Barn som far illa

Hej kära läsare — vilka ni nu är. Det händer mycket just nu som väcker en massa gamla barndomsminnen. Dom är inte så obehagliga längre, inte smärtsamma, får inte min gamla att vakna. Dom bara finns där. Man kan väl säga att vi är kompisar, eller som ett gammalt nött par, lärt oss leva med varandra. Det händer en massa i barnens skolsituation som jag bloggat lite om, man läser att storyn om Mia Eriksson som jag också bloggat om [i inlägget Kommande boken ”Mia – Sanningen om Gömda”) är på väg att spräckas som påhitt eller i vart fall överdrifter av en journalist som grävt fram en massa sanningar. Dessa böcker av Mia Eriksson och Liza Marklund har jag nog en egen rellation till. Inte för att vi upplevde ens i närheten av hennes helvete som hon beskriver när vi var små. Men ändå finns svaga likheter.

Dessutom händer saker i min perifera bekantskapskrets som når mig och som gör att känslan av total maktlös Svensson blir ännu tydligare.

När vi var små rådde en del missförhållanden kan man väl säga. Det kan man läsa mer om under Om mig på mina undersidor. Berättelsen som faktiskt är helt sann är inte färdig men jag jobbar på att minnas och skriva ner. Men jag var ett av tre barn som hade den stora förmånen att gå på specialskola i Stockholm och lämnade mina två syskon långa tider. Jag var nog lyckligast lottad av oss alla på mer än det sättet. Jag hade också människor både inom skola och privat som verkade för att jag skulle få komma därifrån. Men socialtjänsten som haft kontakt med min familj under alla år, såg ingen större anledning att besluta något drastiskt. Men när jag var 15 fick jag själv större makt så med hjälp från en stödfamilj rymde jag hemifrån, på sommaren 1988. När ett seglarläger på Västkusten var slut åkte jag till min stödfamilj i Stockholm istället för hem till Småland, och där blev jag kvar. Såklart följde rättegång som jag tror handlade om egenmäktigt förfarande eller
vad det kan heta när man nästan kidnappar barn, men det är skitsamma. Vi vann och jag fick ett beslut om LVU – lagen om vård av ungdom (eller om det heter ”unga”). Men för mina två andra syskon som haft det värre än jag, som aldrig haft en fristad fanns fortfarande ingen anledning för åtgärd. Jag försökte ta min syster bort därifrån, hon var stor nog att bestämma själv. Men hon sumpade chansen med svek och lögner. Min bror var fortfarande 10 år och vi försökte men fick socialtjänsten inte till något beslut.

Och nu händer det igen… I praktiken samma sak. Jag saknar alla detaljer. Men en familj, mycket trasig med 5 barn som gått igenom våld, slagsmål, fester och narkotika, kvinnomisshandel och flykt genom fönster nattetid, en mamma som försvinner på fester och liknande. Exakt hur första barnet hamnade i stödfamilj vet jag inte men hon kom liksom jag iväg i tid. Men för de andra fyra fanns ingen anledning till stöd. Nu verkar det som barn nummer 2 också har förlupit hemmet till samma stödfamilj som sin äldre syster. Jag kan bara hoppas att det är så och att hon får stanna.

Men hur kan det vara så? Hur kan man bedöma att ett barn far illa men andra barn inte gör det? Hur kan man tillåta att en mamma utsätter sina barn för den ena yxbeväpnade mannen efter den narkotikamissbrukande andra, misshandlande tredje mannen och så vidare, som det tycks i all oändlighet?

Vi hade många teorier när jag var i samma situation. Ibland visar staten sådana krafttag och man undrar varför man skjuter myggor med automatkanon ibland, men ibland — eller som det känns oftast — väljer att blunda och inte agera, eller i bästa fall stoppa in små intetgörande insatser som bara förlänger lidandet. Det måste vara för att statuera exempel och sedan när man gjort det kan man nöjt luta sig bakåt, slå sig för bröstet och stolt säga ”fan va ja e bra!”

Den 15:e oktober sände *Uppdrag granskning ett repotage om barn som bor på Meros Camping i Göteborg och att socialtjänsten tycker det är ett förkastligt boende för narkomaner och alkoholister men menar att det tydligen är helt OK för romska barn att bo i. Och när man konfronterar socialtjänsten med sådant slår dom bara ifrån sig. Se gärna programmet och hör några underbara kommentarer. Där visar Socialtjänsten tydligt att det är skillnad på olika och det som jag redan vetat, att man faktiskt saknar vättiga verktyg att göra något på riktigt. Man kan bara göra punktinsatser för att statuera exempel och visa muskler och makt, men inte så mycket mer och det är sorgligt. Det som är värst i allt detta, är att i Socialtjänstlagen är det mesta av det här ganska tydligt. Människorna som är dess utövare gör bedömningarna. Man leker ner tid och pengar på att stoppa en gtumusikant som stör människor som är fina i kanten, det har man tid och kraft till. Vad var det någon sa i telefon om gatumusikanten, en ”sannitär
olägenhet”. Och sådana människor är demokratins väktare och försvarare och utövare. Härligt!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

5 reaktioner till “Barn som far illa”

  1. Hej Joakim !

    Jag kommer att följa din sida, så du kommer att få många besök av mig och jag kommer med största säkerhet att göra flera inlägg.

    Att inte föra vidare en osund uppväxt på sina barn är EN MYCKET BRA BÖRJAN, det gör att man bryter en osund tradition och ger sina barn en chans att få ett bättre liv och det ska man vara stolt över. Att göra detta trotts sina egna upplevelse och svårigheter under uppväxten är en stor bedrift.

  2. Tack Rune för kommentar och länktips. Nu kanske du inte läser här mer men jag har börjat läsa din berättelse och ska fortsätta. Jag blir direkt inspirerad att försöka slutföra min egen jag påbörjade en gång för länge sedan som liggerhalvfärdig här på sajten. Kanske är just dessa dagar runt jul ”bäst” för sådant när minnen och ångesten är extra tydlig och allt man försökt glömma och städa undan genom åren lättare tar sig upp till ytan igen.

    Min beröättelse är inte heller en snyfthistoria men kanske hjälper den någon att känna att det finns fler, det är inget fel på ”mig”. När mitt eget livsöde hann ikapp mig 2003 och jag led svårt av panikångest under ett drygt år märkte jag som du att man kommer inte undan och man kan inte grävaner och glömma bort hur länge som helst.

    Det är som du säger, allt får konsekvenser och dessa konsekvenser känner jag att jag vill veta när det gäller mig själv för att skydda mina barn. Där känner jag att jag lyckats på så vis att jag har aldrig upprepat något av det jag själv fick uppleva. Det är en bra början :).

  3. Jo jag klarade mig bra, mycket tack vare att jag var borta långa tider på internatskola och bara kom hem på jul- och sommarlov och jag gjorde mitt bästa för att spendera även dessa i min stödfamilj. Även när jag var hemma var jag mentalt någon annanstans och när det var kaos hemma kunde man dra sig undan i dagdrömmar och liknande.

    Kan väl bara säga så mycket som att mina syskon klarat sig mycket olika i livet. Den jag har kontakt med är bara min bror och han har klarat sig bra efter omständigheterna.

  4. Jag hade verkligen ingen susning om att du hade den här typen av bakgrund. Det är tråkigt, både för dig och dina syskon. Hur lever dom förresten idag?

    Trots allt så kan man ju konstatera att det blivit en väldigt vettig människa av dig iallafall. :)

Kommentera