Etikett: TV

Idag har jag föreläst för FFS (Föreningen För Synrehabilitering) på deras årsmöteskonferens i Stockholm. Temat för konferensen är ”hälsofrämjande synrehabilitering” och rubriken på min föreläsning var ”att pressa begränsningar, satta av än själv eller andra”.

Jag använde min resa i Mot Alla Odds som grund, så som jag alltid gör nu för tiden, men talade om livet från barndomen och till nu och hur jag försöker leva och se på livets små och stora hinder.

Jag var som alltid rädd innan att inte få ihop det, men som vanligt kändes det som om allt föll på plats när jag väl var igång. Mest imponerad av mig själv är jag när det gäller min vana att anpassa föreläsningen efter tiden jag har på mig. Oavsett om det är 2 timmar, eller 45 minuter som idag, visas sista bilden 3–4 minuter före slutet och det finns alltid plats för frågor.

Det där är något jag lärt mig under höstens många föreläsningar. Både att anpassa antalet bilder efter angiven tid och alltid, känns det som, lyckas prata efter givet tema. Resan i Mot Alla Odds går att applicera på så himla mycket, som resan i livet självt. Det känns bekvämt oavsett om det handlar om tillgänglighet, idrott, delaktighet eller som idag, rehabilitering och rörelse. Det känns perfekt oavsett.

Sedan passade jag på att lyssna på en kollegas föredrag om sjukgymnastik och vikten av rörelse och konsekvenser för rörelse vid blindhet. Mycket intressant ämne där en del jag lärt genom åren av ”experter” visade sig vara fel.

Nu väntar en sista spurt på arbetsdagen innan det är dags att åka hem och träna på cykeln inför helgens inomhusträning.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Östersund, Återträff[/tags]

Nu rullar tåget från Östersund och lagom till vi skulle åka hem, kom snön :) Typiskt!

Jag tycker inte det är lika roligt att resa hem som bort. Det bär obönhörligt tillbaka till vardagen igen och det har varit en underbar helg. Det blev en stressig morgon med ett tåg som skulle avgå 05:47 och en klocka som av någon anledning inte ringde. Sonia väckte oss och vi fick alla klä på oss och i panik kasta oss ut i bilarna på 15 minuter. Tur att allt var packat, men det hade varit bättre start om man inte behövt stressa.

Nu sitter vi i alla fall på tåget, med SJ-kaffe och kanelbulle.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Östersund, Återträff[/tags]

En helt fantastisk helg är slut. Imorgon bitti åker vi hem och det känns tråkigt, för att inte säga direkt dåligt…

När vi anlände i fredags vid 14-tiden, mötte Sonia med sällskap samt Nina upp oss vid stationen i två bilar. Färden gick mot Orrviken, en by ca 2 mil utanför Östersund där Sonia bor. Där fanns redan Pax och Dennis Junge som gästade oss från förra säsongen av Mot Alla Odds.

När vi installerat oss och bytt om, åt vi lite innan vi bytte om och lastade om oss i bilar för att åka till kälkanläggningen SLeigh-X i Persåsen. Där finns en över 1km lång kälkbacke med lift som höll öppet enbart för oss denna kväll. Vi var fem deltagare ännu så länge samt en massa barn, familj, släkt och vänner. Vi kastade oss ganska omgående upp i backen och började åka.

Jag började åka egen kälke med Sonia som ledsagare, ibland bakom och ibland framför. Men det var lite svårt att höra vart hon var och hennes instruktioner så efter ett par åk föredrog jag att åka bak på någon annans kälke. Det blev en kusin ibland och min äldsta dotter Denise ibland. Det funkade bra att köra själv men fick gå lite lugnare till av förklarliga skäl. När jag åkte med någon istället var det fullt ös och roligare på det viset :)

När vi gjorde paus för att äta lite korv och fika, anslöt Niclas, Rickard och Arkan som bilat från Stockholm. Det var så klart ett kärt återseende och efter lite mat började även de åka.

De som hade svårt att klara knappliften som man normalt sett har mellan benen, fick åka skoter upp och ta kälken ner. Det var ingen stor skillnad på barnsligheten och leksuget mellan barn och vuxna :)

Vid 8-tiden verkade de flesta fått nog och vi packade in oss i bilar igen och åkte tillbaka till Sonia. Där på kvällen blev det fotovisning och ett avsnitt Mot Alla Odds tillsammans innan ögonen på de flesta började gå i kors då klockan säkert inte var mer än 22:30. Alla somnade som ljus den kvällen :)

Dagen efter skulle vi upp till en tjärn med den lokala skoterklubben samt en grupp andra funktionsnedsatta för att äta kolbullar och fika. Några åkte terrängfordon upp medan andra åkte bil. Det var fint väder men blåste så några av mina barn frös en del. Vi åkte skoter och fyrhjuling på isen och vuxna pojkar blev barn ännu en gång :)

När det var dags att åka hem kände sig nog alla nöjda, glada och lite frusna. Några vilade när vi kom hem. På kvällen var det planerat att hållas middag för de närmaste och sedan fest/mingel för alla som ville komma. Jag vet inte exakt hur många vi blev, men runt 70 säkert med alla som kom under kvällen. Det var kramkalas och fotografering i mängder med både vuxna och barn och vi fick känna oss lite som kändisar :) Det var oerhört hedrande och en otroligt varm stämning som fyllde hela kroppen!

Ännu en lång dag tog ut sin rätt. Våra barn somnade först vid 22-tiden, helt slut av alla aktiviteter och intryck :) Det var inte heller svårt för oss vuxna att somna :)

Idag söndag fick vi gå upp tidigt för att de som skulle bila tillbaka till Stockholm skulle hinna besöka Moos Garden för att få klappa livs levande, tama älgar :) Man har hört så mycket om dessa djur och känner respekt för dem vilket man också ska. Men plötsligt stod vi och matade en massa älgar med potatis direkt ur handen. De gick bland oss som vanligt och ingen behövde oroa sig för att bli sparkad. Däremot tar älgarna inte så stor hänsyn till oss människor, så bestämmer de sig för att gå, då går dem och då är det bra att hålla sig undan :) Moos Garden var väldigt fascinerande och klart värd att besöka om man kan!

Sedan var det dags att ta avsked från de tre första deltagarna Rickard, Niclas och Arkan som skulle bila de 60 milen tillbaka till Stockholm. Jag och min familj, Pax och Dennis åker inte förrän imorgon.

Det fanns mycket vi ville göra resten av dagen, åka upp någon timme till fjällen för att få se mycket snö och kanske åka skoter, åka en bit för att se bisonoxar, hälsa på en bonde på hans gård med ett 50-tal kor samt hälsa på en strutsfarm. Väldigt mycket vi ville men inte kunde hinna med. Så vi prioriterade Orrvikens Struts som låg inom behändigt avstånd på några kilometer.

Jag vet inte vad jag haft för bild av strutsar och jag har aldrig träffat några. Men inte förstod jag att de var så stora och så farliga! En spark från en struts så är man dödens och de är inte speciellt vänliga av sig, så vi höll oss på utsidan av staketet denna gång :) Men vi fick stå alldeles nära dem, hålla i ett riktigt strutsägg samt gå in och träffa kycklingarna som var betydligt mer fredliga. Ändå var det ingen av oss som riktigt vågade gå in till dem fast det vore möjligt :)

Resten av dagen ägnades åt korvgrillning, lek med fyrhjulingar och utbyte av foton. Helgen slutade med över 1100 bilder och ett gäng actionfilmer från kälkåkning som blir något att sätta tänderna i hemma sedan. Jag lägger upp en egen sida under Mot Alla Odds-sidan så fort vi åter är hemma och kan tömma kamerorna.

Nu är det kväll och dags att säga adjö till Pax och Dennis som ska åka till sitt logi som faktiskt är just hos Sonias släkting på strutsfarmen :) Imorgon åker vi olika vägar och olika tider så avskedet blir ikväll.

Vi ska packa och göra oss redo då tåget går mycket tidigt imorgon. Jag känner mig lycklig och vemodig på samma gång. Glad för att detta har hänt och ledsen för att det nu är slut. En konstig mix av salt och sött som alltid drabbar mig.

Men jag känner mig alldeles varm i hela kroppen av alla möten med nya människor som tagit emot oss med sådan värme och gästfrihet. En massa nya vänner som jag inte hade i fredags, det är också en fascinerande tanke :) Jag känner mig faktiskt lite fånig eftersom det bränner bakom ögonlocken av glädje och det som snart blandas med saknad. Jag vill så himla mycket att de bra sakerna ska fortsätta hända, bara fortsätta!

Det skulle inte gå att skriva en tacklista till alla människor som gjort detta möjligt. Risken att glömma någon vore för stor. Men först och störst, så klart Sonia som varit värd och planerat detta, hennes familj med föräldrar, syskon, kusiner, och andra släktingar, alla barnen och alla utomstående som velat träffa oss. Sune på Moos Garden, Morgan på Orrvikens Struts, Orrvikens / Guldkustens skoterklubb och så klart Sleigh-X i Persåsen. Och i raden av alla coola, varma människor, måste jag ändå rikta ett tack till Sveriges coolaste bonde alla kategorier, ”Pinnen” som med osvikligt engagemang roade och servade barn och vuxna och utan att åtminstone visa någon skräck gav sig av med en blind förare i terrängmaskinen ut över fälten, som om det vore hur självklart som helst, vilket det ju också är :)

Nu ska vi snart åka hem och smälta intrycken. Det kommer ta ett tag och jag lär helt säkert skriva mer.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Östersund, Återträff[/tags]

Nu är det bara en vecka kvar tills vi drar mot Östersund för en återträff med gänget från Mot Alla Odds. Sonia Elvstål arrangerar återträffen i sin hemstad Orrviken utanför Östersund.

Planen var att det skulle vara mycket vinter så vi kunde åka skoter men det milda vädret har drabbat även Norra Sverige så vi får nog hitta på andra aktiviteter. Men det gör inte mig så värst mycket.

Planen var också att hela familjen skulle åka som en gemensam grej. Nu är även det i gungning. Först sätter sig ena tonåringen på tvären och vill inte följa med men när väl den tonåringen åtminstone förlikat sig med sitt öde, får den andra tonåringen härdsmälta och satte för ett par dagar sedan igång med ett herrans liv. Jag tror att planen var att få lägenheten för sig själv med lite kompisar. Det hade inte varit en möjlighet ens i vanliga fall och efter höstens trassel så är idén närmast skrattretande.

Hur det än blir ser jag fram emot resan. Att sitta där på tåget bort, på väg mot något annat en helg, få krama Nina, Titti, Sonia, Niclas, Arkan, Pax och kanske Maria, hälsa på Dennis från Mot Alla Odds 2012 som också följer med och göra en massa roliga saker och träffa alla roliga människor igen! Skit samma om det är snö eller inte :)

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten[/tags]

Ikväll har jag föreläst i S:t Eskilskyrkan i Österhaninge församling. Man har något som kallas för öppna rum då man bjuder in föreläsare och bjuder in allmänheten. I vårens program var jag först ut med min historia.

Temat är ”våga leva” och det är ett ämne som passar väldigt bra in i min historia och mitt liv. Det handlar om livets upp- och nedgångar och utmaningar i stort som i smått. Det här temat är nog det som stimulerar mig mest när jag föreläser.

Det var väldigt nervöst innan föreläsningen. Jag har hört om liknande öppna evenemang i kyrkan som både varit fulla enda ut i entrén och sådana där det bara varit ett fåtal besökare och jag hade verkligen ingen aning eller känsla för hur det skulle bli i mitt fall. För några veckor sedan fanns en väldigt bra artikel om mig i kyrkans tidning, sådär bra så att jag själv blev glad när jag läste den. Tidningen går ut i alla hushåll så det fanns verkligen förutsättningar för att många skulle komma.

Mest nervös var jag ändå för att det skulle vara glest i bänkraderna. Då skulle jag behöva intala mig att det är lika viktigt att prata inför 10 som 100 men det skulle kännas konstigt tror jag.

Till min inledande bild föreställande en segelbåt i Nicaragua, fylldes kyrkan sakta och till slut var den full. Ungefär 120 besökare trodde man det var och märkligt nog var det mindre nervöst än om det skulle ha varit 10. I mitt fall tror jag det handlar mycket om att jag inte ser alla mängder människor. Klart jag hör sorlet och att det är många människor och det sprider sådan glädje i kroppen att så många vill komma och lyssna.

För mig är Mot Alla Odds> det största äventyret hittills i livet och tillsammans med mitt liv och min funktionsnedsättning tycker jag själv det finns väldigt mycket att berätta. Resan i Mot Alla Odds innehåller många paralleller med livet självt, hur det kan vara tufft ibland och helt underbart ibland. Min viktigaste parallell brukar vara det här med att utmana sig själv och pressa sina egna gränser. Man måste inte bestiga en vulkan, kräla i djungelns gyttja eller gå i 50 graders hetta. Det kan lika gärna vara en symbol för att utmana sig själv i mindre, mer vardagliga saker som kan vara tuffa nog, om än inte fysiskt.

Jag börjar känna mig rutinerad i det här med att föreläsa. Det känns bra och tiden flyger iväg och när jag drar upp min sista bild är det alltid 5–10 minuter kvar för frågestund och det kommer alltid väldigt bra frågor.

Applåderna efteråt värmer så klart och jag svettas och är varm och otroligt trött efteråt. Det känns som en riktig mental positiv urladdning men känslan att vara fascinerad över att så många tycker det är givande att lyssna kvarstår.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten[/tags]

I mitten av mars planeras en återträff för gänget i Mot Alla Odds. Det är Sonia Elvstål som står för initiativet och planeringen och det är också i hennes hemstad Östersund vi ska samlas.

Just nu verkar det som om alla utom två kan komma. Det är svårt att hitta en helg som passar alla och man ska också ha råd att resa. Men det är roligt att så många ändå kan komma.

Helgen 14–16 mars far vi därför norrut och det planeras en massa roliga aktiviteter så som att åka snöskoter, klappa älgar, mingelkväll med de som vill träffa oss och andra tokigheter :)

Tågbiljetterna är bokade och jag får med mig hela familjen. Gänget har inte träffats på väldigt länge. Här kommer det så klart text och bilder under helgen om en dryg månad.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten[/tags]

Idag är jag på återbesök hos Synskadades Riksförbund i Uppsala för att göra en ny föreläsning om Mot Alla Odds. Jag var här och föreläste i september.

Idag var det ett knappt 20-tal åhörare och det var trevligt och många bra frågor och som det verkade stort intresse. På något sätt är det både lite extra svårt och inspirerande att föreläsa inför andra med funktionsnedsättningar. Svårigheten består nog mest att inte kunna krydda upplevelsen med bilder.

Men roligt var det som vanligt och åter igen känner jag mig så där skönt trött efteråt.

Nu är det en avslappnande tågresa framför mig och den ska jag ägna åt en bra bok.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten[/tags]

Idag var jag inbjuden till Idrottens hus för att vara ”inspirationsföreläsare” för anställda i idrottsföreningar. Det var väldigt roligt precis som vanligt och en ordentlig skön energiurladdning och en bra avslutning på en bra fredag.

Jag hoppas kunna komplettera med lite bilder så småning om eftersom jag inte tog några egna :)

Tycker det här är så fantastiskt roligt och hoppas att det fortsätter!

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Föreläsning, Idrott, Idrottens Hus, Idrottsföreningar[/tags]

Idag var jag inbjuden tillsammans med Rickard till RP-föreningen för att föreläsa om vårt äventyr i Mot Alla Odds. RP-föreningen är en förening för människor med synnedsättning till följd av RP.

Jag och Rickard har aldrig föreläst tillsammans men jag har länge velat göra det. Den här gången kanske vi inte planerade så otroligt långt i förväg, vi sågs samma dag och fixade till bildspelet som jag tidigare använt själv så att det nu också passade Rickard bättre. Sedan bestämde vi hur upplägget skulle vara och kom snabbt och lätt överens.

Väl på plats möttes vi av ett 40-tal åhörare.Själva föreläsningen kändes väldigt bra och flöt perfekt. Jag tyckte själv vi fick till samspelet perfekt och känslan efteråt var riktigt bra.

Efter föreläsningen bjöds vi på middag och fick prata lite med folk och ta lite foton. Sedan kom den där akuta tröttheten över mig som ofta kommer efter sådana där urladdningar.

Nu är vi hemma, var och en till sitt och jag hoppas verkligen vi får göra om det igen. Kanske man borde marknadsfört sig ännu mer medan programmet fortfarande var högaktuellt.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Föreläsning, Almåsa Konferens[/tags]

Ett år har gått sedan resan i Mot Alla Odds började och i mitten av maj slocknade rampljuset när bilderna från avsnitt 8 fadade ut. Vi blev varnade för tomhetskänslorna efteråt när allt lagt sig vilket det gjorde väldigt fort. Jag har aldrig sett mig som någon som hör hemma i rampljuset och tänkte mig inte att det skulle bli tomt efteråt, bara som vanligt igen.

Men så klart blev det tomt när allt beröm och igenkännande lagt sig och människor allt mindre kom fram och pratade. Det var bara inom mig det fortfarande var lika stort och betydelsefullt. Däremot sa jag då och fortfarande, att jag kan hantera det. Jag måste inte göra något uppseendeväckande eller vara med överallt bara för att slippa hala flaggan. Tomheten känner jag av fortfarande men jag kan hantera det.

Nu under hösten har dock förfrågningarna om föreläsningar börjat komma. Inte många, men några och det ger mig möjlighet att hålla känslan vid liv och fortsätta försöka förmedla något till andra och det kommer jag göra så länge någon gitter lyssna.

Men det är konstigt hur det kan bli, vissa materiella saker har blivit heliga för mig. Jag har fortfarande kvar min stora väska som packningen kom i, jag har kvar i stort sett alla kläder och skor, vattenflaskor och övriga tillbehör som var med på resan. Klädernas loggor är övermålade och väskans logo är tejpad med tejp som jag inte får bort. Skorna som jag nu använder vid min utomhuslöpning luktar fortfarande svagt av mögel men är förvånansvärt fräscha efter de strapatser de varit med om. Det känns nästan som religion när det spöregnar ute och jag både kan ha gummistövlarna och regnstället från Nicaragua på mig.

Alla kläder ligger fortfarande sorterade i egen väska och även om jag använder dem när jag tränar, tvättas de separat och packas noga ner igen. När min fru vill låna det egna regnstället känner jag någon sorts fånig motvilja. Inte att hon använder dem, utan mot att risken finns att det går sönder eller försvinner.

Jag har väl inte försökt analysera mig själv så himla mycket. Egentligen är det väl självklart, saker som hjälper till att hålla minnena vid liv. TV-programmen finns kvar i datorn, DVD-skivorna ligger undanstoppade i säkert förvar och även om vi fått foton nu i ganska riklig mängd så kan jag inte ta del av dem på egen hand. Packningen blir väl som mina foton. De framkallar väldigt starka minnen, både lukter och känslor mycket mer än vad foton kan göra för mig. Men de har säkert liknande inverkan på övriga deltagare som de materiella grejerna har för mig.

Nu är det ett år sedan den där sista kvällen hemma. Känslorna var i uppror över att behöva lämna familjen så länge och helt utan kontakt och att själv kasta mig ut i det okända med en grupp helt okända människor i en TV-inspelning långt, långt hemifrån, en situation som var helt okänd för mig. Jag packade om väskan, läste igenom packlistan många, många gånger, både min egen och den produktionen satt ihop. Räknade kläder och packade kläder i vattentäta påsar efter ändamål. Regnkläder och varma kläder i en påse, underkläder och underställ i en påse, tröjor i en påse och reskläder i en. Ytterligare en påse innehöll toalettartiklar och den sista påsen innehöll de få tekniska saker jag fick ha med mig, anteckningsmaskinen, en liten ljudinspelare och en GPS-logger som jag smugglade med mig för att kunna spara vår position varje kväll.

Packningen blev min livlina och trygghet. Att ha den i full ordning var det enda jag kunde göra. Någon frågade mig under en intervju om jag hade kontrollbehov. Jag svarade spontant nej på den frågan eftersom ”kontrollbehov” för just mig och min uppväxt har så negativ betydelse. Men just detta tyder väl på en sorts kontrollbehov om något. Allt måste vara perfekt åtminstone på den punkten för att jag skulle kunna känna mig lugn.

Så det kanske inte är så konstigt egentligen att alla sakerna från den resan är så oerhört viktiga för mig. Något liknande kommer helt säkert aldrig inträffa i livet.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Föreläsning[/tags]

Idag var jag inbjuden som föreläsare på Österhaninge Församlings personaldag. Ett 60-tal anställda i församlingen träffades på en konferensanläggning på Södermalm i Stockholm och jag var inbjuden som hemlig föreläsare.

Temat var att arbeta tillsammans som ett team, att alla har olika förutsättningar och olika förmågor och att alla kan bidra med något. Min resa med Mot Alla Odds är ett väldigt tydligt exempel på hur man kan utnyttja detta.

Under den avslutande lunchen fick jag träffa och samtala med många intressanta människor. Bland andra kyrkoherden som menade att vi människor ständigt strävar efter att inte vara beroende av varandra och vägrar acceptera att vi är beroende av varandra. Beroende har blivit något negativt klingande och något som kostar pengar och allt som oftast är en belastning för andra.

Det kändes som om jag kunnat stanna där länge och diskuterat och reflekterat kring detta.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Kyrka, Församling, Österhaninge Församling, Österhaninge [/tags]

Ett år har gått sedan flygplanets hjul snuddade svensk mark igen och 9 deltagare med olika funktionsnedsättning och ett 20-tal produktionspersoner steg av och in på Arlanda. Det var slutet på en resa, det största äventyret i mitt liv. Det största och hittills det bästa :)

I slutet av mars 2013 började resan om när det sändes ut till miljoner tittare och vi liksom ni, fick uppleva det igen framför TVn. Det var en omvälvande tid på många sätt med så mycket positiv uppmärksamhet och igenkännande ute i samhället.

Jag har aldrig mått så bra och känt mig så stark som under den resan och jag har nog aldrig mött så många starka människor samtidigt på samma ställe som då. Tillsammans gjorde vi underverk genom att klara av det som nog de allra flesta såg som omöjligt.

Jag har heller aldrig mått så bra som under perioden mars till maj när det sändes i TV. Jag mådde väldigt bra av all bekräftelse och jag var stolt över min prestation och den jag är som människa. Vi kan alltid tro att vi vet hur vi ska bete oss under press och stress under lång tid, men man kan inte veta förrän man varit där.

Jag tror jag vågar påstå att bekräftelsen och uppmärksamheten bara gjort mig mer ödmjuk och inte dryg och högfärdig.

Det är knappast någon hemlighet, man kan läsa det tydligt här i bloggen, att jag har ”ups and downs” precis som alla andra. Som funktionsnedsatt känner jag mig på något vis alltid i underläge och måste kämpa för att visa att jag är åtminstone nästan lika bra som alla andra. Det är en kamp mot fördomar och en människosyn jag aldrig kan vinna. Ibland får jag energi och viljan att försöka, ibland tappar jag totalt orken och lusten. Det här äventyret gav mig den största kicken och starkaste känslan någonsin att jag och vi andra duger till. Sedan, precis som med den där kampen jag aldrig kan vinna, är jag nu åter i vardagen och åter finns människor omkring mig som på fullaste allvar tycker att jag är mindre värd, att jag inte klarar samma saker och lika bra som dem. När vissa av dem nu läser detta, kommer ordet ”martyr” över deras läppar. Jag har hört det live också, så jag vet. Men jag är ingen martyr, jag ger aldrig upp även om kampen nog är dömd att misslyckas. Jag vet egentligen vad jag duger till och att jag är mycket bättre än ”dem”. Men ibland hjälper och räcker inte vetskapen, som att gå i en lång, lång uppförsbacke.

Men detta inlägg skulle vara ett tack! Under hösten har jag en del föreläsningar och 2 inbokade tidigt 2014. Det mest troliga är att det sedan inte händer så mycket mer och intresset för vår resa kan inte vara för evigt. Dagböcker, bilder och några videoklipp är utlagda och så mycket mer finns inte att göra.

Och mitt första stora generella tack är till SVT, som skapade detta äventyr, gjorde det möjligt. SVT valde mig och 9 till att förvalta det och det är en stor ära! Jag känner inte ens en bråkdel av er till namnet, så därför får mitt tack bli mer generellt. Siri B och Anna B, er känner jag. Ni var fantastiska och ni får hälsa de kollegor som bör ta åt sig.

Mitt andra generella tack får gå till alla andra i produktionsbolaget Mastiff och de externa partners de arbetat med både i Sverige och medarrangören utomlands. Alla människor som arbetat med casting, logistik, redigering, loggning… Så väldigt många! Ann-Sofie A, Rasmus och ni andra som inte fick följa med på resan. Maria H som var vår assistent och läkaren Ingrid D och sjuksköterskan Petra H.

Ett tack till alla ni som följt och fortsätter följa oss på ett eller annat sätt, alla mina följare på min Mot Alla Odds-sida på Facebook som ständigt ger mig sådan fin feedback och gör att jag mår så mycket bättre! Jag hoppas kunna fortsätta ge er något av mitt liv.

Självklart ett tack till er andra deltagare som delade det här äventyret med mig. ”Vänner för livet” heter det, på ett eller annat sätt är det ju så. Även om alla vi inte hörs så ofta och några inte känner så stort behov av att träffas, så beundrar jag och tycker så mycket om er för att vi gjorde detta tillsammans. Inte utan split, men med stor ödmjukhet och en styrka, mentalt och fysiskt som kunde flytta berg! Ni tål att listas, helt utan inbördes ordning, var annan kille och var annan tjej :)

• Niclas Rodhborn – för vårt samarbete som växte sig så starkt och bra så snabbt, för din humor och inställning till livet.
• Nina Lundberg – tappra, modiga flicka, intelligent, varm och humoristisk och med ett jävlar anamma som många borde avundas
• Rickard Forshäll – för att du delar med dig av dina livserfarenheter, för att vi känns så lika på många sätt, delat erfarenheter i livet fast ur olika perspektiv, för din fysiska styrka och ständigt positiva inställning och allas lika värde
• Angelica ”Titti” Österberg – varm, glad och hjälpsam, klok och modig och med ett ego vi ibland fick hjälpa till att dra fram för att du skulle tänka på dig själv åtminstone lite :)
• Per ”Pax” Axensköld – din humor och dina sköna kommentarer skapar ständigt många skratt, din rörande, självutlämnande berättelse om funktionsnedsättningen, ärligt och modigt och styrkan i gruppen det tog en stund för att få visa :)
• Sonia Elvstål – min granne och nattliga sällskap allt som oftast i lägren när det bara var vi som låg vakna och behövde någon att prata med och smälta intrycken. Alla knasiga skratt och sånger, hjälpsamheten och envisheten och en ständig förmåga att tänka på andra. Vi två var först ur planet och in i bild när äventyret började :)
• Arkan Palani – tuff och envis och med en skön humor :) Lite nervöst när en blind skulle köra rullstolen, men du dolde det ganska bra :) Du skulle absolut till Stilla havet och alla skulle med :)
• Petra Örlegård – när vi sågs första gången tänkte du att jag skulle bli den som du skulle få svårast att kommunicera med. Jag tänkte att du nog skulle bli förvånad när jag kunde lite teckenspråk och väl vågade visa det :) Stark och envis och din mentala styrka under de förhållanden som rådde med bristande kommunikation imponerar mig djupt! En dag skulle jag vilja springa marathon och då vore det coolt att ha dig som ledsagare!
• Maria Lindholm – sist och faktiskt minst, fast bara till växten. Det tog lång tid innan vi började växla några ord, säkert osäkra på varandra. Jag hann inte lära känna dig innan du var tvungen att lämna expeditionen och det var så grymt sorgligt att sen se ditt personporträtt – du hade precis som vi behövt det där äventyret så jävla mycket!
• Oskar Kihlborg – expeditionsledaren kunde nog inte ha blivit ett bättre val. Utan kunskap eller erfarenhet av människor med funktionsnedsättning ställdes ändå samma krav på oss andra som vilka expeditionsdeltagare som helst. Du sa alltid att det här är på riktigt! och så var det verkligen.

Sist och störst, ett tack till min familj som lät mig ge mig av en månad utan kontakt, på det stora äventyret. Hos mig flög tiden fram. Jag brukar försöka beskriva min känsla som att jag saknade er men längtade inte hem. Det ska inte misstolkas men jag kan inte förklara det bättre. Hos er kröp tiden fram och oron var stor och informationen knapphändig. Det var tufft för min fru att ganska ensam ta sig igenom den månaden på egen hand med endast ett fåtal vänner vid sin sida.

Nu väntar nog en annan utmaning, mindre angenäm men viktig, att gå tillbaka till vardagen igen. Jag har skrivit det många gånger förr, att jag hoppades att detta skulle leda vidare till något mer. Men ingen vet vad som väntar i framtiden.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten[/tags]

Det här blir verkligen en lång dag och det fina med SJ, är att det alltid händer något :) Jag fick sällskap till Malmö centralstation. Där skulle jag möta ledsagare 16:45, 25 minuter innan mitt tåg skulle avgå. Väl på plats konstaterar min följeslagare att det är tågförseningar först på 30, sen på 60 minuter. Men någon ledsagare dyker inte upp. Det ska de göra oavsett tågets nya avgångstid som kan ändras både bakåt och framåt.

När jag ringer ledsagningen, har ledsagaren glömt bort mig :) Men hon dyker upp i god tid innan tågets nya avgångstid så just denna gången gick det bra på grund av av tågförseningar. Hade tåget varit i tid hade jag förmodligen missat mitt tåg.

När tåget väl kommer får vi veta att förseningen beror på att en lokförare kört mot stoppsignal på den danska sidan. I Danmark tas man genast ur tjänst för utredning, så förseningen berodde på att det tog tid att få fram en ny förare. I Sverige tas man tydligen inte ur tjänst, utan får fylla i ett antal blanketter och sedan rulla vidare.

Det låter ju lite konstigt med tanke på att orsaken till att man kör mot stoppsignal, kan vara både för att man är påverkad av något eller faktiskt sjuk.

Men man lär sig nya saker varje dag, det är det som är så fint här i livet :) Men bortsett från en gigantisk huvudvärk som alltid kommer efter mina framträdanden när spänningen och nervositeten släpper, så är stämningen god. Jag kommer komma hem minst en timme senare bara om inget annat händer längs vägen.

Beundrar också min tålmodiga hund. När jag reser så här långt blir det mycket passiv tid och i storstäder växer inte skogen tätt vilket gör att det är svårt att rasta hunden före avgång och efter ankomst hemma. Samvetet gnager lite för att hon bara lyckats hitta typ ett löv att kissa på. Hon borde behöva klutta också men det får vänta.

Som vanligt är hon lika glad mot husse ändå och kliar man örat och säger ”förlåt” tittar hon upp på kanelbullen och säger att det nog ordnar sig med ursäkten men vi kan väl snacka kanelbulle istället? :)

Ännu rullar tåget stadigt norrut och jag tänkte försöka hålla mig vaken så jag kan sova sen. Vi får se hur det går.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Malmö Stad, SJ, Tåg, Resa[/tags]

Nu har jag avslutat min föreläsning på Malmö Stads råd för funktionshindersfrågor årskonferens. Enligt uppgift var det 55 åhörare.

Det kändes väldigt bra och var otroligt roligt. Många som kom fram både före och efter och många bra frågor. Den här gången glömde jag inget väsentligt och tog inte saker i fel ordning :)

Nu ska jag påbörja min långa resa hem.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Malmö, Föreläsning, Malmö Stad, SJ, Tåg, Resa[/tags]