Författare: Joakim

Inbrott på jobbet

Tänk så snabbt en helt vanlig fredag kan förvandlas till en väldigt ovanlig! Halvvägs till jobbet ringer telefonen flera gånger. Fastighetsskötaren i det hus vi har vårt kontor, en kollega i Göteborg och min kollega i Stockholm. Allt inom loppet av ett par minuter. Man meddelar att vi haft inbrott och att vi inte får gå in och röra något förrän polisen varit där. Väl på plats bjuds jag på kaffe av fastighetsskötaren som berättar mer i detalj vad som hänt. Några hantverkare hade tidigt på morgonen noterat att ett lås var trasigt i den korridor vi har vårt kontor. När han går in i korridoren, ser han hur någon kommer ut ur vår lokal och jakten börjar. Men tyvärr hinner hantverkaren inte ikapp gärningsmannen innan han hinner ut på gatan och flyr.

Polisen kommer till platsen inom en halvtimme och jag står och väntar medan de letar spår på dörr, golv och andra ytor i lokalen. Men man hittar ingenting.

När vi blir insläppta går det fort att notera att gärningsmannen haft gott om tid på sig. Hela lokalen är genomsökt men inget är förstört eller i ordning. Man får ett klart intryck av att man flyttat runt saker i lugn och ro för att hitta något att ta. Och vi konstaterar att alla våra bärbara demodatorer och mobiltelefoner såklart är borta. Det verkar tack och lov som om man lämnat alla hjälpmedel orörda, värda oerhörda pengar men så klart omöjliga att omsätta ute på gatan.

Det känns märkligt att sätta sig vid skrivbordet. Alla lådor är utdragna och alla skåpsdörrar är öppna. Eftersom jag själv aldrig lämnar min dator, kan jag snabbt komma igång. Men någon har rotat runt på min plats. En del saker saknas och även en del privata. Det blir en mycket häktisk dag. Vi försökte bedriva arbete som vanligt med alla inbokade kundbesök medans låssmeder och larminstallatörer sprang om varandra hela dagen.

Men det kändes ändå inte så mentalt jobbigt som alla talat om som haft inbrott hemma. visst, något har rotat runt men det var inte emot mig det var riktat. Däremot innebär det en väldans massa jobb att laga lås och dörrar, ta reda på och försöka rapportera och återställa allt som stulits. Det kommer nog ta sin tid.

[tags]Jobb, Arbete, Kontor, Inbrott, Inbrottstjuv, Inbrottstjuvar, Tjuv, Tjuvar, Larm[/tags]

Skolan har blivit en värre plats del VI

Ibland känner man sig så maktlös och dålig som förälder. Tvingar man sitt barn till skolan mot sin vilja är man inte någon bra förälder, låter man barnet vara hemma bryter man mot skolplikten och då är man också dålig. Självklart beror det på varför barnet inte vill gå till skolan.

Igår efter mitt förra inlägg hände både förväntade och oförväntade saker. Skolan ringde upp och rapporterade vad man hade gjort. Det som förvånade och gjorde mig lite glad, var att man äntligen pratat med barnets föräldrar. Om mitt barn slogs skulle jag bli förbannad om skolan undanhöll den informationen.

Sedan talade man om att man pratat med barnet i fråga och sett till att de blev kompisar igen. Som min son berättade det fick man känslan av att det var han som skulle förlåta och försonas. Åter igen passerade barndomen som en film i huvudet och jag minns hur det var. Någon retar dig, hånar dig och din familj, hotar att slå dig och ”knulla din mamma” och sedan faktiskt slår dig. Därefter ska ni klappa om varandra, säga kompis och brorsan och sedan är allt glömt. Då ska man inte överdriva, ”det var väl inte så farligt”, ”man måste se framåt och gå vidare” etc etc.

Ibland har min son sagt att han vill slå tillbaka och egentligen har jag mycket svårt att säga att det är fel. Men vi vill ju inte att det ska bli mer våld och vi tycker det borde finnas bättre instrument att lösa konflikter på. Men om nu min son någon enda gång skulle slå tillbaka, vad skulle hända då? Jag vet, det hände mig. Då skulle det bli föräldrarsamtal, besök hos kurator och skulle man ge igen en gång till skulle det bli rapport till socialtjänsten för att man är stökig och har problem hemma. Åter igen Aftonbladets resonemang att våldtäkt och mobbning är de ända övergrepp där offren får skulden. Det stämmer så otäckt väl.

När något sådant här har hänt, någon har slagit en annan och vi bagatelliserar, borde vi sätta oss ner och bara flytta händelsen in i vuxenvärlden. Du står i en krogkö eller går på stan, blir påhoppad, sparkad och slagen. Då är du ett offer, ska polisanmäla gärningsmannen och gå igenom en rättslig process. Ingen ifrågasätter varför du blir rädd för att gå ensam ute, varför du får svårt att sova eller varför du får panikångest. Aldrig att någon skulle komma på idén att be dig försonas med den som misshandlat dig. Varför ska det vara så svårt att likställa en sådan händelse med det som händer våra barn i skolor?

Min fråga till skolan kvarstår som jag fortfarande inte har fått något vättigt svar på: vad ska jag säga till mitt barn som gråter och inte vågar gå dit? Och vad har dom att erbjuda så att vi slipper bryta mot skolplikten och han slipper missa studier? De viktigaste frågorna kvarstår medan skolan nu tycker att de har gjort tillräckligt och att saken därmed är utagerad.

En annan fundering som jag som förälder har när skolan tycker vi ska pusha våra barn att gå dit emot sin vilja, är vad de tror händer om jag tvingar mitt barn dit? Nu när han är relativt ung går han säkert dit och lider. Men vad händer om ett par år när allt blivit för mycket? Jag tvingar honom hemifrån och han går inte till skolan. Vi får ungdomar som skolkar och driver runt på stan som i sin tur leder till stöld, snatteri och andra följdhandlingar. Då är mitt barn som från början var ett brottsoffer istället en förövare som ska utredas och straffas. Men sambandet tycks gå skolan totalt förbi. Eller så är man så feg och konflikträdd och tänker att det då är andras problem som man inte behöver ta i?

[tags]Familj, Barn, Unga, Skola, Skolor, Skolan, Barnomsorg, Utsatt, Utsatthet, Mobbning, mobbing, Kränka, Kränkningar, Misshandel, Lärare, Elever, Friends, Haninge, Haninge Kommun, Jordbro, Skolverket, Skolinspektionen, BEO, Barn- och Elevombudet, Barn-och Elevombudet, Aftonbladet[/tags]

Kampen om gymmet

Jag följer verkligen inte programmet Grannfejden i TV3, men ibland landar man i soffan och råkar se ett avsnitt. Jag är förvisso inte så förvånad över det vi får se, men lite fascinerad. Jag är själv född och delvis uppvuxen i en småstad och sandlådementalitet och jantelag är inget nytt. Jag brukar tänka att all den energi människor lägger ner på att jävlas och inte kommunicera vore så mycket mer användbar om man la ner den på något viktigare. För visst måste det vara någon sorts överskottsenergi människor har som de inte vet var de ska göra av?

2006 anställdes jag på ett företag som jobbar med datortekniska hjälpmedel för framför allt synskadade. Eftersom jag själv har samma funktionshinder, kändes det extra inspirerande och roligt. Huvudkontoret finns i Göteborg och jag fick i uppgift att etablera oss i Stockholm. Den första uppgiften blev såklart lokalfrågan.

Hösten 2006 flyttade vi in i ett hus på söder som inhyser både hyresgäster, företag och föreningar. Fastigheten är en av 2 i Stockholm där förutsättningen är en synskada för att få bo. De flesta föreningar och vi som företag har också en synskadeanknytning vilket gör att vi tycker att vi sitter ganska strategiskt och bra för våra kunder.

I huset finns ett litet men fint gym till för hyresgäster. Inget överdrivet, några maskiner, skivstång och bastu. Tanken är att man ska kunna boka det som en vanlig tvättstuga och få träna i lugn och ro.. Även jag tycker som icke seende att ett vanligt gym med hög musik och många människor är besvärligt utan ledsagning och ofta får våra ledarhundar inte heller följa med vilket begränsar tillgängligheten.

Så jag började ganska tidigt verka för att även jag som företagshyresgäst skulle få tillgång till gymmet. Svaret var första året blankt nej — gymmet var bara till för hyresgäster. Mitt argument att även vi var hyresgäster och faktiskt dessutom själva var synskadade, möttes först med argumentet att då skulle de vanliga hyresgästerna bli lidande. Det föll på eget grepp eftersom vi var ett ytterst begränsat antal som skulle få tillgång till träningslokalen.

En lång diskussion påbörjades och man gjorde någon sorts utredning hur använt gymmet var vilket inte var så väldigt mycket. Tar man en grupp på 50 människor, kanske 10% är av typen som gillar och orkar ta sig för att träna. Ungefär så var det även här. Och när diskussionen om tillgång till gymmet för oss blev känd bland hyresgästerna ökade tydligen motivationen och folkhälsan i huset och de som redan tränade hyfsat regelbundet, tränade nu varje dag och några nya som tydligen hittat sin grej i livet började fylla bokningssystemet.

till slut insåg styrelsen att det var en smula överdrivet och vi fick nycklar men begränsningen att vi inte fick boka tider i förväg utan bara ta lediga tider. Det var ett system som fungerade acceptabelt när folkhälsan i huset sjunkit tillbaka till normal nivå igen. Jag tyckte ändå inte det var helt rättvist. Vi företagshyresgäster betalar ju en lite högre hyra och avgifter för sophantering samt en årsavgift för nyckeln till träningslokalen vilket de vanliga hyresgästerna inte gör. Så redan det gjorde skillnad på oss. Och att vi då inte fick boka tider gjorde det lite absurt. Men det var en försöksverksamhet och ändå en seger i rätt riktning för mig.

Två år senare skulle jag påbörja beach 2010 som vanligt efter julledigheten och noterade att bokningstavlan åter var väldigt full. Mig veterligen hade inget förändrats och tolkade det som att fler ville träna bort julens späck. Däremot var det väldigt få av de som bokade som verkligen infann sig till sin träningstid. Jag konsulterade bovärden för att försäkra mig om att samma oskrivna regler som i andra hyreshus och tvättstugor gällde även här — att man får ta en bokad tid som inte nyttjats på 30 minuter. Så jag började ta dessa tider. Det fanns ett tydligt mönster vilka som bokade men inte dök upp. Och ingen vars tider jag tog klagade. Däremot en av dessa ”goa grannar” med tiden efter mig ställde en dag till ett bråk om att man inte får ta tider, att det var hyresgästernas förmån etc.

På något vis trodde jag att striden var slut. Jag hade nöjt mig med begränsningen att inte få boka tid och lång tid har förflutit. Men detta visade att tiden inte läker alla sår. Jag satte mig och författade ett mejl till styrelsen och berättade vad som hänt och vad jag ansåg i frågan. efter denna dag fanns minsann inga tomma luckor i systemet längre. Allt var bokat 2 dagar framåt och där stod gymmet mestadels outnyttjat. Jag fascinerades över att man inte insåg att man inte bara förstörde för mig, utan även för ”vanliga” hyresgäster som inte heller kunde boka. Men precis som ett vanligt avsnitt av Grannfejden slutade även detta lyckligt och förhoppningsvis är det slutet på en jobbig historie. Styrelsen fattade denna dag beslutet att synskadade företags- och föreningshyresgäster ska ha samma möjlighet att boka som andra! Ibland går förstånd och visdom före dumhet.

Min första tanke var såklart en otrolig glädje. Sedan blev jag bekymrad å andras vägnar. Jag undrade lite lätt om det gick att göra ett överslag på hur mycket tid de lagt ner på kommunikation med varandra, all tid de lagt ner på att hålla bokningssystemet fullt dag som helg under 2 års tid. Man har kunnat se att det varierat men att man med jämna mellanrum tagit nya tag, oklart varför. En annan kanske mindre viktig sak, är alla de timmar, dagar och veckor som det fina gymmet stått outnyttjat och inte kunnat användas för att snikna, grälsjuka människor velat förhindra andra. Någon sorts omvänd jantelag som är svår att förstå. Än mer fascinerande är det att tänka sig att all denna tid har de lagt ner för att förstöra för människor i samma situation som de själva.

Men kanske är det bara en enklare form av de monster vi människor förvandlas till i krissituationer i världen där man trampar och slår för att komma före andra till mat och räddning? Men om jag själv inte behöver en viss sak, varför då förhindra andra?

Nästa steg blir att se hur styrelsens beslut tas emot av hyresgästerna. Den delen har vi inte sett än, det dröjer ytterligare några dagar. I bästa fall blir det lite liv ett tag innan det sjunker i glömska och man upptäcker att inget är sämre och annorlunda. Kanske blir det en ”del II” i berättelsen om ”Kampen om gymmet” — en betraktelse rakt ur vardagen, men som kanske har lite högre betydelse än bara ett simpelt bråk.

[tags]GYM, Träna, Tråning, Stockholm, Södermalm, Hyreshus, Hyresgäst, Hyresgäster, Synskadad, Synskadade, Blind, Blinda, SRF, Synskadades Riksförbund, Bråk, Osämja, Jantelag, TV3, Grannfejden[/tags]

Skolan har blivit en värre plats del V

Igår pratade jag med skolan i syfte att på ngåot vis förmedla allvaret i det som hände vårt barn i förrgår. Jag fick en märklig känsla av att inte få prata till punkt och sakligt berätta vad som hände. Blev hela tiden avbruten med information om vad skolan gjorde i sitt förebyggande arbete mot mobbning, hur man arbetade med respekt för andra i olika skolämnen vilket säkert är jättefint.

Men just nu när detta hänt, kanske det inte är det som gör mest nytta. Då vill man se alla dom där fina orden i handling. Men jag bedömde det som en stressad vikarie som inte varit med så länge. Men ändå, jag tycker vi fått samma reaktion tidigare, att man bagatelliserar händelserna för att man inte vill eller vågar ta konsekvenserna av att dra igång en stor apparat. Dels kanske det är jobbigt och man vet inte vad man ska göra, dels — vilket jag tror är ett större problem — att man faktiskt måste medge och visa att allt fint arbete kanske brustit och inte räckt till hela vägen. Men i allt förebyggande arbete måste man ju ändå ha en plan för vad man ska göra när något konkret verkligen händer och inte gömma sig bakom preventiva åtgärder.

Senare på kvällen fick rektor ett långt mail med allt som hänt och jag sökte henne även på mobiltelefonen för att mitt i middagen meddela att hon kanske borde läsa sin mail. Sedan på kvällen fick jag förvisso ett svar där någon sorts högre skolchef inom Haninge kommun fått en kopia. Där fick vi löfte om snabb återkoppling och handling, vi får väl se vad det är värt den här gången!

Idag på morgonen tyckte jag att vi hade bestämt träff med klassens vikarie för att prata om det som hänt. Min son ville inte gå tillbaka till skolan och det är emot mina principer att tvinga någon till en plats där sannolikheten för fysisk misshandel är påtaglig. Om inte skolan kan garantera mina barns säkerhet och trygghet, så anser jag att dom får lösa skolplikten på lämpligt sätt. INGEN ska behöva utsättas för psykisk eller fysisk misshandel.

Men jag fick honom att följa med mig och mamma till skolan där vikarien mötte som inte alls uppfattat att vi skulle ha en träff. Hon ville ha barnet med sig in i klassrummet för att ”skriva om tankar och känslor inför det som hänt som vi sedan kunde prata runt”. Åter igen infann sig känslan av bagatelliserande igen. Åter igen tillbaka till det här förebyggande arbetet som man bör ha innan något händer, trots att det redan hänt! Men värst av allt var nog ändå känslan av att mitt barn ska behöva sitta och vrida och vända sig ut och in, det barn som blivit utsatt och redan tillräckligt förnedrad och kränkt medans det barn som slagit, sparkat och hånat, har lektioner som vanligt och mig veterligen, än i skrivandets stund inte behövt ”skriva av sig” eller haft något allvarligt inledande samtal. Jag hoppas alltid att jag har fel, men tillåt mig tvivla!

Jag skämdes som förälder när jag lät det här misslyckade mötet passera och gick hem. När min son svarar ”mmm” på frågan ”är detta ok?” undrade jag på väg hem vad i hela friden han skulle sagt? Åtminstone för mig kändes ingenting OK med den lösningen.

Jag har idag varit i kontakt med Barn- och elevombudet på Skolinspektionen för att ta reda på hur man går vidare. Tyvärr måste vi invänta och se hur kommunen och skolan agerar innan man kan göra en anmälan. Det som väl är lite bra är att det mesta allvarliga som hänt, har mejlats till skolans rektor och klasslärare, så det mesta av det vi vet om finns dokumenterat.

Jag läste en text på en blogg idag, Sveket mot de mobbade barnen och jag har ofta tänkt just på varför man inte tycks ”prioritera” denna fråga. Men jag som själv en gång varit i samma sitaution och nu nästan 30 år senare har barn i samma situation lutar nog mer åt feghet, att blotta sin egen, sin skolas och sin kommuns svaghet att inte kunna komma till rätta med problemen.

Passande nog skriver Aftonbladet idag i ämnet, Sluta skylla på den mobbade som behandlar ämnet. Och där står bara det vi redan märkt och vet. Där skriver bland annat debattörerna: ”Våldtäkt och mobbning enda övergreppen där offren får skulden” vilket det egentligen inte finns så mycket att säga så mycket om. Det bevisar sig självt om och om igen.

Det måste ju finnas någon förklaring till varför kommuner döms till skadestånd efter skadestånd och varför man i stort sett alltid säger ”vi visste inget” och flyttar på det utsatta barnet och låter förövaren gå kvar, ungefär som det även verkar ske nu med min sons klasskamrat. Vad ger det för signaler?

Och gång på gång har kommunerna världens chans att visa krafttag, att man vet och kan och vill. Och gång på gång händer samma sak, man vågar eller vill inget göra, kontaktar inte ens föräldrarna till barnet som gjort såhär. Och tillåt mig bli positivt överraskad om det blir någon skillnad denna gång! Man kommer säkert även nu vänta på att vi tröttnar och för vårt barns eget bästa byter skola. Jättefint, Då är problemet löst, på bästa sätt för alla och pojkarna i klassen kan utse någon ny att plåga!

[tags]Familj, Barn, Unga, Skola, Skolor, Skolan, Barnomsorg, Utsatt, Utsatthet, Mobbning, mobbing, Kränka, Kränkningar, Misshandel, Lärare, Elever, Friends, Haninge, Haninge Kommun, Jordbro, Skolverket, Skolinspektionen, BEO, Barn- och Elevombudet, Barn-och Elevombudet, Aftonbladet[/tags]

Skolan har blivit en värre plats del IV

Redan igår märkte jag att något var fel när sonen kommer och frågar ”visst är jag sjuk, kan du känna?” Och som förälder hör man skillnad på rösten om det beror på att han hellre vill vara hemma och sova länge och spela hela dagen, eller om det är något riktigt. Är barnet sjukt, vet även han att vi märker det och behöver inte söka bekräftelse. ”Vi kollar imorgon när du vaknar, sov gott.” Molokna steg upp för trappan men utan protester, bara det talar för att det inte är vanlig sovmorgon med spel det rör sig om.

Idag på morgonen får vi bekräftat. Först kommer SMS från sovrummet och på uppmaningen att gå ner och prata istället och äta frukost, stannar barnet efter halva trappan, sätter sig ner och på direkt fråga vad som är fel, börjar han gråta och säger ”det kan inte jag hjälpa att dom är dumma i skolan!” Jag vet av erfarenhet att det tyvärr ska ganska mycket till innan min son öppnar sig sådär. Han har sådana likheter med sin far från min barndom, man svalde så mycket man tålde och lite till tills man till slut sprack, och sen svalde man lite till.

Och det som kommer ur honom är såklart väldigt smärtsamt som förälder att höra och för mig, en rent fysisk smärta i magen. Jag kan själv höra ekot av barndomens röster och det dova dunset av knytnävslag — det hette ”magpumpning” även då, minns några av er hur det var??

Antagligen på grund av stökig stämning bad några elever att få städa klassrummet över rasten. Några står då utanför och sparkar på dörren och skriker saker som ”knullar ni eller?”. På följande rast får min son ett sånt där knytnävslag i magen — lite oklart varför, men förmodligen för att han var en av de ”lyckliga” som fick städa klassrummet. Han blir även lovad att bli sönderslagen efter skolan. Det senare berättar han för en vikarie i klassen som tar upp det, antagligen i stil med att ”så säger man inte”.

På väg till en hemkunskapslektion i en närbelägen skola, på en gångväg i ett skogsområde kommer hämnden. Min son och hans kompis, blir upphunna av 4 klasskamrater. 3 tittar på medans min son blir slagen, fälld och sparkad på. DÄrefter hånad för att han gråter. Några av de som varit passiva spär på kränkningen genom att fråga ”ey va hände?” trots att man mycket väl såg och vet.

Här sitter jag på en kortare tjänsteresa i Uppsala och tänker dumma tankar, kokar av ilska och har en klump i magen och vill bara skrika och gråta. Min kreativitet har det som näring nu när jag söker klassens vikarie, rektor, närpolisens personal för ungdomsbrottslighet och skolverket. Nu får det vara nog!

I oktober 2008 hände senaste allvarliga incidenten och nu när jag sitter här ångrar jag bittert att vi nöjde oss med skolans försäkringar om att de tar tag i det, jobbar ständigt mot mobbing. Vi borde polisanmält den rätt grova händelsen. Sedan dess har det varit ”lugnt”. Bara väldigt ofta knuffar och glåpord, sådant vi lärt oss leva med nu. Undrar hur många gånger per dag barn får höra ”hora”, ”fitta”, ”tjockis” och annat. Men sådant har till och med avtrubbat mig beklagligt nog och inom lärarkåren verkar man också leva med det och med sitt tysta medgivande acceptera det. Att det sedan kulminerar till mer är inte märkligt. Den här gången ska jag försöka att inte ge med mig så lätt.

[tags]Familj, Barn, Unga, Skola, Skolor, Skolan, Barnomsorg, Utsatt, Utsatthet, Mobbning, mobbing, Kränka, Kränkningar, Misshandel, Lärare, Elever, Friends, Haninge, Haninge Kommun, Jordbro, Skolverket, Skolinspektionen, BEO, Barn- och Elevombudet, Barn-och Elevombudet[/tags]

Fildelningsrazzia

Idag kan man läsa på Aftonbladet.se om en Razzia mot fildelare. Polisen slog till mot 5 platser, 2 DC-hubar ochett par privatpersoner. I samma stund blir jag uppringd av en av mina vänner som berättar en märklig historia som får mig att fundera…

Min vän är arbetslös för tillfället och låg och sov ganska sent när han väcks av ett brak från ytterdörren och instormande poliser innan han ens hinner vakna. Ja killen är synskadad och kunde ju inte veta att det var poliser som stormade in i hans lägenhet, bara en sån sak! Antagligen säkrar man objektet i sängen men det går ändå hyfsat lugnt till och han delges misstanke om fildelningsbrott eller vad det kan tänkas heta. Därefter tar man hans dator i beslag. Vännen har även en så kallad Netbook, en liten ”surf-PC” men den säger man sig inte behöva ta med sig. På något vis får min vän veta att straffet som kan komma på tal är böter. Jag vet inte hur mycket olagligt material han hade på sin dator, men enligt honom själv och enligt det förmodade straffet böter, kan det inte ha varit så mycket.

Jag har varit måttligt engagerad i den här debatten. Inte för att det inte upprör eller saknas åsikter. Mer för att andra redan har sagt så mycket och min lilla röst knappast skulle göra någon skillnad. Sedan tycker jag att det är fel att stjäla andras material, musik och film som det är tänkt att andra människor ska leva på. Som om jag skulle jobba gratis (vilket det ju känns som man gör ibland)…

Så min ståndpunkt är nog ändå någonstans att det inte är rätt, men att musik- och filmindustrin kanske borde haka på de lösningar som bjuds för att via nätet kunna fortsätta sälja sina produkter, till lägre logistiska kostnader och snabbare leverans till kunderna på det vis de vill ha. Vi har redan haft Spotify ett bra tag och nu även Voddler som erbjuder samma sak men för film. Jag skrev om allt detta i bloggen i november 2008 och det är väl det inlägg som genererat mest kommentarer i ett och samma inlägg tror jag =) Men sedan höll jag tyst för jag tyckte att jag ändå klart och tydligt deklarerat min ståndpunkt. Och jag tror den känns OK än idag.

Men det här fallet får mig att fundera. Jag saknar en del fakta, det inser jag och jag saknar en del kunskap. Men min vän var knappast någon ”spindel i nätet” och eftersom jag vet ungefär hur mycket hårddisk han råkar ha, så kan det inte vara några överdrivna mängder musik. Knappast mer än i många svenska hem idag. Och det understryks ju av straffet böter, om nu ordningsmaktens personal på plats sa så och hade rätt, det återstår väl att se.

Men, jag undrar om inte det är i det här läget lite överdrivet att bryta sig in, rusa in 4 poliser för att beslagta en dator och för ett så lindrigt straff? Eller ser vi numera mer allvarligt på fildelningsbrott än mord, kvinnomisshandel, våldtäkt och lägenhetsbråk? Knappast så att en vanlig polispatrulls första lösning är att bryta upp en dörr. Och i artikeln säger man ju att man haft spaning på objekten en längre tid, att utredningen pågått ett drygt halvår. Bör man inte då under den här tiden kunnat konstatera att objektet är en vanlig grabb, dessutom ganska synskadad och förmodligen rätt ofarlig? Vad hade det gjort för skillnad att först ringa på dörren? Tveksamt om man hunnit undanröja bevismaterial under den korta tiden, material som dom ändå tycks ha så det räcker för ett ingripande.

Jag kan inte låta bli att få en rysning över hela ryggraden när jag tänker mig in i hur det skulle vara, om samma hände här! Om folk bryter sig in här bland barn och vilket kaos det skulle skapa! Nog för att jag inte borde ligga i riskzonen som rippar mina egna skivor och inte kör varesig Pirate bay eller DC++. Och jag som inte heller ser och kan göra ID-kontroll på att de som rusar in i mitt hus verkligen är poliser. Undrar hur dom skulle lösa det.

”Mer våld än vad nöden kräver” förefaller som ett begrepp man överkalkylerat den här gången också.

[tags]Nedladdning, Illegal nedladdning, Fildelning, Illegal fildelning, Fildelningslagen, Upphovsrätt, Upphovsrättslagen, Upphovsrättsbrott, Ipred, IFPI, Musik, Film, Filmindustri, Filmindustrin, Spotify, Artister, Skivbolag, Voddler, Piratebay, Pirate bay, DC++, Polis, Polisen, Razzia, Synskadad, Synskadade, Blind, Blinda, Aftonbladet[/tags]

Inget varmvatten del IV

Så var det dags igen, nästan ett år sen förra gången det bara kom kallvatten ur kranarna. Det händer alltid sådana där dagar när man tänkte att jag borde verkligen ha duschat igår men går upp lite tidigare istället =).

Tidigare var jag duktig och ringde alltid vår VVS-ansvarige i föreningen och felanmälde, men numera väntar jag en liten stund extra och hoppas att någon annan gör det istället =).

Det är förmodligen en pump i ett av pumphusen som stannat igen och det är då man märker hur lite som kan göra oss så frustrerade och sårbara. Men det blir till att försöka komma åt gymmet på jobbet och använda duschen där eller hålla sig långt borta från folk denna dag =)

[tags]Villa, radhus, Värme, Fjärrvärme, Vatten, Varmvatten, Samfällighet[/tags]

Döden på nätet

Idag lyssnade jag på P4 Portalen som handlade om ”döden på nätet”, ett ämne som man inte riktigt tänker på men som ändå är ganska centralt i händelse av att man går bort. Men det är väl samma sak som man inte tänker på att upprätta sitt testamente när man är ung och känner sig långt bort från döden.

Frågan var i alla fall vad som händer och vad man kan göra med de digitala spår man lämnar efter sig som under några års aktivt nätsurfande blir en del. Det man skriver i forum, på Facebook, eventuella bloggar med text och bild etc. Tydligen börjar det snart dyka upp även svenska företag som kan hjälpa till att städa nätet i händelse av att man försvinner genom att avsluta konton, stänga Facebook-profiler etc. Men har man varit lite aktiv förekommer man ju även i sökmotorer såsom Google vilket nog gör att alla spår blir svåra att få bort.

Och då ställde jag mig själv frågan hur jag själv skulle vilja ha det, och det var egentligen ingen svår fråga. Att försöka städa bort efter än skulle kännas som att bränna foton och kasta videofilmer om man dog. Jag har inte så ofta grupplat över meningen med livet, eftersom det är en ganska meningslös fundering. Men jag har nog tyckt att jag hittat min lilla mening åtminstone. Ganska tidigt kom jag fram till att en av de få saker som är meningsfullt är ens barn. Dom finns förhoppningsvis kvar när man dör och lämnar någon sorts avtryck i framtiden och på det viset har man ju ändå funnits genom dem.

Men mycket annat, allt man köper, det man presterar på ett vanligt jobb, är knappast något någon kommer minnas särskilt länge. Man ska antingen vara en riktigt fet skurk eller något enormt bra för att lämna ett tydligt fotavtryck i historien och den lotten lär inte falla på mig =).

Så förutom avtrycken genom barnen så är ändå nätet ett ganska bra sätt att finnas kvar.

Så om det nu råder några tveksamheter i framtiden skriver jag härmed att när något händer, vill jag inte bli utplånad! Öppna alla arkiv, lägg ut alla texter och se till att min blogginsats i sfären hamnar högst i alla sökmotorer och gör min Facebook-profil till en minnesplats och skriv bra saker i min logg eller vad det kan tänkas heta i en sådan stängd profil, som en modern form av kyrkogård!

Fast jag har definitivt inga planer på att lämna jordelivet! Skulle helst vilja vara odödlig och att det aldrig tog slut. Men det är ändå en intressant fundering kanske alla borde ta sig och tala om det för sina anhöriga eller skriva i sitt testamente så att det underlättar den oundvikliga dagen som är den enda dag man garanterat vet kommer att komma, förr eller senare. Själv önskar jag def anns en sådan minneslund för de som lämnat och som jag saknar. Då skulle man kunna surfa förbi där dagar när det känns extra och man bara skulle vilja skriva Du var bra eller jag saknar dig!. Inte för att personen i fråga kanske längre kan läsa sådant, men vad fan vet man om sådant egentligen!?

[tags]Liv, Livet, Död, Döden, Avled, Avliden, Testamente, Minneslund, Minnesplats, Minnen, Minnesruna, Sorg, Sakna, Saknad, Facebook, Blog, Blogg[/tags]

Ställt oss i bostadskö

I dag tog vi steget och ställde oss i bostadskö efter snart 5 år som husägare. Jag vet inte om det är ett klokt eller rätt beslut, men som bostadsmarknaden ser ut i Stockholm i dagsläget, så har vi inte heller någon brådska att fatta beslutet och det lär dröja innan vi ställs inför det slutgiltiga valet.

Eftersom vi är en ganska stor familj, är det ju bara en viss typ av lägenheter som kan komma på tal. Och just den sortens lägenheter brukar det inte vara lika hög omsättning på. Just den vi ställt oss i kö på som förstahandsval finns dessutom bara en av. Den lägenheten har varit uthyrd i 10 år i streck och det verkade vara några — oklart hur många — före oss i kö. Så det lär som sagt dröja.

Det är en diskussion vi haft ett tag och egentligen bar det emot att ta detta första lilla steg. Där vi bor nu trivs jag egentligen perfekt. Som hundägare uppskattar man såklart närhet till grönområde, skog och mark. Och som vi bor nu kan det knappast bli bättre. Eftersom jobbet är en del av vårt liv, en inte så liten del heller, sätter jag stort värde på de kommunikationer som finns nära mig som lätt tar mig in till stan nära kontoret. Men framför allt, är det lugnt, fridfullt och väldigt rymligt. Alla barn kan ha egna rum, vi har ett eget arbetsrum och en riktig fram- och baksida man kan vara ute på. Och så pappas lekstuga, garaget, även om det mer varit ett skräpupplag på sista tiden så att man knappt fått ut cyklarna.

Men går man runt och flera gånger i veckan tänker på sin gamla lägenhet, miljön där, gården, närheten till Rudans friluftsområde, närheten till centrum, bussar och tåg och bekvämligheten med hyresrätt, ja då är det något som är fel.

Och vad är då fel? Främst är det nog allt som måste göras, som jag inte kan göra själv. Alla renoveringar vi givit oss in i och i de flesta fall inte kunnat slutföra och alla renoveringar som vi vill och borde göra. Överallt fattas något handtag på något skåp, dörrfoder som inte är på plats, golv och innertak i vår ombyggda övervåning och inte minst ommålningen av huset utvändigt som absolut inte får förfalla!

Oftast försöker jag vara stark och positiv och tänka att inte se inte är något hinder, hinder är till för att forseras, problem till för att lösas och jag gör ju ändå som jag vill och det jag känner för. Mitt största intresse som är båtar, utövar jag trots att jag inte kan köra själv. Men det finns baksidor med allt. Att inte kunna såga rakt eller i vinklar, att mäta och måtta som tar tre gånger så lång tid som för en seende så att man tappar sugen just på grund av det. Och att måla huset är ju inte ens att tänka på. problemen börjar redan vid hemtransporten av byggnadsställningen och monteringen av dito.

I allt känner jag mig beroende av andra, skjuts och hjälp och det man inte kan få gratis av vänner och släkt, får man betala för. Släkt och vänner har egna familjer, hus och liv och man kan knappast begära att de ska ha tid och lust att engagera sig i vårt. Och att betala för jobbet är inte heller något alternativ när man inte simmar i pengar och bara 1½ inkomst.

Där är baksidan av min annars så galda, positiva sida, när ett par megaton verklighet slår ner över än ibland också. Där i ligger grunden till beslutet att ställa oss i bostadskö för att åter bli vanliga hyresgäster. Nu när tärningen är kastad, känner man förvisso sorg över att erkänna ett misslyckande, men ändå en irritation över vetskapen att det kommer ta lång tid att få bo där man vill bo, om det ens kommer hända. Så inget problem är egentligen löst och ingen börda egentligen lyft och heller egentligen ingen direkt förhoppning om att det snart ska bli bättre.

Vi får se hur det går. I vår måste huset målas, så vi får hoppas att det blir en fet skatteåterbäring.

Såklart känner jag stor tacksamhet till de vänner som hjälper oss när dom kan och har tid och den del av släkten som har tid att hjälpa oss i mån av tid. Och utan Er hade det varit mycket svårare!

[tags]Familj, Barn, Bostad, Boende, Bostadskö, Bostadsmarknad, Bostadsmarknaden, Hus, Villa, Radhus, Hyreshus, Hyresrätt, Lägenhet, Haninge, Handen, Blinda, Synskada, Synskadade[/tags]

Visor på Vinter med Sanna och Fredrik

Äntligen var det dags för konsert igen! Denna gång arrangerade Viskraft konsert på Restaurang Vinter med Fredrik Af Trampe och Sanna Carlstedt. Det var över ett år sedan jag såg Sanna på Snövit, så det var verkligen hög tid.

Först på scen denna kväll var Fredrik Af Trampe som jag sett live ett par tillfällen tidigare. Jag gillade honom redan första gången både för hans mer lekfulla och tramsiga texter och det han presterar som har djup i sig. Denna kväll överträffade han sig själv med en ny låt jag bara MÅSTE få på skiva snart. Tyvärr var hans demoskivor i begränsat antal men jag har efterfrågat ett exemplar.

Sanna var som vanligt kanon på scen. Förutom sin man Daniel Berg på bas, hade hon Rolf Alm med sig på dragspel vilket inte var så dumt. Sanna har ju också en enastående förmåga att kunna skriva både snuskiga och roliga texter och även låtar med vackert, stort allvar vilket gör henne till Sveriges visdrottning nummer 1!

Restaurang vinter var ett litet ställe på Tomtebogatan i Vasastan som rymde ett 40-tal personer. En liten bar och ett fåtal bord för matgäster. Själv fick jag ingen sittplats, utan vi var några som trängdes i trappan till en av utgångarna. Men det gjorde inte så mycket, stämningen blev snabbt personlig och gemytlig.

[tags]Sanna Carlstedt, Fredrik af Trampe, Konsert, Musik, Restaurang Vinter, Restaurang, Vinter, Visor på vinter, Viskraft, Visor, Stockholm, Vasastan, Tomtebogatan[/tags]

Semestern bokad

landsorts-fyrSom vanligt när nyårsklockorna kläntat kommer klådan krypande inifrån och man kan äntligen börja planera för sommaren! Allt blir liksom så mycket lättare då! Och knappt hann de röda dagarna ta slut förrän årets vecka på Rånö bokades.

Så nu är årets sommarvecka bokad. Tyvärr blev det inte samma stugor som de tre tidigare åren. För trots att året knappt börjat så var flera hus upptagna just dessa atraktiva sommarveckor.

Men även i år siktar vi på att lägga båten i en vik straxt norr om stugbyn för att kunna åka till andra närliggande öar. Men vi får se vad det blir för aktiviteter i år.

Tyvärr verkar det inte bli någon resa till Gotska Sandön i år eftersom vårt resesällskap från förra året inte kommer kunna åka med. Men vi får se om vi kommer dit ändå. Ett underbart paradis på jorden!

Titta gärna på alla underbara bilder från Rånö 2007, 2008 och 2009. Är det konstigt att man längtar dit igen???

[tags]Windy, Windy 22, Båtar, Båtliv, Semester, Semesterbilder, Rånö, Rånö källan, Stockholms Skärgård, Skärgård, Skärgården, Nynäshamn, Nåttarö, Mysingen, Landsort, Öja, Gotska Sandön, Fyr, Fyrar, Gotska Sandön[/tags]

Ett berg med skräp

Visst är det märkligt vilka mängder med skit man samlar på sig! För drygt 2 år sedan fick vi hjälp att köra skräp till tippen och även då åkte vi flera varv med fulllastat släp och det tycktes aldrig ta slut!

Och nu är det dags igen, delvis som en fortsättning på det vi inte orkade fortsätta med då. Flera garderober, gamla halvtrasiga byråer och hyllor, säckar med gamla kläder, skor och papper och annat skit man bara lastat upp på vinden för att slippa se det.

Men idag kom MP med bil och släp igen =) Tre vändor blev det med fulla släp och eftersom vi slet halva natten för att ha allt klart blev det ganska lätt att lasta och köra iväg.

Detta får ju en ofrånkomlig konsekvens. I och med att vi kastat alla garderober original från 1980, måste vi fylla funktionen och tomrummet med nya. Man får ta det i lagom takt. Det är i alla fall väldigt skönt att ha det gjort!

[tags]Skräp, Sopor, Soptipp, Soptippen, Tippen, Kasta, Återvinning, Återvinningscentral, Gammalt, Möbler[/tags]

Täby Vinterspel 2010

Så var då årets Täby Vinterspel i Sätrahallen över. I år var bara Jesper med på Täby Vinterspel. I år deltog han i grenarna 60 meter, höjdhopp och längdhopp. Och som vanligt gick det jättebra men tyvärr räckte det inte till någon placering den här gången.

Nu är hela vårens tävlingar inbokade hela vägen fram till lilla midnattsloppet.

[tags]Sätrahallen, Täby vinterspel, Täby, Friidrott, Tävling, Löpning, Långdistanslöpning, Kortdistanslöpning, Längdhopp, Höjdhopp, Barn, Fritid, Fritidsintresse, Fritidsintressen, ÖIF[/tags]

Träffat Gustav del II!

Idag fick jag träffa min gamla ledarhund Gustav igen! Gustav flyttade in hos oss i juni 2004. Han var ett yrväder, en väldigt tempramentsfull hund för att vara färdig ledarhund. Att jobba med en så tempramentsfull hund har sina sidor. Det ”tråkiga” var att det blev mycket fel innan det blev rätt. Men de psoitiva sidorna övervägde. Direkt respons och en enorm glädje! Min tolkning av hans tankar var ungefär ”ok hitåt, nähä inte det, då tar vi hitåt istället, nämen, ojdå, hitåt, yes!” Och lika lycklig oavsett =).

Mitt starkaste minne av honom var när vi stod och väntade på buss eller tunnelbana. Han klarade sitta fint fot en minut eller två. men dröjde bussen längre, kom först små knyn, sen diskreta skall och buffar med nosen och därefter jämfotahoppen. ”Husse för helvete, de är ingen action här, öka, gör nåt!” Det var nog den hund som fick mig att le i vilken sinnesstämning man än var! En långpromenad med honom och allt kändes oftast bättre.

Men i november 2006 fick jag besök av Synskadades riksförbunds instruktörer för en uppföljning med Gustav. Problemet hade börjat komma med andra hundar som jo var omöjligt att förhindra och omöjligt för mig att vara beredd på innan möten skedde och situationen redan var uppskruvad. Gustav blev dessutom påhoppad av småhundar några gånger vilket till slut gjorde situationen omöjlig. Han laddade före varje gatuhörn inne i stan och inte så sällan fick han utdelning och mötte en hund. Jag började känna mig begränsad i min rörlighet med honom.

Beslutet att byta hund växte fram under vintern och våren och till slut hade jag bestämt mig. I juni 2007 fick jag en ny hund tilldelad och några dagar senare hämtade min bror Gustav som fick ett nytt och bra hem. För mig var det avgörande att han kunde ta hand om honom, annars hade vi kämpat vidare än idag. Nu vet jag att han har det bra och får det då och då bekräftat även om vi bestämt att ses så sällan som möjligt med hunden i början.

Och visst saknar jag mitt yrväder, faktiskt ganska ofta. Inkallningarna när han kom som skjuten ur en kanon och hur han hoppade jämfota vid matskålen och hoppade in fot. Min nya hund Fassi är hans raka motsats, seg och svårmotiverad och väldigt envis men i gengäld noggrann och arbetar efter ett bildminne som är enormt.

Men så är det med alla våra djur, dom har sina egenheter och egenskaper som både är bra och dåliga, precis som vi människor. Alla är vi grymt olika och tur är väl det.

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Labrador, labradorer, Hund, Hundar, Bror, Bröder, Syskon, Synskadad, Synskadade, Blind, Blinda[/tags]

Nu börjar allvaret igen

Nu är årets första lilla ledighet slut, barnen börjar skolan och jag börjar åter jobba. Att vara ledig är ofta skönt. Men den senaste veckan har jag känt mig instängd av den stränga kylan. Att läsa alla böcker man vill, dricka te och titta på film kan vara väldigt skönt och vilsamt. Men när man inte kan gå ut, inte ens någgra längre promenader med hunden, kan man lätt bli rastlös och känna sig instängd.

Och även om det nu har vänt och vi går mot vår, känns det långt kvar och nästan värre än dagen före jul då det faktiskt vände. Kanske är det ivern att komma framåt mot solen och värmen som gör att det går extra långsamt. Som alltid när man väntar på något bra.

Och visst är det mycket bra som händer under våren. Det är många röda dagar som ger små ledigheter, vi börjar planera för semestrar och vad vi ska göra. I år verkar det bli en vecka på Rånö igen och vem vet, med lite tur, även ett återbesök på Gotska Sandön.

På jobbfronten har kalendern redan börjat fyllas så smått med småsaker. Men det är stora förändringar på gång hos några av våra storkunder och stor osäkerhet om hur allt ska bli.

Och såklart börjar ett nytt bloggår 2010 som jag hoppas blir både intressant och trevligt.

[tags]Jobb, Vår, Ledig, Ledighet, Semester, Semesterplaner[/tags]

Ny dator, MacBook Air del II

Sådana här dagar med ledighet är som gjorda för att utforska nya leksaker. Man har mycket gratis vid installation av en ny Mac om man redan har en. Synkning av kalendrar, kontakter, E-postkonton och Dock-objekt sköter sig liksom automatiskt. Till och med alla inställningarna för den inbyggda skärmläsaren VoiceOver kopieras lätt via en USB-penna eller exporteras till iDisk varifrån man sen lätt importerar den till sina andra Mac:ar.

När allt det där är klart är det bara sina program man behöver installera vilket ofta är klart enklare och snabbare än i Windows-miljö.

Idag tog jag mig tid att konfigurera upp chat-klienten Adium. Programmet är tillgängligt för oss som kör VoiceOver och det som gladde mig mest, var att den hanterar multipla chat-konton. Jag skänktes därför en stunds nostalgi när jag konfigurerade upp mitt gamla ICQ-konto som jag nog inte rört på snart 10 år. Det tog lite tid att hitta det men nu ligger där och är inloggat samtidigt som jag kör min vanliga MSN och trots att kontaktlistan är tom, känns det lite roligt =).

Och nu när detta väl är löst är det bara en stor sak som håller mig kvar i PC-världen. Tyvärr en ganska viktig sak och det är terminalen och möjligheten att köra SSH. Använder det dagligen för att läsa min mail, blogga och en del textbaserad surf. Så det går helt enkelt inte att avstå. Talet i VoiceOver fungerar inget vidare och punktskriftsstödet är för dåligt och följer inte ordentligt i Linux-miljön.

[tags]Datorer, Apple, Macintosh, Mac, Mac Mini, MacBook, Macbook Air, MacOs, Os X, OSX, Leopard, Snow Leopard, Safari, iTunes, Adium, Assistiveware, iVox, VoiceOver, iPhone, iPhone 3GS, ICQ, MSN, MobileMe, Skärmläsare, Tillgänglighet, Synskada, Synskadad, Synskadade, Blinda[/tags]

Nytt år 2010

Så var det nytt år igen! Och det är märkligt att det känns så bra så fort man är på andra sidan årsskiftet! Nu har det vänt, vi går mot ljusare tider och värmen och bara det kan man ju förstå att det känns bra. Att det är svinigt kallt ute känns mindre jobbigt. Till och med lukten ute känns annorlunda! Jag vet, det sitter i huvudet =)!

Gårdagens firande var lugnt och enligt den tradition vi nu följt de senaste 6–7 åren. Vi ses hemma hos oss med UP och MP och äter och dricker gott och vid tolvslaget pangar vi raketer.

Detta år lyckades vi få tag i en fyverkerilåda. Förra året var dom slut eftersom jag var ute i absolut sista stund, på själva nyårsafton. Lådan vi fick tag på i år var i mitt tycke lite trög och tråkig men tydligen visuellt annorlunda och helt OK. Kort sagt en trevlig kväll som avslutade ett bra år.

Sedan är det väl brukligt att sammanfatta året som gått? Det är inte så lätt, men det var ett år som gick fort med många roliga händelser. Det jag gladdes mest åt under året var semestrarna på Gotska Sandön och årets vecka på Rånö, och vår minisemester i Göteborg. Och såklart första sommaren med nya båten. Gotska Sandön är helt klart något som ska upplevas igen om bara det är möjligt. Och Rånö är också en minitradition som inte ska brytas.

Löften inför 2010? Det får bli samma löften som förra året och som jag lyckades hålla ett helt halvår. Äta mindre onödigt och onyttigt och träna mer och regelbundet. Att det gav resultat både i själen och kroppen rådde det ingen tvekan om. Sedan måste huset målas utvändigt och en hel del småsaker invändigt som är mindre roligt.

[tags]Nyår, Nyårsafton, Nyårsfirande, 2009, 2010, Fyverkeri, fyverkerier, Raket, Raketer, Nyårslöfte, Nyårslöften, Semester, Gotska Sandön, Rånö, Göteborg[/tags]

Nyårsförberedelser

Så var det dags för ett nytt år igen. Jag sammanfattar kanske 2009 i något senare inlägg om det ska vara nödvändigt. Det har varit ganska tyst här i bloggen den sista tiden men det beror mest på årstiden och inspirationen som trutit.

Ändå tycker jag hösten och vintern gått fort så här långt och julen passerade smärtfritt som den gör allt mer nu för tiden. Men så här års är helt klart nyår min favorit! Jag vet egentligen inte varför, men vi går redan mot ljusare tider, våren, sommaren, båten och allt planerande på väg dit. Sedan är vår tradition på nyår sedan ett antal år tillbaka att fira ihop med UP och MP med god mat och fyverkerier. Och så även i år!

Nyårsmenyn är inget revolutionerande. Oxfilé med Hasselbackspotatis och något kul till för- och efterrätt.

Idag kompletterade vi med det viktigaste, fyverkeriinköpen! Ekonomin medger inte riktigt det jag skulle vilja för att vinna tävlingen på gatan =) Men det blev en stor låda och lite blandat smått och gott. Jag tror det ska räcka för att skjuta in det nya året, locka fram solen och ljuset och tränga undan kylan och få tillbaka hoppet och orken.

Och detta får avrunda 2009 års bloggande, men vi är tillbaka med nya tag nästa år igen! Ny ska jag gå ut och provskjuta några små raketer så man får in den rätta stämningen!

[tags]Nyår, Nyårsafton, Nyårsfirande, 2009, 2010, Fyverkeri, fyverkerier, Raket, Raketer, Nyårsmat, Nyårsmiddag, Nyårsmeny[/tags]

Ny dator, MacBook Air

Jultomten, dvs jag själv, har varit god mot mig i år och idag hämtade jag ut min MacBook Air. Först råkade jag röra vid en MacBook pro och tänkte att en sån ska jag ge mig själv när jag blir rik och får lust =). Sedan, av en ren tillfällighet när jag skulle köpa ett extra batteri till min iPhone råkade jag röra vid en MacBook Air och då fick jag plötsligt svårt att sova! Titta bara på specifikationerna så förstår man hur jag menar =).

Och det blev den lite dyrare modellen med 128GB SSD-disk Som vanligt i Apples produkter är känslan grym och denna är inget undantag. 4–19mm tjock och i aluminium. Helt tyst och grymt snabb. Efter att jag synkat upp den med MobileMe har jag alla epost-konton, kontakter och kalendrar och med en USB-penna har jag flyttat alla VoiceOver-inställningar från den andra Mac:en.

Nu ska jag leka vidare och lär säkert skriva mer inom kort.

[tags]Datorer, Apple, Macintosh, Mac, Mac Mini, MacBook, Macbook Air, MacOs, OSX, OSX Leopard, Leopard, Snow Leopard, Safari, iTunes, Assistiveware, iVox, VoiceOver, iPhone, iPhone 3GS, Synskada, Synskadad, Synskadade, Blinda, Skärmläsare, Tillgänglighet[/tags]