Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del VIII

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Den tragiska och sorgliga historien ser ut att gå mot ett sorgligt slut, det ser faktiskt inte särskilt ljust ut.

I fredags lämnade Laziz Sharifovs advokat in ett verkställighetshinder till migrationsverket. Vad det innehöll vet jag inte men det kunde tydligen inte behandlas under helgen. I morse hade verkställandet av utvisningen ”frysts” i väntan på utredningen av verkställighetshindret.

Ikväll kom tydligen ett avslag. Avslaget kan överklagas en gång till enligt uppgift.

Det är ett par saker som slår mig. Först tar det 5 eller 6 år att utreda. Man låter människor rota sig och etablera sig i det svenska samhället genom vänner, skola och sport. Detta och många andra ärenden där Migrationsverket verkligen tycks ta tid på sig.

Nu plötsligt, tog det bara några timmar att ge avslag på ett verkställighetshinder. Då är man kreativ och snabb. Jag känner som sagt inte innehållet, men det låter som väldigt snabbt genomgånget. Det känns som om man redan bestämt sig och kanske inte ägnade ärendet speciellt mycket energi och då tycker jag det känns som att rättssäkerheten är lite i farozonen?

Nu har det helt säkert gått prestige i ärendet. På grund av de häftiga reaktionerna om inte annat, borde man tänka till. Men just på grund av dem, kan det lika väl vara så att man ”minsann inte” tänker visa sig vacklande och ge med sig. Vilka signaler skulle det sända? Lite skrik på nätet så skulle var och varenda flykting få stanna? Är det så cyniskt man tänker?

Jag har skrivit det förr och det tål att skrivas igen, jag håller med boxaren Frida Wallberg, att man skäms!

Men utvisas Laziz ur Sverige, vad hjälper det honom att vi skäms? Vi har fortfarande vår fina trygghet att skämmas i. Vad som händer honom om han utvisas, får vi säkert aldrig veta.

Denna galenskap måste få ett slut. Jag önskar att hela Migrationsverket kunde ”frysas” i väntan på utredning om vilka värdegrunder man egentligen har. Jag tvivlar inte på att det finns stöd i lagen om man bara ville besluta i positiv riktning. Det bevisar andra fall att lagen lika gärna kan tolkas åt båda håll.

Men som i Aftonbladets artikel jag skrev om igår, som handlade om Sara som skulle utvisas ur Sverige. Trots hennes treåriga dotter ansåg man först inte att hon hade tillräcklig anknytning till Sverige, eller att den anknytningen i vart fall skulle prövas från hennes hemland. Sedan ändrar man sig och plötsligt är ”bara ett barn” tillräcklig anknytning.

Med det sättet att tolka lagen och regler så måste jag fråga mig om rätt människor verkligen sitter på rätt platser? Det kanske inte alls är fel på lagen i så stor utsträckning, utan mer på de som tolkar den, helt enligt eget tycke och smak som det känns.

Så Migrationsverket, visa lite ödmjukhet, erkänn att ni bedömer fel ibland och utred varför och gör om och gör bättre! Det är dessutom ganska bråttom eftersom människoliv och människors hälsa hotas för var gång ni leker med människoöden!

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen[/tags]

Aftonbladet fokuserar på Migrationsverket

Bland Annat Aftonbladet verkar nu köra en drive med exempel på Migrationsverkets syn på mänsklighet. Eller kanske man ska avlasta dem lite och säga svensk lagstiftnings syn på flyktingar.

Bara idag har man tre artiklar med exempel på hur kallt man hanterar ärenden och hur lite man tar hänsyn till konsekvenser.

Självklart finns några artiklar om Laziz Sharifov, bland annat dagens artikel Aftonbladet: ”Låt Laziz ta studenten”. Där skrivs bland annat om händelsen på flygplanet som jag var först ut med tack vare ett vittne ombord på flygplanet.

Direkt efter läser jag artikeln

Aftonbladet: Skickas till Tyskland – efter två år i Sverige. Det är en historia som jag tycker i många stycken påminner om den för något eller några år sedan, där man skulle utvisa en ensam tre-åring utan föräldrar eller anknytning. Den liknar också fallet med Laziz Sharifov. Efter lång tid i Sverige har 2 barn rotat sig i en ny familj. Deras biologiska mamma är försvunnen. Då vill Migrationsverket utvisa barnen till Tyskland för att det var i det landet familjen först sökte uppehållstillstånd.

Man blir bara så mörkrädd.. Efter 2 år! Jag kan förstå om man skickar flyktingar till ”rätt” land direkt på Arlanda eller efter någon vecka eller månads handläggningstid. Men ursäkta Migrationsverket, 2 år!

Men det finns också vansinne som vänder till klokskap fast även det gör mig mörkrädd. Det börjar med en äldre artikel som handlar om Sara som flytt sitt hemland. Bara sättet hon hamnar i Sverige på är omänskligt.Sedan fortsätter historien i artikeln Aftonbladet: Migrationsverket: Sara får stanna. Då har Sara varit här i 5 år och hotats med utvisning gång på gång. Under tiden har hon fått en dotter med en svensk medborgare, således får barnet också svenskt medborgarskap. Men utvisningsbeslutet står fast och hon får välja på att lämna eller ta med sig sitt barn.

Sedan ändrar man sig plötsligt. Man konstaterar att hon har stark anknytning till sitt barn och får stanna!

Det är hårresande läsning. Det blir bara sjukare desto fler lagar och avtal man hänvisar till som hamnar i grotesk motpol till de människoöden man hanterar. Lidande, våld, våldtäkt, mord och förtryck, mot lagar och förordningar och avtal. Och värst av allt är handläggningstiderna, den ständigt återkommande vanan att vilja splittra familjer och skicka människor in i ett okänt helvete. Då kan man bara stänga pärmen med ”case closed”, hämta en ny kopp kaffe i automaten som brygger lite surt kaffe, speciellt på måndagar…

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Barn, Aftonbladet, Media[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del VII

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Det här blogginlägget kommer uppdateras löpande under dagen.

En lördagsmorgon gryr och jag blir väckt av telefonen 07:22. Det är ett dolt nummer som jag ibland undviker att svara på. Speciellt 07:22 en lördagsmorgon. Men när jag vaknat till undrar jag om det var dumt att inte svara. Vem skulle ringa mig i det här ärendet? Å andra sidan ringer aldrig telefonen 07 en lördagsmorgon till mig. Jag får aldrig veta.

Till morgonkaffet läser jag på Facebook att det verkar bli ett nytt utvisningsförsök idag. Laziz vänner har fått information om ett flyg till Moskva kl12 idag och att en flykting ska följa med. Vidare har man tagit reda på att 4 platser är bokade i närheten eftersom flyktingen befaras bli våldsam.

Kaffet smakar plötsligt beskt och jag ångrar att jag vaknade idag.. Eller ångrar att jag inte svarade i telefonen. Vem det än må ha varit och vad jag än hade kunnat göra, så jag gjort det.

Det skär i hela kroppen. Bokat 4 platser för att den avvisade kan bli våldsam? Varför tror de det? För att det är så mycket bättre väder sommartid i Sverige eller för att socialbidragen är så väl tilltagna? Eller kan det bero på ångest, panik över kända och okända konsekvenser av att komma tillbaka till ett land man flytt ifrån? Ångest och panik över att splittras från sin familj och sina vänner och alla här som bryr sig, kända som okända?

Vad är det för land vi lever i och vilken trygghet tror vi att vi har? Eller är det för att landet och tryggheten bara är vårt och gud nåde den som tänker sig att utnyttja det?

Det finns en otäck känsla i allt det här som handlar om främlingsfientlighet och prestige. När det gäller prestige, om vi tigit still, hade Laziz och andra kunnat utvisas i lugn och ro. Protesterar vi som nu kommer man vägra ändra beslutet för att visa att folket inte ska få bestämma. Känslor styr inte över lagar. Dock är det inte Guds lagar, vilken Gud man än svär sig till, utan människans förordningar.

Skulle beslutet nu ändras visar politikerna och tjänstemännen svaghet, att de nog hade fel trots allt. Så är det helt säkert ur deras synvinkel. Ur min synvinkel vore ett ändrat beslut att ta sitt förnuft till fånga och låta mänskligheten vinna. Jag skulle hellre rösta på en sådan politiker än den med prestige.

Främlingsfientligheten då? Hur har vi det med den bland de som styr och beslutar och i slutändan verkställer? Vore det inte läge för verkställande tjänstemän som är sist i denna snuskiga kedja, att precis som vi visa lite civilkurage och vägra genomföra utvisningen av en människa som mår så uppenbart dåligt!?

Jag söker vidare efter information under dagen och kommer uppdatera detta inlägg så fort jag vet mer.

Uppdaterat 14:27

Enligt en tråd på Facebook har nu Laziz advokat lämnat in ett verkställighetshinder till Migrationsverkets jour på Arlanda. De som jobbar med sådana frågor arbetar inte helger varför utvisningen skjuts upp. Samtidigt kan jag läsa att det inte är säkert att detta förhindrar en utvisning ändå.

Just nu befinner sig tydligen Laziz åter på förläggning i Märsta och har tagit emot besök av nära vänner.

Aftonbladet publicerade just en artikel om Laziz, läs den här samt Frida Wallbergs reaktion i Expressen.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Båten såld

Äntligen är nu vår senaste, kanske sista båt Ferrina 31 såld och hon flyttar under sidan Gamla båtar.

Som affär betraktat var det mitt livs näst sämsta affär, bara försäljningen av vårt hus var sämre och den förlusten betalar vi fortfarande på. Utan att gå in på detaljer om vår ekonomi, så har vi nu fått ett misslyckande till att betala på ett tag framöver och det känns inte så roligt.

Jag som är svag för återblickar och centimentala minnen, kommer fördjupa mig lite i det när jag, antagligen skriver sista bladet i Loggboken. Det finns en hel del sorgekänslor i samband med detta, men just nu känns det mest skönt. Skönast kommer det känas när båten är lastad och på väg söderut genom landet.

Lycka till på nya vatten båten!

[tags]Båt, Båtar, Båtliv[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del VI

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Här kommer den utvisade Laziz Sharifovs egna ord. Texten är klippt från Flyktingarna.se.

Jag heter Laziz Sharifov och jag kom till Sverige när jag var tretton år gammal med min familj. Till alldeles nyss levde jag vanligt liv, kämpade för att ta studentexamen, boxades, men nu sitter jag i förvaring och väntar på att utvisas.

I Kazakstan där var det massa problem för oss, kriminalitet, orättvisa, kazaker. En dag kom min bror hem slagen av kazaker och det var då vi bestämde oss för att fly. Vem vet vad de skulle gjort med oss. Två av mina kompisar har blivit mördade. En blev skjuten medan han spelade fotboll. En granne som jag lekte mycket med som liten, de mördade honom tillsammans med pappan.

I Sverige har jag skaffat många nya kompisar. Nästa termin hade jag varit färdig med gymnasiet. Jag började träna boxning, det gillade jag mycket. Efter en månads träning sa min tränare att jag borde tävla och redan efter ett år vann jag över en kille som hade vunnit Diplom-SM fyra år i rad och jag fick pokal som bästa boxare. I Senior-SM i våras kom jag tvåa. Jag har tränat med landslaget och min tränare sa att jag skulle kunna köra EM om jag hade papper men utan papper går det inte. Istället hoppas jag att situationen ska lösa sig så att jag kan tävla i OS 2016.

I fem år nu har vi haft stress, det är en känsla som du inte kan förstå om du själv inte gått igenom samma sak. Söka asyl, få avslag, överklaga. Vad ska hända? Får vi stanna eller inte? Är det någon idé att börja någonting? 2010 var det tack vare politiker som vi fick stanna så här länge. Fem år har vi hoppats och drömt om allt vi ska göra när vi får papper. Skaffa jobb, utbildning, fortsätta boxning och kanske resa någonstans för att vila lite.

Den 14 oktober fick vi brev från handläggaren att hon kallar oss till möte 15 oktober på en polisstation. Mamma var sjuk, problem med hjärtat och kunde inte följa med och min bror skulle till sjukhuset och min andra bror till skolan och därför var jag den enda som gick. Vi visste ingenting, vi trodde att handläggaren bara ville prata. På polisstationen frågade hon om jag skulle åka till Kazakstan om de gav mig en biljett och jag sa, nej, jag tror inte det. Handläggaren lämnade rummet för att diskutera med sin chef. När hon kom tillbaka sa hon, följ med mig till ett annat rum. Där sa hon, ”Eftersom du inte samarbetar måste vi ta dig i förvar tills du kan utvisas. Du ska till Märsta”. Jag förklarade att jag visst vill samarbete men hon svarade, ”Beslutet är redan taget”. De ringde till Märsta och det var fullt där och istället skickade de mig hit till Flen.

Många människor kämpar för mig nu. Klasskamrater, lärare, kändisar, människor från boxningsvärlden. Paolo Roberto har skrivit och sagt att de måste ändra sitt beslut. Jag är orolig att allt deras arbete inte ska leda någon vart.

Det finns inte mycket att göra här. Det är ett stort hus med många olyckliga människor och allting är låst. Som ett fängelse. Ibland spelar jag biljard, ibland tittar jag på tv. Om dagarna blir jag ofta intervjuad, det är alltid någon från en tidning och tv som frågar om mig. Ibland ringer mina vänner och lärare och min familj. Det värsta är att jag inte vet vad som ska hända, att inte kunna göra något och kanske kommer jag aldrig få träffa mina vänner igen.

Handläggaren har ringt mamma och sagt att jag och min storebror ska skickas först och att biljetterna kommer att vara klara inom två veckor.

Jag ska vara stark ända till slutet. Många människor kämpar för min skull, jag kommer inte visa mig svag i deras ögon, men jag vet inte hur vi ska klara oss. Vi har ingenstans att bo i Kazakstan, det finns ingenting där för oss. Vi har inga pass och vi har varit borta länge, polisen kommer att skapa problem för oss för att vi sökt asyl i Sverige. Jag är rädd att det kommer hända något dåligt.

Om det hade varit möjligt, jag tror inte att det är möjligt, men om, hade jag fixat en stor annons i tidningen och tackat alla som har hjälpt mig.

Jag trodde faktiskt inte det fick gå till så där som med kallelsen till polisstation och den märkliga frågan handläggaren ställer. Men i det här är det tydligen mycket jag inte förstår…

Uppdaterat 23:44

Jag läser på nätet att Laziz först till sjukhus på grund av sin fysiska och psykiska hälsa. Har de äntligen kommit på att killen inte mår bra av detta? Hoppas detta leder till ett ändrat beslut så vi får stopp det här vansinnet…

Uppdaterad 2013-11-01 18:24

Laziz verkar vara tillbaka på flyktingförläggningen i Märsta. Allt fler lägger sig nu i debatten bland kändisar och politiker och det är glädjande. Det är ett ämne väl värt att uppröras över.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del V

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Igår skrev jag om att jag hört att man gjort ett utvisningsförsök av Laziz Sharifov. Flera av hans vänner hade fått information via SMS om att han skrikit under boardingen så att piloten beslutat att inte ta med honom på flygningen.

Igår kväll hittar en av passagerarna som var med på flyget, hi till bloggen och berättar om det inträffade. Jag bad henne skriva ner sin vittnesskildring och låta mig publicera den här på bloggen.

Så här skriver Malin Gemzel om händelsen:

”Snälla folket, hjälp mig!”

SAS flygning från Stockholm till Göteborg klockan 17.20 onsdagen den 30 oktober. Ett plan fyllt av män i kavaj och kvinnor med laptops. Längst bak en ung man som skriker med skräck för sitt liv.

”Snälla folket, hjälp mig! Vägra ta på er bältena! Jag är 18 år och ska utvisas till mitt hemland. Jag har inte begått något brott. Min familj och mina vänner är kvar här i Sverige. Snälla, hjälp mig!”

Mitt bland kabinväskelyft och mobilpillande blir helt plötsligt livet närvarande. Det verkliga livet. Det blir obekvämt tyst och ingen vet hur de ska reagera. Jag önskar innerligt att jag hade rest mig upp och gått bak till pojken. Sett honom i ögonen med respekt och sagt: För mig får du stanna.

Hans desperata röst skär under några minuter genom kabinen. Jag spänner inte på mig mitt bälte – som en slags kompensation för min verbala flathet.

De två biffiga männen som håller pojken på plats konfererar tyst med flygvärdinnorna och just innan dörrarna stängs för de bryskt honom av planet.

När jag kommer hem hittar jag honom på internet. Han heter Laziz Sharifov och är en lovande boxare. Han har många vänner som kämpar för honom. Jag hoppas han fortsätter krångla tills han får stanna.

Och jag, som inte gjorde något där och då, får ta mitt ansvar som medmänniska och påverka för en human flyktingpolitik.

Malin / med hjärtat till vänster och blicken mot framtiden

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Fler genomskådade lögner

Eftersom jag är barn till föräldrar som haft ganska grava missbruksproblem känner jag igen mönstret. Att ljuga konstant och att när lögnerna avslöjas, spela på känslor. ”Jag har gråtit”, ”jag har ångrat mig”, ”det blir bättre nu”, ”jag har förstått att jag sårat er”, ”hatar mig själv för det jag gjort mot er” och allt det andra. Jag har hört det förr och vet att det sällan är något att lita på. Det kanske är sant i stunden och i någon mening när självömkan slår till med full kraft. Men den är så lätt att döva med nya ursäkter för sitt beteende och nya lögner.

Helgen som var förflöt ändå lugnt efter att vi i tid avslöjat barnets lögn om ett biobesök, som egentligen skulle ha varit ett LAN-party som egentligen skulle varit en fest med alkohol inblandat. Nätet med lögner är ganska avancerat ändå. ”Jag sa att jag skulle gå på bio för att ni skulle bli arga för LAN-partyt”. Så man använder en ursäkt för en annan för att dölja ett tredje syfte. Hos mig ringer ganska starka varningsklockor av ett sådant beteende.

Som anhörig till människor med sådana begynnande eller pågående problem, är man nog ofta alltid lika lättköpt. Det är väl därför man just spelar så centralt på känslorna för att det går rakt förbi alla försvarsmekanismer.

Men jag kanske är känslomässigt funktionsnedsatt efter min uppväxt eller så är jag bara en dålig, cynisk människa som bara letar lögner, medan min fru har svårt att stå emot. Det betyder inte att hon är en dålig människa, tvärt om har en god tro om människor och våra barn i synnerhet och inte är lika själsligt misshandlad som jag.

Men som bråket med biokortet förra helgen då hon tyckte det var grymt jobbigt att stå emot och att det ändå lät som om det var på rätt väg, föll hon lite för lätt till föga idag och det fick trista konsekvenser. Dels börjar hennes och vår ork tryta, dels var det samma vals som i helgen, göra normala aktiviteter på höstlovet med normala kompisar. Barnet fick 300kr cash för att åka in till en spelhall i stan för att LANa (nätspela) hela natten. Stället har barnet varit på förut och de har trots allt bra koll på barnen så att de inte avviker ut mitt i natten. Detta gäller främst barn under 15 vilket inte är fallet nu.

Jag var på resa till Malmö över dagen och kunde inte administrera struliga barn där jag satt på tåget. Men känslan i magen var konstant och tydlig.

Och vid hemkomsten sent ikväll visade sig magkänslan vara rätt. Någon spelhall hade inte ringt för att bekräfta att vårt barn var där och vid samtal till dem fanns inte heller något barn av vår sort där.

Barnet ringde, det var lugnt omkring, inga ljud, stod utanför spelhallen och rökte sades det. Jag bad om att få numret på den dator barnet spelade vid men det fanns inga nummer sa barnet. Där kom en lögn till eftersom man får en dator med ett visst nummer tilldelad när man betalar i kassan.

Då bad jag att barnet skulle gå till kassan så personalen kunde ringa mig och bekräfta och det skulle barnet absolut göra.

Efter en stund kommer SMSet jag vet ska komma. ”Jag har druckit, jag har gråtit flera timmar för allt jag gjort med er”. Som den förhärdade människa jag är trodde jag inte ett ögonblick på det. Har hört det sååå många gånger förut i ett annat liv.

Jag vet inte om det är just det där förhärdade hos mig som gör att jag har svårt att tycka synd om. Vuxna missbrukare har ändå ett val, må vara ett svårt val mellan sina barn och spriten :P Men när det gäller tonåringar kanske man inte kan ställa samma krav. Å andra sidan är lögnerna och förklaringarna på samma nivå som en vuxen och någonstans har barnet lärt sig det här. Av mina gener eller av sina kompisar, beror väl på vem man frågar.

Sedan kom en lögn till när jag sa att barnet skulle hem. ”Bussen går kl2”, men jag kan lugnt gå och lägga mig för jag vet att det inte kommer att hända.

Jag har också ett annat problem som nog är en skada från barndomen. Hela mitt väsen vänder ryggen till när jag ser mönstret. Det var så jag var tvungen att göra som liten i rent självförsvar. Nu vet jag inte riktigt hur jag borde göra. Någonstans på skalan mellan ”passar det inte så dra här ifrån” och ”men stackars, här får du 300kr till”. Vad är rätt och fel, vilket hjälper barnet mest? Snällhet straffas bara med lögner och bedrägeri, hårdhet kanske skjuter längre bort.

Huvudvärken från tågresan hem Har blivit vansinnigt mycket värre. Det dunkar i hela huvudet och jag måste försöka sova… Livet ger ändå ingen mercy, det är bara att köra på med det här och allt annat…

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del IV

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Egentligen har jag inte så mycket att tillägga i ämnet. Jag har ingen ny information och inga bilder. Jag bara läste i den Facebook-grupp som startats till stöd för Laziz om dagens händelseutveckling och det är bara så fruktansvärt upprörande att jag blir illamående!

I ett inlägg kan man läsa att Laziz boardat ett flygplan men skrikit så att piloten inte lät honom följa med. Polisen körde honom då till en anläggning i Märsta.

I ett annat inlägg kan man läsa Laziz egna ord via SMS till en av gruppens medlemmar om händelsen och att polisen verkar ha sagt att ”nu blir det ännu värre”.

Det är bara det att jag kan se scenen så tydligt framför mig. Poliser som ska ledsaga en utvisad tonåring som av ångest och protest skriker så att han av säkerhetsskäl inte får följa med. Det gör fysiskt ont i hjärtat av blotta tanken och jag bara förstår inte hur man kan utsätta människor för sådant här!? Jag förstår inte heller varför inte media reagerar och rapporterar mer om händelsen? Det är väl bara av så cyniska skäl som att det bara är en utvisning där föremålet för utvisningen skriker för att göra sig jävligt besvärlig och jobbig. Att det kan vara ren och skär panik och ångest över fruktade konsekvenser och splittring av familj och vänner och åter att man sliter begynnande rötter ur jorden kanske man inte bryr sig så mycket om. Vi har sett det förr och behöver inte rapportera och belysa problemen?

Och här sitter jag på ett tåg och mår illa och kan inget göra. Jag känner själv ångesten som han måste känna nu. Och ändå är det en människa jag aldrig träffat och inte har någon relation till. Det är bara en i raden av offer för Sveriges kyla och kallsinnighet inför människoöden. Just nu känns allt som Sverige säger sig stå för i dessa frågor som ett rent hån…

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Resa från Malmö

Det här blir verkligen en lång dag och det fina med SJ, är att det alltid händer något :) Jag fick sällskap till Malmö centralstation. Där skulle jag möta ledsagare 16:45, 25 minuter innan mitt tåg skulle avgå. Väl på plats konstaterar min följeslagare att det är tågförseningar först på 30, sen på 60 minuter. Men någon ledsagare dyker inte upp. Det ska de göra oavsett tågets nya avgångstid som kan ändras både bakåt och framåt.

När jag ringer ledsagningen, har ledsagaren glömt bort mig :) Men hon dyker upp i god tid innan tågets nya avgångstid så just denna gången gick det bra på grund av av tågförseningar. Hade tåget varit i tid hade jag förmodligen missat mitt tåg.

När tåget väl kommer får vi veta att förseningen beror på att en lokförare kört mot stoppsignal på den danska sidan. I Danmark tas man genast ur tjänst för utredning, så förseningen berodde på att det tog tid att få fram en ny förare. I Sverige tas man tydligen inte ur tjänst, utan får fylla i ett antal blanketter och sedan rulla vidare.

Det låter ju lite konstigt med tanke på att orsaken till att man kör mot stoppsignal, kan vara både för att man är påverkad av något eller faktiskt sjuk.

Men man lär sig nya saker varje dag, det är det som är så fint här i livet :) Men bortsett från en gigantisk huvudvärk som alltid kommer efter mina framträdanden när spänningen och nervositeten släpper, så är stämningen god. Jag kommer komma hem minst en timme senare bara om inget annat händer längs vägen.

Beundrar också min tålmodiga hund. När jag reser så här långt blir det mycket passiv tid och i storstäder växer inte skogen tätt vilket gör att det är svårt att rasta hunden före avgång och efter ankomst hemma. Samvetet gnager lite för att hon bara lyckats hitta typ ett löv att kissa på. Hon borde behöva klutta också men det får vänta.

Som vanligt är hon lika glad mot husse ändå och kliar man örat och säger ”förlåt” tittar hon upp på kanelbullen och säger att det nog ordnar sig med ursäkten men vi kan väl snacka kanelbulle istället? :)

Ännu rullar tåget stadigt norrut och jag tänkte försöka hålla mig vaken så jag kan sova sen. Vi får se hur det går.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Malmö Stad, SJ, Tåg, Resa[/tags]

Föreläsning på Malmö stads råd för funktionshinderfrågor årskonferens

Nu har jag avslutat min föreläsning på Malmö Stads råd för funktionshindersfrågor årskonferens. Enligt uppgift var det 55 åhörare.

Det kändes väldigt bra och var otroligt roligt. Många som kom fram både före och efter och många bra frågor. Den här gången glömde jag inget väsentligt och tog inte saker i fel ordning :)

Nu ska jag påbörja min långa resa hem.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Malmö Stad, SJ, Tåg, Resa[/tags]

Resa till Malmö

Jag är på väg på min första långresa i Mot Alla Odds tecken. Jag ska vara föreläsare på Malmö Stads råd för funktionshinderfrågor årskonferens. Att föreläsa runt om i Stockholm har varit väldigt kul och kräver inte lika mycket tid i resa och förberedelser. Men att åka långt så här känns klart annorlunda.

Idag blir det Malmö tur och retur, totalt 10 timmar på tåg. Jag hade lust att försöka besöka vänner i Malmö men mitt vanliga arbete begränsar tiden.

Hittills har resan flutit på bra. När jag ska åka med SJ finns alltid en viss oro för att ledsagningen framför allt till tågen inte ska klaffa. Man bokar sin ledsagning minst 24 timmar före avresa och bestämmer en mötesplats på respektive station ca 15 minuter innan tåget avgår. Det har hänt lite för ofta att ledsagningen varit sen eller helt enkelt uteblivit. Då ska man vänta rimligt antal minuter innan man försöker lösa så att man kommer till tåget på något annat sätt, med hjälp av någon vänlig resenär eller så. Sedan kan man ringa och fråga var i hela friden de tog vägen.

Men idag gick det bra och en ledsagare dök upp nästan på minuten. Vi hann till och med hämta ut biljetter utan att behöva springa.

Men nu sitter jag på tåget och åtminstone den oron har lagt sig. Nu är jag i alla fall på väg och det kommer lösa sig på ett eller annat sätt.

Ibland när jag föreläser om tillgänglighet, brukar jag använda just mötesplatsen för ledsagning på Stockholms centralstation som ett dåligt exempel på hur man vill väl men tänker fel. Man har satt upp en skylt på en pelare innanför entrén där det står i relief och punktskrift vart man kan ringa om ledsagaren inte dyker upp. Där står man mitt i centralhallen och är lätt att hitta och det är ju bra.

Men hur de som tänkt och skapat detta, har tänkt att man som synnedsatt ska hitta till pelaren med mötesplatsen och skylten är svårt att förstå. Pelaren är en av flera rakt innanför entrén som är ganska stor. Det finns inget ledstråk fram till pelaren eller annat orienteringsmärke som underlättar att hitta rätt pelare. Det är ganska stimmigt där så hörseln blir också ganska obrukbar som orienteringshjälp.

Ska man sätta upp en mötesplats måste det rimligtvis gå att hitta dit. Exempelvis med ett ledstråk om nu mötesplatsen måste vara mitt i ett stort utrymme, eller så sätter man den vid en vägg, i något lämpligt hörn eller så invid entrén.

Jag som använder ledarhund skulle kunna träna hunden att hitta just denna pelare. Några godisbitar så är det världens bästa pelare. Men i mitt nuvarande jobb reser jag inte alls och resandet i min privata verksamhet som nu, är än så länge ganska begränsad. Trots godiset tror jag min fina fyrbenta vän kommer glömma pelaren mellan varven.

Jag undrar alltid om man tar hjälp av riktiga experter, dvs vi funktionsnedsatta när man bygger tillgänglighet, eller om man kör på eget tycke och smak efter vad som ser bra ut? Jag vet att till exempel vi synskadade erbjuds delta i undersökningar som handlar om tillgänglighet ibland. Det har handlat om bussar och annat, men här och i flera andra fall kan man inte ha använt någon kunnig.

Ett annat sådant favoritexempel är Uppsala central som byggdes om för några år sedan. Där gick jag i en trappa upp och slog plötsligt huvudet i taket eftersom halva trappan slutade tvärt i en betongvägg. Det var något av det snyggaste jag noterat på länge :)

Men det görs mycket bra också, inte tal om det. Det är bara så tråkigt när det läggs ner mycket pengar och det blir fel när det egentligen är ganska lätt att göra rätt. Kunskapen finns hos oss som behöver tillgängligheten. Men av någon anledning är det svårt att nyttja den. Fördomar, prestige eller kanske bara andra veta-bättre-typer tar för sig mer.

Nåväl, tåget rullar stadigt söder ut genom Sverige. Kl12:50 är jag framme och då ska jag försöka ta mig till Malmö Stadshus på egen hand. Ledsagning på annan ort är också en sådan där grej som inte går att få hjälp med annat än av tåget och till motsvarande angivna mötesplatser.

Kl14:30 ska jag föreläsa och 17:11 bär det av tillbaka mot Stockholm igen. Sömn, kaffe och läsa bok är dagens huvudtema :)

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Malmö Stad, SJ, Tåg, Resa[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del III

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Igår demonstrerade människor utanför Migrationsverket och idag har det varit förhandlingar och/eller beslut och vad jag förstår av alla upprörda kommentarer i en Facebook-grupp är det nu beslutat att Laziz lämnar Sverige imorgon onsdag 30/10 med flyg.

Jag har försökt få mer information och bilder men inte lyckats.

Så det får bli ett konstaterande att Laziz och hans vänner verkar ha misslyckats den här gången.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Båten ute till försäljning del III

Nu är båtens pris sänkt för tredje eller fjärde gången och nu dumpad till ett sådant pris att det närmar sig skrotvärde. Bra för en eventuell köpare, mindre bra för mig. Men prio 1 nu är att bli av med den. Det har också ringts och mailats en del så nu har intresset vaknat.

Idag ska två killar åka ut och titta på båten och jag var tvungen att låta dem åka dit utan mig. Det var OK för båda men egentligen mindre OK för mig. Mitt alternativ vore att ta färdtjänst dit ut och det är ganska långt ut i obygden och tar minst en timme att få ny färdtjänst hem. Skulle besöket bli kort skulle jag bli stående i skogen i väntan på en färdtjänst som eventuellt skulle komma.

Så jag var tvungen att låta dem titta på egen hand. Egentligen känns det skit samma om jag är där eller inte. Om det är någon dålig människa finns alltid risken att de har sönder saker, men så värst mycket att stjäla finns inte.

Trots priset skäms jag för att båten är i det skick den är och att den är orustad och vansinnigt ostädad. Men det ger en viss tydlighet åt begreppet ”befintligt skick” och jag lurar åtminstone ingen genom att piffa med gardiner, dynor och kuddar för att det ska se fint ut på ytan.

Vi får se hur det går helt enkelt.

[tags]Båt, Båtar, Båtliv, Annons, Blocket[/tags]

Besök i Apple Store i Täby Centrum del II

Idag tog vi en andra tur hela vägen upp till Täby Centrum för att besöka Apple Store. Vi hade med oss 2 egna och 1 bonusbarn idag som ville dregla över de nya iPhone-modellerna iPhone 5C och iPhone 5S.

Egentligen tycker jag inte det är superkul att gå i sådana butiker med ett tomt kontokort. Fönstershopping är inte riktigt min grej. Speciellt inte när det är så mycket man vill ha.

Givetvis var det väldigt mycket folk i butiken på grund av säljstarten för de nya telefonerna igår och iPhone 5S hade en egen kö som inte var så kort :) 5S såg likadan ut som den gamla iPhone 5 förutom hemknappen som nu ser lite annorlunda ut med sin fingeravkänning för upplåsning. Bara den funktionen skulle jag mer än gärna vilja testa. Det här med kod som jag måste ha på min arbetsmobil är ganska drygt.

iPhone 5C gillade jag skarpt. Plastbaksidan med sina lätt rundade kanter kändes som en liten återgång till iPhone 3GS utseende och kändes gediget och robust. Jag gillade den skarpt och den kändes väldigt bra i handen. Skulle jag köpa ny telefon idag skulle jag nog välja en sådan, en rosa! :)

De nya MacBook Pro-modellerna var tjusiga och vi fastnade en del vid iMac-datorerna och iPad Mini. Om jag var ganska rik skulle jag spendera en del tid här hellre än på Stureplan :)

Butiken är liksom produkterna väldigt långt fram rent tekniskt. Istället för skyltar vid varje produkt, ligger en iPad med information inbäddad i bänkarna. Man kan labba med skal till telefonerna för att se hur de ser ut och alla maskiner är igång och kan provas med diverse applikationer.

Nu blir det nog ett nytt fönstershoppingbesök nästa helg eller så för att titta på nya iPad Air. Den lär nog vara läcker.

Det tål också att nämnas igen om Apples satsning på tillgänglighet. Alla deras produkter har inbyggda hjälpmedel för människor med funktionsnedsättningar. Främst stödet för synskadade, men också hörsel, kognition och motorik. Köp en Mac, iPad, iPhone, Apple TV, iPod Touch eller iPod Nano och hjälpmedlen finns installerade klara för användning direkt vid installation. Det är fascinerande. Förutom mitt nuvarande jobb som jag trivs bra med, så vore det här något att få arbeta med. Tyvärr har de alla sådana funktioner i USA och bara en säljorganisation i Sverige och jag har inga planer på att emigrera ännu :) Samtidigt så skulle de behöva min kompetens för att få bort alla onödiga missar i sina nya versioner av sina mjukvaror. Men det får bli en våt dröm, man ska ju ha sådana också.

[tags]Apple, Täby, Täby Centrum, Apple Store, AppleStore, Apple TV, AppleTV, iPhone, iPad, Mac, Mac Mini, iMac, Mac Pro, Skärmläsare, VoiceOver, Tillgänglighet[/tags]

Oro i mig

Fram till den här hösten har helg betytt vila, återhämtning, lugn och ro. Den senaste månaden har helger för mig blivit allt mer negativa och nu har det nästan blivit förenat med lite ångest. Jag känner det nu när klockan slår sen fredag och jag är på väg hem från jobbet.

Och det började redan igår med att barnet som på senare tid hamnat i fel umgänge, bad om att få gå på bio med en gammal klasskompis barnet tappat kontakten med i och med de nya kompisarna. Tyvärr blir jag direkt misstänksam av den enkla anledningen att det är precis det jag vill höra. Gamla, normala kompisar och normala aktiviteter en fredagskväll, gemytlig bio med godis och lite äta ute efteråt. Det är helt enkelt lite för bra för att kännas rimligt just nu.

Och som en sten i gallan kom också bekräftelse på de onda aningarna, när den gamla kompisen plötsligt blev upptagen och biobesöket istället skulle genomföras med ”kompisarna” av ospecificerad sort. Det var liksom bara det jag väntade på och jag kände direkt hur obehaget kom krypande och hur det känns i bröstet…

Sedan fortsatte det. Självklart ska barnet få gå på bio om det är det som är tanken. Just bio är ganska lätt att lösa ekonomiskt genom att tanka på ett biokort. Det är inte bara praktiskt utan också en garanti för att just de pengarna går till bio. Då kom det, ilskan över biokort, över att vi inte litar på barnet, att barnet borde få bevisa att vi kan lita på barnet, etc etc, etc. Vi vidhåller biokort samt en hundralapp i cash för mat som ska redovisas med kvitto efteråt, annars blir det inget.

Jag tar tyvärr upprördheten som bevis på att det kanske inte alls var bio som var tanken utan det jag och mamman som föräldrar ville höra. Att ha ett biokort med sig för att betala med, kan inte heller anses som något konstigt bland kompisarna och knappast som något uttryck för misstroende. Våra barn har i princip alltid haft biokort med sig för att slippa hantera pengar och risken för att tappa eller bli bestulen.

Som förstärkning hör vi också ryktesvägen att det planeras sprit och kalas ikväll i gänget, så det ligger liksom i farans riktning. Annars kan jag inte förstå utbrottet över biokortet i morse.

Och tyvärr är ett biokort ingen garanti. Det går att sälja för att få cash och ett kvitto från något snabbmatställe är nog ingen konst att få tag på utan att själv handla.

Sedan spräckte mamman lögnen och det visade sig mycket riktigt inte alls ha varit något biobesök planerat. Så den här gången stämde magkänslan. Så hur fredagskvällen med efterföljande helg får vi väl se.

Det är inte såhär jag vill känna på väg hem från jobbet. Det är inte såhär jag vill spendera mina fredagskvällar med oro och runtringande och en oro för det värsta. Ont i magen och illamående. Jag märker ju tydligt hur det påverkar de andra barnen i familjen som inte längre får lugna fredagskvällar med mys, film och föräldrars fulla fokus.

Jag märker det också på mitt eget välmående. Jag har kontroll över min gamla panikångest, men jag känner av symptomen i bröstet. Nu vet jag vad det är och jag kan tygla det, jag tror inte längre jag har hjärtfel och ska dö, men det stör och påverkar mig. Jag orkar inte motivera mig till att träna längre, känner ingen glädje vare sig inför träning eller helger och det är grymt fel.

Ändå lyckades jag och en kollega få till en löprunda som avslutning på fredagskvällen och efteråt är det väldigt skönt.

Som tillägg så är det efter helgen ett långt höstlov som avlöses av ännu en helg. Jag förstår inte riktigt hur vi ska orka.

Ska man bara släppa och skita i det, rädda vad som räddas kan och sköta om de andra barnen istället? Det är en förskräcklig tanke men jag kan förstå de föräldrar som hamnar i det läget där man gör det valet. Det finns gränser för hur mycket man orkar. Och att ständigt gå och analysera allt med utgångspunkt från att nästan allt är lögn och tyvärr få det bekräftat om och om igen. Det måste få ett slut! Jag kände mig ändå väldigt hoppfull i veckan och i morse när barnet gick i mål med sin åtgärdsplan i skolan. Hoppas jag får tillbaka den känslan snart.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

En åtgärdsplan del II

Förra veckan satte vi tillsammans med skolan upp en åtgärdsplan. Efter 4 veckors frånvaro är det på flera sätt svårt att komma tillbaka. Först det rent sociala, att gå in i klassrummet och möta alla blickar och frågor från klasskamrater som vet eller hört rykten om varför man varit borta. Sedan det rent studietekniska. Att vara borta länge mitt i en känslig del av studietiden är inte lätt att ta igen. Och att vara skoltrött och hamnat lite galet och komma tillbaka för att få ett berg av uppgifter framför sig släcker nog lätt den sista gnista som kanske fanns.

Planen gick ut på att det viktigaste var att komma tillbaka till skolan i någon form. Är man inte där finns ingen möjlighet att få hjälp självklart. Sedan gick vi igenom det rent faktiska betygsläget för att se vilka ämnen som går att rädda med rimlig insats.

Resultatet blev en form av anpassad studiegång där barnet fick välja bort några ämnen. Det blev en kortsiktig och en långsiktig del. Den kortsiktiga sträckte sig fram till höstlovet, det vill säga idag. Ett schema gjordes upp som barnet skulle följa, ett schema som barnet själv varit med att ta fram.

Den långsiktiga planen sträckte sig över hela terminen och ska dels omfattas av att träffa en studievägledare snarast och att göra en uppföljning på korttidsplanen och det schema som bestämdes då för att se om det kan fortsätta, ökas på eller om något ska dras ner på.

Korttidsplanen fungerade väldigt bra. Vi märkte tydlig förändring och barnet har varit i skolan på de tider vi kom överens om och gjort bra ifrån sig trots att det tydligen varit ganska mycket prov och uppgifter som lärare velat ha in. Jag hoppas barnets mentor ändå varit med och sett till att det inte blivit för övermäktigt men det verkar ha fungerat.

Det här barnet är långt ifrån svag i skolan, så att inte gå dit är slöseri med resurser. Efter så lång tids frånvaro, gör barnet ett matteprov och får 17 av 20 utan att ha ansträngt sig överdrivet mycket.

Nu hoppas jag framgångarna med det här lilla steget framåt har stärkt självförtroendet lite så det går att gå vidare med resten av terminen.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Tonårsförälder, Tonårsföräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]

Kamp för ett barn del II

Man ska ju inte bara blogga när det är problem och besvärligt för ens barn. Det är ju lika viktigt när det går bra.

Och just nu går och känns det väldigt bra. Förra veckan gjorde vi tillsammans med skolan upp en åtgärdsplan för att få tillbaka barnet till skolan efter 4 veckors frånvaro och för att på ett rimligt sätt jobba ikapp det som går utan att drunkna i arbete. Den åtgärdsplanen återkommer jag nog till.

Men det har fungerat väldigt bra sedan dess. Med stöd av nära släktingar som ställt upp och avlastat, verkar det nu ha slagit om lika fort som det slog om och började gå på tok för ett antal veckor sedan. Då var det som att slå om en strömbrytare, från ganska harmoniskt barn till väldigt frustrerat barn. Nu har strömbrytaren slagit om igen som det känns och det sprider en värme i hela kroppen.

Men vi drog på allt som gick när vi insåg att vi inte klarade av det längre. En del nära släktingar ställde genast upp och polis som vi tillkallade här om helgen när det var strul med alkohol. Polisen skickade med vårt tacksamma samtycke, ett PM till socialtjänsten för att flagga lite för att det fanns risk för barnet. Många är så rädda för socialtjänsten och mina, förvisso 25 år gamla erfarenheter är väl inte heller helt positiva. Men vi hade liksom inget annat val än att pröva och se.

Redan kommande vardag får socialtjänsten ett fax och en handläggare ringer upp och vill träffas. Jag som såg flera veckors väntan framför mig och beskedet att vi inte kunde få någon hjälp förrän det var försent. Det är lite den bilden i alla fall jag har.

Och idag blev det ett inledande möte. Det kändes lite onödigt att gå dit nu när det gått så bra i flera dagar, men en helg och ett långt höstlov väntar och det gamla kompisgänget pockar på så jag känner mig inte helt lugn.

På mötet bad vi föräldrar om en utredning hellre än att avvakta. En utredning låter så allvarligt, som om familjen och barnet ska synas in på bara skinnet. Men en utredning för oss nu är säkert inte samma sak som hur det kan vara efter en lång tids problem och där det kanske finns andra problem med missbruk i familjen. Vi vill ju faktiskt ha hjälpen och har bett om den för att barnet ska kunna hållas ifrån sämre umgänge och dåliga saker.

Riktigt vad som kommer att hända får vi se. En handläggare ska väljas ut och nya möten. Men både barnet och vi föräldrar kommer kunna få hjälp och någon att prata med, både var för sig och säkert också tillsammans. Precis som ett barn kan fastna i dåligt mönster, kan vi föräldrar också det. Man målar in sig i varsitt hörn och har svårt att bryta sig ur tjatmönster, vilka regler man ska ha och inte minst hur man ska lyckas hålla dem.

Jag känner för egen del att det är bra med hjälp även nu när det går bra. Och fortsätter det att gå bra så är allt frid och fröjd och allt kan återgå till det normala. Går det inte bra, är processen igång och startsträckan kortare. Skulle det börja gå dåligt igen nu när helg och höstlov kommer, känner jag att min energi är på låg nivå.

Men just nu känns det positivt och hoppfullt och det som gör mig mest lycklig är att barnet ändå uppvisar lättnad och glädje som om barnet tyckte det som varit var otroligt jobbigt. Däremot tror jag inte man kan blåsa faran över riktigt ännu.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]

Laziz Sharifov utvisas efter 6 år i Sverige del II

Bild: Skolelever lämnar protestlista hos Migrationsverket

Här om dagen skrev jag om Laziz Sharifov som ska utvisas från Sverige. Det är en av många vansinniga historier som händer i vårt ”fina trygga” land Sverige där mänsklighet värderas högt…

Idag var några av Laziz klasskamrater från Fredrika Bremer-gymnasiet hos Migrationsverket för att överlämna en namnlista för att förmå Migrationsverket att ändra sig. Namnlistan omfattade enligt uppgift över 3500 namn.

Jag känner sådan stolthet över dessa ungdomar som visar sådant engagemang och medmänsklighet. Det är bara så trist att vuxenvärlden och de styrande politikerna som borde visa vägen och vara förebilder inte är det.

Jag hoppas verkligen att nästa inlägg jag skriver om det här, handlar om ett upphävt utvisningsbeslut och om en kille och hans familj som kan fortsätta rota sig i Sverige.

Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.

Relaterade länkar

Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]

Föreläsning på sysselsättningscentret Chansen del II

Bild: Joakim Nömell & Kirsti Bryttmar

Idag var jag inbjuden till ett nystartat sysselsättningscenter i Jordbro söder om Stockholm för att föreläsa om Mot Alla odds, om att utmana sig själv och begränsningar, satta av än själv eller andra.

Sysselsättningscentret drivs av företaget AB Fru Bryttmar och erbjuder arbetsträning och rehabilitering för människor som hamnat utanför arbetslivet och behöver försöka komma tillbaka. Sysselsättningscentret Chansen startades i maj och idag hade man en liten invigning.

Ett 40-tal åhörare bestående av personal och deltagare. Varm och trevlig stämning och tiden flög som vanligt fram. Jag försökte som vanligt kombinera en reseskildring med lite fokus bakom kamerorna och samtidigt prata om utmaningar i stort som i smått. En utmaning måste inte vara stor och tuff och bestå i att kräla i djungelns lera eller klättra över en vulkan, utan kan också bestå i små vardagliga ting och för varje begränsning man tar sig förbi blir man starkare och modigare.

Jag känner mig alltid nervös och ganska tom före dessa framträdanden. Mitt eget lite dåliga självförtroende skiner igenom lite och jag undrar vem jag är och vad jag kan ha att säga alla dessa människor som de ska ha någon nytta och glädje av. Jag tänker att en vanlig reseskildring måste vara ganska tråkig att höra på och vad har jag att bidra med för klokskap.

Men efteråt, som nu känner jag mig glad och inspirerad själv. Jag känner tydligt att det finns saker att säga och lära sig av detta. Jag förstår att det finns människor som behöver höra att man kan känna sig svag och beroende av andra men att det finns sätt att tänka och handla för att åtminstone göra det bättre.

Och jag gillar att stå inför folk, det har jag insett. Om jag är bra på det är däremot upp till andra att avgöra. Jag tyckte också om att synas i TV. Inte som många tror för att stilla mitt eget ego, utan för att jag tycker det finns viktiga saker att säga och förmedla och, ok, det tyckte jag att jag gjorde bra :) Så får man inte känna i det här landet där man inte ska tro att man är någon eller något.

Så, nu efteråt när nervositeten och spänningarna släpper kommer som vanligt huvudvärken och tröttheten. Men jag känner mig glad och nöjd och om jag har givit någon enda människa samma känsla är det precis därför jag gör det här och trivs så bra med det.

Det enda jag saknar är att veta hur det går sen, hur folk tänker och känner sen och hur eller om människorna jag möter har någon nytta av det i sina fortsatta liv. Det får jag sällan veta :) Men jag tänker tro att det är så.

En liten extra rolig grej. Världen är bra liten. En i personalen på sysselsättningscentret kommer från samma ort i småland som jag växte upp i och därmed har vi gemensamma bekanta. Jag tycker sådant är fascinerande :)

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Sysselsättning, Arbete, Arbetsträning, Rehabilitering, Arbetsförmedlingen [/tags]