Möten som berör del II

Bild: Robert Bäckman, Edit Kjell och Joakim Nömell Bild: Robert Bäckman, Emma Lantz och Joakim Nömell

Idag vid frukosten på Vara Folkhögskola där jag deltar i en workshop i orientering och förflyttning kom det fram en tjej och presenterade sig som kusin till en av deltagarna i Mot Alla Odds . Hon och hennes kompis hade sett oss på TV, tyckte det var fantastiskt bra och hade en massa frågor. Jag kände just då att jag inte riktigt hade tid men sa att jag var tillgänglig ikväll och vi bestämde träff.

Vi sågs en kort stund före middag och sedan igen senare på kvällen. Då gick vi och hennes pojkvän och kompis på långpromenad i Vara city och satt sedan på rummet och pratade och självklart fotograferade en massa. Jag kände mig så varm och glad igår när jag la mig.

Idag vid frukost kom de fram igen och ville säga hejdå och försäkra att vi hörs och ses igen. Jag kände att jag blev generad, varm i kroppen och rodnade helt säkert. Lika säkert märkte jag hur mina kollegor totalt missuppfattade varför. Två unga tjejer i 20-årsåldern, må vara även med en lika ung kille, ”springer efter mig” flera gånger, och ogenerat kommer fram och pratar och avskedskramas vid vårt frukostbord.

Men min rodnad hade inte alls något med unga tjejer att göra. De tre var bara så rättfram och uppriktigt glada att se mig och så gärna ville ha några minuter av mitt liv. Jag är inte så van vid sådan uppmärksamhet och har nog svårt att förstå att det finns många människor jag påverkat där ute. Vi pratade en massa djupa saker igår om utanförskap och mobbing, erfarenheter många av oss delar och styrkan en av dem fick av vårt äventyr, att kunna och att bevisa att det går!

Därför blev jag generad, otroligt lycklig av mötet. Att lilla jag verkar kunna ge andra positiv energi och styrka. Det, vid sidan av den fysiska utmaningen, var hela min förhoppning och anledning att delta i Mot Alla Odds. Jag kan tänka mig att ”riktiga” kändisar blir vana med tiden. Själv har jag ju trots allt bara fått frågan om fotografering några få gånger och faktiskt bara skrivit en enda autograf :) Och uppmärksamheten började dala ganska fort efter att serien var slut.

Sådana här möten gör mig så glad och får mig att känna mig så stark och verkligen växa. Det var som i början av april när en tjej kom fram och bara sa att jag var en fin människa. Om jag förändrat något för människor där ute, så förändrar varje möte, varje sådan respons livet för mig. Jag kan ibland tänka att själva äventyret i sig kanske inte påverkat mig så mycket. Kanske mycket i smått men inget väldigt stort som ändrat mitt liv som om man slagit om en strömbrytare. Men detta som ändå sker allt för sällan påverkar mig mycket.

Det förekommer en ojämn kamp om energi. Den energi som går åt att bevisa och försöka vara åtminstone lika bra som andra. Det kan gälla jobb framför allt men också privatliv. Att ändå aldrig lyckas, att ständigt kämpa denna ojämna kamp mot fördomar och en del människor som verkligen inte vill att man ska tro att man är någon. Och sedan det som fyller på energiförrådet, det är inte lika mycket.

Därför är jag så otroligt tacksam för sådana här korta stunder i livet som jag lever länge på.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Vara, Västra Götaland County, Sweden.

Kommentera