Författare: Joakim

Nicaragua, dag 2

La Fe

19:59

Idag är det dag 2 och vi är fortfarande kvar i första lägret. Dagen började tidigt. Jag vaknade redan vid 3-tiden av att det var varmt, kissnödig och av ljuden i djungeln. Jag kände mig faktiskt väldigt utvilad och kunde inte somna om. Jag var tvungen att gå ut och kissa trots att vi helst inte skulle gå ur tälten ensamma och nattetid på grund av ormar och spindlar. Vi skulle helst pissa i flaskor eller liknande om det behövdes, men det var mer oklart vilka flaskor vi skulle använda till det. Jag har bara mina 2 vattenflaskor och dom pissar man kanske inte gärna i :)

Sedan gick jag in i mitt tält igen och fördrev tiden lite med att ligga och lyssna på ljuden och sedan förbereda packningen så allt skulle vara i ordning till morgonen.

Men det var inte bara jag som hade svårt att sova under natten. Sonia delar tält med Maria och de har också varit ute och hämtat vatten, kissat och fnissat, fast jag vet inte vad klockan var. Nu efteråt vet jag att Maria försökte hämta vatten, släpade det stora 20-litersfatet och de försökte få upp locket under hysteriska skrattanfall :)

Titti och Nina delar tält, Rickard och Pax delar tält och Niclas och Arkan delar tält. Bara jag, Petra och Oskar har egna tält.

På morgonen fick vi veta att filmteamet ville att vi stannade i våra tält tills de kom så att de kunde filma morgonrutiner men de dröjde och det blev för olidligt att stanna i tältet så tills slut gick alla upp utom Arkan och Niclas som fick försöka invänta filmteamet.

Men det blev snabbt ändrade planer. Maria hade börjat må dåligt på natten och spydde på morgonen, så vi kallade på läkare. Läkare Ingrid och sjuksköterskan Petra, satte igång med behandling och snart behövde läkarteamet låna Niclas och Arkans tält för där fanns en riktig säng eftersom de sover i tältsängar. Men behandlingen gick tydligen inte som planerat för plötsligt kom ett gäng bärare med en spineboard och hämtade iväg henne. Hela dagen spårade ur i och med det. Vi fick spendera ganska mycket tid i lägret själva och utan någon information, men stämningen var god ändå. Tanken var att det skulle vara en bootcampdag med information om djungellivet och vandringen men schemat kom av förklarliga skäl av sig.

Framåt eftermiddagen fick vi dock veta att Maria förts till Managua för sjukhusvård. Petra, sjuksköterskan hade tydligen också fått vätskebrist och uppsökt vård men var tydligen inte alls illa där ann.

Vi fick träffa Rasta som blir vår lokala guide under den första etappen på 4 dagar till hans egen ranch. Han lät som en äkta reggaesångare med kanoncool engelska.

Vandringen som skulle ha börjat imorgon lördag blir uppskjuten en dag pga att läkaren är i Managua med Maria. Att börja gå genom djungeln utan sjukvårdspersonal känns som en dålig start om något skulle hända. Så även imorgon blir en slöardag och vi har just fått veta att vi ska gå tillbaka till byn där vi ankom med båten för att bada, synkas (intervjuas) och pressfotograferas. Vi är alla otåliga att komma igång men alla respekterar och förstår beslutet att vänta tills läkaren är tillbaka. Att få bada känns som en tidig lyx på resan :)

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 1

La Fe

20:53

Vår första dag i djungeln är över och det har redan hänt mycket. Dagen började tidigt, redan klockan 06:15. Vi gick ju och lade oss tidigt igår och jag somnade sittande när jag skrev dagbok. Sedan sov jag ryckvis från 23 till 03 kanske men sedan var jag klarvaken. Intrycken och jetlagens förtjänst.

Jag började messa med Mia vid 4-tiden då ju klockan var 12 dagen efter i Sverige. Precis innan jag skulle äta frukost ringde hon upp mig. Vi pratade lite men det är ganska dyrt men det var gott att höra henne en sista gång på okänd tid. Frukosten var fin men för min del bestod den av kaffe, juice och yoghurt. Jag kände mig pigg och utvilad redan vid 03.

Vår värdinna eller vad det kan tänkas heta, heter Maria H och verkar vara en underbar tjej. Hon kommer ansvara för gruppen under hela expeditionen. Men just nu var hon inte så underbar när hon samlade in våra mobiltelefoner, pass och andra värdesaker :)

Efter frukost checkade vi ut från hotellet och åkte buss till flygplatsen. Där tog det sin tid att checka in. Folket här tar det verkligen lugnt, allt tar en evinnerlig tid. Vi gick ombord på ett privat propellerplan som tog 12 passagerare. Vi flög till Bluefields som är en liten stad på ostkusten. Där började teamet filma oss när vi gick ur planet. Även här var värmen påtaglig och flygplatsen var en liten flygplats. Kändes mer som om vi landade på en åker eller grusplan än en flygplats.

Jag gick med Sonia i dessa första kameraögonblick och alla andra lät oss mer än gärna ta täten :) Tankar som ”hur ser jag ut?” ”hoppas jag inte snubblar eller råkar peta näsan, vore trist start för en TV-stjärna” och liknande absurda saker snarare än nervös. Allt kändes ändå så osannolikt så det fanns inget att vara nervös över :)

Efter toabesök och vattenpåfyllning fick vi lasta på oss på en lastbil som körde oss in till staden och de första intrycken strömmade emot oss. Åka öppet lastbilsflak med alla nya bekantskaper, smala gator, lukterna, värmen, människorna, det är svårt att beskriva.

Vi hade uppdraget att bli avsläppta i stan och leta oss ner till hamnen och fråga efter en kapten vid namn Makoy. Det var inte så svårt. Lastbilen stannade bara ett kvarter från hamnen. Väl där hittade vi snart båten vi skulle åka med. Men först när vi frågade oss fram så pekade folk åt olika håll. Ibland rakt från hamnen. Till slut förstod vi att man inte hade någon aning utan folk bara pekade på måfå utan att ha någon koll. Vi har pratat om det hemma i något sammanhang att en del människor i andra länder hellre verkar svara fel för att verka hjälpsamma än att säga ”tyvärr jag vet inte” så att man kan fråga sig vidare. Här verkar fel information bättre än ingen information och en halvtimmes väntetid hemma betyder tre timmars väntetid här :) Fast jag upplever det redan som annorlunda snarare än störande. Allt vi gör hemma hos oss är inte rätt.

Sedan vidtog en ny spansk typisk väntan. Vi fick lite mat och flytvästar men annars var det rätt oklart vad vi väntade på. Till slut lastade vi i oss i en öppen båt och åkte upp för en flod. Först var det väldigt mycket fram och tillbaka för att filmteamet skulle få sina bilder. På väg upp för floden stannade vi till vid en liten stad. Där var barn och beväpnade poliser som mötte på bryggan. Oklart varför polisen var beväpnad, tungt beväpnad dessutom. Där köpte vi godis och vatten innan vi fortsatte upp mot lägret. Även där togs det lite omtagningar innan vi fick kliva ur och träffa Oskar för första gången.

Där lastade vi ur vid en by. Där hade vi lite genomgång och de som ville äta fick lite mat. Sedan gick vi ca en kilometer in i djungeln till vårt första läger. Just den promenaden var ingen konstighet faktiskt. Jag gick med Niclas och hjälpte till med rullstolen. I lägret satte vi upp tält, små enmanstält man bara skakade till så vek de upp sig själva. Vi inkvarterades 2 och 2 förutom jag och den döva tjejen som sover i egna tält. Kändes lite sådär, som att inte bli vald men det känns lyxigt med eget tält. Det var sjukt mycket mygg så vi höll oss i tälten tills det var mat. När vi ätit gjorde vi upp lägereld och pratade och Oskar informerade om vad som gällde för regler och sådant. Ingen ska helst gå upp på natten. Ska man pinka får man göra det innan, och måste man till nöds under natten bör man helst ha flaska. Risken för ormar och spindlar är för stor om man går ut och kliver in i buskarna. Teamet filmade givetvis.

Sedan gjorde vi kväll. Jag fick göra kameradagbok nyss och några intervjuas, eller ”synkas” som vi fått lära oss att det heter. Kameradagbok var inte så svårt att göra. Jag pratade lite om alla fascinerande ljuden från djungeln som jag känner redan nu att det kommer bli underbart att sova till.

Ikväll har jag känt mig rätt vimsig, framför allt här i lägret. Det är ju det här som blir det svåra för mig, med ständigt nya platser och svårigheten att lära sig hitta och här finns liksom inga stigar. Vart jag än försöker gå ligger det tält och väskor och jag känner mig inte alls till någon nytta. Det kommer bli helt omöjligt att hitta mina grejer utan hjälp. Men det är första kvällen, jag är trött och allt ordnar sig säkert.

Tänkte jag skulle berätta kort om alla deltagare som jag börjat känna allt mer.

Titti är runt 50 år, från Skåne och har en vänsterarm amputerad efter en tågolycka. Henne träffade jag på slutcastingen och var helt säker på att hon skulle bli en av deltagarna. Hon känns glad och hjälpsam mot allt och alla.

Rickard likaså, träffade även honom på slutcastingen och gillade honom direkt. Rickard har ett amputerat högerben efter att ha blivit överkörd av ett arbetståg. Han jobbar på järnvägen. När vi tre satt och fikade inför intervjuerna och det kändes direkt som vi blev ett litet ”gäng” och vi sa när vi skildes åt, att vi ses igen!

Den tredje jag lärde känna tidigt var Sonia, en glad tjej på typ 32 som skrattar hela tiden. Hon och Titti var de första som självklart ledsagade mig tidigt. Sonia har ett amputerat vänsterben till följd av en motorcykelolycka.

Den fjärde deltagaren jag lärde känna var Nina, en lätt CP-skadad tjej på typ 23. Hon och jag hamnade bredvid varandra både på Londonflyget och USA-flyget. Hon verkar också vara en humoristisk och intelligent tjej som jag gillade direkt.

Den 6:e deltagaren jag lärde känna var Niclas, en rullstolsburen gotländsk kille på typ 46 år. Han verkar lättsam och som min typ. Det verkar inte vara några problem att be honom om hjälp med ledsagning och som sagt första lilla vandringen ut i djungeln fick vi hjälpas åt lite med ledsagning och rullstolskörning.

Den 7:e är Arkan, också rullstolsburen kille som är c*ol.

Den nionde deltagaren är Maria. Vet inte om hon är kortväxt. Mitt första intryck var ganska blyg, precis som jag i början, men under båtresan hit började vi småprata lite med varandra och jag tror hon kommer ta en stund att lära känna, men när jag gör det är jag säker på att jag kommer gilla även henne :)

Den 10:e och sist deltagaren är Petra, en döv tjej, det är allt jag vet ännu så länge. Hon kommunicerar med papperslappar och har delat ut teckenspråkskort så vi får väl se vilka som lär sig teckna. Jag har inte vågat visa ännu att jag kan handalfabetet.

Nu har lugnet sänkt sig och jag ligger och slumrar till mellan orden. Det har varit en lång dag med många intryck. Bäst jag blundar. Natt!

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Framme i Nicaragua

[geo_mashup_map]

Nu är vi framme i Managua i Nicaragua. Det är otroligt varmt här och att byta klädstil står högt på dagordningen.

Kvällen har bestått av mat och en massa information och det är alltså nu det börjar hända! Vi har fått våra hotellrum, de sista vanliga sängarna på mycket länge. Det känns konstigt att tänka på att det som händer mig i morgon och framåt, kommer ni få se på TV — om ett halvår typ :)

Jag har pratat med de där hemma för sista gången på mycket lång tid. Det var svårt men jag måste fokusera nu! Fantasier om att jag ringde från en rymdstation som nu skulle lämna solsystemet, och om vi inte lade på och sa hejdå nu så skulle det ändå brytas, kom till mig och den måste jag bli av med fort fort!

Men här upphör alltså tills vidare rapporteringen. Vad som händer från och med nu kommer ni att få se på TV någon gång under våren :) I samband med det kommer nya blogginlägg så klart med resedagbok.

Nu börjar äventyret, vi hörs om en månad!

Managua, 2012-10-18

Over and out!!!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]

Resa till Nicaragua del III

Miami, USA! Jag slås av att flygplatsen luktar lite fuktskada och inte alls känns så storslagen som den säkert är meningen att vara. Heltäckningsmattor på golven och mängder av folk. Vi lyckades checka in vårt bagage hela vägen så vi slipper hantera det här men deras passkontroll är i gengäld ett pain in the ass! Frågorna de ställer känns både onödiga och ointressanta. När de frågade mig i vilken stad jag var född, råkade jag säga fel stad på svenska men det reagerade de så klart inte på. Vidare undrar jag om de verkligen kan kontrollera när jag svarar på vart jag jobbar och sedan hur lång tid tillbaka. Kanske bara är rent maktmissbruk? Men det blev fingeravtryck på alla 10 fingrarna och fotografering. Under min kontroll tinade dock passkontrollanten lite och berömde de svenska passen som tydligen håller högst kvalitet i världen.

Till slut samlades alla vid den sista gaten för att gå på planet mot Nicaragua och Managua.

Flygningen över Atlanten gick bra. Jag sov en del och åtminstone nu känns det bättre tack och lov! Det börjar kännas spännande att se vad som väntar oss och det känns som en stor tröst att tiden förmodligen kommer gå mycket fort för oss, mycket fortare än för de där hemma. Jag känner redan att jag är omgiven av bra människor vilket nog är det viktigaste för trivseln inför en sådan här jättegrej!

SVT – Mot Alla Odds

[tags]Mot Alla Odds, TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Realityserie, Reality-TV, Dokumentär, Media, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]

Resa till Nicaragua del II

Nu är vi i London och byter flyg till ett med destination Miami. Det känns ännu inte helt bra i kroppen. Jag känner mig förtvivlad för att jag är på väg så långt bort, så länge från min familj och nu är det oundvikligt!

Men jag sitter nu i min flygstol som snart ska ta mig tvärs över Atlanten och samlar alla krafter jag har för att skärpa mig! Ingenting blir bättre av att jag känner mig ledsen och ensam. Jag ska vara borta en hel månad och måste göra något bra av den långa tiden eftersom den är för lång för att gå runt och längta hem.

Inför den här resan har jag nojat för många saker som jag inte skrivit om. En av dem var att jag skulle vara den enda som behöver hjälp. På Arlanda började det redan, jag behövde ledsagning direkt. Jag gick med någon ur vår blivande crew ibland och två av deltagarna ibland. Det var nog bara jag som tyckte det kändes konstigt. När vi klev av flyget här i London fick vi stå och vänta på de två killarna i rullstol. De skulle tas av flyget sist av alla och då slog det mig att även de behöver hjälp. Visst, de kan rulla obehindrat när vi förflyttar oss på flygplatserna men på och av planet, in och ur bilar etc. måste de ha hjälp. Alltså är det inte bara jag som behöver! Det fick det hela att kännas lite bättre.

Ändå sitter jag här och kämpar med tårarna när alla runt omkring mig känns så glättiga och glada! Nu känns det så jävla definitivt, värre än Arlanda och jag undrar vad jag är för jävla mes som sitter här och gnuggar mig i ögonen med riktig panikångest i bröstet för första gången på länge. När vi började boarda satt jag och hoppades att skiten skulle bli inställt på grund av någon naturkatastrof eller nåt …

Men nu är det faktiskt hög tid att bestämma sig och det finns bara ett alternativ så det borde inte vara så svårt! Resan har börjat, jag har valt det själv och jag kommer aldrig få uppleva något liknande och jag tänker inte sura och gråta bort den här chansen. Jag tror heller inte att jag är sådan, eller hoppas inte, vi får väl se.

Nu är det en stor Boeing vi sitter i, en sådan där 747-800 eller 747-400 eller vad de heter. Dock finns ingen ström vid stolarna och inget wifi så jag får hushålla med strömmen i mobilen så den räcker till den sista kommunikationen och musik under flygningen.

Ready to take off!

SVT – Mot Alla Odds

[tags]Mot Alla Odds, TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Realityserie, Reality-TV, Dokumentär, Media, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]

Resa till Nicaragua del I

Så har då resan äntligen börjat! Resan som jag väntat, längtat efter och bävat inför i över fyra månader!

Jag skäms för att säga det, men just nu mår jag så in i helvete dåligt och jag hoppas jag teatrar jävligt bra! Att gå ut genom dörren där hemma medan alla sover med en 20 kg-trunk över axlarna och en ryggsäck på ryggen, för att vara borta en hel månad, var nog det absolut värsta jag gjort! Hade det funnits en hedersam möjlighet att backa ur hade jag gjort det, utan tvekan! Jag hoppas att jag är övertrött och att detta snart går över …

03:15 idag kom taxin. Då hade jag valt att inte lägga mig. Fler här i sällskapet verkar ha valt samma lösning. Jag är helt övertygad om att jag inte skulle komma upp annars. Och jag tror inte man varit så populär om de ringt och man låg i sängen ett par timmar innan flyget gick :)

I taxin slocknade jag och sov sådär ”krampaktigt”, en sådan där sömn man bara mår dåligt av eftersom den knappt börjat när den tar slut. För mig hade resan upp till Arlanda kunnat vara i 5 minuter. Plötsligt var vi bara där.

Jag har klätt mig rätt lätt i svenska mått mätt men jag behövde inte stå och frysa så länge. Flera verkade komma samtidigt med taxi eller upphämtade av produktionens personal. Vi skulle samlas innanför entrén till terminal 5 och jag fick guidning dit in av någon av chaufförerna. Just nu är allt kaos i kroppen och jag känner mest att ”jaha, kom jag inte längre innan jag behövde hjälp för att jag inte klarade mig själv? Blir nog en jävligt kul expedition!” Det kräver en inre kraftansträngning för att hålla tårarna borta!

Glad blev jag när alla vi deltagare fick hälsa på varandra och jag upptäckte Titti bland deltagarna! (När detta publiceras är det inte längre någon hemlighet). Titti var en av dom jag träffade på slutcastingen och kände direkt att henne trivs jag med. Jag har hälsat på de andra också men det är just nu bara namn för mig. Jag kan notera 2 killar i rullstol och en som inte kunde ta i hand på vanligt sätt när vi hälsade så jag antar att han har problem med händerna eller till och med är amputerad.

Mitt första leende bröt ut när hälsningsceremonin var över. Jag såg plötsligt det komiska i orättvisan att jag inte ser de övriga deltagarna. De andra kan ju direkt konstatera vad de andra har för funktionshinder, men det kan inte jag. Och jag undrar hur jag ska hantera det? Fråga ”hej, vad är det för fel på er alla?” Men jag valde att vänta och se, det kommer visa sig förr eller senare. Titti vet jag saknar en arm, de två killarna i rullstol, killen med handen och jag har sagt hej till en tjej som jag hörde var kortväxt. Men annars har jag ingen aning och de flesta namnen har jag redan glömt :)

Vi checkade in vårt bagage och det tog lite tid men gick bra. Vi checkade in i grupp och lyckades få bagaget incheckat hela vägen till Managua. Det var tydligen inte självklart. Det fanns en risk att vi skulle få hämta ut det och checka in det igen i Miami i USA. Vilken jävla tur att vi slapp det!

Nu sitter jag på flyget mot London och ska strax starta. Det känns på inredningen som en äldre Boeing med lite slitna skinnsäten och den luktar inte helt ny. En sådan där blandad doft av kaffe och flygbränsle, svagt och inte alls oangenämt. Jag sitter bredvid en tjej som är en av deltagarna som jag tror heter Nina. Fan nu kan jag ju namnet på 2 stycken och resan har inte ens börjat än! :)

Men i kroppen känns det fruktansvärt. Det känns som om paniken ska bryta ut om hjulen lämnar svensk mark! Jag måste hitta något sätt att skärpa mig!

Ready to take off!

SVT – Mot Alla Odds

[tags]Mot Alla Odds, TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Realityserie, Reality-TV, Dokumentär, Media, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]

Sista kvällen före avresa

Klockan är 01:27 och det har blivit onsdag den 17 oktober. Om ganska precis 2 timmar sitter jag i en taxi på väg ut mot Arlanda med jordens tyngsta och fetaste trunk och en liten ryggsäck. Trunken innehåller det som ska försörja mig i en månad med kläder, skor och hygienartiklar. Ryggsäcken innehåller pass, anteckningshjälpmedel och lite resegodis.

Jag vet inte hur jag ska beskriva denna sista dag och kväll. Sanningen att säga var och är den fortfarande hemsk. Runt omkring i huset sover min familj som jag snart lämnar för en hel månad, det längsta vi någonsin varit ifrån varandra utan att ens ha varit i närheten av något liknande tidigare. Dessutom utan möjligheter att kommunicera. Jag förstår att de är förtvivlade, jag känner likadant själv. Magen är i uppror, så jag kommer säkert skämma ut mig genom att kräkas på något olämpligt ställe … :(

Det som känns hemskt just nu är också att jag borde vara glad och taggad men känner mig bara eländig. När jag fick frågan under intervjuerna ”varför vill du göra det här?”, vad i helvete svarade jag då? Det måste ju ha varit något trovärdigt och bra, men jag minns inte alls vad jag sa. Jag undrar på seriöst allvar om det här verkligen är jag? Mina vänner säger att äventyret är typiskt mig, helt rätt och liknande. Undrar om det är dom eller jag som känner mig så dåligt?

Det här är nog äkta resfeber, rampfeber och så nära separationsångest man kan komma. Just nu vet jag inte vilket som är värst, att vara den som åker iväg eller att få vara den som är kvar hemma. Hemma finns ju all trygghet, bekvämlighet, ens saker, vänner. Dit jag ska har jag ingen aning om någonting och jag undrar om jag gillar det!?

Just nu tycker jag bara taxin ska komma så att jag kommer iväg någon gång för det går ju ändå inte att backa ur. Gick det skulle jag säkert gjort det i det här läget för nu känns det för läskigt.

Jag fick just ett SMS från ”I”, hon skrev ”lycka till och passa på och njut!” Jag hoppas verkligen jag kan det.

Idag har vi varit ute och ätit hela familjen. Ingen 5-stjärnig restaurang för det hade vi inte råd med — och passar inte där heller för den delen :) Det blev Sibylla, men det var gott och något alla gillar. Sedan gick vi hem och det mesta fortsatte som vanligt med lite te och TV. När barnen somnat packade jag om min packning och gick igenom utrustningslistan för 70:11:e gången utan att hitta något som saknas. Jag hoppas bagagevågen jag fått låna av MP visar rätt, 20 av 23 utnyttjade kilon. Vi får se om Arlanda tycker samma sak, det blir så jobbigt annars :)

Nu sover alla men jag har valt att hålla mig vaken till 03:15 då taxin kommer. Jag är rädd att jag inte skulle vakna annars. Om en knapp timme hoppar jag i duschen, rakar mig, borstar tänderna och sätter på mig mjuka prasselbyxor, T-shirt och en långärmad tröja och joggingskor. Kallt som fan här i Sverige, men inte i Miami och definitivt inte i ManaguaW. Där landar vi om ett dygn ungefär om jag räknat rätt.

Jag är glad för två saker, dels det jättefina halssmycket jag fick av min fru, ett sånt där pusselsmycke med våra namn och datum ingraverat. Dessutom hann yngsta dottern Miranda 7 år göra klart sitt armband till pappa med god hjälp från personalen på fritids. Jag ska ha det på mig för att jag ”inte ska glömma henne — och de andra i familjen”. Lilla söta varelse! Om hon bara anar hur liten risken är att jag glömmer!

Nu får vi se om en dusch, rena kläder och en tallrik fil till ”frukost” får mig att känna mig bättre. Det måste gå, för annars är det inte bra.

SVT – Mot Alla Odds

[tags]Mot Alla Odds, TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Realityserie, Reality-TV, Dokumentär, Media, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, familj, Barn[/tags]

Näst sista kvällen före avresa

Det känns väldigt konstigt, nu är det bara lite drygt ett dygn kvar innan väckarklockan ringer och taxin hämtar mig 03:15 för färd mot Arlanda. Fan vet förresten om det är någon idé att gå och lägga sig. Sitta och pyssla med datorn ett par timmar, hoppa i duschen och sedan iväg och sova på flyget kanske är ett bättre alternativ.

Det känns som en vanlig kväll. Klockan är 20:29 och ett barn sover redan och de andra är på sina rum, någon tittar på TV och vi sitter i favoritfåtöljhörnet och dricker kaffe. Ute regnar det och man tänker ”fy fan vad blöta vi kommer bli när vi går sista svängen med hundarna”.

Allt verkar precis som vanligt och jag undrar om det bara är jag som mår konstigt? Jag har ont i magen och känner mig orolig för att lämna de här hemma så länge, ledsen för barnen som ömsom gråter ömsom är arga för att jag ska åka och orolig för vad som väntar. Jag känner mig samtidigt lite mesig som borde vara glad och taggad och jag skäms för att skriva det men gör det ändå. Hade jag sparat det till efteråt hade jag kanske tonat ner den här oroliga sidan en smula för att verka cool :)

När jag försöker tänka lite positivt om de svårigheter jag oroar mig för och kanske kommer stöta på, så tänker jag att jag åtminstone på allvar kommer att få testa mig själv och jag kommer helt säkert lära mig en massa nya saker om mig själv och förhoppningsvis bli starkare och tuffare på riktigt efter den här utmaningen. Och det är väl det som är en stor del av hela grejen med programmet.

Sedan undrar jag så klart vilka de andra deltagarna är och om de känner ungefär samma som jag inför det här? Kanske sitter de också med magont och inte kan sova eller slappna av och oroar sig för allt?

Om cirka 31 timmar träffas vi och då kommer jag att få veta.

SVT – Mot Alla Odds

[tags]Mot Alla Odds, TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Realityserie, Reality-TV, Dokumentär, Media, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Familj, Barn[/tags]

Komplettera packningen del III

Nu är nog allt äntligen klart. Det sista paret byxor gick inte att få tag i till ett rimligt pris, så jag fick låna av vänner till familjen.

I övrigt är allt klart, kläder, hygienartiklar och idag köpte vi det sista, ett litet regnskydd till ryggsäcken. Det skulle ingått i packningen men fanns inte där och eftersom det lär regna en del kändes det viktigt.

Nu är det trots allt bara lite småsaker kvar, typ godis och bigpack batterier till mitt anteckningshjälpmedel Braillino som ska få följa med så att jag kan skriva resedagbok.

SVT – Mot Alla Odds

[tags]Mot Alla Odds, TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Realityserie, Reality-TV, Dokumentär, Media, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Packning[/tags]

Välja foton del II

Ikväll fortsätter min fru Maria välja foton. De analoga är valda och ligger här på bordet i en hög så att jag kan skanna dem och nu tar hon tag i det digitala arkivet. Vi har nog passerat 40000 bilder och det är ju så mycket att det är svårt att gå igenom. Det är ju mestadels hon som fotograferat och då tror jag man har en hyfsad koll på vad man letar efter.

SVT – Mot Alla Odds

[tags]Mot Alla Odds, TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Realityserie, Reality-TV, Dokumentär, Media, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Foto[/tags]

Fast i hissen del II

20121013-145652.jpg

Det blev tydligen något riktigt knas där i söndags när hissen stannade. Så här har det sett ut sedan dess och fortfarande har vi inte sett röken av någon hissreparatör.

Man kan ju hoppas åtminstone att stilleståndet beror på någon svårtillgänglig reservdel så att det inte bara hänger på snålhet. Hissen har krånglat varje vecka sedan vi flyttade in för två år sedan och hur den kan gå igenom kontroll efter kontroll förstår jag inte.

[tags]Höghus, Hyreshus, Hiss, Hissar, Barn, Rädsla[/tags]

Reseinformation del II

Idag hände visst mycket på en gång. Dels informationen från SVT:s pressansvarige och nu också den första mer praktiska information om resans inledning. Flygtider fick vi tidigare i veckan.

Att det inte är någon semesterresa vi ska på är tämligen klart :) Dagarna kommer börja tidigt vid 6-tiden för att hinna med så mycket som möjligt under dagarnas ljusa timmar. De första dagarna kommer vi att få bekanta oss med folk på plats och de två filmteam som ska följa oss och en massa information om miljön vi ska vistas i. Vi kommer att träffa expeditionsledare Oskar KihlborgW som jag redan träffat en gång och så snart all inledande information är avklarad påbörjas vandringen och äventyret.

Av förklarliga skäl blir det inga avslöjanden om vad som kommer hända förrän det sänds i TV.

SVT – Mot Alla Odds

[tags]Mot Alla Odds, TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Realityserie, Reality-TV, Dokumentär, Media, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]

Vaccination inför Mot Alla Odds del III

Sådär, nu har jag tagit de sista sprutorna inför resan. Det var sista rabiessprutan samt skydd mot Hepatit A & B. Det enda som nu återstår är malariamedicinen som ska tas i tablettform varje dag under vistelsen samt en vecka efter hemkomsten och tabletterna ligger redan nedpackade och klara.

I väntrummet träffade jag producenten Mathias som var där i samma ärende.

Så nu blir det en liten promenad upp till Östermalmstorg och ta tricken söderut.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Vaccin, Vaccinering, Vaccination[/tags]

Komplettera packningen del II

Då har jag varit på ännu en runda bland de mest närbelägna Stadium-butikerna och tömt deras förråd på en viss sorts strumpor och kalsonger i funktionsmaterial. Dessutom har jag köpt underställ, mössa för eventuellt svala nätter, keps, tröjor, shorts och byxor, allt i funktionsmaterial. Det blev ett dyrt kalas. Men jag har hellre med mig ett antal extra par än för lite eftersom jag tror det blir lättare att hålla humöret uppe eventuellt tunga dagar om man åtminstone har rena och torra kläder. Vi får se hur det går med det där :)

Det enda som nu återstår för att det ska kännas komplett, är ett ytterligare par byxor med avtagbara ben, någon extra drysack att ha grejer i i väskan samt hygienartiklar i småflaskor, schampo, solskyddsfaktor, tvål, fler våtservetter och handsprit. Jag kommer säkert på något mer jag glömt.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Packning[/tags]

Alla små missöden

Idag har de sista bitarna fallit på plats inför resan. Den sista utrustningen har kommit. Det var inget allvarligt som saknades, ett par joggingskor som förmodligen bara kommer att användas för resan dit och hem för att slippa åka i vandrarkängor den långa vägen.

Nu är jag på väg tillbaka till jobbet för min näst sista riktiga dag. Jag skrattar lite för mig själv. En del saker kan bli ganska tokigt.

Som idag till exempel. När man träffar nya människor så frågar de givetvis hur och på vilket sätt man vill ha hjälp, om vi ska ta hissen eller trappan. Mitt svar är så klart att trappa går utmärkt. Min nervositet blandat med min ständiga strävan efter att alltid vara och bete mig perfekt gör mig spänd, lite vinglig och fumlig. Självklart snubblar jag till i trappan, min hand trasslar in sig i min headset-kabel och min iPhone åker ur fickan och jag tappar den. På väg därifrån lånar jag toaletten och placerar ledarhunden i något som jag uppfattar som ett ledigt hörn men som visar sig vara mitt för en av toalettdörrarna :)

Det här är ju inget problem i vanliga fall. Jag snubblar aldrig i trappor och kollar noga vart jag lägger min hund, men vid sådana här tillfällen när man ska visa hur bra allt fungerar, går det mesta åt skogen :) Jag tror att många synskadade känner igen sig i liknande lägen. När man inte har synen att förlita sig på får andra sinnen bidra starkare till att åtminstone lite försöka kompensera för vad synen skulle ha gjort. För egen del använder jag hörseln väldigt mycket och en känsla för avståndsbedömning utan att räkna steg. Men det räcker med att man är grymt trött någon dag så sviktar koncentrationen och saker som är lätt vissa dagar kan vara knepiga andra dagar.

Jag minns inte om jag skrev det, men under inspelningen av mitt personporträtt gick jag på jobbet för att hämta kaffe. Jag skulle ta koppen ur ett skåp men missade skåpet med flera meter och fick leta en god stund, något som aldrig händer till vardags. En kollega bröt in och sa att det där fick vi faktiskt ta om för det var inte rättvisande.

Dessförinnan gick jag i en korridor och skulle svänga höger in i en tvärkorridor. Jag går aldrig fel men den gången gjorde jag det. Lite för bråttom och nervös samtidigt som en hantverkare satte igång att borra i ett angränsande rum vilket totalt slog ut min hörsel och jag missade att svänga av.

Sådant händer hela tiden när jag vet eller tror mig veta att någon betraktar mig och det kan man väl säga är fallet med en kameraman med jordens fetaste kamera på axeln backande framför sig :) Kommer man in i ett konferensrum går det ofta bra att glida runt bordet och slå sig ner på en ledig stol. Men blir det tyst när jag kommer in, eller känns det som om någon studerar mig kan man ge sig den på att man krockar in i bord, välter en blomma och sätter sig bredvid stolen :) Man tror att andra betraktar än för att se hur det ska gå men helt säkert är det inte så i de allra flesta fall. Och istället för att bara ta det lugnt och göra som jag brukar, blir jag stressad och nervös och allt blir fel.

Det påminner mig om en händelse för ett par år sedan. Jag och en kamrat satt på en grekisk krog och drack en större mängd pilsner. Bordet vi satt vid var ganska avigt placerat i förhållande till toaletten och vägen dit var i sick-sack mellan små runda bord och stolar. Vid ett av borden satt två tjejer och åt, drack och pratade. Varje gång jag gick förbi tystnade de allt mer och varje gång gick jag så klart in i än det ena, än det andra bordet.

Lite senare på kvällen gjorde väl ölen att jag tänkte mindre på hur jag uppfattades. En av de sista rundorna till toaletten gick felfritt. Rundade alla bord utan att ens stöta i ett enda och när jag gled förbi damernas bord gjorde jag lite skämtsamt tummen upp och möttes av en lika skämtsam applåd och jubel :)

Jag försöker att inte låta sådana missöden genera mig men det är givetvis omöjligt. Självklart blir jag generad och arg på mig själv och antagligen röd som en tomat i ansiktet eftersom det känns som om solen plötsligt skiner mot huden mitt i mörka vintern :)

Jag pratade med en kollega om det här igår och fick rådet att under resan, slappna av, folk dömer och kontrollerar inte. Och ju mer man tar det lugnt, inte stressar och försöker vara så perfekt och normal, desto mindre fel blir det. Allt detta vet jag givetvis men det är svårt i praktiken att följa som alla goda råd :)

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Personporträtt[/tags]

Information om marknadsföring av Mot Alla Odds

Idag kom det ett mail från pressansvarig på SVT Kommunikation där vi deltagare fick den första riktiga informationen om den närmaste tidens marknadsföringsplaner. Det var information som jag varit väldigt nyfiken på och sett fram mycket emot.

Marknadsföringen av Mot Alla Odds kommer påbörjas direkt efter vår avresa. När vi kommer fram kommer vi fotograferas i den miljö vi ska vistas och så fort de bilderna kommer hem till Sverige kommer SVT presentera deltagare och resmål för media.

När vi kommer hem hoppas man på många intervjuförfrågningar och man ber oss delta i så mycket vi bara vill och orkar. Jag är ju klart nyfiken på vilken sorts tryck det kommer bli på oss och vad som väntar när vi slår på våra mobiler igen när vi landar på Arlanda och vad som finns när man öppnar sin e-post.

Jag fick även svar på den viktigaste frågan för mig, när får jag börja blogga eller rättare sagt, publicera det jag bloggat sedan första samtalet och placerat som utkast under tiden det varit hemligt. Och självklart var det OK att blogga då när allt ändå var känt. Jag utgår ifrån att inget om resan och vad som hände ska berättas förrän programmet sänds, men det är ju självklarheter.

Så nu går jag igenom alla utkast och ser till att de är rätt och dagen då allt offentliggörs från SVT kommer en kamrat logga in på bloggen och trycka på den stora knappen så publiceras allt retroaktivt. det känns väldigt spännande att se vad som händer!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]

”Pappa ska resa bort :(” del II

Det börjar närma sig nu. Idag är det precis en vecka kvar till avresedagen och känslorna inför ”det stora äventyret” pendlar väldigt just nu. Jag ser fram emot de okända utmaningarna men oroar mig samtidigt för hur och om jag verkligen ska klara mig bra och för vad som kommer att bli svårt.

Men allt det där handlar ju om mig och det är ändå något som på sikt kommer att visa sig och lösa sig. Det som de senaste veckorna gnagt allt mer är för familjens skull. Barnen har reagerat så olika med lite ilska, stolthet och sorg. Ett av mina 4 barn har inte sagt så mycket utan frågat lite och mest varit konstaterande i sin inställning till det faktum att pappa kommer vara borta så länge.

Men idag gick hon hem från skolan för att hon brutit ihop och kunde inte sluta gråta. Först visste hon inte varför hon bara grät men sa sen att det kanske är för att pappa ska åka så långt bort. Hela min föräldrainstinkt bara vrider sig i magen och slår bakut och att åka iväg blir nästan förenat med ångest och hela kroppen skriker ÅK INTE! men det är ju försent nu …

Som jag skrivit förut har jag ju varit ute och rest en del, men sällan eller aldrig längre period än en vecka i stöten och alltid med alla våra moderna möjligheter att kunna kommunicera flera gånger om dagen. Ringa, SMS:a, Facebook, Skype … Visst förstod jag att 30 dagar är väldigt långt men på något vis var jag övertygad om att kontakten med hemmet nog skulle finnas där regelbundet. Även om det ska framställas i TV som om vi bara får ringa hem en gång trodde jag inte för ett ögonblick att det var så i verkligheten. Hade jag haft det klart för mig på ett tidigt stadium hade jag tyckt att det varit väl grymt mot barnen.

Jag och frun är ju vuxna och kan hantera och förstå på ett annat sätt, men särskilt mina minsta har ju svårt att få ett begrepp om tiden och att det känns som om jag aldrig kommer komma hem igen.

Så just nu känns det inte bra. Jag sitter här på jobbet med tårar i ögonen och undrar vad jag har gjort och varför jag gör det här egentligen. Just det senare har jag faktiskt inget bra svar på. Jag har ingen brinnande drivkraft att göra detta förutom att det så klart är ett spännande äventyr man bara lär få uppleva en gång och att jag inte vare sig fått eller kommer få uppleva något liknande igen. Men någon dröm om att synas i TV har jag inte och inte heller någon typisk äventyrare som längtar efter farligheter och kickar som kanske bergsbestigare och liknande känner. Att testa och tänja på mina egna begränsningar känns inte heller helt nödvändigt.

Så jag vet inte varför jag gör det här. Kanske är jag lite skärrad för reaktionerna som händer hemma och mig själv nu när sekundvisaren obönhörligt rör sig mot dagen D. Jag undrar om mina blivande meddeltagare känner samma tvivel och rädsla och kanske ångrar sig såhär de sista dagarna?

Det känns också taskigt att sedan komma hem och inte ha något att visa upp förrän om ett halvår. Vi får inte ha med egna kameror vilket jag delvis kan förstå. Det kommer att fotograferas av teamet men bilderna får vi inte tillgång till av säkerhetsskäl förrän efter det sista programmet sänts. Jag kan således inte ens visa mina barn varför och för vad jag lämnar dem och mamma med hela lasset alldeles själv en hel månad.

Så … Nu känns det verkligen inte bra. Det kommer krävas en kraftansträngning att vara glad och se fram emot detta och vara ett stöd för barnen nu när man själv känner sig kaosig och tvivlande.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]

Inresetillstånd till USA

Nu har vi fått i uppgift att söka inresetillstånd till USA. Jag har inte varit i USA sedan 1999 och detta är definitivt en ny grej till följd av 9/11.

Och när jag sitter här och fyller i formuläret häpnar jag över frågeställningarna och man kan lätt förstå de som ogillar USA:s inställning till sin omvärld.

Jag ska inte ge mig in i den debatten, det gör andra bättre och dessutom vill jag komma hel och ren hem igen :) Men några små reflektioner kan jag ha.

Så här står det inledningsvis:

:X:

Utländska resenärer som vill resa till USA med Visa Waiver-programmet (VWP) påförs nu förhöjda säkerhetsregler och måste betala en administrationsavgift. Alla resenärer som vill resa till USA med Visa Waiver-programmet måste ansöka om godkännande och sedan betala avgiften.

:X:

Det är mycket fokus på den administrativa avgiften. Numera tror jag den är 14 dollar. Förvisso gäller inresetillståndet i 2 år, men förstå vilka pengar man drar in enbart å detta, på alla resenärer, även de som bara ska passera USA som vi.

Längre fram i ansökan ska man fylla i namn, födelseår, medborgarland och bostadsland etc. etc. Allt detta känns rimligt men sedan kommer ett antal frågor :)

  • A) Har du en smittsam sjukdom; fysisk eller psykisk sjukdom eller är du beroende av eller använder droger?
  • B) Har du någonsin blivit anhållen eller dömd för ett brott med inslag av moralisk skändlighet eller en överträdelse som varit kopplad till droger; eller blivit anhållen eller dömd för mer än två brott för vilka den sammanlagda domen var fem år eller mer i fängelse; eller har du handlat med droger eller söker du inträde för att ägna dig åt brottslig eller omoralisk aktivitet?
  • C) Har du någonsin varit inblandad i spionage, sabotage, terroristaktiviteter eller folkmord; eller var du mellan 1933 och 1945 på något sätt inblandad i förföljelseaktiviteter kopplade till Nazi Tyskland eller dess allierade?
  • D) Söker du arbete i USA; eller har du någonsin blivit avvisad och deporterad; eller tidigare utvisad från USA; eller anskaffat eller försökt anskaffa ett visum för inträde till USA genom bedrägeri eller oriktig framställning?
  • E) Har du någonsin kvarhållit, undanhållit eller förvägrat vårdnad av ett barn från en amerikansk medborgare som har beviljats vårdnad av barnet?
  • F) Har du någonsin nekats visum till USA eller inresa till USA eller fått ett visum återkallat?
  • G) Har du någonsin hävdat immunitet mot åtal?

Man kan i och för sig fundera över vad någon enda fråga har med något att göra. Alla svar på det de undrar lär de redan ha tillgång till, annars hade inte min ansökan godkänts i samma stund som mitt kreditkort belastades med $14.

Men mer fascinerande är vem frågeställaren egentligen tror att man är? Har jag inget att dölja svarar jag bara nej på samtliga frågor och kan förhoppningsvis med lagom trubbel ta mig igenom USA. Har jag något att dölja, i vilket läge skulle jag ha intresse att svara ja på en enda av dessa frågor? ”Ja visst, jag planerar att begå terrorhandlingar eller annan brottslighet, självklart!” Är det den ärligheten de förväntar sig? ”Nej men då snälla resenär, då blir det inget” och så skiljs man åt vid gränsen?

Särskilt sköna är vissa frågor, exempelvis den om immunitet. De lär ju veta att jag knappast har någon immunitet att hänvisa till.

Men min favorit är ändå fråga C:

  • C) Har du någonsin varit inblandad i spionage, sabotage, terroristaktiviteter eller folkmord; eller var du mellan 1933 och 1945 på något sätt inblandad i förföljelseaktiviteter kopplade till Nazi Tyskland eller dess alierade?

Alltså, jag har redan fyllt i att jag är född i mars 1973. Den posten borde de kunna använda som ett villkor för att stryka en sådan fråga eftersom jag på 30 när knappast kan ha varit delaktig i andra världskrigets aktiviteter oavsett sida i kriget :) Det är så dumt så det faktiskt klassar en del andra mindre dumma frågor som jättekorkade även dem.

Det är svårt att känna respekt för ett sådant land och detta är ändå bara ett litet skrap på ytan som jag som vanlig enkel resenär stött på. Det finns säkert mycket mer bortom min kunskap.

Men nu har jag fyllt i mina uppgifter, svarat snällt och lydigt på alla frågor, betalat in ytterligare $14 till ett land som ställer sådana frågor och blivit godkänd för inresa till USA. Detta inresetillstånd gäller i 2 år och det är ju bra eftersom det finns en plan att återvända i början av nästa år. Jag vet inte med tanke på frågorna om man ska bli förvånad, lättad eller tycka det är helt normalt att man blivit godkänd, det är inte helt självklart. Å andra sidan är det inte över än för jag har inte verkligen blivit in- och utsläppt ur landet än. På flera ställen skriver man att tillståndet kan omprövas av tull eller gränskontroll och när som helst rivas upp och man friskriver sig från möjligheten att överklaga.

Så vilken nytta gör all denna administration? Jag tror det är tämligen klart att det i alla fall inte fångar några terrorister eller brottslingar. Det drabbar nog mer turister och vanliga besökare och skapar ilska och irritation mot landet och man känner sig knappast väl till mods inför en sådan här resa.

Men jag får hoppas att jag och alla andra i vår lilla grupp kommer igenom helskinnade. Men det är helt klart ett stressmoment. Även om man definitivt inte har något att dölja och de mer än gärna får syna min packning in i minsta söm, så känns det jobbigt att behöva hämtat ut bagaget i USA för att checka in det en gång till och att risken ändå alltid finns att de hänger upp sig på något. Senast jag åkte hösten 1999, ägnade de ett sjukligt intresse åt min dator och punktdisplay, för att inte tala om den vita käppen som var mycket intressant. Den kan man säkert gömma både knark och vapen i. Och det var ändå före 9/11 i en mycket lyckligare och lättare tid.

Se hela ESTA-ansökan här, det är intressant läsning.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, USA, ESTA[/tags]

Reseinformation

Nu har jag fått flygtider inför resan om 8 dagar. Det blir som väntat en mycket lång resa ner till Nicaragua. Jag gick vilse bland tidszoner när jag försökte räkna efter, men någonstans runt 19 timmars resväg verkar det bli med cirka 5 timmars väntan lite här och var.

Dagen börjar 03:15 med taxi hemifrån ut till Arlanda. Resan går via London och Miami i USA och vidare till NicaraguaW. Där landar vi vid 19-tiden lokal tid vilket borde innebära vid 03-tiden natten mot torsdag svensk tid. Och när vi kommer i säng den första kvällen i ManaguaW vet jag inte men då har nog resan pågått mer än ett dygn. Det är tur att man lär kunna sova även på den långa flygningen över till USA.

Bland flygtiderna fanns också tider och flightnummer för hemresan. Det kändes väldigt konstigt att se hemresan så långt fram i tiden och tanken på hur man kommer känna sig då? :) Om man kommer längta hem, längta efter familjen självklart, dusch, rinnande vatten och alla bekvämligheter vi är vana vid. Om jag känner mig själv rätt kommer också ett tungt vemod infinna sig. En sådan där ”när alla vännerna gått hem”-känsla som alltid efter att något stort och roligt är slut. Känslan är så klart jobbig men om den infinner sig har det varit en lyckad resa :)

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]

Komplettera packningen

Idag har jag och min fru varit inne i stan på Addnature på Södermalm för att komplettera packningen. Det känns som om det är en hel del att köpa även om mycket ingick.

Men idag gick det trögt. Det blev bara 4 stycken dryscacks att packa kläder i inne i väskan som inte har några fack utan bara är en enda stor trunk. Jag köpte 4 i lite olika storlekar så får jag se vilket som passar och fungerar.

Men sedan gick det trögt. Det som behöver handlas är strumpor och underkläder, ett underställ och några fler tröjor. Allt i funktionsmaterial vilket är väldigt dyrt. Jag konstaterade i alla fall att strumpor från just den butiken kan det inte bli tal om även om de säkert är väldigt bra så skulle 15 par strumpor kosta tusentals kronor :(

Men det är en dryg vecka kvar så det blir besök i flera butiker under veckan.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Packning[/tags]