mår så mycket bättre! Jag hoppas kunna fortsätta ge er något av mitt liv.

Självklart ett tack till er andra deltagare som delade det här äventyret med mig. ”Vänner för livet” heter det, på ett eller annat sätt är det ju så. Även om alla vi inte hörs så ofta och några inte känner så stort behov av att träffas, så beundrar jag och tycker så mycket om er för att vi gjorde detta tillsammans. Inte utan split, men med stor ödmjukhet och en styrka, mentalt och fysiskt som kunde flytta berg! Ni tål att listas, helt utan inbördes ordning, var annan kille och var annan tjej :)

  • Niclas Rodhborn – för vårt samarbete som växte sig så starkt och bra så snabbt, för din humor och inställning till livet.
  • Nina Lundberg – tappra, modiga flicka, intelligent, varm och humoristisk och med ett jävlar anamma som många borde avundas
  • Rickard Forshäll – för att du delar med dig av dina livserfarenheter, för att vi känns så lika på många sätt, delat erfarenheter i livet fast ur olika perspektiv, för din fysiska styrka och ständigt positiva inställning och allas lika värde
  • Angelica ”Titti” Österberg – varm, glad och hjälpsam, klok och modig och med ett ego vi ibland fick hjälpa till att dra fram för att du skulle tänka på dig själv åtminstone lite :)
  • Per ”Pax” Axensköld – din humor och dina sköna kommentarer skapar ständigt många skratt, din rörande, självutlämnande berättelse om funktionsnedsättningen, ärligt och modigt och styrkan i gruppen det tog en stund för att få visa :)
  • Sonia Elvstål – min granne och nattliga sällskap allt som oftast i lägren när det bara var vi som låg vakna och behövde någon att prata med och smälta intrycken. Alla knasiga skratt och sånger, hjälpsamheten och envisheten och en ständig förmåga att tänka på andra. Vi två var först ur planet och in i bild när äventyret började :)
  • Arkan Palani – tuff och envis och med en skön humor :) Lite nervöst när en blind skulle köra rullstolen, men du dolde det ganska bra :) Du skulle absolut till Stilla havet och alla skulle med :)
  • Petra Örlegård – när vi sågs första gången tänkte du att jag skulle bli den som du skulle få svårast att kommunicera med. Jag tänkte att du nog skulle bli förvånad när jag kunde lite teckenspråk och väl vågade visa det :) Stark och envis och din mentala styrka under de förhållanden som rådde med bristande kommunikation imponerar mig djupt! En dag skulle jag vilja springa marathon och då vore det coolt att ha dig som ledsagare!
  • Maria Lindholm – sist och faktiskt minst, fast bara till växten. Det tog lång tid innan vi började växla några ord, säkert osäkra på varandra. Jag hann inte lära känna dig innan du var tvungen att lämna expeditionen och det var så grymt sorgligt att sen se ditt personporträtt – du hade precis som vi behövt det där äventyret så jävla mycket!
  • Oskar Kihlborg – expeditionsledaren kunde nog inte ha blivit ett bättre val. Utan kunskap eller erfarenhet av människor med funktionsnedsättning ställdes ändå samma krav på oss andra som vilka expeditionsdeltagare som helst. Du sa alltid att det här är på riktigt! och så var det verkligen.

Sist och störst, ett tack till min familj som lät mig ge mig av en månad utan kontakt, på det stora äventyret. Hos mig flög tiden fram. Jag brukar försöka beskriva min känsla som att jag saknade er men längtade inte hem. Det ska inte misstolkas men jag kan inte förklara det bättre. Hos er kröp tiden fram och oron var stor och informationen knapphändig. Det var tufft för min fru att ganska ensam ta sig igenom den månaden på egen hand med endast ett fåtal vänner vid sin sida.

Nu väntar nog en annan utmaning, mindre angenäm men viktig, att gå tillbaka till vardagen igen. Jag har skrivit det många gånger förr, att jag hoppades att detta skulle leda vidare till något mer. Men ingen vet vad som väntar i framtiden.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten[/tags]

Prova på Spinning

Några kollegor på jobbet har en friskvårdsgrupp som är nystartad i höst. Syftet är att låta våra synskadade klienter att prova på olika fritidsaktiviteter med tema friskvård.

Jag tyckte det lät som bland det roligaste på länge. Det finns ganska gott om lämpliga aktiviteter man kan ta del av som synskadad, men man kanske inte vet om vad som är möjligt eller vågar eller kan inte prova på egen hand. Behovet av friskvård är minst lika stort bland oss funktionsnedsatta och kanske lite extra stort i gruppen synskadade just för att det kan vara svårt att få till en naturlig rörlighet på tillräcklig nivå.

Så under hösten har man kört lite olika sporter. Jag ingår inte i det teamet som har hand om gruppen eftersom jag jobbar med datorer, men har snappat upp på fikaraster.

Man har provat stavgång, att gå på gym, spela GoalballW, spelat ShowdownW och tränat judo bland annat.

Idag var det dags för ett besök på Farsta Sim- och idrottshall för att prova på spinning samt titta på bassänganläggningen. Jag som älskar cykling men har lagt av mig betänkligt under hösten, just på grund av brist på träningsmöjligheter, släppte datorernas värld för en liten stund och följde med mina kollegor och friskvårdsgruppen för att prova på själv.

Jag behöver själv en sysselsättning under vintern och trots att jag cyklat mycket, har jag aldrig provat spinning. Jag är rädd att jag nog, i och för sig mycket på skämt uttryckt mig lite föraktfullt om att cykla på låtsas med okända svettiga pojkar och flickor, gubbar och kärringar i en gymlokal istället för att hoja på riktigt med fartvind och däckens sus. Men den är en bättre människa som själv först provar och sedan, om det finns anledning ändrar sig :)

Och nu har jag provat och ändrat mig. Det var väldigt roligt och fruktansvärt jobbigt. Så om du läser detta, väninna Ulrika P, jag upprepar, roligt! :)

Farsta idrottshall har en väldigt utvecklad inställning när det gäller människor med funktionsnedsättning och service.

[tags]Cykla, Spinning, Träna, Träning, Synskadade[/tags]

Ingen kompensation för bristande ledsagning

Här om veckan var jag på resa till Malmö för att föreläsa. Jag har inte speciellt positiva erfarenheter av SJ’s ledsagarservice vilket jag skrev om senast 2010. I mitt förra jobb reste jag väldigt mycket mer än vad jag gör idag.

Det första problemet när man ska beställa ledsagning i samband med en resa, är att det tar en otrolig tid för kundtjänst att göra beställningen. Om det beror på att systemet är krångligt eller att de saknar utbildning är svårt att veta. Vissa gånger har jag suttit över en halvtimme i telefon för att lyssna på en representant från kundtjänst hummande och suckande traggla sig igenom formulären. Och som jag skrev redan 2010, måste beställningen göras minst 24 timmar innan.

Jag har inte blivit riktigt klok på hur det fungerar nu för tiden. SJ sköter inte ledsagningen själva, utan lägger ut det på andra. Tidigare tror jag det var Järnhusen som sköter om alla stationer. Men numera tror jag det sköts av Riksfärdtjänsten.

En sak har dock blivit något bättre. På flera stationer finns förutbestämda mötesplatser för ledsagning. Det finns också numera ett telefonnummer man kan ringa oavsett vilken station man behöver hjälp på om något skulle krångla. Och det gjorde det även på denna resa.

På väg hem skulle jag bli mött av ledsagare 15 minuter före tågets avgång. Jag fick sällskap till Malmö Central av min kund och där visade det sig att tågen var ordentligt försenade, men ingen ledsagare dök upp.Eftersom jag hade sällskap och tågen ändå var en timme försenade, hade jag tid att experimentera lite, så jag lät tiden gå för att se om något hände. Men tiden gick och efter 30 minuter syntes fortfarande ingen ledsagare till. Jag ringer då det angivna numret och får bra hjälp som letar rätt på den bortsprungna ledsagaren som kommer med andan i halsen 20 minuter efter att mitt tåg skulle ha gått. I vanliga fall hade jag alltså med största säkerhet missat tåget även om jag ringt direkt och inte väntat. Med 15 minuters tid hade de aldrig kunnat skaka fram en ny ledsagare i tid och jag hade fått förlita mig på medpassagerare.

Nu kom jag ändå lyckligt hem och ledsagaren som var bokad i Stockholm hade bra koll på förseningarna och skickade till och med SMS för att meddela att hon fanns på plats och hade koll på tåget.

Idag tänkte jag ändå att detta inte skulle få bero. Jag kontaktar SJ som ändå är min motpart. Först avhandlar vi resegaranti och jag får tillbaka några hundralappar för förseningen som till slut blev 80 minuter. Men när jag skulle ta upp min andra punkt och framföra mina synpunkter och eventuellt få kompensation även för ledsagningen, tog man avstånd och sa att det inte var SJ’s ansvar och att jag fick ringa själv till Riksfärdtjänsten. Efter ett samtal dit får jag bara kort veta att man gärna tar emot mina synpunkter om det inträffade, men någon vidare åtgärd är inte aktuell och ej heller någon kompensation. ”Det hände ju ingenting”. Nej det är alldeles riktigt men det var sannerligen inte deras förtjänst.

Vad som stör mig är att SJ i det här fallet över huvud taget inte är intresserade att registrera och ta hand om uppdrag som inte gått bra. Helt säkert köper SJ denna service och om inte annat borde man vara intresserad av att få vad man betalar för. I andra hand kanske, att resenärer med funktionsnedsättning får den hjälp som behövs. Men inget av detta tycks intressera SJ.

[tags]Resa, Tåg, SJ, Ledsagning, Färdtjänst, Riksfärdtjänst, Handikappade, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Synskadade, Tillgänglighet[/tags]

Denise 17 år

Idag fyller vår älskade Denise 17 år! Det känns så konstigt och tiden går så vansinnigt fort!

Det var här det började, även det en fredag för 17 år sedan. Allt var så mycket annorlunda då. Vi var unga och nyförälskade, hade just flyttat ihop och skaffat vår första gemensamma bostad och hon blev vårt första barn :) Även om vi spenderade mycket tid på sjukhus var det inte så märkligt. Man tog dagen som den kom och livet som det var.

Nu är hon 17, snart 18 och myndig. Jag säger som Martin Beck i en av de gamla filmerna med Gösta Ekman, när han har svårt att acceptera att hans dotter blir äldre och vuxen: hon är inte vuxen, hon är lång :)

Fördelen när ens barn blir större är att det går att diskutera på ett annat sätt och facit på hur det skulle bli i livet närmar sig med stormsteg.

Bebis, blev kyrkans barntimmar, blev låg-, mellan- och högstadiet och nu gymnasiet. Helt otroligt!

Grattis på födelsedagen älskade barn!

[tags]Barn, Familj, Tonåring, Tonåringar, Familj[/tags]

Anmälda till Vätternrundan 2014

Nu är vi anmälda till Vätternrundan 2014! I år var det möjligen ännu större huggsexa om platserna jämfört med förra året. Vi får väl se hur lång tid det tog innan alla platserna tog slut :)

I år var det ett nytt sätt att anmäla sig på på grund av det stora intresset för motionsloppet. I år fick man gå in och göra en intresseanmälan i början av oktober och nu idag öppnade den riktiga anmälan. Hade man inte registrerat sitt intresse innan gick det inte att få en plats.

I år blir vi bara tre som cyklar ihop och Egge skötte om våra anmälningar. Vi har inte löst boendefrågan ännu och det ser körigt ut med hotell och boende runt startområdet. Vi får leta efter någonstans att inneboende hos eller sova i tält eller bil, det går också bra.

Starttiden blir kl02:06 lördagen den 14:e juli 2014. Man fick önska några olika starttider och att starta mitt i natten låg långt ner på önskelistan för min del i alla fall. Men under de 3 minuter Egge behövde på sig för att ta sig in i det överlastade anmälningssystemet, så försvann alla atraktiva tider.

Så det blir drygt 10 minuter senare start än i år.

Nackdelen jag tyckte det var med att starta mitt i natten, var framför allt sömnen, eller snarare bristen på sömn innan. Det var svårt att sova och kändes inte som någon stor idé. Det gör också att en stor del av loppet sker när folk ligger och sover. Men det blir en hel del dagcykling också.

Så nu är det dags att börja med träningen. Jag oroar mig som vanligt lite för möjligheten att cykla på riktigt framåt våren. Men det är en stund kvar tills dess och under vintern får det bli löpning, styrketräning, spinning och simning. Det bör räcka ganska långt.

Så här ser banan ut


Visa Vätternrundan på en större karta

[tags]träning, Träna, Fitness, Hälsa, Löpning, Cykling, Puls, Cykel, tandemcykel, Löpband, Pulsband, RunKeeper, Nike, NikePlus, Vättern, Vätternrundan[/tags]

Båten såld

Äntligen är nu vår senaste, kanske sista båt Ferrina 31 såld och hon flyttar under sidan Gamla båtar.

Som affär betraktat var det mitt livs näst sämsta affär, bara försäljningen av vårt hus var sämre och den förlusten betalar vi fortfarande på. Utan att gå in på detaljer om vår ekonomi, så har vi nu fått ett misslyckande till att betala på ett tag framöver och det känns inte så roligt.

Jag som är svag för återblickar och centimentala minnen, kommer fördjupa mig lite i det när jag, antagligen skriver sista bladet i Loggboken. Det finns en hel del sorgekänslor i samband med detta, men just nu känns det mest skönt. Skönast kommer det känas när båten är lastad och på väg söderut genom landet.

Lycka till på nya vatten båten!

[tags]Båt, Båtar, Båtliv[/tags]

Fler genomskådade lögner

Eftersom jag är barn till föräldrar som haft ganska grava missbruksproblem känner jag igen mönstret. Att ljuga konstant och att när lögnerna avslöjas, spela på känslor. ”Jag har gråtit”, ”jag har ångrat mig”, ”det blir bättre nu”, ”jag har förstått att jag sårat er”, ”hatar mig själv för det jag gjort mot er” och allt det andra. Jag har hört det förr och vet att det sällan är något att lita på. Det kanske är sant i stunden och i någon mening när självömkan slår till med full kraft. Men den är så lätt att döva med nya ursäkter för sitt beteende och nya lögner.

Helgen som var förflöt ändå lugnt efter att vi i tid avslöjat barnets lögn om ett biobesök, som egentligen skulle ha varit ett LAN-party som egentligen skulle varit en fest med alkohol inblandat. Nätet med lögner är ganska avancerat ändå. ”Jag sa att jag skulle gå på bio för att ni skulle bli arga för LAN-partyt”. Så man använder en ursäkt för en annan för att dölja ett tredje syfte. Hos mig ringer ganska starka varningsklockor av ett sådant beteende.

Som anhörig till människor med sådana begynnande eller pågående problem, är man nog ofta alltid lika lättköpt. Det är väl därför man just spelar så centralt på känslorna för att det går rakt förbi alla försvarsmekanismer.

Men jag kanske är känslomässigt funktionsnedsatt efter min uppväxt eller så är jag bara en dålig, cynisk människa som bara letar lögner, medan min fru har svårt att stå emot. Det betyder inte att hon är en dålig människa, tvärt om har en god tro om människor och våra barn i synnerhet och inte är lika själsligt misshandlad som jag.

Men som bråket med biokortet förra helgen då hon tyckte det var grymt jobbigt att stå emot och att det ändå lät som om det var på rätt väg, föll hon lite för lätt till föga idag och det fick trista konsekvenser. Dels börjar hennes och vår ork tryta, dels var det samma vals som i helgen, göra normala aktiviteter på höstlovet med normala kompisar. Barnet fick 300kr cash för att åka in till en spelhall i stan för att LANa (nätspela) hela natten. Stället har barnet varit på förut och de har trots allt bra koll på barnen så att de inte avviker ut mitt i natten. Detta gäller främst barn under 15 vilket inte är fallet nu.

Jag var på resa till Malmö över dagen och kunde inte administrera struliga barn där jag satt på tåget. Men känslan i magen var konstant och tydlig.

Och vid hemkomsten sent ikväll visade sig magkänslan vara rätt. Någon spelhall hade inte ringt för att bekräfta att vårt barn var där och vid samtal till dem fanns inte heller något barn av vår sort där.

Barnet ringde, det var lugnt omkring, inga ljud, stod utanför spelhallen och rökte sades det. Jag bad om att få numret på den dator barnet spelade vid men det fanns inga nummer sa barnet. Där kom en lögn till eftersom man får en dator med ett visst nummer tilldelad när man betalar i kassan.

Då bad jag att barnet skulle gå till kassan så personalen kunde ringa mig och bekräfta och det skulle barnet absolut göra.

Efter en stund kommer SMSet jag vet ska komma. ”Jag har druckit, jag har gråtit flera timmar för allt jag gjort med er”. Som den förhärdade människa jag är trodde jag inte ett ögonblick på det. Har hört det sååå många gånger förut i ett annat liv.

Jag vet inte om det är just det där förhärdade hos mig som gör att jag har svårt att tycka synd om. Vuxna missbrukare har ändå ett val, må vara ett svårt val mellan sina barn och spriten :P Men när det gäller tonåringar kanske man inte kan ställa samma krav. Å andra sidan är lögnerna och förklaringarna på samma nivå som en vuxen och någonstans har barnet lärt sig det här. Av mina gener eller av sina kompisar, beror väl på vem man frågar.

Sedan kom en lögn till när jag sa att barnet skulle hem. ”Bussen går kl2”, men jag kan lugnt gå och lägga mig för jag vet att det inte kommer att hända.

Jag har också ett annat problem som nog är en skada från barndomen. Hela mitt väsen vänder ryggen till när jag ser mönstret. Det var så jag var tvungen att göra som liten i rent självförsvar. Nu vet jag inte riktigt hur jag borde göra. Någonstans på skalan mellan ”passar det inte så dra här ifrån” och ”men stackars, här får du 300kr till”. Vad är rätt och fel, vilket hjälper barnet mest? Snällhet straffas bara med lögner och bedrägeri, hårdhet kanske skjuter längre bort.

Huvudvärken från tågresan hem Har blivit vansinnigt mycket värre. Det dunkar i hela huvudet och jag måste försöka sova… Livet ger ändå ingen mercy, det är bara att köra på med det här och allt annat…

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Resa från Malmö

Det här blir verkligen en lång dag och det fina med SJ, är att det alltid händer något :) Jag fick sällskap till Malmö centralstation. Där skulle jag möta ledsagare 16:45, 25 minuter innan mitt tåg skulle avgå. Väl på plats konstaterar min följeslagare att det är tågförseningar först på 30, sen på 60 minuter. Men någon ledsagare dyker inte upp. Det ska de göra oavsett tågets nya avgångstid som kan ändras både bakåt och framåt.

När jag ringer ledsagningen, har ledsagaren glömt bort mig :) Men hon dyker upp i god tid innan tågets nya avgångstid så just denna gången gick det bra på grund av av tågförseningar. Hade tåget varit i tid hade jag förmodligen missat mitt tåg.

När tåget väl kommer får vi veta att förseningen beror på att en lokförare kört mot stoppsignal på den danska sidan. I Danmark tas man genast ur tjänst för utredning, så förseningen berodde på att det tog tid att få fram en ny förare. I Sverige tas man tydligen inte ur tjänst, utan får fylla i ett antal blanketter och sedan rulla vidare.

Det låter ju lite konstigt med tanke på att orsaken till att man kör mot stoppsignal, kan vara både för att man är påverkad av något eller faktiskt sjuk.

Men man lär sig nya saker varje dag, det är det som är så fint här i livet :) Men bortsett från en gigantisk huvudvärk som alltid kommer efter mina framträdanden när spänningen och nervositeten släpper, så är stämningen god. Jag kommer komma hem minst en timme senare bara om inget annat händer längs vägen.

Beundrar också min tålmodiga hund. När jag reser så här långt blir det mycket passiv tid och i storstäder växer inte skogen tätt vilket gör att det är svårt att rasta hunden före avgång och efter ankomst hemma. Samvetet gnager lite för att hon bara lyckats hitta typ ett löv att kissa på. Hon borde behöva klutta också men det får vänta.

Som vanligt är hon lika glad mot husse ändå och kliar man örat och säger ”förlåt” tittar hon upp på kanelbullen och säger att det nog ordnar sig med ursäkten men vi kan väl snacka kanelbulle istället? :)

Ännu rullar tåget stadigt norrut och jag tänkte försöka hålla mig vaken så jag kan sova sen. Vi får se hur det går.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Malmö Stad, SJ, Tåg, Resa[/tags]

Föreläsning på Malmö stads råd för funktionshinderfrågor årskonferens

Nu har jag avslutat min föreläsning på Malmö Stads råd för funktionshindersfrågor årskonferens. Enligt uppgift var det 55 åhörare.

Det kändes väldigt bra och var otroligt roligt. Många som kom fram både före och efter och många bra frågor. Den här gången glömde jag inget väsentligt och tog inte saker i fel ordning :)

Nu ska jag påbörja min långa resa hem.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Malmö Stad, SJ, Tåg, Resa[/tags]

Resa till Malmö

Jag är på väg på min första långresa i Mot Alla Odds tecken. Jag ska vara föreläsare på Malmö Stads råd för funktionshinderfrågor årskonferens. Att föreläsa runt om i Stockholm har varit väldigt kul och kräver inte lika mycket tid i resa och förberedelser. Men att åka långt så här känns klart annorlunda.

Idag blir det Malmö tur och retur, totalt 10 timmar på tåg. Jag hade lust att försöka besöka vänner i Malmö men mitt vanliga arbete begränsar tiden.

Hittills har resan flutit på bra. När jag ska åka med SJ finns alltid en viss oro för att ledsagningen framför allt till tågen inte ska klaffa. Man bokar sin ledsagning minst 24 timmar före avresa och bestämmer en mötesplats på respektive station ca 15 minuter innan tåget avgår. Det har hänt lite för ofta att ledsagningen varit sen eller helt enkelt uteblivit. Då ska man vänta rimligt antal minuter innan man försöker lösa så att man kommer till tåget på något annat sätt, med hjälp av någon vänlig resenär eller så. Sedan kan man ringa och fråga var i hela friden de tog vägen.

Men idag gick det bra och en ledsagare dök upp nästan på minuten. Vi hann till och med hämta ut biljetter utan att behöva springa.

Men nu sitter jag på tåget och åtminstone den oron har lagt sig. Nu är jag i alla fall på väg och det kommer lösa sig på ett eller annat sätt.

Ibland när jag föreläser om tillgänglighet, brukar jag använda just mötesplatsen för ledsagning på Stockholms centralstation som ett dåligt exempel på hur man vill väl men tänker fel. Man har satt upp en skylt på en pelare innanför entrén där det står i relief och punktskrift vart man kan ringa om ledsagaren inte dyker upp. Där står man mitt i centralhallen och är lätt att hitta och det är ju bra.

Men hur de som tänkt och skapat detta, har tänkt att man som synnedsatt ska hitta till pelaren med mötesplatsen och skylten är svårt att förstå. Pelaren är en av flera rakt innanför entrén som är ganska stor. Det finns inget ledstråk fram till pelaren eller annat orienteringsmärke som underlättar att hitta rätt pelare. Det är ganska stimmigt där så hörseln blir också ganska obrukbar som orienteringshjälp.

Ska man sätta upp en mötesplats måste det rimligtvis gå att hitta dit. Exempelvis med ett ledstråk om nu mötesplatsen måste vara mitt i ett stort utrymme, eller så sätter man den vid en vägg, i något lämpligt hörn eller så invid entrén.

Jag som använder ledarhund skulle kunna träna hunden att hitta just denna pelare. Några godisbitar så är det världens bästa pelare. Men i mitt nuvarande jobb reser jag inte alls och resandet i min privata verksamhet som nu, är än så länge ganska begränsad. Trots godiset tror jag min fina fyrbenta vän kommer glömma pelaren mellan varven.

Jag undrar alltid om man tar hjälp av riktiga experter, dvs vi funktionsnedsatta när man bygger tillgänglighet, eller om man kör på eget tycke och smak efter vad som ser bra ut? Jag vet att till exempel vi synskadade erbjuds delta i undersökningar som handlar om tillgänglighet ibland. Det har handlat om bussar och annat, men här och i flera andra fall kan man inte ha använt någon kunnig.

Ett annat sådant favoritexempel är Uppsala central som byggdes om för några år sedan. Där gick jag i en trappa upp och slog plötsligt huvudet i taket eftersom halva trappan slutade tvärt i en betongvägg. Det var något av det snyggaste jag noterat på länge :)

Men det görs mycket bra också, inte tal om det. Det är bara så tråkigt när det läggs ner mycket pengar och det blir fel när det egentligen är ganska lätt att göra rätt. Kunskapen finns hos oss som behöver tillgängligheten. Men av någon anledning är det svårt att nyttja den. Fördomar, prestige eller kanske bara andra veta-bättre-typer tar för sig mer.

Nåväl, tåget rullar stadigt söder ut genom Sverige. Kl12:50 är jag framme och då ska jag försöka ta mig till Malmö Stadshus på egen hand. Ledsagning på annan ort är också en sådan där grej som inte går att få hjälp med annat än av tåget och till motsvarande angivna mötesplatser.

Kl14:30 ska jag föreläsa och 17:11 bär det av tillbaka mot Stockholm igen. Sömn, kaffe och läsa bok är dagens huvudtema :)

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Malmö Stad, SJ, Tåg, Resa[/tags]

Båten ute till försäljning del III

Nu är båtens pris sänkt för tredje eller fjärde gången och nu dumpad till ett sådant pris att det närmar sig skrotvärde. Bra för en eventuell köpare, mindre bra för mig. Men prio 1 nu är att bli av med den. Det har också ringts och mailats en del så nu har intresset vaknat.

Idag ska två killar åka ut och titta på båten och jag var tvungen att låta dem åka dit utan mig. Det var OK för båda men egentligen mindre OK för mig. Mitt alternativ vore att ta färdtjänst dit ut och det är ganska långt ut i obygden och tar minst en timme att få ny färdtjänst hem. Skulle besöket bli kort skulle jag bli stående i skogen i väntan på en färdtjänst som eventuellt skulle komma.

Så jag var tvungen att låta dem titta på egen hand. Egentligen känns det skit samma om jag är där eller inte. Om det är någon dålig människa finns alltid risken att de har sönder saker, men så värst mycket att stjäla finns inte.

Trots priset skäms jag för att båten är i det skick den är och att den är orustad och vansinnigt ostädad. Men det ger en viss tydlighet åt begreppet ”befintligt skick” och jag lurar åtminstone ingen genom att piffa med gardiner, dynor och kuddar för att det ska se fint ut på ytan.

Vi får se hur det går helt enkelt.

[tags]Båt, Båtar, Båtliv, Annons, Blocket[/tags]

Besök i Apple Store i Täby Centrum del II

Idag tog vi en andra tur hela vägen upp till Täby Centrum för att besöka Apple Store. Vi hade med oss 2 egna och 1 bonusbarn idag som ville dregla över de nya iPhone-modellerna iPhone 5C och iPhone 5S.

Egentligen tycker jag inte det är superkul att gå i sådana butiker med ett tomt kontokort. Fönstershopping är inte riktigt min grej. Speciellt inte när det är så mycket man vill ha.

Givetvis var det väldigt mycket folk i butiken på grund av säljstarten för de nya telefonerna igår och iPhone 5S hade en egen kö som inte var så kort :) 5S såg likadan ut som den gamla iPhone 5 förutom hemknappen som nu ser lite annorlunda ut med sin fingeravkänning för upplåsning. Bara den funktionen skulle jag mer än gärna vilja testa. Det här med kod som jag måste ha på min arbetsmobil är ganska drygt.

iPhone 5C gillade jag skarpt. Plastbaksidan med sina lätt rundade kanter kändes som en liten återgång till iPhone 3GS utseende och kändes gediget och robust. Jag gillade den skarpt och den kändes väldigt bra i handen. Skulle jag köpa ny telefon idag skulle jag nog välja en sådan, en rosa! :)

De nya MacBook Pro-modellerna var tjusiga och vi fastnade en del vid iMac-datorerna och iPad Mini. Om jag var ganska rik skulle jag spendera en del tid här hellre än på Stureplan :)

Butiken är liksom produkterna väldigt långt fram rent tekniskt. Istället för skyltar vid varje produkt, ligger en iPad med information inbäddad i bänkarna. Man kan labba med skal till telefonerna för att se hur de ser ut och alla maskiner är igång och kan provas med diverse applikationer.

Nu blir det nog ett nytt fönstershoppingbesök nästa helg eller så för att titta på nya iPad Air. Den lär nog vara läcker.

Det tål också att nämnas igen om Apples satsning på tillgänglighet. Alla deras produkter har inbyggda hjälpmedel för människor med funktionsnedsättningar. Främst stödet för synskadade, men också hörsel, kognition och motorik. Köp en Mac, iPad, iPhone, Apple TV, iPod Touch eller iPod Nano och hjälpmedlen finns installerade klara för användning direkt vid installation. Det är fascinerande. Förutom mitt nuvarande jobb som jag trivs bra med, så vore det här något att få arbeta med. Tyvärr har de alla sådana funktioner i USA och bara en säljorganisation i Sverige och jag har inga planer på att emigrera ännu :) Samtidigt så skulle de behöva min kompetens för att få bort alla onödiga missar i sina nya versioner av sina mjukvaror. Men det får bli en våt dröm, man ska ju ha sådana också.

[tags]Apple, Täby, Täby Centrum, Apple Store, AppleStore, Apple TV, AppleTV, iPhone, iPad, Mac, Mac Mini, iMac, Mac Pro, Skärmläsare, VoiceOver, Tillgänglighet[/tags]

Oro i mig

Fram till den här hösten har helg betytt vila, återhämtning, lugn och ro. Den senaste månaden har helger för mig blivit allt mer negativa och nu har det nästan blivit förenat med lite ångest. Jag känner det nu när klockan slår sen fredag och jag är på väg hem från jobbet.

Och det började redan igår med att barnet som på senare tid hamnat i fel umgänge, bad om att få gå på bio med en gammal klasskompis barnet tappat kontakten med i och med de nya kompisarna. Tyvärr blir jag direkt misstänksam av den enkla anledningen att det är precis det jag vill höra. Gamla, normala kompisar och normala aktiviteter en fredagskväll, gemytlig bio med godis och lite äta ute efteråt. Det är helt enkelt lite för bra för att kännas rimligt just nu.

Och som en sten i gallan kom också bekräftelse på de onda aningarna, när den gamla kompisen plötsligt blev upptagen och biobesöket istället skulle genomföras med ”kompisarna” av ospecificerad sort. Det var liksom bara det jag väntade på och jag kände direkt hur obehaget kom krypande och hur det känns i bröstet…

Sedan fortsatte det. Självklart ska barnet få gå på bio om det är det som är tanken. Just bio är ganska lätt att lösa ekonomiskt genom att tanka på ett biokort. Det är inte bara praktiskt utan också en garanti för att just de pengarna går till bio. Då kom det, ilskan över biokort, över att vi inte litar på barnet, att barnet borde få bevisa att vi kan lita på barnet, etc etc, etc. Vi vidhåller biokort samt en hundralapp i cash för mat som ska redovisas med kvitto efteråt, annars blir det inget.

Jag tar tyvärr upprördheten som bevis på att det kanske inte alls var bio som var tanken utan det jag och mamman som föräldrar ville höra. Att ha ett biokort med sig för att betala med, kan inte heller anses som något konstigt bland kompisarna och knappast som något uttryck för misstroende. Våra barn har i princip alltid haft biokort med sig för att slippa hantera pengar och risken för att tappa eller bli bestulen.

Som förstärkning hör vi också ryktesvägen att det planeras sprit och kalas ikväll i gänget, så det ligger liksom i farans riktning. Annars kan jag inte förstå utbrottet över biokortet i morse.

Och tyvärr är ett biokort ingen garanti. Det går att sälja för att få cash och ett kvitto från något snabbmatställe är nog ingen konst att få tag på utan att själv handla.

Sedan spräckte mamman lögnen och det visade sig mycket riktigt inte alls ha varit något biobesök planerat. Så den här gången stämde magkänslan. Så hur fredagskvällen med efterföljande helg får vi väl se.

Det är inte såhär jag vill känna på väg hem från jobbet. Det är inte såhär jag vill spendera mina fredagskvällar med oro och runtringande och en oro för det värsta. Ont i magen och illamående. Jag märker ju tydligt hur det påverkar de andra barnen i familjen som inte längre får lugna fredagskvällar med mys, film och föräldrars fulla fokus.

Jag märker det också på mitt eget välmående. Jag har kontroll över min gamla panikångest, men jag känner av symptomen i bröstet. Nu vet jag vad det är och jag kan tygla det, jag tror inte längre jag har hjärtfel och ska dö, men det stör och påverkar mig. Jag orkar inte motivera mig till att träna längre, känner ingen glädje vare sig inför träning eller helger och det är grymt fel.

Ändå lyckades jag och en kollega få till en löprunda som avslutning på fredagskvällen och efteråt är det väldigt skönt.

Som tillägg så är det efter helgen ett långt höstlov som avlöses av ännu en helg. Jag förstår inte riktigt hur vi ska orka.

Ska man bara släppa och skita i det, rädda vad som räddas kan och sköta om de andra barnen istället? Det är en förskräcklig tanke men jag kan förstå de föräldrar som hamnar i det läget där man gör det valet. Det finns gränser för hur mycket man orkar. Och att ständigt gå och analysera allt med utgångspunkt från att nästan allt är lögn och tyvärr få det bekräftat om och om igen. Det måste få ett slut! Jag kände mig ändå väldigt hoppfull i veckan och i morse när barnet gick i mål med sin åtgärdsplan i skolan. Hoppas jag får tillbaka den känslan snart.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

En åtgärdsplan del II

Förra veckan satte vi tillsammans med skolan upp en åtgärdsplan. Efter 4 veckors frånvaro är det på flera sätt svårt att komma tillbaka. Först det rent sociala, att gå in i klassrummet och möta alla blickar och frågor från klasskamrater som vet eller hört rykten om varför man varit borta. Sedan det rent studietekniska. Att vara borta länge mitt i en känslig del av studietiden är inte lätt att ta igen. Och att vara skoltrött och hamnat lite galet och komma tillbaka för att få ett berg av uppgifter framför sig släcker nog lätt den sista gnista som kanske fanns.

Planen gick ut på att det viktigaste var att komma tillbaka till skolan i någon form. Är man inte där finns ingen möjlighet att få hjälp självklart. Sedan gick vi igenom det rent faktiska betygsläget för att se vilka ämnen som går att rädda med rimlig insats.

Resultatet blev en form av anpassad studiegång där barnet fick välja bort några ämnen. Det blev en kortsiktig och en långsiktig del. Den kortsiktiga sträckte sig fram till höstlovet, det vill säga idag. Ett schema gjordes upp som barnet skulle följa, ett schema som barnet själv varit med att ta fram.

Den långsiktiga planen sträckte sig över hela terminen och ska dels omfattas av att träffa en studievägledare snarast och att göra en uppföljning på korttidsplanen och det schema som bestämdes då för att se om det kan fortsätta, ökas på eller om något ska dras ner på.

Korttidsplanen fungerade väldigt bra. Vi märkte tydlig förändring och barnet har varit i skolan på de tider vi kom överens om och gjort bra ifrån sig trots att det tydligen varit ganska mycket prov och uppgifter som lärare velat ha in. Jag hoppas barnets mentor ändå varit med och sett till att det inte blivit för övermäktigt men det verkar ha fungerat.

Det här barnet är långt ifrån svag i skolan, så att inte gå dit är slöseri med resurser. Efter så lång tids frånvaro, gör barnet ett matteprov och får 17 av 20 utan att ha ansträngt sig överdrivet mycket.

Nu hoppas jag framgångarna med det här lilla steget framåt har stärkt självförtroendet lite så det går att gå vidare med resten av terminen.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Tonårsförälder, Tonårsföräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]