Kategori: Djur

Föreningen Sveriges Ledarhundsförare har startat en namninsamling för ett förbud mot diskriminering av ledarhundsförare i samhället. Vad jag förstår ska namninsamlingen pågå under 2012 och sedan lämnas in till berörda inom regering och riksdag.

skriv under här!

När jag fick min första ledarhund som nubliven student och 20-åring i mitten av 1993 såg allt helt annorlunda ut. Alla ni ute på stan, vuxna som barn visste vad en ledarhund var och vad den kunde. En del föreställningar om ledarhunden var kanske något överdrivna, men åt det fina hållet. Allmänheten trodde att en ledarhund hittade överallt, att jag kunde säga att ”nu går vi till Vasagatan 15” och så bar det av :) Vidare trodde man att ledarhunden såg skillnad på rött och grönt ljus vid övergångsställen och kunde hålla koll på trafiken och att hundarna dessutom var tränade för skydd.

Om någon klappade hunden utan att fråga och när den hade sin vita sele på sig som arbetstecken, så var det alltid någon som la sig i och sa ”vet du inte att man inte får klappa ledarhundar?”

Problemen i samhället var som jag upplevde det ganska små. Jag levde ett aktivt uteliv och fick redan efter studentsommaren mitt första jobb. Jag upplevde oerhört sällan att det var något problem med hunden. Problemen som fanns exempelvis på restauranger var att få personalen låta bli att mata hunden och bara nöja sig med att ställa fram vatten :) De få gånger vi blev utslängda och när stödet från andra restauranggäster inte hjälpte, gick att räkna på ena handens fingrar.

Självklart kan våra hundar inte hitta överallt, och självklart kan de inte hålla koll på trafiken och övergångsställen. Men när vi är ute och går med våra hundar kan det se så ut, för att allt ofta flyter på så himla bra. Vi förare pratar också mycket med våra hundar, för att ge dem kommandon och uppmuntran.

Med tiden kan våra hundar lära sig vissa begrepp så som ”nu går vi hem” eftersom hem är förknippat med mat och trivsamhet och något vi gör regelbundet. Och själv kan jag ofta säga till min hund att ”nu går vi till jobbet, ICA” etc men jag måste ändå hitta själv, kunna ge hunden instruktioner under vägen.

När vi kommer fram till ett övergångsställe eller obevakad korsning får jag själv lyssna på trafiken och ljudsignalerna och bedöma när det är dags att gå och då ger jag hunden kommandot ”före” för att jobba framåt. Ibland när samspelet mellan hund och förare blir väl inarbetat kan jag som förare slarva lite med kommandogivningen, och bara genom en liten signal i kopplet eller selen visa hunden att det är dags att gå. För allmänheten kan det helt säkert se ut som om hunden själv bestämmer när det är dags. Hunden kan också lära sig att höra när ticksignalerna byter ljud och av vanan vilja gå när det börjar ticka fort, men avgörandet ska alltid vara mitt.

Våra hundar åstadkommer underverk! De är tränade att undvika alla sorters hinder vi kan möta i vår vardagsmiljö. Allt från utställda saker på trottoarer, utstickande föremål ända upp i huvudhöjd, utstickande lastbilsflak, uteserveringar, cyklar, stolpar etc. Hundarna försöker hitta den bästa vägen runt hindren och finns ingen lösning ska hunden stanna vid hindret så att jag själv kan med hjälp av den vita käppen kontrollera vad som är i vägen.

Hundarna markerar trottoarkanter och trappor upp och ner. Vid en trappa ner stannar hunden vid kanten av trappan och vid trappor upp kliver hunden upp med framtassarna på första trappsteget och stannar och väntar på kommando att fortsätta. Våra hundar kan söka efter en mängd saker, så som stolpar vid övergångsställen, bänkar om man vill sitta ner, dörrar in och ut från tåg och byggnader.

Jag har i tidigare inlägg försökt beskriva på vilket sätt ledarhunden har förändrat mitt liv i grunden och berättelserna från andra ledarhundsförare är likvärdiga. Ökad rörlighet, säkrare att gå utan att riskera att göra sig illa eller gå fel och en frihet och ett oberoende som fortfarande, efter 5 hundar och snart 20 år som ledarhundsförare ger ordentliga kickar!

Men samhället har förändrats mycket sedan 1993 och det finns säkert flera förklaringar och orsaker till det. Jag hävdar själv att den främsta orsaken är den bristande, för att inte säga obefintliga marknadsföringen av ledarhundar idag är den största boven i dramat. Förr syntes vi på mässor, uppvisningar, festivaler, i skolor, dagis etc medan det i stort sett inte görs något sådant idag. Information och kunskap hos allmänheten är färskvara och inget man jobbar upp och sedan tror ska förnya och sprida sig själv.

Idag är det mera regel än undantag att hunden innebär någon form av begränsning. Det kan vara svårt att få jobb om man har ledarhund, gå och handla eller hämta ut posten hos ett postombud, gå på teater, bio, café, restauranger, gym eller komma in på utbildningar av olika slag. Det finns främst tre orsaker man skyller på, allergi, hundrädsla och mer sällan, hygien. Det som märkligt nog är det minsta problemet idag är att gå till vårdcentralen, sjukhus eller tandläkare där åtminstone de två första borde vara ett problem om allergi verkligen var ett problem. Jag kan alltså gå till doktorn utan problem, men ett besök på en pizzeria där pizzabagaren går direkt från degen till avtorkning av bord och tillbaka möter otroliga svårigheter. Eller varför inte en mataffär där alla går och petar i frukt, grönt och godis där man inte har en aning om när och om folk senast tvättade händerna.

På Sveriges Ledarhundsförares hemsida kan man läsa mer om allergier och vad en av Sveriges främsta professorer anser om hunden som ett allergiproblem i samhället. Men grunden är att en stillaliggande ledarhund i en restauranglokal inte avger några mätbara allergen för någon som sitter några bord bort.

Samtidigt som många andra länder sedan många år har lagstiftning som förbjuder diskriminering även av ledarhundsförare, verkar Sverige snarare ta steg bakåt i utvecklingen än framåt. I flera länder kan en näringsidkare få böter för att denne nekar en ledarhundsförare tillträde. Vad Sveriges Diskrimineringsombudsman DO anser om diskriminering av ledarhundsförare i Sverige, finns återgivet i flera inlägg här i bloggen.

Den diskrimineringslag som finns i Sverige förbjuder att man nekar någon tillträde på grund av etniskt ursprung, religion, sexuell läggning eller funktionshinder. Du får inte säga till någon att denne inte får komma in för att den är bög, blind eller muslim. Så långt är allt i sin ordning. Problemet för oss med ledarhund är att man inte förbjuder mig att komma in på grund av min synskada. Jag är hjärtligt välkommen, men det är hunden man inte vill släppa in. Trots att hunden är mitt hjälpmedel, ofta avgörande för att ta mig till och från platsen, och att det innebär att det är jag som får vända i dörren, tar lagstiftaren inte hänsyn till.

Mycket mer om detta finns i bloggen och på Sveriges Ledarhundsförares hemsida. Stöd påverkansarbetet för en mer omfattande och komplett lagstiftning genom att bidra till namninsamlingen.

skriv under här!

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Arbete, Samhälle, Utbildning, Restaurang

I maj förra året gjorde jag en anmälan om diskriminering gällande Evas Pianobar i Göteborg. Jag var där på en affärsresa och skulle besöka restaurangen efter önskemål från mina danska leverantörer, men blev nekad tillträde på grund av min ledarhund. Hela historien finns att läsa på länken ovan.

I dag kom svaret från Diskrimineringsombudsmannen – DO och beslutet blev — föga förvånande — ett avslag.

Här är beslutet i sin helhet:

:X:

diskriminerings ombudsmannen
2012-06-14 joakim@nomell.se
Ärende ANM 2011/791 Handling 11

Beslut
Diskrimineringsombudsmannen (DO) avslutar detta ärende. Det betyder att DO inte kommer att göra något mer i ditt ärende.

Bakgrund
Du har anmält att du blev nekad inträde på Evas Pianobar på grund av att du har en ledarhund.
Evas Pianobar har i sitt yttrande till DO svarat att anledningen till att du inte fick besöka restaurangen var att det finns en anställd som är pälsdjursallergiker samt mycket rädd för hundar.

Skäl för beslutet

Lagregler
Diskrimineringslagen (2008:567) förbjuder diskriminering som har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning vid tillhandahållandet av varor och tjänster.

Direkt diskriminering innebär att en person behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation och att det finns ett samband med någon av diskrimineringsgrunderna.

Trakasserier är ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna.
I en rättegång ska DO visa omständigheter som ger anledning att anta att anmälaren har blivit diskriminerad.

DO:s bedömning
DO har fått in flera anmälningar som handlar om att personer med ledarhund inte får tillträde till restauranger. DO har utrett flera av dessa ärenden och är medveten om den problematik som personer med ledarhund möter i samhället

DO arbetar för att principen om allas lika värde och rättigheter ska respekteras i samhället. DO verkar på olika sätt för att åstadkomma en sådan

samhällsförändring. Ett viktigt verktyg i arbetet mot diskriminering är diskrimineringslagen och möjligheten att väcka talan i domstol. Av förarbetena till diskrimineringslagen framgår att DO själv väljer vilka ärenden vi vill föra till domstol.
I ditt fall har restaurangen nekat dig att ta med din ledarhund in på restaurangen med anledning av att en av de anställda är hundallergiker. DO bedömer därmed att omständigheterna är sådana att vii en framtida domstolsprocess skulle få svårt att visa att du har blivit utsatt för diskriminering. DO väljer därför att avsluta ditt ärende.

DO kommer dock att arbeta vidare med frågan och är tacksam för den information vi har fått genom din anmälan.

Beslut i detta ärende har fattats av Ulrika Dietersson efter utredning från Lars Thornberg.
Detta beslut går inte att överklaga. Om du själv vill driva ditt ärende vidare kan du väcka talan i tingsrätt.

Lars Thornberg Utredare

Ulrika Dieters on
Enhetschef

För kännedom till Evas Pianobar

Box 3686
103 59 Stockholm Besök Torsgatan 11
Tel 08-120 20 700 Fax 08-120 20 800 Texttel 08-120 20 820
Org nr 202100-6073 E-post do@do.se Webb www.do.se

:X:

Det är alltså så här det alltid går när en ledarhundsförare anmäler till DO. DO anser inte att man är utsatt för diskriminering i och med att man nekas tillträde. Jag har hört motiveringen att det inte är mig man nekar tillträde, utan hunden. Att det i sin tur så klart drabbar mig och ger mig ett sämre liv med sämre tillgång till samhället än andra verkar inte vara diskriminering.

Antagligen gör DO en korrekt bedömning så till vida att ärenden som dessa inte skulle ha en chans i en rättslig prövning. Enda lösningen vore en bättre lagstiftning som även omfattade våra hjälpmedel som ändå är förutsättningar för att vi ska kunna vara lika delaktiga i samhället som andra, oavsett om det är en ledarhund, rullstol, vit käpp eller krycka.

Jag undrar om DO inte reflekterar över det märkliga i att det alltid tycks dyka upp en svårt allergisk person just på det stället en ledarhundsförare önskar få tillgång till. Extra fundersam blir man rörande äktheten när det också råkar vara en både svårt hundrädd pälsdjursallergiker i en och samma person.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang

I maj förra året gjorde jag en anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg hos Diskrimineringsombudsmannen – DO. Anledningen var att jag inte blev insläppt med min ledarhund när vi var ute ett gäng kompisar en kväll när jag var på besök i Göteborg i tjänsten. Hela historien finns att läsa i det tidigare inlägget på länken ovan.

Idag kom svaret från Diskrimineringsombudsmannen och det blev — inte helt oväntat — avslag. Såhär lyder beslutet:

:X:

diskrimineringsombudsmannen
2012-06-14 joakim@nomell.se
Ärende ANM 2011/780 Handling 10

Beslut
Diskrimineringsombudsmannen (DO) avslutar detta ärende. Det betyder att DO inte kommer att göra något mer i ditt ärende.

Bakgrund
Du har anmält att du blev nekad inträde på Kelly’s Bar & Restaurang på grund av att du har en ledarhund.

Kelly’s Bar & Restaurang har i sitt yttrande till DO svarat att de har ett generellt pälsförbud då flertalet av resturangens gäster är pälsdjursallergiker. Vid tillfället då du ville besöka restaurangen fanns också en pälsdjursallergiker i lokalen.

Skäl för beslutet

Lagregler
Diskrimineringslagen (2008:567) förbjuder diskriminering som har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller alman trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning vid tillhandahållandet av varor och tjänster.

Direkt diskriminering innebär att en person behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation och att det finns ett samband med någon av diskrimineringsgrunderna.

Trakasserier är ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna.

I en rättegång ska DO visa omständigheter som ger anledning att anta att anmälaren har blivit diskriminerad.

DO:s bedömning
DO har fått in flera anmälningar som handlar om att personer med ledarhund inte får tillträde till restauranger. DO har utrett flera av dessa ärenden och är medveten om den problematik som personer med ledarhund möter i samhället.

DO arbetar för att principen om allas lika värde och rättigheter ska respekteras i samhället. DO verkar på olika sätt för att åstadkomma en sådan samhällsförändring. Ett viktigt verktyg i arbetet mot diskriminering är diskrimineringslagen och möjligheten att väcka talan i domstol. Av förarbetena till diskrimineringslagen framgår att DO själv väljer vilka ärenden vi vill föra till domstol.

I ditt fall har restaurangen nekat dig att ta med din ledarhund in på restaurangen med anledning av att en pälsdjursallergiker befann sig i lokalen. DO bedömer därmed att omständigheterna är sådana att vi i en framtida domstolsprocess skulle få svårt att visa att du har blivit utsatt för diskriminering. DO väljer därför att avsluta ditt ärende.

DO kommer dock att arbeta vidare med frågan och är tacksam för den information vi har fått genom din anmälan.

Beslut i detta ärende har fattats av Ulrika Dietersson efter utredning från Lars Thornberg.

Detta beslut går inte att överklaga. Om du själv vill driva ditt ärende vidare kan du väcka talan i tingsrätt.

Ulrika Dietersson Enhetschef
Lars Thornberg Utredare

För kännedom till Kelly’s Bar & Restaurang

Box 3686
103 59 Stockholm Besök Torsgatan 11
Tel 08-120 20 700 Fax 08-120 20 800 Texttel 08-120 20 820
Org nr 202100-6073 E-post do@do.se Webb www.do.se

:X:

Det är alltså så här det alltid går när en ledarhundsförare anmäler till DO. DO anser inte att man är utsatt för diskriminering i och med att man nekas tillträde. Jag har hört motiveringen att det inte är mig man nekar tillträde, utan hunden. Att det i sin tur så klart drabbar mig och ger mig ett sämre liv med sämre tillgång till samhället än andra verkar inte vara diskriminering.

Antagligen gör DO en korrekt bedömning så till vida att ärenden som dessa inte skulle ha en chans i en rättslig prövning. Enda lösningen vore en bättre lagstiftning som även omfattade våra hjälpmedel som ändå är förutsättningar för att vi ska kunna vara lika delaktiga i samhället som andra, oavsett om det är en ledarhund, rullstol, vit käpp eller krycka.

Jag undrar om DO inte reflekterar över det märkliga i att det alltid tycks dyka upp en svårt allergisk person just på det stället en ledarhundsförare önskar få tillgång till.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang

Idag kom ytterligare en reaktion på repotaget om mig och Flinga i Restauratören om ledarhundar på lunchrestaurang.

Denna gång kom en hälsning från Grodan | Brasserie, Restaurang där en gammal klasskamrat från gymnasiet tydligen arbetar. Man hälsade att dit var ledarhundar självklart välkomna.

Det är roligt med den sortens reaktioner även om de inte är så många. Det visar att folk ändå reagerar och i sin tur kanske påverkar andra i en positiv riktning.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Lunchrestaurang, SHR, Restauratören, Hotell, Sjukhus

Idag har Sveriges Ledarhundsförare – SLHF haft sitt årsmöte.På grund av dålig ekonomi i och med uteblivna fondanslag blev det bara ett årsmöte denna gång och inte som förra året, kombinerat med en helgkurs. Istället samlades ett 20-tal ledarhundsekipage inne på södermalm i Stockholm. Sittande ordförande valdes om på ytterligare ett år och tre ledamöter till styrelsen skulle väljas vilket resulterade i 2 omval och en ny ledamot. I år var andra året i rad valberedningen frågade mig om en styrelseplats och även denna gången tackade jag motvilligt nej. Dels på grund av nytt jobb och dels på grund av planer för studier till hösten.

Det var ett effektivt och bra årsmöte inte helt utan dramatik vid röstningarna och en del andra punkter. Jag är dock särskilt glad för att jag lyckades påverka så att man inte tog beslut om att arbeta för att antingen ta över överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet eller helt riva upp den.

Argumenten för att arbeta för att avskaffa överenskommelsen var inte dåliga. Många känner att överenskommelsen är ganska värdelös eftersom SRF själva inte håller den och än mindre arbetar för att hålla den vid liv. Dessutom bryter Astma- och Allergiförbundet mot den ganska uppenbart vilket syntes tydligt i ett uttalande från dem i samband med en av mina anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen. Samtidigt kan den vara i vägen för införandet av en antidiskrimineringslag som även omfattar ledarhundsekipage med motiveringen att vi inte behöver någon lag eftersom vi redan har en överenskommelse.

Men jag anser att det vore än mer skadligt att riva upp överenskommelsen. Kanske med liknande argument, att vi hade en överenskommelse som verkade fungera som vi rev upp, alltså behövs ingen lag. Jag anser att det är bättre att ha den kvar och dessutom låta Synskadades Riksförbund fortsätta vara part i den, mest för att de i dagsläget är huvudman för ledarhundsverksamheten i Sverige och borde vara de som hanterade sådana frågor. Sveriges Ledarhundsförare som är en intressepolitik borde fortsätta ha som uppgift att påverka SRF att parterna håller överenskommelsen och parallellt arbeta för införandet av en antidiskrimineringslag. Jag tror inte överenskommelsen nödvändigtvis måste hindra det arbetet eftersom det mycket väl ändå går att påvisa att den inte fungerar och det är bra att löpande kunna visa det under arbetets gång med den nya lagen. Det är ju ständigt Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund själva som bryter mot den. Synskadades Riksförbund själva genom att inte alltid ge tillträde till ledarhundsekipage till egna aktiviteter. Ett alternativ som också skulle fungera bra vore om motparten, det vill säga Astma- och Allergiförbundet rev upp överenskommelsen. Då skulle det fortsatt kunna fungera som ett tungt argument för en sådan lag där det förbjuds att diskriminera ledarhundsekipage genom att inte ge tillträde till samhällsfunktioner, arbete, utbildning, kultur- och nöjesliv etc.

Årsmötet röstade klart och tydligt på min linje och det enkomt gjorde min närvaro där helt meningsfull. Det finns många tankar om vägen till framgång men jag själv är övertygad om att mitt förslag är det mest vinnande i längden. Det är inte svårt att förstå frustrationen många av oss känner när även de egna i form av Synskadades Riksförbund arbetar emot sina medlemmar och i och med att man också är huvudman för ledarhundar i Sverige, också sitt eget uppdrag. Jag själv saknar detaljkunskap i storleken på statsbidraget SRF får varje år för att hantera ledarhundstilldelningen, men det man säger är att det rör sig om 24 miljoner kronor per år och att inget av detta går till marknadsföring och ökad tillgänglighet. Och detta är som jag alltid sagt, ett av huvudproblemen. Under 90-talet sågs ledarhundsekipage mycket oftare ute på stadens gator, vi visade upp oss i skolor, informerade på arbetsplatser, festivaler och mässor och det var nästan jobbigt att ständigt ställa upp på sådant. Men jag skulle gärna göra det igen istället för att ha det som det blivit under 2000-talet.

Anordna att ledarhundar visas upp och information sprids ligger definitivt på Synskadades Riksförbunds ansvar, eller borde göra. Att vi inte syns lika ofta längre, hävdar jag hänger ihop direkt med den ökade bristen på tillgänglighet. Många tycker det är jobbigt att ständigt argumentera i entrén till en restaurang eller teater och kanske hellre lämnar hunden hemma och tar färdtjänst.

Så nu har vi ett nytt år framför oss och förhoppningsvis blir det ett ännu bättre ledarhundsår än 2011.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF

I torsdags damp det ner ett handskrivet brev i brevlådan. Det var ett handskrivet personligt brev från restaurangen Sås och Krås i Malmö som meddelade att man läst artikeln om mig och Flinga i SHR’s branschtidning Restauratören. Man meddelade att på deras restaurang var ledarhundar hjärtligt välkomna och om vi hade vägarna förbi Malmö någon gång så var vi välkomna att besöka restaurangen.

Det var en liten hälsning ganska långt bort ifrån. Givetvis kommer jag minnas det och besöka dem nästa gång jag hamnar i Malmö. Men mest kändes det lite uppmuntrande att någon reagerat, om så bara en enda restaurang av alla SHRs medlemmar som borde sett artikeln. Men det visar att det lönar sig att exponera sig, i det här fallet ledarhunden och det finns förhoppningsvis massor med läsare där ute som inte hör av sig men som får ökad kunskap om vad som gäller och hur det är.

Jag fick också idag ett mail från någon som hamnat på min blogg av en slump som själv var allergiker. Han skrev något jag också tänkt på i den här debatten. Vi ledarhundsförare måste visa upp tjänstehundskort som visar att ledarhunden verkligen är ledarhund, som om den vita selen inte skulle räcka. Vidare har vi alltid medgivandet från Livsmedelsverket i fickan att visa upp till vårt försvar. Ändå blir vi portade för att det kan komma, brukar vara, eller är just nu en allergiker på restaurangen varför vi inte är välkomna. Vem kräver att en allergiker visar upp ett läkarintyg som både styrker allergin och dess allvarlighetsgrad och dessutom att allergin rör just pälsdjur och alldeles specifikt hundar? Ingen kräver det, ingen ifrågasätter ens utan man bara öppnar munnen och säger allergi och vips blir en grupp funktionshindrad diskriminerad. Och detta finns det inget stöd i Sveriges lagstiftning för att förhindra. Vad anser ni om det, Astma och Allergiförbundet?

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Lunchrestaurang, SHR, Restauratören, Hotell, Sjukhus

För två veckor sedan träffade jag en reporter från SHR, Sveriges Hotell- och Restaurangföretagares branchtidning Restauratören som intervjuade och fotograferade mig och ledarhunden flinga på lunchrestaurangen Långbro värdshus. Det handlade om problemen att kunna använda sin ledarhund framför allt i restaurangmiljö som har blivit så enormt mycket svårare, särskilt de senaste 10 åren.

Intervjun publicerades igår och resultatet blev 2 artiklar, ledar hundar nobbas på krogen samt fel att avvisa slentriant.

Den första artikeln handlar om mig och hunden och den andra innehåller kommentarer från Astma- och Allergiförbundet. Allt började nog med den anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar jag gjorde i maj förra året. Ärendet ligger dock fortfarande öppet hos Diskrimineringsombudsmannen.

I Svaret på anmälan från Kellys Bar i Göteborg hade man bifogat en kommentar från en av Astma- och Allergiförbundets ombudsmän som klart och tydligt gav stöd åt restaurangens förbud mot ledarhundar vilket flagrant bryter mot den överenskommelse som finns mellan Astma- och Allergiförbundet samt Synskadades Riksförbund – SRF (svaret finns att läsa på anmälningslänken ovan).

Intressant nog, och kanske lite bra, verkar man nu ha backat lite i sin inställning där man återgår lite till formuleringarna som finns i överenskommelsen. Men det är bara ett litet steg tillbaka. Marie-Louise Luther säger:

:X:

”- Enligt den överenskommelse som finns får man inte hävda sin egen rätt på bekostnad av någon annan, och då är det naturligt att den som kommer sist får anpassa sig efter den som var först på plats.”

:X:

I överenskommelsen står inget om först till kvarn utan att det ska lösas gemensamt. Man verkar fortfarande inte vara öppen för lösningen att både ledarhundsförare och allergiker faktiskt skulle kunna befinna sig på samma plats samtidigt och att lösningen skulle kunna vara att placera hundförare och allergiker så långt från varandra som möjligt och att det oftast är fullt tillräckligt. Man skapar också en extra möjlighet att ytterligare begränsa oss hundförare genom att använda det här med stamgäster:

:X:

”- Det kan vara så i sällsynta fall, att man har stamgäster som har en allvarlig hundallergi. Då måste man få värna om dem.”

:X:

Min fundering blir då vad som betraktas som en stamgäst, sådant som förändras ständigt och hur man säkerställer att stamgäst inte används som ett argument för att inte tillåta ledarhundsförare tillträde. Det går också emot överenskommelsen, för är stamgästen inte där just nu är det inget problem och hur många krögare känner till sina gästers pälsdjursllaergier just mot hund och hur begränsar man så att övriga gäster med hund och katt hemma noga borstar sina kläder före inträde i restauranglokalen?

Sedan är man lite mer noga i sina formuleringar när man svarar på frågan om det vore OK att neka en allergiker tillträde till en restaurang för att det finns ledarhundsförare som stamgäster. Då säger man:

:X:

”Astma- och Allergiförbundet tycker även att det motsatta kan gälla, det vill säga att en krögare kan värna om ledarhundsförare som är stamgäster.

– Det viktiga då som krögare är att man noggrant har tänkt efter vad som gäller, och att man kommunicerar det till sina gäster på ett tydligt sätt, säger Marie-Louise Luther.”

:X:

Då är det plötsligt noga att man tar reda på vad som gäller och kommunicerar det tydligt till sina gäster.

Jag är nöjd med att frågan lyfts fram men jag tycker Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet bör fundera över den gamla överenskommelsen och försöka hålla sig till den. Den är i sina formuleringar och tanke perfekt och skulle alla följa den fanns inget problem.

Samtidigt tror jag att Astma- och Allergiförbundet har svårt att inta en lättare inställning mot ledarhundsförare. Det vore kanske som att medge att pälsdjursallergi kanske inte är något jätteproblem. Men om man koncentrerar sig på just ledarhundar och allergi är problemet minimalt. Med ca 300 hundar i Sverige så är redan där risken för att någon med svår hundallergi skulle möta en ledarhundsförare näst intill obefintlig. Och eftersom det är hundar i väldigt speciell ställning kanske Astma- och Allergiförbundet kunde ha en helt välvillig inställning, följa överenskommelsen och uppmana både sina medlemmar och samhället att om det händer, löser vi det på ett så bra sätt som möjligt, för alla! En människa med så svår hundallergi måste ändå medicinera och möts vi på restaurangen, friskvårdsanläggningen, skolan eller liknande, finns plats för oss alla.

För egen del tror jag överenskommelsen är föga värd för många inom Astma- och Allergiförbundet, det tycker jag man visar oftare än motsatsen när man till och med tar ställning i utlåtanden till diskrimineringsombudsmannen. Enda lösningen vore en lagstiftning som förbjuder diskriminering, oavsett om det gäller ledarhundar eller allergi och sedan låta lagen avgöra. Som det fungerat och nu fungerar, är det endast godtycke som avgör och det skulle inte accepteras i andra sammanhang.

För problemet gäller ju verkligen inte bara restauranger som belyses här. Samma konflikt med allergiker och dess förespråkare, när vi ska gå på sjukhus, vårdcentral, hotell, bio, hämta paket på postombudet, handla mat, studera etc etc. Det är även allt detta vi ledarhundsförare stängs ute från. För att inte tala om arbetsplatser, resa med riks- och kollektivtrafiken där ju Astma- och Allergiförbundet också helst vill ha helt pälsdjursfritt utan undantag för ledarhundsförare.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Lunchrestaurang, SHR, Restauratören, Hotell, Sjukhus

Idag fick jag och Flinga vara fotomodeller på lunchrestaurangen Långbro Värdshus i Älvsjö. Det var en reporten från Sveriges Hotell- och Restaurangägare – SHRs branschtidning Restauratören som ville skriva en artikel om ledarhundar i restaurang- och krogmiljö. Man hade varit i kontakt med Astma* och Allergiförbundet, som jag förstod det i ett annat ärende, och fått tips om mina anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen – DO, i synnerhet den anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg våren 2011 där jag och min hund blev nekade tillträde till resturangen då man hänvisade till stamkunder som var allergiska.

Att det blev just Långbro Värdshus berodde på att det ligger precis vid min arbetsplats och att de är föredömligt positiva till besökare som använder ledarhundar och dessutom har väldigt god service mot alla sina gäster och väldigt hjälpsamma mot mig som inte ser. Hjälper till att hitta ett ledigt bord, hjälper till med salladsbuffé och kaffe. De är ett gott föredöme för branschen och det finns tack och lov fortfarande några ställen med den inställningen där vi ledarhundsförare är hjärtligt välkomna. Givetvis hade det också varit roligt att visa reportern hur det oftast är men det kanske kan bli någon annan gång.

Detta är ett av mina favoritämnen och när mman börjar prata om det är det svårt att få hejd på mig :) Så jag tror reportern fick en liten chock av all information som jag överöste henne med och jag kommer bli imponerad om hon lyckas göra något bra av det.

Vad jag förstod ska artikeln handla om vad som gäller för ledarhundar och också kanske vanliga hundar i restaurangmiljö både när det gäller regler och överenskommelse mmed Astma och Allergiförbundet. Jag tycker det är mycket positivt att SHRs branschtidning vill skriva om ämnet eftersom problemen är stora och många och tidningens målgrupp är helt rätt. Och om man nu inte vill ta ställning i bråket om ledarhundsförare och allergiker är det ändå rätt att informera om regelverket och möjligheterna. I slutändan är det ändå restaurangägaren som avgör.

Så där satt jag och åt restaurangens berömda strömming och potatismos medan reporten fotograferade från alla vinklar och till och med stående på stolar :) Jag är inte så van så det kändes lite udda men mer roligt än störande.

När lunchen, fotograferingen och intervjun var slut hände en liten rolig grej som definitivt visar att våra ledarhundar inte är några maskiner och att vi förare sannerligen inte är felfria :)

Vi hade pratat om att man behöver sin hund för att ta sig till och från restaurangen, men att man ibland också kan ha stor nytta av hunden även för orienteringen inomhus. Det kan till exempel vara att hitta till baren eller ut från restaurangen efter besöket. Jag brukar säga ”sök ut” till hunden och så tar vi oss i stort sett alltid raka vägen till ytterdörren även i en trång och svårorienterad miljö. Jag erbjöd att visa detta för reportern, selade på Flinga och sa sök ut.

För mig är det väldigt viktigt att hunden inte nosar på golvet eller går fram till andra matgäster som sitter och äter. Mat är ju en väldigt stark dragkraft och våra hundar är som sagt inga maskiner. Man skulle kunna sträcka sig till att det är lite nervöst på väg in eller ut, särskilt med en ny hund som nu. Jag har märkt det förr att rädslan för att hunden ska göra något sådant ibland gör att jag begränsar henne i sitt arbete även när hon är på väg att göra rätt.

Och just denna gång blev det ett typexempel på detta. Hunden visade väldigt bestämt i en viss riktning och jag tyckte det var lite för långt åt vänster. Jag misstänkte att det kunde bära mot köksdörren som låg nära vägen ut. Då korrigerar jag hunden lite åt höger och då hamnar vi givetvis fel, i ett intilliggande matrum. Jag fick vända om, på nytt säga ”sök ut” och denna gången lät jag Flinga jobba utan inblandning och då kom vi givetvis helt rätt.

På sätt och vis gör det väl inget, visar ju att varken jag eller hunden är perfekt och att det kan bli fel. Men med käpp utan hund, hade jag vimsat runt bland borden betydligt mer.

Så nu väntar jag bara på ett utkast för att se vad det blir av detta.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Lunch, Lunchrestaurang, SHR, Restauratören

Posted from .

Idag var det dags för Flinga att få sin andra rabiesspruta och således ett fullgott skydd och ytterligare en stämpel i hennes nya pass. Nu är vi helt klara om någon resa skulle dyka upp framöver. Nu när jag byter jobb kanske det blir lite glesare med resandet men vi får se.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Djur, Hund, Hundar, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskada, Synskadade, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, EU, USA, Resa, Pass, Vaccination, Vaccinera, Rabies, Jordbruksverket, Veterinär, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglihget

Posted from .

Idag har Flinga fått sitt pass, så nu är hon nästan redo att resa. Det gick mycket lättare och smidigare än jag trodde att få passet. En spruta mot rabies och sedan fick jag passet direkt i handen. Resa måste man vänta tre veckor med för att sprutan ska ge effekt och dessutom kan man ta en extra ”booster”-spruta efter ca 4 veckor för att förstärka skyddet. Det är frivilligt men det ska vi så klart göra.

Det finns som sagt ingen resa inplanerad i den närmaste framtiden så det är ingen panik och det stora arbetet blir att lära sig byråkratin kring resande i respektive länder.

När vi ändå besökte Djurakuten på Kungsholmen i Stockholm fick Flinga även klorna klippta så nu är hon extra fin. Under dagen ska jag vara uppmärksam på hur hon mår efter sprutan. Det finns alltid biverkningar även om det är väldigt ovanligt.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Djur, Hund, Hundar, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskada, Synskadade, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, EU, USA, Resa, Pass, Vaccination, Vaccinera, Rabies, Jordbruksverket, Veterinär, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglihget

Posted from .

Här om veckan anordnade Sveriges Ledarhundsförare, SLHF en internationell ledarhundskväll och fick besök av ordförande från European Guide Dog Federation som berättade om hur det kunde vara att resa med ledarhund, att det inte alls var omöjligt och vilka byrokratiska hinder man måste passera.

Det var en väldigt inspirerande föreläsning. Att resa internationellt med min ledarhund har jag funderat på förut. Jag har tyckt att hunden skulle vara till enorm hjälp även utomlands och i många fall är det ju ingen större skillnad på att åka mellan Stockholm och Malmö i tid och miljö jämfört med mellan Stockholm och England eller Tyskland. De praktiska problemen är ju alltid desamma med att hitta rastplats i anslutning till centralstationer i större städer och flygplatser.

Jag har väl trott att det varit näst intill omöjligt och reglerna för att medta djur över gränserna har blivit enklare på många sätt även om det fortfarande verkar lite krångligt.

Synskadades Riksförbund, SRF och ledarhundsverksamhetens inställning är tydlig, resa med ledarhund utomlands bör undvikas, vilket på klarspråk betyder att man är grymt motvillig men säger inte blankt nej. Visst krävs att föraren sätter sig in i vilka regler som gäller för just det land man ska till och har möjlighet att vara ute i mycket god tid. Visst kan det säkert också bli krångel om hunden behöver veterinärvård utomlands och säkert strul med försäkringar om hunden blir sjuk och man själv måste avbryta en resa motsvarande de försäkringar som finns för oss människor och risken att bli stående i tullen med ofullständiga intyg och papper vill man ju gärna undvika. För att inte tala om hur oerhört det vore om hunden skulle bli tvungen att ställas i karantän.

Jag reser inte överdrivet mycket utomlands, någon gång per år och då främst i tjänsten. Det skulle många gånger innebära en stor frihet att kunna nyttja hunden på samma sätt som här hemma. Jag har därför bestämt att nu ta tag i förberedelserna för att förse Flinga med ett pass och nödvändig rabiesvaccinering vilket krävs för att hon ska få följa med. Därefter ska jag läsa på hur det kan fungera mellan några länder. Långt bak i bakhuvudet ligger en dröm om en två veckors utbildning i USA som jag väldigt gärna skulle vilja och behöva gå och som bara finns där. Det är inte ens på planeringsstadiet än, men när det blir det ska möjligheterna att ta med hunden undersökas. Men det ligger längre fram i tiden.

I morgon vaccineras Flinga och vi ansöker om pass hos Jordbruksverket så får vi se hur det går sen.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Djur, Hund, Hundar, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskada, Synskadade, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, EU, USA, Resa, Pass, Vaccination, Vaccinera, Rabies, Jordbruksverket, Veterinär, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglihget

Posted from .

I afton arrangerade Sveriges Ledarhundsförare, SLHF en ”internationell ledarhundskväll”. Gäst var Peter Farmworth som nyligen valts till ny ordförande för European Guide Dog Federation, EGDF.

Under kvällen fick vi tips och fakta kring internationellt resande med ledarhund och Peter berättade historier från sina många resor med sina ledarhundar. Det handlade om allt ifrån enkla tips på hur man gör inför och under långdistansflygningar med hund till mer byrokrati och regler för in- och utförsel av hund mellan olika länder.

Jag måste säga att kvällen ändå ingav stort hopp i tillgänglighetens tecken. Även om Peter garanterat är väldigt unik på flera sätt så visar det att det helt klart går att resa med sin hund även utanför Sveriges gränser. Jag har själv funderat flera gånger på att vaccinera min hund för att göra det möjligt att ta den med åtminstone inom EU eftersom jag helt enkelt velat känna mig lika trygg och säker på resa som här hemma. Men jag har nog liksom många andra tvekat inför alla hinder som säkert lär dyka upp i form av alla förberedelser man måste göra och jag vet att man nog får diskutera lite med ledarhundsverksamheten som sköts av Synskadades Riksförbund för att få tillstånden som behövs. Man propagerar väldigt mycket för att hunden inte bör användas i okänd miljö och att man inte har någon glädje av den under resa, att det är svårt att hitta rastplatser etc. Jag som reser en del redan nu ”lokalt” i Sverige kan inte se varför det skulle vara svårare att hitta rastplatser utomlands än i en främmande svensk stad. Visst, runt flygplatser finns oftast inte grönområden i någon stor mängd och skulle flyg bli försenade gäller det att man har en välrastad hund. Detta problem löste Peter själv genom att hålla ner på mat och dryck inför längre resor vilket säkert skulle möta motstånd bland en del hundmänniskor. Men själv kan jag ju sitta 5–6 timmar på ett tåg i Sverige och runt centralstationerna finns heller ofta inte några grönområden i större städer.

Själv kommer jag att inom kort inleda processen att förbereda min hund för resor mellan länder. Peter påstod att det var möjligt att ta med sin hund över till USA vilket lät väldigt intressant. Men olika regler råder helt säkert i olika länder och man lär själv få ta reda på vad som gäller just i Sverige, såvida inte SLHF eller SRF sätter ihop faktamaterial kring detta.

Peters engagemang vad gäller marknadsföring av ledarhunden som är ett väldigt kärt ämne för mig, var också väldigt inspirerande. Han åker runt i skolor och pratar och visar och menar på att för varje skolklass man informerar gör att man sprider kunskapen till 250 personer, i form av föräldrar, syskon, släktingar och vänner och att detta är det mest effektiva sättet att sprida och öka kunskapen om ledarhunden och att det är avgörande för att sedan kunna gå högre upp i samhället och få igenom lagar som exempelvis förbjuder diskriminering av ledarhundsförare. Jag hoppas att jag själv, SRF; SLHF och andra ledarhundsförare känner sig uppmuntrade att fortsätta förbättra marknadsföringen av ledarhundar i Sverige.

Andra bloggar om: Synskada, Synskadade, Ledarhund, Ledarhundar, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, Tillgänglighet, Resa, Resande

Nu har jag författat ett svar till motparten Kellys Bar. Bilagorna jag hänvisar till

:X:

Stockholm 2011-11-24

Ärende: ANM 2011/780

Bifogat till denna anmälan finns 2 bilagor:

1: Magnus Wickman Utgör ledarhundar en risk för allergiker
2: Överenskommelse mellan SRF och Astma- och Allergiförbundet 2006-04-27

Dels ifrågasätter jag Kellys Bars kännedom om sina gästers allergiproblem, dels är det väldigt ospecifikt att ange ”pälsdjursallergi” som skäl då pälsdjur omfattar samtliga arter. En person som är väldigt allergisk mot häst eller katt kan vara helt opåverkad av hund.

I den första bilagan redogör Magnus Wickman, som är en mycket framstående professor vid Sachsska Barnsjukhuset, Södersjukhuset i Stockholm för hur en hund påverkar en allergiker. Där torde framgå tydligt att en hund som ligger still i en del av en lokal knappast utgör ett problem för andra besökande gäster.

I den andra bilagan återfinns den överenskommelse som finns mellan Synskadades Riksförbund SRF, och Astma- och Allergiförbundet som antogs 2006-04-27 och fortfarande gäller. Med denna vill jag bemöta Astma- och Allergiförbundets stöd till Kellys Bar. Där framgår att ingen av dessa två grupper av funktionshindrade ska ha fördelar framför den andra och om situationer uppstår ska dessa lösas på plats mellan allergiker och ledarhundsförare. En sådan lösning slutar oftast i att de två sitter i varsin del av lokalen eller liknande lösning som är tillfredställande för båda parter.

Vidare hävdar jag att detta är djupt diskriminerande att anföra ett generellt allergiproblem som orsak. En person som är allergisk mot just hund, måste ändå medicinera. Forskning visar att människor med sällskapsdjur hemma bär på sig lika mycket allergen som en hundförare varför Kellys skulle behöva sannera alla sina gäster före entré. Byte av kläder och hårtvätt är nog inget man kräver av sina övriga gäster.

Jag för min del, kan inte lämna hunden eftersom den är ett orienteringshjälpmedel och är helt avgörande för om jag ska kunna delta i samhället på lika vilkor som andra.

Joakim Nömell

:X:

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang

I våras gjorde jag en anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg till Diskrimineringsombudsmannen – DO. Jag var i Göteborg på besök och skulle ut med några kompisar efter jobbet då jag blev nekad tillträde på grund av min ledarhund. Jag var den enda ledarhundsföraren i sällskapet och alla fick ”på grund av mig” gå vidare för att hitta ett annat ställe.

Nu, 5 månader senare har Diskrimineringsombudsmannen fått svar av Kellys i Göteborg och jag klipper in svaret här nedan med inflikade kommentarer.

:X:

Göteborg 2011-09-20

Till Lars Thornberg (handläggare Diskrimineringsombudsmannen)

Med anledning av anmälan om diskriminering (ärende ANM 2011/780) vill Kelly’s framföra följande omständigheter i irendet.

Praxis är att Kelly’s har ett generellt pälsdjurförbud då flertalet av restaurangens gäster är pälsdjursallergiker. Den anmälan om diskriminering som Joakim Nömell beskriver i ANM 2011/780 kan förklaras av följande situation som uppstod vid dennes besök den 29/3 – 2011.

Vid tillfället gästades restaurangen av åtminstonde en känd päldjursallergiker. Restaurangehefen beslutade därför att inte låta ledarhunden komna in i lokalen med hänsyn till pälsdjursallergikern som altså redan befann sig i lokalen. Med andra ord, restaurangchefen att fattade ett beslut, där resultatet av detta oundvikligen skulle resultera i att antingen pälsdjursallergikern eller Joakim Nömell känna sig diskriminerad. Kelly’s prioriterade därför den gäst (pälsdjursallergikern) som redan befaren sig i lokalen med gjorda beställningar när Joakim Nömell besökte Kelly’s med sin ledarhund.

Med vänlig hälsning Fredrik Hanssson

:X:

Här kan man fundera över hur restaurangen kan ha sådan kännedom om sina gäster, att man visste att det fanns en pälsdjursallergiker i lokalen som dessutom var allergisk på en sådan nivå att vi omöjligt kunde vistas där samtdiigt? Om jag som allergiker besöker en restaurang, skulle jag då verkligen vid mina besök påpeka att jag faktiskt är så allergisk att man inte längre kan släppa in några djur här då jag ämnar gå här ofta? Särskilt som det rent allmänt är synnerligen ovanligt med ”vanliga” hundar på restauranger i Sverige idag. Eller kan stamkunden ha sagt att man inte längre kan tillåta ledarhundar eftersom man själv ämnar gå dit?

Hela argumentet verkar orimligt. Att enskilda personer med pälsdjursllaergi inte känner till överenskommelsen mellan Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund verkar fullt rimligt, överenskommelsen som bygger på att vi ska komma överens och så långt det är möjligt tillmötesgå varandras behov.

Sedan kommer fortsättningen, ett PS där Kellys tagit in kommentarer från en av Astma- och Allergiförbundets ombudsmän, som definitivt borde känna till överenskommelsen. Detta är ett solklart och flagrant sätt att bryta den överenskommelsen:

:X:

P.S. Jag bifogar Astma- och Allergiförbundets kommentarer till anmälan ANM 2011/780. D.S.

Hej, Jag har konfererat med en kollega här och vi anser att det är helt rimligt att en restaurang utarbetar en praxis som Innebär att restaurangen utgör en fristad för svårt pälsdjursallergiska gäster, Ni har bestämt er för att djur inte kommer in på, restaurangen och att ni vill välkomna pälsdiursallergiker. Allergikern var alltså där före den synskadade och den synskada ska i detta sammanhang visa förståelse för allergikerna behov av en pälsdjursfri zon i restaurangen.

Berätta gärna att ni kan skriva ner och anta en policy för framtida behov som grundar sig i den praxis ni redan arbetar utefter.

PS: Vi har ett utbildningsprogram för restauranger som vill lära sig mer om matallergier, samt en certifiering För de restauranger som vill profilera sig ut mot Kunder Som ett bra alternafiv för allergiker. Gå gärna in på vår hemsida och titta, Längst ner till vänster på förstasidan finns viktiga länkar, Klicka på Tryggare Mat så kan du läsa mer där.

Med vänlig hälsning

Marianne Jarl Ombudsman
Astma- och Allergiförbundet

:X:

Detta uttalande från en ombudsman på Astma- och Allergiförbundet har verkligen fått mig att fundera över överenskommelsen. Här uppmanar hon restaurangen att skapa en policy som dessutom i framtiden förhindrar ledarhundsförare att besöka restaurangen till förmån för pälsdjursallergiker.

Jag har skickat detta uttalande till styrelsen inom Sveriges Ledarhundsförare – SLHF för kännedom och också fått löfte om att de ska föra det vidare till ledarhundsverksamheten inom Synskadades Riksförbund. Det känns viktigt att de får kännedom om hur Astma- och Allergiförbundet ser på överenskommelsen.

Jag tycker det är sorgligt att Astma- och Allergiförbundet gör på det här viset. Det är två handikappgrupper som trots olika intressen borde kunna verka tillsammans. Med ca 300 ledarhundsförare i landet borde det inte vara något problem att fortsätta arbeta efter den ingångna överenskommelsen.

Jag har nu fått till den 28:e oktober på mig att inkomma med ett svar. Just nu känner jag mig mest matt och trött och maktlös och ledsen så jag behöver nog lite tid på mig att vässa pennan på nytt. Jag känner mig nog mest maktlös för att jag anar att Synskadades Riksförbund inte kommer reagera särskilt starkt på detta.

Överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet lyder i sin helhet såhär:

:X:

Överenskommelse mellan SRF och Astma- och Allergiförbundet

Antaget av styrelserna för Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund den 27 april 2006.
(uppdatering av uttalande från 1997-10-13)

Till ansvariga i samhället samt Organisationerna inom Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund.

Målet för vårt intressepolitiska arbete är att skapa ett samhälle för alla, d v s ett samhälle där både allergiker och synskadade kan leva ett rikt liv tillsammans med andra och varandra. Frågor om tillgänglighet har därvid stor betydelse.

Vi med allergier eller som är synskadade måste tryggt, säkert och utan att riskera hälsan kunna förflytta oss och vara verksamma runt om i samhället: jag måste kunna färdas, utföra mitt arbete, delta i studier, kulturaktiviteter och ha en innehållsrik fritid.

I vissa, ofta klart avgränsade situationer, inträffar det att intressena och behoven hos människor som är allergiska och synskadade .kolliderar.. Särskilt påtagligt blir detta vid mötet mellan en person som är pälsdjursallergiker och en annan som är ledarhundsförare. Denna typ av konflikter kan och måste hanteras ansvarsfullt och med ömsesidig respekt för den andres situation. Hela samhället har ansvar för att se till att det blir tillgängligt för funktionshindrade. Riksdagen har antagit en Nationell Handlingsplan för handikappolitiken som bl a har som mål att samhället utformas så att funktionshindrade blir fullt delaktiga i samhälls-livet till år 2010. Att skapa ett tillgängligt samhället är ett prioriterat område. Både synskadade och allergiker har samma rätt till delaktighet. Det är därför i första hand ansvariga i samhället som ska finna lösningar på konflikter som uppstår i externa situationer mellan allergiker och synskadade.

Att tänka på:
Vi kan aldrig räkna med att bli betraktade som trovärdiga och bli bemötta med respekt från allmänhetens och samhällets sida, om vi inte själva föregår med gott exempel!
Så här ska vi göra:

Internt:

När problemet dyker upp internt, i vår egen verksamhet, t ex vid utnyttjande av gemensamma lokaler eller lokaler som ligger nära varandra, vid sammankomster där pälsdjursallergiker och ledarhundar kan finnas samtidigt är det ett gemensamt intresse att lösa problemet.

1. Ingen av parterna kan hävda sin egen och suveräna rätt. Båda har lika rätt och det gäller att hitta formen för att i praktiken klara ut hur rätten ska tillgodoses.

2. Parterna måste visa respekt för varandras ståndpunkter och vilja att lösa problemet.

3. I de flesta fall går detta att åstadkomma, t ex genom att lokaler separeras, olika ingångar används och framför allt genom att visa god vilja.

4. Om ni inte kan hitta en lösning personerna emellan, koppla in de respektive lokalföreningarna. Om dessa inte klarar av att utforma en lösning, vänd er till respektive läns- eller distriktsorganisation.

Externt:

När vi möter problemet utanför vår egen verksamhet, t ex i samband med kommunala planeringsfrågor, tillgänglighet till färdmedel, kommunala ordningsstadgar och så vidare, ska vi uppträda tillsammans och stödja varandra.

1. Låt aldrig .Samhällssidan. få övertaget genom att vi agerar mot varandra.

2. Håll ihop! Stötta varandras argument.

3. Hävda att vi, allergiker och synskadade, har samma rätt till delaktighet. Det är den ansvariga partens sak att finna lösningen.

Tiina Nummi Södergren
Ordförande
Synskadades Riksförbund

Ingalill Bjöörn
Ordförande
Astma- och Allergiförbundet

:X:

Det är en mycket fin överenskommelse, i teorin. Men går man in på Astma- och Allergiförbundets hemsida och i sökrutan skriver ”ledarhund” får man bara upp träffar där man motarbetar ledarhundsförare. Det är inte svårt att få en klar bild av hur de ser på detta.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Servicehund, Servicehundar, Signalhund, Signalhundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Lunchrestaurang, SHR, Restauratören, Hotell, Sjukhus, Karolinska Sjukhuset, Karolinska, Astrid lindgrens barnsjukhus

2011 verkar verkligen vara ett ledarhundens år och det är på sitt sätt mycket glädjande och det är bara att hoppas att det fortsätter.

Igår, den 12:e oktober togs ämnet ledarhundar och tillgänglighet upp i Sveriges radios program Epstein i P1. Gäster var:

• Finn Hellman, styrelseledamot i Sveriges Ledarhundsförare – SLHF


• Stefan Lundin, chefsjurist på Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR)


• Eva Björk, verksamhetsledare för ledarhundsverksamheten på Synskadades Riksförbund

Tråkigt nog tycker jag generellt att den här typen av program är för kort för en debatt och i synnerhet ett sådant här ämne som jag tycker kräver mer bakgrundsinformation för att folk ska förstå vad det egentligen handlar om. Nu när det blir en kort, het debatt blir nog reaktionen mest bland vanligt folk så som programledaren Louise Epstein nämnde, att andra inte heller får ta med sig sina hundar, och är problemet så stort etc. Sveriges Ledarhundsförares representant Finn Hellman, försökte peka på det lite större problemet om synen på funktionshindrade människor och vår möjlighet till delaktighet i samhället och ett sådant ämne går inte att beröra i några korta snabba replikskiften på en allt för kort tid.

Jag tror också idag att allmänheten har en väldigt vag bild av vad en ledarhund kan utföra för en synskadad förare. Därför kan det vara lite olyckligt att kasta sig in i debatten direkt huruvida en ledarhund ska få följa med in på olika lokaler eller inte, just på grund av att folk jämför det med sin egen privata sällskapshund.

Jag är inte annat än en hobbyjournalist själv och kan väl tycka att utifrån givna förutsättningar, dvs programmets effektiva längd, gjorde Louise Epstein den nödvändiga research som gavs plats för i programmet. Hon hade begärt ut alla pågående ärenden som gäller ledarhundsförare hos Diskrimineringsombudsmannen Just nu fanns tydligen 8 aktuella ärenden, varav 2 nog är mina egna. Innehållet i dessa ärenden refererades helt kort bara. 8 ärenden låter väldigt lite och det kan också ge en bild av att vara ett obetydligt problem. Kanske skulle man kompletterat med det totala antalet ärenden som inkommit till dåvarande Handikappombudsmannen som numera är Diskrimineringsombudsmannen, se hur många totala ärenden och vad de fått för utslag etc. Jag har själv ingen aning om hur många ärenden som inkommit genom åren annat än att det är betydligt fler än 8 och att mörkertalet som aldrig kommit in till Diskrimineringsombudsmannen är enormt.

Vad gäller researchen, hade man kanske kunnat läsa på lite bättre om skillnaden mellan Astma^W och Allergi^W. Epsteins bisittare Marie Lundström sa att flera i hennes släkt avlidit av astma, vilket ju inte är samma sak som allergi. Där till säker vetenskapen att ingen i Sverige dött av just allergi mot hund och vetenskapen som säger att sådana som är så sjuka, att de inte kan vistas i samma lokal som en hund, är så få så att sannolikheten att man ska mötas ute i livet, är minimal. Och de som har så svår allergi måste ändå medicinera för att vistas ute bland vanligt folk.

Vidare hade man kunnat komplettera researchen med intervjuer, dels tillfråga Magnus Wikman, professor vid Karolinska Institutet som det refererades till i programmet, Diskrimineringsombudsmannen etc.

Känslan som blev kvar när programmet var slut, var lite misslyckande och irritation, och då var jag inte ens med i studion. Men när man väl får mediautrymme, blir det kort och lite halvhjärtat och kanske kunde arbetats igenom lite mer. Eller kanske får man vara nöjd med det lilla man kan få? Kanske är inte samhällsintresset större än så? Vad som vore riktigt intressant, vore om någon av Sveriges Radios dokumentärredaktioner kunde göra ett eller flera program om ledarhundar och ledarhundsförares vardag. Kanske följa något på jobbet och i vardagen!

Men Louise Epstein ska ha mycket beröm för att hon tog upp ämnet även om det korta formatet kanske inte gjorde det helt rättvist.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Teodor i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskriminering, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Handikappombudsmannen, HO, Sveriges Radio, SR, SR P1, Sr P1, Sveriges radio p1, Louise Epstein, Marie Lundström, SHR, SLHF, Astma, Allergi