Joakim Nömell på nätet!
Idag kom svar från Diskrimineringsombudsmannen angående vår anmälan om diskriminering mot Fredrika Bremer-gymnasierna. Ärendet läggs ner utan någon fördjupande undersökning. Man anger egentligen ingen anledning annat än att man får in många ärenden per år och att man väljer dom som är strategiskt viktiga. Så kommunal särbehandling av elever med funktionsnedsättning anses inte som strategiskt viktiga.
[tags]Diskriminering, Funktionsnedsättning, Skola, Haninge[/tags]
Idag har jag lämnat in ytterligare en anmälan om diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen – DO. Denna gång handlar det om Fredrika Bremer-gymnasierna här i Haninge där min dotter varit elev på Barn och Fritidsprogrammet med pedagogisk inriktning.
När hon började första året hösten 2012 fick alla elever en dator, en Apple MacBook Air med 13-tumsskärm. Efter avslutade studier fick man möjlighet att köpa sin dator till ett restvärde på 2500kr.
Eftersom min dotter har en svår synnedsättning, sökte skolan extra pengar hos kommunens utbildningsförvaltning och fick också det för inköp av en dator med större skärm då det var utanför det vanliga valet av dator. Datorn krånglade mycket på grund av värmeproblem och inför sista terminen bytte man datorn mot en ny. Även för denna dator fick man pengar från kommunen för att täcka dom extra kostnaderna.
När min dotter sedan tar studenten vill skolan antingen ha tillbaka datorn eller så får hon lösa ut den till restvärdet 20000kr eftersom den fortfarande är så ny. Det har förekommit att andra klasskamrater fått byta sina datorer under sista läsåret men ändå haft möjlighet att köpa ut dom till samma låga restvärde. Men den möjligheten får alltså inte min dotter, trots att skolan fått ersättning för den extra kostnaden. Vår anmälan handlar om att hon inte fått samma möjligheter och förutsättningar som andra elever till följd av sin funktionsnedsättning.
Det ska bli intressant att se hur DO bedömer en sådan här sak. Efter sommaren lämnade jag in ett klagomål till kommunens jurist på Utbildningsförvaltningen men svaret blev att man bedömde att skolan gjort rätt.
[tags]Barn, Skola, Diskriminering, Haninge, Diskrimineringsombudsmannen[/tags]
Så har vi också blivit lurade. Eller man kan säga att vi lät oss luras mest för att orken tröt och det är väl ofta så det är. Man vet att man gör fel men det känns inte som om det finns något bra alternativ.
Midsommarafton är ju en klassiker. Vi var bortbjudna till vänner och ett av barnen var så trött
. Blindtarmsoperation förhindrade mig att gå många meter. Dessutom den där föräldrartröttheten, efter allt som varit med barnet och utan någon bättring i sikte. Alla löften och lögner och bedrägerier. Jag kände mig som en tonåring själv: jag skiter i allt
. Åtminstone en liten släng av den känslan.
När döttrarna gick hem i förväg skickade dom ett SMS om att lägenheten var väldigt välstädad — larmklockor igen, och att den stank svårt av parfym, cigarettrök och alkohol. Ni som haft fest vet hur det stinker efteråt. Inget i världen kan ta bort den lukten även om man tror det.
När vi själva kom hem så rådde det inget tvivel. Ett stort antal människor hade vistats där och det hade rökts och druckits. Men just då kunde jag inte ta hand om det eftersom mitt infekterade operationsår gick sönder under vägen hem och det blev till att beställa taxi och åka raka vägen till Huddinge Akutmottagning.
Idag när jag frågade barnet fortsatte lögnerna tills jag konfronterade med ljudupptagningen från lägenheten. Den var i bra kvalitet, tre ungdomar sitter och ringer efter alkohol och efter några timmar väller folk in i lägenheten.
Jag känner sådan otrolig trötthet och maktlöshet. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Självklart nya lögner om förbättring och aldrig mer
som jag tyvärr värderar lika högt som väderprognoser. Men nu får det faktiskt vara bra. En grej till, bara liten, så gör vi själva en ny anmälan till Socialtjänsten.
Inget verkar stulet i lägenheten, men en fotoram är krossad och förklaringen till hur det gick till är bara löjlig. Jag är mest förbannad på mig själv som var lat och godtrogen fast alla varningstecken fanns där och ljudet från varningsklockorna var öronbedövande… :) På vår middag dracks en snaps till sillen bara för att och det hade helt säkert varit OK att avstå den för att kunna åka och göra ett hembesök. Det hade varit så fint att överraska dem med att inte alla föräldrar är så lättlurade. Men nu vann dom igen således.
Men som jag alltid försöker se saker positivt och inte minst försöka lära mig av misstagen så har detta verkligen varit lärorikt. Dessutom hittade mina döttrar en bild på nätet från dagen då hela familjen var på Gröna Lund. 
Det var ändå dagtid, men här sitter ungdomar hemma i vår lägenhet och dricker alkohol.
Så 2 av 2 gånger barnet haft tillgång till lägenheten ensam så har det utnyttjats på det här viset.
Och det är naturligtvis oftast såhär det går till. Man kan inte vara hemma jämt, ha full koll och man kan och får inte slänga ut sina barn när man lämnar lägenheten. Men med de risker det här innebär kan det inte gärna fortgå såhär heller. Det är både risk för att fester spårar ur, mer saker än en fotoram går sönder, saker blir stulna och inte minst, människor kan råka illa ut.
Lösningen hade varit bra grannar, anhöriga i närheten eller liknande.
Dagens underdrift mina vänner: det är inte lätt att vara förälder…
[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]
Idag var jag inbjuden till en skola i Älvsjö i Stockholm för att prata om ledarhundar hos en årskurs 3, jag och ledarhunden Flinga. Jag hade filmat lite korta sekvenser med min actionkamera som jag monterat på hundens sele för att visa lite vilken typ av hinder som hon löser. Att prata och berätta är värdefullt men lättare att förstå om man också får se på bild hoppas jag.
Jag är inte helt van vid att föreläsa inför barn och kände mig lite nervös inför uppgiften. Gäller att prata på ett sätt så att de förstår. Men det gick bra tycker jag och barnen ställde otroligt bra frågor och många. Många tankar om tillgänglighet i samhället, hur man som synnedsatt kollar priser och varor, hur man tar ut pengar på en bankomat eller vet vilken knapp i hissen man ska trycka på. Barnen hade själva reflekterat över punktskriftsmärkningen på mediciner på apoteket och tyckte fler saker borde vara märkta och också med priser.
För barn är saker sällan komplicerat eller svårt. Vi vuxna har en tendens att krångla till saker ibland. Därför kändes det otroligt bra efteråt.
Nu är det dags att gå tillbaka till jobbet, stärkt inför en ny arbetsdag :)
[tags]Hund, Hundar, Ledarhund, Ledarhundar, Skola, Barn, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Synskadade[/tags]
Idag var jag åter inbjuden till en föräldrarkurs för föräldrar till synskadade barn på Specialpedagogiska Skolmyndigheten – SPSM. Temat var ”modern teknik” och handlade om smartphones och surfplattor i kombination med datorer och deras tillgänglighet.
Den här sortens föreläsning har jag pysslat med några år nu så den känns ganska väl inövad. Föräldrarna hade många bra frågor vilket är väldigt roligt. Jag känner när jag gör sådant här, att jag gärna skulle göra det oftare och mer.
Nu ska jag och den student som följer mig idag åka tillbaka mot jobbet en stund innan dagen är slut.
[tags]Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, Synskadade, Föräldrar, Barn, Skola, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Teknik, Tillgänglighet, iPhone, iPad, Mac, Apple[/tags]
Förra veckan satte vi tillsammans med skolan upp en åtgärdsplan. Efter 4 veckors frånvaro är det på flera sätt svårt att komma tillbaka. Först det rent sociala, att gå in i klassrummet och möta alla blickar och frågor från klasskamrater som vet eller hört rykten om varför man varit borta. Sedan det rent studietekniska. Att vara borta länge mitt i en känslig del av studietiden är inte lätt att ta igen. Och att vara skoltrött och hamnat lite galet och komma tillbaka för att få ett berg av uppgifter framför sig släcker nog lätt den sista gnista som kanske fanns.
Planen gick ut på att det viktigaste var att komma tillbaka till skolan i någon form. Är man inte där finns ingen möjlighet att få hjälp självklart. Sedan gick vi igenom det rent faktiska betygsläget för att se vilka ämnen som går att rädda med rimlig insats.
Resultatet blev en form av anpassad studiegång där barnet fick välja bort några ämnen. Det blev en kortsiktig och en långsiktig del. Den kortsiktiga sträckte sig fram till höstlovet, det vill säga idag. Ett schema gjordes upp som barnet skulle följa, ett schema som barnet själv varit med att ta fram.
Den långsiktiga planen sträckte sig över hela terminen och ska dels omfattas av att träffa en studievägledare snarast och att göra en uppföljning på korttidsplanen och det schema som bestämdes då för att se om det kan fortsätta, ökas på eller om något ska dras ner på.
Korttidsplanen fungerade väldigt bra. Vi märkte tydlig förändring och barnet har varit i skolan på de tider vi kom överens om och gjort bra ifrån sig trots att det tydligen varit ganska mycket prov och uppgifter som lärare velat ha in. Jag hoppas barnets mentor ändå varit med och sett till att det inte blivit för övermäktigt men det verkar ha fungerat.
Det här barnet är långt ifrån svag i skolan, så att inte gå dit är slöseri med resurser. Efter så lång tids frånvaro, gör barnet ett matteprov och får 17 av 20 utan att ha ansträngt sig överdrivet mycket.
Nu hoppas jag framgångarna med det här lilla steget framåt har stärkt självförtroendet lite så det går att gå vidare med resten av terminen.
[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Tonårsförälder, Tonårsföräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]
Det är ändå en skön känsla i magen när berg och dalbanans utför planar ut lite. Kontakter tas och det känns som om åtgärder går ganska fort. Det är precis vad som behövs innan det går för långt. Jag befarade att det skulle gå veckor och ytterligare veckor innan något hände.
Ett möte i skolan idag där barnet inte varit på 4 veckor annat än väldigt sporadiskt. Ändå bevisade skolan idag att vi en gång valde rätt skola när vi valde för alla våra tre barn som hittills gått där. Det känns bra om knappt 2 år när det fjärde barnet också börjar där.
Ett möte för att skapa en åtgärdsplan i väldigt positiv anda med framåttänk och eleven i fokus. Att nå alla mål nu blir ganska övermäktigt men det var inte huvudfrågan. Det gällde istället att hitta en väg att nå så många mål som möjligt för att ändå kunna välja studier och arbete i framtiden.
Att mjukstarta studierna på nytt för att skapa ett positivt återvändande till skolan. Det måste vara jobbigt att gå tillbaka efter längre tids frånvaro oavsett vad det handlar om. Både mötet med klasskamraterna, lärarna och studiebördan.
Det skapades också kortsiktiga mål som går att överblicka utan att storkna, först 3 dagar i taget, sedan 2 veckor följt av en passande paus i och med ett höstlov. Bit för bit, dag för dag, ett steg i taget. Jag tvivlar inte ett spår på förmågan och möjligheten att klara av det. Jag hoppas bara orken och viljan finns där. Det är som andra jobbiga saker, de är jobbigast innan och när man tänker på dem och hur det ”helt säkert” kommer att bli. Den där festen eller middagen som kommer bli så urtråkig. Och så går man väl dit och det blir roligt! Så blir det helt säkert att gå in i klassrummet igen. Man skapar sig tankar och en rädsla om vad andra tror, kommer att fråga, kommentarer och gliringar. Sedan möts man helt säkert av klasskamrater som saknat än och varit oroliga för än. Det ska förhoppningsvis bli en skön känsla i magen när det visar sig att man oroat sig i onödan.
[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Tonårsförälder, Tonårsföräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola, Sprit, Alkohol, Langning[/tags]
Det är ganska vanligt idag att skolor delar ut datorer och surfplattor till sina elever. Man skulle kunna tänka sig att det beror på att man vill ligga långt fram och utnyttja tekniken i studierna, men säkert är det också för att locka eleverna till just den skolan.
Sedan tycker jag man ofta hör att teknik inte är bra i sådär låg ålder. Man får känslan av att man undrar vad det var för fel på hur det var förr och att tekniken hemmar barn och ungdomars utveckling, läsintresse etc. Jag tror det är precis tvärtom, att tekniken inspirerar och lockar till nya utmaningar, om eleverna får lära sig av lärare och föräldrar att använda den på ett bra sätt även i studierna.
Men det är det klassiska problemet, ofta är ungdomarna bra mycket bättre på att hantera tekniken än vuxna och då är det ju inte så lätt att lära något.
Men säkert är det många som också försöker nyttja tekniken för att göra studierna bättre och mer effektiva. Jag hittade nedanstående länk till en artikel i en blogg jag följer som handlar om en lärare som minst sagt försöker använda tekniken på ett bra men ändå enkelt sätt.
Metoden kallas ”flipped classroom”, eller det upp och nedvända klassrummet. Läraren filmar sin genomgång före lektionen och delar ut filmerna på nätet till sina elever som de kan titta på i lugn och ro innan lektionen. Under lektionen kan läraren istället vara en resurs, svara på frågor, hjälpa elever som inte förstått etc.
I normala fall skulle läraren stå och föreläsa i 30 minuter och sedan finns bara 10 minuter kvar att arbeta och fråga. När eleverna kommer hem har de hunnit glömma och då finns ingen hjälp att få förrän nästa lektion och man kör fast i sitt arbete på ett onödigt sätt.
Då tänker man genast, ”oj så avancerat, det där klarar inte jag!” Men i själva verket är det inte alls avancerat och läraren i artikeln nedan har verkligen inte överdrivit när det gäller tekniken.
Han har helt enkelt använt sin vanliga smartphone. Det spelar idag ingen större roll vilken telefon du har, baserad på Android eller en iPhone eller iPad. Skaffa ett stativ till telefonen eller bygg någon enkel egen lösning, rikta den mot whiteboarden eller med vad man nu arbetar, lär dig hur stort område kameran tar in så du inte arbetar utanför bild och starta sedan videoinspelningen.
Läraren som ni kan se i Youtube-klippet nedan, använder sitt headset till telefonen för att få ett bra ljud och sedan gör han sin genomgång. När man är klar, stoppar man inspelningen och har man skaffat sig ett gratis konto på Youtube är det bara några få knapptryckningar bort för att publicera klippet. Ingen onödig redigering. Dela sedan ut länken till videoklippet som kan vara åtkomligt för alla eller bara för de som fått länken och eleverna kan sedan titta i lugn och ro, när de vill och hur många gånger de vill.
Sedan tänker jag att man kan bygga ut det där egentligen hur långt som helst. Många lärare säger sig spendera mycket kvällstid med förberedelser och rättningar och varför då inte göra sig tillgänglig via Skype eller liknande för att svara på frågor? Nästan allt är bara en fråga om fantasi och vilja.
Jag som själv var väldigt blyg när jag gick i skolan och alla mina barn har också väldigt svårt för att föredra saker inför klassen. Blir man inte hånad för att man stakar sig eller säger fel under lektionen där läraren förhoppningsvis har koll så kan det mycket väl hända efter lektionstid. Varför inte då låta eleven filma sitt föredrag i enrum hemma och sedan dela med sig av det till läaren för bedömning.
Visst finns det en bra effekt i att träna sig i att prata inför andra människor, något som jag haft stor nytta av i livet. Men gör man på det här sättet kan det kanske vara en metod för att senare våga prata inför flera människor.
När jag ser klippet nedan önskar jag helt klart att jag var elev nu och just hos en sådan lärare. Vilka möjligheter! För oss med funktionshinder och som i mitt fall kanske just bilden i ett videoklipp inte hjälper så mycket, men är det en lärare som pratar bra skulle en synskadad kunna ha lika stor nytta av detta som seende elever.
För allt var verkligen inte bättre förr, inte för elever med eller utan funktionsnedsättning och det finns mycket mer att vinna genom att använda modern teknik.
Läs artikeln om the flipped classroom och titta gärna på Youtube-klippet nedan!
http://www.youtube.com/watch?v=4VDjmq-hu-U&feat
[tags]Barn, Skola, Skolan, Klass, Klassrum, Utbildning, Undervisning, Pedagog, Pedagogik, Lärare, Elev, Elever, Flipped classroom, Teknik[/tags]
Jag säger ofta att man skulle gå i skolan nu istället :) Inte bara för att man, som dottern just har fått, kan få en sprillans ny MacBook Air 13″ i kartong med sig under armen som man sen låter sin pappa installera :) Det i sig är i och för sig helt otroligt hur krigen mellan skolorna om eleverna tagit sig i uttryck och att det kan vara värt den pengen för att få elever till sig.
En del ogillar skarpt företeelsen och visst man kan dra saker till sin spets i det oändliga. Att bara få en dator för över 10.000kr sådär utan vidare utan känsla för hur mycket det kostar är en sak man ofta får höra. Något man förr fick jobba till sig under flera år eller aldrig uppnådde, får man nu med sig bara för att man valt rätt skola och rätt linje.
Men som den IT-förälder jag är kan jag hålla med om en del av invändningarna men tycker ändå fördelarna överväger. Dels det självklara, att hänga med i utvecklingen och få en IT-vana tidigt gör det lättare att hänga med senare i livet. Många är de äldre som klagar på att man inte hänger med i utvecklingen. Många av samma kategori klagar samtidigt på barnens IT-intresse och möjligheter.
Skolan känns på många sätt helt annat idag och nästan varje gång jag å mina barns vägnar kommit i kontakt med skolan har jag känt att man borde växt upp nu istället :) Bara klimatet mellan lärare och elever i den skola vi valt för våra stora barn är väldigt främmande från det jag växte upp med. Lärare som äter och umgås med eleverna, skämtar och deltar på ett helt annat sätt minskar distansen och ökar trivseln. Men det är klart, det finns ju de som klagar på det också. Att distansen, eget lärarrum och att inte bli kompis med barnen också är fel.
När jag här om dagen gick in i min dotters nya gymnasieskola fick jag mer känslan av ett företag än en skola. Lugnt, rent, trivsamt och trevliga elever och lärare. Det var så långt från lukten av knäckebröd och gammal mjölk som man kan komma.
Men främst är det såklart de förändrade möjligheterna till studieteknik. Att ge eleverna en egen dator ger dem fulla möjligheter att söka information på internet. Där finns allt man behöver för att lära sig, både äkta vara och riktig information och också rikligt med information som kräver att man lär sig vara kritisk i sin informationsgranskning.
Kanske lite att överdriva, men jag som gick igenom i stort sett halva skoltiden utan komplett studielitteratur skulle uppleva dagens möjligheter som ett himmelrike i jämförelse. Den speciallitteratur i tal och punktskrift jag behövde, var man tvungen att beställa månader eller halvår i förväg och den kom ofta ändå en halv termin försent. Litteraturen var också jämfört med de andra elevernas, stor och tung och otymplig och skolväskan jag bar liknade mer en hockeytrunk än en skolväska och jag fick ändå ofta prioritera vilka böcker jag skulle släpa hem.
Idag är allt mindre. En mattebok som de vanliga eleverna fick kunde vara på 10 volymer punktskrift. Idag är det en CD-skiva eller en bok man laddar ner och lägger på ett minneskort. Den mesta informationen finns på nätet, bara att söka och läsa.
En annan stor förändring skulle ha varit möjligheten att OCR-tolka text, dvs att skanna den och få in den i ett dokument i datorn. Timmarna jag och speciallärare lade ner på att skriva av stenciler till punktskrift eller läsa in dem på kassett var enorm. Nu, in med pappret i skannern och 20 sekunder senare ligger det i ordbehandlaren.
Så visst skulle man vilja gå i skolan idag istället. Jag tror helt ärligt att jag skulle ha klarat mig mycket bättre med dagens möjligheter.
Och nu är Denise så klart urlycklig för sin nya dator och det är lätt att förstå :) Vinsten för elever med allehanda specialbehov är lätt att se. Där är datorn heller inget nytt hjälpmedel i skolvärden. Men jag är säker på att vinsterna för ”vanliga” elever också är enorma.
Och slutligen, det var ju extra roligt att installera en MacBook till. Att man valde Mac är lätt att förstå :)
[tags]Barn, Skola, Skolan, Utbildning, Lågstadiet, Mellanstadiet, Högstadiet, Gymnasiet, Gymnasium, IT, Datorer, Apple, Mac, MacBook, MacBook Air[/tags]
Så var sommarlovet slut och idag började alla barnen skolan. Det var en speciell skolstart på många sätt. Yngsta tjejen börjar ettan och det är ju ett tecken på att man håller på att bli stor om något. Näst yngsta tjejen byter skola och börjar sexan, näst äldsta sonen börjar åttan och äldsta tjejen börjar ettan på gymnasiet! Det är inte klokt vad tiden går!
Ännu värre blir det när bara ett barn vill ha sällskap till skolstarten och när näst yngsta tjejen som ska byta skola också föredrar att gå själv. Då undrar man verkligen vad man behövs till :) Men det känns skönt att de är trygga i sig själva och situationen och att alla barn går tillbaka till skolan med glädje. Så borde det vara för alla.
[tags]Barn, Skola, Skolstart, Hösttermin, Läsår, Sommarlov, Lågstadiet, Mellanstadiet, Högstadiet, Gymnasiet[/tags]
Och idag var det de två resterande barnens tur att avsluta terminen. Nu är det slutligen sommar lov och det är bara pappan som får vänta lite på sin ledighet.
Som jag skrev igår var det en ganska stor dag med ett barn som gick ut nian och ett som går upp i åttan och ska få betyg nästa termin. Idag slutade ett barn femte klass och ska byta skola inför nästa termin och den yngsta tjejen slutar förskolan och ska börja första klass. Det är alltså ett sommarlov med milstolpe på flera sätt!
[tags]Barn, Skola, Förskola, Förskoleklass, Lågstadiet, Mellanstadiet, Högstadiet, Gymnasiet, Betyg, Sommarlov[/tags]
Ikväll har de två stora barnen haft sin skolavslutning och den skedde utomhus och på kvällstid. Tack och lov var vädermakterna med oss så trots hällande regn i andra delar av länet sken solen, men i skuggan var det inte särskilt varmt. Som vanligt var vi rustade till tänderna med foto, video och matsäck.
Den äldsta dottern slutade i nian idag och det är ju en milstolpe så klart. Det var mycket tårar och glädje om vart annat så klart och avgångsbetygen var av den typen att hon definitivt inte bör ”skämmas” och inte ha några problem att komma vidare, det är skönt för framtiden i en hårdnande värld.
För mig var avslutningen i nian inte så stor, mest en lättnad. Jag hade gått i två år i en högstadieklass efter flera års av misslyckad integrering efter att specialskolan Tomtebodaskolan stängde 1984. Klassen och jag fungerade dåligt och det var skönt när avslutningsdagen närmade sig. Allt bekräftades av att ingen hörde av sig varken före eller efter avslutningen och jag ringde heller inte någon. Till och med festen på kvällen kändes det som att alla deltog i utom jag, men så var det helt säkert inte. Så vet jag att min dotter inte haft det och det är jag glad för.
Det kändes som slutet på en tids tvång och början på något nytt, roligare, frivilligt framtidsskapande när gymnasiet stod för dörren. Jag ändrade mitt liv i grunden, från att ha varit ganska beroende och hjälpt av assistenter, bestämde jag mig för att klara mig själv med minimalt stöd i bakgrunden. Det bidrog säkert till att jag gick genom gymnasiet med både vänner och fester och hyfsade betyg. Så hoppas jag också att min dotter ska uppleva gymnasiet och klara det ännu bättre och få göra det hon önskar efter skolan.
Sonen gick ”bara” ut sjunde klass vilket är stort nog. Nästa termin börjar jakten på bra betyg för att om två år också kunna välja linje och bygga sin framtid.
[tags]Barn, Skola, Högstadiet, Gymnasiet, Skolavslutning, Betyg[/tags]
Om några dagar slutar vår äldsta tjej nian och det är naturligtvis ganska stort. Dels som milstolpe som visar att tiden går och man själv och barnen blir äldre fastän man inte märker det.
men det är en stund kvar till skolavslutning. i kväll var det skolbal och vår dotter och tre kompisar hade hyrt bil för transport till festen. Vi var givetvis där och tog emot riggade till tänderna med stillbilds- och videokamera och fångade dem när de kom glidande :)
[tags]Barn, Skola, Skolbal, Skolavslutning, Nian, Högstadiet, Sommarlov[/tags]
Ibland känner man sig så maktlös och dålig som förälder. Tvingar man sitt barn till skolan mot sin vilja är man inte någon bra förälder, låter man barnet vara hemma bryter man mot skolplikten och då är man också dålig. Självklart beror det på varför barnet inte vill gå till skolan.
Igår efter mitt förra inlägg hände både förväntade och oförväntade saker. Skolan ringde upp och rapporterade vad man hade gjort. Det som förvånade och gjorde mig lite glad, var att man äntligen pratat med barnets föräldrar. Om mitt barn slogs skulle jag bli förbannad om skolan undanhöll den informationen.
Sedan talade man om att man pratat med barnet i fråga och sett till att de blev kompisar igen. Som min son berättade det fick man känslan av att det var han som skulle förlåta och försonas. Åter igen passerade barndomen som en film i huvudet och jag minns hur det var. Någon retar dig, hånar dig och din familj, hotar att slå dig och ”knulla din mamma” och sedan faktiskt slår dig. Därefter ska ni klappa om varandra, säga kompis och brorsan och sedan är allt glömt. Då ska man inte överdriva, ”det var väl inte så farligt”, ”man måste se framåt och gå vidare” etc etc.
Ibland har min son sagt att han vill slå tillbaka och egentligen har jag mycket svårt att säga att det är fel. Men vi vill ju inte att det ska bli mer våld och vi tycker det borde finnas bättre instrument att lösa konflikter på. Men om nu min son någon enda gång skulle slå tillbaka, vad skulle hända då? Jag vet, det hände mig. Då skulle det bli föräldrarsamtal, besök hos kurator och skulle man ge igen en gång till skulle det bli rapport till socialtjänsten för att man är stökig och har problem hemma. Åter igen Aftonbladets resonemang att våldtäkt och mobbning är de ända övergrepp där offren får skulden. Det stämmer så otäckt väl.
När något sådant här har hänt, någon har slagit en annan och vi bagatelliserar, borde vi sätta oss ner och bara flytta händelsen in i vuxenvärlden. Du står i en krogkö eller går på stan, blir påhoppad, sparkad och slagen. Då är du ett offer, ska polisanmäla gärningsmannen och gå igenom en rättslig process. Ingen ifrågasätter varför du blir rädd för att gå ensam ute, varför du får svårt att sova eller varför du får panikångest. Aldrig att någon skulle komma på idén att be dig försonas med den som misshandlat dig. Varför ska det vara så svårt att likställa en sådan händelse med det som händer våra barn i skolor?
Min fråga till skolan kvarstår som jag fortfarande inte har fått något vättigt svar på: vad ska jag säga till mitt barn som gråter och inte vågar gå dit? Och vad har dom att erbjuda så att vi slipper bryta mot skolplikten och han slipper missa studier? De viktigaste frågorna kvarstår medan skolan nu tycker att de har gjort tillräckligt och att saken därmed är utagerad.
En annan fundering som jag som förälder har när skolan tycker vi ska pusha våra barn att gå dit emot sin vilja, är vad de tror händer om jag tvingar mitt barn dit? Nu när han är relativt ung går han säkert dit och lider. Men vad händer om ett par år när allt blivit för mycket? Jag tvingar honom hemifrån och han går inte till skolan. Vi får ungdomar som skolkar och driver runt på stan som i sin tur leder till stöld, snatteri och andra följdhandlingar. Då är mitt barn som från början var ett brottsoffer istället en förövare som ska utredas och straffas. Men sambandet tycks gå skolan totalt förbi. Eller så är man så feg och konflikträdd och tänker att det då är andras problem som man inte behöver ta i?
[tags]Familj, Barn, Unga, Skola, Skolor, Skolan, Barnomsorg, Utsatt, Utsatthet, Mobbning, mobbing, Kränka, Kränkningar, Misshandel, Lärare, Elever, Friends, Haninge, Haninge Kommun, Jordbro, Skolverket, Skolinspektionen, BEO, Barn- och Elevombudet, Barn-och Elevombudet, Aftonbladet[/tags]
Igår pratade jag med skolan i syfte att på ngåot vis förmedla allvaret i det som hände vårt barn i förrgår. Jag fick en märklig känsla av att inte få prata till punkt och sakligt berätta vad som hände. Blev hela tiden avbruten med information om vad skolan gjorde i sitt förebyggande arbete mot mobbning, hur man arbetade med respekt för andra i olika skolämnen vilket säkert är jättefint.
Men just nu när detta hänt, kanske det inte är det som gör mest nytta. Då vill man se alla dom där fina orden i handling. Men jag bedömde det som en stressad vikarie som inte varit med så länge. Men ändå, jag tycker vi fått samma reaktion tidigare, att man bagatelliserar händelserna för att man inte vill eller vågar ta konsekvenserna av att dra igång en stor apparat. Dels kanske det är jobbigt och man vet inte vad man ska göra, dels — vilket jag tror är ett större problem — att man faktiskt måste medge och visa att allt fint arbete kanske brustit och inte räckt till hela vägen. Men i allt förebyggande arbete måste man ju ändå ha en plan för vad man ska göra när något konkret verkligen händer och inte gömma sig bakom preventiva åtgärder.
Senare på kvällen fick rektor ett långt mail med allt som hänt och jag sökte henne även på mobiltelefonen för att mitt i middagen meddela att hon kanske borde läsa sin mail. Sedan på kvällen fick jag förvisso ett svar där någon sorts högre skolchef inom Haninge kommun fått en kopia. Där fick vi löfte om snabb återkoppling och handling, vi får väl se vad det är värt den här gången!
Idag på morgonen tyckte jag att vi hade bestämt träff med klassens vikarie för att prata om det som hänt. Min son ville inte gå tillbaka till skolan och det är emot mina principer att tvinga någon till en plats där sannolikheten för fysisk misshandel är påtaglig. Om inte skolan kan garantera mina barns säkerhet och trygghet, så anser jag att dom får lösa skolplikten på lämpligt sätt. INGEN ska behöva utsättas för psykisk eller fysisk misshandel.
Men jag fick honom att följa med mig och mamma till skolan där vikarien mötte som inte alls uppfattat att vi skulle ha en träff. Hon ville ha barnet med sig in i klassrummet för att ”skriva om tankar och känslor inför det som hänt som vi sedan kunde prata runt”. Åter igen infann sig känslan av bagatelliserande igen. Åter igen tillbaka till det här förebyggande arbetet som man bör ha innan något händer, trots att det redan hänt! Men värst av allt var nog ändå känslan av att mitt barn ska behöva sitta och vrida och vända sig ut och in, det barn som blivit utsatt och redan tillräckligt förnedrad och kränkt medans det barn som slagit, sparkat och hånat, har lektioner som vanligt och mig veterligen, än i skrivandets stund inte behövt ”skriva av sig” eller haft något allvarligt inledande samtal. Jag hoppas alltid att jag har fel, men tillåt mig tvivla!
Jag skämdes som förälder när jag lät det här misslyckade mötet passera och gick hem. När min son svarar ”mmm” på frågan ”är detta ok?” undrade jag på väg hem vad i hela friden han skulle sagt? Åtminstone för mig kändes ingenting OK med den lösningen.
Jag har idag varit i kontakt med Barn- och elevombudet på Skolinspektionen för att ta reda på hur man går vidare. Tyvärr måste vi invänta och se hur kommunen och skolan agerar innan man kan göra en anmälan. Det som väl är lite bra är att det mesta allvarliga som hänt, har mejlats till skolans rektor och klasslärare, så det mesta av det vi vet om finns dokumenterat.
Jag läste en text på en blogg idag, Sveket mot de mobbade barnen och jag har ofta tänkt just på varför man inte tycks ”prioritera” denna fråga. Men jag som själv en gång varit i samma sitaution och nu nästan 30 år senare har barn i samma situation lutar nog mer åt feghet, att blotta sin egen, sin skolas och sin kommuns svaghet att inte kunna komma till rätta med problemen.
Passande nog skriver Aftonbladet idag i ämnet, Sluta skylla på den mobbade som behandlar ämnet. Och där står bara det vi redan märkt och vet. Där skriver bland annat debattörerna: ”Våldtäkt och mobbning enda övergreppen där offren får skulden” vilket det egentligen inte finns så mycket att säga så mycket om. Det bevisar sig självt om och om igen.
Det måste ju finnas någon förklaring till varför kommuner döms till skadestånd efter skadestånd och varför man i stort sett alltid säger ”vi visste inget” och flyttar på det utsatta barnet och låter förövaren gå kvar, ungefär som det även verkar ske nu med min sons klasskamrat. Vad ger det för signaler?
Och gång på gång har kommunerna världens chans att visa krafttag, att man vet och kan och vill. Och gång på gång händer samma sak, man vågar eller vill inget göra, kontaktar inte ens föräldrarna till barnet som gjort såhär. Och tillåt mig bli positivt överraskad om det blir någon skillnad denna gång! Man kommer säkert även nu vänta på att vi tröttnar och för vårt barns eget bästa byter skola. Jättefint, Då är problemet löst, på bästa sätt för alla och pojkarna i klassen kan utse någon ny att plåga!
[tags]Familj, Barn, Unga, Skola, Skolor, Skolan, Barnomsorg, Utsatt, Utsatthet, Mobbning, mobbing, Kränka, Kränkningar, Misshandel, Lärare, Elever, Friends, Haninge, Haninge Kommun, Jordbro, Skolverket, Skolinspektionen, BEO, Barn- och Elevombudet, Barn-och Elevombudet, Aftonbladet[/tags]
Redan igår märkte jag att något var fel när sonen kommer och frågar ”visst är jag sjuk, kan du känna?” Och som förälder hör man skillnad på rösten om det beror på att han hellre vill vara hemma och sova länge och spela hela dagen, eller om det är något riktigt. Är barnet sjukt, vet även han att vi märker det och behöver inte söka bekräftelse. ”Vi kollar imorgon när du vaknar, sov gott.” Molokna steg upp för trappan men utan protester, bara det talar för att det inte är vanlig sovmorgon med spel det rör sig om.
Idag på morgonen får vi bekräftat. Först kommer SMS från sovrummet och på uppmaningen att gå ner och prata istället och äta frukost, stannar barnet efter halva trappan, sätter sig ner och på direkt fråga vad som är fel, börjar han gråta och säger ”det kan inte jag hjälpa att dom är dumma i skolan!” Jag vet av erfarenhet att det tyvärr ska ganska mycket till innan min son öppnar sig sådär. Han har sådana likheter med sin far från min barndom, man svalde så mycket man tålde och lite till tills man till slut sprack, och sen svalde man lite till.
Och det som kommer ur honom är såklart väldigt smärtsamt som förälder att höra och för mig, en rent fysisk smärta i magen. Jag kan själv höra ekot av barndomens röster och det dova dunset av knytnävslag — det hette ”magpumpning” även då, minns några av er hur det var??
Antagligen på grund av stökig stämning bad några elever att få städa klassrummet över rasten. Några står då utanför och sparkar på dörren och skriker saker som ”knullar ni eller?”. På följande rast får min son ett sånt där knytnävslag i magen — lite oklart varför, men förmodligen för att han var en av de ”lyckliga” som fick städa klassrummet. Han blir även lovad att bli sönderslagen efter skolan. Det senare berättar han för en vikarie i klassen som tar upp det, antagligen i stil med att ”så säger man inte”.
På väg till en hemkunskapslektion i en närbelägen skola, på en gångväg i ett skogsområde kommer hämnden. Min son och hans kompis, blir upphunna av 4 klasskamrater. 3 tittar på medans min son blir slagen, fälld och sparkad på. DÄrefter hånad för att han gråter. Några av de som varit passiva spär på kränkningen genom att fråga ”ey va hände?” trots att man mycket väl såg och vet.
Här sitter jag på en kortare tjänsteresa i Uppsala och tänker dumma tankar, kokar av ilska och har en klump i magen och vill bara skrika och gråta. Min kreativitet har det som näring nu när jag söker klassens vikarie, rektor, närpolisens personal för ungdomsbrottslighet och skolverket. Nu får det vara nog!
I oktober 2008 hände senaste allvarliga incidenten och nu när jag sitter här ångrar jag bittert att vi nöjde oss med skolans försäkringar om att de tar tag i det, jobbar ständigt mot mobbing. Vi borde polisanmält den rätt grova händelsen. Sedan dess har det varit ”lugnt”. Bara väldigt ofta knuffar och glåpord, sådant vi lärt oss leva med nu. Undrar hur många gånger per dag barn får höra ”hora”, ”fitta”, ”tjockis” och annat. Men sådant har till och med avtrubbat mig beklagligt nog och inom lärarkåren verkar man också leva med det och med sitt tysta medgivande acceptera det. Att det sedan kulminerar till mer är inte märkligt. Den här gången ska jag försöka att inte ge med mig så lätt.
[tags]Familj, Barn, Unga, Skola, Skolor, Skolan, Barnomsorg, Utsatt, Utsatthet, Mobbning, mobbing, Kränka, Kränkningar, Misshandel, Lärare, Elever, Friends, Haninge, Haninge Kommun, Jordbro, Skolverket, Skolinspektionen, BEO, Barn- och Elevombudet, Barn-och Elevombudet[/tags]
Idag började barnen skolan igen, rätt skönt faktiskt , trots att jag tycker de e jobbigt med tidiga mornar så är de ändå skönt o komma upp , o få lite stuktur på dagen. Man får så mycket mera gjort när man kommer upp, o har ett mål, o en uppgift under dagen :)
Denise började kl 9 så hon tog sej iväg, sen var henne skoldag slut efter en o en halv timma, fånigt. men men.. Resten av hennes vecka ska bestå av massa kuliga saker. De har bildat arbetslag i hennes skola, så nu ska de lära känna varann. Så lite femkamp o grilning kommer hon o roa sej med hela denna vecka :)
Emilia o Jeppe däremot,, hade en hel muppig tid,, Kl 16 skulle de vara upprop o sen picknick.. Men ungarna ville inte gå på picknick, så vi gick hem igen.. o skönt va väl de. tyhckte jag.. Gillar inte o sitta med massa folk jag ändå inte känner dessutom har jag feber,, o känner mej almänt hängig så, skönt o koma hem igen.
Kvarnbäcksskolan har börjat med en ny grej dom oxå. I Emilias trea kommer de o vara tre lärare på 49 barn, de kommer o vara delade i två grupper, sol o måne, o sedan går lärarna där emellan.. De kommer o bli mindre grupper oxå.. De har två stora klassrum o två mindre rum som de kommer o röra sej i.. Jag tycker de verkar jätte bra.. lite mera fritt o individuellt kommer de kanske o bli.. Jeppe har de på samma sett i sen femma,, tre lärare på en stor grupp, eller tåv klasser.. men de heter inte längre tex 5a o 5 b utan bara femman.. så hade de i fyran oxå, o jag tyckte de funkade jätte bra.. Flera vuxna som jobbar med barnen o som förhoppninsvis då oxå ser alla barn.
Skön nyhet för Emilia o Jeppe är oxå att de numera börjar 20 över åtta istället för åtta.. jippie :)
Så nu hoppas jag bara att de kommer o ha en skönt termin o att de inte kommer o bli några problem.
[tags]Barn, Skola, Skolstart, Upprop, Sommarlov, Hösttermin, Höstterminen, Picknick[/tags]
Julmarnaden närmar sig med stora kliv.
Då var det jul igen, och vi snart ha julmarknad i skolan och oj va tiden får fort man hinner inte tänka. Vi ska ha julmarnad den 11/12. Vi ska sälja julgodis och julsaker, julkort, skriskor och sånt som man behöver i den är kalla vinter tiden. Men vi kommer dess utom sälja korv som man kan äta. Men om ni nu ska komma så va snälla och kom till 6:4. Men det tycker jag, jag tvingar er inte. Allt detta kommer att ske i Rudanskolan på station vägen 11.
Men alltså huvud saken med detta är att vi ska har så jakla roligt och så ska vi få mycket pengar till vår klasskassa.
Så du där ute som lässer detta kan du eller ni komma då och köpa nåt av våra varror.
Ha det så bra Hejdå.!!!
[tags]Rudanskolan, Pysslingen, Julmarknad, Jul, Vinter[/tags]
Hej
Jag går i 6:an och håller på attt sammla inte pengar till klasskassan genom att sälja salami korv i olika smaker:Vitlök, Peppar och Kryddmix. Om vi sammlar ihop 200 korvar så har vi tjänat 13000 till klasskassan. Igår när vi sammlade in alla vestälnings lappar så hade vi fått ihop 195 korvar. En kompis skulle sälja fler över helgen. Och alla hade inte med sig sina så vi har fått i hop över 200 korvar. Själv sålde jag 29 korv till T.ex: Pappas jobb köpte 10 och mina föräldra köpte 3 och mormor och morfar köpte 2 och farmor köpte 1 korv.
Julmarknad
Snart har vi julmarknad och då ska vi sälja och tjäna ihop ännu mjer en vad vi har. Vi ska sälja olika saker som till hör julen som vi har gjort själva. Och vi ska ha lotterier och boll kastning tror jag. vi pratar om det nu iskolan om ur vi ska göra.
(Det kommer mera information)
[tags]Barn, Skola, Familj, Klasskassa, Insamling, Insamlingar, Salami, Korv, Pysslingen, Julmarknad[/tags]
Den här gången handlar det inte om våra barn, tack och lov. Men dagens artikel i Aftonbladet, Skrek sönder tioårings hörsel bara visar om, om och om igen vad som händer när det inte finns vuxna i närheten. Åter igen, vart var rastvakterna? Jag blir så trött på att skolan i bästa fall en gång per termin kanske har en tema dag om mobbing, droger och liknande och sedan tror att man gjort allt som behövs. Att motverka mobbing är liksom inget man bokar in på schemat en dag per termin eller läsår och sedan tro att man kommit långt på vägen. Mobbing uppstår hela tiden, små konflikter i grupper och motverkas bara med aktivt arbete hela tiden. Vår äldsta dotter går numera i en Pysslingen-skola och där har man något som känns klart bättre i hela sitt tänk. De vuxna äter med barnen, de vuxna har inget eget fikrum, de fikar med barnen, de vuxna cirkulerar på rasterna, pratar med eleverna, ser och hör en massa saker
som lärare inlåsta i sitt lärarrum aldrig ser. Att gå runt på rasterna, snacka och skoja med eleverna är inte bara ett sätt att se och höra och synas för att förhindra sånt här. Det är också ett sätt för vuxna att förmedla något annat och mycket större till barnen. En känsla av att barnen betyder något, att dom vuxna gillar att vara med dom förutom lektionstid. Det tror jag är enda sättet. Avskaffa lärarrummen, tvinga ut folk och gör det till något roligt och nödvändigt.
Det tråkiga är bara att saker och ting händer om och om igen men inget blir bättre. Allt är precis likadant från när vi var små, samma saker, samma gängbildningar, samma förtryck som då, som nu som förmodligen alltid. Så länge vi inte orkar ta tag i det, så länge lärare håller sina lärarrum för heliga, lugn plats att söka sig till när lektionen över och vila sig från ungjävlarna så kommer inget hända. Då kommer man aldrig se systematisk mobbing och man kommer heller aldrig se tillfälliga saker som uppstår som även de kan sluta förödande. Det är en bra bit på vägen att lära barnen stå upp för det som är rätt, våga säga ifrån. Kanske hade det räckt i de flesta fall med att någon skrek på hjälp så hade allt avbrutits. Men det är en alldeles för osäker livlina. Det är ändå barn vihar att göra med. Om merparten av oss vuxna inte vågar göra samma sak, är det lite svårt att kräva av våra små att göra det.
Vi kommer alltid ha med människor att göra. Jag menar, det är alltid människor som ska göra bedömningar hur allvarligt något är, var man behöver vara på rasterna, hur länge, vilka raster etc. Det kommer alltid finnas en uppsjö av olika sådana bedömningar som ändå slutar i samma resultat — mobbingen fortsätter. Det kommer alltid finnas en obevakad plats att vara på där ingen ser. Enda lösningen i sådana här fall är att lagstifta, sätta tydliga regler för hur skolor ska lösa det här så att det inte råder något utrymme för felbedömningar, eller i vart fall drastiskt minskar risken. Bara det faktumet slog mig redan som barn att vuxna lämnar så många barn i så många olika åldrar obevakade så länge. Och jag minns också händelser där barn sprang till lärarrummet och sa ”Nisse och Kalle slåss!!” ”jaja säg åt dom att sluta *kaffesurpel*”.
Och sen det värsta av allt i den här historien som i alla andra liknande fall, tjutet i öronen och minnena ska den här pojken och andra i liknande situationer leva med, resten av sina liv.
[tags]Skola, mobbing, Pysslingen, Familj, Barn, Aftonbladet[/tags]