Idag på väg hem fastnade vi i hissen och det var inte så kul. Det har varit mycket problem med den här hissen sedan vi flyttade in. Den har stannat, fastnat, läckt ut hydraulolja i källaren, dörrar har gått att öppna utan att hisskorgen varit på plats och den har stannat i fel nivå med våningsplanen osv. Men faktiskt har vi aldrig blivit sittande i hissen någon gång förut.
Ändå har vi lärt känna den här hissen ganska väl så det var ren orutin att fastna kan man säga. När vi började åka lät hissen konstigt, gick långsamt och saktade in långt före våningen som en medpassagerare skulle gå av på och sista biten upp vibrerade den väldigt märkligt. Då borde vi också gått ur hissen istället för att försöka åka vidare.
Och vi kom inte ens ett våningsplan innan hissen gick långsamt, vibrerade så det skallrade i hela hisskorgen och slutligen stannade en halvmeter under ett våningsplan.
Vi var två vuxna och lilla Miranda 7 år och även om jag inte är direkt rädd kan jag helt klart känna olust i sådana situationer. Men med barn med måste man behålla kolugnet. Så jag ringde hisservice och meddelade att vi satt fast och att de gärna fick sätta fart eftersom vi hade barn med i hissen. Sedan var det bara att sätta sig på golvet och distrahera med spel i mobilen :)
Jag tror att jag kommer föredra trapporna en tid framöver faktiskt.
Jag har fått en ny pulsklocka, en Suunto M2. Det är en armbandsklocka och ett pulsband man spänner runt bröstet. När man tränar aktiverar man klockan som tar tid, mäter puls och ungefärlig kaloriåtgång baserat på puls, ålder och vikt. Den talar även om inom vilka tre pulszoner man befinner sig för att optimera träningen.
Tyvärr är inte klockan alls tillgänglig för mig så jag kan inte använda den utan seende hjälp, men så finns heller inget bra tillgängligt alternativ på marknaden. Denna kan jag ha när jag cyklar, styrketränar, springer eller simmar. Men framför allt tror jag den kan vara bra inför nästa säsongs cykelträning. Jag har hittills använt min iPhone med ett pulsband och appen RunKeeper men har problemet att det går åt väldigt mycket batteri och under långa träningspass blir telefonen väldigt seg och appen krashar efter några timmar och det är inte så tillförlitligt.
Så en pulsklocka är nog kanske, tillsammans med min GPS-datalogger ändå det bästa alternativet för att åtminstone hålla koll på cykelträningen även om det kräver hjälp, men jag cyklar ju inte ensam ändå så det kanske inte gör så mycket.
Idag var det dags för årets upplaga av Synskadades Riksförbund Stockholms och Gotlands läns medlemsforum. En sorts öppet hus dit alla medlemmar är välkomna och man bjuder på lite aktiviteter och föreläsningar av olika slag, kafé, pubkväll och underhållning.
I år var tre kända ljudboksinläsare inbjudna för att visa prov på hur text kan bli mer levande, ljudboksförsäljning, sagostund och ledarhundsinformation för barn etc.
Jag var ditbjuden som föreläsare på ämnet tillgänglighet inom navigering. Vi var tre föreläsare som delade på en timme. En skulle prata om inomhusnavigering, en om utomhusnavigering och jag som skulle prata om tillgängliga navigeringsappar för iPhone.
Föreläsningen var väldigt välbesökt och intressant även för mig. Just utomhusnavigering har jag arbetat med i många år, men det som händer på inomhusfronten var nytt även för mig och lät väldigt spännande.
Det var en kort dag i år och när passet med lite efterföljande frågor var avklarat, avslutade jag med en snabb fika som ingick innan jag gav mig av ute på stan igen.
Tidigare år har jag deltagit som företag och utställare på dessa medlemsforum så i år blev det en ny roll och det kändes helt OK. De där utställningarna som vi klarade av ett antal genom åren började kännas lite påfrestande och med tveksam verkan. Nu får vi se om Syncentralen kontaktas av fler som är intresserade av GPS-baserade hjälpmedel.
Idag har jag varit och hämtat upp packningen som ska ingå i expeditionen. En rejäl 120-liters trunk med en mängd nödvändig och högkvalitativ utrustning som det ska bli jätteroligt att gå igenom och även om den egna kostnaden inte blir så liten, ska det bli kul att komplettera.
Det blir allt mer på riktigt nu, mindre än två veckor kvar och resfebern börjar göra sig påmind. Den kommer och går stunder man inte har så mycket att göra. Då tänker jag på hur det kommer vara. Allt från resan, miljön och vad vi kommer utsättas för och den prestation man har svårt att föreställa sig.
I helgen ska alla kläder och skor provas så att det kan bytas om något skulle vara fel och sedan ska jag börja packa på prov och det kommer säkert ske om och om igen. Jag måste ha full koll på alla grejer och packa dem logiskt och försöka packa kläder och sådant torrt.
Hundvaktproblemet som löste sig så fint har nu gått om intet. Hundvaktens egen hund har nyligen opererats och får inte vara med andra hundar på grund av risken för att riva upp skadan igen.
Egentligen är detta kanske inget stort problem. Min familj ville ogärna ha Flinga hemma för att det är mer jobb med två hundar och Maria har svårt att få hjälp med hundrastningen plus att Flinga hade kanske behövt jobba mer eftersom hon är en aktiv skapelse som annars lätt går bananer om hon blir uttråkad och ostimulerad. Att få placera henne hos en av Sveriges duktiga hundinstruktörer kändes därför väldigt bra. Då skulle ju hon komma bort från hemmet och under den tid jag är borta undvika att bli präglad på någon annan i familjen som matar och rastar och gosar med henne.
Men nu är det så kort tid kvar tills vi reser så jag bryr mig inte om att jaga någon ny hundvakt. Familjen har gått med på att ha henne hemma och det får gå. När det gäller präglingen får det bli så och jag får väl jobba extra hårt och mycket med henne sen när jag kommer hem igen.
Jag måste säga att det kändes som lite stalkervarning att höra av sig till ”kändisar” på Facebook :) Men ungefär som när jag fick för mig att höra av mig till Paolo Roberto så bleknade idén med att höra av sig till deltagarna från förra säsongen. Det kändes som om det fanns tusen frågor egentligen, men det kändes fel att ställa dem.
Det främsta är väl att förra säsongen spelades in i Afrikas ökenlandskap och detta ska spelas in i Nicaraguas djungel. Det är så helt olika miljöer och äventyr som väntar och upplägget är säkert omgjort en del. Så om jag frågar vilka kläder de hade och hur mycket, hur ofta de fick tvätta och hur kommer ändå inte vara relevant för oss under helt andra förutsättningar.
Det andra var väl att jag plötsligt kände att detta var min resa, både mentalt och fysiskt och dom utmaningar som väntar måste jag kanske möta själv. Skaffar jag för mycket förhandskunskap kanske lite av vitsen försvinner och visar sig den förhandskunskapen vara felaktig, vilket den säkert är, blir den ändå till ingen nytta.
Sedan är det klart att jag är nyfiken på hur de upplevde media och uppmärksamhet före och efter att programmet sänts och hur det påverkat deras liv. Men det kan jag fråga efteråt om det fortfarande känns viktigt. Sedan är det säkert helt annorlunda mediabevakning inför nästa säsong när alla vet vad Mot Alla Odds är och när allmänheten får se ännu en säsong blir det säkert också inte som förra gången.
Så jag har bestämt att klara detta själv och avvakta vidare kontakt med någon av deltagarna från förra säsongen. De har förvisso givit livstecken ifrån sig och det är roligt och jag hoppas kunna återuppta kontakten när jag kommer hem igen.
En lång dag är slut! Idag har jag haft en fotograf och redaktör med mig hela dagen för att göra ett så kallat personporträtt. Jag har varit grymt nervös för den här dagen men när den väl var igång kändes det mesta helt OK och till och med roligt! :)
Dagen började med att vi filmade på min arbetsplats. Därefter åkte vi hem och utan att avslöja något i förväg kan man väl säga att vi filmade familj och intressen och en lång intervju.
När TV-teamet gått infann sig tröttheten och huvudvärken av ansträngningen men på det hela taget har det nog varit en kul och spännande dag och försmak på hur det kommer bli. Kameran stör mig nog inte så mycket som jag trott att den skulle göra.
Det innebär att en stor milstolpe passerats och ytterligare ett steg närmare äventyret! När personporträtten kommer börja sändas har jag ingen aning om, men antagligen ganska nära premiären i vår någon gång skulle jag tro.
Resmålet har jag haft klart för mig ganska länge och sedan jag blev antagen har jag så klart blivit informerad. För allmänheten är det i skrivandets stund fortfarande en hemlighet och kommer nog så att förbli till en bra stund efter att vi kommit hem.
Jag har ingen relation till Nicaragua alls. Jag har vetat på ett ungefär vart det ligger, det är allt :) När jag fick veta intervjuade jag en väninna som varit där och läste så klart på Wikipedia vad den hade att säga om landet NicaraguaW och huvudstaden ManaguaW och framför allt om tropisk regnskogW.
Landet har en av världens största regnskogar, vulkaner och jordbävningar så det kanske blir lite action :)
Märkligt nog ser jag fram emot att få uppleva en regnskog på riktigt. Öken har jag upplevt för många år sedan i Egypten, men regnskog har man bara fått lära sig om på TV. Känns fantastiskt att tänka sig att man snart är där på riktigt! Att få uppleva ljuden, lukten, andas luften den superrena, att vandra där och till och med sova där är faktiskt helt otroligt och inte många som får uppleva. Jag har hört att man inte gärna sover på marken, så tält är säkert inte aktuellt. Någon sa hängmattor med insektsnät och bara det låter ju bara för häftigt! Hoppas det är så man sover hela resan och att det är så skönt som det låter.
Vi har studerat kartan lite över landet men det är så klart svårt att gissa hur vi ska röra oss. Sådant är fortfarande okänt eller till och med hemligt för oss deltagare och egentligen bara viktigt när vi är där. Det är mest min nyfikenhet som gör att man skulle vilja veta nu :)
Nedan finns lite kartbilder i olika zoomnivå över landet.
Det finns också en än så länge officiell anledning till inköpet av en Qstarz Bt-Q1000XT GPS-datalogger. Givetvis är det en utmärkt hjälp vid långa träningspass men det ursprungliga syftet med loggern var expeditionen med Mot Alla Odds. Vi får ju inte få ha med oss så mycket saker. Ingen egen fotoutrustning och givetvis ingen mobiltelefon. Fotografering sköts backstage och man får tillgång till bilderna i efterhand.
Däremot måste man givetvis få ha med sig något för att kunna anteckna. Förra säsongens deltagare fick ha med sig penna och papper och att kunna skriva dagbok och i mitt fall möjligheten att blogga är ju nödvändig. För egen del kan jag ju inte använda papper och penna och måste därför få ta med mig något digitalt anteckningshjälpmedel. Det blir en liten maskin som heter Braillino som har ett litet tangentbord för inmatning i punktskrift och en liten 20-teckens läsrad som drivs på vanliga AAA-batterier och har lång driftstid. Men möjligheterna att ladda under månaden är säkert väldigt begränsade.
Men när jag bloggar vill jag kunna geotagga mina inlägg. När man för en gångs skull har möjlighet att komma ut i världen vill man helt enkelt ha den möjligheten. Så jag började leta efter en GPS-logger som skulle uppfylla ett antal krav och jag fick god hjälp av min vän Egge som snabbt hittade ett gäng kandidater som vi sedan började sortera ut en efter en.
Den första loggern som väckte mitt intresse var en som såldes hos amazon.com i England och USA. Den var liten och smidig och drevs även den på AAA-batterier vilket skulle göra det väldigt smidigt eftersom jag ändå skulle behöva ta med en packe sådana. När jag bestämt mig för den visade det sig att den inte kunde levereras till Sverige, antagligen på grund av något regelverk som rör GPS-mottagare.
Nästa kandidat på listan såldes i Sverige. Den var också väldigt liten och smidig och skulle diskret kunna rymmas i väskan till mitt anteckningshjälpmedel. En annan fördel loggern har är att den ger ifrån sig pipsignaler för att ange dess status, så som start, när satelliter hittats, när vägpunkter sparats och en hel del ytterligare funktioner.
Nackdelen med Qstarz BT-Q1000XT är dock att den inte drivs med AAA-batterier. I gengäld ska den ha en drifttid på 42 timmar per uppladdning. Jag räknar med några minuters användning per dag genom att sätta en vägpunkt vid raster och läger och om värme och annat inte påverkar batteritiden negativt så borde 42 timmar räcka under 30 dagar. Litiumbatterier brukar ju hålla laddningen väldigt bra åtminstone i vårat klimat.
En fördel är också att loggern laddas via mini-USB. Det vore därför möjligt att smuggla med ett extra batteri för att ladda den vägen via USB-porten. Åtminstone med sådan laddningshjälp borde det räcka en hel månad. Tanken var från början att logga varje dags rörelser för att få ett spår som man sedan kunde lägga på en karta dag för dag, men då skulle man behöva tillgång till laddning betydligt oftare och ingen av loggarna verkade vara direkt vattensäker eller vattentät och dit vi ska kommer det nog vara synnerligen blött och fuktigt. Men jag tror en eller ett par vägpunkter per dag är en bra kompromiss.
Loggern är 7x4cm vilket mycket väl ryms i ytterfacket till mitt anteckningshjälpmedel. Jag har inte frågat om dylik utrustning. Har bara antagit att man inte vill det även om jag inte kan komma på något riktigt argument varför man inte skulle få. Att vi inte får ta med oss kameror är mer begripligt. Förutom vätan och fukten, regnskog i regnperioden, så skulle säkert kameror störa filmperspektivet vilket man också sagt. Men säkert också för att man inte vill att bilder ska läcka ut före sändning av serien. Sköter man fotograferandet backstage av personalen får man hoppas att de fotograferar flitigt och att man får tillgång till allt råmaterial sedan i form av högupplösta foton. Med lite tur kanske någon teknikgalning har en kamera med GPS så att bilderna också är geotaggade.
Sådär ja, nu damp äntligen försändelsen ner på posten och jag hämtade ut den. Det var en positiv sak att packa upp den. Även om mått och vikt stod angivna i specifikationerna så är det ändå svårt att få en bra uppfattning innan man har den i handen. Stor som en liten tändsticksask med ett litet fodral som både går att ha i bälte eller snöre runt halsen.
Nästa glada överraskning var att batteriet var samma som i flera Nokia-telefoner, bland annat C5-00 till vilken jag har två batterier liggande i en låda. Ena telefonen gick sönder och varför jag valde att spara batteriet är inte helt solklart. Men nu kommer det väl till pass. 3 batterier a 42 timmars driftstid, det är lite svårt att se när det enorma behovet skulle uppstå.
Med i kartongen följde en cigg-kabel med mini-USB-anslutning så man kan ladda den både i bil och båt.
När jag slog på den gav den ifrån sig ett ganska kraftfullt pip vilket är enormt bra bekräftelse för mig som inte ser lamporna att den fungerar. Den tog runt 30 sekunder på sig att fixera sin position och bekräftade detta med 2 pipsignaler.
Den fick följa med ut på kvällspromenaden som blev lite extra lång för att ha något att logga och längs vägen skapade jag ett par vägpunkter för att se hur det ser ut när man exporterar det sedan. Även detta bekräftades med 3 pipsignaler.
enda bristen jag upptäckte var att den inte bekräftade med pip när den tappade sin GPS-position vilket den gjorde i en hiss. Däremot pep den 2 gånger när den åter fick kontakt med GPS-systemet. När man ändå ansträngde sig för att bygga in stöd med pip, och lagt in pipsignaler för andra typer av fel borde man tänkt även på detta.
Men man kan inte få allt här i världen :) Även en lite mer vattentålig konstruktion hade varit kanon men man får lösa det med ett annat fodral till våta cykelturer och liknande.
Nästa steg blir att installera den medföljande programvaran och se vilka funktioner som erbjuds där. Exempelvis om det går att exportera hela loggens minne och om den i så fall kan dela upp i en fil per dygn eller hela loggen i en fil om man skulle önska det. Jag är lite skeptisk till att man behöver en mjukvara för att göra detta. Loggern som stod högst på önskelistan gick dels på vanliga AAA-batterier och dels fungerade den som ett USB-minne vid anslutning till dator. Bara att kopiera filerna som vanligt vilket skulle ha fungerat lika bra såväl i PC som Mac. Den gick dessvärre inte att få in i Sverige på något enkelt sätt.
Men jag tror att denna blir bra den också. Oslagbar driftstid, liten och enkel att hantera. Det ska bli kul att prova framöver.
Nu är vi anmälda till Vätternrundan 2013! ”Lag Primus” som min x-kollega Patrick döpt oss till består nu av 7 cyklister, 5 killar och 2 tjejer. 2 ekipage består av tandemcyklister.
Mitt anmälningsnummer blev 201971 och oM 257 dagar startar vi. Starttiden blir 01:50 på natten mot lördag. Distansen är 30 mil och vi räknar med att ta oss runt på mellan 12 och 14 timmar lite beroende på vem i laget man frågar :)
Nu känns det riktigt spännande. Det är ganska lång tid kvar tack och lov för det ska till mycket träning. I nuläget har jag ett cykelmål att ha kompletterat 1000km före 31:a december och jag har lite drygt 10 mil kvar på det målet så det ska inte vara något problem. Efter årsskiftet blir det ett nytt mål på 2000km och dessa ska kompletteras före Vätternrundan den 15:e juni 2013.
Förutom löpträningen och traditionell styrketräning i vinter blir det förmodligen motionscykel även om jag skaprt ogillar sådana. Jag kanske också borde gå på spinning om jag hittar något bra ställe att gå till där det fungerar. Men så fort våren kommer och snön försvinner blir det riktig cykling!
Jag har fått i uppdrag av produktionen att plocka fram bilder på mig i olika sammanhang från barndomen och fram till nu. Det blev ett jobb för min fru :) Vi plockade idag upp fotolådan från källarförrådet och idag har hon suttit och gått igenom mängder med bilder. Det är inte helt lätt att veta vad de vill ha och vad som passar men vi plockar fram lite av varje.
Lådan med pappersfoton innehåller allt från den tiden vi hade vanlig och APS-kamera. Trots att digitalkameran gjorde intåg snabbt i hushållet runt år 2000, så har det blivit mycket pappersbilder :) Det står på planeringen att skanna allihopa och den dagen det börjar kommer vi ha att göra en stund :)
När lådan med analoga foton är genomgången ska de utvalda skannas och därefter är det vårt arkiv av digitala foton som ska gås igenom. Jag tror att vi passerat 40000 bilder vid det här laget. Tyvärr är väl många i alldeles för låg upplösning och det var väl 2006 eller 2007 vi skaffade vår första systemkamera som kunde prestera något sånär högupplösta foton.
Omoby är förvisso ingen ny app. Jag har haft den i min telefon ett bra tag och den har varit en bloggidé länge. Så här kommer en beskrivning av något som är ganska häftigt och ett bra exempel på vad ny teknik kan användas för. Själv har jag dock inte funnit någon praktisk nytta av den i min vardag utan bara lekt, men jag kan gott och väl tänka mig att som ensamstående synskadad eller i en familj där alla är synskadade så kan det nog vara ett bra komplement.
Omoby är en app som ska hjälpa till att identifiera föremål. Appen är väldigt ren i sin design och har bara ett fåtal knappar och ett kamerafönster. Idén är enkel, man tar ett foto av ett föremål, fotot laddas upp till en server som jämför bilden med en avancerad databas och försöker analysera vad som finns på bilden och svaret skickas tillbaka inom ett 20-tal sekunder i form av en textbaserad beskrivning. I den händelse något är oklart verkar appen ge flera bildbeskrivningar.
Databasen bygger på information som man lagt in i den. Det är således en ständigt växande databas som blir smartare för varje bild som laddas upp och kan identifieras.
Det man kan se på exemplen nedan är att den faktiskt är väldigt bra på att identifiera föremål. Bilden på ett knä och en halv Apple iPad identifieras direkt som ”Apple iPad”, en bild på en lampa ger en ganska detaljerad beskrivning av lampans form, en spritflaska med märke och allt, tangentbord, kaffeglas etc.
Det appen inte kan hjälpa till med är att analysera text och läsa upp den, eller som Bildtolken där en människa satt på andra sidan och kunde ge en mer detaljerad beskrivning av en bild och svara på frågor om mer specifikt innehåll i en bild så som bäst-före-datum, lampors färg och status och liknande. Det är kanske mer vad jag skulle önska, en Bildtolken för iPhone. Jag har haft lite svårt att se nyttan med Omoby. Om jag sitter med ett tangentbord, en iPad eller ett kaffeglas framför mig kanske jag inte behöver så mycket hjälp med att identifiera föremålet. Ska möjligen vara om jag har väldigt många Cognac-sorter i skafferiet och behöver veta att just denna är Larsens.
Så än så länge är Omoby en kul leksak som visar vad man kan göra med vanlig teknik. Och det är just detta som ökar möjligheten för tillgänglighet att utvecklas fort och till ett rimligt pris, att man använder vanliga prylar och ”bara” behöver skriva apparna som löser ett eller flera specifika problem. En app är bara mjukvara, kostar således bara pengar i form av tid att utveckla. En hårdvara tar lång tid och är dyr att utveckla och när den kommer ut på marknaden är risken stor att den redan är gammal och aldrig kommer att betala sig. Det har otaliga exempel visat på hjälpmedelsmarknaden.
Idén om att som synskadad ta kameran till hjälp för att identifiera föremål eller miljö är ingen ny idé. Redan för ett antal år sedan utvecklade företaget Polar Print en app för Symbian-plattformen som kallades för Bildtolken där man kunde ta ett foto med kameran som laddades upp till en server. Vänner och bekanta som ändå satt vid sina datorer hela dagarna, hemma eller på jobbet, kunde vara inloggade som ”tolkar” och när en bild laddades upp fick man som tolk ett meddelande om att någon behövde hjälp. Tackade man ja till uppdraget kom bilden och ett skrivfält där man kunde beskriva vad bilden föreställde. Med tiden kunde man också ladda upp ljudklipp tillsammans med bilden om man ville formulera en fråga mer utförligt och man kunde också använda live-video över 3G.
Tanken var faktiskt riktigt bra och jag själv använde tjänsten Bildtolken ofta på gym för att få hjälp att läsa av displayen på träningsredskap när jag inte hade någon i närheten att fråga.
När Bildtolken gick i graven fortsatte jag använda foto för att få hjälp. Jag kunde stå ute hos kund med ett krånglande bredbandsmodem. Då tog jag ett foto av modemet, MMS:ade bilden till en vän som i detalj kunde se vilka lampor som lös och i vilka färger. Mycket praktiskt. På samma sätt har jag tagit en bild av en förpackning för att få hjälp med bäst-före-datum och liknande.
För att analysera text och få den uppläst finns andra appar som jag kommer skriva om inom kort.
Man skulle nu kunna tro att jag inte kunde stå emot längre och köpte 16GB-modellen hellre än att vänta på 32GB eller 64GB :) Men jag är stark och motståndskraftig! :)
Men det hindrar ju inte att man slår sina lovar förbi Telia-butiken för att titta lite igen :)
Den här gången kände jag faktiskt skillnad. 112 gram teknik på allra högsta nivå, något som jag brukar kalla för ”vacker teknik”. Som jag skrev igår är jag glad att inte mer i designen har ändrats. Telias stöldskydd täckte dock större delen av baksidan på telefonen så det var svårt att tycka något om att den numera består av glas och metall. Tjockleken var också väldigt märkbar och man skulle ju kunna tycka att skillnaden mellan 140 gram och 112 gram inte borde märkas, men viktskillnaden kändes påtagligt trots att telefonen som sagt satt fast i stöldskyddet.
Men det stärkte mig faktiskt i mitt val att inte köpa en telefon med för lite minne. Både jag och Maria har våra telefoner fyllda till mer än hälften och det finns inget bra sätt att ändra på det utan att göra försämringar i användningen.
Så jag väntar lydigt på att de större storlekarna åter kommer in i lager. Det stör mig dock lite mera nu att jag inte bejakade mitt barn-jag och ställde mig i kö i torsdags kväll inför midnattseventet hos Telia. Det hade nog varit lite kul och stämt väl överens med min nördighet när det gäller Apple-prylar :)
I söndags lade jag en beställning på en GPS-datalogger hos conrad.se. Den fanns i lager och då börjar man ju bli van vid hyfsat snabba leveranser, till exempel från Dustin som ibland kan leverera samma dag om man har lite tur. Förvisso lokalt inom Stockholm.
Först i onsdags kom information om kollinummer och Posten hade fått en elektronisk förhandsavisering från kund. Detta var dock sent på kvällen så jag började misströsta om att kunna få leverans före helgen.
Igår kväll sorterades försändelsen i Malmö så det kan bli tal om leverans först på måndag i bästa fall.
Jag har alltid haft svårt att vänta egentligen oavsett vad det handlar om. Elektroniska roliga grejer eller mindre roliga, mer nödvändiga mediciner från apoteket som måste beställas. Långdragna grejer avskyr jag :) När man väl tar sig för och går ner i en butik för att köpa något och får beskedet ”kommer in på måndag” eller liknande känns insatsen helt bortkastad :)
Och lite bortskämd har man tydligen blivit när det gäller beställningar från nätbutiker. Det bör inte ta mer än en vecka för något man har i lager kan man tycka.
Nu är det egentligen ingen katastrof. Det blev ingen cykelträning i helgen då jag velat prova loggern. Så det är bara att vänta vidare.
Så var det då dags för båtupptagning för året. Den blev åtminstone av tidigare än de senaste åren :)
Men ingenting är okomplicerat och lätt här i världen. Om jag eller någon annan trodde att en stålbåt skulle lösa alla mina problem så var det så klart inte så. När kranbilen som ska lyfta båten ringde i förrgår behövde jag akut mobilisera en av mina förare för att flytta båten från sin bryggplats till upptagningsplatsen. Nu gick det bra denna gången trots kort varsel, men hade båda varit upptagna hade det blivit jobbigt…
Men allt flöt på bra. Jag fick en bra vinterplats anvisad som kommer bli lätt att hitta om jag åker dit själv. Vi körde bort båten till upptagningskajen och fick vänta någon halvtimme på kranbilen. Båten lyftes snabbt och vant och lades på sin plats. Till nästa år behöver jag modifiera bockarna lite men det löstes tillfälligt nu.
Slutligen sågade MP ner några grenar på ett träd som stack ut över båten. Jag plockade ihop lite tampar och fendrar för att ta hem. Plocka hem dynor och annat samt konservera motorn för vintern får bli en dags projekt senare i tillvaron. Enda stora bristen med min nuvarande båthamn är att det inte erbjuds färskvatten vilket försvårar konserveringen en del. Men det går att lösa med lite hinkar om man behöver köra i glykol. Annars får man lätta på slangar här och var och försöka tömma så gott det går.
Jag har varit ganska velig inför releasedagen av nya iPhone 5. Att jag ska ha en har det aldrig rått någon tvekam om, frågan har bara varit när :)
Jag var helt klart lite sugen på att köa utanför Telia på Kungsgatan i Stockholm vid midnatt men sedan kände jag mig lite för gammal och bekväm för sådana galenskaper :)
Sedan bestämde jag mig för att vänta tills den värsta rusningen var över och kanske tills skatteåterbäringen kommer i slutet av december. Jag planerar samtidigt att köpa en ny cykel och man kan inte få allt på en gång :)
Men vart efter dagen gick blev jag sugen i alla fall och gick till en Telia-butik för att slå till :) Givetvis stod telefonen framme och jag blev faktiskt lite chockad över att jag inte kände någon direkt skillnad jämfört med 4S. Lite längre, aningens tunnare och så klart såg botten annorlunda ut med hörlursuttag och den nya dockningskontakten. Men jag hade nog väntat mig betydligt större skillnader.
Egentligen spelar det ingen roll. Jag blev nästan gladare av det eftersom jag fortfarande efter 2 år anser att iPhone 4 och iPhone 4S är det snyggaste som finns och jag har ännu långt ifrån tröttnat på designen :)
Men problemet löste sig självt framme i kassan. Jag ville ha minst 32GB, helst 64GB men det fanns bara 16GB-modellen kvar. Jag ansåg mig inte så het så att jag skulle köpa den bara för att och tvinga mig att banta ner mitt mobila liv för att få plats i en telefon med mindre minne. Jag har fyllt min 64GB till nästan hälften med foton, filmer, musik, podcasts, sjökort och annat.
Så när jag gick från butiken lades en beställning med beräknad leverans i slutet av november och jag kände mig ändå rätt nöjd med att inte ha slagit till av ren måste-ha-lust.
Packlistan är en sådan detalj jag sett fram emot och väntat på sedan beskedet om att jag kom med i Mot Alla Odds. Jag vet inte varför just den kändes så viktig, men det var väl en blandning av nyfikenhet på vad man skulle få och vad man skulle få skaffa själv.
Sedan är det något med listor och mig, jag älskar packlistor :) När jag var ung och åkte mycket på läger var packlistorna min trygghet och att missa något var nästan en äkta rädsla, även att missa saker man faktiskt kunde ersätta eller klara sig utan.
Sedan är ju det det här med oron när det gäller byte av underkläder :) Att deltagarna bara fick möjlighet att tvätta en gång och tvätta sig själva några få gånger kändes ganska vidrigt men säkert en del av utmaningen :) Hur det kunde bli ett par i förra säsongen känns obegripligt med de förutsättningarna :)
Packlistan bekräftar väl de farhågorna dessvärre :) Några få tröjor och begränsat antal strumpor. Just ”underkläder” står dock med ospecificerat antal :)
Komiskt nog, för att öka på skitgrisstatusen så stod ingen tandborste och tandkräm med på listan. Däremot deo, schampo och tvål, men jag tolkar det som en miss och tänker faktiskt packa ner tandborsten och den godaste tandkräm jag vet :) För om man nu ska stå ut med att vara rätt så skitig rätt så länge, så ska mina medresenärer inte behöva dö av andedräkten :)
I övrigt var det väl inga konstigheter. Listan konkretiserade äventyret ytterligare ett snäpp och nu ser jag fram emot när utrustningen ska levereras.
Om jag ska klaga, bara lite, så var den del av listan med grejer man får stå för själv inte helt kort. Där fanns en rad grejer jag behöver köpa in och som nog inte är alldeles gratis. Att resan inte skulle innebära några omkostnader för oss deltagare känns därför en smula överdrivet.
Nu när det bara är några veckor kvar börjar barnen reagera, alla på sina egna sätt. En blev arg, tyckte att pappa kunde dra, en tycker det är extremt häftigt och hon var stolt, den minsta har redan börjat få separationsångest, ledsen och gråter och tänker mycket. Jag är ingen barnpsykolog utan bara förälder, men alla varianter av reaktioner känns ytterst logiska och typiska respektive personlighet och jag känner djupaste respekt för dem alla och alla bottnar säkert — hoppas jag — i samma oro och saknad. En månad är en mycket lång tid. Aldrig har jag varit borta längre än en vecka och då kunnat kommunicera flera gånger per dygn både via telefon, SMS, Facebook etc.
Vid kvällens nattning sa minsta tjejen ”pappa, jag har gjort ett halsband som du ska ha på dig när du åker. Ett sånt där tjockt så du inte glömmer mig.” Sen tänkte hon lite och tillade ”om alla i familjen rör halsbandet glömmer du inte dem heller för vi har ju känt varandra hela livet.”
Det är inte svårt att bli rörd och inte så lätt att hålla ögonen torra. Det blir en tuff match för pappa, hans prins och hans prinsessor!
